Samtalet kom till byråns fasta telefon via ett system som var minst tjugo år gammalt och som hade lyckats avvärja alla tekniska framsteg. Den som svarade var en tatuerad receptionist som hette Felicity, en ny flicka som skulle vara borta innan hon till fullo hade förstått sig på telefonväxeln. Alla verkade ge sig av, särskilt kontoristerna. Personalomsättningen var absurd. Moralen låg. Justitienämnden hade just fått se sin budget skäras ner för fjärde året i rad av en delstatskongress som knappt visste att nämnden fanns.
Felicity lyckades koppla samtalet vidare längs korridoren till Lacy Stoltz överbelamrade skrivbord. ”Du har ett samtal på linje tre”, tillkännagav hon.
”Vem är det?” frågade Lacy.
”Det sa hon inte.”
Det fanns många sätt att reagera. Men för ögonblicket var Lacy uttråkad, och hon ville inte slösa bort den emotionella energi som krävdes för att läxa upp tjejen ordentligt och lära henne hur det skulle göras. Rutiner och föreskrifter höll på att vittra sönder. Kontorsdisciplinen höll på att tyna bort efterhand som justitienämnden virvlade ner i en ledarlös sörja.
Som veteran, veteranen, var det viktigt att föregå med gott exempel. ”Tack”, sa hon och tryckte på den blinkande knappen. ”Lacy Stoltz.”
”God dag, ms Stoltz. Har ni tid ett par minuter?”
Kvinna, välutbildad, ingen antydan till dialekt, runt fyrtiofem.
Lacy roade sig jämt med att gissa röster. ”Och vem talar jag med?”
”Kalla mig Margie tills vidare, men jag använder andra namn.”
Det där roade Lacy och fick henne nästan att skratta. ”Ja, ni är åtminstone öppen med det. I vanliga fall brukar det ta en stund att arbeta sig igenom alla aliasen.”
Anonyma samtal hörde till ordningen för dagen. Personer som gnällde över domare var alltid försiktiga och tveksamma inför att träda fram och ta strid med systemet. Nästan alla fruktade vedergällning från de högt uppsatta.
Margie sa: ”Jag skulle vilja prata med er, någonstans avskilt.”
”Mitt kontor är avskilt, om det passar?”
”O nej”, utbrast hon, tydligen skrämd av tanken. ”Det funkar inte. Känner ni till Siler Building, alldeles här intill?”
”Javisst”, sa Lacy och reste sig för att genom fönstret titta ut på Siler Building, en av flera opersonliga förvaltningsbyggnader i centrala Tallahassee.
Margie sa: ”Det ligger ett café på bottenvåningen. Kan vi träffas där?”
”Ja, det går väl bra. När?”
”Nu. Jag är inne på min andra latte.”
”Ta det lugnt. Ge mig några minuter. Och ni känner igen mig?”
”Ja. Ni finns på sajten. Jag sitter längst in, till vänster.”
Lacys kontorsrum var verkligen mycket avskilt. Rummet till vänster om hennes stod tomt, övergivet av en före detta kollega som hade gått vidare till en större myndighet. På andra sidan korridoren hade ett rum gjorts om till ett improviserat förråd. Hon gick i riktning mot Felicity och tittade in hos Darren Trope, en ”tvååring” som redan letade efter nytt jobb.
”Är du upptagen?” frågade hon och avbröt honom i vad det nu var han höll på med.
”Nej, det kan jag väl inte påstå.” Det spelade ingen roll vad han gjorde eller inte gjorde. Om Lacy behövde hjälp så var Darren hennes slav.
”Jag skulle behöva en tjänst. Jag ska kila över till Siler och träffa
en okänd kvinna som alldeles nyss öppet erkände att hon använder falskt namn.”
”Åh, jag älskar att leka deckare. Fan så mycket bättre än att sitta här och läsa om någon jävla domare som har sagt oanständigheter till ett vittne.”
”Hur oanständiga?”
”Ganska så målande beskrivningar.”
”Några foton, videoklipp?”
”Inte ännu.”
”Säg till om du får tag i några. Så, kan du komma dit om en kvart och ta en bild?”
”Visst. Inga problem. Har du ingen aning om vem det är?”
”Inte en susning.”
Lacy lämnade byggnaden och tog tid på sig att promenera runt kvarteret och njuta av den svala luften en stund innan hon gick in genom entrén till Siler Building. Klockan var nästan fyra på eftermiddagen och inga andra gäster drack kaffe så här dags. Margie satt vid ett litet bord längst in, till vänster. Hon vinkade hastigt, som om hon var rädd för att någon skulle få syn henne. Lacy log och gick fram till henne.
Afrikansk-amerikanska, runt fyrtiofem, högutbildad, snygg, slacks och högklackat och bättre klädd än Lacy, även om valfri klädsel numera var fullt accepterad på justitienämnden. Den gamle byråchefen hade velat ha kavaj och slips och avskydde jeans, men för två år sedan hade han gått i pension och tagit de flesta föreskrifterna med sig.
Lacy gick förbi disken, där baristan stod och stödde sig med båda armbågarna mot laminatplattorna, fullkomligt fascinerad av den rosa mobil som hon höll i händerna. Hon tittade inte upp, verkade inte ha minsta tanke på att hälsa en gäst välkommen, och Lacy bestämde sig i vilket fall som helst för att strunta i mer koffein.
Utan att resa sig sträckte Margie fram handen och sa: ”Trevligt att träffas. Kaffe?”
Lacy log, tryckte handen och slog sig ner på andra sidan det fyrkantiga bordet. ”Nej tack. Margie, eller hur?”
”Tills vidare.”
”Okej, det här är ingen bra början. Varför använder du ett alias?”
”Det kommer att ta mig flera timmar att berätta min historia, och jag är inte säker på att ni vill höra den.”
”Varför ringde du mig då?”
”Snälla ni, ms Stoltz …”
”Säg Lacy”
”Snälla, Lacy. Du har ingen aning om det emotionella trauma som jag har gått igenom för att komma så här långt i livet. Jag är ett fullkomligt vrak, fattar du?”
Hon verkade må okej, kanske lite nervös. Men det kunde ju bero på den andra latten. Blicken irrade åt höger och åt vänster. Ögonen var vackra och inramade av stora violetta glasögonbågar. Hon behövde dem antagligen inte. De ingick i hennes outfit; en diskret förklädnad.
Lacy sa: ”Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Varför börjar du inte prata, så kommer vi kanske någon vart?”
”Jag har läst om dig.” Hon stoppade ner handen i en ryggsäck och tog smidigt fram en pärm. ”Utredningen av indiankasinot för inte så länge sedan. Du kom på en domare med att förskingra och fick henne inspärrad. En reporter beskrev det som den största bestickningsskandalen i det amerikanska rättsväsendets historia.” Pärmen var fem centimeter tjock och innehållet verkade välorganiserat.
Lacy lade märke till ordet ”bestickning”. Lite ovanligt för en lekman.
”Det var ett stort mål”, sa hon med låtsad blygsamhet.
Margie log och sa: ”Stort? Du sprängde ett brottssyndikat, satte dit domaren och fick en massa skurkar inspärrade. De sitter väl fortfarande inne allihop, tror jag.”
”Jo, det stämmer, men det var knappast ett enkvinnasjobb. FBI
var rejält inblandat. Det var en komplicerad utredning, och några dog.”
”Däribland din kollega Hugo Hatch.”
”Ja, däribland Hugo. Lite nyfiken. Varför så mycket research om mig?”
Margie knäppte händerna och lät dem vila ovanpå pärmen, som hon ännu inte hade öppnat. Pekfingrarna darrade lätt. Hon kastade en blick på ingången och såg sig omkring igen, trots att ingen hade vare sig kommit, gått eller överhuvudtaget rört sig, inte ens baristan som var försjunken i drömmar. Margie sög i sig lite latte ur sugröret. Om det verkligen var hennes andra var den nästan orörd. Hon hade använt ordet ”trauma”. Erkänt att hon var ett ”vrak”. Lacy insåg att kvinnan var rädd.
Margie sa: ”Åh, jag skulle nog inte kalla det research. Det är bara lite från nätet. Allting ligger ju där ute.”
Lacy log och försökte vara tålmodig. ”Jag är inte säker på att vi kommer någon vart.”
”Du har till uppgift att utreda domare som anklagas för lagöverträdelser, eller hur?”
”Det stämmer.”
”Och hur länge har du hållit på med det?”
”Förlåt. Är det verkligen relevant?”
”Snälla.”
”Tolv år.” Att säga det kändes som att erkänna ett nederlag. Det lät så länge.
”Hur blir du involverad i en utredning?” frågade Margie och skruvade på sig.
Lacy tog ett djupt andetag och påminde sig om att visa tålamod. Personer med klagomål som kom så här långt var ofta uppskakade. Hon log och sa: ”Ja, det vanliga är att den som anför klander mot en domare kontaktar oss, och så träffas vi. Om det verkar finnas grund för klagomålet, då får personen i fråga inge en formell anmälan, som vi sekretessbelägger i fyrtiofem dagar medan vi tar en titt på saken. Vi kallar det en bedömning. Nio
gånger av tio kommer vi inte längre och klagomålet ogillas. Om vi hittar möjliga lagöverträdelser, då underrättar vi domaren, och han eller hon har då trettio dagar på sig att inge ett genmäle. Nu rycker juristerna in. Vi utreder, har utfrågningar, kallar in vittnen, hela baletten.”
Medan hon talade strosade Darren in och störde baristan genom att beställa koffeinfritt kaffe, väntade på det utan att ta någon notis om de båda kvinnorna och satte sig sedan vid ett bord på andra sidan rummet, där han öppnade sin laptop och satte igång med vad som verkade vara hårt arbete. Utan att ge minsta antydan riktade han laptoppens kamera mot Lacys rygg och Margies ansikte, zoomade in det senare och började filma. Han spelade in en video och tog några stillbilder.
Om Margie lade märke till honom märktes det inte.
Hon lyssnade uppmärksamt på Lacy och frågade: ”Hur ofta avsätts domaren från ämbetet?”
Återigen, varför var det här relevant? ”Inte särskilt ofta, tyvärr.
Vi har jurisdiktion över tusen domare och de allra flesta är hederliga, hårt arbetande ämbetsmän. De flesta klagomål som vi får se är helt enkelt inte särskilt allvarliga. Missnöjda parter som inte har fått det utslag de ville ha i processen. En massa skilsmässomål. En massa advokater som är arga för att de har förlorat. Vi har mycket att göra, men oftast går konflikterna att lösa.”
Hon fick jobbet att låta tråkigt, och efter tolv år var det inte utan att det kändes så.
Margie lyssnade uppmärksamt medan hon trummade med fingertopparna på pärmen. Så tog hon ett djupt andetag och frågade: ”Får den som anmäler klagomålet alltid sin identitet avslöjad?”
Lacy tänkte efter en kort stund och sa: ”Ja, till slut. Det är ganska sällsynt att den klagande förblir anonym.”
”Varför då?”
”Därför att den klagande brukar känna till sakförhållandena i ärendet och måste vittna mot domaren. Det är svårt att sätta dit
en domare om de som är förbannade på honom inte vågar träda fram. Är du rädd?”
Själva ordet verkade skrämma Margie. ”Ja, det kan man nog säga”, tillstod hon.
Lacy rynkade ögonbrynen och verkade uttråkad. ”Du, ska vi ta och komma till saken? Hur allvarligt är det här beteendet som du pratar om?”
Margie blundade och lyckades få fram: ”Mord.”
Hon öppnade genast ögonen och kastade en blick omkring sig för att se om någon kunde ha hört henne. Det fanns ingen som var tillräckligt nära för att ha hört något, utom Lacy som smälte det här med en nykter skepsis som var en följd av hennes många år som utredare på justitienämnden. Hon påminde sig på nytt om att ha tålamod. När hon såg Margie i ögonen igen hade de tårats.
Lacy böjde sig en aning fram över bordet och frågade lågmält: ”Menar du att en av våra sittande domare skulle ha begått ett mord?”
Margie bet sig i underläppen och skakade på huvudet. ”Jag vet att han har det.”
”Får jag fråga hur du vet det?”
”Min pappa var ett av offren.”
Lacy sög i sig det här och kastade själv en blick omkring sig. ”Offren? Är det fler än ett?”
”Ja. Jag tror att pappa var hans andra offer. Jag är inte säker på hur många, men jag är säker på att han är skyldig.”
”Intressant.”
”Är inte det där i underkant? Hur många klagomål har ni fått om domare som har ihjäl folk?”
”Ja … inga.”
”Just det. Hur många amerikanska sittande domare har genom tiderna dömts för mord?”
”Jag har aldrig hört talas om någon.”
”Just det. Noll. Så avfärda inte det här som ’intressant’.”
”Jag menade inget illa.”
Längre bort var Darren nu klar med sina viktiga angelägenheter och gick därifrån. Ingen av kvinnorna reagerade på hans försvinnande.
Margie sa: ”Ingen fara. Jag berättar inte mer här inne på caféet. Jag har massor med information som jag vill låta dig ta del av … men ingen annan … och inte här.”
Lacy hade stött på sin beskärda del av tokstollar och otillräkneliga själar med kartonger och papperspåsar fulla med dokument som påstods bevisa utom allt tvivel att något äckel i domarkåren var fullkomligt depraverad. Efter några minuters möte ansikte mot ansikte kunde hon nästan alltid fälla sin dom och börja planera för att vidarebefordra klagomålet till byrålådan för ogillanden. Under årens lopp hade hon lärt sig bedöma människor, men med tanke på alla de knäppgökar som hon stötte på innebar ett snabbt beslut knappast någon större utmaning.
Margie, eller vad hon nu hette, var varken tokstolle, knäppgök eller otillräknelig. Hon var något på spåren, och hon var rädd.
Lacy sa: ”Okej. Vad gör vi härnäst?”
”Härnäst?”
”Du, Margie, det var du som ringde mig. Vill du prata eller inte? Jag har inte tid att gå som katten kring het gröt, jag har annat att göra än att försöka klämma fram upplysningar ur dig eller någon annan som vill klaga på en domare. Jag kastar bort en massa tid på att försöka lirka fram information ur personer som faktiskt själva har ringt mig. Jag hamnar i en återvändsgränd minst en gång i månaden. Tänker du prata eller inte?”
Margie grät igen och torkade kinderna. Lacy synade henne med så mycket medkännande som möjligt, men hon var också beredd att lämna bordet och aldrig återvända.
Men tanken på mord hade gjort henne nyfiken. I hennes dagliga slit och släp på justitienämnden ingick att genomlida olyckliga människors triviala gnällande över grundlösa och obetydliga problem. Ett mord begånget av en sittande domare verkade lite väl sensationellt för att vara troligt.
Till slut sa Margie: ”Jag har ett rum på Ramadahotellet på East Gaines. Vi skulle kunna träffas där efter jobbet. Men du måste komma ensam.”
Lacy nickade som om hon hade förväntat sig det här. ”Ja, men med vissa försiktighetsmått. Vi har en bestämmelse som förbjuder mig att genomföra ett första möte med en klagande part utanför nämndens lokaler och ensam. Jag skulle bli tvungen att ta med mig en annan utredare, en av mina kolleger.”
”Som mr Trope där borta?” frågade Margie och nickade åt Darrens tomma stol.
Lacy vände sig långsamt om för att se vad i all världen Margie pratade om medan hon desperat försökte komma på ett svar.
Margie fortsatte: ”Det är er sajt. Hela personalen med stora leenden.” Ur attachéväskan tog hon fram en tjugo gånger tjugofem centimeters färgförstoring av sig själv och sköt den tvärsöver bordet. ”Här, med bästa välgångsönskningar, en nytagen bild av mig själv som är betydligt bättre än dem som mr Trope just tog i smyg.”
”Vad pratar du om?”
”Han har säkert redan kört sina bilder genom ert ansiktsigenkänningsprogram utan att hitta något. Jag finns inte i någon databas.”
”Vad pratar du om?” Margie hade rätt i alltsammans, men Lacy var skakad och inte redo att lägga korten på bordet.
”Åh, det vet du nog redan. Antingen kommer du ensam eller också kommer du aldrig att se mig mer. Du är den mest erfarna utredaren på er myndighet, och för tillfället är din chef bara en vikarie. Du kan nog göra ganska mycket som du vill.”
”Om det ändå vore så lätt.”
”Vi kan väl kalla det en afterwork-drink, inget annat. Vi träffas i baren, och om allt går bra kan vi gå upp till mitt rum och prata ännu lite mer avskilt.”
”Jag kan inte följa med dig till ditt rum. Det är emot våra rutiner. Om en klagomålsanmälan inges och det blir nödvändigt
att träffas i avskildhet, då kan jag göra det. Någon måste veta var jag är, åtminstone till en början.”
”Det låter rimligt. Hur dags?”
”Klockan sex, blir det bra?”
”Jag sitter i hörnet längst in till höger, och jag kommer att vara ensam, precis som du. Inga mikrofoner, inspelare, dolda kameror … och inga kolleger som låtsas dricka kaffe medan de filmar av hjärtans lust. Och hälsa Darren från mig. Jag kanske får nöjet att träffa honom en dag. Okej?”
”Okej.”
”Bra. Då kan du gå.”
Medan Lacy gick runt kvarteret och släntrade tillbaka in på sitt kontorsrum var hon tvungen att erkänna att hon aldrig någonsin hade blivit så överkörd vid första mötet.
Hon sköt fram färgbilden över Darrens skrivbord och sa: ”Bra jobbat. Heffaklumpshaffad! Hon känner till våra namn, arbetsuppgifter och serienummer. Hon gav mig det här fotot och sa att det var mycket bättre än de där som du tog med din laptop.”
Darren tog upp bilden och sa: ”Ja, det har hon ju rätt i.”
”Någon aning om vem hon är?”
”Nej. Jag körde ansiktet genom tvätten utan att få fram något. Men det betyder ju inte så mycket, som du vet.”
”Det betyder i alla fall att hon inte har gripits i Florida under de senaste sex åren. Kan du köra det via FBI?”
”Antagligen inte. De kräver att man uppger en anledning, och eftersom jag inte vet något kan jag inte ge dem någon. Får jag ställa en självklar fråga?”
”Så gärna.”
”Justitienämnden är en utredande myndighet, inte sant?”
”Det är tanken.”
”Varför lägger vi då upp foton och bakgrunder på en ganska så fånig webbplats?”
”Fråga chefen.”
”Vi har ingen chef. Vi har en karriärbyråkrat som kommer att vara borta innan vi hinner sakna henne.”
”Antagligen. Du, Darren, vi har pratat om det här hur många gånger som helst. Vi vill inte ha våra vackra nunor på justitienämndens sajt. Det är därför jag inte har uppdaterat min på fem år. Jag ser fortfarande ut att vara trettiofyra.”
”Trettioett skulle jag säga, men jag är ju förstås partisk.”
”Man tackar.”
”Men det gör väl ingen större skada. Vi är ju inte precis ute efter mördare och knarklangare.”
”Nej, just det.”
”Så vad hade hon för klagomål, vem hon nu är?”
”Vet inte ännu. Tack för uppbackningen.”
”Ja, den var ju till stor hjälp.”
Ramadahotellets bar upptog ett stort hörn av det enorma glasatriet. Klockan sex trängdes välklädda lobbyister längs bardisken och trålade efter snygga sekreterare från de olika delstatsmyndigheterna, och de flesta borden var upptagna. Floridas lagstiftande församling, delstatskongressen, sammanträdde i Capitolium fem kvarter därifrån, och alla barerna i centrum var fulla av inflytelserika människor som pratade politik och fiskade efter pengar och sex.
Lacy steg in, fick sin beskärda del av blickar från de manliga gästerna och vek av åt höger i riktning mot barens inre, där hon fann Margie sitta med ett glas vatten framför sig vid ett litet bord i ett hörn. ”Tack för att du kom”, sa hon när Lacy satte sig.
”Ingen orsak. Känner du till det här stället?”
”Nej. Första gången. Ganska poppis, va?”
”Ja, vid den här tiden på året. Det blir lite lugnare när karnevalen är över.”
”Karnevalen?”
”Delstatskongressens sammanträden. Januari till och med mars. Lås spritskåpet. Göm kvinnor och barn. Ja, du vet hur det brukar vara.”
”Jag beklagar.”
”Jag utgår från att du inte bor här.”
”Nej, det gör jag inte.”
En stressad servitris tvärstannade och frågade om de ville ha något att dricka medan hon kastade en ogillande blick på glaset
med vatten. Hennes budskap var ganska tydligt: Hallå där, tjejer, vi har mycket att göra och jag skulle kunna ge ert bord till någon som vill köpa sprit.
”Ett glas pinot grigio”, sa Lacy.
”Samma här”, instämde Margie snabbt, och servitrisen försvann.
Lacy kastade en blick åt höger och vänster för att förvissa sig om att ingen skulle råka höra det de sa. Ingen risk. Borden stod tillräckligt långt ifrån varandra, och det jämna högljudda sorlet från bardisken dränkte allt annat.
Lacy sa: ”Okej. Så du bor inte här, och jag vet inte vad ditt riktiga namn är. Jag skulle nog säga att det här är en ganska trög början, men det är jag ju van vid. Men som jag tror jag nämnde förra gången kastar jag bort en massa tid på personer som kontaktar mig och sedan inte säger ett knäpp när det blir dags för dem att berätta vad det gäller.”
”Vad vill du veta först?”
”Ja, vad heter du, till exempel?”
”Tyvärr.”
”Underbart.”
”Men jag vill gärna veta vad du tänker göra med mitt namn. Lägger du upp en akt? Blir det en digital akt eller en gammaldags akt med penna och papper? Om den är digital, var lagras den?
Vilka andra kommer att veta vad jag heter?”
Lacy svalde hårt och såg henne rakt i ögonen. Margie kunde inte hålla blicken utan tittade bort.
Lacy frågade: ”Du är nervös och beter dig som om någon skuggar dig.”
”Det är ingen som skuggar mig, Lacy, men allting lämnar spår efter sig.”
”Spår som någon annan kan följa. Den här någon, är det domaren som du misstänker har begått mord? Hjälp till lite, Margie. Berätta något.”
”Allting lämnar spår efter sig.”
”Det har du redan sagt.”
Servitrisen kom framskyndande och stannade till precis tillräckligt länge för att hinna ställa ifrån sig två glas med vin och en skål nötter.
Margie verkade inte märka vinet, men Lacy drack lite av det. Hon sa: ”Så, vi sitter fortfarande fast i det här med namnet. Jag skriver ner det någonstans och håller det borta från vårt nätverk, till en början.”
Margie nickade och blev någon annan. ”Jeri Crosby, fyrtiosex år gammal, universitetslektor i statskunskap vid University of South Alabama i Mobile här i Florida. Gift en gång, frånskild en gång, ett barn. En dotter.”
”Tack. Och du tror att din far mördades av någon som för närvarande tillhör domarkåren. Stämmer det?”
”Ja, en domare här i Florida.”
”Då är vi nere i runt tusen.”
”En kretsdomare i tjugoandra domkretsen.”
”Imponerande. Nu är vi nere i omkring fyrtio. När får jag namnet på den misstänkta?”
”Snart. Kan vi ta det lite lugnare? Just nu krävs det inte mycket för att jag ska bli uppskakad.”
”Du har inte rört vinet. Det kanske hjälper.”
Jeri drack lite av vinet, tog ett djupt andetag och sa: ”Du är runt fyrtio, skulle jag tro.”
”Nästan. Trettionio, så det dröjer inte länge förrän jag fyller fyrtio. Är det traumatiskt?”
”Jo, det är det väl. Men livet fortsätter. Så för tjugotvå år sedan gick du fortfarande på highschool, eller hur?”
”Ja, det gjorde jag väl. Men vad har det med det här att göra?”
”Ta det lugnt, Lacy, jag pratar nu, okej? Vi kommer någon vart. Du var bara barnet, så du läste antagligen aldrig om mordet på Bryan Burke, en pensionerad universitetslektor i juridik.”
”Aldrig hört talas om det. Din pappa?”
”Ja.”
”Beklagar.”
”Tack. Pappa undervisade i nästan trettio år vid Stetson Law School i Gulfport i Florida. I Tampatrakten.”
”Jag känner till den skolan.”
”Han drog sig tillbaka när han var sextio, av familjeskäl, och flyttade tillbaka till sin hemstad i South Carolina. Jag har en ganska fullständig akt om pappa, och du ska få den längre fram. Han var en rätt fantastisk människa. Jag behöver knappast tilllägga att mordet på honom skakade om vår värld ordentligt, och uppriktigt sagt så har jag fortfarande inte riktigt hämtat mig. Det är illa nog att förlora en förälder när man är ung, men när det är ett mord, ett olöst mord, så blir det förödande. Efter tjugotvå år är utredningen kallare än någonsin, polisen har näst intill gett upp. När vi väl insåg att de inte kom någon vart så lovade jag mig själv att jag skulle göra allt för att hitta mördaren.”
”Så polisen gav upp?”
Hon drack lite vin. ”Ja, med tiden. Utredningen är fortfarande öppen, och jag pratar med dem ibland. Jag klandrar inte poliserna, som du nog förstår. De gjorde så gott de kunde under omständigheterna, men det var ett perfekt mord. Det är de allihop.”
Lacy drack lite vin. ”Ett perfekt mord?”
”Ja. Inga vittnen. Inga tekniska spår, åtminstone inga som kan leda till mördaren. Inget uppenbart motiv.”
Lacy var nära att fråga: Och vad vill du att jag ska göra?
Men i stället tog hon en ny klunk och sa: ”Jag är inte så säker på att justitienämnden har rätt resurser för att kunna undersöka en gammal mordutredning i South Carolina.”
”Det är inte det jag ber om. Ni har jurisdiktion över domare i Florida som kan vara involverade i lagöverträdelser, eller hur?”
”Ja, det stämmer.”
”Och det inbegriper mord?”
”Jo, det gör det väl, men vi har aldrig varit inblandade i något sådant. Det där är tyngre jobb för delstatspolisen … eller kanske för FBI.”
”Delstatspolisen har försökt. FBI har inget intresse av det av två skäl. För det första är mord som begås inom delstaten inget federalt brott. För det andra finns det inga bevis som kopplar ihop morden, och följaktligen vet FBI ingenting. Ingen vet att vi har att göra med en potentiell seriemördare, utom jag.”
”Har du kontaktat FBI?”
”För flera år sedan. Som offrets familj försökte vi desperat få hjälp någonstans ifrån. Kom ingenstans.”
Lacy drack lite mer vin. ”Okej, du får mig att bli lite orolig, så vi kan väl ta och gå igenom det här riktigt långsamt. Du tror att en sittande domare mördade din pappa för tjugotvå år sedan. Tillhörde han domarkåren när mordet begicks?”
”Nej. Han valdes 2004.”
Lacy smälte detta och såg sig omkring. Vid bordet intill satt nu någon som verkade vara en lobbyist och starrbligade på henne med en vulgär lystnad som inte var ovanlig runt Capitolium. Hon blängde på honom tills han vände bort blicken, sedan böjde hon sig fram över bordet. ”Det skulle kännas lite bättre om vi kunde prata någon annanstans. Det börjar bli lite mycket folk här.”
Jeri sa: ”Jag har ett litet konferensrum där uppe. Jag lovar att det är tryggt och säkert. Om jag försöker överfalla dig kan du skrika och rusa därifrån.”
”Det blir säkert bra.”
Jeri betalade för vinet, och de lämnade baren och atriet och tog hissen upp till mezzaninvåningen, där Jeri låste upp dörren till ett av de många konferensrum som fanns där. På bordet låg flera pärmar.
Kvinnorna slog sig ner på var sin sida om bordet med pärmarna inom räckhåll och ingenting framför sig. Inga laptoppar. Inga anteckningsblock. Båda mobilerna låg kvar i handväskorna. Jeri var märkbart mer avslappnad än nere i baren och började med att säga: ”Så, då pratar vi ’off the record’, och inga anteckningar. Tills vidare i alla fall. Min far, Bryan Burke, pensionerade sig 1990. Han hade undervisat på Stetson i nästan trettio år och blivit en legendarisk,
mycket omtyckt universitetslektor. Han och mamma bestämde sig för att flytta tillbaka hem till Gaffney i South Carolina, den lilla staden som de hade växt upp i. De hade många släktingar i trakten, och det fanns en tomt som hade gått i arv. De byggde ett underbart litet hus i skogen och anlade en trädgård. Min mormor bodde också där och de tog hand om henne. På det hela taget var det en behaglig pensionering. De hade bra ekonomi, god hälsa, var aktiva i en liten landsortsförsamling. Pappa läste mycket, skrev artiklar i juridiktidskrifter, höll kontakten med gamla vänner och skaffade sig nya i staden. Sedan blev han mördad.”
Hon sträckte ut handen och tog en blå pärm. Den var en vanlig standardpärm, några centimeter tjock, precis som de andra. Hon sköt fram den över bordet och sa: ”Det här är en samling artiklar om min pappa, hans yrkesliv och död. Vissa har jag grävt fram själv, andra kommer från nätet, men inget i pärmen finns lagrat på nätet.”
Lacy öppnade inte pärmen.
Jeri fortsatte: ”Bakom den gula fliken finns ett foto av pappa taget på brottsplatsen. Jag har sett det flera gånger och vill helst slippa se det igen. Titta på det.”
Lacy slog upp pärmen vid den gula fliken och rynkade pannan åt färgförstoringen. Den avlidne låg i ett snår med en smal lina runt halsen. Den var hårt åtdragen och hade skurit in i huden.
Det såg ut att vara en blå nylonlina med levrade blodfläckar. Den var fäst med en tjock knut i nacken.
Lacy slog igen pärmen och viskade: ”Jag är hemskt ledsen.”
”Det är konstigt. Efter tjugotvå år lär man sig hantera smärtan och stoppa undan den i ett fack, och om man jobbar tillräckligt hårt så brukar den bli kvar där. Men det är alltid så lätt att sänka garden och låta minnena komma tillbaka. Just nu är det ingen fara med mig, Lacy. Just nu känns det riktigt bra, eftersom jag pratar med dig och försöker göra något åt det. Men du anar inte hur många timmar jag har ägnat åt att pressa mig själv för att komma så här långt. Det är så svårt, så skräckinjagande.”
”Vi skulle kanske prata om brottet.”
Hon tog ett djupt andetag. ”Visst. Pappa gillade att ta långa promenader i skogen bakom huset. Mamma följde ofta med, men hon hade ledgångsreumatism. En underbar vårförmiddag 1992 kysste han henne, tog sin promenadkäpp och begav sig iväg längs gångstigen. Obduktionen visade att han hade dött av kvävning, men han hade också ett sår i huvudet. Det var inte svårt att dra slutsatsen att han hade stött på någon som slog honom i huvudet så han svimmade och sedan gjorde slut på honom med nylonlinan. Han släpades bort från gångstigen och lämnades i en ravin, där han påträffades sent på eftermiddagen. Brottsplatsen avslöjade inget – inga trubbiga föremål, inga fotavtryck – det var torrt på marken. Inga tecken på någon kamp, inga kvarlämnade hårstrån eller trådar. Ingenting. Linan har analyserats av brottstekniska labb men har inte gett något. Den finns beskriven i akten. Huset ligger inte långt från staden, men det är lite avsides och det fanns inga vittnen, inget utöver det vanliga. Inga bilar från andra delstater. Inga främlingar som smög omkring. Det finns många olika ställen att parkera på och gömma sig, smyga sig in på området och sedan ge sig av utan ett spår. Efter tjugotvå år har fortfarande inget kommit fram, Lacy. Mordet är ouppklarat och utredningen är lagd på is sedan länge. Vi har accepterat den krassa sanningen att brottet aldrig kommer att klaras upp.”
”Vi?”
”Ja, jo, men det är mer som en enkvinnasshow. Mamma gick bort två år efter pappa. Hon återhämtade sig aldrig riktigt utan fick ett sammanbrott, liksom. Jag har en storebror i Kalifornien, och han hängde kvar i några år innan han tappade intresset. Han tröttnade på polisens rapporter om ’inga framsteg’. Vi pratas vid ibland men nämner sällan pappa. Så jag får klara mig själv. Det är ensamt här ute.”
”Låter hemskt. Det verkar också vara väldigt långt från brottsplatsen i South Carolina till ett rådhus i nordvästra Florida. Vad finns det för samband?”
”Inte mycket, om jag ska vara ärlig. Bara en massa spekulationer.”
”Du har knappast kommit så här långt utan något annat än spekulationer. Finns det något motiv?”
”Motivet är det enda jag har.”
”Tänker du låta mig få veta det?”
”Vänta lite, Lacy. Du har ingen aning. Jag fattar inte att jag sitter här och anklagar någon för mord utan bevis.”
”Du anklagar ingen, Jeri. Du har en potentiell misstänkt, annars skulle du inte vara här. Du säger vad han heter, och jag säger inget till någon. Inte förrän du ger ditt medgivande, okej? Överenskommet?”
”Ja.”
”Då så, tillbaka till motivet.”
”Jag har varit uppfylld av motivet ända från början. Jag har inte hittat någon i pappas värld som tyckte illa om honom. Han var akademiker, hade bra lön och sparade sina pengar. Han var aldrig intresserad av affärer eller fastigheter eller något sådant. I själva verket föraktade han exploatörer och spekulanter. Han hade ett par kolleger, andra juridiklärare, som förlorade pengar på börsen, lägenhetsaffärer och annat, och han hade inte mycket till övers för dem. Han hade inga affärsintressen, inga kompanjoner, inga samriskföretag, inget sådant där som brukar leda till konflikter och fiendskap. Han avskydde att stå i skuld och betalade sina räkningar i tid. Han var trogen mot mamma och familjen, såvitt vi vet. Om du hade känt Bryan Burke skulle du aldrig ha trott att han skulle ha varit otrogen mot sin fru. Han behandlades rättvist av sin arbetsgivare, Stetson, och beundrades av sina studenter. Under trettio år på Stetson röstades han fyra gånger fram som bäste universitetslektor i juridik. Han avböjde rutinmässigt att befordras till dekan, eftersom han ansåg att läraryrket var den högsta kallelsen och ville befinna sig i föreläsningssalen. Han var inte ofelbar, Lacy, men han var förbannat nära att vara det.” ”Jag önskar att jag hade fått lära känna honom.”
”Han var en intagande, gullig man utan några kända fiender. Det var inget rån, för plånboken låg kvar hemma och inget saknades från kroppen. Det var definitivt ingen olyckshändelse. Så polisen har varit förbryllad ända från början.”
”Men?”
”Men. Det skulle finnas mer. Det är en chansning, men jag har inget annat. Jag är törstig. Vill du ha något?”
Lacy skakade på huvudet. Jeri gick till ett sideboard, hällde upp isvatten ur en tillbringare och återvände till sin plats. Hon tog ett djupt andetag och fortsatte. ”Pappa älskade föreläsningssalen, som jag nämnde. Han älskade att föreläsa. För honom var det ett scenframträdande, och han var den ende skådespelaren på scenen. Han älskade att ha full kontroll över sin omgivning, sitt material och i synnerhet sina studenter. Juridiska fakulteten har en sal på andra våningen som var hans domän i decennier. Nu är den uppkallad efter honom och det finns en minnestavla där. Det är en liten föreläsningssal med åttio platser i en halvcirkel, och varenda föreläsning var fullsatt. Hans föreläsningar om statsrätt var fängslande, tankeväckande, ofta roliga. Han hade ett underbart sinne för humor. Alla studenter ville ha Bryan Burke … han avskydde att bli kallad doktor Burke … i statsrätt, och de som inte blev antagna satt ofta med som åhörare på hans föreläsningar. Det var inte ovanligt att gästföreläsare, dekaner och gamla studenter trängde in sig för att lyssna, ofta på en fällstol längst bak eller i någon av gångarna. Universitetsstyrelsens ordförande, som själv var jurist, var ofta där. Ja, du fattar, va?”
”Ja, det gör jag, men det är svårt att föreställa sig. Jag minns med fasa min egen kurs i statsrätt.”
”Det verkar vara det normala. De åttio, alla förstaårsstudenter, som hade turen att bli antagna visste att han kunde vara hård. Han förväntade sig att de skulle vara förberedda och redo att formulera sig.”
Ögonen tårades igen när hon erinrade sig sin far. Lacy log, nickade och försökte uppmuntra henne.
”Pappa älskade att föreläsa, och han älskade också den sokratiska undervisningsmetoden, där han slumpartat valde ut en student och bad honom eller henne att sammanfatta ett mål för de andra studenterna. Om studenten begick ett misstag eller inte kunde försvara sin ståndpunkt kunde diskussionen bli hetsig. Jag har under årens lopp pratat med många av hans före detta studenter, och även om alla fortfarande talar beundrande om universitetslektor Burke så ryser de vid tanken på att försöka debattera statsrätt med honom. Han var fruktad, men i slutänden mycket beundrad. Och alla före detta studenter var chockade över mordet på honom. Vem kunde ha velat döda universitetslektor Burke?”
”Har du pratat med hans före detta studenter?”
”Ja. Under förevändningen att jag samlar anekdoter om min pappa för en eventuell bok. Jag har gjort det i åratal. Boken kommer aldrig att bli skriven, men det är ett jättebra sätt att inleda ett samtal. Man behöver bara säga att man håller på att skriva en bok så börjar folk prata. Jag har minst ett tjugotal fotografier som hans före detta studenter har skickat. Pappa på examen. Pappa med en öl i handen på en softbollmatch. Pappa som domare i ett mål under en seminarieövning. Alla möjliga små bitar av universitetslivet. De älskade honom.”
”Du har säkert en pärm.”
”Ja, det är klart. Inte med mig, men du får gärna se den.”
”Kanske senare. Vi pratade om motiv.”
”Ja. Jo, för många år sedan pratade jag med en advokat i Orlando som hade haft pappa när han studerade, och han berättade något intressant. Det var en kurskamrat, en vanlig kille, inget speciellt med honom. En dag bad pappa honom diskutera ett mål som berörde husrannsakan och beslag i fjärde tillägget. Killen var förberedd men hade en annan uppfattning än pappa, så det blev ett ganska rejält gräl. Pappa älskade när studenterna blev engagerade och käftade emot. Men den här studenten fällde några kommentarer som var lite väl extrema och opassande, och han var ganska
kaxig och raljerande mot pappa, som dock lyckades hantera det med humor. Nästa föreläsning antog studenten förmodligen att han skulle få vara i fred ett tag och kom dit oförberedd. Pappa bad honom diskutera ett nytt ämne. Att försöka improvisera var en oförlåtlig synd, och studenten misslyckades totalt. Två dagar senare bad pappa studenten diskutera något för tredje gången i rad. Han var förberedd och redo att ta strid. De debatterade fram och tillbaka medan pappa långsamt trängde in honom i ett hörn. Det är aldrig särskilt lyckat att försöka argumentera mot en universitetslektor som har lärt ut samma material i åratal, men den här killen var både arrogant och självsäker. Knockoutslaget blev en fyndig replik som omöjliggjorde studentens hållning och fick alla att gapskratta. Han blev förödmjukad och fick ett bryt. Han svor och kastade ifrån sig kollegieblocket, slet åt sig ryggsäcken, klampade ut ur föreläsningssalen och slog igen dörren efter sig så att den nästan sprack. Med perfekt tajming sa pappa: ’Jag är inte så säker på att han är rätt person för en juryrättegång.’ Salen exploderade av skratt som var så högt att det inte kunde ha undgått studenten. Han hoppade av kursen och gick till motanfall. Han klagade hos dekanen och universitetsstyrelsens ordförande.
Han ansåg att pappa hade gjort honom till åtlöje, och till slut lämnade han juridiska fakulteten. Han skrev brev till gamla studenter, politiker, andra universitetslektorer, och han betedde sig riktigt knäppt. Han skrev brev till pappa. De var anmärkningsvärt välskrivna men långrandiga och egentligen inte hotfulla. Det sista brevet kom från ett privat mentalsjukhus utanför Fort Lauderdale, och det var skrivet för hand på sjukhusets brevpapper. I det påstod han att han hade fått ett nervöst sammanbrott som var helt orsakat av pappa.”
Hon gjorde en paus och drack lite vatten.
Lacy väntade och sa sedan: ”Är det allt? Skulle motivet vara en missnöjd juridikstuderande?”
”Ja, men det är lite mer komplicerat än så.”
”Ja, det får vi hoppas. Vad hände med honom?”
”Han fick ordning på huvudet och gick juristutbildningen vid University of Miami. Han är domare nu. Du, jag vet att du är skeptisk, och det har du goda skäl att vara, men han är den enda tänkbara.”
”Varför är det mer komplicerat?”
Jeri tittade en lång stund på pärmarna som låg på ena bordsändan. Fem stycken, alla två till tre centimeter tjocka och alla i olika färger. Lacy följde hennes blick, insåg till slut vad hon hade i tankarna och frågade: ”Och det där är ytterligare fem offer för samme mördare?”
”Om jag inte trodde det skulle jag inte vara här.”
”Och jag är säker på att det finns ett samband.”
”Det finns två. Den ena är tillvägagångssättet. Alla sex fick ett slag i huvudet och ströps sedan med en nylonlina av exakt samma typ. Linorna skar in i huden, fästes med samma sorts knop och lämnades kvar, som ett slags visitkort. Och alla sex hade haft en kontrovers med vår domare.”
”En kontrovers?”
”Han kände dem väl. Och han stalkade dem i åratal.”
Lacy drog efter andan, svalde hårt och kände en krampaktig rädsla i magen. Hon blev plötsligt alldeles torr i munnen, men hon lyckades säga: ”Säg inte vad han heter. Jag är inte säker på att jag klarar det riktigt ännu.”
Det blev ett långt avbrott, och båda kvinnorna vände bort blicken. Till slut sa Lacy: ”Du, jag tror jag har fått höra tillräckligt för i dag. Låt mig smälta det här, och så hör jag av mig.”
Jeri log, nickade och var plötsligt dämpad. De utbytte telefonnummer och sa adjö. Lacy skyndade sig genom lobbyn och kunde knappt bärga sig tills hon fick sätta sig i bilen.
Lacy hade en elegant, ultramodern lägenhet i en nyrenoverad magasinsbyggnad inte långt från Florida State University. Hon bodde ensam, åtminstone för det mesta, tillsammans med sin outhärdliga franska bulldogg Frankie. Oavsett tiden på dygnet brukade hunden vänta vid dörren, där den gjorde saltomortaler för att få komma ut och urinera i blomsterrabatterna. Lacy släppte ut honom så att han kunde göra sitt och hällde sedan upp ett glas vin, sjönk ner i soffan och tittade ut genom panoramafönstret.
Det var i början av mars så dagarna började bli längre, men de var fortfarande korta. Lacy var uppvuxen i Mellanvästern och saknade inte de kalla vintrarna med alltför mycket snö och alltför lite solsken. Hon älskade nordvästra Florida med sina milda vintrar, riktiga årstider och långa varma vårdagar. Om två veckor skulle det bli sommartid, dagarna skulle bli längre och universitetsstaden skulle bli lite livligare med grillning på bakgårdarna, poolfester, uteserveringar och cocktails på uteplatserna på taken. Och det där var bara för de vuxna. Studenterna skulle bo i solskenet, bege sig till stränderna och jobba på solbrännan. Sex mord.
Efter att ha utrett domare i tolv år ansåg sig Lacy vara immun mot att bli chockad. Hon var också tillräckligt erfaren och luttrad för att allvarligt tvivla på Jeris historia, precis som hon tvivlade på alla andra klagomål som hamnade på hennes bord.
Men Jeri Crosby ljög inte.
Hennes teorier kunde vara felaktiga, hennes ingivelser missriktade och hennes farhågor ogrundade, men hon trodde helt klart att hennes far hade mördats av en sittande domare.
Lacy hade lämnat mötet på Ramadahotellet tomhänt. Den enda pärmen som hon öppnat hade hon låtit vara kvar hos Jeri. Nyfikenheten slog till. Hon tittade i mobilen och såg att hon hade missat två samtal från sin pojkvän Allie Pacheco. Han var bortrest, och hon skulle prata med honom senare. Hon hämtade sin laptop och började leta.
Tjugoandra domkretsen omfattade tre counties i nordvästligaste hörnet av delstaten. Bland de cirka fyrahundratusen personer som bodde i tjugoandra domkretsen var fyrtioen kretsdomare, vilka hade valts av just dessa invånare. Under sina tolv år på justitienämnden kunde Lacy bara erinra sig två eller tre mindre mål från tjugoandra domkretsen. Av de fyrtioen domarna hade femton valts 2004, det året då Jeri hade sagt att den hon misstänkte intog sin plats i domarkåren. Av de femton var det endast en som hade examen från juridiska fakulteten vid University of Miami.
Inom mindre än tio minuter hade Lacy fått fram namnet Ross Bannick.
Han var fyrtionio år gammal, född i Pensacola i Florida, hade studerat vid University of Florida. Det stod inget om någon fru eller familj. En knapphändig biografi på domkretsens webbplats. Fotografiet visade en ganska stilig man med mörka ögon, markerad haka och rejält gråsprängt hår. Lacy tyckte att han verkade riktigt attraktiv och undrade varför han inte var gift. Han var kanske frånskild. Hon grävde lite mer men utan att gå alltför djupt och hon hittade inte mycket om domare Bannick. Han var inne på sin tredje ämbetsperiod och hade under den tiden tydligen lyckats undvika alla kontroverser.
Sedan gick hon in på justitienämnden arkiv, men fann inga klagomålsanmälningar mot honom. I Florida förväntades advokaterna varje år betygsätta de domare som de hade haft
att göra med, anonymt förstås. Under de senaste fem åren hade advokatsamfundet gett Bannick högsta betyg. Kommentarerna var strålande: snabb, punktlig, förberedd, artig, professionell, slagfärdig, medkännande, intelligent, ett ”skrämmande intellekt”. Endast två andra domare i tjugoandra domkretsen hade erhållit så höga betyg.
Hon gick vidare och fick till slut fram lite skit. Det var en artikel i dagstidningen Pensacola Ledger från den 18 april 2000. En lokal advokat, den trettiofemårige Ross Bannick, ställde för första gången upp i ett domarval och försökte vinna över en gammal domare i tjugoandra domkretsen. Det uppstod en tvist när en av Bannicks klienter, en byggherre, föreslog en vattenpark på en värdefull fastighet i närheten av en strand i Pensacola. Nästan alla verkade vara starkt emot parken, och mitt uppe i alla civilprocesser och allt ståhejet runt dem avslöjades det att advokat Bannick ägde en andel på tio procent i projektet. Alla sakförhållanden var inte helt klara, men det påstods att han hade försökt dölja sin inblandning. Hans motståndare tog vara på tillfället och körde en reklamkampanj som visade sig bli ödesdiger för Bannick. Valresultatet, som redovisades i en senare utgåva av tidningen, visade att det hade blivit en jordskredsseger för Bannicks motståndare. Med så knappa bevis var det visserligen omöjligt att fastställa något säkert, men han verkade inte ha gjort något orätt. Ändå hade han blivit rejält besegrad av den som innehade domarämbetet.
Lacy grävde lite till och hittade rapporteringen från valet 2004. Det fanns ett fotografi av den gamle domaren, som verkade vara minst nittio, och två artiklar om hans sviktande hälsa. Bannick drev en skicklig valkampanj, och kontroversen fyra år tidigare var tydligen bortglömd. Han vann med tusen röster. Tre månader senare avled hans motståndare.
Lacy insåg att hon var hungrig och tog ut resterna av en paj ur kylskåpet. Allie hade varit borta tre nätter och hon hade inte lagat mat. Hon hällde upp lite mer vin, slog sig ner vid köksbordet
och knattrade vidare på laptoppen. År 2008 ställde Bannick upp till omval utan motståndare. I Florida var det inte ofta som en sittande kretsdomare mötte något allvarligare motstånd, inte i någon annan delstat heller för den delen, och han verkade vara förutbestämd för en lång karriär som domare.
Mobilen ringde, och hon ryckte till. Hon hade varit försjunken i en annan värld och hade till och med glömt bort pajen. Okänt nummer.
”Har du fått fram namnet ännu?” frågade Jeri.
Lacy log och svarade: ”Det var inte svårt. Juristutbildning vid Miami University, vald till domare i tjugoandra domkretsen 2004. Det begränsade antalet alternativ till ett.”
”Snygg kille, va?”
”Ja. Varför är han ogift?”
”Inbilla dig inget.”
”Det gjorde jag inte.”
”Han har problem med kvinnor, en del av hans långa historia.”
Lacy tog ett djupt andetag. ”Okej. Du har väl inte träffat honom, antar jag?”
”O nej. Skulle aldrig komma i närheten av honom. Han har övervakningskameror överallt – i rättssalen, ämbetsrummet, hemma.”
”Det låter lite knäppt.”
”Knäppt är bara början.”
”Sitter du i bilen?”
”Jag är på väg till Pensacola, kör kanske vidare till Mobile. Du skulle inte kunna träffa mig där i morgon?”
”Var då?”
”I Pensacola.”
”Det tar tre timmar dit.”
”Som om jag inte visste.”
”Och vad skulle det vara för mening med det?”
”Jag har bara en mening i livet, Lacy, och du vet vad den är.”
”Jag har mycket att göra i morgon.”
”Det har du väl alltid?”
”Ja, tyvärr.”
”Okej. Men kan du vara snäll och skriva in mig i din kalender och höra av dig när vi kan träffas där.”
”Visst. Jag ska ta en titt i den.”
Det blev ett långt avbrott i samtalet, så långt att Lacy till slut frågade: ”Är du kvar?”
”Ja. Förlåt. Jag har lätt för att börja tänka på annat. Har du hittat mycket på nätet?”
”En del. Flera artiklar om hans val, alltsammans från Pensacola Ledger.”
”Har du sett den från 2000 om tomtaffären, där han jobbade ihop med den där skurkaktige byggherren, den som kostade honom valet?”
”Ja. Jag har läst den.”
”Jag har alla artiklarna i en pärm, du kan få den när som helst.”
”Okej, vi får se.”
”Den där journalisten var en kille som hette Danny Cleveland, kom någonstans norrifrån från början. Han var omkring sex år på Pensacola Ledger, sedan flyttade han runt lite. Tidningen i Little Rock i Arkansas blev slutstationen.”
”Slutstationen?”
”Ja. De hittade honom i hans lägenhet. Kvävning. Likadan lina, samma ovanliga knop. Ett rullstek, eller stoppstek som den också kallas. Ganska sällsynt. Ännu ett olöst mysterium, ännu en utredning som har lagts på is sedan länge.”
Lacy ansträngde sig för att kunna svara och lade märke till att vänstra handen darrade.
”Är du kvar?” frågade Jeri.
”Jag tror det. När var …”
”Tjugohundranio. Ingen tillstymmelse till bevis. Du, Lacy, vi pratar lite för mycket i telefon. Jag föredrar att träffas. Hör av dig när vi kan ses igen.” Hon avslutade samtalet tvärt.
Hennes förhållande med Allie Pacheco var nu inne på tredje året, och enligt hennes uppfattning gick det på tomgång. Han var trettioåtta år gammal och fortfarande – trots att han förnekade det, till och med i terapin – ärrad av ett hemskt första äktenskap för elva år sedan. Det hade varat i fyra eländiga månader och hade barmhärtigt nog tagit slut utan någon graviditet.
Det största hindret för ett allvarligare förhållande var ett faktum som började bli alltmer uppenbart: båda gillade friheten i att leva ensam. Lacy hade inte bott med en man sedan highschool, och hon var inte glad över tanken att behöva göra det. Hon hade älskat sin pappa, men hon mindes honom som en dominant chauvinisttyp som behandlade sin fru som en hushållerska. Hennes mamma, som alltid var undergiven, ursäktade hans beteende och viskade om och om igen: ”Han tillhör bara den generationen.”
Det var en lam ursäkt, och en som Lacy svor på att hon aldrig skulle acceptera. Allie var verkligen annorlunda. Han var snäll, omtänksam, rolig och oftast tillmötesgående. Han var dessutom en specialagent vid FBI som nuförtiden ägnade större delen av sin tid åt att jaga knarksmugglare nere i södra Florida. När det inte var mycket att göra, vilket var sällsynt, brukade han hamna på avdelningen för kontraterrorism. Man pratade till och med om att förflytta honom. Efter åtta år som specialagent med mycket bra vitsord riskerade han ständigt att skickas iväg. Det tyckte i alla fall Lacy.
Han hade en tandborste och lite rakattiraljer i hennes gästbadrum samt några collegetröjor och lite annat i en garderob, tillräckligt för att kunna övernatta när han ville. Hon hade å sin sida en inmutning i hans lilla lägenhet en kvart med bil därifrån. Pyjamas, gamla sneakers, slitna jeans, en tandborste och några modetidskrifter på vardagsrumsbordet. Ingen av dem var särskilt svartsjuk av sig, men de hade i tysthet markerat revir i varandras hem.
Lacy skulle ha blivit chockad om hon hade fått veta att Allie var otrogen. Han var helt enkelt inte den typen. Inte hon heller. Med
alla hans resor och deras krävande arbetsscheman låg svårigheten i att hålla varandra nöjda. Det krävde alltmer ansträngning, och det berodde på att ”du närmar dig medelåldern”, som en av Lacys nära väninnor uttryckte det. Det ordet hade gjort Lacy förskräckt, och under den följande månaden hade hon jagat Allie fram och tillbaka mellan sin egen lägenhet och hans tills båda var utmattade och bad om en timeout.
Han hörde av sig halv åtta på kvällen, och de pratade en stund. Han hade ”övervakningstjänst”, vad nu det betydde, och kunde inte berätta mycket. Hon visste att han befann sig någonstans i Miamitrakten. Båda sa ”jag älskar dig” och lade på.
Som erfaren agent vars jobb betydde allt var Allie strikt yrkesmässig, han berättade inte mycket om sitt arbete, i alla fall inte för Lacy. För ytliga bekanta uppgav han knappt ens namnet på sin arbetsgivare. Om man pressade honom var hans standardsvar: ”Säkerhet.” Han uttalade ordet med sådan auktoritet att det var otänkbart att ställa några ytterligare frågor. Hans vänner var andra agenter. Men det fanns tillfällen, kanske efter en eller annan drink, då han sänkte garden en aning och pratade lite om jobbet i allmänna ordalag. Jobbet var ofta farligt, och i likhet med de flesta agenter levde han för adrenalinkicken.
Hennes ärenden var däremot samma triviala klagomål på domare som drack för mycket, tog emot gåvor från advokatbyråer, drog benen efter sig, var partiska eller var inblandade i lokalpolitiken.
Sex mord skulle helt klart liva upp hennes arbetsschema.
Hon mejlade sin chef och skrev att hon hade bestämt sig för att ta ledigt i morgon och inte skulle infinna sig på byrån. Hon hade rätt till fyra extra fridagar om året utan att behöva uppge någon särskild anledning. Hon tog sällan ut någon, och hon hade till och med tre över sedan föregående år.
Lacy ringde Jeri, och de kom överens om att träffas i Pensacola klockan ett nästa dag.