9789137135403

Innehåll

Förord 9

Prolog 11

DEL 1 Sjukhuset 15 DEL 2 Frösunda och Furuhöjden 67 DEL 3 Bo Bergmansgatan 105

Trollsten_Mitt andra liv.indd 5

Efterord 255

09-12-08 11.00.01

Trollsten_Mitt andra liv.indd 6

09-12-08 11.00.01

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa henne.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa någon.

Søren Kierkegaard

7

Trollsten_Mitt andra liv.indd 7

09-12-08 11.00.01

Trollsten_Mitt andra liv.indd 8

09-12-08 11.00.01

Förord

Jag drabbades av stroke år 2001, då var jag 39 år.

Jag hade fått två blodproppar i hjärnan. Men när jag vaknade upp orörlig i sjukhussängen hade jag ingen aning om vad som hade hänt mig. Ingen berättade och förklaringen som jag sedan fick var att strokepatienter inte ska informeras, de ska inte göras oroliga. Det är säkert rätt, men det var hemskt att inte få veta, och man kan fråga sig hur många som egentligen blir mindre oroliga av det.

Och även om de nu hade berättat att jag fått en stroke så hade jag inte vetat riktigt vad det var. Jag hade en vag uppfattning om att det var något som drabbar äldre människor …

Senare bestämde jag mig för att skriva denna bok, för att ge intresserade möjlighet att komma nära en strokedrabbad och bättre förstå vad stroke är.

Ja, stroke är faktiskt en folksjukdom. Så många som 30 000 insjuknar varje år, lika många kvinnor som män.

De flesta är äldre, men 20 procent är under 65 år.

Stroke beror i 85 procent av fallen på hjärninfarkt, det vill säga en propp i hjärnan, och 15 procent av fallen beror på hjärnblödning. Det är en av de vanligaste orsakerna till att människor dör eller blir funktionshindrade. Flera av de förlorade förmågorna kan man återfå genom rehabilitering. Förutom de synliga funktionshindren får många också leva med dolda handikapp som trötthet, depression, 9

Trollsten_Mitt andra liv.indd 9

09-12-08 11.00.01

synfältsbortfall, nedsatt minne, koncentrationssvårigheter och humörsvängningar.

Stroke är den sjukdom som kräver flest vårddagar på sjukhus eller sjukhem, och den kostar sjukvården cirka 14 miljarder kronor per år.

10

Trollsten_Mitt andra liv.indd 10

09-12-08 11.00.01

Prolog

Mamma hade försökt ringa hela helgen men jag hade inte svarat. På söndagen tyckte hon att det var konstigt eftersom det var pappas födelsedag och jag brukade alltid ringa då. På måndagen ringde hon till kontoret. ”Försäkringskonsulterna, det är Elisabeth.” ”Är Ingrid där?” ”Är det Olga?” ”Ja.” ”Nej, hon har inte varit här sedan i onsdags. Hon jobbar med ett företag som har en filial i Malmö så hon är nog där nu …” ”Nej, det tror jag inte”, sa mamma med oro i rösten, ”jag har ringt henne hemma i bostaden hela helgen och hon svarar inte. Snälla du, gå hem till henne och se om det är låst från insidan och ring mig sedan.” ”Visst, jag går på en gång.”

Elisabeth, min närmaste medarbetare, går den korta vägen från kontoret till Tyskbagargatan i det fina vädret. Det är i slutet av augusti men fortfarande varmt i luften.

Hon sätter fingret på ringklockan. Ingen öppnar. När hon försöker kika in genom nyckelhålet ser hon att nyckeln sitter i låset.

Hon hoppas, mot alla odds, på en naturlig förklaring, men till slut tillkallar hon polis för att få dörren upplåst.

11

Trollsten_Mitt andra liv.indd 11

09-12-08 11.00.01

De hittar mig på mattan under matsalsbordet, medvetslös. Där har jag legat i fem dygn, tror man, eftersom det ligger fem olästa dagstidningar på hallgolvet.

Den vackra äkta mattan, som jag köpt i Förenade Arabemiraten, var ett minne från åren när jag arbetade som flygvärdinna. Då, när jag kunde röra mig fritt och hade alla möjligheter i världen till ett spännande liv. Innan stroken slog allt i spillror den 20 augusti 2001.

Stanken hade varit vidrig. Kroppen töms på sina vätskor när man blir medvetslös, och mattan gick inte att tvätta ren utan fick slängas.

Det blir en brådskande ambulansfärd med påslagna blåljus till Danderyds sjukhus. På akuten försöker de få liv i mig.

Det går inte särskilt bra. De har inte mycket hopp om att jag ska överleva men de flyttar mig i alla fall till intensiven där jag placeras i respirator. Efter en vecka kan jag andas med hjälp av syrgas och jag flyttas då till avdelning 78 som är en strokeavdelning. Men de bedömer att jag är för sjuk för att ligga där så efter en vecka flyttar de mig till en specialavdelning för svåra förvärvade hjärnskador. Det är där jag vaknar upp.

Själv minns jag ingenting av detta utan har fått det berättat för mig i efterhand.

Innan jag blev sjuk drev jag en egen försäkringsmäklarfirma på Östermalm i Stockholm. Tidigare hade jag bland annat arbetat som flygvärdinna. Då levde jag tillsammans med min man Janne i Vasastan. När vårt förhållande tog slut flyttade jag till Tyskbagargatan, till en vacker lägenhet med öppen spis.

De första åren som skild hade jag ett särboförhållande, men när stroken slog till var jag singel. Jag har inga barn.

Visst har jag längtat ibland, men det blev aldrig några.

12

Trollsten_Mitt andra liv.indd 12

09-12-08 11.00.01

Under utbildningen till försäkringsmäklare lärde jag känna Sofie. Hon hälsar på mig ibland i min handikappanpassade lägenhet där kristallkronan numera hänger över köksbordet. Hon tar en kopp kaffe och berättar om vad som händer i branschen, men jag har ingen smak för kaffe längre och jag märker ofta att jag har svårt att hålla intresset uppe. Det är skillnad mot förr! Då brann jag för allt som hade med jobbet att göra.

Kontoret på Erik Dahlbergsallén låg inte långt från min lägenhet. Promenaden dit och hem hade jag gått varje dag under sex års tid, året om, utom de dagar då jag hade kundbesök; då körde jag min röda BMW, så småningom skaffade jag en silverfärgad coupé.

Det första jag brukade göra när jag kom fram på morgonen var att styra stegen mot köket och fylla vatten i kaffebryggaren.

Snart spred sig den underbara doften av nybryggt kaffe.

Jag hällde upp ett stort glas som jag tog med mig in på mitt rum, knäppte på radion, slog på datorn och läste mejlen som hade kommit sedan kvällen innan. Det var en lugn och skön stund. Jag var alldeles ensam, telefonen hade inte börjat ringa. Jag njöt av denna morgonrutin.

Jag trivdes bra både med mina anställda och med lokalen, som var en fin gammal våning på nästan 300 kvadratmeter med parkettgolv i alla rum. Kontoret var faktiskt min största kärlek.

Sommaren 2001 hade jag tillbringat mycket tid där. Jag arbetade med ett större företag som hade anlitat mig för att jag skulle se över deras tjänstepensioner. Jag hjälpte också några av de anställda på företagets Malmökontor med att placera en del av deras bruttolön i en privat pensionsförsäkring som var tänkt ett ge dem en liten guldkant på ålderns höst.

Uppdraget var nästan slutfört den där måndagen i 13

Trollsten_Mitt andra liv.indd 13

09-12-08 11.00.01

augusti när Elisabeth gick hem till mig och ingen öppnade när hon ringde på dörrklockan.

Det var samma dag som mitt första liv tog slut och mitt andra liv började.

14

Trollsten_Mitt andra liv.indd 14

09-12-08 11.00.01

DEL 1 Sjukhuset

Trollsten_Mitt andra liv.indd 15

09-12-08 11.00.01

Trollsten_Mitt andra liv.indd 16

09-12-08 11.00.02

De tre första månaderna på sjukhuset Mina minnen från den första tiden på sjukhuset är mycket diffusa. Det jag är medveten om är att jag vaknar upp och ser sköterskor överallt.

Jag undrar var jag är. Jag tänker att jag ska fråga någon, men märker snabbt att jag inte kan prata; jag öppnar munnen och försöker men inte ett ljud får jag fram. Jag försöker stötta mig med högra armbågen i madrassen för att resa mig men inser att inte heller det går. Den högra armen fungerar inte. Jag kan inte röra min kropp. Jag blir hysteriskt ledsen och börjar gråta.

En sjuksyster kommer rusande och försöker trösta mig.

Vem som helst skulle bli ledsen i min situation, säger hon.

Jag får en lugnande tablett och sover några timmar.

När jag vaknar har jag sansat mig lite.

Jag ligger i en sjukhussäng, det förstår jag nu när jag tittar på den gula filten där det står Tillhör landstinget med vita bokstäver. På handleden har jag ett plastarmband med mitt patientnummer. Jag förstår också att jag får syrgas när jag ser slangen, och jag känner att jag har blöja på mig. En kateterpåse halvfull med urin ligger i sängen. I magen har jag ett hål med slang till en flaska på en droppställning.

Jag börjar gråta igen.

Om jag inte haft dessa slangar hade jag varit död, det inser jag. Jag vet inte hur många veckor som går medan jag 17

Trollsten_Mitt andra liv.indd 17

09-12-08 11.00.02

ömsom gråter, ömsom sover. Jag är enormt trött. Jag har legat i koma och har nu vaknat upp, men jag är utmattad och sover en stor del av tiden så jag är ganska omedveten om att mina föräldrar besöker mig varje dag.

Det är overkligt och förfärligt och samtidigt mycket påtagligt. Jag ligger som ett kolli i en sjukhussäng och tänker på den sista dagen som jag kan komma ihåg: iförd marinblå Ceruttidräkt körde jag min nya silverfärgade BMW på väg till Jästbolaget. Jag skulle informera om våra försäkringar och få de anställda att spara en del av sin bruttolön. Och nu ligger jag som ett paket, som en jättebebis, mellan sjukhusets lakan.

Jag tänker att om jag bara skulle kunna ta mig ut från det hemska sjukhuset skulle jag ta mitt liv. Jag har sömntabletter i byrån i sovrummet hemma på Tyskbagargatan.

Men jag inser ju att jag faktiskt är förlamad och inte ens kan förflytta mig till rullstolen, än mindre skulle jag kunna köra den själv.

Vilket helvete som drabbat mig! Vad är det som har hänt?

Ingen berättar för mig och jag förstår inte hur jag har hamnat i den här situationen. Och inte kan jag fråga heller!

Jag har sår över hela kroppen, dels sår som jag fick i samband med att jag föll när jag drabbades av stroken, dels liggsår, och de gör ont.

I huvudet fick jag ett djupt jack. På den fläcken växer det inget hår, den är alldeles kal.

Jag föreställer mig den där onsdagskvällen när stroken slog till: jag hade varit på väg till badrummet, passerat matsalsbordet i vardagsrummet och precis hunnit tänka att jag älskar den där känslan av äkta matta under fötterna. Så drabbar det mig. Jag svajar till, knäar, tar tag i bordsduken, drar med mig duken i fallet. Förstår inte vad som händer.

Ser i ögonvrån hur kandelabern faller och träffar mig i huvudet. Mörker. Tystnad.

18

Trollsten_Mitt andra liv.indd 18

09-12-08 11.00.02

Det värsta såret har jag på vänster lår. Läkarna befarar att jag har fått benröta och såret behandlas ibland av en kirurg. Jag kan se hur han skär bort svart hud från mitt lår.

Det är tydligen viktigt att jag ligger både på rygg, mage, höger och vänster sida, och sköterskorna vänder mig efter ett vändningsschema. När jag ska ligga i sidoläge stöttar de upp mig med massor av kuddar.

Det är hemskt att ligga på vänster sida, där har jag såret som gör så ont. Trots att jag får smärtstillande tabletter, skriker jag när något trycker mot det.

Jag får en bokstavstavla – ett A4-papper med alfabetet – så att jag ska kunna bilda ord genom att peka mig fram på bokstäverna, och på så sätt föra en dialog med andra människor.

Peka får jag göra med mitt vänstra pekfinger, den högra handen fungerar inte. Från början hade jag varit förlamad upp till halsen, men lamheten på den vänstra sidan har släppt efterhand. Det var lillfingret på vänster hand som en dag började röra sig. Nu fungerar även tummen och pekfingret och resten av vänster sida börjar komma igång.

Mamma och pappa kommer på besök från Norrland. Men de säger inget om vad som drabbat mig.

Min väninna Sofie kommer också på besök och jag frågar henne vad som egentligen har hänt. Varför ligger jag här som ett kolli utan att kunna prata? Hon vill inte säga något, utan tycker att jag ska prata med en läkare. Ja, prata med hjälp av bokstavstavlan alltså. Det är konstigt, varför kan ingen berätta för mig vad som har hänt?

Personalen är vänlig men förklarar inget.

Till slut ber jag doktorn att berätta för mig. Han förklarar att anledningen till att de inte berättat är att strokepatienter inte bör oroas. Han visar bilder på hjärnan och 19

Trollsten_Mitt andra liv.indd 19

09-12-08 11.00.02

berättar att blodet i en frisk hjärna strömmar fritt genom alla blodkärl, men i mitt fall hade inte en utan två proppar stoppat upp blodflödet. Jag hade fått en propp i hjärnstammen och en i lillhjärnan.

Doktor Hamid talar om att jag kanske ska få rehabilitering på ett ställe som heter Frösunda, det är visst väldigt bra där får jag veta. Han förklarar att min rehabilitering avgör hur bra jag kommer att bli.

En sjukgymnast börjar träna med mig. Hon börjar med att jag ska sitta fem minuter på sängkanten, det är jättejobbigt och efteråt är jag helt slut. Till en början har hon hjälp av två sköterskor, de sitter på var sin sida om mig och håller mitt huvud på plats för jag orkar inte hålla det uppe själv.

Så småningom arbetar hon och arbetsterapeuten tillsammans med mig, jag ska träna på att tvätta mig och borsta tänderna, sittande på sängkanten.

Jag hör dem tydligt men ser dem som i dimma. Två suddiga figurer som ger mig order. Jag har inte alls lust med deras övningar, jag vill bara sova.

26 november 2001 Måndag. Det har gått tre månader sedan stroken drabbade mig och nu kan jag föra dagbok. Och jag klarar att hålla huvudet uppe.

I dag ska jag låna talböcker, tidigare har jag inte orkat med några böcker. Det är väl enda fördelen, att jag nu har massor av tid för böcker, även romaner, förut läste jag mest facklitteratur. Men egentligen behöver jag inga romaner, mitt liv har ju blivit som en roman med mig som huvudperson.

Syster Ann-Sofie tar ner det gröna lifttyget från väggen, kommer fram till min säng och rullar mig till sidoläge så att skynket hamnar bakom min rygg. Därefter drar hon 20

Trollsten_Mitt andra liv.indd 20

09-12-08 11.00.02

takliften till sängen och spänner fast skynkets öglor i själva liftkroken som liknar en klädgalge. Så placeras jag i rullstolen. Jag lutar kraftigt åt höger och får en kudde under den högra armen så att jag ska kunna sitta någorlunda rak.

Vi tar hissen till bottenvåningen. Utanför hissdörren står en samling människor och väntar på att åka upp eller ner.

En klunga med vitrockar går och samtalar med varandra.

Rullstolen rullar fram över marmorgolvet, svänger av vid besökshallen och fortsätter in i en korridor. Här slår doften av rengöringsmedel emot oss; flera städerskor med städvagnar våttorkar golven. Men rengöringsmedlet kan aldrig helt konkurrera ut den sötaktiga sjukhusdoften som genomsyrar luften vart man än kommer.

Tänk att inte kunna gå själv, inte ens kunna köra rullstolen själv, det är så tungt!

När vi kommer fram till biblioteket håller Ann-Sofie upp dörren med axeln samtidigt som hon skjuter in rullstolen.

Vi åker längst in i bibliotekslokalen där avdelningen för talböcker ligger. Jag sneglar ut mot avdelningen där de vanliga bokryggarna pryder hyllorna.

Talböcker …

Jag ska låna talböcker. Det känns lika konstigt som att bli rullad för att komma någonstans. En massa kassettband, och någon ska läsa för mig, en uppläsare eller författaren själv. Jag ska inte få uppleva känslan av att vända blad eller börja på ett nytt kapitel, inte känna doften som böcker har.

Jag sitter i min rullstol och betraktar de andra låntagarna som ivrigt sliter fodral ur hyllorna. Alla har de passerat pensionsåldern för länge sedan. Gamlingar, och så jag.

Jag kan inte se vad det står på böckernas baksida. Det har hänt något med mina ögon så att jag inte kan följa textrader. Allt flyter ihop. Inte ens textraderna på teve kan jag följa.

21

Trollsten_Mitt andra liv.indd 21

09-12-08 11.00.02

Syster Ann-Sofie rekommenderar några böcker som hon själv har läst och tyckte var bra. Hon är snäll, och jag känner mig eländig. Jag skäms för att jag hamnat i denna situation där jag är så utlämnad och beroende av andras hjälp, till och med för något så enkelt som att låna några talböcker.

När jag är tillbaka på avdelningen och ligger nerbäddad i sängen öppnar jag Marianne Fredrikssons Anna, Hanna och Johanna och stoppar in den första kassetten i radions kassettfack. Jag lyssnar fram till dess att sjukgymnasten kommer in på mitt rum. ”Du ska få stå i något som heter ståfellow.” Hon rullar fram en konstig grej, ett bord i brösthöjd som man står vid och använder bordsskivan som stöd. Man får en stjärtlapp runt rumpan för att stabilisera kroppen. I denna ståfellow ska jag stå en halvtimme för att belasta skelettet.

Trots att jag har stöd för knäna och hjälp av stjärtlappen känns det osäkert och vingligt. Min balans är urusel.

Egentligen ska man börja med att stå mot en tippbräda, ett avlångt stöd som sakta reses upp till stående position, men det går inte i mitt fall eftersom jag har sår i rumpan och tippbrädan är ganska hård. Rullstolen klarar jag däremot eftersom det ligger en mjuk dyna i den.

Att duscha är en mardröm. Jag hatar den blå duschvagnen som jag är tvungen att ligga på, det gör jätteont. Den ser ut som en brits och har en slags trädgårdsmöbeldyna som nog är avsedd att göra den bekväm, men för mig med såret i rumpan är den vidrig.

Jag vet inte vem eller vilka som lider mest: jag, personalen eller resten av patienterna på avdelningen som hör när jag skriker som en stucken gris. Trots att jag inte kan tala har jag enorma röstresurser. Men ljudet kommer av sig självt, det lever sitt eget liv, jag kan inte skrika när jag själv vill.

22

Trollsten_Mitt andra liv.indd 22

09-12-08 11.00.02

I sängen har jag en specialmadrass för patienter med sår, en mums-mums-madrass. Den ser ut som massor av mumsmums men med luft i stället för sött vitt skum inuti.

Efter sjukgymnastiken kör jag liften, som tar mig från sängen till rullstolen (eller tvärtom), för första gången alldeles själv. Jag har nu blivit så pass stark i vänster hand att jag orkar trycka in knappen.

24 december 2001 Julaftonen på sjukhuset är som vilken dag som helst förutom att vi patienter allihopa har besök denna dag och att julbordet står dukat i matsalen – trots att vi inte kan äta.

Det känns lite konstigt att sitta där vid den röda pappersduken och se all julmaten men inte få smaka ens av julskinkan. Eftersom jag sondmatas, mat och vätska sprutas direkt in i magen via en slang, är jag varken hungrig eller törstig, men åsynen av köttbullar, rödbetssallad, kalvsylta, leverpastej, sillinläggningar, lutfisk och alla olika sorters bröd gör att jag ändå skulle vilja smaka. Det mörkbruna brödet med russin ser gott ut, men jag kan inte äta vanlig mat eftersom muskulaturen i halsen är förlamad.

I fönstret sprider en adventsstjärna ett rödaktigt sken, och sjukhusets allergikervänliga, konstgjorda gran står i sitt hörn med färgade kulor och belysning.

Pappa är med mig, det är han som har rullat mig hit.

Jag sitter tyst och lyssnar till den artiga konversationen runt bordet.

Vid bordet sitter en mycket välklädd herre i sällskap med en betydligt yngre kvinna, klädd i en svart tight klänning.

Mannen ser mycket förtjust ut och pratar med den svartklädda. Hon ser uttråkad ut.

Det tisslas och tasslas kring bordet. Alla spekulerar i hennes ålder. Inte i hans.

23

Trollsten_Mitt andra liv.indd 23

09-12-08 11.00.02

Detta julbord är nog till för att göra det lite trevligt för de anhöriga. Men för många av oss som är sjuka förlorar en högtid som julen sin magi. Trots att jag är i risigt skick, tillhör jag ändå de piggare. En del är helt sängliggande, till exempel ligger en ung kille i koma inne på sitt rum efter en bilolycka. Läkarna tror inte att han kommer att vakna.

29 januari 2002 Dagen börjar vid halvåttatiden då en sköterska kommer in i mitt rum. ”God morgon”, säger hon och går bort till väggen och drar bort ett blad från almanackan. ”I dag är det tisdagen den 29 januari.”

Jag tas upp från sängen med lift, sätts på en duschstol och blir skjutsad in på toaletten för att tvätta mig och borsta tänderna; det klarar jag något så när själv nu. Jag behöver inte den jobbiga duschvagnen längre utan har i stället en duschstol med ett hål för rumpan. Det blev bestämt i går, det var sjuksköterskan Lena som led med mig när hon märkte hur ont jag hade när jag låg på duschvagnen och som hade föreslagit att vi skulle pröva med duschstolen i stället.

Jag hade nickat ja, och nu använder vi alltså den och det är en enorm skillnad, nu är det inget som trycker mot mitt sår.

Efter tandborstningen hjälper sköterskan mig att fixa håret, det får bli flätor som är praktiskt när man ligger till sängs mycket.

På med kläderna och sedan i säng igen innan Ulrika, musikterapeuten, kommer. En gång i veckan kommer hon och spelar skivor i en timme med var och en av oss patienter. Det är visst ganska vanligt att man blir ledsen och nedstämd av musik, något förfärligt tråkigt har ju hänt 24

Trollsten_Mitt andra liv.indd 24

09-12-08 11.00.02

i ens liv och att då höra vacker musik som man kanske lyssnat på som frisk kan få tårarna att rinna.

Musikterapeutens jobb är att locka fram det intresse man tidigare har haft för musik. Förra veckan, som var första gången vi träffades, skrev jag: ”Det låter bra att du hjälper oss att hitta tillbaka till musiken. Jag gillade att spela piano – med båda händerna.”

Hon tittade då på min förlamade högerhand som hänger som en klo och den vänstra som jag bara kan röra lillfingret och pekfingret på och skruvade besvärat på sig. ”Man kan spela piano med en hand. Jämför inte med hur saker var tidigare utan försök träna upp din vänstra hand som har lite funktion.”

När hon kommer i dag har hon med sig några kassettband men ingen bandspelare, så vi tar min radio som jag använder när jag lyssnar på talböcker.

Ulrika går fram till fönstret och hämtar en besöksstol som hon placerar vid sängen. ”Jag har med de här”, säger hon och visar mig kassetterna.

Jag pekar på en som heter Svenska visor.

Den första visan heter ”Jag vill ha ett hus vid havet”. ”Vill du höra den?”

Jag nickar och hon sätter i kassetten.

Havet, tänker jag, det kan vara så fridfullt och samtidigt så farligt. Så kan det vara hemma också, lugnt och tryggt – och vi tror att inget farligt kan hända där. Men det var hemma i lägenheten jag fick stroken. Likheten med havet är slående. När vi minst anar det kan det komma en undervattensvåg och allt blir förändrat.

Sedan lyssnar vi på ”Idas sommarvisa”: Du ska inte tro det blir sommar.

Jag ligger i sängen och ser stora snöflingor dansa utanför fönstret … Efter en knapp timme öppnas dörren och en 25

Trollsten_Mitt andra liv.indd 25

09-12-08 11.00.02

sköterska kliver in på mitt rum med min rullstol. ”Vi måste ta upp dig nu. Du skulle ju sitta uppe när Thomas Bodström kommer på besök.” Hon parkerar rullstolen bredvid sängen, och jag nickar.

Anledningen till justitieministerns besök är att doktor Hamid bett att jag skulle få rehabiliteras på Frösunda, och det behövs pengar. Om det inte kan bli Frösunda ska det visst bli avdelning 80 på sjukhuset, som är en rehabiliteringsavdelning. Jag sitter i min rullstol och är ganska omedveten om vad en Frösundavistelse innebär, medan doktor Hamid pratar med ministern och förklarar att jag är relativt ung och säkerligen kan bli bättre med träning.

Jag har hört att rehabiliteringen där är tuff och att man själv måste vara träningsvillig och att det bara bor yngre människor där.

Det hör ju inte till vanligheten att jag får så fint besök, och att inte kunna tala gör det inte lättare. Men ministern är nästan lika tyst som jag, det är doktorn som berättar om mig.

När han har gått och jag ligger i sängen igen funderar jag över mitt kontor, min arbetsplats; det är svårt att förstå att allt är borta. Jag har förlorat mitt andra hem. Det är ett tufft arbete att starta ett eget företag och jag har verkligen slitit, men när det väl började fungera kom stroken.

Som försäkringsmäklare befinner man sig mitt emellan kunden och försäkringsbolagen, och ens uppdrag är att hitta den bästa försäkringen för kunden. Man säljer alltså bolagens olika försäkringslösningar samtidigt som man ser till att de anpassas så väl som möjligt efter kundens behov.

Nu har jag tvingats lämnat kontoret och min personal.

Mina kollegor jobbade först på som vanligt och försäkringar blev tecknade. På mitt skrivbord låg en hel hög med ansökningar som skulle undertecknas av mig.

Personalen frågade då mina föräldrar hur det praktiska 26

Trollsten_Mitt andra liv.indd 26

09-12-08 11.00.02

skulle lösas, om någon av dem kunde ansvara för företaget.

Mamma och pappa bad min revisor hjälpa till. Hon i sin tur kontaktade de olika försäkringsbolagen för att höra hur man skulle göra, men svaret blev att de hade avtal med mig, ingen annan fick lämna in ansökningar.

Det blev alltså konkurs. Mina kollegor kunde inte arbeta vidare. Så jag har inte bara förlorat mitt företag, jag har också, om än ofrivilligt, gjort folk arbetslösa. Det känns fruktansvärt.

Varför skrev jag inte en fullmakt så att någon annan kunde lämna in försäkringsansökningarna till bolagen? Då hade det inte behövt bli så här, tänker jag och förbannar mig själv som inte varit så pass förutseende. Jag var inte ett dugg bättre än de kunder som jag tjatade på för att de skulle se till att ha ett fullgott försäkringsskydd. Många svarade ”det händer inte mig”, och nu inser jag att jag antagligen undermedvetet tänkt likadant. Inte hade jag trott att något sådant här skulle hända mig!

Jag ligger och funderar över kunderna och vart de har tagit vägen. Det känns nog så här att mista sitt barn, tänker jag. Tomheten är oändlig. Kontoret var mitt allt. Jag funderar över om min förmåga att tala kan komma tillbaka och om jag då kan få igång mäkleriet på nytt.

1 februari 2002 Jag har bara ett sår kvar, det på höften. Det verkar läka bra så nu får jag TNS bara en gång om dagen. TNS är en dosa som inte är större än ett cigarettpaket, och från dosan går två elsladdar som placeras på var sin sida om såret för att påskynda läkningen.

Lyckligtvis har jag inte fått benröta, men det har blivit en djup grop i benet. Ett matskedsplastmått skulle nog passa precis i den.

27

Trollsten_Mitt andra liv.indd 27

09-12-08 11.00.02

Det är fredag och Sofie kommer och hälsar på mig. Jag har tidigare beklagat mig över att jag saknar hårsnoddar.

Jag vill ha en massa färger för att de ska matcha mina tröjor.

Man behöver ju inte helt förfalla bara för att man ligger på sjukhus, tänker jag. ”Hej, jag har sagt till personalen att jag ska ta ut dig en stund”, upplyser Sofie mig om och ser nöjd ut. ”Jag tänkte köra dig till Mörby centrum, så att du får handla. Du ville ju ha hårsnoddar. Sedan är det nog bra om du köper hårinpackning, det är viktigt att sköta om håret när man ligger så mycket som du. Jag har bett att de ska ta upp dig och klä dig varmt. Men vi säger inte vart vi ska. De kan få tro att vi är i sjukhusparken.”

Jag nickar och tycker att det låter spännande, det är ett mycket bra förslag. Jag har nu fått börja vara ute lite i friska luften efter att bara ha varit inomhus i fem månader. Fast egentligen får jag inte lämna sjukhusområdet. En sköterska kommer in på mitt rum och tar upp mig från sängen och placerar mig i rullstolen.

Ute är det kallt och isigt på trottoaren. Ett shoppingcenter! Åh, vad jag ska handla! ”Det är ju inte så långt”, säger lilla späda Sofie och stretar på i sina svarta högklackade läderstövlar.

Uppför en enormt brant backe drar hon rullstolen. Det är snöigt och halt och jag hör hur hon pustar. Hon stannar mitt i backen för att knäppa upp kappan.

I Mörby centrum halvspringer jäktade människor. Kanske är de ute och handlar på sin lunchrast. Jag köper hårsnoddar, hårinpackning, någon mirakelkräm mot rynkor och en del andra saker. Men det är lite omständligt att shoppa jämfört med förr. Jag får skriva till Sofie vad vi ska köpa, och så styr hon rullstolen mot rätt affär och rätt avdelning och plockar ner saker som är placerade så högt att jag omöjligt kan nå dem.

28

Trollsten_Mitt andra liv.indd 28

09-12-08 11.00.02