9789100186098

JOHAN SVEDJEDAL

MIN EGEN ELDS KURIR

Harry Martinsons författarliv

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

www.albertbonniersforlag.se

ISBN 978-91-0-018609-8

Copyright © Johan Svedjedal 2023

Formgivning: Annika Lyth

Boken är satt med Indigo Antiqua (brödtext)

och Baker Signet (rubriker).

Inlagepapper: Munken Print Cream

Omslagsfoton: Lennart Nilsson/TT

Försättsblad: Teckningar av Harry Martinson

ur Det enkla och det svåra (1939).

© Harry Martinson/Bildupphovsrätt 2023

Bildredaktör: Tove Falk Olsson

Tryck: Livonia Print, Lettland 2023

INNEHÅLL

Rymmare och fasttagare 9

Den svenska litteraturens lösdrivare 11

1. Den övergivne pojken (1904–1911) 23

2. Sockenungen (1911–1917) 39

3. Under stjärnan Ingenting (1917–1920) 57

4. Luffare och sjöman (1920–1927) 77

5. En havsproletär går iland (1927–1929) 95

6. Genombrottsår (1929–1931) 115

Spökskepp 119

7. Världsnomaden i Ösmo (1930–1932) 139

Nomad 157

8. Att minnas sjömannen (1931–1933) 163

Resor utan mål 167

Kap Farväl! 177

9. Rymningarnas år (1934–1935) 191

Natur 202

10. Att minnas barndomen (1935–1936) 221

Nässlorna blomma 221

Vägen ut 234

11. Att se naturen (1937–1939) 241

Svärmare och harkrank 245

Midsommardalen 250

Det enkla och det svåra 258

12. Fjanten och fjollan (1938–1939) 263

13. Att bli en annan (1939–1940) 275

Verklighet till döds 290

14. Aktivism och äktenskap (1940–1943) 299

Den förlorade jaguaren 305

15. Visdomssträvan och villaliv (1942–1944) 317

16. Visdom under solen (1944–1945) 331

Passad 336

17. Atom-Harry (1945–1948) 345

Gyro 353

18. Från luffare till akademiledamot (1948–1949) 369

Vägen till Klockrike 369

19. Harry bit för bit (1950–1953) 391

Cikada 401

20. Gnesta-Harry (1953–1956) 409

21. Ett ljusår är en grav (1956) 433

Aniara 436

22. Språk och fjärilar (1956–1958) 463

Gräsen i Thule 472

23. Vägen till Jagannatha (1958–1960) 483

Vagnen 498

24. Jorden runt utan skrivmaskin (1961–1963) 509

25. Grästuvor och ärkekonkubiner (1963–1964) 527

Utsikt från en grästuva 530

Tre knivar från Wei 535

Bestiarium 540

26. Drömmen om luftballongen (1965–1969) 549

27. Mellan gröna vågen och Gröna jätten (1970–1972) 575

Dikter om ljus och mörker 579

28. Livsvind och dödsvind (1972–1974) 595

Tuvor 598

29. Nobelpriset (1974) 609

30. Harry Martinson har lämnat oss (1975–1978) 633

31. Efteråt (1978–) 645

Bilagor 670

Efterskrift 675

Förkortningar 680

Noter 681

Källor och litteratur 769

Bildkällor 781

Person- och titelregister 783

RYMMARE OCH FASTTAGARE

Så tar de honom igen, i Lund, sommaren 1921. Han har nyss fyllt sjutton år. I Lund vill han titta på domkyrkan och polisen tar honom för tiggeri. Han erkänner direkt: tigga eller svälta är hans vardag. Sömn får han hitta i halmstackar och ladugårdar. Det var åratal sedan han hade något hem. Hade han haft fem kronor på sig skulle han ha sluppit varnas för lösdriveri. Han äger bara tre.

Som liten berövas han allt, tvingas flytta runt från ett främmande hem till ett annat, trampa runt i sockenungens träskor. Han lever i urvuxna kläder – ett tillvarons ensamkommande flyktingbarn, för alltid i exil från sin sönderslagna familj. Hans far är död, hans mor skriver konstiga brev ett världshav bort.

Hans liv har sin särskilda plats. Nedanför underläget.

Rymma kan han redan, bättre än de flesta. Han har lärt sig att tigga, att tjuvåka med tågens godsvagnar. Han eldar fartygspannor och färdas världen runt under däck i lastångare, vimmelkantig av hettan från pannan, en världsnomad utan mål. Så är han författare, den som skriver sådant som ingen annan kan göra efter. Hans hungriga ögon minns. Han skriver världshav där exotiska fåglar cirklar, han minns hur hans barndom kändes under stjärnan Ingenting, ser naturens minsta skiftning. Sedan kommer den längsta färden, den genom rymden mot utslocknandet. Och så åren av talande och tigande – i kostym på väg landet runt för att tala till människor som vill höra på honom för att få uppleva honom men som inte vill lyssna till hans budskap.

Charmen, det var vad alla nämnde när han skulle beskrivas – också Moa, hans första hustru, hon som till sist kallade honom en fjant. Charmen stod som

ett sken omkring honom, glittrade i hans vågiga lugg och hans lysande leende. Utstrålningen var så stark att få märkte självkänslan bakom den, även om några såg den osäkerhet han lärt sig i barndomen. Som vuxen liknade han en liten pojke som ville alla väl. Och många ville ta hand om honom.

När han redan är gisslad av ålderdomens sjukdomar kommer den största dagen. Men den hade fått stryk på förhand – slagen i knävecken med ett brännbollsträ, sparkad in i inälvorna, nerpissad i en gränd bakom Stortorget. Trycksvärtan hånskrattade att de som vågade belöna honom var de skyldiga. Rovsteklarna och fjärilen.

Den största dagen kommer. Och Sekreteraren talar.

DEN SVENSKA LITTERATURENS LÖSDRIVARE

Karl r ag N ar gI erow – ständig sekreterare i Svenska Akademien sedan 1964 – hade kommit på ett sätt att skydda ögonen från t V -strålkastarna och fotoblixtarna när han meddelade vem som fått 1974 års Nobelpris i litteratur. Han bar solglasögon. Inte fick det honom att likna en rockstjärna, fastän en stor del av hans diet var whisky och cigarrer.1 I sjuttiotalets Sverige gav de svarta glasögonen honom snarare en olycksalig likhet med en diktator. Militärkuppen i Chile låg bara något år tillbaka i tiden och de svenska tidningarna hade kryllat av bilder av general Pinochet, ständigt med bister min och solglasögon – ledaren för ett land av tortyr och politiska fångar, en högerdiktatur som sades låta kasta ut människor levande från flygplan.

När Gierow trädde ut i Börssalen den 3 oktober 1974 för att utropa årets pristagare var han iklädd sina solglasögon, men hans röst var ovanligt milt bräkande. Beslutet var nämligen mest ett beseglande av en offentlig hemlighet, vilket tydligt framgick av Gierows uttalande: ”Svenska Akademien bekräftar sitt beslut om att årets Nobelpris i litteratur delas mellan de svenska diktarna – ja, vilka tror ni [paus med skratt från journalister] – Eyvind Johnson och Harry Martinson.”2 För en organisation som berömde sig av sin hemlighetsfullhet var det ett nesligt misslyckande att behöva bekräfta i stället för att överraska.

Debatten kring priset blev omfattande – var det rätt att Svenska Akademien belönade sina egna? (Prestigen kring Nobelpriset i littera-

tur ska komma att förintas av ”ett hånskratt, rullande runt jordklotet”, skrev Sven Delblanc i Expressen.3) Angreppen kom att förbittra resten av Harry Martinsons liv. Eller noga räknat: förgifta det ännu mer; de senaste femton åren hade varit svåra. Samtidigt innebar beslutet det högsta erkännandet av hans författarinsats som någon smakdomare någonstans kunde ge: ett kraftfullt påstående om att han hörde hemma bland världslitteraturens främsta. Dit hade han nått efter en social resa som var mycket egendomlig, men som likt Eyvind Johnsons liv fångade mycket av vad Sverige hade varit och blivit under seklet. Bägge kom de från enkla sociala omständigheter (Harry Martinsons var de värsta), men hade kunnat kämpa sig in i den svenska litteraturen, där de tillhörde de ledande i sin generation. Nobelpriset var den yttersta bekräftelsen på att sockenbarnet Harry Martinson hade blivit en litterär stormästare.

Även om Harry Martinson nu var framgångsrik och respekterad –bästsäljare, hedersdoktor, ledamot av Svenska Akademien – fanns ärren kvar från hans svåra barndom. Under skrivandet av den här biografin har jag undrat över vad han tänkte när Karl Ragnar Gierow vid utdelningen av Nobelpriset några månader senare kallade honom ”närmast en rent asocial individ” och ”den oförbätterlige lösdrivaren i vår diktning”.4 Trodde Gierow att Martinsons tillvaro som luffare och arbetslös hade varit frivillig? Asocial? Vad visste Gierow om tankarna hos en pojke som hade blivit föräldralös, fått sin familj upplöst, ett barn som hade placerats ut i så många olika hem att han länge förlorade förmågan att anknyta psykologiskt till någon vuxen?5 Oförbätterlig? Var det så historien om Harry Martinsons liv såg ut? Lösdrivare? Detta om en författare som hade tillhört de flitigaste inom sitt yrke – som författare, föreläsare och debattör.

”Hardly ever has a Swedish author led a life more fantastic than that of Harry Martinson.”6 Så skrev den svensk-amerikanske översättaren och litteraturhistorikern Leif Sjöberg när han 1972 presenterade Martinsons författarskap för en amerikansk publik. Harry Martinsons sällsamma liv började i Blekinge 1904, där han föddes som ende sonen i en medelklassfamilj där syskonen skingrades efter faderns död 1910. Barnen togs om hand av fattigvården och från 1912 placerades de ut i olika fosterhem

i socknen – ibland under rent bedrövliga förhållanden. När Harry hade blivit några år äldre lärde han sig att rymma och levde tidvis som luffare. 1920 uppfyllde han sin stora dröm och gick till sjöss, mestadels som eldare – ett sjömansliv som varvades med perioder till lands, bestående av tillfällesarbeten, luffande och tiggeri. Våren 1927 mönstrade han av för sista gången och började försöka etablera sig som författare: debuten i bokform kom ett par år senare med diktsamlingen Spökskepp (1929). Samma år gifte han sig med Moa Martinson – ett äktenskap under vilket bägge formade varandra som författare, fyllt av kärlek, men också av svartsjuka och slitningar. Under trettiotalet fick Harry sitt genombrott hos publiken, blev känd som lyrisk modernist, arbetarförfattare och filosofisk naturskildrare. När äktenskapet i praktiken var över 1939 gick Harry ut som frivillig i finska vinterkriget.

Ett par år in i fyrtiotalet bildade Harry ny familj med Ingrid Lindcrantz, och paret fick snart två döttrar. Familjen bodde under idylliska förhållanden i lantliga miljöer (den längsta tiden nära Gnesta), Harrys berömmelse steg och nådde ett första krön med invalet i Svenska Akademien 1949. Då hade hans civilisationskritik djupnat och med dystopin Aniara (1956) åstadkom han atombombsskräckens stora versepos. Några år senare bidrog mottagandet av diktsamlingen Vagnen (1960) –som han fann ogint – till att Martinson beslutade sig för att inte publicera fler diktsamlingar. Efter några ströböcker vid början av 1960-talet drog han sig undan från bokutgivningen – men framträdde gärna i intervjuer och föredrag som många fann kverulantiska. Samtidigt gjorde hans gamla verk från trettio- och fyrtiotalet nya ärevarv hos publiken, nu som pocketböcker, och sin naturskildring tog han in i den nya tiden genom ett antal uppmärksammade t V -filmer.

Återkomsten som lyriker med Dikter om ljus och mörker (1971) blev en stor framgång och tre år senare fick han och Eyvind Johnson dela på Nobelpriset i litteratur. Valet av dem väckte debatt i Sverige, diskussioner som förpestade de bägge författarnas sista år. När Harry Martinson avled 1978 var det för egen hand. Då hade han varit en av den svenska litteraturens mest älskade författare i nästan fem decennier. Sönderälskad, sade en del. Alltför bortglömd, sade andra.

Ja, det var ett underligt liv: underbart, förbluffande och svårbegripligt på en och samma gång. Harry Martinson var klassresenären som personifierade de nya möjligheterna i folkhemmets Sverige – men också

den som tidigt vände sig emot välståndssamhällets tro på effektivitet, nytta och teknik. Hans barndom var många gånger förfärlig, men i sina självbiografiska böcker skildrar han den ofta försonligt och riktar de skarpaste anklagelserna mot sig själv. Han älskade sin första hustru innerligt men övergav henne nesligt. Han blev den store framtidsskildraren vars fantasi egentligen trivdes bäst i det förflutna. Hans samhällssyn tedde sig för många av sextiotalets vänsterradikaler naivt gnällkonservativ, men kanske rymde den egentligen en antikapitalism av förödande räckvidd. Få svenska författare har blivit så älskade och omhuldade, men själv kände han sig ofta missförstådd och somliga började tidigt tala om den orättvisa tystnaden kring honom.

Sett över tid varierar dokumentationen kring Harry Martinson. Från barndomen och ungdomen finns nästan inga brev eller manuskript av honom själv, men gott om minnesberättelser, liksom handlingar från fattigvård, sjömanshus med mera. Tiden från 1927 och fram till slutet av 1930-talet är mycket väl dokumenterad i brev och annat material. Från 1940-talet började Martinson dock gå över från brev till telefonsamtal och antalet brev minskar därför. Omfattningen av hans telefonerande antyds i ett brev från Telegrafverket, skrivet någon gång efter 1943. Där meddelas att antalet telefonsamtal från Martinsons telefon överstiger 1 800 för det senaste året och att hans kvartalsavgift därför har höjts.7

I efterhand är det lätt att glömma hur berömd Harry Martinson var. Från mitten av 1930-talet var han en av Sveriges mest kända yngre författare, och uppmärksamheten tilltog. Redan pressbevakningen av honom visar detta, men ännu mer de inkommande brev som har bevarats i hans arkiv.8 De demonstrerar vilket intresse han väckte, men visar också på den psykologiska press det måste ha inneburit (med åren kom också rykten om att han fick så mycket post att han kunde lämna breven oöppnade i ett halvår).9 Förmodligen sparade Martinson inte alla sina brev från de första författaråren, men några år in på 1940-talet – när han hade gift om sig, skaffat egen bostad och hustrun Ingrid administrerade vardagslivet – ökar mängden bevarade brev markant. Strömmen vidgas

påtagligt efter Vägen till Klockrike (1948) och invalet i Svenska Akademien (1949) och fortsätter sedan med stor kraft under hela hans för-

fattarliv. Någon avmattning märks inte under 1960-talet, en period när han ofta har setts som halvt bortglömd.

För att freda sin tid och arbetsro prövade Martinson många metoder, främst hemligt telefonnummer och vägran att svara på brev. Också personer som ansåg sig vara nära vänner hade tidvis svårt att få kontakt med honom. En av dem var Gustav Sandgren, som en gång konstaterade: ”Din telefontråd tycks mynna ut nånstans i Örkelljunga i en myrstack”.10 Arkivet flödar av brev som visar hur bekanta och obekanta försökte kringgå restriktionerna. De skrev och telefonerade idogt, föreslog mötestider utan att först ha sonderat med honom, försökte få kontakt via Ingrid eller via Svenska Akademien, reste ut till honom och ringde på.

Alla slags personer skrev till Harry Martinson. En krets bestod av släktingar och umgängesvänner (påfallande många av dem utanför de litterära kretsarna). Andra utgjordes av författare, förläggare, redaktörer, översättare, regissörer, bildkonstnärer och tonsättare. Skolbarn, universitetsstuderande och forskare ställde detaljerade frågor, ofta med hopp om svar med kort varsel. Språkvetare och språkpoliser skrev till honom. Aspirerande författare skickade oombedda sina manuskript, andra delade med sig av sina egna böcker eller särtryck. Bekanta från barndomen och ungdomen hörde av sig, obekanta arbetarkvinnor och sjömän uttryckte sin beundran. Statsministern Tage Erlander hyllade honom. Självutnämnda världsnomader lät honom ta del av deras livsvisdom. Kuverten kom från religiösa sökare och finnare (främst inom österländsk religion, men också teosofer och esoteriker), från autografjägare och personer som skrev rena tiggarbrev. Sådana skribenter fick trängas med naturvetenskapliga beundrare, allmänna och jämförande felfinnare, personer som ville bidra till Harry Martinsons stora samling av exotiska varuetiketter. Och så var det alla beundrarbrev: från mångåriga läsare av hans böcker, från läsecirklar, från personer som genomgick en livskris. Många ville gratulera till Nobelpriset eller till andra utmärkelser. Ett par rader ur ett sådant brev kan vara värda att citeras, skrivna många år innan en viss Gert Fylking hade gjort sig ryktbar på Svenska Akademiens presskonferens: ”Då jag i radio fick höra att Nobelpriset i litteratur tillfallit Eder, blev jag så glad att jag i min ensamhet högt utropade: Å, äntligen!”11

Alla dessa personer skrev till Harry Martinson. De bad om råd gällande sina författarförsök, om uppmuntran och tröst. De skickade födelse-

dagshälsningar, frågade om hans litterära influenser, delade med sig av förslag på Nobelpristagare. Somliga tackade för hans insatser i naturvårdsfrågor, andra ville diskutera hans uttalanden i olika naturvetenskapliga frågor. De ville bjuda honom på lunch eller på middag. De berättade sina livs historier. De hade aldrig träffat honom men ville sitta ner med honom för ett långt samtal. Inte så få anlitade honom som något av en sekulär själasörjare. En del frågade honom om livets mening, andra upplyste honom om den.

Somliga personer var uppriktigt sagt framfusiga. Tätplatsen intas nog av konsuln och bibliofilen Nils Berman (umgängesvän till Martinson) som 1968 hörde av sig och frågade om det inte var dags att han fick en medalj av Svenska Akademien för sina insatser. När Martinson hade tilldelats Nobelpriset skyndade sig Berman att be om en inbjudan till Nobelmiddagen. Försöket lyckades faktiskt, och Berman tog tillfället i akt att under middagen skaffa sig en egenhändig dedikation av Aleksandr Solzjenitsyn – ännu ett associationsexemplar till hans boksamling.12 En sådan korrespondens påminner om att många av de brev som berömdheten Martinson mottog kom från personer som ville utverka fördelar för sig själva.

En stor mängd brev var mer officiella förfrågningar som inbjöd Harry Martinson att föreläsa, sitta med i paneler eller delta i kongresser. I dem talas påfallande sällan om honorar, och sannolikt var många uppdrag inte arvoderade. Andra gånger framgår att Martinson lät ett arvode gå till välgörande ändamål.13

Arkiv av detta slag kan ju vara gallrade, och så också detta – även om det faktiskt rymmer några utpräglade skällbrev. Ändå är det påfallande vilken uppskattning och värme, ja, kärlek, Harry Martinson verkar ha väckt långt in på 1960- och 1970-talet. Det måste ha tett sig närmast bisarrt för honom när han ibland anklagades för att ha förlorat kontakten med sin tid.

Harry Martinsons egna brev är självklart en viktig källa i denna biografi, men breven till honom finns också med som ett viktigt bakgrundsmaterial. Jag har hanterat dem på följande sätt: I regel har jag undvikit att citera ur brev från privatpersoner utanför den litterära sfären, detta eftersom de är att betrakta just som privata försändelser. Martinsons olika uppdrag som föreläsare och skribent omgavs ofta av en korrespondens som kunde vara långvarig (eftersom han inte svarade eller behöv-

de ändra tid). Också här har jag i regel avstått från hänvisningar, detta eftersom breven ändå är enkla att finna för den som behöver gå in i detaljerna.14

Forskningen om Harry Martinson har ofta gällt hans litterära och språkliga mästerskap, men där finns också några andra ämnen: hans influenser gällande idéer och litterära metoder, hans civilisationskritik, och verklighetsbakgrunden till hans självbiografiskt inspirerade böcker. Det mest omfattande arbetet kring verklighetsbakgrunden har gjorts av Sonja Erfurth, som under flera decennier samlade ett stort material i form av bland annat dokument från myndigheter och sjöfartsorganisationer. Till det kom att hon intervjuade ett par hundra personer, däribland Harry Martinson själv.15 Särskilt för tiden fram till 1927 är det svårt att hitta något väsentligt material annat än det Erfurth har granskat och använt. Jag följer huvudsakligen hennes faktauppgifter gällande Martinsons barndom och ungdom, även om en del nytt material har tillkommit och mina kopplingar och tolkningar ibland skiljer sig från hennes.

Harry Martinson gjorde aldrig anspråk på att vara en självbiografisk författare i den meningen att han ville återge en historisk sanning. Han drog ifrån, lade till, förtätade, färglade med ord, skapade distans mellan sig själv och det han berättade. Distansen ökade faktiskt också i hans serie av självbiografiskt inspirerade berättelser från 1930- och 1940talet. I de två första, sjöberättelserna Resor utan mål (1932) och Kap Farväl! (1933), skriver han i jag-form, utan att huvudpersonen får något tilltalsnamn: greppet är som gjort för att sätta likhetstecken mellan jagberättaren och Harry Martinson själv. Sedan utgav han två böcker som utgick från hans barndom, Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936). Där hade huvudpersonen fått ett namn, Martin Tomasson. I samtliga dessa fyra berättelser delade huvudpersonen många upplevelser med Harry Martinson, även om mycket var ändrat gentemot författarens verklighet. Men i Vägen till Klockrike (1948) – delvis byggd på författarens upplevelser som luffare under 1910- och 1920-talet – hade han försett huvudpersonen Bolle med en fiktiv biografi, som till sist även innefattar Bolles död.

För en litteraturläsare spelar den bakomliggande verkligheten kanske liten roll – är inte den litterära styrkan väsentligast? Kanske det. Men ur biografikerns synvinkel finns annat att ta fasta på. Just skillnaderna mellan liv och verk är ju ofta särskilt intressant eftersom de belyser hur författaren går till väga som konstnär, hur han söker en litterär form som samtidigt är ett sätt att iscensätta sig själv.

Även om Martinson värjde sig mot att se de självbiografiska berättelserna som bärare av historisk sanning innebar det inte att han ansåg sitt skapande vara oberoende av de egna upplevelserna. Tvärtom lyfte han ofta fram dem. När han tidigt i sin författarbana blev anklagad för att vara medvetet svårbegriplig (”modernistisk”) svarade han genom att publicera en artikel där han redovisade en del av livsintrycken bakom dikterna i samlingen Nomad (1931). Budskapet var tydligt: hans liv spelade roll för hans litterära skapande.

Ingen av de fem självbiografiskt inspirerade prosaböckerna som nämnts ovan ville han kalla ”roman”. Tvärtom motsatte han sig att ordet användes, förmodligen för att han ansåg att det signalerade fiktion. Bara två av böckerna fick en undertitel, Nässlorna blomma och Vägen ut. I bägge fallen bestod den av det neutrala ordet ”berättelse”. Jag har följt Martinsons språkbruk, och undviker alltså att kalla dessa fem verk för ”romaner”, väl medveten om att de varken är helt påhittade eller helt självupplevda.

Martinson var knappast förtegen om sin egen bakgrund, även om han alltså omformade den för att skapa mer slagkraftiga berättelser. Han var ytterst minnesgod, med ett ibland fenomenalt minne för detaljer, och berättade gärna om sitt liv för journalister och forskare.16 Ofta räddade det uppgifter som inte finns belagda på annat håll. Men i somliga fall mindes han fel, ibland helt enkelt för att en version i hans berättelser hade blivit mer sann för honom än den verklighet som kan beläggas i annat material.

Livet for ofta hårt fram med Harry Martinson och det började tidigt. Hans upplevelser under barndomen kunde ha knäckt en annan person psykiskt. I stället lärde han sig olika försvarsmekanismer. En av dem var förmågan att fly i fantasin, att gå in i framtidsdrömmar, i litterära verk eller i dagdrömmar om fjärran platser. Att läsa och berätta blev en räddning. Ett annat sätt att försvara sig var den charm han utvecklade allt sedan barndomsåren – en vänlighet och glad öppenhet som samtidigt

uttryckte ett starkt behov av bekräftelse. Också denna charm var en del av hans litterära begåvning. Men bakom det bländande leendet fanns också en överlevare, en man som gjorde vad som behövdes för att klara sig i en hård värld. Han var också en trixare, rymmare, resenär och storskarvare, beredd att försöka ta sig ur vilken situation som helst. Det var ingen dålig utgångspunkt för en författare.

Ur denna begåvning för fantasi och flykt steg hos den mogne författaren Harry Martinson en vision som omfattade hela mänskligheten. I hans fantasi – men i nära samspel med världshändelserna – föddes en undergångens tragedi, berättelsen om ett ensamt rymdskepp som hade tappat sin kurs, precis som människorna hade förlorat sin. Martinsons bävan inför framtiden hade andra förtecken än vår tids, men också han sörjde undergången av den natur som han älskade. Aniara behåller sin fruktansvärda aktualitet långt bortom Martinsons skräcksyner av en jord som har blivit obeboelig på grund av atombombskrig – en planet förstörd av människans eget övermod. Mot det obarmhärtiga ljus som denna rymdsaga utstrålar finns inget skydd.

Bakom Aniara låg en civilisationskritik som Harry Martinson hade börjat utveckla redan under 1930-talet. Som många vid den tiden var han skeptisk till massamhället och till maskinsamhället, och som många under andra världskriget skrämdes han av atombombens förödande verkan. Men under alltsammans låg också hans naturintresse, hans blick för de enskilda detaljerna hos djur, vatten och växter. Stora delar av sitt författarliv var han upptagen av att med sina ögon och med sina ord samla in allt detta åt sig och åt sina läsare. Observationerna började alltid i hans närområde, men för världsnomaden Harry Martinson var detta närområde större än för de flesta. Aniara får sin tragiska resning av det som kanske kan kallas Harry Martinsons världskärlek: hans ömhet för omvärlden och hans insikt om att denna omvärld inte är lokal, utan tvärtom en del av ett globalt sammanhang. Under efterkrigstiden tillhörde han de viktiga opinionsbildarna inom det som senare skulle kallas ”miljöfrågor” – mycket viktigare än den senare miljöhistoriska forskningen har insett.

Miljöfrågorna är välbekanta i vår tid, fångade i ord som har slitits ner

av alarmister och förnekare, influerare och politiker, försäljare och köpare. För Harry Martinson handlade det snarare om att arbeta sig fram till en personlig förståelse av naturen och vad som stod på spel under de decennier när Sverige och världen förvandlades omkring honom. Hans reaktioner var ofta paradoxala, särskilt under det modernitetens 1960-tal när han vantrivdes med mycket och där många vantrivdes med honom. Mer än de flesta hade han upplevt det gamla Fattigsveriges grymma sidor – men han vände sig ofta mot den tekniska utveckling som bidrog till att driva bort denna grymhet. Han tvivlade på tekniken – men kom ändå allt mer att se just tekniska uppfinningar som räddningen från teknikens hot. Han levde intensivt i naturen – men de starkaste känslorna hos honom väckte till sist minnena av naturen från seklets första decennier, den som hade gått förlorad. Han togs för omodern, men var kanske före sin tid. Hans paradoxala reaktioner på rekordårens ökningar av välståndet utgör en stor del av berättelsen om hans liv, både vad gäller hans egen idéutveckling och omvärldens bild av honom.

Bredvid den existentiella och närmast sociologiska reflexion som präglade stora delar av Harry Martinsons författarskap fanns det faktum att han bokstavligen var en litterär yrkesman, en professionell intellektuell på det skrivna och talade ordets marknad. Under barndomen och ungdomen hade han haft ett stort antal arbeten, de flesta långt nere i samhället. Arbetsledare var han aldrig – men sådant som vallpojke, koryktare, mässpojke, lokputsare, gruvarbetare och fartygseldare. Från hösten det år tjugotreåringen Harry Martinson mönstrade av för sista gången var han dock ingenting annat än författare. Under äktenskapet med Moa Martinson hjälpte han visserligen till med sysslor hemma på torpet, men ytterst ovilligt och enligt henne alltid i förhoppningen att hennes söner skulle göra jobbet i stället. Någon betald anställning hade han aldrig efter 1927. I stället levde han i ett halvt sekel på sina litterära inkomster. Problemen med det hade inte så mycket att göra med låga inkomster (åtminstone inte efter de första författaråren), utan snarare med det faktum att han saknade förstånd för ekonomisk planering, trots att han ofta fick stora litterära arvoden och substantiella stipendier och prisbelöningar. Uttagsluckan var för honom alltid öppen – inte minst genom förskott från förlaget – och resultatet blev obönhörligen skulder. De ekonomiska problemen fanns som ett avlägset vägbrus genom hela hans författarliv och hur stora upplagor han än fick, räckte de inte till.

När han hade pengar var han generös och slösaktig till överdrift, men så banala saker som att sätta av medel till inkomstskatt glömde han regelbundet. Han samlade på alla möjliga föremål, dock inte på pengar.

Harry Martinson är en av vår litteraturs stora författare, och redan det gör honom värd en biografi. Hans remarkabla livshistoria är sammanvävd med hans litterärt glimrande författarskap, vilket är lockande för en litterär levnadstecknare – särskilt den som upptäcker att han inte förut har ägnats någon heltäckande biografi.

Jag hade själv tidigare varit inne på Martinson i olika sammanhang innan jag beslöt mig för att skriva denna biografi. Den avgörande impulsen kom dock sommaren 2018, med värmeböljan och de stora skogsbränderna. Visserligen var Martinsons första år som författare fint täckta i tidigare böcker. Men fanns det inte en del att lägga till? Var det inte dags att titta mer noggrant på Martinsons engagemang för naturen, på hur det hade växt fram och vad det betydde i hans tid? Och hur var det med debatten när han tilldelades Nobelpriset 1974?

Där fanns en nyfikenhet att följa. Vad jag inte visste då var i hur hög grad svaren på frågorna berörde varandra.

DEN ÖVERGIVNE POJKEN

(1904–1911)

Harry Mart INS o N föddes inte den 6 maj 1904 i Nyteboda, vid nordöstra delen av sjön Immeln några kilometer väster om Olofström i Blekinge. Den pojke som föddes där och då hette Harry Edmund Olofsson. Efternamnet ”Martinson” började han troligen nyttja först i fjortonårsåldern, men för enkelhetens skull använder jag genomgående detta redan härifrån.1 Vem han blev är viktigare än den han en gång var.

Harry hade fyra äldre systrar, födda 1896–1900, och en pojke var efterlängtad – särskilt av pappan. Hemmet hade sociala pretentioner, men äktenskapet var olyckligt, främst på grund av pappans alkoholism och fysiska våldsamhet. I sina självbiografiska skildringar skulle Harry närmast idyllisera de första barndomsåren. I verkligheten skadade de honom för många år framöver.

Hans barndomsår omgavs länge av myter, inte minst fabricerade av honom själv. En del av händelserna har genom åren återberättats och omformats närmast som bygdelegender. Att genomskåda dem har krävt historisk finess och källkritiskt tålamod hos tidigare forskare.

Harry Martinsons mamma hette Bengta Svensdotter (1876–1946).

Hon var född utom äktenskapet som dotter till Hanna Månsdotter och äldste sonen i Brogården i Holje (nuvarande Olofström), där Hanna var piga. Bengtas pappa hette Sven Jönsson och öknamnet Svenna-Bengta följde henne i socknen. Hon växte upp på ett torp hos sina morföräldrar och efter konfirmationen hade hon olika arbeten, innan hon som ar-

tonårig blev anställd som hushållerska hos en man som just hade startat en handelsbod i Nyteboda. Bengta var känd för sin skönhet och ansågs vara socknens vackraste kvinna – så vacker att ovanligt många män drogs till kyrkan om hon bevistade en gudstjänst. Hon hade mörkt hår, mörkblå ögon och strålande, vit hy. Som gift var hon mycket mån om sitt utseende, ständigt med nylagt hår, expert på att använda locktång, ansiktskrämer och puder. Som vuxen mindes Harry henne som fåfäng –en uppfattning som dock kan ha präglats av pappans svartsjuka.2

Harrys pappa hette Martin Olofsson (1868–1911). Han växte upp på ett torp i Dönaberga, väster om södra delen av sjön Immeln på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Martins pappa arbetade upp jordbruket och kunde snart titulera sig ”hemmansägare”. När Martin var nitton år gammal utvandrade han till u S a – sannolikt följde han med sin äldre bror Jöns när denne åter gick till sjöss. Han återvände till Sverige 1893. Uppgifterna om hans sex år utomlands är osäkra, men mycket tyder på att han tillbringade en stor del av dem som ridande fåraherde i New South Wales i Australien (sannolikt efter en tid i u S a ). Vid hemkomsten var han full av berättelser om slagsmål i hamnar och pistolstrider där han hade dödat många fiender. Han påstod sig också ha varit sjökapten, vilket sannolikt var en lögn (även om den fastnade hos Harry). Martin talade också ogärna om sina sjöresor, men desto hellre om olika hamnslagsmål. Många minns hans nästan skräckinjagande fysik: han var lång, blond och enormt stark, en duktig simmare och skytt. Han har också beskrivits som vacker, med vita och jämna tänder och frisk hy – på bygden lär han ha varit känd som ”den siste vikingen”. Återkomsten till Sverige föranleddes av att han skulle kvittera ut ett arv efter modern Bengta Månsdotter, som hade avlidit 1891 (pappan dog redan 1876). Helst hade han velat återvända till Australien, men övertalades i stället att öppna en handelsbod i Nyteboda.3

Som piga anställde han Anna, dotter till båtföraren Sven Jonsson, och de förlovade sig snart. Men förlovningen slogs upp när Martin mötte den vackra Bengta Svensdotter, som snart ersatte Anna som hans hushållerska och fästmö. Kronologin visar hur händelserna utvecklade sig. Bengta flyttade till Jämshögs församling i november

1894, den 21 juli 1895 lyste det för första gången mellan Martin och henne, och den 9 september gifte de sig. Knappt fem månader senare, den 1 februari 1895, föddes deras första barn, Edit, som alltså bör ha

varit koncipierad knappt två månader innan paret tog ut lysning.

Åtminstone för Bengta var äktenskapet ingenting annat än ett nödvändigt ont. Sommaren 1895 sade hon att hennes förlovningsring egentligen borde ligga på sjöbottnen. Repliken fälldes vid ett ominöst tillfälle – Bengta var ute och rodde med en väninna, och Martin Olofsson väsnades på stranden och krävde att Bengta omedelbart skulle komma iland. Martin var starkt svartsjuk och ville kontrollera Bengta in i minsta detalj. Snart hade han döpt om henne till Betty. Han ville inte att hon skulle ha samma fula namn som hans mor, och det fanns förresten också en visa om ”Skön Betty” som han tyckte om att sjunga.4

Ytterligare tre döttrar föddes inom några år, Clara Eugenia (1897), Blenda Elvira (1899) och Ragnhild Aurora (1900). Och sedan kom Harry, den av Martin efterlängtade sonen. Under graviditeten ska Martin ha hotat att slå ihjäl Betty om det blev en flicka.5

Som make visade Martin Olofsson sig alltså vara en katastrof. Bettys halvsyster Hilda Svensson – som arbetade i familjen – minns honom som opålitlig, lynnig och skrämmande. Pingsthelgen 1900 blev han plötsligt arg och slet sönder spetsinsättningen på en av Bettys klänningar. Hon skickade iväg Hilda med barnen och smet ut en annan väg. En annan gång hotade han att slå en ko med en kätting, jagade ifatt Betty och drog henne i håret från sjön upp till huset där han siktade på henne med en revolver. När äldsta dottern bönade för mamman vred Martin om näsan på henne. Ännu en annan gång bjöd han in tre vägarbetare för att äta och supa: Martin kastade en av dem utför trappan och det krävdes sexton spannar vatten för att få liv i den misshandlade besökaren.

Samtidigt minns Hilda Svensson också ett hem där makarna ville ha det välordnat och fint. De hade pigor anställda för att sköta hushållet, barnen hade vackra kläder, inklusive något så ovanligt som underkläder med spetsar. Varje lördag kväll skulle barnen bada och få nystrukna kläder. När Martin kom med båten från Kristianstad förväntades Betty och barnen möta finklädda på bryggan.

Allt i hemmet skedde på Martins villkor. Betty fick stå i butiken, medan Martin var ute på resor som innefattade affärsuppgörelser, supande och slagsmål. När han var hemma skulle huset vara tyst eftersom han ville läsa tidningar och böcker. Genom huset var det tvärdrag för att han skulle kunna höra suset från sjön.6 Visst kan uppgifterna tolkas som att Martin hade en dragning till en stilla, intellektuell tillvaro och hälsosam

frisk luft. Mer sannolikt är dock att han försökte bota en ursinnig baksmälla.

I andras minnen av Martin framstår han som den felande länken mellan en sockenkverulant och en gorilla. Han var självisk, högljudd, svartsjuk och misshandlade hustrun. Han drack för mycket och blev aggressiv under ruset, viftade med skjutvapen, misshandlade utan urskiljning. En särskild fejd upprätthöll han med båtföraren Sven Jonsson, far till hans första fästmö Anna och den som framförde Framåt, den ångbåt som trafikerade Immeln. Martin gjorde en poäng av att trakassera Sven Jonsson – enligt en uppgift berodde hans ilska på att Jonsson misskötte transporter till butiken, en underlåtenhet som var en hämnd för den uppslagna förlovningen med Anna. År 1899 dömdes Martin för misshandel sedan han berusad och försenad hade gått ombord på Framåt och efter en tillsägelse om att han borde passa tiden bättre hade anfallit sin ärkefiende och ryckt loss en bit av hans helskägg. I samband med detta rättsfall dömdes han till tre månaders fängelse för misshandel av en polisman. Två år senare dömdes Martin till böter sedan han under svordomar hade försökt hindra båtföraren från att styra Framåt. Och några månader senare hotade han (åter starkt berusad) att ta livet av Jonsson, för vilket han stämdes till tings. Martin upprepade hotelserna i olika sammanhang, uppsökte båtförarens gård där han kastade sten och avlossade skott genom fönstret till arbetsrummet. Eftersom vittnen saknades kunde han dock svära sig fri och blev frikänd.

Från 1903 gick hans liv helt överstyr. När en konkurrent öppnade en handelsbod i Rörvik (nära Nyteboda) gick Martin dit beväpnad med en femkilosvikt som han kastade mot handlaren, varefter han bröt sönder ett dörrhandtag. Han var också känd i bygden för att utan anledning slita upp dörrarna hemma hos folk. Hans drickande började skena, och en försämrad ekonomi ledde till fler stämningar. Ofta uteblev han från tingsrätten, ibland på grund av fylleri (en gång blev han häktad på väg till rättegången). I februari 1904 begärde han sig i konkurs. Det skedde alltså tre månader innan Harry föddes.7

Varför Betty inte hade lämnat äktenskapet är sorgligt nog knappast någon gåta. Att skilja sig – med ett eller flera barn – var en besvärlig och stigmatiserande process, men ännu värre var rimligen det fysiska hotet från maken. Ingenting tydde på annat än att han skulle förfölja henne vart hon än flyttade, beredd till vilken sorts övervåld som helst.

Murarna i det fängelse som äktenskapet utgjorde för henne byggdes av klassiska inslag i äktenskaplig hustrumisshandel: hans hotelser och fysiska överlägsenhet, hennes brist på alternativ och hennes omsorg om barnen.

För Martin var saken självklar, åtminstone utåt: ingenting var hans fel och allt var hustruns skuld. I en inlaga skrev han senare att han före sitt äktenskap aldrig hade druckit rusdrycker men eftersom äktenskapet blivit olyckligt sedan ”sökte att dränka min sorg och förtvivlan i glaset”, vilket dock tyvärr hade medfört att han ”i rusigt tillstånd råkade ut för allehanda tråkigheter”.8 Tanken följer fylleristens klassiska undanflykt. Han hade inte orsakat något, bara tillfogats skada.

Konkursen för handelsboden var effekten av långvarig misskötsel, orsakad av okunnighet och ägarens frånvaro. Affären hade grundats på det arv om 1 150 kronor som Martin hade fått efter sin mor. Vid konkursen uppgick skulderna till 3 439 kronor, medan handelslagret värderades till 246 kronor och lösegendomen i boet till 442 kronor. Martin Olofsson hade vanskött handelsrörelse och bokföring (kassabok saknades) och under de senaste åren hade hans våldsamma privatliv dragit stora kostnader. Han hade bevistat fler än femtio tingssammanträden, med åtföljande kostnader för resor, arvoden åt juridiska rådgivare, rättegångskostnader och böter.9

Konkursen medförde boskillnad och en chans till nystart för Betty. Hon fick ett par lån med grannar som borgensmän (en av undertecknarna var båtföraren Sven Jonsson) och hon kunde ta över affärsrörelsen i eget namn. Martin Olofsson fortsatte som förut och dömdes i januari 1905 till en månads fängelse för misshandel – berusad och i nattens mörker tog han fel på person när han skulle göra upp med någon som hade förtörnat honom. Till sist hade till och med Martin Olofsson fått nog. I juni 1905 flyttade han till u S a (ett par månader efter hans flytt föddes familjens sjätte barn, dottern Lilly Viola), där han hade olika arbeten, bland annat på spårvägen i Portland, Oregon. På tre år lär han ha kunnat skicka hem nära 4 000 kronor till familjen. Martins bortovaro snarare än pengarna ska ha gjort detta till de lyckligaste åren i Bettys liv. Hon drev affären vidare med framgång, men kunde också utveckla ett socialt liv. Hon ordnade lördagsdanser på loftet i familjens ladugård och hon arrangerade utflykter med grannarna till olika öar i Immeln.10

Den 1 maj 1908 återvände Martin Olofsson till Nyteboda. Skälet var

att han hade fått tuberkulos (lungsot) och hade rekommenderats ett klimatombyte. Han hade en svensk fängelsedom hängande över sig och i slutet av 1908 avtjänade han ett straff om en månad. När han frigavs dagen före julafton hade Betty posterat nära tio män nära sitt hus om han skulle bli våldsam. Martin drack konjak på hemvägen, bjöd in en granne, som han blev osams med. Martin slogs så att grannen bröt ett ben och fortsatte sedan misshandeln utomhus. Betty flydde med yngsta dottern till länsman, medan de andra barnen fick gömma sig på vinden. Livet igenom mindes Harry hur pappan hade kommit för att leta efter dem, berusad och sjungande, med en fotogenlampa svängande i handen.

Vid den följande rättegången kunde grannarna vittna om olika former av misshandel från Olofsson, både mot hustrun och mot andra, men ingen vågade tala emot honom innan han förts ut ur rättsalen. Han beskrevs som en skräck för orten, desto mer skrämmande som han gick runt beväpnad. Domen blev nio månaders straffarbete i Karlshamns centralfängelse. När han skulle hämtas till fängelset i november 1909 ska fjärdingsman ha varit tvungen att ta med sig sex män för att vara säker på att få med honom. Demonstrativt tog Martin Olofsson god tid på sig, rakade sig och hämtade en cigarr, innan han följde med.11

I juni 1909 föddes familjens sjunde barn, dottern Mimmi. Betty beslutade sig för att lägga ner handelsboden i Nyteboda och flyttade till industrisamhället Gylsboda, en halvmil nordväst om Nyteboda. Dit kom hon i november 1909 – samma månad som Martin fördes till Karlshamns centralfängelse. Harry var då fem och ett halvt år gammal. Flytten blev ännu en nystart för Betty, nu i en helt annorlunda miljö. I Gylsboda fanns fjorton stenbrott där 400 arbetare utvann svart granit som exporterades över hela världen. Miljön var bullrig och mycket annorlunda än tillvaron vid sjön Immeln. Familjens hus låg nära järnvägsspåret. Betty inredde en diversehandel och matservering i bottenvåningen – ungefär femton stenarbetare var matgäster. Familjen bodde invid köket, medan två rum på vinden hyrdes ut till stenarbetare. Som tidigare hade Betty tjänstefolk, vilket behövdes för verksamheten och de sju barnen.

Harry Martinsons bägge barndomshem låg vid gränsen mellan Blekinge och Skåne – gränsen mellan länen skar faktiskt rakt igenom Nyteboda. Familjen bodde dock på Blekingesidan och tillhörde därmed Jämshögs socken. Den andra delen av Nyteboda tillhörde Örkeneds socken, Östra Göinge härad i Skåne, dit också Gylsboda hörde. Som vuxen skulle Harry Martinson ägna den här bygden en prosapoetisk landskapsbeskrivning i ett beställningsverk (senare utgiven som Blekinge), som var en förövning till Nässlorna blomma, men utan prosaberättelsens skarpa sociala patos. I Blekinge var barndomsbygden nästan ett sagolandskap.

Länsgränsen gick också genom den två mil långa sjön Immeln, som dock till största delen hörde till Skåne – Harry beskrev den fullt adekvat som ”en nordskånsk sjö som sträcker in en arm i Blekinge”.12 Metaforiskt gick också en geografisk gräns genom föräldrarnas äktenskap eftersom Martin kom från Skåne (Dönaberga) och Betty från Blekinge (Holje, nuvarande Olofström).

I Harry Martinsons minnen antog bygden nästan mytiska proportioner med den fantasieggande Immeln, den väldiga järnvägen och de imponerande granitblocken i Gylsboda. Åskvädren var magnifika, där fanns en jätteek som var många meter tjock, med grenar som valtranstunnor: ”Blekinge har många sådana ekar, båldgrova ovetna tävlare med drakblodsträden på Teneriffa och Gran Canaria, med mammutträden i Kalifornien och douglasgranarna i Brittiska Columbia.”13 Andra delar av landskapet var rent sagoaktiga, mindes han:

I Blekinges mest lövrika, örtrika och saftiga avkrokar kan man påträffa mänskor, om vilken ingen egentlig garanti finns för att de är vanliga mänskor. De är en sorts törnrosafolk, som bor närmare kosmos än de bor nära sin socken. Det finns ett par tre sådana rent kosmiska socknar i Blekinge. Att här nämna deras namn skulle inte vara rätt. De är hultrika, bäckrika, sensuella och fulla av mystärtro och viskningar. [– – –] Det finns många andra sätt att se samma sak på. Några sakord kan antyda dessa sätts natur: fattigdom, sladder, reumatism, emigration, likkista.14

I Nässlorna blomma framstod landskapet ofta som skrämmande, en hemvist för människor som kan tillfoga pojken Martin skada. I Blekinge var

blicken mer fascinerad och inriktad på vad som hände i naturen. Harry Martinson minns mäktiga granar, växlingen mellan skog och ljungland, rågåkrar som tycktes darra av elektricitet, förfallna kvarnar och stenbroar. Ur minnet framkallar han lommar och svanar, ålkistor med ålar som vred sig som huldrornas flätor när de slaktades, en ko som gick ner sig och drunknade på en mosse. Han minns de nästan högfärdiga bokskogarna, de läckra björnbären – ”avkrokarnas septemberglädje och oktobertröst”.15 I en självbiografisk novell, skriven ungefär samtidigt som Blekinge, beskriver han Immeln som ”ett sorts världshav”, en plats för äventyr och upptäcktsfärder: ”Näst efter dibröstet och handelsbodshemmet vid bryggan kom sjön Immeln i tur att vara ’världen’; och sen blev den det helt”.16

För invånarna på de ställen Harry Martinson skildrade hade landskapet förstås sina dramatiska skönhetsvärden, men det var också en del av ett Sverige där industrialiseringen och handeln började göra avtryck.

Nyteboda präglades av att Immeln var en viktig samfärdsled där ångbåtar transporterade passagerare, varor och lastpråmar, och sedan mitten av 1880-talet fanns det järnväg mellan Kristianstad och Nyteboda. Skogsnäringen var av stor betydelse för orten. Timmer och ved transporterades därifrån, och där fanns också en omfattande tillverkning av spånkorgar som exporterades till Danmark, Tyskland och England. Huvudnäringen i Blekinge var dock jordbruket. I jämförelse med övriga delar av landet var landskapet, som det hette i en samtida utredning, ”ett i industriellt afseende jämförelsevis efterblifvet område”.17

Hur grandios bygden än kunde te sig för invånarna – och särskilt för ett barn som Harry – var den bara ännu en av de många traditionella landsbygdsmiljöer som dåtidens Sverige bestod av. Sannolikt saknade de flesta hushållen elektricitet, rinnande vatten och vattentoaletter.18 Harry mindes Jämshögs socken som präglad av ”karg jord, fattigt folk, små materiella möjligheter, svårmod, religiositet.” Religionens makt över folks sinnen skymtar i hans formulering om att ett kraftigt åskväder ”liksom åberopade bibelspråk” innan blixten slungades ner i träden.19

Blekinge vette mot Skåne, men liksom alla svenska landskap vid denna tid gränsade det också till u S a . När Martin Olofsson sökte sig västerut följde han den ström av utvandrare som ökade från 1880-talet. Jordbruksmarkerna i Blekinge var avfolkningsbygder, där folkmängden minskade med 12 procent från 1880 till 1910. Just Listers härad

(dit Jämshög hörde) var en av de delar av Blekinge där emigrationen var som störst, även om minskningen av folkmängden i Jämshög var relativt sett mindre.20 Möjligheten att utvandra – till u S a , Tyskland eller något annat land – var en självklarhet för tidens fattigfolk i Sverige, liksom drömmen om att kunna återvända hem efter ett antal år, socialt och ekonomiskt revanscherad. Sådana fantasier var sociologiskt sett mer rimliga i breda befolkningsskikt än exempelvis aspirationer på att nå fram till sådant som studentexamen eller universitetsstudier. I Martinsons minnen av hembygden låg Minnesota mycket närmare Jämshög än huvudstaden. ”Stockholm nämndes aldrig. Ingen mänska hade varit där eller kände någon där”.21 Lite mer krasst beskrev han i en självbiografisk novell bygden som ”en trakt vars bästa folk utvandrat, dels till Förenta Staterna och dels till Pommern”.22

Harry Martinsons Blekinge var ett landskap för självlärda, snarare än för de utbildade. Hans barndomsbygd fostrade mycket riktigt många autodidakter, självlärda författare som skrev om utblottade landsbygdsoch arbetarmiljöer. Typiskt nog tillhör två andra kända författare från Jämshög just denna tradition, Pehr Thomasson (1818–1883) och Sven Edvin Salje (1914–1998). Folklivsskildraren Thomasson är numera nästan helt bortglömd, men var möjligen den mest lästa prosaförfattaren före Strindberg, spridd i jätteupplagor via serien ”Öreskrifter för folket”. Hans beskrivningar av sockenungarnas tillvaro i En arbetares lefnadsöden eller slaflifvet i Sverige (1859) – ett försök att skriva en svensk Onkel Toms stuga – förebådar dem i Harry Martinsons Nässlorna blomma (1935).23

När Martin Olofsson frigavs ur fängelset våren 1910 var han dödsmärkt av sin tuberkulos. Han återvände hem först efter en lasarettsvistelse och ska enligt fängelsedirektören ha haft fjorton dagar kvar att leva. Han installerades i ett rum på vinden, där äldsta dottern Edit fick sköta om honom på heltid. Som sjukling lär han ha varit krävande, fortfarande upptagen av olika fejder och vredesutbrott. Den 28 april 1910 avled han, sittande i en gungstol, klädd i morgonrock (Harry Martinson lär ha berättat för Ivar Lo-Johansson att likets penis var erigerad när femåringen Harry tittade in i rummet). Begravningen hölls den 4 maj. Länge efter Martins död måste en av Bettys tjänarinnor sova i hennes säng. Hon

var vidskeplig, och Martin hade hotat med att gå igen. Fotogenlampan i hennes rum lyste natten igenom.24

Uppgifterna om Bettys tillvaro i Gylsboda liknar på många sätt dem från Nyteboda, minus berättelserna om Martins skräckinjagande framfart. Hon beställde finsömnad till sig och barnen, som fortfarande skulle bada och få rena kläder varje lördag kväll. Hon klädde sig vackert, använde sin locktång, såg till att det hölls god ordning i hemmet. Hon gillade fest och sällskapsliv, bjöd gärna sina inackorderingar på kaffe och vin. Hennes skönhet drog kunder, men också hennes givmildhet och goda villkor för kunderna. Ekonomiskt förnuft var dock inte hennes styrka. Fordringsägarnas besök fick henne att gråta och en gång gömde hon sig i en garderob för dem.

Verksamheten i Gylsboda gick alltså med förlust. Betty tog sig fram med lån och växlar, men i september 1910 blev hon tvungen att begära sig i konkurs. Skulderna uppgick då till omkring 17 000 kronor och tillgångarna bara ungefär en fjärdedel av summan. Orsaken till konkursen uppges ha varit okunnighet i handelsyrket, men också att hon var benägen att ge krediter till kunder som saknade förmåga och vilja att betala. Bettys halvsyster Martina kallade dem ”bergbusar”.

Under några månader hösten 1910 lyckades familjen få understöd ur konkursboet. Samtidigt konstaterades att äldsta dottern Edit hade smittats av tuberkulos. Hon togs in på ett sanatorium (kostnaderna betalades av kommunalnämnden i socknen). Den 14 november slutade konkursboet att betala ut understöd till familjen. Fyra dagar senare tog Betty ut flyttningsbetyg och några dagar därefter reste hon till Göteborg, varifrån hon efter en tid emigrerade till u S a (där hon blev kvar till sin död). Anledningen till utlandsresan var, uppgav hon, att hon hade fått uppgift om att det fanns en livförsäkring om 1 000 dollar efter Martin att ta ut från spårvägen i Portland, där han hade varit anställd, en försäkring som dock bara kunde kvitteras ut på plats. Skälet att resa till u S a var alltså fullt rimligt – så trovärdigt att det mycket väl kan ha varit ett svepskäl.

Betty stannade ett par månader i Göteborg. En hemlighet som förbehölls de allra närmaste var att hon hade ett annat skäl att lämna bygden än livförsäkringen, nämligen att hon väntade ett nytt barn. Fadern var en annan än Martin (barnet kom dock rimligen till efter makens död i slutet av april 1910). Sonja Erfurth har tagit fram material som tyder på

att barnet föddes i slutet av januari 1911 och därefter ganska snart fick ett fosterhem.

Från Bettys avresa från Blekinge i november 1910 minns Harrys syster Lilly hur alla barn fick ta mamman i hand och ta farväl, men utan att få veta vart hon skulle resa. När Betty gav Edit en slant började dottern gråta och småsyskonen försökte trösta henne. Allt liknar en sentimental scen i en av tidens kolportageromaner, en grällt färgsatt bild av familjeolycka. Den sociala sanningen i scenen var dock både real och brutal – så var villkoren för fattiga familjer i dåtidens Sverige. Kvar i Blekinge fanns nu sju föräldralösa barn, lämningarna av en ekonomiskt ruinerad familj. Till åldern var de mellan ett och ett halvt år och nästan femton. Harry var sex och ett halvt år gammal.25

Materialet kring familjen Martinsons historia ger en förfärande bild av ett psykologiskt elände, ett som var både tidstypiskt och särpräglat. Ett nödtvunget äktenskap, orsakat av en ovälkommen graviditet, en snarstucken och omdömeslös make, en kvinna som kedjas allt fastare i äktenskapet av att föda barn efter barn, makens svartsjuka och fysiska brutalitet mot hustrun – mönstret var inte ovanligt på dåtidens svenska landsbygd, även om det förstås inte var allenarådande. Mer unikt var Martin Olofssons fruktansvärda kroppskrafter, hans evinnerliga benägenhet att slåss, hans försök att agera bygdens alfahanne. Beståndsdelarna i hans arrogans är inte enkla att särskilja, men utöver den rent fysiska styrkan och självsäkerhet fanns rimligen dels en social överlägsenhetskänsla (pappans ställning som ”hemmansägare”), dels rancuner mot hustrun, som han tycks ha menat inte visade honom tillräcklig kärlek och respekt (som han förgäves försökte misshandla henne till).

Makarna förenades inte av kärlek, däremot av barnen, affärsrörelsen och sannolikt också av sociala pretentioner. Uppgifterna kring familjen tyder på att både Martin och Betty ansåg sig vara förmer än människorna omkring dem. De strävade uppenbarligen efter att uppnå den yttre standarden i ett medelklasshem, vackert, rent, välvädrat, med tjänstefolk och barn som var prydliga och lydiga.

Harry Martinson skulle bli en av den svenska litteraturens stora skildrare av proletariatet, till och med av trasproletariatet. Men hans egen bakgrund fanns på annat håll. Sina upplevelser fick han – enligt sin egen uppfattning – i egenskap av ett deklasserat medelklassbarn, en bortklemad pojke som livet slungade ner i samhällets lägre skikt.

Som ende pojke blev Harry familjens bortskämda medelpunkt, berättade hans barnjungfru Martina, som också beskrev honom som ”snäll och grann”. Vid barnkalas var han iklädd sammetskostym, medan flickorna bar fina klänningar. Enligt systern Lilly kallade han sjön Immeln för den Stora oceanen och påstod att han skulle färdas till u S a på den.26

Harry mindes själv att pappan efter återkomsten från u S a hade satt honom i knäet, givit honom en klocka och sagt att han som vuxen skulle bli en gentleman. Till hans andra minnesbilder hörde att pappan hade skrämt honom genom att sikta på honom med en revolver.27

Trots Harry Martinsons goda minne kunde hans erinringar av de första barndomsåren knappast vara mer än ett litet barns osammanhängande minnesbilder. Tillsammans bildar de dock ett mönster. Så är det slående att han kopplade tendensen till sociala aspirationer i hemmet till uppkomlingstendenser hos Betty, men inte reflekterade över behovet av tjänstefolk i en familj där mamman ansvarade för barn, hushåll och det mesta av affärsrörelsen medan pappan höll sig borta för att supa eller slåss. Möjligen fanns det vissa inslag av psykologisk bortträngning i hans selektiva minnen. I sina memoarer skriver Ivar Lo-Johansson om hur Harry Martinson vid mitten av trettiotalet – under arbetet på Nässlorna blomma – började berätta om sin far och beskrev ”scener som han inte tidigare tycktes ha velat minnas”: slagsmål vid bryggan, pappans framfart som suput och fruktad slagskämpe. Lo-Johansson menar samtidigt att Martinson gav mamman skulden för olyckorna i hans barndom. Hennes var felet att familjen hade levt över sina tillgångar, ansåg Harry, och det var hon som hade rymt till u S a och därmed hade splittrat familjen.28 •••

Den som tog hand om barnen efter Bettys avresa var hennes nio år yngre syster Hilda. Hon har berättat att de enda pengar som fanns i huset var den tvåkrona som Betty hade givit Edit. Hilda lånade en femkrona av en grannfru och ordnade en fest i Folkets hus för att få in pengar på inträde och kaffeservering. Folk strömmade till och allt gav en vinst på 47 kronor. Mellan jul och nyår auktionerades Bettys bohag bort (kon-

kursutredaren var ökänd i bygden för att göra sig rik på sådana auktioner). Då hade Hilda den 20 december 1910 fått fattigvårdsunderstöd från Jämshög (hon trodde dock att det kom ur konkursboet).

Under våren fortsatte sedan familjen att lösas upp. I slutet av april

1911 konfirmerades Clara och flyttade sedan utomlands när hon fick plats som barnflicka i en familj som drev en korgfabrik i Pommern. Edits tuberkulos blev värre och hon avled den 31 maj. Det var värmebölja när hon dog, hon låg lik i syrenbersån utanför huset och syskonen kunde inte glömma anblicken av likmaskar kring hennes mun när locket lyftes av kistan. Som äldsta dotter hade hon varit en extramamma för de övriga barnen och de tog hennes död hårt. Äldst av de kvarvarande barnen var nu tolvåriga Blenda Elvira.29

Familjens flytt från Nyteboda till Gylsboda orsakade administrativa problem, eftersom det inte var helt klart vilken kommun som skulle ansvara för familjen. Frågan behandlades av länsstyrelsen under våren

1911 (på begäran från Örkened, som inte ville betala) och utslaget blev att Jämshög hade det ekonomiska ansvaret.

I augusti godkände Jämshögs fattigvårdsstyrelse en ansökan från

Hilda Nilsson om ett understöd till de fem barnen om 25 kronor per månad. Beslutet motiverades med att Hilda skötte barnen bra och billigt, och att Betty hade lovat att snart återvända och försörja barnen. Från u S a skrev Betty med olika planer (Hilda borde öppna matservering i Gylsboda, Betty skulle komma hem och hämta Blenda och Harry till u S a ), men ingenting förändrades. Harry hade blivit sju år och den 1 augusti började han i småskolan. Klassen bestod av 31 elever och Harry lär ha varit tyst och tillbakadragen – en klasskamrat beskrev det som att han tycktes ha varit utsatt för en chock.30

Hilda Nilsson hade skapat en relativ stabilitet för spillrorna av familjen Olofsson, men den förintades när hennes förlovning skulle gå över i äktenskap våren 1912. Eftersom hon då inte längre kunde ta hand om barnen blev lösningen att de skulle sättas i fosterhem. Hilda hade hoppats att de hade kunnat placeras i närheten av Gylsboda (där hon hade kunnat bevaka deras intressen), men eftersom barnen föll under Jämshögs ansvar fick fattigvården där ordna med fosterhem. Barnen var därmed helt överlämnade åt socknens försorg – när lekkamraterna fick veta det lär de ha retat barnen Olofsson för att socknen skulle komma och ta dem. Händelserna ledde också till en brytning mellan systrarna. Betty

hade räknat med att Hilda skulle fortsätta att ta hand om barnen, Hilda med att Betty skulle komma hem igen. Efter 1913 ska Betty aldrig ha skrivit till Hilda mer.31

Inom ett par år hade de fem kvarvarande barnen alltså förlorat sin far, sin mor och två extramammor (storasyster Edit, moster Hilda). Clara var utomlands i Pommern, och försvann ännu mer oåterkalleligt när Betty i början av 1912 ordnade arbete åt henne i u S a och biljett dit.32 Familjens upplösning var ett trauma som skulle följa Harry genom livet, hanterat i en rad verk där berättelsen Nässlorna blomma är det främsta exemplet.

Två frågor dit smärtan koncentrerades var de om förhållandet mellan pappan och mamman, och om vilka personligheter de hade. Svaret blev i Nässlorna blomma att skulptera om pappan till något av en tragisk hjälte. Tydligast syns det i det första kapitlet, där en allvetande berättare för ordet (händelserna ses alltså inte ur pojken Martins perspektiv, som senare i berättelsen). Supandet antyds bara försiktigt, pappans vantrivsel i hemmet sägs snarast bero på att barnen bullrar för mycket, slitningarna i äktenskapet skylls på bägge (”Betty och han älskade varandra för tungt nu”), även om det är pappan som pekar på mamman med revolver. De slår varandra i ansiktet och det är han som ångerfull och ädel beslutar sig för att resa utomlands en tid – medan Betty längtar efter honom därhemma. När han återvänder kommer ”en liten tid av lycka”. Men den förstörs när Betty börjar leka påfågel och visa sina bröst vid grinden, något som enligt berättaren får pappan att börja supa.33 Den som står i affären är pappan, om hans alkoholmissbruk sägs knappast någonting, inte heller något om hans vredesutbrott, misshandelsfall eller fängelsevistelser. Avståndet mellan berättelsens Olav Tomasson och verklighetens Martin Olofsson är alltså stort.

I nästa kapitel är perspektivet Martins: berättelsen är en mosaik där det första minnet är från tre års ålder. Omkring honom finns modern och systrarna, särskilt då den äldsta systern (Inez i boken). Den tidiga symbiosen med modern är närmast ett ovälkommet minne (från en tid när han var ”ett organ till modern, ett bihang och ett löfte”). Konkursen och flytten kommer alldeles oväntat, pappan är ospecificerat sjuk och

Inez kokar flaskor åt honom – men annars förekommer han inte i avsnittet förrän han avlider, sittande i en gungstol. Scenen är gripande, skildrad genom pappans medvetande när han känner sin egen död nalkas och försöker fly undan den: heroiskt stiger han upp ur sängen och klär på sig. I mammans medvetande får läsaren aldrig titta in.34

Bilden av pappan är alltså ambivalent i den version som ges i Nässlorna blomma. Han är nästan helt utträngd ur berättelsen, men ännu mer bortmotade är de dåliga sidor som fanns hos verklighetens Martin Olofsson. Kvar finns gripande glimtar av en man som visserligen kan ha sina brister (en viss förkärlek för brännvin), men som gör sitt bästa för familjen och avlider med tragisk resning. Mamman framstår som främmande, både ovärldslig och fåfäng. Efter konkursen vägrar hon att erkänna att familjen är fattig. Och när hon ska beställa kläder till pappans begravning ser hon det som ett tillfälle att framhäva sin sexuella attraktivitet: ”Sist kom modern fram. Hon mässade med skymd och sorgsen röst över sina höfter, över sina länders varmt köttsliga kupningsbågar, deras svängning och fall mot vad och vrist, om vattrad pantersatäng över venusberget, om bröstens rätta putning i den svarta kräppen.”35

I berättelsens värld är Betty Tomasson närmast en slampa – definitivt inte som Betty Olofsson ett skrämt misshandelsoffer, en kvinna fångad i ett påtvingat äktenskap, inte ens en affärsidkare eller hyresvärdinna. Pappan Olav Tomasson anklagar henne för att pråla med brösten för förbipasserande och Martin ger honom rätt när hans blick säger honom att hon vill låta begravningskläderna framhäva alla sexuellt laddade former hos hennes kropp.

Djupt inne i berättelsen tycks Martin Olofssons blick forma skildringen av Betty Tomasson, medan Harry Martinson – författaren till berättelsen – väjer med blicken för vem pappan var i verkligheten. Så samverkar två fiktionskrafter med varandra när Nässlorna blomma skildrar äktenskapet. Pojkens sanning är pappans.

Samtidigt bultar längtan efter just mamman genom hela berättelsen. Pojken vet att pappan är död, men mamman är i Kalifornien och går därför att återfinna, även om det är svårt. Flera gånger rymmer han för att ta sig till henne innan han lär sig att tränga undan den längtan. Djupt inom sig gömmer han den övergivne pojkens skrik: ”Mamma är i Karlifornien. Hon vill inte komma hem! heeem!”36