9789137134888

Tonita och Pamela, den h채r boken 채r till er

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 5

09-11-04 16.28.44

”Men ni, varför återvänder ni till så mycken sorg? Varför bestiger ni inte det ljuvliga berget, källan och upphovet till all lycka?”

Dante, Inferno ”En tystnad så djup att hopplösheten måste vika. Berg så höga att hopplösheten måste vika.”

Clarice Lispector

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 6

09-11-04 16.28.44

Innehållsförteckning

Pajarita Uno – Flickan som uppenbarade sig i ett träd 11 Dos – Mystiska trådar och stulna sakrament 53

Eva Tres – Röster, ansikten, vinglas, bord, ord 99 Cuatro – Konsten att nyskapa sig 153 Cinco – Över svarta vatten till ett hemligt hav 195

Salomé Seis – Världen förs framåt av många händer 259 Siete – Stålkaniner och sånger som kan smälta snö 297 Ocho – Ylanden, vrål, hunger efter solen 352 Nueve – Miljontals mjuka tungor 380 Författarens tack 417

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 7

09-11-04 16.28.44

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 8

09-11-04 16.28.44

Pajarita •

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 9

09-11-04 16.28.44

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 10

09-11-04 16.28.44

Uno Flickan som uppenbarade sig i ett träd

N

är Salomé äntligen skrev till sin dotter – som vid det laget var en ung kvinna, en främling som bodde hundratals mil ifrån henne – påpekade hon att allt som försvinner finns kvar någonstans, som om detta faktum hade kunnat vrida klockan tillbaka och rädda dem båda.

Det var en fysisk princip hon fått lära sig i skolan, att energi varken kan förloras eller nyskapas. Ingenting försvinner för alltid. Människor består också av energi och när man inte kan se dem har de bara bytt vistelseort eller yttre form, ibland båda delarna.

Det finns ett undantag, de svarta hålen där saker och ting kan försvinna fullkomligt spårlöst, men Salomé lät pennan gå som om de där hålen inte existerade.

Hennes kjol var dyvåt och smetade vid benen och pennan rörde sig till synes av sig själv i hennes hand, formade slingorna och strecken och öglorna i de kursiverade orden, skarpa t:n och j:n, y:n och g:n med små knutar som om de ville knyta ihop sig, knyta samman de båda kvinnorna igen, och medan hon skrev blev öglorna allt större som om mera rep behövdes för att surra ihop det som trasats sönder inom henne, och inte bara inom henne utan också omkring henne och före henne, på hennes mors och mormors tid – de många, många historier som Salomé inte själv upplevt men som kom till henne som historier brukar göra: talrika, objudna, ibland lojt och ibland med en kraft som hotade att dränka henne eller slunga henne ända upp i himlen. Andra historier höll sig borta och 11

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 11

09-11-04 16.28.44

blev aldrig berättade. De efterlämnade en ihålig tystnad. Men om det var sant att allting som försvann fanns kvar någonstans så fanns de också kvar, levande och glittrande, någonstans i ett undangömt hörn av världen.

Den första dagen på ett nytt århundrade är aldrig någon annan lik, och så var det i hög grad i Tacuarembó i Uruguay, en liten stad som var känd för att inleda varje nytt sekel med ett säreget mirakel. Alltså hade stadsborna varit inställda på detta sedan morgonen, nyfikna och förväntansfulla. Vissa var ännu druckna och andra försänkta i bön, somliga tog sig ett glas till och andra en herdestund i buskarna, somliga satt till häst och andra höll på att fylla sina kalebasser med mate, men ingen sov, alla spejade mot det nya århundradets rena griffeltavla.

Hundra år tidigare, på nyåret 1800 då Uruguay ännu inte var självständigt utan bara ett stycke kolonialmark, hade stora korgar med purpur­röda bär plötsligt materialiserat sig framför altaret i stadens kyrka. Bären hade dykt upp från ingenstans, saftiga och mogna och tillräckligt många för att mätta hela stan två gånger om. En korgosse vid namn Robustiano hade varit med när prästen öppnade kyrkporten och upptäckte gåvan som försmäktade i solhettan vid Kristi fötter. I åratal efteråt beskrev han hur prästen hade sett ut när han såg bären ligga där och svettas i solen som föll in genom de målade fönstren, tre korgar lika breda som bröstet på en karl och omgivna av en doft som hade kunnat berusa Gud Fader själv.

Robustiano tillbringade hela den dagen, faktiskt hela sitt liv, med att berätta hur det hela hade gått till. ”Han blev vit i ansiktet, vit som ett lakan, och sedan blev han röd och ögonen rullade uppåt och så – páfate – föll han ihop på golvet! Jag sprang fram och ruskade om honom och ropade ’Padre, padre!’ men han låg stilla som en stenstod.”

Några år längre fram brukade han tillfoga: ”Det var doften som blev för mycket för honom. Ni förstår. Nästan samma doft som från en nyss tillfredsställd kvinna. El pobre padre. Alla dessa ensamma nätter – han uthärdade inte doften av solvarma bär inne i sin egen kyrka. Det var.

12

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 12

09-11-04 16.28.45

kanske för mycket begärt av en präst.”

Kvinnor, gauchos och barn kom för att kalasa på bären. Kyrkbänkarna var inte vana vid en sådan anstormning. Bären var små men fullmatade, mogna och syrliga, och liknade inte några andra bär man tidigare sett i landet. När staden sedan slog sig till ro för en matsmältningssiesta gick en åttioårig kvinna fram till altaret och berättade sägnen hon hade hört i sin ungdom om att ett mirakel brukade inträffa i Tacuarembó den första dagen på varje nytt sekel. ”Jag säger eder”, sa hon, ”att detta är ett mirakel.” De purpurröda fläckarna på hennes skäggiga haka var ett övertygande bevis. Mirakel, sa hon vidare, är något alldeles för sig, de är nästan aldrig möjliga att förklara och det finns ingenting som säger att de kommer att skänka människan det hon vill ha, men likväl tar hon emot dem. Mirakel är den osynliga benstommen i vardagstillvarons kropp. Så berättade hon vad som hade hänt på nyårsdagen 1700, jämnt hundra år tidigare, alldeles som det hade berättats för henne själv, och ingen fann anledning att betvivla hennes ord. Hela det dygnet, från soluppgång till soluppgång, hade luften varit fylld av sånger på det gamla inhemska tupí-guaraní-språket. Fast de flesta stadsborna hade en del urinvånarblod kvar i ådrorna hade språket redan på den tiden till största delen gått förlorat. Men de karakteristiska ljuden tog man inte miste på, de gutturala smackningarna och det sjungande tonfallet som från en bäck överraskad av stenar i sitt lopp. Alla kunde höra sångerna men ingen kunde se vem som sjöng. Osynlig och klingande bars sången runt av vinden.

Allt detta fick Pajarita höra när hon var liten – om bären och sångerna och kvinnan med den purpurröda hakan. Hon hade ingen aning om hur guaraní lät. Allt hon hörde där hemma var den spanska som talades i Tacuarembó, eldens lågmälda sång, stackatot från kniven som hackade lök, det lätta frasandet från tía Titas kjolar, de gälla, klagande tonerna från broderns skamfilade gitarr, kraxande kråkor, klapprande hästhovar, högljutt pipande kycklingar, broderns röst när han röt åt dem och ljuden från tía Titas outtröttliga arbete med att stryka, tvätta, vispa, skära, sopa och servera. Tía Tita sa nästan aldrig ett ord utom när hon berättade historier, men då var hon omöjlig att hejda, utförlig och detaljerad, 13

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 13

09-11-04 16.28.45

och krävde total uppmärksamhet av sina åhörare. Hon brukade berätta medan hon stod vid spisen. Orden rann från hennes läppar i ett jämnt flöde och stugans enda lilla rum fylldes av det förflutnas andar. ”Du får inte glömma”, kunde hon säga, ”varför din bror blev döpt till Artigas”, och det var signalen för Pajarita att komma och skära kött till stuvningen, fast hon var lika förtrogen med historien som med kniven hon nu tog i handen. Hon nickade, så helt inställd på att lyssna att öronen kändes som två öppna brunnar. ”Jo, han är uppkallad efter din farmors far. Jag vet att det finns folk som inte tror det, men José Gervasio Artigas, Uruguays store befriare, var faktiskt min morfar. Det var han som ledde kampen för friheten med hjälp av gauchos och indianer och frigivna slavar. Det vet alla och det ska jag berätta om en annan gång. Men han sådde också sin säd i skötet på dottern till en gaucho, en flicka vars hår nådde henne ända till knäna.

Analidia hette hon, och lagade den godaste blodkorven i hela trakten.

Hon var bara fjorton år. Sådana här saker vill folk inte gärna tro, men det får man sätta sig över, för om man vill hålla historien levande får man inte fuska med sanningen. Mira, Pajarita, du måste skära köttet i mindre bitar – så här!”

Hon övervakade Pajarita tills hon blev nöjd och böjde sig sedan ner över eldstaden och rörde om bland kolen. Flickan med det korpsvarta håret hejdade sig i arbetet. Storögd och med skimrande blick stod hon och öppnade och knöt händerna kring köttet. ”Pues, en natt år 1820 låg denne José Gervasio och svettades till­ sammans med Analidia på nya skinnfällar, strax innan han blev besegrad av brasilianarna. Då flydde han in i Paraguays skogar och hördes aldrig av mera. Analidia fick ett vackert litet flickebarn, Esperanza. Min mor.

Minns du henne? Hon var stark som en oxe. När hon blev vuxen förälskade hon sig i El Facón, Kniven, den tokige gauchon som blev din farfar.

Han hette egentligen Ricardo Torres, men det tog inte lång tid förrän han erövrade sitt rätta namn. Han var övernaturligt skicklig med kniven.”

Pajarita hackade och skar och för sin inre syn såg hon sin farfar El Facón som ung gaucho, med den glimmande kniven vars blad dröp av färskt, klarrött oxblod höjd mot skyn.

14

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 14

09-11-04 16.28.45

”På den tiden, innan din far och jag var födda, var El Facón berömd för sin vackra röst, sitt hetsiga lynne och sin träffsäkerhet. Han for omkring i hela landet med facón, bolas och lasso och fångade djur och slaktade dem och förde köttet och hudarna med sig till hamnarna i söder. Där köpte han presenter till Esperanza, smycken från Indien och Rom som de utländska fartygen hade kommit med, men hon blev inte särskilt glad utan lade dem bara på hög i ett hörn av stugan de bodde i. Hon ville ha honom hemma hos sig, det var hennes högsta önskan, och därför hade hon det svårt när han var borta. När jag föddes var hon ensam. Hon spådde i teblad tills hon blev sjuk av oro då hon såg vilka förfärliga varningar som hennes te på ombú- och ceiboblad lämnade i koppen. Tydliga varningar. Kriget rasade överallt. Varje halvår trädde en ny tyrann fram, samlade en armé, slaktade en annan, erövrade makten och förlorade den igen. Unga män skar varandra i stycken och slängde bitarna åt hundarna.

Det rann så mycket blod att hela jorden färgades röd … Inga fula miner, Pajarita! Åh, nu kokar vattnet.”

Pajarita satte sig på huk framför den glödröda eldstaden och slevade ner köttbitarna i grytan. Kött från en ko, inte från en ung man. Kvällssolen spred ett matt skimmer över jordgolvet, bordet och sovfällarna.

Snart skulle det vara dags att tända lampan. ”Så levde de, El Facón och Esperanza, i en bygd som var ödelagd av krig. Och sedan kom bröderna Saravia. Aparicio och Gumersindo – han var ödesmärkt, Gumersindo – och började samla ihop en armé här i Tacuarembó. De var fast beslutna att störta tyrannen och säkra på att de skulle lyckas. Din abuelo El Facón trodde på vartenda ord de sa.

Han följde dem i fält från Uruguay till Brasilien. Där såg han saker och ting som han aldrig yppade för någon och svor på att aldrig berätta, inte om han så hamnade i helvetet. Djävulen själv skulle inte stå ut med att höra det, sa han. Så dem vet vi ingenting om. Vad vi vet är att han grävde en grav åt Gumersindo med sina bara händer. Sedan fick han se fienden gräva upp honom igen, hugga huvudet av honom och stolt visa upp det överallt. Efter det – tre år senare – kom El Facón hem till Esperanza, alldeles förstörd. De byggde sig en ranchito – just det här huset vi bor i – och här föddes din far och med tiden din bror Artigas.

15

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 15

09-11-04 16.28.45

Och det var på det viset din bror fick sitt namn.”

Tía Tita tystnade och rörde om i stuvningen. Pajarita diskade skålar och knivar utan att kunna tänka på annat än avhuggna huvuden och kvinnor med långt, långt hår och smycken från andra sidan havet.

Pajaritas bror Artigas mindes mycket väl när tía Tita flyttade hem till dem, det var 1899 då Pajarita föddes för första gången, före trädet, före miraklet.

Det var det året då han fyllde fyra år och hans mor, La Roja, dog i barnsäng utan att efterlämna något annat än ett hav av blod och ett nyfött barn med stora svarta ögon. Den förra förlossningen hade också slutat med ett dödsfall, men den gången var det babyn som dog och mamá hade funnits kvar för att laga mat och sjunga för dem. Den här gången upphörde hon att andas. Hela traven av fällar som hon låg på var genomdränkt av blod, det var så tydligt att de var förstörda att Artigas blev rädd när han såg sin far Miguel trycka dem mot ansiktet och gråta, med kinderna röda av hustruns blod. Den nyfödda flickan skrek. Miguel struntade i henne. Den natten fick ingen någon sömn. På morgonen kom tía Tita och tog en överblick av stugan. La Rojas oxskallepall hade tagits bort från sin plats vid bordet. Miguel höll den i båda händerna där han satt orörlig och stirrade in i väggen. Bakom honom satt Artigas på de styva hudarna där blodet nu hade stelnat, och höll den sprattlande babyn i famnen. Eldgruvan i golvet var kall och tom. Tía Tita fyllde den med ved och sedan skurade hon blodstänken från väggarna, lagade till tortas fritas, släpade ut de förstörda fällarna och tvättade familjens kläder. Hon letade också fram en ung mor fyra åsar längre bort som kunde amma den odöpta babyn. Esa bebita, den där lilla babyn eller bara Babyn, var vad man kallade henne vid brunnarna i Tacuarembó.

Tía Tita stannade hos dem och det var Artigas glad för. Hans faster var som ett ombúträd, en tjock och kraftig stam, tyst men levande. Han kurade ihop sig i hennes skugga, han sov tätt tryckt mot hennes kropps varma bark. Tiden gick, kylan blev till värme och till kyla igen. Miguel blev hård, lika hård som rökt oxkött. Han rörde inte babyn. En kväll 16

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 16

09-11-04 16.28.45

när vintervinden blåste in genom de otäta väggarna och trädkronorna utanför böjde sig och svepte av och an mot den klara himlen, och månen var så stor att den såg ut att kunna föda fram en hel kalv, började den lilla flickan skrika där hon låg i Titas famn. ”Få tyst på ungen, Tita”, sa Miguel. ”Det är blåsten. Och så håller hon på att få tänder.” ”Slå ihjäl den jävla skitungen!”

Artigas kröp in i skuggorna vid väggen. Hans odöpta syster såg på fadern med sina stora ögon.

Tita sa: ”Miguel …” ”Håll mun.” ”Miguel. Lugna dig.” ”Jag är lugn. Slå ihjäl henne, säger jag.”

Tía Tita höll hårdare om babyn och blängde på sin bror, som i sin tur blängde på babyn, som inte tog blicken från honom. Artigas fick magknip av förfäran inför uttrycket i faderns ansikte, hans genomträngande, vassa blick. Elden brann lågt och knastrande och fadern vände sig om, föste undan läderförhänget framför dörren och gick ut. Artigas kunde se honom stå där ute, ensam under himmelens stjärnkupa, och hörde honom sedan stiga till häst och rida bort över slätten.

Nästa morgon var babyn borta. Fastän alla sov i samma rum hade ingen i familjen Torres märkt när hon försvann. Ett noggrant sökande i den närmaste omgivningen gav absolut ingenting: inga spår efter ett krypande barn, inga ledtrådar, inget litet lik. En vecka efter hennes försvinnande förkunnade skvallertanterna i Tacuarembó att hon var död – det vill säga, som den fromma doña Rosa uttryckte det, att änglarna hade hämtat upp henne till himlen. Hon hade dött av svält. Hon hade dött av vanvård. Hon hade dött i klorna på en uggla, odöpt, oönskad.

Miguel sa ingenting om saken, vare sig för eller emot, han fällde inga tårar, men visade heller ingen glädje.

Bara tía Tita fortsatte att leta efter babyn, som ett uthålligt, tåligt sto. Hon sökte överallt: på gröna fält och låga kullar, i tät snårskog, under höga, tjocka, skuggande träd, på den soldränkta sluttningen ner mot stan, på plazan, i kyrkan, vid de tre stenbrunnarna och i alla ran17

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 17

09-11-04 16.28.45

chitos som låg vitt utspridda i omgivningen, små fyrkantiga stugor med fönstergluggar där kvinnorna stod redo att smacka med tungan och beklagande skaka på huvudet. På kvällarna bryggde hon te på ombú- och ceiboblad och spejade i de heta, våta tebladen efter något tecken på var flickan befann sig eller åtminstone något som sa att hon var död. Inga tecken kom. Sökandet fortsatte.

Ibland tog hon med sig Artigas på sina expeditioner. En av dem gjorde ett outplånligt intryck på honom (och många år senare, när han som gammal man fraktade gevär genom djungeln, tänkte han att om inte den dagen hade varit kunde han ha fått en händelselös ålderdom hemma i Tacuarembó). Det var på en söndag, som hade börjat med mässa i stadens kyrka, en plats Artigas avskydde eftersom den påminde honom om sista gången han såg sin mor, höljd i svart tyg och vilda blommor. Prästen talade med en inlevelse som fick små bubblor av saliv att samlas i hans mungipor, och Artigas knän ömmade. På hemvägen drog hans faster i tygeln och ändrade riktning utan ett ord till varning eller förklaring.

Artigas lät blicken glida över gräset, de höga eukalyptusträden, fåren som betade i fjärran. Hans syster syntes ingenstans till. De red under tystnad i det heta solflödet.

En timme gick. Artigas började bli rastlös. ”Tía”, sa han, ”hur länge ska vi fortsätta att leta?”

Hon svarade inte och slog inte av på takten. Hennes kjolar lät svisch, svisch mot hästens sidor. Kanske gjorde hon omvägen för att hämta någon speciell ört eller något taggigt blad eller en besk rot som hon behövde till sina helande teer och liniment. Hon samlade ständigt örter, alltid och överallt. I stan var hon ökänd för att fästa upp kjolarna halvvägs till midjan så att hon kunde bära hem ogräset hon repade i andras trädgårdar.

Pojkarna Gardel hade retat honom för det. ”Jag såg din fasters ben och de var alldeles nersmorda av lera, din faster är tokig som letar efter en död baby!” Artigas hade kommit hem blodig och blåslagen, men segersäll.

När tía Tita äntligen stannade satt hon av hästen och stod alldeles stilla. Han gled ner på marken bakom henne.

De befann sig på en grässlätt där han aldrig hade varit. Här fanns inga kor, inga får och inga människor, och inga babyflickor kom dalande ner 18

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 18

09-11-04 16.28.45

ur skyn. Här fanns ingenting alls utom gräs och några ombúträd. Tomt.

Tomt. Systrar finner man inte i tomma intet. Små babybarn överlever inte ute i vildmarken. Också om de hittade henne skulle hennes kropp vara söndertrasad, idel vita ben och halvt uppätet kött, likt kadavren av vilsegångna får. Artigas satte sig på marken och stirrade på tía Titas rygg där den långa, mörka flätan löpte ner i mitten som en söm. Hon stod ofattbart stilla. Han väntade. Ingenting hände. Solen gassade. Han svettades och längtade efter att slå till något, hårt. Han retade sig på den öppna, tysta ängen. På den stekande solen. På att Tita var så konstig och bara stod där. Han rusade upp. ”Tía, vad gör vi här?” ”Vi lyssnar. På fåglarna.”

Artigas öppnade munnen för att protestera mot detta absurda svar men inga ord kom, för under den tid det tog honom att dra andan hände det, och sedan var det för sent. Ljuden från ängen flödade in i honom och fyllde hela kroppen. Fåglarna sjöng i skyn och i trädkronorna och nu öppnade sig hans benpipor och han kände fåglarna flyga in, små bräckliga fåglar med kraftfulla stämmor. Gömda i hans kropp, gömda i lövverket, framförde de det osägbara i pip och drillar och melodiska, nästan smärtsamt sköna löpningar. Ängen, de morska små fågelstruparna, den stora vida världen – inget av allt detta förstod han sig på, men den hemliga musik han hörde var något som han kände skulle kunna stjäla hans hjärta och behålla det för alltid. Fylld av skräck, och också av något annat, ville han antingen kasta vatten eller gråta, men förmådde ingendera delen utan begravde ansiktet i det myskdoftande gräset och lyssnade på fågelsången.

De hittade ingen baby den dagen. I själva verket var det på nyårsdagen varken tía Tita eller Artigas utan lilla Carlita Robles som kom galopperande in på plazan med nyheten. De valnötsbruna flätorna som flaxade bakom henne hade exakt samma färg och glans som hästens hårrem, som vore de komna ur samma färgbad. Tillfället var perfekt valt. Det nya seklet var nio timmar gammalt. Kullerstenen på plazan var stekhet i morgonsolen. Några eftersläntrare var kvar på festplatsen – snarkande fyllon, unga kärlekspar, strykarhundar, och så Artigas med sin slitna gitarr (på vilken han fruktlöst strävade att söka sig fram till den för 19

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 19

09-11-04 16.28.45

honom fördolda musiken). Den fromma doña Rosa hade fortfarande inte lämnat kyrkan där hon bett sedan midnattstimman. Hon hade också fastat ända sedan julafton för att Gud inte skulle sända dem ett ont mirakel som en massaker eller kolera eller en flod av äktenskapsbrott (även om ingen tog hennes fromma kampanj på större allvar, eftersom hon tre år tidigare, då hennes son försvann med Aparicio Saravias rebelltrupper, hade blivit som besatt av att fasta och bedja). Om hennes man saknade henne där hemma red han bara ner till kyrkan där han ofelbart hittade sin hustru på knä framför altaret och kunde ta med henne hem för att få middagen lagad. Vilken tålmodig man, sa folk. Det kunde inte vara lätt att ha en hustru som bedrog en med Gud Fader själv. ”Jag har hittat det – miraklet!” ropade Carlita. ”Det är ett litet barn högt uppe i ett träd!”

Artigas slutade knäppa på gitarren, de unga paren upphörde att kyssas och Alfonso, specerihandlaren, lyfte sitt tunga huvud från bänken. ”Är du säker på det?” ”Så klart jag är.” ”Då går vi och ser efter.”

Först gick de in i kyrkan för att berätta det för doña Rosa. Ljuset från de färgade fönstren föll in över deras huvuden och vidare över bänkarna, uppför mittgången och över doña Rosas fromma rygg. Carlita doppade fingrarna i vigvattnet och korsade sig hastigt. Artigas gjorde likadant, för hennes skull (hon var så söt). ”Doña Rosa”, viskade Carlita. ”Miraklet – det är ett litet barn högst uppe i ett ceiboträd!”

Doña Rosa såg upp från sitt radband. ”Ett barn?” ”Ja.” ”Åhå.” Hon rynkade pannan. ”Vilken välsignelse.”

De red på den smala, upptrampade stigen i riktning mot östra utkanten av Tacuarembó. Artigas makade sig till rätta på hästens varma, muskulösa rygg. Efter den sömnlösa natten var han på en gång utmattad och klarvaken och han ville inte vila. Han skulle rida sin häst till utkanten av byn, han skulle rida sin häst till världens ände. Det nya århundradet var inne, han skulle rida och rida och ett litet barn kunde vara – nej, det 20

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 20

09-11-04 16.28.45

kunde det inte, det var ju omöjligt, men tänk om det var det? Så klara alla färger omkring honom var, det gröna och gyllene sommargräset, den varma blå morgonhimlen, de mörkbruna väggarna på de ranchitos de passerade, där fler och fler människor anslöt sig till dem. Kvinnor i sjalett kikade fram bakom skynket som hängde för köksdörren för att få höra vad som stod på, och övergav sedan sina grytor och de glimmande kolen. Män som drack mate i solen lösgjorde sina hästar och hivade upp barnen i sadeln.

Skaran fördubblades först en gång och sedan en gång till, den växte på samma sätt som arméer när de tågar genom städer. När de kom fram till ceiboträdet hade solen passerat zenit och börjat sjunka igen. Det mäktiga trädet höjde sig över östra brunnen och allra högst upp i kronan, med handen knuten om en gren, satt en liten flicka uppflugen.

Hon såg ut att vara omkring ett år gammal. Hennes hud var två nyanser ljusare än varm choklad och hon hade höga kindknotor och trassligt hår som föll i en kaskad ända ner till den nakna midjan. Hennes ögon var runda och fuktiga som nybakade marsipantårtor. Hon visade inga tecken på rädsla, men såg inte heller ut att vilja klättra ner.

Artigas lade huvudet bakåt. Han brann av längtan att fånga hennes blick. Mírame, tänkte han. Se på mig. ”Det är en liten häxa!” sa en av kvinnorna. ”En bruja har sänt oss en brujita!” ”Var inte dumma”, snäste doña Rosa. ”Det är en ängel som har kommit för att välsigna Tacuarembó.” ”Med vad då? Ett regn av barnskit?” ”Det är ingen ängel, det är en vanlig unge.” ”Smutsig är hon också.” ”Det kanske är en av ungarna Garibaldi? De brukar alltid klättra i träd.” ”Bara deras pojkar.” ”Och de klättrar bara i ombúträd.” ”Det är sant. Hur ska någon människa kunna ta sig upp i det här?”

Femtio stadsbor lade huvudet bakåt för att titta på flickan. Trädet tycktes omöjligt att klättra upp i. Om det hade varit ett ombúträd med 21

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 21

09-11-04 16.28.45

lågt sittande, inbjudande grenar skulle det aldrig ha blivit något mirakel eller någon legend som skulle berättas i nittio år framöver. Men detta var den högsta ceibon i Tacuarembó och de lägsta grenarna satt ett par tre meter över marken. Man kunde inte tro att en vuxen hade klättrat upp där med barnet i famnen, och långt mindre att barnet hade klättrat upp på egen hand. ”Jaha, doña Rosa, där har ni ert underverk.” ”Vårt underverk.” ”Mirakel är som de är och vad ska man säga om det här?” ”Vi kan bara tacka Gud.” ”Säger du det?” ”Jag menar allvar. Det gör jag.” ”Och jag menade inget illa.” ”Hm!” ”Hör ni, nu ska vi inte gräla.” ”Vi måste hitta på ett sätt att få ner henne.” ”En stege!” ”Vi kan väl skaka ner henne.” ”Det finns ingen stege här i stan som är lång nog – det måtte väl jag veta, som har tillverkat allihop.” ”Jag skulle kunna klättra upp –” ”Du, som knappt kan ta dig upp på din egen häst, hombre!” ”Vi får vänta på ett tecken –” ”Och om vi inte får något – ska vi lämna henne kvar där uppe i hundra år till?”

Flickan tronade högt över käbblet, lugn och oberörd och så gott som orörlig. Artigas tänkte: mírame. Hon vände lite på huvudet, först åt ena hållet och sedan åt det andra och deras ögon möttes. Du. Du. Blicken i deras ögon fick fast form, fick styrka, blev till en osynlig gren mellan dem, ett band som skulle hålla för evigt, tycktes det honom. ”Jag känner igen henne”, ropade han. ”Det är min syster.”

Femtio ansikten vändes mot pojken. ”Din syster?” ”Vilken syster?”

22

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 22

09-11-04 16.28.45

”Ay … han menar …” ”Den lille stackaren …” ”Hör på, Artigas.” Carlita Robles lade sig på knä bredvid honom. ”Det kan inte vara hon.” ”Varför inte det?” ”Hon har varit borta alldeles för länge.” ”Hon kan inte vara i livet.” ”Små barn överlever inte ensamma i vildmarken.” ”Men hon har gjort det”, sa Artigas.

Carlita och doña Rosa utbytte en blick. ”Och förresten”, tillade han, ”om det inte är hon, var har den här flickan då kommit ifrån?”

Doña Rosa öppnade munnen och stängde den igen. Ingen sa något.

Artigas lyfte blicken och såg på den lilla flickan i trädkronan. Hon såg oförfärat tillbaka på honom. Hon var högt ovanför honom, mycket nära himlen, men han kunde svära på att han såg strukturen i hennes ögon: svarta brunnar, klarvakna, med tunna röda blodkärl i ögonvitorna. Han hade velat lyfta från marken för att komma henne till mötes. ”Vänta på mig”, ropade han upp i lövverket.

Sedan satt han upp och galopperade nerför kullen.

Tía Tita stod utanför huset och plockade en kyckling. Hastigt gled han ner från hästryggen och berättade om morgonen på plazan, folkhopen kring ceibon, barnet uppe på sin gren. Hon lyssnade. Så vände hon ansiktet mot solen och hennes läppar rörde sig ljudlöst. Varpå hon torkade av sina stora händer på förklädet och knöt upp det. ”Kom så ger vi oss av.”

När de kom till ceibon stod nästan hela stan i en ring runt trädet.

Kvinnorna hade tagit med sig sina barn, barnen sina far- och morföräldrar, männen sina hustrur och strykarhundarna från plazan varandra.

Hästarna gick och betade. Doña Rosa hade utan hänsyn till sin klänning lagt sig på knä på marken och bad innerligt med hjälp av sitt radband som sexton år tidigare blivit välsignat av påven. Specerihandlarens pojke hade plockat fram sin blockflöjt. Hundarna skällde och gläfste. Åtskilliga matekalebasser och korgar med empanadas gick ur hand i hand. Gräl flammade upp och avslutades och flammade upp på nytt då alla hade sin 23

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 23

09-11-04 16.28.45

egen uppfattning om flickan, bakverken och vem som druckit för mycket och skämt ut sig på torget kvällen innan. Barnet såg oavvänt på dem från den höga trädkronan som omslöt henne som en modersfamn.

Tía Tita och Artigas gled ner ur sadeln. Folkhopen tystnade. Tía Tita var inte lång, men gjorde intryck av att vara resligare än hon var, hade en bestämd käklinje och ett befallande sätt. ”Gå er väg”, sa hon till de församlade utan att ta ögonen från barnet uppe i trädet. Ingen ville gå miste om historien, lämna festen och låta någon annan lösa problemet.

Men tía Tita – ett original och en gåtfull kvinna som man behövde för att kurera gamla mäns ledvärk och sårade soldaters blodhosta – trotsade man inte gärna. Långsamt och motvilligt skingrades hopen. ”Du också, Artigas.”

Han lydde. Hästens svettiga hårrem kändes hal mot låren och det var tryckande hett och kvavt. Han slöt sig till en grupp som hade samlats i skuggan under en ombú och vände sig om i sadeln för att titta. Tita och den lilla fläcken uppe i trädkronan som var flickan var båda lika stilla och mörka under den obarmhärtiga himlen. Tita lyfte armarna och väntade och med ens började trädkronan vaja och det prasslade våldsamt i löven när något sköt neråt som en pil och dunsade rakt i famnen på henne. Artigas såg långt efter fastern när hon vände ryggen åt trädet och började gå hemåt, bort från stan.

När månen gick upp den kvällen visste hela Tacuarembó att flickan först hade fallit och sedan fått vingar – eller möjligen flugit ner från grenen och störtat i flykten.

De döpte henne till Pajarita, Lilla fågeln.

Det är inte alla som får en sådan start i livet. Det fick exempelvis inte Ignazio Firielli. Han försvann aldrig för att sedan dyka upp igen och utropas som ett underverk. En gång i tiden uppträdde han visserligen som trollkonstnär – som vuxen och fjärran från sitt hemland, men bara vid ett enda tillfälle, varvid han dock fann kärleken. Så berättade han det i varje fall många år senare för sina barnbarn, oftast för Salomé, som lyssnade och log och bet ihop om sina egna hemligheter. Han brukade 24

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 24

09-11-04 16.28.45

säga att det var när han mötte henne som han förstod vad magi ville säga. Fram till dess var han bara en vanlig tivolitrollare som fuskade sig genom tricken i en prålig kostym. Men minnet är en skicklig taskspelare, det visar triumferande fram alla skimrande minnen och låter de tunga och svåra stanna kvar i mörkret.

Innan Ignazio hade någon aning om magi och Uruguay och flickor som uppenbarat sig i trädkronor visste han allt om Venedig. Han hade Venedig i blodet: de breda, slingrande kanalerna, det melodiösa språket, lukten av saltlake och basilika och färskt trä i hans föräldrahem. Framför allt visste han allt om gondoler. Familjeföretaget byggde alla sorters gondoler i alla storlekar. Vid fönstret i verkstaden stod bågiga spant som han kunde smeka med händerna och blicken och känna att här hörde han hemma. Gondolen lät en människa färdas fram över vattnet som hon ville, hon kunde inte, skulle aldrig drunkna, omgärdad av bordläggning och stävar som hon var. Gondoler var till för fiske, kärleksstunder, torghandel och, vilket var det förnämsta, transport av avlidna till gravstaden på ön San Michele.

Gondolerna var en länk mellan venetianarna och deras döda. Också för Ignazio. I hans familj fanns en gammal historia om död och gondoler.

När Ignazio var elva år gammal berättade hans farfar den en dag när de var ensamma i verkstaden. Nonno Umberto var annars ingen talför man.

Han kunde sitta i timtal vid fönstret med de beniga händerna vilande i knäet och gunga av och an i gungstolen han hade snickrat som pojke medan han betraktade husen som speglade sig i vattnet och tvätten som hängde på linorna, alltid lika lugn och tyst hur höga röster som än hördes utifrån köket. Han var döv. Eller också låtsades han vara det. Ignazio blev aldrig riktigt säker på vilket. Han brukade sitta på en låg pall vid farfaderns fötter för att få åtminstone en illusion av lugn och ro, och en dag började historien krypa fram, svårtydd och hemlighetsfull, och lika lågmäld och andlös som en bikt.

En gång för länge sedan, berättade nonno Umberto, hade familjen Firielli tjänat sitt anspråkslösa levebröd på att bygga enkla, traditionella gondoler. Det hade de gjort i hundratals år och alla utgick från att de skulle fortsätta med det. Själv föddes han in i yrket. Han växte upp, 25

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 25

09-11-04 16.28.46

gifte sig och fick sju barn, och hans familj bodde också omgiven av saltdoftande plankor i olika tillverkningsstadier. Då var det svåra tider i Venedig. Koleran härjade, ingen hade tillräckligt att äta och mängder av lik fördes till kyrkogården på San Michele. ”Det var österrikarna.”

Nonno Umberto grep hårt om lapptäcket han hade över knäna. Om täcket hade varit levande, tänkte Ignazio, skulle det ha kippat efter andan. ”De var dråpare. De plundrade oss och lämnade oss åt vårt öde.”

Solen föll i strimmor över väggarna och de halvfärdiga skroven omkring dem. Nonno stirrade ut genom fönstret. Ignazio tittade också ut och vad han såg var forna tiders österrikare, grovvuxna karlar med ansikten som vilddjur, alla med krona på hjässan, som halvlåg i sina gondoler och skrattade åt tiggarna på broar och kajer. Ute i köket fortsatte hans mor och far att gräla. Han hörde ljudet av ett slag och av någon som föll omkull och sedan började de skrika åt varandra igen.

Nonno fortsatte. År 1848 kom revolutionen. Venetianarna kastade av sig det österrikiska oket. Umberto och tusentals med honom hade dansat på katedralens trappa tills solen gick upp. Staden sjöd av hopp. Friheten var deras, de var oberoende, Venedig skulle återuppbyggas. I ett helt år var detta sant, men sedan kom österrikarna tillbaka. Koleran blossade upp igen och svepte som en eldslåga över stan. Inom ett halvår hade sex av Umbertos sju barn dött i sjukdomen. Fyra döttrar och två söner.

Bara Diego överlevde (”din far, Ignazio, din far var den ende som fanns kvar”). Den kväll då den sista systern dog försjönk den nioårige Diego i en tystnad som skulle komma att vara i två år och trettiosju dagar.

Umberto satt bredvid sin tigande son, lika tom som en urvriden trasa.

Begravningsentreprenören anlände, klädd i svart kappa med omfångsrik kapuschong och med ansiktet dolt av en mask. Genom springorna i masken såg han på lille Diego. ”Titta inte på min son”, sa Umberto. ”Det tar han ingen skada av.” ”Titta inte på honom!”

Mannen lyfte händerna. Umberto slog till honom så att han tumlade baklänges och då slog Umberto honom igen tills kapuschongen låg platt mot hjässan.

26

de Robertis_Det osynliga berget_CS3.indd 26

09-11-04 16.28.46