9789137135052

Bunny M unros DĂ–D

NICK CAVE

Bunny M unros DÖD Översättning Olov Hyllienmark

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se ISBN 978-91-37-13505-2 Copyright © 2009 Nick Cave Published by arrangement with Canongate Books Ltd, 14 High Street, Edinburg EH1 1TE Omslag Jon Gray Omslagsfoto Polly Borland Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009

Till Susie

Del ett p책s채ttaren

1 ”Det är ute med mig”, tänker Bunny Munro med den plötsliga självinsikt som är förbehållen dem som snart ska dö. Han anar att han vid något tillfälle begått ett grovt misstag, men den tanken övergår i en fruktansvärd hjärtklappning och försvinner sedan, överger honom i ett rum på Grenville Hotel, i bara underkläderna, ensam med sig och sina böjelser. Han blundar och manar fram bilden av en fitta, vilken som helst, sätter sig sedan på kanten av hotellsängen och lutar sig i ultrarapid mot den stoppade sänggaveln. Han klämmer fast mobiltelefonen under hakan och skruvar med tänderna av kapsylen till en piccoloflaska brandy. Han stjälper i sig innehållet, sprätter iväg behållaren tvärs över rummet, huttrar till, får en lätt kväljning och säger i mobilen: ”Älskling, oroa dig inte, allt kommer att bli bra.” ”Jag är rädd, Bunny”, säger hans fru Libby. ”Vad är du rädd för? Du har inget att vara rädd för.” ”Allt, jag är rädd för allt”, säger hon.

Bunny inser att något har förändrats i hans frus tonfall, de mjuka celloklangerna är borta och i deras ställe hörs en gäll, raspande fiol, trakterad av en förrymd apa. Han noterar det men förstår ännu inte exakt vad det innebär.

9

”Säg inte sådär. Du vet att det inte leder nån vart”, säger Bunny, och som en kärlekshandling drar han ett djupt bloss på en Lambert & Butler. I det ögonblicket förstår han hur det ligger till – fiolgnisslet, den otröstligt nedåtgående spiralen i hennes tankegång – och han säger ”Fan också!” och cigarrettröken står som två hetsiga betar ur näsborrarna. ”Har du lagt av med medicinen? Libby, lova mig att du har tagit din medicin!”

Det är tyst i andra änden, sedan hörs en bruten, fjärran snyftning. ”Din pappa ringde igen. Jag vet inte vad jag ska säga till honom. Jag vet inte vad han vill. Han skriker åt mig. Han bara mal och mal”, säger hon. ”För helvete, Libby, du vet vad doktorn sa. Om du inte tar medicinen så blir du deprimerad. Och du vet själv hur farligt det är för dig att bli deprimerad. Hur många jävla gånger ska vi vara tvungna att harva igenom det här?”

Snyftningen stegras kraftigt för att sedan bli ännu starkare, tills den övergår i en tyst, olycklig gråt. Det påminner Bunny om deras första natt tillsammans, när Libby låg i hans famn och kämpade med något slags oförklarlig gråtattack på ett sunkigt hotellrum i Eastbourne. Han minns hur hon tittade upp på honom och sa ”förlåt, jag blir lite känslosam ibland” – och Bunny trycker handloven mot skrevet och klämmer åt, vilket utlöser en njutningsrysning i svanken. ”Ta dina förbannade piller bara”, säger han och mjuknar. ”Jag är rädd, Bunny. Det är en typ som springer omkring och överfaller kvinnor.” ”Vad då för typ?” ”Han är rödmålad i ansiktet och har djävulshorn av plast.” ”Va?” 10

”Nånstans norrut. Jag såg det på teve.”

Bunny fiskar upp fjärrkontrollen som ligger på sängbordet och efter diverse parader och riposter lyckas han slå på teven som är placerad ovanpå minibaren. Med ljudet avslaget bläddrar han genom kanalerna tills han hittar en svartvit sekvens filmad med övervakningskamera i en galleria i Newcastle. En man med bar överkropp och träningsbyxor sicksackar genom en hop vettskrämda shoppare. Munnen är uppspärrad i ett ljudlöst vrål. Han ser ut att ha djävulshorn på huvudet och vevar med något som liknar en stor, svart påk.

Bunny svär dovt och i samma ögonblick rinner all energi, såväl sexuell som all annan, ur honom. Han slungar fjärren mot teven, som slocknar med ett elektrostatiskt knaster, och gungar bakåt med huvudet. Blicken fastnar på en klockformad fuktfläck i taket – eller liknar den ett kvinnobröst?

Någonstans i medvetandets mest avlägsna trakter blir Bunny varse ett maniskt snattrande, ett ilsket klagande tinnitusläte, elektroniskt tjut eller brus, men kan inte placera det. Istället hör han sin fru säga: ”Bunny? Är du kvar?” ”Libby, var är du?” ”I sängen.”

Bunny försöker titta på armbandsuret, slänger ut med handen, men lyckas inte fokusera blicken. ”Men för helvete. Var är Junior?” ”På sitt rum, antar jag.” ”Du, Libby, om farsan ringer igen …” ”Han springer omkring med en trädgårdsgrep”, säger hans fru. ”Va?” ”Med en grep.”

11

”Vad då? Vem?” ”Han, den där typen uppe i norr.”

Bunny har i samma ögonblick förstått att tjutet kommer utifrån. Han kan höra det genom luftkonditioneringssurret och det är tillräckligt apokalyptiskt för att nästan väcka hans nyfikenhet. Men inte helt.

Fuktfläcken i taket växer och ändrar form – ett större bröst, en skinka, ett sexigt kvinnoknä – och en droppe bildas, tänjs ut och börjar dingla, dallra, släpper taget, faller från taket och briserar på Bunnys bröst. Bunny klappar på det våta som om han drömde och säger: ”Älskade Libby, var bor vi?” ”I Brighton.” ”Och var ligger Brighton?” säger han, låter fingret löpa längs de små spritflaskorna som står uppradade på sängbordet och bestämmer sig för en Smirnoff. ”I söder.” ”Vilket i princip är så långt från ’uppe i norr’ man kan komma utan att dråsa i spat. Gumman, stäng av teven, ta dina piller, ta en sömntablett – fan, ta två – så kommer jag hem imorgon. Tidigt.” ”Piren står i full brand”, säger Libby. ”Va?” ”West Pier, den står i full brand. Jag känner röklukten härifrån.” ”West Pier?”

Bunny häller i sig den lilla Smirnoffen, tänder en ny cigarrett och reser sig från sängen. Rummet gungar till och det går upp för Bunny att han är väldigt berusad. Med armarna längs sidorna astronautstudsar han fram till fönstret. Han raglar till, snubblar och griper tag i de urblekta chintzgardinerna tills han återfinner balansen. Han drar ifrån gardinerna med 12

ett storstilat ryck och vulkaniserat dagsljus och fågelskrin rubbar rummets ordning. Pupillerna drar smärtsamt ihop sig och han grimaserar genom fönstret, ut mot ljuset. Han ser ett mörkt moln av maniskt tjattrande starar ovanför det skelett som återstår av West Pier, som hjälplöst står i lågor och rök därute i vattnet på andra sidan gatan från hotellet.

Han undrar hur det kommer sig att han inte sett det tidigare, undrar sedan hur länge han varit i det här rummet och kommer att tänka på sin fru och hör henne säga: ”Bunny, är du kvar?” ”Mm”, säger Bunny, förtrollad av den brinnande piren och de tusentals skrikande fåglarna. ”Stararna har fått fnatt. Det är så hemskt. Alla deras små ungar som brinner inne i sina bon. Jag orkar inte mer, Bunny”, säger Libby och fiolen blir allt gällare.

Bunny återvänder till sängen och hör hur hans fru gråter i andra änden av telefonen. Tio år, tänker han, tio år och ändå blir han fortfarande tagen av den här gråten – de turkosgröna ögonen, den sprudlande fittan, herregud, och så det där oåtkomliga snyftandet – och han lutar sig tillbaka mot sänggaveln och daskar sig på könet likt en apa och säger: ”Jag kommer hem imorgon, gumman, tidigt.” ”Älskar du mig, Bunny?” säger Libby. ”Det vet du att jag gör.” ”Svär.” ”På Jesus Kristus och vartenda helgon. Ända ner till dina små pumps.” ”Kan du inte komma hem ikväll?” ”Jag önskar att jag kunde”, säger Bunny och rotar i sängen efter cigarretterna, ”men jag är inte direkt i närheten.” ”Fan att du aldrig kan sluta ljuga, Bunny …”

13

Förbindelsen bryts och han säger: ”Libby? Älskling? Libby?”

Han tittar perplex på mobilen som om han just upptäckt att han höll i den, smäller sedan ihop den samtidigt som ännu en vattendroppe briserar mot hans bröst. Bunny formar ett litet o med munnen och trycker dit en cigarrett. Han sätter fyr på den med Zippon, drar ett djupt bloss och släpper ut en strimma grå rök. ”Du ser ut att ha händerna fulla, gullet.”

Med stor möda vrider Bunny på huvudet och ser fnasket som står i dörren till badrummet. Hennes självlysande skära trosor pulserar mot den chokladbruna hyn. Hon kliar sig i flätorna som ligger tätt mot hjässan och en tunn strimma orange kött tittar fram bakom den knarkhängiga underläppen. Bunny tycker att hennes bröstvårtor ser ut som utlösarna på minorna som drev omkring i havet och sprängde båtar under kriget och är på väg att säga det högt men glömmer bort det och tar ett nytt bloss på cigarretten och säger: ”Det var min fru. Hon lider av depression.” ”Det är hon inte ensam om, gullet”, säger tjejen som närmar sig på darriga ben över den urblekta Axminster-mattan. En chockrosa tungspets sticker fram mellan läpparna. Hon faller ner på knä och tar Bunnys kuk i munnen. ”Det är en åkomma, alltså. Hon medicinerar.” ”Vem gör inte det”, säger tjejen upp över Bunnys mage.

Bunny tycks begrunda svaret och ändrar ställning med en höftvickning. En lealös svart hand ligger på hans mage och när Bunny tittar ner ser han att samtliga naglar pryds av en noggrant avbildad tropisk solnedgång. ”Det är riktigt jobbigt ibland”, säger han. ”That’s why they call it the blues”, säger hon men Bunny hör 14

det knappt eftersom hennes röst förvandlats till ett djupt, ohörbart kraxande. Handen rycker först till och studsar sedan mot hans mage. ”Vad var det där? Va?” säger han och drar in luft mellan tänderna och plötsligt flämtar han till, där kom den igen, uppvirvlande från hjärtat, den där slutet-på-allt-tanken – ”Det är ute med mig” – och han lägger ena armen över ögonen och kröker på ryggen. ”Mår du bra, gullet”, säger fnasket. ”Jag tror det är ett badkar som svämmar över däruppe”, säger Bunny, ”Ssch, baby.”

Tjejen lyfter huvudet och tittar hastigt på Bunny och han försöker hitta mittpunkten i hennes ögon, pupillernas avslöjande nålstygn, men hans blick tappar målet och allt blir suddigt. Han lägger en hand på hennes huvud, känner den glansiga fukten på hennes hals. ”Ssch, baby”, säger hon på nytt. ”Kalla mig Bunny”, säger han och ser ännu en droppe dallra i taket. ”Gullet, jag kan kalla dig vafan du vill.”

Bunny blundar och pressar händerna mot hennes hårs sträva reptåtar. Han känner den mjuka vattenexplosionen mot bröstet, likt en snyftning. ”Nej, kalla mig Bunny”, viskar han.

15

2 Bunny famlar i mörkret, han trevar längs badrumsväggen efter strömbrytaren. Det är i vargtimmen, någon gång efter tre fyra, och fnasket har fått betalt och avpolletterats. Bunny är ensam och vaken och den monumentala baksmällan tvingar ut honom på en förfärande jakt på sömntabletter. Han tror att han lagt dem i badrummet och hoppas att fnasket inte nosat rätt på dem. Han hittar strömbrytaren och lysrören vaknar till, sprakande och surrande. Bunny drar sig mot spegeln och dess skoningslösa ljus och trots bakrusets giftiga, heta bultande – den uttorkade, illasmakande munnen, den kokande huden, de blodsprängda ögonen och den ödelagda frisyren – är han inte missnöjd med synen som möter honom.

Han drabbas inte av någon djupare kunskap, upplysning eller större lärdom, men han ser med detsamma varför han har kvinnotycke. Han är varken någon filmstjärnehunk med tvättbräda eller gigolotypen med maggördel, men det finns ett sug, till och med i hans alkoholsprängda ansikte, en magnetism som framkallas av de små förstående vecken som bildas i ögonvrån när han ler, en okynnig tillspetsning av ögonbrynen och de små mödomsspräckande smilgroparna när han skrattar. Kolla! Där är dom!

16

Han slänger i sig en sömntablett och av någon kuslig anledning börjar UV-ljuset att fladdra och blinka. För en bråkdels sekund ser Bunny hur ansiktet röntgas och de gröna skallknotorna framträder genom huden. Bunny säger till den flinande dödskallen: ”Äh, lägg av!” Han slänger i sig en tablett till och släpar sig sedan tillbaka till sängen.

Nyduschad med deo och frisyren under kontroll sitter Bunny lutad över Daily Mail i Grenville Hotels frukostmatsal. Han har tagit på sig en ren skjorta mönstrad med oxblodsfärgade medaljonger och mår skit, men är förhållandevis optimistisk.

Det måste man vara om man ska leka den här leken. Han ser att klockan är halvtio och svär för sig själv när han minns löftet till sin fru att vara hemma tidigt. Sömntabletterna pilar fortfarande runt i systemet och han märker att det kräver ett visst mått av ansträngning att vända blad i tidningen.

Bunny känner en nyfiken blick kittla honom i ryggen, en retning i nackhåren, och förstår att han dragit till sig uppmärksamheten från det par som sitter och äter frukost i andra änden av matsalen. Han såg dem när han kom in, hur de satt i det strimmiga ljuset från det spjälförsedda fönstret. Han vrider långsamt och utstuderat på huvudet och blickarna möts som när djur iakttar varann.

En man med reptillika tänder och en hjässa som blänker genom det tunna håret smeker den juvelprydda handen på en kvinna mellan fyrtio och femtio. Han möter Bunnys blick med ett igenkännande litet leende – de leker samma lek. Kvinnan ser på Bunny och Bunny registrerar de uttryckslösa ögonen, kalla under botoxtunga ögonbryn. Han tar in solbrännan, blonderingen och de geléartade läpparna, fräknarna mellan de rejält förstorade brösten, och förnimmer ett välbekant 17

stramande i skrevet. Bunnys tankar far iväg en liten stund och så kommer den, minnesblixten av samma kvinna, för ett år sedan, kanske två, på ett strandhotell i Lancing, men då var hon inte opererad. Han minns hur han vaknade förvirrad och skräckslagen, med kroppen kladdig av hennes orange brun-utan-sol-kräm. ”Vad är det här?” hade han ropat och daskat sig på sitt missfärgade skinn. ”Vad är det som har hänt?” hade han ropat, i panik. ”Känner vi varann?” säger mannen tvärs över matsalen, med glansig blick och nasal röst. ”Va?” säger Bunny.

Musklerna runt kvinnans mungipor dras ihop vilket får läpparna att tänjas ut i sidled och det dröjer lite innan Bunny förstår att hon ler mot honom. Han ler tillbaka, kindgroparna gör sitt jobb och han känner hur en fullfjädrad supererektion börjar stångas med de tigermönstrade boxerkalsongerna.

Kvinnan kastar huvudet bakåt och ett rosslande skratt tränger upp ur strupen. Paret reser sig från bordet och mannen går fram mot Bunny, likt ett skinntorrt djur som går på bakbenen, och borstar brödsmulorna från byxorna. ”Du är ju fan inte sann”, säger han likt en varg. ”Inte nånstans.” ”Nej, jag vet”, säger Bunny. ”Du är ju bortanför allt”, säger mannen.

Bunny blinkar åt kvinnan och säger ”Du ser bra ut”, och menar det.

Paret försvinner ur matsalen lämnande efter sig en vidrig vålnad av Chanel no.5 som ytterligare förvärrar Bunnys baksmälla. Han grimaserar, blottar tänderna och återvänder till tidningen.

18

Han slickar sig om pekfingret, bläddrar och får syn på en helsida med övervakningskamerabilder på den kroppsmålade snubben med treudd och djävulshorn i plast. ”KÅT, VÄSSAD OCH PÅ FRI FOT”, lyder rubriken.

Bunny försöker läsa artikeln men orden vägrar bestämt att utföra det de är ämnade för, de glider isär, omgrupperar sig, förblandas, avkodas, eller vad de nu gör, tjafsar i största allmänhet och Bunny ger upp och känner hur ett svampformigt syramoln exploderar i magen och väller upp i strupen. Han huttrar till och får en kväljning.

Bunny tittar upp och blir varse att en frukostvärdinna står lutad över honom med en fullastad bricka. Hennes kinder, haka, mage och rumpa är en serie mjuka cirklar av hull i vars mitt två stora, runda, färglösa ögon svävar – hon ser ut att ha formgivits med enbart passare. Hon har en lilarutig uniform, en storlek för liten, med vit krage och vita manschetter.

Håret är samlat i en hästsvans och på namnskylten står det ”River”.

Bunny klär av henne med blicken och kommer först av allt att tänka på en hög med vaniljbakelser, sedan en blöt påse med övermogna persikor, men han stannar upp vid sin inre bild av hennes fitta, med dess hår och dess hål. Han slår igen tidningen med en noggrann, misstrogen skakning på huvudet och säger: ”Den här världen blir fanimej bara sjukare för var dag som går.”

Bunny knackar på tidningen med en manikyrerad nagel och tittar upp mot frukostvärdinnan. ”Jag menar, har du läst det här? För jävligt.”

Frukostvärdinnan betraktar honom med tom blick. ”Nä, strunta i det. Skippa det, bara.”

Trött knycker hon lite lätt på huvudet. Bunny viker tid19

ningen på mitten och skjuter den åt sidan så att hon kan ställa ner hans frukost. ”Det är inget man vill läsa till frukost, i synnerhet inte när man har en jävla cementblandare i skallen. Man skulle kunna tro att nån kastat minibaren i huvudet på mig.”

I ögonvrån noterar Bunny att en pelare med gult solljus kravlat sig över matsalsgolvet och upp längs frukostvärdinnans ben, men eftersom hon har börjat rycka av otålighet får han det surrealistiska intrycket att ljuset blinkar som ett defekt lysrör innanför hennes klänning eller att det liksom uppstått ett ljusläckage över det bleka, degiga hullet på insidan av hennes lår. Bunny kan inte avgöra vilket.

Han stirrar på frukosten som simmar i slaggigt fett, tar sin gaffel, petar lite bedrövat på en av korvarna och säger: ”Men var i helvete kommer de här äggen ifrån? Skolbespisningen?”

Frukostvärdinnan ler och lägger en hand för munnen. I en tunn länk runt halsen hänger en drakklo i tenn som griper om en liten ögonglob i glas. Bunny fångar upp leendet som är ogarderat i hennes jättelika, färglösa ögon. ”Se där. En liten strimma solsken”, säger Bunny, kniper ihop låren och får en njutningsilning i trakten av mellangården eller var det nu är någonstans.

Hon fingrar på halsbandet och säger: ”Te?” Bunny nickar och hon försvinner iväg, han iakttar det plötsliga och självmedvetna gunget över höfterna där de rör sig bort från honom och Bunny vet, mer än någonting här i världen, att han kan få frukostvärdinnan i säng på nolltid, inga problem, så när hon återvänder med Bunnys tekopp pekar han på namnskylten och säger: ”Vad är det där? Heter du så? River?

Vem i all världen döpte dig till det?”

20