9789100124908

Tim Davys Tourquai

Albert bonniers fรถrlag

Davys_Tourquai_9789100124908.indd 3

2010-06-02 18:16:49

Av Tim Davys har tidigare utgivits: Amberville 2007 Lanceheim 2008

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012490-8 © Tim Davys 2010 ScandBook AB, Falun 2010

Davys_Tourquai_9789100124908.indd 4

10-07-07 12.55.28

Prolog

Davys_Tourquai_9789100124908.indd 5

2010-06-02 18:16:49

Davys_Tourquai_9789100124908.indd 6

2010-06-02 18:16:49

Mjukdjuret skakade. Korta intervaller av intensiva ryckningar. Tårar rann nerför kinderna, eller också var det svett som droppade från pannan. Marken tycktes gunga under tassarna, och mjukdjuret fann det omöjligt att fästa blicken mot mönstret i den diskreta heltäckningsmattan. De svarta, tvärställda rutorna mot den blå grundfärgen i yllet gäckade genom att glida undan. Huvudet värkte. En ton i hjärnan, hög och gäll, vägrade att tystna. Illamåendet malde i magen. Mjukdjuret vågade knappt andas. Den Förhatliga satt bara någon meter bort.

Hur länge hade mjukdjuret stått gömd i mörkret? I evigheter, kändes det som. Och vad väntade? Vad förväntades? Det var bara knappt görligt att formulera dessa frågor; svaren kändes avlägsna.

Och i denna oändlighet av meditativ intighet – då alkoholen sjönk och steg i kroppen i en rytm som var oförståelig, och tankarna vägrade att bli begripliga – vilade plötsligt vapnet i tassen.

Hur gick det till? Just då var det omöjligt att säga, men det fanns en mening. Det finns alltid en mening, även om vi inte alltid ser den, tänkte mjukdjuret. Och åter vällde hatet upp genom strupen.

7

Davys_Tourquai_9789100124908.indd 7

2010-06-02 18:16:49

Som en sur uppstötning som bränner i gommen. Vreden förvandlade ögonen till smala springor och nosen rynkades i ett förvridet uttryck av kamp. Det gick inte att stå emot.

Mörkret skyddade inte längre, och med ens hade mjukdjuret tagit ett steg fram. Hur gick det till? Vapnet höjdes, som vore det någon annan som gjorde det. Och i denna stund stannade tiden. Om ett ögonblick skulle själen för alltid förmörkas, och ingen förlåtelse var möjlig. Ändå fanns där ingen tvekan, ingen ånger, inte då. Mjukdjuret ville inget hellre än att skilja Den Förhatligas huvud från hans kropp. Oavsett vilka konsekvenserna var, oavsett vad detta skulle betyda. ”As.” Tanken skrek i huvudet samtidigt som slaget föll.

8

Davys_Tourquai_9789100124908.indd 8

2010-06-02 18:16:49

Fรถrsta Dagen

Davys_Tourquai_9789100124908.indd 9

2010-06-02 18:16:49

Davys_Tourquai_9789100124908.indd 10

2010-06-02 18:16:49

1.1 Den svarta bakelittelefonen som stått på skrivbordet när Larry Blodhund för många år sedan tagit kontoret i besittning hade bytts ut mot en modern variant, ett tekniskt missfoster som ringde med aggressiva signaler. Man blev inte en bättre polis av en digital display, tänkte Larry. Han vägrade att lyfta luren, det var sällan någon hade något intressant att säga.

Kommissarien satt och vägde på stolen med tassarna på bordet.

De klumpiga skorna var leriga. Hemligstämplade dokument låg strödda över skrivbordet. Ett ruttnande äppelskrutt balanserade på datorns tangentbord, en halväten munk satt nedtryckt i pennstället och upp ur papperskorgen stack ett öppnat paket med pepparkakor.

Larry Blodhund var ett mjukdjur av sin tid, och under hela sitt vuxna liv hade han kämpat med vikten. Han tyckte om mat, men ville inte bli fet. Han hade lätt att gå upp ett par kilo, men svårt att bli av med dem igen. Han testade rotationsdieter, vägde mat på en liten våg och hoppade på veckotidningarnas kalorisnåla vecko­ menyer, men resultatet blev alltid detsamma. Dessa självpåtagna inskränkningar fick honom att bli hungrigare än någonsin, och det tvingade honom att äta i smyg. I skrivbordets lådor, bland papperen 11

Davys_Tourquai_9789100124908.indd 11

2010-06-02 18:16:49

bredvid datorn, inuti till synes tjocka pärmar och bakom många av de udda föremålen i bokhyllan dolde sig halvätna förpackningar av kex och kakor, godis och choklad. På kontoret fanns även, i hörnet bakom dörren, gömd sedan en dryg vecka under en lång halsduk, en pizzabit som det dåliga samvetet gjort det omöjligt för honom att avsluta. Att spara och gömma mat var en instinkt som Blodhund inte längre reflekterade över; allt åts förr eller senare upp.

Telefonen fortsatte att ringa.

Blodhund satt inne i sitt dunkel – persiennen för fönstret mot parkeringen var neddragen – och stirrade uttråkad på datorskärmen, men allt han såg var en reflektion av sig själv. Hans mörkt bruna bomullsskinn hängde i påsar från kinderna och halsen, de djupa vecken i pannan slätades aldrig ut och de långa öronen vilade som epåletter på hans axlar. Larry fokuserade blicken, och betraktade bakgrundsbilden som han själv lagt in på datorn. Cordelia.

Ett svagt leende skymtade i hans mungipor. Hon var hans hjärtas fröjd. Hon var hans enda svaghet. Hon var hans burfågel, något så sällsynt som en undulat. Inte många mjukdjur i Mollisan Town hade husdjur, Blodhund kunde på rak arm inte komma på någon, och därför höll han Cordelia hemlig. Han hade många fiender, och i hans yrke var det bäst att inte lämna blottor.

För fjärde dagen i rad hade Larry Blodhund tagit på sig en skrynklig, vit- och blårutig skjorta. Svettringarna under ärmarna hade grott in i tyget. Pistolhölstret satt löst spänt över bröstet. Larry använde inte det rekommenderade tjänstevapnet, istället bar han en grovkalibrig revolver. Ryktet sade att han sköt med mantlade kulor. Om det var sant blåste han hål i ett kassavalv om han avlossade vapnet.

Telefonen började ringa på nytt.

12

Davys_Tourquai_9789100124908.indd 12

2010-06-02 18:16:50

”Även om jag har mycket att lära förstår jag åtminstone detta.

Att plockar man upp telefonen slutar det att ringa …”

Blodhund hörde kommentaren genom glipan i dörren. Det hade inte varit meningen. Falken Ècu hade mumlat för sig själv, orden hade trillat ur hans näbb utan att han velat det. Enklast vore förstås att inte låtsas om det. Inspektör Ècus skrivbord stod närmast Blodhunds kontor i kontorslandskapet på den tredje våningen på Rue de Cadix polisstation. VA hade hela våningsplanet, och Larry var avdelningens chef. Han kunde ha en viss förståelse för att Falken irriterade sig på den gälla ringsignalen, vem gjorde inte det? Samtidigt borde han inte låta kommentaren passera obemärkt. Någon måste lära nykomlingen hyfs. Med en irriterad grymtning mindes Larry att Anna Lodjur, Falkens erfarna partner, hade fått förmiddagen ledig.

Han sträckte sig efter luren och förde upp den under örat: ”Blodhund.” ”Kommissarie Blodhund?” ”Ja?” morrade kommissarien. ”Kommissarien”, sa rösten som var uppenbart tillgjord, en hane som försökte låta som en hona, ”kommissarien, det har begåtts ett mord, och …” ”Och vilket litet rövhål talar jag med?” frågade Blodhund vänligt. ”Det spelar ingen roll. Det väsentliga är att …” ”Vilken ynklig liten krympling med konstlädertassar är det som piper i min telefon?” ”Men kommissarien”, vädjade rösten, ”det viktiga är att …” ”Nu lägger jag på, ditt galna arsel”, upplyste Blodhund.

13

Davys_Tourquai_9789100124908.indd 13

2010-06-02 18:16:50

Därefter lade han på luren. Med en viss trötthet reste han sig, sparkade omkull papperskorgen för att slippa frestas av pepparkakorna, och tog ett stort kliv över den. Han öppnade dörren mot avdelningen och blickade ut över sina domäner. Byggnaden på den ljusbruna Rue de Cadix hade ursprungligen varit ett sjukhus, med rader av symaskiner fastbultade i det massiva betonggolvet. Golvet fanns ännu kvar, bara delvis täckt av smala, nötta och svarta linoleummattor i olika längder som låg kors och tvärs under skrivborden.

Fönstren mot gatan var höga, smutsiga och gick inte att öppna; stålbjälkarna på vilka husets våningsplan vilade stod svarta och massiva, som tjocka trädstammar som försvann upp i takets smått psykotiska system av frilagda ventilationsrör och avloppstrummor.

Lysrören hängde lågt, från början placerade ovanför skrivborden men efter en rad ommöbleringar i ett obegripligt asymmetriskt mönster. I detta kaos fanns cirka femtiofem arbetsplatser, femton fler än vad fackföreningarna en gång godkänt, och när Blodhund visade sig i dörren till sitt kontor hördes suset av en kollektiv inandning. Det var inte bara kommissarien som hört Falkens oavsiktliga klagan. ”Hursa?” morrade Larry.

Inspektör Ècu satte en ära i att stå för vad han tyckte och tänkte, men han var ingen idiot. Blodhunds morrande rossling fick falken att stänga näbben och slå ner blicken i pärmen som låg uppslagen framför honom. Falken hade arbetat på stationen i Tourquai i knappt ett år. Efter att ha inlett sin karriär på FO på en av de mindre stationerna i Amberville hade han på egen begäran omplacerats till VA i Tourquai efter ett halvår. Här hade han fått den notoriske kommissarie Larry Blodhund som chef.

14

Davys_Tourquai_9789100124908.indd 14

2010-06-02 18:16:50

”Jag hörde något”, morrade Blodhund, ”och det lät precis som när min mormor klämde juvret i mangeln. Eller när far min åt bönor och sket på sig. Men det kom ur din näbb, eller hur?”

Falken tittade upp. Han såg livrädd ut. Det ständiga sorl som låg över kontorslandskapet hade helt dött ut. Alla lyssnade. ”Nu tog jag telefonen”, nickade kommissarien. ”Precis som du ville. Jag lyfte den förbannade luren. Och till vilken nytta?”

Falken var plågsamt medveten om att alla runt omkring lyssnade. ”Mm”, fick han fram. ”Varje dag ringer de”, fortsatte Blodhund. ”Sjuka missfoster, fabrikationsfel, det är vad de är. Bekänner och beklagar sig. Och jag måste lyssna.” ”Det var absolut inte min mening att … jag menade inte att …”

Men Falkens ursäkter avbröts av att telefonen inne på Blodhunds kontor åter började ringa. Kommissarien stirrade på sin inspektör. ”Vill jag veta vad du tycker om mig”, sa Blodhund med sin vänligaste röst, ”kommer jag att fråga. ’Snälla lilla falk’, kanske jag säger. ’Berätta vad du tycker om mig?’”

På sina håll fnissades det nu. Falken såg åter ner i sin pärm. ”Till dess”, morrade Blodhund, ”ska du hålla käften!”

Och med dessa ord återvände kommissarien in på sitt kontor och slet upp telefonen. ”JA?” Det var samma förställda röst: ”Lägg inte på!” ”Och varför i helvete inte?” morrade kommissarien.

15

Davys_Tourquai_9789100124908.indd 15

2010-06-02 18:16:50

”Därför att det är sant”, sa rösten. ”Det har begåtts ett mord. Det sitter en gam på …”

Blodhund lade på. ”Det var ett enträget arsel”, mumlade han för sig själv och letade över skrivbordet efter den äppelmunk som han hade köpt imorse, bara tagit en skuldmedveten tugga av och sedan gömt någonstans i mappen över pågående utredningar.

Det började närma sig lunch, och Blodhund kände den stora hungern komma krypande.

Larry Blodhund hade gått den långa vägen och patrullerat gatorna i nordvästra Tourquai i mer än tio år. Till slut hade han trampat på varje färgad gatsten så många gånger att han lärt känna dem alla, och samtidigt slängt varje småkriminell tyghög i häktet så många gånger att han ofta blandade ihop dem. Då gick det inte längre att stå emot erbjudandet om befordran. Blodhunds förakt för ”skrivbordspoliser” var välgrundat och monumentalt. Ändå lät han sig utnämnas till inspektör, och sedermera till kommissarie på VA. Han lovade sig själv att inte förfalla åt den typen av trött bekvämlighet – eller bitter uppgivenhet – som han sett så många dugliga poliser kapitulera inför. Det temperament som gjort honom omtalad blev också hans räddning; det hindrade honom från att slå sig till ro.

Nu hade han suttit på kontor mer än dubbelt så länge som han patrullerat, men det var fortfarande ute på gatorna som Larry trivdes bäst. Distriktet var fyllt av hans myrgångar, varje port påminde om ett brott, varje gatuhörn om ett misstag. Blodhund satte en ära i att förbli ödmjuk; bara så överlevde man.

16

Davys_Tourquai_9789100124908.indd 16

2010-06-02 18:16:50

”Förlåt, kommissarien”, sa Falken Ècu och väckte Blodhund ur dagdrömmarna.

Den oerfarne inspektören hade vågat öppna dörren till kommissariens kontor, och nu kikade han in. ”Va?” ”Jag ber så förskräckligt mycket om ursäkt, kommissarien”, upprepade Falken. ”Men …”

Det var inte Blodhund som valt Falken Ècu. Anna Lodjur hade behövt en ny partner sedan vesslan flyttat till HGL i Amberville, och personalavdelningen plockade in Ècu eftersom han stod på tur. ”Jag vet att det inte är min sak att … men vi har fått ett tips, kommissarien”, sa Falken.

Hans korta plastnäbb med det karaktäristiska överbettet blänkte nyputsad, en ljusblå skjorta som var öppen i halsen kontrasterade mot hans svagt rosa hals och gråspräckliga fjäderdräkt. ”Ett tips?” upprepade kommissarien spefullt. ”Det har begåtts ett mord. Vi påstås kunna hitta offret på hans kontor. En Osvald Gam. Företaget heter Nova Park. Gam är ägare.

De sitter högst upp i Bourg Villette.” ”Högst upp?” ”Sextioförsta våningen.” ”En gam?” frågade kommissarien. ”Det var vad tipsaren påstod.” ”Tipsaren”, sa kommissarien, ”visste att det inte gick att skita mig i örat. Och förstod att det fanns andra som gärna tog emot.”

Falken svarade inte.

Blodhund suckade, men reste sig. ”Okej”, sa han. ”Trägen vinner. Jag följer med.”

17

Davys_Tourquai_9789100124908.indd 17

2010-06-02 18:16:50

Kommissarie Blodhund körde. Det var första gången han satt ensam med Falken Ècu i bilen, annars hade alltid Anna Lodjur varit med, som ett slags diplomat och tolk. ”Har hon tagit hela dagen?” frågade han, utan att vrida på huvudet och möta Falkens blick. ”Hon kanske skulle hinna in i eftermiddag”, svarade Falken. ”Vill kommissarien att jag ska ringa? För då kan jag bara …” ”Nej, nej”, morrade Blodhund. ”Jag bara undrade.”

De färdades i en civil Volga. Den hade samma motor som de målade polisbilarna, men var diskret grå och helt utan distinkta kännetecken. Det avslöjade den alltid. Kommissarien varvade motorn vid rödljuset, men sedan föll tystnaden. Han gaskade upp sig och gjorde ett försök. ”Jaha”, morrade han, ”jag hörde att du skulle spela i eftermiddag?” ”Det är bara på skoj”, svarade Falken snabbt. ”Alltså, alla är så duktiga. Jag ställer bara upp för … för hälsans skull. Jag har bara spelat i några år. Jag kan toppa min forehand hyggligt, men slicen är inte alls vad jag skulle …” ”Jag vet ingenting om tennis”, avbröt Blodhund. ”Jag tycker det verkar vara en sport för bögar.” ”Jaså?” svarade Falken lågmält. ”Nej, tennis är faktiskt riktigt roligt. Kommissarien borde …”

Blodhund rapade. Gömt i detta avgrundslika läte fanns lukterna från det han ätit under förmiddagen, inklusive oreganokryddan på den gamla pizzan i hörnet bakom dörren. Falken tystnade, det fanns inget mer att säga.

Trafiken genom Tourquais affärsdistrikt var intensiv, det var 18

Davys_Tourquai_9789100124908.indd 18

2010-06-02 18:16:50

måndag och strax före lunch. Boulevarden var åttafilig, men i tät trafik brydde sig ingen om filerna, inte ens när bilisterna tvingades trängas med en polisbil. Blodhund behärskade sig och nöjde sig med att väsa förbannelser över medtrafikanterna.

Den oljesvarta Boulevard de la Villette kantades av skyskrapor.

Den sortens byggnader fanns ingen annanstans i Mollisan Town; det centrala Tourquai var en nåldyna av pengar och hybris. Dessa fåfängans torn renoverades aldrig, de revs helt sonika och byggdes upp på nytt. Med garage som likt rötter förgrenade sig djupt under gatornas asfalt, och på taken känselspröt i form av blinkande antenner och radiomaster som strävade ännu högre upp i himlen, var husen ett slags levande organismer.

Kommissarien kände sig inte hemma såhär långt söderut i distriktet. Den typ av kriminalitet som dväljdes i dessa torn var annorlunda. Här utkämpades kampen mellan gott och ont via datorers tangentbord, här segrade den som betalade de dyraste advokaterna.

Larry hade inga moraliska betänkligheter, men atmosfären gjorde honom obekväm.

365 Boulevard de la Villette var sedan några år Bourg Villettes adress. Huset var ett av de mest pretentiösa från den senaste byggboomen. Det bestod av drygt sextio våningar i en avsmalnande siluett av mörkt, nästan svart glas och skinande stål; en projektil ur jordens inre.

I strid med gällande trafikregler parkerade kommissarie Blodhund på gatan utanför porten. Han tog den korta trappan upp till entrén i några få språng, och glasdörrarna – stora så att de snarare borde kallas glasväggar – gled ljudlöst upp. Ècu var steget bakom.

19

Davys_Tourquai_9789100124908.indd 19

2010-06-02 18:16:50

Blodhund hade aldrig varit inne i Bourg Villette förut, och anblicken av entréplanet överrumplade honom. Hallen var stor som en cricketplan, med golv och väggar klädda i glänsande, svart marmor. Den enda möbel som fanns därinne var en receptionsdisk, även den av svart marmor, bakom vilken det satt en gammal padda iklädd något slags uniform. Paddan såg överraskad upp när de två poliserna kom in, som hade han suttit och sovit. Blodhund identifierade sig. ”Nova Park?” morrade han. ”Hissarna i den sista raden”, svarade paddan, och nickade bort mot korridorerna med hissar. ”Sextioförsta våningen.”

Det stod en skål med halstabletter på paddans disk, och Blodhund såg till att fylla en av fickorna på sin jacka innan han tecknade åt Falken att följa efter bort mot hissarna. ”Det är ganska imponerande”, viskade Ècu när de gick över det spegelblanka golvet. ”Allt det här.”

Trots att de var ensamma kändes det naturligt att viska. ”Det är så skitnödigt att det får din mamma att se ut som en fin dam”, morrade Blodhund.

Falken bestämde sig för att inte försöka inleda något mer samtal med kommissarien för tillfället.

Skyltar präglade med förgyllda siffror upplyste om att hissarna i den sista raden tog besökare till våningarna fyrtio till sextioett. ”Hoppas ingen är höjdrädd”, muttrade Blodhund och tryckte på knappen.

Själv hade han aldrig tyckt om höga höjder.

20

Davys_Tourquai_9789100124908.indd 20

2010-06-02 18:16:50

Nova Parks reception låg direkt utanför hissarna på den sextioförsta våningen. Varken Falken eller Blodhund hade hört talas om företaget tidigare, och trots ett försök att skaffa information under den korta bilresan, hade de inte blivit mycket klokare. Att det handlade om ett bolag i finanssektorn var sant för de flesta verksamheter i den här delen av staden.

Receptionen var sobert elegant, läderfåtöljer och en mörkröd heltäckningsmatta, runda bord av körsbärsträ där det låg finanstidningar att läsa medan man väntade. Men det var utsikten som tog andan ur besökaren. Långt nedanför de tonade fönstren från golv till tak låg södra Tourquai, och man såg längre än så, vidare ner till Amberville. ”Fantastiskt, eller hur?” log receptionisten, en ung get.

Det var inte menat som en vänlighet, det var nedlåtande på ett förödmjukande sätt. Blodhund gjorde en outgrundlig grimas och tog på nytt fram polisbrickan. ”Osvald Gam”, morrade han, och rösten var strävare än vanligt. ”Har ni avtalat tid?” frågade geten och undvek medvetet att se på Blodhunds framsträckta bricka. ”Hur jävla dumma ser vi ut?” sa Blodhund.

Geten nickade mot den långa korridoren som tog vid där receptionsområdet tog slut. ”Fröken Kobra sitter i rummet i slutet av korridoren”, sa han.

Korridoren var säkert femton meter lång och flankerades av svarta, stängda dörrar med diskreta namnskyltar. Det doftade svagt av citron. Belysningen var dämpad och heltäckningsmattan absorberade ljudet av polisernas steg. Det var som att gå genom en dröm. På dörren som utgjorde korridorens slut stod det: ”Emanuelle Kobra.”

21

Davys_Tourquai_9789100124908.indd 21

2010-06-02 18:16:50

Utan att knacka steg Blodhund på. ”Osvald Gam?” sa han.

Kobran som satt bakom skrivbordet gav dem ett snett leende. ”Ser jag ut som en ’Osvald’?” frågade hon med en väsning.

Rummet var ännu ett väntrum, ett slags förmak, och kobran var den vackraste reptil Larry Blodhund kunde påminna sig att han sett. Hennes ögon var stora som ett rådjurs och istället för tyg var hon gjord av svart latex. Blusen hon bar var vit och nästan genomskinlig, och hela hon gnistrade lockande i skenet från de infällda spotarna i taket.

Blodhund kom av sig. Och när inte kommissarien svarade, kände sig Falken föranledd att säga något. ”Nej”, sa han, ”nej, ni ser absolut inte ut som en ’Osvald’.”

Kobran hade en förtrollande effekt på inspektör Ècu; han var tagen. ”Gam tar tyvärr inte emot oanmälda besök”, upplyste Emanuelle Kobra och fuktade sin svanstipp mellan läpparna på ett utstuderat sätt. ”Men jag bokar gärna en tid åt er?”

Falken stod orörlig och stirrade på denna sekreterare som vore hon ett av Magnus underverk. Larry Blodhund suckade djupt – oklart riktigt åt vad – och gick med bestämda steg bort mot dörrarna till Gams kontor. ”Stopp”, sa Kobra. ”Ni kan inte …”

Men Blodhunds tass låg redan på handtaget. Kobra ålade sig ut från skrivbordet, Ècu följde efter kommissarien och därmed stod de alla tre i dörren till Gams kontor när Blodhund öppnade.

Synen var makaber.

Bakom ett överdimensionerat skrivbord, i en skrivbordsstol hög 22

Davys_Tourquai_9789100124908.indd 22

2010-06-02 18:16:50

nog att påminna om en tron, satt Osvald Gam, rak i ryggen. Han bar en mörk kavaj med smala vita ränder, vit skjorta och en bred, röd silkesslips. Vingarna vilade mot skrivbordsunderlägget som om han väntade sig att någon skulle sätta fram mat åt honom.

Men där Osvald Gams huvud hade suttit stack det bara upp några tussar av bomull.

23

Davys_Tourquai_9789100124908.indd 23

2010-06-02 18:16:50