9789113019192

Ann Patchett

Ann Patchett

N 책g o n va k a r i n at t e n

N 책g o n va k a r i n at t e n

Ann Patchett N å g o n va k a r i n at t e n Översättning Dorothee Sporrong

I_Någon vakar i natten.indd 3

09-04-20 09.43.15

Till min syster Heather Patchett och min styvmor Jerri Patchett

isbn 978-91-1-301919-2 Copyright © 2007 by Ann Patchett Norstedts, Stockholm 2009 Originalets titel: Run Översättning: Dorothee Sporrong Omslag: Sara R. Acedo Tryckt hos ScandBook, Falun 2009 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp, grundad 1823

I_Någon vakar i natten.indd 4

09-04-20 09.43.15

1 Bernadette hade varit död i två veckor när hennes systrar dök upp i Doyles vardagsrum och bad att få tillbaka statyetten. De hade förstås ingen laglig rätt till den, hon skulle aldrig ha tänkt på att låta dem få ärva den, men statyetten hade funnits i familjen i fyra generationer på morssidan och de ville följa traditionen.

Bernadette hade inga döttrar. I varje generation hade det uppstått ett obehagligt ögonblick när modern varit tvungen att välja mellan sina barn eftersom det bara fanns en statyett och dessa irländskt katolska familjer var stora. Regeln i det förgångna hade alltid varit att ge statyetten till den flicka i syskonskaran som var mest lik den – inte för att pojkarna någonsin haft en chans.

Bernadette var den uppenbara vinnaren: rostbrunt hår, mörka blå ögon. Lång, smal näsa. Det var ibland rent kusligt hur mycket den snidade figuren liknade henne, som om hon vid något tillfälle hade suttit modell för den, iklädd blå mantel och med en gloria på huvudet. »Jag kan inte ge er den«, sa Doyle. »Den står på byrån i småpojkarnas rum. Tip och Teddy läser en bön framför den varje kväll.« Han betraktade dem med stadig blick. Han väntade på en ursäkt, något tecken på att de skulle retirera, men i stället bara fortsatte de att glo på honom. Han försökte igen. »De tror att den faktiskt är en avbildning av henne.« »Men eftersom vi har döttrar«, sa Serena som var den äldsta av systrarna, »och statyetten alltid går vidare till en dotter …« Hon avslutade inte meningen eftersom hon tyckte att hon hade klargjort den springande punkten. Hon ville sköta saken snyggt.

5

I_Någon vakar i natten.indd 5

09-04-20 09.43.15

Doyle var trött. Hans sorg var så ny att han inte hade upplevt det värsta än. Han väntade sig fortfarande att hans fru skulle komma nedför trappan och fråga om han ville dela en apelsin med henne. »Även om det har varit så förut betyder det väl inte att det är någon lag. Om statyetten för en gångs skull går vidare till en son så kan vi nog alla överleva det.« De utbytte en blick. Dessa två kvinnor, dessa mostrar, hade stött sin nu avdöda syster i hennes gränslösa strävan efter barn, men de förstod att Doyle inte menade att familjens enda släktklenod skulle gå vidare till hans äldste son Sullivan. Han ville att de andra, »småpojkarna«, som alla kallade dem, skulle få den.

Men varför skulle två adopterade söner, två svarta adopterade söner, bli ägare till en statyett som var avsedd att gå från rödhårig mor till rödhårig dotter? »För att det är jag som äger den nu«, sa Doyle, »så jag är den som bestämmer. Bernadettes barn har lika stor rätt till sitt familjearv som någon av kusinerna i familjen Sullivan.« Bernadette hade alltid förutspått att det skulle bli bekymmersamt utan dotter. Två av pojkarna skulle bli sårade någon dag när den tredje fick statyetten. Ändå hade Bernadette aldrig föreställt sig det här.

Mostrarna gjorde sitt bästa för att upprätthålla dekorum. De älskade sin syster och sörjde henne, men de tänkte då inte avstå från sin rätt. Nästa steg var att be morbror ingripa. Eftersom han både var präst och en Sullivan borde han väl inse vikten av att behålla statyetten inom familjen, men till deras stora överraskning tog fader John Sullivan bestämt parti för Doyle och förebrådde sina systerdöttrar för att de ens hade antytt att Teddy och Tip skulle tvingas mista avbilden av sin mor när de just hade mist Bernadette själv. Om han inte bestämt hade avslutat diskussionen då hade det varit risk för att ingen i familjen Sullivan någonsin mer skulle ha talat med en medlem av familjen Doyle.

6

I_Någon vakar i natten.indd 6

09-04-20 09.43.15

Det var en mycket vacker statyett, kanske fyrtiofem centimeter hög, snidad i rosenträ och målad med så lätt hand att jungfruns kinder ännu flera generationer senare uppvisade den höga, genomskinliga rodnaden hos en ung flicka som häpnar över en komplimang. Det vimlade av avbilder av Guds moder i världen och i Boston fanns det dubbelt upp, men alla som fick ögonen på denna statyett var överens om att den ägde en oändlig ljuvhet som skilde den från alla andra. Det var fråga om mer än den uppmärksamhet som ägnats detaljerna – de pyttesmå stjärnorna som var utskurna i sockeln under den träbit som föreställde marken, den mjuka draperingen av jungfruns safirblå klädnad – det var fråga om Marias ungdom, att hon balanserade på gränsen mellan mor och barn. Det var det faktum att denna speciella avbildning av Guds moder i sig var en irländsk ung flicka som inte hade något annat på huvudet än en tunn, förgylld träskiva av en silverdollars storlek.

Bernadettes mor hade givit henne statyetten i bröllopspresent och det var först när Bernadette och Doyle hade kommit hem från bröllopsresan och höll på att stuva undan saker i sitt överdimensionerade hus vid Union Park som han verkligen tog sig en titt på den. Han gick då tätt inpå den, kikade länge på madonnans ansikte och kom fram till en slutsats som han trodde att han var ensam om. »Den här grunkan är verkligen lik dig«, sa han. »Jag vet«, sa Bernadette. »Det var därför jag fick den.« Doyle hade visserligen sett statyetten hemma hos hennes föräldrar, men han hade aldrig gått så nära inpå den förut. Hans tro var inte av den arten att han ansåg att religiösa skulpturer var något som passade i vardagsrum eller salonger, och här stod nu en sådan och stirrade ned på dem från spiselkransen. Han sa det till Bernadette. I det ljusa, tomma rummet fanns det inget annat att vila ögonen på. Jungfrun såg så mycket större och he7

I_Någon vakar i natten.indd 7

09-04-20 09.43.15

ligare ut än hon hade gjort i Bernadettes gyttriga föräldrahem. »Tycker du inte att den är lite väl uppenbart katolsk?« frågade den unge äkta mannen.

Bernadette lade huvudet på sned och försökte lösgöra sig från sin bakgrund. Hon försökte se på den som på ett helt nytt föremål. »Det är ett konstverk«, sa hon. »Det är jag. Låtsas att hon är naken.« Han slog armarna om denna vackra flicka som var hans hust­ ru. Bara ordet naken fick honom att kyssa henne på örat. »Var har ni fått den ifrån?« Nu såg Bernadette honom rakt i ansiktet. »Har min mamma aldrig berättat den historien för dig?« Doyle skakade på huvudet.

Bernadette snurrade sitt mörkt rödbruna hår runt ena handen så det blev till en knut och tog en penna ur bakfickan och fäste upp knuten på huvudet genom att sticka pennan genom håret. »Det är för att min mamma är rädd för dig. Hon är rädd för att tråka ut dig. Hon brukar berätta den här historien för alla människor.« »Jag vet inte om jag ska bli smickrad eller sårad.« På den tiden hade de bara en soffa, en sjabbig stol och en rund dyscha av skinn som såg ut som en knapp. De övergav packkartongerna och satte sig på dyschan, hon lite på sned, med benen över hans. »Det är en sorglig historia«, sa hon.

Historien som hon hade hört den började på Irland där hennes mors morfar växte upp fylld av historier och höga förväntningar. Som mycket ung placerade han dessa förväntningar på Doreen Clarks vackra axlar. Doreen var en rödhårig flicka vars skönhet endast överträffades av hennes fromhet. Hon hade gjort det helt klart att hon inte hade något som helst intresse för någon av de pojkar som var så livligt intresserade av henne. Hon lutade åt att gå i kloster, som om hon blåstes dit av en stark vind.

8

I_Någon vakar i natten.indd 8

09-04-20 09.43.15

Ingen av pojkarna som hade försökt hade lyckats avleda henne från hennes böner och goda gärningar, så trots Bernadettes mors morfars stora ansträngningar kröntes hans uppvaktning inte av framgång. Missmodig lämnade ynglingen sin hemstad Easkey och stannade borta i mer än ett halvår. Om Doreen Clark överhuvudtaget lade märke till hans frånvaro nämnde hon det aldrig med ett ord, inte ens för sina systrar. »När han kom hem igen var han sjutton år«, sa Bernadette. »Han var magrare och stiligare än någon kom ihåg och hade ett knöligt bylte fastbundet på ryggen. Han sa att han hade rest över hela världen för att försöka glömma Doreen men att det var hopplöst. Ingen kunde glömma Doreen. När han var i Rom … « »Åkte han till Rom?« sa Doyle. »Som sextonåring? Vilket år var det?« »Lyssna på historien«, sa Bernadette.

Hennes mors morfar var snar att påpeka att han hade rest hela vägen till Rom och antydde att han hade kommit ännu längre.

Han hade där träffat en skulptör som hade specialiserat sig på att snida helgonfigurer i exotiska träslag åt Vatikanen. Under en särskilt gyllene romersk eftermiddag slog sig ynglingen, som var trött på sin ensamhet, ned bredvid skulptören som höll på att förvandla ett block av rosenträ till Den helige Franciscus av Assisi. Han berättade historien om Doreens skönhet för denne främmande man. Han njöt av att höra sig uttala orden. Det var inte tal om att det skulle ha funnits något slags språklig barriär mellan dem. Det enda som sades var att skulptören hade blivit så rörd av beskrivningen av flickans smala nacke, hennes fina öron, ögonbrynens röda bågar, att han ställde undan Den helige Franciscus för att i stället snida en avbild av Doreen Clark. För att han inte ville att någon skulle tro att han misskötte sitt arbete blev den också till en statyett av Den heliga jungfrun. Till slut 9

I_Någon vakar i natten.indd 9

09-04-20 09.43.15

var det denna blandning av två kvinnor, av vilka den ena var en irländsk tonåring och den andra Guds moder, som gjorde att det färdiga verket tycktes berätta om både himmel och jord. Den unge irländaren hade inga pengar att köpa statyetten för (»Friare är alltid fattiga«, sa Bernadette och log mot Doyle – en lovande advokat som alls inte hade varit fattig) men skulptören insisterade på att ynglingen skulle ta emot statyetten på villkor att han tog den med sig hem och gav den till den unga kvinnan som gåva. Det framgick klart att skulptören själv hade blivit mer än aningen förälskad i ansiktet som han hade skapat.

Att vinna en vacker flickas hjärta och få henne avbildad i kons­ten som en gestalt av ännu större skönhet. Att vinna en from flickas hjärta och få henne att bli modell för Maria, änglarnas drottning. Inte en flisa färg hade slagits av hennes långa blå klädnad, inte en enda fingertopp saknades på hennes graciösa händer. Statyetten ägde ett slags eterisk skönhet som fattiga barn i Irland aldrig hade stiftat bekantskap med, inte ens i kyrkan, och sålunda blev denna flicka som knappt hade fyllt sexton rörd bortom alla ord. Hon hade varit god i hela sitt liv, utan en tanke på belöning, och likafullt hade belöningen kommit till henne.

Hon kunde sträcka ut handen och röra vid den. Där hon stod i dörren till bageriet i stadens centrum där Bernadettes mors morfar hade bönfallit henne om att träffa honom i bara tre minuter, förälskade sig Doreen Clark i statyetten. Medan han berättade sin historia för henne viftade han med handflatan bort en humla som hotade Doreen Clark och som liksom alla andra dragits till henne av den svaga citrondoften i hennes hår.

Strax därefter gifte de sig. De tre, pojken, flickan och statyetten, satte bo i övervåningen till hennes föräldrars blygsamma hus och fick raskt fem barn. Varje morgon knäböjde flickan – som nu hade blivit hustru och mor – lycklig för att be en bön till sin egen avbild. Pojken, som vid det här laget hade vuxit upp till man, 10

I_Någon vakar i natten.indd 10

09-04-20 09.43.15

hade vunnit allt som han någonsin hade önskat sig i livet och var lycklig han med. Folk tittade in i deras lilla lägenhet under förevändning att bara vilja hälsa på eller låna lite te eller beundra den nyfödda babyn, men i själva verket kom de för att de aldrig tröttnade på att se Jesu moder som Doreen. Kvinnorna gjorde korstecknet och sa att statyetten var lika vacker som hon, även om de mer avundsjuka bland dem tillade »hade varit«. Precis lika vacker som hon hade varit.

Bernadette log. »Det är vad du kommer att säga när jag blir gammal«, sa hon till sin man. »Titta på statyetten där borta. Det var så Bernadette såg ut.« Doyle böjde sig fram och kysste benan i sin hustrus hår. »Du kommer aldrig att bli gammal.« Ingen kunde påstå att Doreen och hennes man levde ett fulländat liv. De var skyldiga slaktaren pengar. Deras äldsta dotter föddes med det ena benet kortare än det andra och det dunkande ljudet när hon tog sig uppför trappan krossade hennes mors hjärta varenda dag. Mannen drack för mycket, men det gjorde ju halva ön. Det var fortfarande magra år en knapp generation efter Den stora svälten, och de hade väl varken mer eller mindre än någon annan som de kände, bortsett från statyetten som inte bara var ett mästerligt föremål utan också beviset på deras kärlek. Kärlek hos ett strävsamt ungt par med fem barn var det ont om, så i den meningen var de mer lyckligt lottade än andra hårt arbetande män och deras en gång vackra hustrur. »Så en dag hände något i Easkeybukten. Plötsligt kunde havet inte göra nog för min mors morfar. Varenda fisk inom 3 till 4 sjömils radie simmade in i hans nät. Ju mer fisk han drog upp, desto fler människor stod i kö för att köpa den. Han tjänade tre gånger mer om dagen än vad han gjort tidigare och det ledde till ett tredubblat drickande och generöst bjudande på krogen, och det stod inte på förrän männen började prata om statyetten 11

I_Någon vakar i natten.indd 11

09-04-20 09.43.15

av Den heliga jungfrun.« Bernadette lyfte handen och gjorde en lätt gest mot kvinnan på spiselkransen för att understryka det faktum att de var en och densamma. »Männen utbringade några lätt skandalösa skålar för hennes skönhet och hans hustrus skönhet och min mormors fars äventyrliga ungdom. En man vid namn Kilkelly, som var lika full som de andra, böjde sig med glaset i hand fram över bardisken och sa: ›Säg nu sanningen för en gångs skull. Du stal den, eller hur? Du gick in i en kyrka och snodde den direkt från altaret.‹« Kilkelly skulle senare hävda att han aldrig i hela sitt liv kommit på den tanken förut och att han faktiskt inte trodde att det var sant. Kommentaren föddes ur den anda av skämtsam illvilja som man kan känna mot en människa som haft stor tur. Men han sa det, och mitt i munterheten och slamret från glas som sattes ned på bardisken och skålandet för ett hav fullt av fisk nådde orden fram till moderns morfar och stack honom i hjärtat som spjuten i Kristi sida.

Det hade hänt en kväll när han var sjutton år och långt bort från Easkey. Han var fullare än han någonsin hade varit i ett läge då han fortfarande kunde stå på benen, och raglade fram i en iskall dimma på gatorna i en stad som han aldrig brydde sig om att fråga om namnet på. Han letade efter någonstans där han kunde sova ruset av sig och, Gud vare lovad, sidodörren till kyrkan var öppen. Ett tursamt förbiseende, för prästerna höll sin egendom ordentligt låst mot fyllon som han. Han trevade sig fram och i en kyrkbänk hittade han en kudde att lägga huvudet på. Han somnade omedelbart där på bänken längst fram. När han vaknade strömmade ljuset in genom de målade glasfönstren i blått och guld och spred sig över de blankpolerade golven och kyrkbänkarna och det nötta tyget i hans smutsiga byxor, och vem skådade han i detta ljus om inte Doreen Clark, hans ungdoms enastående dröm, Doreen Clark som log ned mot honom från 12

I_Någon vakar i natten.indd 12

09-04-20 09.43.15

altaret. Det var hennes ögon, hennes små händer, hennes flammande hår som han hade längtat efter att få röra vid varenda söndag som han hade suttit bakom henne i mässan sedan han var barn. Det kunde bara betyda att Gud hade bjudit honom att återvända hem och vinna henne tillbaka. Han måste bege sig till Easkey, hämta Doreen Clark och ta henne med sig hit så hon fick se statyetten som så tydligt ledde honom till henne. Men så blundade han och försökte tänka till. Hon skulle aldrig resa till en annan stad i hans sällskap, hon som inte ens varit beredd att följa med honom ned till hamnen för att se fiskebåtarna komma in. Logiken befallde honom att helt enkelt låna statyetten för den vecka det tog att gå till fots hem och tillbaka igen. Nog måste väl ändå Gud ha överseende med att man lånade en sak under vissa allvarliga omständigheter. Han tog av sig kavajen och svepte den försiktigt om statyetten som han redan hade börjat tänka på som sin lilla Doreen och lämnade kyrkan genom samma dörr som han hade kommit in igenom. Det var en skrämmande enkel sorti. Ingen såg honom. Ingen ropade: Ta fast tjuven! Kilometer efter kilometer sneglade han över axeln och väntade sig att få se horder av ilskna katoliker som jagade honom för stölden, men inga sådana dök upp. Ju längre bort han kom med den angenäma tyngden i sin famn, desto mer förstod han att statyetten aldrig skulle återställas. Han hade hela den långa vägen hem på sig för att tänka ut olika scenarier för vad som hade hänt. Han hade stött på en övergiven kyrka i en stad där alla människor hade dött i en febersjukdom så han tog med sig Den heliga jungfrun där­ ifrån. Kyrkan hade brunnit ned och i den glödande askan hade han hittat statyetten stående oskadd och med armarna lyfta mot honom. Han funderade på att säga att han hade vunnit den när han spelade tärning med en präst, eller att han fått den i erkänsla för någon ännu okänd hjälte­modig handling, men oroade sig för att en bättre människa skulle ha avböjt att ta emot det som han 13

I_Någon vakar i natten.indd 13

09-04-20 09.43.15

erbjudits. Under tredje dagen av sin färd bestämde han sig för att det nog var bättre om statyetten hade kommit någonstans långt bortifrån, en helig plats som stod över alla misstankar – som Rom. Han hade låtit tillverka statyetten åt henne. Det var ingen slumpmässig likhet utan frukten av hans egna avsikter. Det var då han började se sig som en stor man som återvände i triumf.

Hur löjlig hans historia än var hade ingen någonsin tvivlat på den. Beviset var den oförnekliga likheten med Doreen Clarks ansikte och hennes roströda hår. Beviset var det faktum att när han äntligen fann vägen hem och berättade historien för henne så gick hon med på att gifta sig med honom.

Varenda man inne på baren insåg nu sanningen, såg allt som krympte samman och bleknade i en avslöjad lögn, och moderns morfar som då inte var mer än tjugofem år vände ryggen åt skaran och ägnade sig tyst åt innehållet i sitt glas. När han väl hade druckit upp, betalat och gått hem hade nyheten om hans brott spritt sig över dalen som hällande regn. All rikedom som fisken ställt till förfogande hade konsumerats av honom och hans likar och han hade blivit avslöjad som en bluff. När han steg in genom dörren till sitt hem fanns det inte en detalj av kvällens händelser som hans fru inte redan hade fått höra talas om.

Det var här Bernadette tystnade. Hon lutade huvudet mot sin mans axel och för en stund bara väntade de i den tidiga kvällens gyllene sken, som om någon annan kunde komma in genom dörren och avsluta historien åt henne. »Och?« sa Doyle. Han hade blivit intresserad. Han ville veta. »Från och med nu går allt nedåt«, sa Bernadette. »Det finns ingen frälsning.« »Du behöver bara berätta det en gång«, sa han.

Doreen Clark, som nu var mrs Billy Lovell, hade under en enda kväll fått uppleva avslöjandet om att hennes lycka, hennes äktenskap och hennes barn alla hade byggt på tjuvnad och 14

I_Någon vakar i natten.indd 14

09-04-20 09.43.15

medvetet bedrägeri. Katolska kyrkan hade blivit bestulen och hon med, men hon kunde inte dra sig ur nu, inte återgå till sin ungdoms drömmar. Hon lyfte statyetten som var hennes avbild i sina armar och vidrörde kinden som en gång hade varit hennes kind. Det gick inte att föreställa sig hur tom bostaden skulle bli nu. Försiktigt svepte hon in statyetten i ett av spetsörngotten som hennes mor hade sytt till hennes bröllop och som legat i en kista vid fotändan av sängen utan att hon någonsin lagt sitt huvud på dem. Därefter skickade hon sin man ur huset och ut i det hemska mörkret. »Gå tillbaka med den«, var det enda hon sa.

Naturligtvis kunde han inte gå tillbaka med den, lika lite som han kunde gå tillbaka med ett höstlöv som tagits från marken i en lövfylld skog till just det träd som det hade fallit från. Irland var fullt av pubar och fullt av kyrkor och det enda han var säker på var att han för åtta år sedan hade snubblat ut ur en av pubarna och in i en av kyrkorna. Han visste inte vilket helgon kyrkan var uppkallad efter. Inte kunde han gå från dörr till dörr i varenda kyrka i landet och ställa frågan: »Har jag stulit den här från er?« Så han gick ingen särskild stans. Han tänkte på sina synder och sina avsikter, de förstnämnda riktigt onda och de andra rena.

Han bar Den heliga jungfrun i sina armar som ett barn och allt emellanåt drog han undan örngottet från hennes vackra ansikte och grät efter sin hustrus kärlek. Sedan gick han hem. Detta fortgick mer eller mindre likadant under resten av deras liv, hon körde ut honom och han kom tillbaka igen. Varje gång som han återvände till gatan där han bodde kom hans barn rusande och mötte honom och sträckte upp sina smutsiga små händer mot hans nacke. »Pa, har du tagit hem henne igen?« ropade de. Hans fru lät honom stanna i en eller ett par månader, eller ibland rentav i två år, tills hon inte längre stod ut med att leva med bördan av deras synder. Men även hon var som barnen, och hennes hjärta 15

I_Någon vakar i natten.indd 15

09-04-20 09.43.15

tog alltid ett glädjeskutt av lättnad då hon såg sin man med det otympliga föremålet insvept i örngottet börja gå uppför trappan.

Då tog hon statyetten ur hans armar och bar Maria, Guds moder, tillbaka till byrån medan hon studerade ansiktet som hade varit hennes ansikte, det rofyllda och milda anlete som hon hade vuxit ifrån. Hade hon någonsin haft den hårfärgen? Hon gjorde korstecknet och läste en bön. »Och hon gav den inte tillbaka till kyrkan?« frågade Doyle. »Jag menar sin egen kyrka.« »Nja«, sa Bernadette. »Den var ju inte deras, tillhörde inte just den kyrkan. Och hela familjen Lovell var rätt fäst vid den. Till slut gav hon den till min mormor Loretta, hon med det för korta benet, och alla hennes syskon blev så arga att Loretta blev tvungen att packa ihop statyetten och sin familj och ta båten över till Boston.« »Det var väl kanske att överreagera.« Hon skakade på huvudet. »I min familj tar man mycket allvarligt på det här. När Loretta flyttade till Florida gav hon statyetten till min mamma och från henne gick den vidare, ja…« Hon pekade igen.

Doyle kysste henne på håret. Han kysste den smala strimman hud bredvid hennes öga. »Det var väl inte så farligt. Det finns sannerligen värre historier.« Men Bernadette höll ord och Doyle hörde henne aldrig berätta statyettens hela historia igen. Längre fram använde hon en kortare och muntrare version av den – en som inte omfattade stölden – som godnattsaga för pojkarna, och om någon gäst under de år som statyetten stod i vardagsrummet kommenterade den märkliga likheten mellan Bernadette och Den heliga jungfrun log hon bara ett svagt, smickrat leende.

Från det ögonblick under barndomen då Bernadettes systrar hade räknat ut vem som liknade statyetten mest hade de ständigt 16

I_Någon vakar i natten.indd 16

09-04-20 09.43.15

klagande ropat i korus: Det är Bernadette som är den lyckliga, så hon kunde inte annat än känna att det var sant. Det var i alla fall hon som skulle få statyetten, avbilden av henne och hennes mor och hennes mormor före henne hela vägen tillbaka till Irland.

Hur många timmar låg hon inte som barn på mage och stirrade på den blå klädnaden och rörde ytterst försiktigt vid glorians vassa kanter när hon bad om bättre betyg, om snyggare pojkvänner och om att hitta pengar på trottoaren.

När Bernadette väl hade gift sig lyckades hon låta bli att be till statyetten i många år. Någon gång bad hon till en vag föreställning om Gud, mer av respekt för sin morbror Sullivan än något annat. Om han ansåg att det låg något i tron måste det också ligga något i tron. När hennes son Sullivan föddes och döptes började hennes barndoms tro smyga sig tillbaka in i deras dagliga liv, kanske för att det fanns mer att be för. Att pojken skulle få vara frisk. Att inget ont skulle hända honom. Hon bad inte för att Doyle skulle bli invald i stadsfullmäktige även om hon ibland omedvetet bad för att de långa talen och sponsringsmiddagarna skulle ta slut. Hon förstod inte sin mans kärlek till politiken, men hon bad för att han skulle få vad han önskade eftersom hon älskade honom. Hon bad för vad hon själv önskade också – att hon en dag skulle få en rödhårig dotter att låta statyetten gå vidare till – och sedan bad hon helt enkelt om att få ett barn till.

Hon bad för att hon inte skulle få missfall och sedan bad hon om att få bli gravid en gång till och en gång till och en gång till, men bönerna hjälpte inte. Hon bad för att få styrkan och klokheten att vara nöjd med allt som hon hade, en fin son, en kärleksfull man. Hon bad för att hon skulle acceptera Guds vilja. Hon bad för att hon skulle sluta be, en sysselsättning som alltid fick henne att känna sig egoistisk och barnslig, men hon kunde inte sluta.

Vid det laget hade Sullivan fyllt tolv och var självständig och vild, och Doyle hade börjat tala om att kandidera till borgmäs17

I_Någon vakar i natten.indd 17

09-04-20 09.43.15

tare. De hade stått på adoptionslistan i två år. Tillsammans med alla andra. Hon begärde inte något så löjligt som en rödhårig flicka, bara ett barn. Vilket barn som helst gick bra. Bernadettes religion var den stora bullrande familj som hon hade kommit ifrån och hon trodde starkt på den. Hon hade hoppats få ställa in två sängar i varje rum i huset. Hon trodde att Sullivan behövde syskon lika mycket som hon behövde fler barn att älska. Hon väntade och tittade bort mot sin statyett och hon bad.

Lycka komprimerar tiden, gör den klar och kompakt, i fickstorlek. Från dessa fyra goda år mellan Teddys ankomst och Bernadettes död minns Doyle egentligen bara en tidsrymd på ungefär två veckor: Teddy som kom till dem när han bara var fem dagar, adoptionsbyrån som ringde bara några dagar efteråt för att meddela att modern hade ändrat sig, inte så att hon ville ha tillbaka barnet, men hon hade beslutat att hennes söner måste vara tillsammans. Kunde de tänka sig att ta hans bror också, en snäll pojke som var fjorton månader? Det var precis den skänk från ovan som Bernadette hade drömt om, en alltför stor rikedom för att ens våga be om.

Ville Doyle ha ett barn till? Två? När pojkarna kom till dem kunde han inte längre erinra sig vad han ville. I början av äktenskapet hade han velat fylla huset lika mycket som Bernadette, men under alla de år då inga fler barn uppenbarade sig slutade han vilja ha dem för deras egen skull. Under dessa år var det enda han ville att hans fru skulle bli lycklig. Så när de små pojkarna kom tänkte han inte Nu har jag äntligen fått alla barn jag vill ha, han tänkte Nu kan Bernadette bli lycklig. Att se Bernadette lycklig och glad efter så många besvikelser var Doyles innersta önskan och det var så han kom att älska pojkarna. Han älskade dem för den glädje de skänkte Bernadette. I fyra korta år var huset fullt. Den heliga jungfrun flyttade in i pojkarnas rum och vakade över dem från byrån när de sov. I januari efter julens 18

I_Någon vakar i natten.indd 18

09-04-20 09.43.15

överdrivna jäkt blev Teddy förkyld. Det var inget konstigt med det. Teddy var alltid den som drog på sig sjukdomar först. Sedan övergick Tips förkylning i halsfluss och Sullivan började hosta.

Sullivan fick streptokocker i halsen och smittade Doyle och så gick infektionerna runt från en till en annan fram och tillbaka, medan Bernadette delade ut antibiotika och tog tempen och blev alltmer slutkörd när hon sprang i trapporna med glass och skålar med färggrann, dallrande Jell-O. Hon tog barnen till doktorn men gick aldrig till läkare själv. Det var barnläkaren som rörde vid hennes hals. Medan Tip satt snällt på undersökningsbordet och bläddrade i en bilderbok sträckte doktorn upp armen och lade handen på Bernadettes hals utan att fråga henne först. »Kan ni känna den här«, sa han och rörde vid knölen som fanns där.

19

I_Någon vakar i natten.indd 19

09-04-20 09.43.15