9789100177911

Prolog

Lördagen den 30 juni 2012 landade jag på Newarks flygplats utanför New York. Det var tredje gången jag återvände till New York för en FN-tjänst. Jag möttes av en bil från FN med säkerhetsvakter. Efter Lincoln Tunnel under Hudson River slog storstaden emot mig med full kraft. Bullret, dofterna, färgerna i en av världens mest fascinerande städer, lockande och skrämmande på samma gång. Aldrig tyst, alltid levande. Hemma och välkomnande, och ändå främmande och exotisk.

Min nya lägenhet i Dag Hammarskjold Tower låg i hörnan av Second Avenue och 48th Street, nära FN. I dessa kvarter hade jag bott och arbetat tidigare. Jag ställde ner väskorna i våningen och strosade sedan i den heta eftermiddagssolen runt mina gamla kvarter. Jodå, den ryske skomakaren var kvar, liksom den koreanska familjen i kemtvätten och mexikanerna i vår Deli, speceriaffären. ”Welcome back, Sir”. Kvartersgemenskapen i New York är en protest mot storstadens anonymitet.

På söndagen gick jag ner till First Avenue och insöp stämningen kring FN-skrapan med sina 38 våningar där sekretariatet huserar, och de låga, elegant böjda byggnaderna med generalförsamlingen och säkerhetsrådet. De byggdes samman på

1950-talet till en vacker tidlös helhet av en arkitektgrupp under ledning av Oscar Niemeyer från Brasilien. Jag såg från gatan skulpturen Single Form av Barbara Hepworth, nära konstnärsvän till Hammarskjöld, och Carl Fredrik Reuterswärds

fredssymbol, Non-Violence, en revolver med knut, FN:s mest fotograferade konstföremål.

Min jet-lag tog ut sin rätt i värmen. Jag somnade tidigt på söndagskvällen och vaknade till en magisk soluppgång i rött, gult och lila över East River.

Vid ingången till FN-högkvarteret i New York väntade på måndagsmorgonen min livvakt från min tid som ordförande i generalförsamlingen, Sergeant Lynden Bourne från Guyana. Detta var min första dag i tjänst som vice generalsekreterare i FN. Bourne visade vägen till mitt kontor, där mina nya medarbetare välkomnade mig.

Efter en stund blev jag ensam i rummet. Jag gick fram till det stora fönstret och tittade ut över East River. ”Här står jag, 47 år sedan jag steg in på UD i Arvfurstens Palats i Stockholm med mina drömmar och tankar om en resa i världen och diplomatin”, tänkte jag. Stationerna passerade snabbt revy: Paris, Bonn, Washington, Zimbabwe, New York. Men också scener från krig i Iran, Irak, Balkan, Nagorno-Karabach, Darfur och bilder av nöd i Somalia, Myanmar och MoÇambique. I de flesta av dessa krisområden hade jag representerat FN och olika generalsekreterare.

Och nu är jag åter här i detta FN med alla sina möjligheter och alla sina aspirationer och ambitioner. Men också med sina begränsningar, besvikelser och frustrationer, funderade jag.

Är jag beredd på nästan fem intensiva år i denna position i denna fas av livet, tänkte jag vidare. Borta från Kerstin och familjen och med detta ansvar i denna svåra tid?

Jag såg ut över East River och fick plötsligt en association, en flash-back, till min hemstad Göteborg. Liknade inte floden Göta älv? Påminde inte den stora skyskrapan på andra sidan East River om toppen på Masthuggskyrkan? Liknade inte broarna över East River Älvsborgsbron? Och kunde inte Roosevelt Island faktiskt vara Älvsborgs fästning?

Det blev en kort men stark upplevelse av bilder från det

förflutna och min barndom som flöt samman med nuet och tankar om en okänd och osäker väg framåt. I utsikten över floden utanför FN förenades brokiga erfarenheter i världen med kraften från minnen från uppväxten i Göteborg, från mina föräldrars drömmar och förväntningar och från mina förhoppningar att få påverka och att på något sätt bidra till att göra tillvaron lite bättre för andra människor.

Det knackade på dörren.

Ett första viktigt möte väntade med generalsekreterare Ban Ki-moon. Ämnet var kriget i Syrien. Särskilda sändebudet

Kofi Annan hade återvänt till New York efter ett viktigt möte i Genève med parterna i konflikten. En möjlig öppning för fred hade tydligen kunnat skönjas …

Kapitel 1

Så började det

Det är två bilder som dyker upp i sinnet när jag söker efter mina tidigaste barndomsminnen.

Den första är en upplevelse av smärta. Jag är tre år gammal, snart fyra, på besök sommaren 1943 med mamma och pappa på Brännö i Göteborgs skärgård. Jag kommer ihåg en brant backe och bråk med barn om en fyrhjulig träkärra. Kärran kom i rullning när jag satte mig i den. Kärran välte och for iväg med mig under sig. Jag kan känna den skarpa smärtförnimmelsen från blödande knän och armbågar när jag skriver detta.

Den andra minnesbilden är larm om tyskt flyg över Göteborg 1944. Mamma tar mitt i natten på sig en hjälm och hastar ner med mig till tvättstugan i källaren. Där sitter alla grannar i huset, allvarliga och tysta oändligt länge, tyckte jag. Pappa var inte där. Han vaktade som värnpliktig soldat kraftverket i Porjus vid Luleälven nära Jokkmokk, förstod jag senare.

Mina första tio år i livet bodde jag i en enrummare på Solrosgatan 5A i Kålltorp, östra Göteborg. Den låg i ett trevånings hyreshus byggt i fyrkant med ett hundratal lägenheter kring en gård som var vedförråd och plats för lek, slagsmål, musikanter och knivslipare.

På husets utsida låg Åke Johanssons fiskaffär där mamma sena eftermiddagar ofta fick gratis eller billig fisk. Åke sålde bara dagsfärsk fisk. Det fanns också en mjölkaffär, en tobaksaffär och ett kafé. I närheten låg ett villaområde, en

fotbollsplan och Härlanda fängelse, en imposant och skrämmande byggnad. Spårvagnen till centrum i Göteborg hade en hållplats i närheten. Kålltorpsskolan låg också nära liksom skogsområden som sedermera blev stora förorter.

Detta var min värld med mamma Karin och pappa John. När jag var fyra och ett halvt år föddes min bror Roger. Senare i livet, när jag var över 40 år gammal, fick vi reda på att vi hade två halvbröder från pappas första förhållande vid alltför ung ålder. Pappa hade förskjutits av flickans föräldrar sedan hon två gånger blivit med barn med pappa. Pappa hade bestämt sig för att hålla detta för sig själv och mamma. Sedan Roger och jag som vuxna blivit medvetna om vår större syskonkrets träffade vi ofta våra halvbröder Göte och Kent Tranberg och deras familjer. Även pappa John fick uppleva familjeåterföreningen och träffa sina nu medelålders söner. Det var starka upplevelser för oss alla.

Roger och jag hade en trygg och harmonisk uppväxt med föräldrar som överförde sina egna drömmar och outtalade förväntningar om en bättre framtid på sina söner. John och Karin hade träffats och blivit förälskade på en strumpfabrik i Mölndal och sedan arbetat tillsammans på SKF i Göteborg. Mamma var avsynare av kullager – i avsaknad av dagens mätinstrument. Senare blev hon hemsömmerska och arbetade för

Spirellas korsettfabrik. Under somrarna hade hon kiosk på Asperö i Göteborgs skärgård. Hon var något av en vardagens entreprenör.

Pappa var vice ordförande för Metallfacket på SKF. Så småningom förlyfte han sig på tunga kullager, började arbeta på en bensinstation och ”upptäcktes” där av ”Banankungen”, Folke Andersson. Han anställde pappa på sitt företag Transfrukt, som efter kriget importerade bananer från Ecuador i Sydamerika. Jag glömmer aldrig en nattlig lossning av gulnande bananer från ett lastfartyg i Frihamnen. Det var bråttom. Bananerna kunde bli bruna under transporten ut i Sverige.

Jag fick äta hur mycket bananer som helst som nyfiken och hungrig åttaåring. Jag kräktes som en katt. Det blev första och sista gången jag åt bananer.

Jag lärde mig läsa tidigt och slukade allt som fanns att tillgå hemma – tidningar, texter på påsar och burkar och så småningom böcker i den lilla bokhylla vi hade i hallen i vår lägenhet. Där fanns Tidens lexikon från 1942 på 3195 tunna sidor med liten text. Jag har fortfarande kvar den i bokhyllan hemma i Näsbypark.

Det var i bokhyllan i Kålltorp jag började samla ord på bekostnad av förlorad sömn vid läsning med ficklampa under täcket på kvällarna. Där fanns Karl Mays indianböcker som pappa samlat för mig. Där fanns också böcker av Ivar LoJohansson, Jan Fridegård, Moa och Harry Martinson, Jack London och Sinclair Lewis. Jag läste en del av dessa och började låna böcker på bibliotek eller bytte böcker med likasinnade. Läsningen blev tidigt en egen spännande värld för mig.

Ett minne är särskilt skarpt. Efter kriget kom bilderna från Hitlers och nazismens koncentrationsläger ut i världspressen. Pappa hade köpt ett nummer av tidningen Se med fotografier av döda, döende, utsvultna eller tomögda fångar som släpades ut ur Buchenwald och Auschwitz av allierade soldater. Pappa lyfte upp mig i knät – jag var fem år gammal – och visade och förklarade bilderna. Mamma protesterade: ”Jonne, du kan inte visa pojken dessa ruskiga foton. Dom kan fastna hos honom för livet.” ”Det är just det som är meningen”, svarade pappa.

Jag kommer inte ihåg min egen reaktion. Men minnesbilden från detta ögonblick har ofta återkommit när jag mött våldets, fanatismens, fascismens och diktaturens framfart i världen.

Med tiden blev jag alltmer intresserad av mina föräldrars bakgrund och uppväxt.

Pappa John föddes 1912 och växte upp på Lindholmen på Hisingen i Göteborg. Farfar Johan var stuveriarbetare i

hamnen. Släkten kom från bruken i Dalsland och Värmland, sannolikt valloner från Belgien eller Frankrike från början. Min farfarsfar hade kommit till Göteborg från Gustafsfors bruk i Dalsland där arbetsvillkoren hade varit hårda och slitsamma. Gustaf Fröding har givit just dessa bruksarbetare i Gustafsfors en röst. ”De giva oss slagg för malm och spark för vårt släp och slit, de tröska oss ut som halm och läska oss sen med sprit.”

Pappa föddes i farfar Johans första äktenskap med Hulda Sjögren, som dog i spanska sjukan 1918, bara trettiofem år gammal. Pappa skulle då fylla sex år. Farfar gifte om sig med Signe och så småningom fanns det sex barn inalles i familjen i den lilla lägenheten på Lindholmsberget och senare i Olskroken i Göteborg.

Pappa hade läshuvud. Hans lärare ville att han skulle läsa vidare efter sjunde klass. Men det tyckte inte farfar – familjen måste försörjas av de äldsta sönerna. Pappas bildningslängtan fanns med honom hela livet. Jag såg honom ständigt sitta vid köksbordet med sina Hermodsbrev i olika ämnen. Motvilligt tillät han mig under min skoltid hjälpa honom med engelskan. Han hade fått hand om hela försäljningen på Transfrukt och kommit i kontakt med folk från andra länder. Han var stolt över mina skolresultat men varnade mig för övermod och fartblindhet i livet. ”Kom ihåg att du har lånta fjädrar.” Det var ett uttryck från Karl Mays indianböcker, ett uttryck som upprepades av pappa när jag för första gången blev utnämnd till ambassadör.

Så småningom gick det inte så bra för Transfrukt. Pappa lämnade fruktbranschen och började köra taxi. Det dröjde inte länge förrän han blev ordförande för Transports avdelning 3 i Göteborg. Efter ytterligare en tid tog han och några kolleger initiativet att facket skulle köpa Amanda Lundbergs taxiföretag med ett tiotal bilar. Pappa var mycket stolt över detta projekt som utvidgade fackets roll och inflytande. Jag

kommer ihåg glada besök på hans anspråkslösa kontor på Östra Hamngatan nära hamnen och på det rökiga men trivsamma kaféet på undervåningen där chaufförerna samlades dygnet runt.

När jag berättar för våra barn om mamma Karins uppväxt i ett litet torp i Alafors, Älvsåkers församling i norra Halland, har de svårt att föreställa sig att Sverige för mindre än hundra år sedan kunde vara så fattigt och så hårt och slitsamt för utsatta människor.

Karin växte upp med fyra syskon och en fosterbror. Pappa Johan var järnvägsarbetare, hennes mor Klara kämpade med sjukdomar och en elakartad växande tumör i hjärnan. Hon blev med åren alltmer förvirrad och oberäknelig. Hennes huvudvärk var outhärdlig. Till slut ”tappade hon förståndet”. Mamma berättade när jag blev lite äldre att mormor Klara ibland hade bundits fast under nätterna med läderremmar i sin säng. Hon fick aldrig någon verklig vård och dog när Karin var 13 år gammal. Karin fick då ta över hushållet och uppfostran av sina yngre syskon. Någon skolgång därefter var inte att tala om. Mamma berättade för mig senare i livet att hon kanske fick 4–5 års skolgång, ofta bara varannan dag.

Min morfar Johan var stark och godhjärtad, har mamma berättat. Själv fick jag aldrig träffa honom eller min mormor. De dog innan jag föddes. Morfar försvann klockan fem på morgonen till järnvägen och kom hem till kvällen då flaskan blev hans tröst när barnen somnat. Tragedierna kom slag i slag. Mammas lillebror John fick jobb på Hammargrens fyrverkerifabrik nära Kungsbacka. Där omkom han i en fruktansvärd explosion 1933.

Knappast något fanns kvar av John att begrava. Älsklingssystern

Anna drabbades som 16-åring av tuberkulos. Hon placerades

1938 på Varbergs sanatorium där hon avled under svåra smärtor tre år senare. Mamma berättade ofta kärleksfullt om moster

Anna, som dog ett halvår efter min födsel.

Många år senare fick jag en stark påminnelse om hennes liv och död.

Den 6 juni 2011 höll jag nationaldagstalet i Varberg. Arrangörerna hade bokat in mig på det exklusiva Kusthotellet i ett stort rum med havsutsikt. Efter talet och middag med värdarna promenerade jag längs vattnet till hotellet i solnedgången. På avstånd såg jag den mäktiga hotellbyggnaden. Jag frågade i receptionen vad den använts till från början. ”Men vet du inte – det var Varbergs sanatorium”, blev svaret. ”Bakom hotellet ligger förresten en kyrkogård med barn och unga som dog här i tbc.” Under halva natten läste jag en bok om byggnadens historia som sanatorium. Jag förstod att moster Anna dött i en korridor alldeles i närheten av mitt luxuösa rum.

Nästa morgon gick jag till kyrkogården och försökte läsa alla namn på de enkla gravkorsen. Kanske skulle jag finna moster Anna Linnea Nilssons grav? Jag visste inte var hon var begraven. Jag letade förgäves men mötte på vägen ut Varbergslegendaren Rolandh Nilsson som hade lyssnat på mitt tal föregående kväll. Han lovade ta reda på mer eftersom han hade tillgång till sanatoriets arkiv.

Efter några veckor meddelade Rolandh att Annas kropp våren 1941 hade förts till Gällinge kyrkogård cirka tre mil från Varberg och lagts i hennes morföräldrars grav, men utan gravsten. Jag kontaktade då kyrkogårdsförvaltningen i Gällinge och bad att få sätta upp en sten tillsammans med min bror Roger. Det fick vi göra trots att det skedde mer än 70 år efter Annas död. Rolandh hjälpte mig att sätta upp gravstenen med texten: Kort i Livet, Länge i Minne.

Det blev starka upplevelser när jag för några år sedan besökte graven i Gällinge tillsammans med vår dotter Emilie och vårt barnbarn Agnes och berättade för dem om Annas öde och mamma Karins uppväxt.

Kapitel 2

På kunskapens väg – och till Amerika

Jag hade en fin skoltid. Min första lärare hade det lustfyllda namnet Bojan Himmelman. Hon var en blid, tålmodig ängel som ingöt läslust och upptäckarglädje hos en från början överaktiv och oregerlig sjuåring. En sträng men rättvis folkskollärare, Nils Westerberg, tog över i tredje och fjärde årets pojkklass i Kålltorpsskolan. Jag fick bra betyg och kom in på Göteborgs anrika läroverk, Hvitfeldtska, hösten 1951. Jag var den ende i vårt kvarter som kom in på Hvitfeldtska det året. Det var inte enbart populärt. Motsättningarna mellan läroverksbarn och folkskolebarn, ”siskor och böss”, var starka. Jag fick ofta gömma min nya skolmössa i väskan på väg hem.

Den första tiden på Hvitfeldtska cyklade jag från Kålltorp till skolan. Sedan flyttade familjen till en tvårummare i ett nybyggt hyreshus på Guldheden och jag kunde gå nedför backen genom Landala till skolan.

Jan Kenneth Eliasson från arbetarkvarteren i Kålltorp blev väl mottagen på Hvitfeldtska. Kanske berodde det på att jag spelade fotboll och handboll ganska bra. Jag spelade ett tag i GAIS pojklag, till och med vid allsvenska förmatcher på Gamla Ullevi, och spelade handboll i Redbergslids juniorlag, ”de vita eleganterna”. Det skapade viss respekt även på Hvitfeldtska.

Men jag vill inte förneka den känsla av underlägsenhet jag trots allt kände under denna tid. Att räcka upp handen som

11-åring och begära sänkt terminsavgift kändes förödmjukande. Jag hade heller inte vare sig råd eller lust att köpa den populära engelska duffelrocken som mina kamrater hade. Det dröjde också innan jag gick med mina klasskamrater till Paleys eleganta konditori på Kungsportsavenyn efter skolan på lördagar.

Jag var den ende som hade namnet Kenneth i klassen. Jan är mitt första namn men hemma och i Kålltorp och senare i USA kallades jag Kenneth. I våra kvarter hade många av oss engelska eller amerikanska namn – Benny, Glenn, Kent, Tommy, Roger och Ronny. Jag frågade en gång pappa varför så många av oss hade namn från England eller USA. Pappa påminde först om att jag fötts i början av andra världskriget och efter nazisternas invasion av Norge och Danmark. ”Du ska vara glad att du inte heter Adolf.” Mamma hade en annan, mindre politisk, förklaring. ”Men kommer du inte ihåg hur mycket vi tyckte om de amerikanska filmerna på den tiden?”

Hursomhelst var dessa namn ett tecken på klasstillhörighet. Det har beskrivits på ett finstämt och för mig berörande sätt av idéhistorikern Ronny Ambjörnsson i den självbiografiska boken Mitt förnamn är Ronny. Jag läste den i ett sträck, nästan furiöst, när den kom ut. Detta var ju min egen uppväxt. Han beskrev träffande känslan av varm gemenskap och stolthet över vårt ursprung men också av utanförskap och främlingskap inför världen utanför våra kvarter.

Jag fick en nära vän under min konfirmationstid. Bengt Nilsson bodde på Guldheden nära Sahlgrenska sjukhuset, där hans pappa var hög chef. Vi höll ihop som ler och långhalm och betraktades som barn i huset av våra föräldrar. Det var med sorg jag såg Bengt lämna Göteborg för att börja på Solbacka internat i Sörmland i 15-årsåldern.

När han kom hem över helgerna tillsammans med sina göteborgska studiekamrater bjöds jag med på deras fester i Örgrytevillor eller våningar i stan. Där träffade jag ungdomar

från en helt annan samhällsklass. Bengt och hans Solbackavän

Björn Paijkull såg till att jag blev väl mottagen och kände mig välkommen överallt. På en sådan fest träffade jag Anna Brunius, som snart blev min första flickvän. Hon och hennes syster Karin bjöd hem Bengt och mig till sina föräldrar, Greta och Sverker Brunius, i deras villa i Örgryte.

Den värme och generositet som familjen Brunius utstrålade blev för mig inspirerande och utvecklande. Pappa Sverker introducerade mig till segling och båtliv i Marstrand, mamma Greta till konsten. Göteborgsmålaren Olle Skagerfors var en av hennes favoriter vilket hon förde över på mig. Bengt och jag tillbringade helger på familjen Brunius säteri Hunnersta i Småland. Där lärde jag mig äta nässelsoppa och att som stadsbo känna skogens livgivande kraft under långa promenader.

Jag glömmer heller inte att Bengt och jag långseglade i en liten J 10-båt, knappt 15 år gamla, från Stenungsund till Mollösund, Marstrand, Smögen, Florön och Fjällbacka. Vi kände oss som Sigfrid Siwertz Mälarpirater, när vi drog upp makrill i båten till middagsmat eller somnade i sovsäckarna på däck.

Hela livet har jag hållit kontakt med Bengt och Anna, alltmer medveten om hur mycket de betytt med sin vänskap och sitt stöd. Bengt och jag försökte göra om långseglingen men kom inte så långt. Han hälsade på oss i New York med sin son Björn. Kerstin och jag besökte familjen Brunius på Hunnersta och vi blev grannar med Anna och hennes familj på Marstrand några somrar. Anna drabbades av en allvarlig muskelsjukdom och lämnade livet alltför tidigt. Året innan hon dog hann vi ha en härlig kväll på Rondo på Liseberg vid en härlig föreställning med Tomas Ledin.

Skolarbetet på Hvitfeldtska gick bra – trots att jag en gång av en lärare orättvist beskylldes för fusk i matematik. Det blev chockartat och lämnade spår hos en 12-åring som av sina föräldrar präglats av hårda krav på sanning och ärlighet. Ett annat

minne som aldrig lämnar mig är en lärare som i skolbespisningen tvingade mig att äta upp en portion makaronipudding av betongliknande konsistens. Värst och oförglömligt var när han inför mina kamrater sade: ”Nu ska du äta upp, du som inte ens betalt för maten.” Dåförtiden kostade skollunchen några kronor men några av oss fick gröna lappar som berättigade till fri lunch grundat på föräldrarnas inkomst. När jag senare i livet tänker på drivkrafter för rättvisa tror jag att händelser som denna betyder mer än ideologiska analyser.

Jag valde så småningom latinlinjen för mina gymnasiestudier. Jag var besatt av ord och språk och hade skickliga och inspirerande lärare. Svenska språket och litteraturen var ett favoritämne men också engelska, tyska, franska, spanska och latin. Jag insåg senare hur privilegierad jag var på Hvitfeldtska och hur mycket jag har mina lärare och denna utbildning att tacka för.

Samhällsintresset var ganska svagt bland gymnasisterna i början av min gymnasietid. Religion och filosofi var de ämnen som diskuterades mest, både innanför och utanför skolan. Ett tag var jag vice ordförande i Kristliga gymnasistförbundet (KGF) i Göteborg. Flera av mina klasskamrater blev präster. En av dem, Jan Arvid Hellström, blev sedermera biskop i Växjö, en annan, Bengt Inghammar, domprost i Göteborg, en tredje, Anders Westerberg, radikal studentpräst i Lund. Mitt religiösa intresse hade väckts av min konfirmationspräst, Per-Olof Sjögren, som så småningom blev domprost i Göteborg. Han var djupt engagerande i tros- och livsåskådningsfrågor i just den fas av mitt liv då jag var som mest mottaglig och sökande. Men till slut trängde omvärlden in även i Hvitfeldtskas klassrum och korridorer. 1956 inträffade Suezkrisen och den sovjetiska inmarschen i Ungern. Båda dessa händelser diskuterades också hemma vid köksbordet. Detta blev för mig något av en vändpunkt och ett uppvaknande. Jag hade visserligen som 12–13-åring läst om Koreakriget men denna gång var jag äldre

och det som hände i Mellanöstern och Ungern rörde en nerv hos mig. Det handlade antagligen om en reaktion mot våld och övermakt, stormaktsspel och förtryck av frihetslängtan.

Jag läste därefter alltmer om internationell politik och världens tillstånd. Jag lyssnade så mycket jag kunde tillsammans med pappa på nyheterna på radio. Tv fanns ännu inte. Jag ändrade min anmälan att läsa klassisk grekiska till spanska i tredje ring. Jag övertalade också pappa och mamma att gå med på ett avbrott på Hvitfeldtska så att jag skulle kunna söka ett stipendium för ett års studier på high school i USA. Mamma var orolig och tveksam men pappa tyckte det var bra att jag ville se världen. Han ville kanske också att jag sekulariserades i USA efter tiden med kyrkoherde Sjögren och Kristliga gymnasistförbundet.

Jag fick stipendiet från American Field Service (AFS) tillsammans med ett tiotal andra gymnasister från Västsverige.

Vi fick inte välja delstater eller familjer i USA. AFS gjorde fördelningen och jag hamnade hos familjen Hebble i Decatur, Indiana.

Det var ett stort steg att lämna Göteborg och gymnasiestudierna på 1950-talet. Det blev ett äventyr och en avgörande tid för mitt internationella vägval. ***

Göteborgs-Posten uppmärksammade när vi USA-stipendiater från Göteborg tog tåget mot Rotterdam i slutet av juli 1957. På perrongen vinkade släkten av mig – mina föräldrar, min bror och mina farföräldrar. Mamma rörd och tårfylld. I

Rotterdam gick vi ombord på M/S Arosa Sky, en nedgången atlantångare ägd av Holland America Line. Den förliste för övrigt några år senare i Sydkinesiska sjön.

Vi var cirka 800 utbytesstudenter från 22 länder ombord.

Vädret var lugnt och samvaron glad och inspirerande. Glädjen grumlades av ett galopperande utbrott av asiatiska influensan som spred sig från några turkiska ungdomar till uppemot 400 andra ungdomar ombord. Det var en allvarlig form av influensa. Sjukmottagningen blev snabbt överfull. En grekisk pojke dog efter några dagars hög feber.

När vi närmade oss amerikanska östkusten fick fartyget ett radiomeddelande om att Arosa Sky, ”the Asian Flu Ship”, skulle ankra utanför West Manhattan och sättas i karantän innan vi studenter spreds över hela USA. Min minnesbild är att vår karantän bara blev några dagar lång, uppenbarligen alltför kort. Journalister och fotografer kom därefter ombord iförda munskydd när de intervjuade oss. Jag var sjuk men stod på benen, vilket min betydligt mer drabbade svenske vän, Lars Stålberg, knappt gjorde. Tv-kameran surrade när reportern frågade honom: ”So, you had the flu too?” Lasse böjde snabbt det engelska verbet ”fly” (flew, flown) och svarade: ”No, I did not fly – I took the boat.” Slut på intervjun.

Så spreds vi över USA tillsammans med vår asiatiska influensa. Jag åkte buss över Pennsylvania mot Mellanvästern tillsammans med en grupp skakiga stipendiater. Jag har senare läst att Arosa Skys unga passagerare var den huvudsakliga spridningskällan av Asian Flu i USA 1957–1958. För egen del smittade jag några dagar efter ankomsten min värdfamiljs son som var stjärna i skolans fotbollslag. På någon vecka hade halva laget insjuknat. Detta förhindrade mig från att möjligen bli en framgångsrik ”punter” och ”kicker” i ett amerikanskt fotbollslag.

Ändå blev jag varmt mottagen i Decatur, en liten stad mitt på slätten i Indiana med en ekonomi uppbyggd på sojabönor.

Min värdfamilj var Harry och Mildred Hebble och sönerna Harry Jr och John. Stadens Rotaryklubb var min sponsor och Doc Hebble, som var optiker, hade erbjudit sig att ta emot mig. Jag var den förste studenten från AFS på min high school.

Kontrasten var stor till Hvitfeldtskas gossläroverk i Göteborg. Det blev mycket idrott och socialt umgänge utanför skolschemat. En del ämnen var nya, till exempel Driver’s Education (körkortsålder 16 år) och Speech. I detta ämne, eller Public Speaking som det också kallas, hade jag som lärare Dr Dean Dorwin, en högutbildad humanist med stort intresse för världen utanför Decatur, där han av okänd anledning hamnat.

Det blev min lycka: Dean Dorwin tog sig an mig som professor Higgins tog hand om Eliza i My Fair Lady. För honom blev det en professionell utmaning att lära denne utländske elev göra presentationer och hålla tal. Övningarna var intensiva och varierade. ”Du är president Lincoln – tala till de utmattade soldaterna efter segern i Gettysburg – tre minuter.” Efter en rejäl ansträngning kallades jag upp igen. ”Bra, du är fortfarande Lincoln men nu har nordsidan förlorat slaget – tre minuter”, sade Dorwin obevekligt.

Till slut blev jag tvåa i en regional Speech Contest efter ett tal med titeln ”What can I do”, där jag inte överraskande manade till engagemang för fred, utveckling och mänskliga rättigheter. Senare i livet har jag haft stor nytta och glädje av att ha träffat min professor Higgins. Någon gång i talarstolen i FN:s generalförsamling fick jag en skarp flash tillbaka från Decatur, Indiana, och såg framför mig Dr Dorwin, vänlig, krävande, uppmuntrande i att ständigt värna ordet.

Harry Hebble var ordförande för demokratiska partiet i Adams County i Indiana. Han älskade att analysera och diskutera politik. Han hade en prenumeration på New York Times söndagsnummer som kom hem till oss i Decatur på tisdagar. Jag läste denna tidning, som vägde mer än ett kilo, från första till sista sidan (vilket jag fortfarande gör med dagens tunnare version av denna förträffliga tidning, som varannan vardag landar i vår brevlåda).

Där läste jag våren 1958 om senator John F. Kennedy från Massachusetts, som hade börjat sin kampanj för att ersätta gene-

ral Dwight Eisenhower som USA:s president vid valet 1960. Jag läste några artiklar om honom och utdrag ur hans tal och blev entusiastisk. Eisenhowerperioden var för mig, efter Koreakriget och före Vietnam, en stilla-flyter-Don-period i USA. Det fanns hos många en längtan efter nya mål och uppgifter, ”a New Frontier”, inte bara i USA utan också utanför landets gränser.

Harry Hebble var en av organisatörerna av Jefferson-Jackson Dinner, en stor manifestation för demokratiska partiet i många amerikanska delstater, inklusive Indiana. Hans favorit som huvudtalare var den populäre senatorn Estes Kefauver från Tennessee. Jag dristade mig att föreslå Kennedys namn.

Pappa Hebble sade först nej (”en östkustaristokrat som talar engelska med samma accent som du”) men lovade att bjuda in Kennedy om Kefauver inte var tillgänglig. ”Vilket han naturligtvis kommer att vara”, tillade han.

Så blev det inte. Hebble övertalade sina demokratkolleger att bjuda in Kennedy till manifestationen i Indianapolis våren 1958. Jag, 17 år gammal, följde med i familjens Studebaker, iklädd kakibyxor, sportskjorta och med crew-cutfrisyr. På middagen med flera hundra betalande gäster (”100 dollar a plate”) hälsades Kennedy välkommen med ord som jag aldrig kommer att glömma.

”Välkommen till Indiana, senator Kennedy. Men en sak vill vi göra fullständigt klart. Ni hade aldrig varit här om det inte vore för en svensk utbytesstudent som är med oss här ikväll.” Jag kallades fram till honnörsbordet, hade en kort pratstund med Kennedy, som skrev en hälsning på inbjudningskortet (som jag fortfarande har kvar) med texten ”Hope you enjoy your stay, John Kennedy”.

Jag berättade senare i New York historien för Kennedys legendariske talskrivare, Ted Sorensen, som faktiskt kom ihåg mötet i Indianapolis 30 år tidigare. Han hade varit med i Kennedys delegation och hade skrivit delar av hans tal – vilket hans hustru Gillian efter Ted Sorensens död skickade till mig.

Jag fick också möjlighet att berätta denna historia för president Kennedys änka Jacqueline. Kerstin och jag träffade henne på en middag i New York i slutet av 1980-talet när jag var FN-ambassadör. Kerstin tyckte sig förflyttad i den amerikanska historien när hon träffade denna ikon från Kennedyeran. Jacqueline blev förtjust över vad hon hörde och föreslog att jag skulle berätta historien som ett bidrag till Kennedy Library Oral History Program.

Det blev aldrig av men här finns den nu på pränt.

Den mytomspunna epoken John F. Kennedy lever kvar i USA, tyvärr inte bara som en era av optimism och framtidshopp utan också som en period av historiska personliga tragedier – det chockartade mordet på John Kennedy 1963, på hans bror Robert 1968, och dödliga olyckor för flera av barnen och barnbarnen till John och Robert Kennedy.

Nyheten om John F. Kennedys död nådde mig när jag var i Hamburg och spelade handboll med Handelshögskolans lag. Det kändes fullständigt overkligt. Jag hade ju träffat honom och läst allt jag kom över om hans valkampanj 1960 och om hans tid som president. Jag var alldeles skakad, liksom många tyskar som vi mötte på gatorna efter matchen. När vi dagen därpå kom hem till Sverige låg sorgen som ett mörkt moln över oss.

Jag känner fortfarande tacksamhet gentemot Doc Hebble som gav mig chansen till direktkontakt med amerikansk politik och till ett oförglömligt personligt möte med John Kennedy. Jag höll nära kontakt med familjen Hebble, inte minst under de år vi bodde i Washington och New York. Under Washingtontiden på 70-talet besökte Kerstin och jag dem i Decatur. Doc Hebble blev något av en informell rådgivare när jag skrev mina första UD-rapporter om amerikansk inrikespolitik och ville belysa ”folkets röst”.

Ambassadör de Besche och minister Leif Leifland tyckte att jag hade osedvanligt goda källor ute i landet.