Josie Lloyd och Emlyn Rees
Översättning Elin Dahlqvist Forum
Till alla er som läste Tillsammans
Tidigare utgivning Tillsammans
Bokförlaget Forum, Box 70321, 107 23 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel The Seven Year Itch Copyright © Josie Lloyd och Emlyn Rees 2007 Först utgiven av William Heinemann/ Random House, Storbritannien Omslagsbild Johnér Bildbyrå Omslagsdesign Helena Modéer Satt hos Ljungbergs sätteri i Köping med Meridien Lt Std 10,5/14,5 Tryckt 2008 hos Scandbook AB i Falun ISBN 978-91-37-13167-2
Sjuårskrisen Det viktigaste angående det sociala fenomen som går under beteckningen Sjuårskrisen är inte ifall denna frestelse att vara otrogen är universell, eller om det är troligast att den inträffar efter just sju års äktenskap, eller ens om man tror på fenomenet över huvud taget. Nej, det enda riktigt viktiga i sammanhanget är följande: Om man skulle börja känna av symptomen, skulle man då välja att blunda för dem, eller skulle man ge efter för frestelsen?
1 Amy Huggormsklubben När jag var åtta så skrev min farfar så här i mitt autografblock: När tre eller fyra kvinnor träffas för en pratstund, Gud hjälpe den kvinna som går därifrån först. Jag förstod aldrig riktigt vad han menade, inte förrän jag gick med i Huggormsklubben, vill säga. Det är dags för en av våra träffar som vi har två gånger i månaden och jag är försenad. Personligen tänker jag inte på dem som huggormar, utan snarare som en sammansvetsad grupp av förstagångsmammor, men Jack kallar dem alltid så, eller så säger han att jag ska på häxmöte, vilket är precis lika illa. Fast jag antar att det inte är mer än rätt. Det är min stackars tålmodige make som får ta emot de värsta smällarna när jag försöker bearbeta alla de inlindade pikar och antydningar som förekommer varje gång Huggormsklubben samlas. Jack kan förstås inte fatta varför jag fortsätter att träffa dem över huvud taget, men det är precis som med maffian: har du en gång gått med så är du fast för gott. Jag känner de här kvinnorna och de känner mig. Vi förenas av gemensamma upplevelser av smärta och obehagliga, ologiska känsloutbrott. Om jag faktiskt lämnade gruppen så skulle jag bli stämplad som förrädare för all framtid. 7
De skulle inte låtsas om mig i parken och jag skulle inte bli bjuden på deras födelsedagskalas och innan jag visste ordet av så skulle jag vakna med ett avhugget hästhuvud – eller åtminstone ett My Little Pony-huvud – i sängen. Jag skyndar mig genom grindarna vid Queen’s Park och genar förbi tennisbanorna. Det är en molnfri majdag och hästkastanjerna är översållade av blomklasar, men jag hinner knappt lägga märke till det. Jag svettas medan barnvagnen skumpar fram över gräset. En ung kille spelar tennis med sin tränare på banan. Hans ben är solbrända och smidiga och han rör sig vältränat och spänstigt. När ljudet av hans skratt når mig så påminns jag om hur Jack brukade vara, innan alldeles för mycket jobb, föräldraskap och våra ständiga ekonomiska bekymmer gjorde honom så allvarlig. På den tiden pratade Jack och jag alltid om hur vi skulle träffas på lunchen och spela tennis tillsammans en gång i veckan. Just möjligheten att göra detta var en av anledningarna till att vi valde att skaffa en lägenhet så nära parken som vår ekonomi tillät. Men under de tre år som vi har bott här så har vi inte träffats på lunchen en enda gång, än mindre spelat tennis, och nu har vi slutat att prata om det helt och hållet. Innan jag kommer inom synhåll för lekplatsen så stannar jag och tar fram Buster’s Bedtime, min son Bens favoritpekbok. Jag slår upp den på sidan där Buster borstar tänderna. Illustrationen innehåller en spegel av folie. Jag kollar in min egen förvrängda spegelbild i jakt på spår av den otillåtna croissant som jag åt tidigare, eller av utsmetad eyeliner från i går. Det är ingen fara, men jag önskar ändå att jag hade tvättat håret. Och att jag hade fi xat utväxten. Och att jag inte såg så himla sur ut. Och när jag slänger tillbaka boken ovanpå den stinkande samlingen 8
av bananskal och sandiga tvättservetter i nätkassen under barnvagnen, så önskar jag mest av allt att mitt yttre inte spelade någon roll. Men det är Huggormsklubben vi talar om, så det spelar roll. Tro mig, de kan konsten att läsa in för mycket i precis allt. Om man sätter på sig ett par nya högklackade skor så är det som om man gick på styltor. Om man har lagt på läppstift så är man genast otrogen. Och går man upp ett halvt kilo så skulle man lika gärna ha kunnat gå upp fem. Det är som att ständigt leka finn fem fel och för varje fel som upptäcks så blir man bedömd eller kritiserad på något sätt. Det är därför jag tar fram boken igen och noggrant bättrar på läppglansen så att det ser ut som om jag i själva verket inte har använt någon alls. För jag avskyr när de här träffarna får mig att känna mig ofräsch. Det ger mig mindervärdeskomplex och jag tror inte att jag pallar det i dag.
Den stora kvinnliga konspirationen Det var givetvis inte så här från början. Då var det en jättebra grej att träffa Huggormsklubben, för när jag blev gravid med Ben så tog det inte lång stund innan den euforiska glädje som jag kände inför det smala, blå strecket på graviditetstestet byttes ut mot total skräck inför utsikten att föda. Jag var ju förstås medveten om att jag inte borde känna så. Jag borde ha varit rena rama modersgudinnan, stolt och förnöjd, men inom mig kände jag mig som Sigourney Weaver inför det dräglande rymdmonstret och när magen växte så föreställde jag mig att rymdmonstret hade befruktat mig och att det bara var en tidsfråga innan dess avkomma skulle tvinga sig ut med våld. 9
När jag sedan gick med i den lokala gruppen av blivande mödrar och märkte att jag inte var ensam om min rädsla, så klamrade jag mig fast vid dem som vid en räddningsflotte. De fick mig att känna mig normal. De pratade med mig som om jag fortfarande var en kvinna med hjärna och inte bara ett avelssto och det dröjde inte länge förrän vi hade blivit vänner, tack vare de skräckupplevelser som vi alla delade och försökte dölja för våra karlar: åderbrock som krälade som hungriga maskar över våra ljumskar, gigantiska hemorrojder, bristningar som dök upp på våra magar likt streck på en karta och värkande höfter som fick oss att linka fram som gamla tanter. För att inte tala om bröst som läckte som mjukglassmaskiner, vårtor och födelsemärken som fick fnatt och kliade och våra orimligt lurviga bikinilinjer (inte direkt brasilianska, snarare kubanska – tänk Fidel Castros skägg). Vi lärde oss att skratta åt eländet, precis som vi garvade åt hur plufsiga våra ansikten kändes och hur vi med jämna mellanrum fastnade i badkaret, allt under det att vi försäkrade varandra om att alltihop bara var gravidmage och att vi inte hade gått upp ett dugg i vikt. Men sedan kom födslarna i snabb följd och askgrå i ansiktet sökte vi oss till varandra med förnyat beroende, glada för att det fanns fler där ute som kände det som om de just med nöd och näppe hade överlevt en fruktansvärd bilolycka. (”Vietnam.” Det var så fi lmtokige Jack beskrev Bens födelse. ”Som att genomleva en natt på Hamburger Hill.” Han hade på sätt och vis rätt. Vi kände oss verkligen som krigsveteraner.) Det var sveket som var det värsta. Upptäckten av Den stora kvinnliga konspirationen. Jag antar att den fi nns till för att föra mänskligheten vidare, men faktum är att ingen – särskilt inte andra kvinnor – berättar sanningen om barnafödande för en. 10
De förklarar aldrig vidden av den gynekologiska skräckupplevelse som det innebär att skaffa en ny människa till världen. De förbereder en aldrig för ögonblicket när man upptäcker att man består av kött, inte smink; att man faktiskt påminner mer om ett slakteri än om en skönhetssalong och att den uppenbarelsen kommer att förändra en för all framtid. Under veckorna som följde på dessa förlossningsupplevelser så tröstade vi varandra, vi i Huggormsklubben. Vi delade med oss av de bloddrypande detaljerna om vad vi hade gått igenom i förfärade viskningar. Vi grät ut mot varandras axlar när vi försökte lära oss att acceptera sydda mellangårdar, spruckna bröstvårtor och sömnlösa nätter, samtidigt som vi inför resten av världen lät påskina att vi var totalt uppfyllda av moderskapets stilla lycka. Men problemet med vilken grupp av kvinnor som helst (som ju alla kvinnor vet) är att den efter hand förvandlas till ett veritabelt getingbo av förtäckt tävlingslystnad. Och när våra bebisar inte längre var nyfödda? Ja, då befann vi oss på bitchig kvicksand. Det övergick från att handla om hur vi kände oss till hur väl vi presterade. Vi började fi ngranska varandra, jämförde och bedömde våra nyvunna moderliga talanger – och fann varandra otillräckliga.
Med sådana vänner … Jag tar ett djupt andetag och ler glatt när jag närmar mig våra vanliga bord intill småbarnens sandlåda. Det är sådana där träbord med fasta bänkar som brukar fi nnas på pubars uteserveringar. Jag minns att Jack hade ett i trädgården till huset som han delade med sin bäste kom11
pis, Matt, en gång i tiden. Fast de här borden är långt ifrån lika inbjudande och anledningen är förstås bristen på jordnötter och iskall öl och överflödet av intetsägande kex och klibbiga juicemuggar. Flera av ungarna som jag har känt sedan de föddes härjar vilt i sandlådan. En av de största överraskningarna med att bli förälder är insikten om att det verkligen är arv och inte miljö som räknas, vad de än försöker slå i en för skitsnack på teve. Alla de här ungarna föddes med sina egna personligheter. De gulliga var gulliga redan från början och de elaka var elaka. Men man kan ju naturligtvis inte säga det här högt, precis som man inte kan säga att det är fullt möjligt att verkligen avsky andra människors barn. Missförstå mig rätt nu, jag älskar en del av de här ungarna. Jag menar det verkligen när vi mammor skojar om hur vi kommer att dansa på ett pinsamt sätt på deras tjugoettårsfester. Men sammanräknat har vi åtta barn. Statistiskt sett kommer ett av dem att växa upp och bli en otäck kriminell typ. Hela Huggormsklubben är samlad och oantastlig, omgärdad av en skyddande mur av barnvagnar. Camilla håller hov. Jag kan svära på att hon har skaffat sig en fejkbränna. Hon har en söt sommarkjol och Converseskor på sig där hon sitter grensle över bänken och vaggar sin Bugaboobarnvagn (den dyraste i hela produktserien), i vilken den lille demonen Tyler, tack och lov, ligger och sover. Hennes andra hand (komplett med den diamantbesatta ring som hennes make, BBC-höjdaren Geoff, gav henne vid sängkanten på det privata BB där hon låg) vilar demonstrativt på den rundade magen. Hon är redan i sextonde veckan. Hon ser upp på Sophie och skrattar. Sophie kör snygg-mamma-i-combat-stuket. Hon ser bra 12
ut med sina fräknar och sin uppnäsa – idel kakibyxor och sjaletter och glimtar av en platt mage och övre delen av en tatuering. ”Womb Raider” brukar Jack alltid kalla henne med en oroande glimt i ögonen, samma sorts blick som han har när han tittar på den riktiga Angelina Jolie på fi lm. Men jag ligger inte sömnlös för det. Jack må undra, men han är inte typen som går längre än så. Inte numera i alla fall. Och så har vi den överentusiastiska Faith som klappar på en ledig plats intill sig när hon får syn på mig. När det gäller mode så verkar Faith ha stannat av någonstans på nittiotalet med en frisyr som är en kopia av den Rachel hade i Vänner, men jag lägger märke till att hon också har nya Converseskor på sig i dag. Det slår mig att hon kanske faktiskt skuggade Camilla och köpte samma sorts skor i hemlighet. Om man säger så här: det var inte Camilla som härmade henne. ”Där är du ju, Amy”, säger Camilla och ler. Det kindpussas laget runt och sedan dimper jag ned bredvid Faith. Jag har på sätt och vis sett fram emot det här. Det är bara att inse faktum, det fi nns inte mycket inprickat i min kalender som är någonting att hetsa upp sig över. Det är faktiskt så tunnsått att jag inte ens har någon kalender längre. Det är de ständigt återkommande aktiviteterna som tar upp min tid. På det rullande schemat står: tömning av diskmaskin, inhandling av mat, blöjbyten, matlagning och påfyllning av tvättmaskin. Sedan har vi min rutin med Ben: babysim på måndagar, babydans på tisdagar, musikverkstad på onsdagar och barnvagnsrally i parken på torsdagar. (På fredagarna slår vi oss följaktligen riktigt lösa.) Och så är det då och då de här träffarna med Huggormsklubben. 13
Men så fort jag är inordnad i gemenskapen så minns jag vad det är som jag avskyr med den. Jag har upptäckt att moderskap är den stora jämlikhetsfaktorn. Jag skulle kunna vara en jättebegåvad advokat, eller en arkitekt, eller, ja, till och med en firad modedesigner (som jag en gång i tiden trodde att jag skulle vara när jag hade kommit upp i den här åldern), men det betyder absolut ingenting i det här sammanhanget. Tydligen är det så att eftersom jag har ett barn som är i samma ålder som Faiths unge så är jag på samma nivå som Faith – och kalla mig snobbig, men Faith är faktiskt riktigt korkad. Att vara ”på samma nivå” som Faith får mig att vilja revoltera och göra någonting förskräckligt oöverlagt. Som exempelvis att tala om för henne att jag tycker att hennes evinnerliga hjärtlighet är otroligt falsk och att hennes irriterande antaganden om mitt liv är felaktiga och tyder på okunnighet. Eller att jag misstänker att hon är den giftigaste huggormen av dem alla under den där helyllefernissan. ”Åh. Så han har fortfarande kvar de där otäcka utslagen”, är Faiths öppningsreplik när hon pekar ned på Ben som sover, utmattad efter sitt ögonrullande, leksakskastande, tonsillprövande vredesutbrott som han hade för en stund sedan när jag spände fast honom i barnvagnen. (Man skulle ha kunnat tro att han var en oskyldigt dödsdömd fånge som blev ivägsläpad till elektriska stolen.) Jag sträcker ut handen och kupar den skyddande om min älskade pojkes änglalika ansikte. Lite rodnader orsakade av ilska är knappast otäcka utslag. Jag känner hur mitt hjärta slår en volt av skamsen kärlek till min lille kille. Nu önskar jag att jag inte hade tappat tålamodet och kallat honom för en ”liten satunge” för att vår våldsamma fribrottningsmatch gjorde mig försenad. 14
”Han mår bra”, konstaterar jag i en ton som jag hoppas effektivt kommer att sätta punkt för det här samtalsämnet. Men Faith och empati rimmar lika illa som Stalin och goodwill. ”Det skulle kunna vara vattkoppor”, spekulerar hon. Hon hoppas av allt att döma att det verkligen är så. Jag skulle inte ens drömma om att kritisera hennes dotter Amalie, eller hålla koll på hennes sjukdomar som om de vore tecken på svaghet. Jag skulle aldrig våga påpeka att Amalie verkar vara – som Sarah uttryckte det – ”lite rubbad”. ”Men det är ju helt förståeligt egentligen, eller hur?” fortsätter Faith. ”Stackars lille Ben har säkert nedsatt immunförsvar sedan den där förskräckliga hostan han hade sist … det är någonting som går.” Jag ler så milt jag förmår. ”Eller så är det fågelinfluensan”, föreslår jag. ”Man kan aldrig veta …” För ett ögonblick hoppas jag att Faith kanske kan ta detta uttalande för vad det är: ett skämt. Men sådan tur har jag inte. Hon kommer närmare. ”Jag har lite Tamiflu”, anförtror hon mig. ”Jag har hamstrat i flera månader. Jag har tillräckligt för att kunna ge dig en ask eller två. Eller så skulle jag kunna ge dig adressen till webbplatsen. Skulle du vilja det?” Jag har ingen aning om vad jag ska svara på det, eftersom min första spontana tanke är att om Faith är den sortens människa som kommer att överleva en pandemi så förgås jag hellre tillsammans med massorna. Som tur är så riktas vår uppmärksamhet strax mot Camilla som konspiratoriskt lutar sig närmare, skakar på en rosa burk med piller och sneglar på Sophie, någonting som får fnissningar och kuttrande ljud att sprida sig i 15
gruppen. Det är uppenbart vad det är som får Camilla och Sophie att se så belåtna ut: Sophie är gravid. Sedan visar det sig, genom en plötslig explosion av förtroenden, att även Faith, Linda och Abby aktivt jobbar på att få till ”nummer två”. Lan håller helt enkelt upp båda händerna med korsade fi ngrar och ser ned på sin mage (fastän den är så minimal att det är ett under att någonting av storleksordningen oliv, för att inte tala om ett foster, skulle få plats i den). Camilla tjuter av glädje och börjar dela ut folsyratabletter som om hon vore en tonåring som langade Ecstasy. Och så är de igång.
Gravid eller inte gravid, det är frågan De ämnen som har vädrats och diskuterats vid just de här borden under de senaste två och ett halvt åren är många. En del av dem ter sig rätt fåniga så här i efterhand. Ta till exempel den ändlösa debatten om användning av smärtstillande kontra naturlig förlossning. Skrattretande. Vi gastade allihop efter de tunga grejerna i samma ögonblick som värkarna satte igång. Abbys pool för vattenfödsel lämnade aldrig bilens bagageutrymme. Linda sparkade in den hyrda ryggmassagemaskinen i väggen som en annan rugbyspelare, Lan stack Phil i kulorna med sina akupunkturnålar när han föreslog att de kanske kunde hjälpa och Sophies hysteriska vrålande överröstade hennes yogaandas-genom-värkarna-band. Efter förlossningarna blev Huggormsklubbens samtalsämnen givetvis betydligt mer specifi ka. Den första månaden avhandlades kommer-han/hon-att-ta-flaskan? Detta följdes av hur-vet-jag-om-han/hon-är-redo-för-fast-föda? 16
Efter det kom är-det-för-tidigt-för-potträning? Och så har vi ju den ständigt lika aktuella barnfl icka-eller-dagiseller-jag-debatten. De här diskussionerna är så hjärndöda att de får mig att vilja ta livet av mig. Och det är likadant med den här. Vi har snart avhandlat vilka datum vi hade mens sist och övergår sedan till att rättfärdiga ännu en graviditet. Den brännande frågan är: Varför skulle man vilja utsätta sig för alltihop en gång till? ”Du då, Amy?” frågar Camilla till sist. ”Du är väldigt tystlåten. Några funderingar på nummer två?” ”Du måste också bli gravid igen”, inskjuter Faith, ”annars kommer du att bli utanför.” All uppmärksamhet är riktad mot mig. Sanningen är att jag faktiskt skulle vilja ha ett barn till. Problemet är bara att jag aldrig skulle kunna erkänna för Huggormarna varför. För om jag ska vara riktigt ärlig så är det i de här banorna som mina funderingar går: 1. Om jag blev på smällen nu så skulle jag ha ytterligare några års frist då jag inte behövde bekymra mig om att fundera ut vad nästa steg i mitt yrkesliv borde vara och jag skulle därmed kunna bespara mig den oundvikliga förnedring som följer på misslyckade anställningsintervjuer. Det är fem år sedan Friers, modeföretaget där jag jobbade, köptes upp och jag blev uppsagd och tre år sedan jag sade upp mig från ett trist och stressigt jobb som avdelningschef på ett bokningsbolag. 2. Om jag blev med barn igen så skulle jag kunna bli smal igen efter den ungen istället. 3. Om jag blev gravid nu så skulle jag kunna skjuta upp sit-ups-rutinen som jag har lovat mig själv att jag ska 17
sätta igång med vilken dag som helst nu och då kommer jag att ha en bra ursäkt för min bilring nästa gång jag har bikini på mig. ”Jo, ja … Jack och jag har inte varit inne på det, än”, ljuger jag. (Det har vi. ”Inte en chans”, sade han.) Jag är medveten om att jag ännu en gång har fallit för Huggormarnas gamla beprövade knep. De har lyckats förvandla reproduktion till en gruppaktivitet och nu känner jag mig som om jag befann mig på fel sida om en skiljelinje. ”Jag älskade att diskutera det med Ed”, säger Sophie översvallande. ”Det är någonting helt annat när man bestämmer sig för att satsa på det för andra gången, eller hur?” Camilla, Lan och Sarah håller helhjärtat med. Sophie ger ifrån sig ett menande skratt. ”Jag hade ingen aning om att det skulle gå så fort. Men jag hade då ingenting emot att försöka.” Jag ryser åt klyschan, men kan ändå känna hur mitt hjärta slår snabbare av barnslig avundsjuka. Jag har alltid ansett mig ha ett bättre, hälsosammare förhållande med Jack än någon av dessa kvinnor har med sina män. Jag avskyr det faktum att de allihop har bestämt sig för att skaffa barn igen, att de förutsätter att det kommer att hända bara så där och att samtliga av dem uppenbarligen njuter av ett underbart, intimt sexliv medan de försöker bli gravida. Jag tittar ned på Ben. Jag kan känna Camillas blick på mig. ”Jag säger inte att Jack och jag aldrig kommer att satsa på ett barn till”, säger jag och anstränger mig för att inte 18
låta defensiv, ”men jag njuter jättemycket av att vara mamma just nu. Det är fantastiskt. Jag vill verkligen inte förstöra saker och ting för Ben. Och dessutom, bara tanken på att vara gravid igen …” ”Ja, Gud, ja”, avbryter Faith. ”Stackars Amy. Kommer du ihåg hur dåligt du mådde sist?” Det är bara för mycket. Det var hon som gnällde sig igenom hela sin graviditet. Inte jag. Den här tjejen projicerar så mycket att hon skulle kunna ta jobb på en biograf. Det är så typiskt henne att göra efterhandskonstruktioner. ”Och jag antar att ni skulle behöva flytta ifrån lägenheten innan ni fick ett barn till”, infl ikar Camilla i sin allra bästa deltagande ton. ”Jag menar, den är jättefi n och så, men den är ju inte direkt stor nog.” Jack har rätt: de är ondskefulla häxor.
Bortgjord ”Jo, innan jag glömmer bort det, Yitka är ute efter lite kvällsjobb”, tillkännager Camilla. ”Om det är någon som har användning för henne? Amy? Pratade inte du om att du behövde barnvakt sist vi sågs?” ”Jo, det är ju vår bröllopsdag nästa vecka …” Så fort jag har sagt det så inser jag att jag just har kastat ett saftigt köttstycke åt en utsvulten vargflock. Nu följer bröllopsdagsberättelserna, den ena mer psykande än den andra. Vi får bland annat veta att på Camilla och Geoffs senaste bröllopsdag så hade Geoff arrangerat så att en halvkänd tevekock kom hem till dem och lagade middag på säsongens råvaror och att Faiths man, Craig, har som tradition att ge henne en röd ros för varje år som de har varit gifta. 19
Sophie berättar att Ed tänker ta med henne på en weekendresa till Paris, utan Ripley, nästa månad. Det var tänkt som en överraskning, men hotellet, George V, hade skickat bokningsbekräftelsen med information om den förbokade gourmetmiddagen till hennes hemadress av misstag. Trist för henne. Jag försöker tona ned våra egna planer, eftersom Jack och jag inte har några ännu. Jag kan inte ens vara säker på att Jack kommer att komma ihåg vår bröllopsdag. Förra året, under Jacks politiska period (han klippte sönder sitt bonuskort från stormarknaden och började äntligen sopsortera), informerade han mig om att han även hade bestämt sig för att bojkotta alla dessa kommersiella högtider. Detta beslut gällde Mors dag (amerikansk smörja) och Fars dag (meningslös) och bröllopsdagar (”Varför ska andra människor bestämma när jag ska vara romantisk?”) och sist, men inte minst, Alla hjärtans dag (som tydligen inte gäller oss längre, eftersom vi inte är singlar längre). Det var först när jag hotade med att han inte skulle få någon Playstation 3 i födelsedagspresent som han gick med på att födelsedagar skulle vara undantaget som bekräftade hans snåljåpsregler. Så även om han skulle komma ihåg vår bröllopsdag så kommer vi garanterat inte att göra någonting påkostat. ”Vi skulle bara vilja ägna oss åt varandra den kvällen”, mumlar jag. ”Typ gå på bio eller någonting sådant …” ”Jag är övertygad om att ni skulle kunna hitta på någonting betydligt mer spännande än att gå på bio, men vad vet väl jag”, avbryter Camilla, ”du måste helt enkelt låna Yitka.” Tack så mycket. Så jag får låna henne? Som om hon vore en tröja, inte en tjej med högsta betyg i psykologi som bor här, betalar skatt, talar felfri engelska och dessutom har fantastiskt bra 20
hand med barn. Men jag är inte tillräckligt modig för att säga detta högt. ”Fast Yitka kan ju ha andra planer”, säger jag istället. Camilla tittar förvirrat på mig. ”Planer? Du menar planer tillsammans med kompisar?” Hon skrattar som om jag vore knäpp. ”Yitka har inga planer. Som jag sade så är hon jättebra. Hon jobbar verkligen jättehårt. Jag tror inte ens att hon har några vänner.” Och vad ska hon med vänner till när hon har en arbetsgivare som Camilla? ”Men man får se upp med henne”, säger Camilla. ”Hon fiskade efter löneförhöjning till sju och ett halvt pund i timmen sist.” Okej … få se nu om jag har fattat det här rätt. Camilla låter utan minsta betänklighet Yitka ta hand om hennes dyrkade ende son och gör därmed Yitka personligen ansvarig för hans säkerhet, välfärd och tidiga uppfostran, bara för att sedan försöka blåsa henne på femtio pence i timmen? Och det här är kvinnan som rättfärdigade att hon köpte en jumperklänning i kashmir för sexhundrafemtio pund med att den bara kostade två och ett halvt pund varje gång hon hade den på sig. Jag menar, ärligt talat … Som tur är vaknar Tyler i just det ögonblicket. Han skriker så högt att han väcker Ben. Tupperwareburkar i mängd kommer fram och så går det åt en halvtimme till att organisera den rättvisa utdelningen av morotsstavarna till barnen och sedan följer ett tio minuter långt snack om de nya ägarna till parkcaféet och till sist diskuteras om alla tänkte fi ka i dag eller inte. För den robusta friluftsfl ickan Sarah är det som att fråga om alla tänkte andas i dag eller inte. Det blir inga latte, eftersom koffein tydligen hämmar fruktsamheten. 21
Till slut har vi kommit i ordning allihop och det är dags för den sedvanliga genomgången av vart och ett av våra barns egenheter när det gäller matsmältningen. Det är riktigt spännande grejer. Verkligen. Kärnfull och rapp dialog. Jag skojar inte. Det är ett mysterium varför Spielberg inte ringer. Jag har inte hjärta att erkänna att Ben är inne på tredje dagen av en hungerstrejk (chips med salt och vinäger är enda undantaget) och att han kastar frisbee med alla mattallrikar som jag försöker ge honom så att de flyger in i väggen. ”Jösses”, säger Camilla, ”när jag tittar på alla nu så kan jag inte fatta hur stor Tyler är jämfört med de andra. Jag använder redan de näst största blöjorna på honom!” Hon säger detta på samma sätt som jag inbillar mig att en nudist på stranden skulle kunna skryta om att hennes make är lika välutrustad som en babian. Alla kan se det själva, men hon tjatar om det i alla fall. Faktum är att ingen av oss har någon chans att svara innan hon tillägger: ”Hur tycker ni förresten att vi ska göra med barnens födelsedagar? Ska vi göra en gemensam grej i år igen?” Jag stönar. Förra året räknade vi ut vilken dag som var exakt mitt emellan alla barnens första födelsedag och så radade vi upp alla bebisarna i soffan och tog bilder av dem, alltmedan Camilla tvingade oss allihop att känna oss tacksamma för att hon låtit oss komma på besök i hennes jättelika hem. ”Fast det var ju så besvärligt att ha två kalas förra året”, fortsätter Camilla. Det är första gången jag hör någonting om det här. Och jag kan bara anta att hon är fullt på det klara med det, med tanke på att hon lämnar kommentaren hängande i 22
luften på det där sättet. Jag hade ingen aning om att hon hade haft ytterligare ett kalas, förutom det för Huggormarna. Vi var då inte bjudna. Inte jag i alla fall. ”Så jag tänkte att alla kanske kunde fi xa ett eget kalas i år. Det blir ju mycket enklare så.” Och mer tävlingsinriktat. ”Jag har redan bokat Pizza Teca-restaurangen hela eftermiddagen den tjugosjunde och så har jag fi xat med underhållningen”, säger hon och bekräftar därmed mina misstankar. Det mumlas imponerat runtom i gruppen. ”Låt mig tänka …” Hon viftar med fi ngrarna. ”Amy, det är din tur först, eller hur?” Jag inser, när det redan är för sent, att jag har gjort bort mig fullständigt. Min officiella version är att jag inte planerar att skaffa barn igen, eftersom jag njuter så mycket av att vara mamma. Så att säga sanningen – det vill säga att jag fram till detta ögonblick inte har haft en tanke på att jag skulle behöva ha ett kalas för Ben, eftersom han bara är två och inte kommer att minnas det ändå – nej, det kommer garanterat inte att gå hem hos Huggormsklubben. ”Ja, nästnästa söndag”, säger jag oberört, som om jag hade alltihop planerat. Jag låtsas leta i handväskan. ”Inbjudningarna är … oj då, jag måste ha glömt dem hemma”, ljuger jag. ”Hur som helst, Jag hoppas att ni kan komma allihop?” Alla nickar och ser allmänt nöjda ut. ”Makar också?” frågar Sarah med munnen full av muffi ns. Jag nickar vänligt samtidigt som en obehaglig känsla sprider sig i magtrakten. Sist sade Jack att han skulle göra vad som helst för att slippa umgås ens en minut med Sarahs man, Tory Rory. Herregud. Vad har jag nu ställt till med? 23