9789137135427

Jag ska fånga en ängel, fånga en ängel Ängel från sjunde himlen Kenneth Gärdestad

Östlundh_Jag ska fånga en ängel_inlaga mall.indd 5

09-11-13 14.38.45

Östlundh_Jag ska fånga en ängel_inlaga mall.indd 6

09-11-13 14.38.45

Onsdag

Östlundh_Jag ska fånga en ängel_inlaga mall.indd 7

09-11-13 14.38.45

Östlundh_Jag ska fånga en ängel_inlaga mall.indd 8

09-11-13 14.38.45

Solen blänkte i knivbladet. Sami fällde ihop kniven och fällde ut den igen med snabba snärtar från handleden. Det var en butterfly, helt i metall. Skaftets två hälfter, som slöt sig om både eggen och knivryggen när bladet var infällt, var genomborrade av halvcentimeterstora hål så att man kunde skymta bladet där inne.

Anton hade träffat Abbas och de andra när han kommit gående från centrum uppför rampen mot Malmvägen. Abbas hade sträckt fram handen och hälsat. Anton och han gick i samma klass. De andra var bara bekanta ansikten, en del med tillhörande namn som Sami och Nicco, andra utan. Abbas var nästan som en vuxen: stor, kraftig, man kunde till och med ana skäggstubb på kinderna. Anton gillade Abbas. Han var lugn på ett helt annat sätt än sina kompisar.

De hade fortsatt gångbron över Malmvägen till tegelhusen i Turebergs gård. Det var där, i hörnet av den dammiga grusplanen, som Sami hade tagit fram kniven.

Han flinade belåtet och höll upp den i utfällt läge så att bladet pekade rakt upp.

– Nån som vill köpa? Hundrafemti spänn ska jag ha.

– Ja, sa Anton. Får jag kolla.

Det bara for ur honom. Anton hade aldrig ägt en kniv tidigare och var inte så angelägen att skaffa en heller, även om han tyckte att den såg cool ut. Det kändes rätt, bara. Han kunde inte förklara det bättre. Det kändes rätt att vara en kille som ville köpa en kniv.

9

Östlundh_Jag ska fånga en ängel_inlaga mall.indd 9

09-11-13 14.38.45

Han sträckte ut handen.

– Har du pengar, då?

Sami drog åt sig handen med kniven.

– Ingen idé att du kollar om du inte har några pengar.

De runt om fnös fram några osäkra skratt, visste inte riktigt vad Sami var ute efter.

– Jag har pengar, sa Anton.

Sami fällde in bladet och räckte Anton kniven som ihopfälld inte var mer än femton centimeter.

– Här, kolla då.

Anton kände på metallstycket i handen. Den var lättare än han hade trott. Det var en spärr i ena änden. Han öppnade den och försökte sig på en snabb rörelse med handleden. Det gick inte så bra. Skaftet rörde sig knappt.

Sami, Abbas och de andra skrattade, men Anton tog inte illa upp.

– Du killen, det där får du öva på, sa Sami och tog tillbaka kniven. Så här.

Han visade hur Anton skulle hålla skaftet i handen och hur han skulle rikta handen för att snärten skulle få effekt.

– Vill du köpa, då?

Anton nickade.

Han började plocka upp pengarna ur byxfickan, räknade ihop sedlar och mynt. När han var klar fick han det till etthundratolv kronor. Han log lite ursäktande mot Sami.

– Jag har bara hundratolv spänn. Jag trodde det var mer.

Sami fällde snabbt ihop kniven och såg på dem som stod runt om.

– Va fan, han säger att han har pengar …

Han körde ner den ihopfällda kniven i bakfickan och vände sig direkt till Anton.

– Jag frågade ju om du hade pengar.

Sami såg stint på honom en lång stund och Anton kände

10

Östlundh_Jag ska fånga en ängel_inlaga mall.indd 10

09-11-13 14.38.45

att han måste komma på något att säga.

– Jag trodde jag hade mer, alltså. Du skulle ha fått hundrafemti.

Sami skakade på huvudet och gjorde en stor gest med högerhanden.

– Du trodde du hade … Jävla idiot.

Sami glodde på honom med mörka ögon. Det var ingen som fnös fram några skratt nu. Alla stod tysta. Anton önskade att han aldrig bett att få kolla på kniven.

Han sneglade på Abbas, men där fanns ingen hjälp att få. Alla var rädda för den hetsige Sami, till och med Abbas, trots att han var ett huvud högre och lätt hade kunnat spöa honom.

Då skrattade Sami.

– Det är lugnt, killen.

Han plockade snabbt upp kniven ur bakfickan och sträckte fram den.

– Den är din. Hundratolv spänn är okej.

Nu skrattade alla de andra också, lättade. Anton räckte honom pengarna. Han kände ett hisnande sug i magen när Sami la kniven i hans hand. Det var som om han varit med om något speciellt. Köpet. Att han stått pall för psykningen.

Inte så att han blivit en av dem, med i gänget, inte riktigt så.

Men ändå.

11

Östlundh_Jag ska fånga en ängel_inlaga mall.indd 11

09-11-13 14.38.45

Så här i efterhand hade han svårt att förstå vad som fått honom att ringa det där samtalet. Det var så förbannat korkat. Vad hade flugit i honom?

Paul Bäckström svor över sig själv där han låg på den slitna laminatparketten och krattade fram legobitar som gömt sig under soffan. Dumt, dumt, dumt. Visst, Mats och han var gamla kompisar, men det var också allt de var. Gamla kompisar. De hade inte umgåtts på över femton år. Varför skulle han riskera något för honom? I det lite längre loppet skulle det inte spela någon roll, det visste han ju. Han hade lika gärna kunnat låta honom sitta där med sin haschkaka i garderoben. Mats skulle ändå åka dit om två veckor eller sex månader.

Så varför denna plötsliga impuls att lägga sig i Mats pissliv?

Var det känslorna för Ylva som höll på att förvandla honom till något slags socialarbetare av bara farten? Han måste ha ett allvarligt snack med Mats, trots att han helst hade sluppit.

Ylva skulle komma halv fem och Paul hade skyndat hem på lunchen för att snabbstäda lägenheten, en tvårummare på sjätte våningen i Servicehusen.

Han hade femton minuter på sig att få lägenheten att se anständig ut. Klockan ett skulle han vara i tingsrätten.

Han fortsatte att i rask takt samla ihop sin dotters leksaker som låg spridda över lägenheten: ponnyhästar i märkliga färger, böcker, legobitar, hårband och små miniatyrfigurer i

12

Östlundh_Jag ska fånga en ängel_inlaga mall.indd 12

09-11-13 14.38.45

plast som han inte visste säkert vad de föreställde. När Emma var tre hade han haft total insyn i hennes liv. Varenda en av hennes leksaker hade han koll på, inte bara deras funktion, utan också deras värde: hur högt de älskades och hur stor katastrofen skulle bli om någon av dem kom bort.

Med åren hade det blivit allt svårare att ha koll och det senaste halvåret, sedan han och Marie flyttat isär, hade han helt tappat greppet.

Paul vräkte ner prylarna på Emmas obäddade säng och tänkte att han fick sortera dem senare. Nu gällde det i första hand att snygga till resten av lägenheten. Han var redan på språng ut i det kombinerade vardags- och sovrummet när han plötsligt drabbades av ett styng av dåligt samvete och stannade upp mitt i dörröppningen.

Städade han lägenheten eller försökte han städa undan spåren efter sin dotter? Ville han göra sig oproblematiskt obunden och tillgänglig genom att förvandla det som egentligen var ett hem för en deltidspappa till en ungkarlslya?

Varje gång Ylva var på ingång var det samma sak. Han plockade undan alla bevis, raderade spåren efter sin dotter.

Varför? Om det hade varit en ung singelkvinna han väntat besök av hade det varit mer begripligt om han velat sopa sin identitet som ensamstående pappa under mattan. Men Ylva hade själv två barn i samma ålder som Emma och var dessutom gift. Aktivt gift.

Ett fjärrtåg dundrade förbi på ett av de fyra spåren som tillsammans med Sollentuna centrum dominerade utsikten från Emmas fönster. Ljudet från tåget ekade på ett märkligt, mullrande sätt mellan höghusens vita betongfasader.

Servicehusen.

När Paul växte upp i en villa i Töjnan en kilometer därifrån hade Servicehusen varit lika med förlorare, invandrare och socialfall, plus en och annan mellanlandare på väg mot

13

Östlundh_Jag ska fånga en ängel_inlaga mall.indd 13

09-11-13 14.38.46

något bättre. Inte mycket hade hänt sedan dess, förutom att invandrarna blivit fler.

Ungarna kallade det Malmvägen. ”Jag bor i Malmvägen”, kunde de säga och menade inte adressen så mycket som hela komplexet av tio höghus flankerade av två U-formade loftgångshus, sammanbundna av långa gångar på bottenplanet.

Där nere i gångarna hade det varit meningen att servicen skulle blomstra med butiker, restauranger och allt man någonsin kunde önska sig. Tydligen hade det varit ett tungt pr-argument när det fantastiska bygget skulle marknadsföras någon gång på sjuttiotalet. Bodde man i Servicehusen skulle man aldrig behöva gå ut.

Idag var alla tankar på Servicehusen som ett skimrande framtidsland glömda sedan länge. Nere i gångarna fanns ett dagis, ett par dystra restauranger, ett sunkigt närköp, en frukt- och grönsakshandel och rader av igenbommade affärslokaler. Under dagarna cyklade småbarn runt i gångarna och invandrarkvinnor i vida sammetskjolar drog sin tvätt till och från tvättstugorna i kundvagnar eftersom tvättkorgarna var stulna eller söndersparkade.

Efter fjorton år hade Paul flyttat tillbaka till Sollentuna.

Till en tvåa i Servicehusen. I Malmvägen. Det var ingen enkel ekvation att byta en trea i Solna till två lägenheter som båda skulle vara stora nog för en vuxen och ett barn. Lösningen hade blivit en tvåa i Solna och en tvåa i Servicehusen. Det hade aldrig varit någon diskussion om vem som skulle ta vilken, Paul kom ju därifrån, och skulle han vara uppriktig hade han inte gått med på att Marie flyttat in där med Emma.

Som polis var han kanske inte särskilt välkommen, men han var skyddad, och Emma med honom.

Malmvägen hade sina sidor, men det var inte Alby eller Rinkeby. Dessutom hade läget sina givna fördelar. Hans föräldrar kunde hjälpa honom med Emma. De bodde kvar

14

Östlundh_Jag ska fånga en ängel_inlaga mall.indd 14

09-11-13 14.38.46

i huset där Paul växt upp. Det var tre minuter med bilen, femton minuters promenad. Och han hade nära till jobbet.

Det var okej och det var tillfälligt.

Paul var en mellanlandare. Max två år hade han satt upp som ett mål för sig själv. Max. Sju månader hade gått. Sju månader i Servicehusen och före det sju år av eskalerande förnedring i Solna. Då var det här ändå bättre, tänkte han, och kanske borde det ha skett mycket tidigare än det gjort. Ända till för ett par år sedan skulle han ha kunnat titta ner på sin gamla högstadieskola från Emmas sovrumsfönster. Den hade legat mellan järnvägsspåren och Servicehusen.

Nu var det enda tecknet på att skolan existerat en gigantisk lergrop. För tjugo år sedan hade han gått ut nian där. Han, Sam och Mats. Tomrummet skulle fyllas av en ny byggnad för Attunda tingsrätt, antagligen matchande de båda kontorshusen i nougatbrunt och senapsgult på ömse sidor.

Kombinationen var ungefär lika vacker som den skulle kunna tänkas smaka.

Huset till höger var Sollentuna rättscentrum, där Paul jobbade sedan fyra år tillbaka. På andra sidan spåren låg centrumbyggnaden och det tretton våningar höga kommunalhuset och ännu längre bort sjukhuset intill S:t Eriks kyrka.

Alla byggnaderna förutom det vita kyrktornet gick i brunt.

Man kunde tro att det var kommunens färg – brunt.

Paul, Sam och Mats hade gått ut grundskolan där nere i lergropen. När Sam Gordon hade ringt upp honom för snart ett år sedan hade han inte talat med honom sedan en tafatt klassträff femton år tidigare. Paul hade sett hans byline i tidningen, ibland även läst det som stod under den. Han hade förstått av artiklarna att Sam kommit tillbaka till Sverige efter några år som korrespondent i Washington, men det var allt. Trots att Sam och han vuxit upp bara ett stenkast ifrån varandra och varit bästa vänner under hela skoltiden hade

15

Östlundh_Jag ska fånga en ängel_inlaga mall.indd 15

09-11-13 14.38.46

det varit oerhört märkligt att höra hans röst i luren. Det var nästan som om det öppnats en reva i universum och Sams röst kommit från en annan galax, många ljusår bort.

Under några sekunder flimrade minnen av hans gamla klasskamrater förbi. Vad hade det blivit av dem? Många av tjejerna var sjuksköterskor eller jurister, så mycket visste han.

Han hade träffat på dem när han kört fyllon till akuten eller när han varit kallad till rätten som vittne. Juristtjejerna kom från villaområdet där han själv växt upp, sjuksköterskorna hade bott i låghusen i Turebergs gård.

Ett nostalgiskt obehag hade fyllt Paul medan Sam börjat förklara sitt ärende. Sam hade just skrivit klart en deckare som skulle komma ut till våren. Han ville ha Pauls hjälp med att gå igenom polisrutiner och juridiska detaljer. Paul hade inget emot att hjälpa honom. Det var ett välkommet avbrott i hans dystra vardag som just då hade dominerats av Maries supande och hans egna tvivel på att det gick att genomföra en skilsmässa utan en vårdnadstvist.

Han mindes fortfarande telefonsamtalet från Sam, ord för ord, men det hade inte med samtalet i sig att göra. Det hängde ihop med det som hade hänt senare. Om det inte hade varit för Sam skulle han aldrig ha träffat Ylva Ström, Sams förläggare.

Ylva. Paul tittade på klockan. Tio minuter hade gått medan han stod och glodde ut genom Emmas sovrumsfönster. Nu hade han bara fem minuter kvar att ägna åt städningen.

Fem minuter. Det var ju lika med ingenting. Han stod rådvill i köket. Vad var det hans mamma hade sagt en gång i tiden? Diska ur handfatet i badrummet, häng fram en ren handduk och svep av diskbänken. Har man bara gjort det kommer man undan med det mesta. Det kunde han klara av.

16

Östlundh_Jag ska fånga en ängel_inlaga mall.indd 16

09-11-13 14.38.46

Johan Huss kastade sig ut från bryggan och försvann ner i Norrvikens svalkande vatten med ett stillsamt plask. Han kom upp ovanför ytan lagom för att se Jessica spränga vattenspegeln i en betydligt ljudligare skumkaskad.

Johan simmade rakt ut från bryggan ett tjugotal meter, stannade upp och trampade vatten. Hans syster kom ikapp honom.

– Hur många är det som kommer, då? flämtade hon.

– Vet inte, trettio fyrtio, kanske.

Johan vände om och simmade tillbaka till bryggan, klättrade upp för badstegen och slängde sig raklång på de tryckimpregnerade brädorna. På motsatta sidan den grönglittrande sjön syntes knappt någon bebyggelse. Det var mest skog och branta klippor. På deras sida klättrade villor från tjugo- och trettiotalen längs med Brunkebergsåsen. Familjen Huss villa var en av få vid Norrviken med strandtomt. De flesta var skilda från vattnet av Strandpromenaden.

– Hur är det med vin och det? frågade Jessica.

Hon hängde med armarna på bryggkanten.

– Hurså, du ska väl ändå inte ha nåt?

Det blixtrade till i Jessicas ögon som ramades in av ögonfransar med små, små vattendroppar i, sedan förstod hon att han skojade, gjorde en min och hävde sig upp på bryggan.

Båda två var djupt solbrända efter en lång sommar med bad och segling i Stockholms skärgård och sedan mer bad och sol på Martha’s Vineyard. Så länge Johan kunde minnas hade

17

Östlundh_Jag ska fånga en ängel_inlaga mall.indd 17

09-11-13 14.38.46

familjens somrar gått efter samma mönster. Först midsommarfirande på sommarstället på Blidö, sedan en eller två veckor utomlands för att i förväg kompensera för en sommar som eventuellt inte riktigt ville sig. Det brukade bli Frankrike, Spanien eller Italien, men den här sommaren hade alltså resan gått till USA:s östkust. Sedan blev det i allmänhet Blidö igen tills det var dags att börja skolan.

Det var svårt att komma undan de där veckorna på landet.

Till och med nu när han var sjutton och skulle börja sista året på gymnasiet fanns det ett outtalat minimikrav på hur länge han måste vara där. Han misstänkte att det handlade mer om Jessica än om honom. Om inte han var där skulle Jessica börja ställa krav på att få vara ensam i stan och hon var definitivt för ung. Det tyckte till och med Johan.

Egentligen hade han inte så mycket emot somrarna i skärgården. Han hade kompisar där och en egen båt även om den var till hälften Jessicas. Hur mycket bättre kunde en svensk sommar bli? Men den här sommaren var annorlunda.

En vecka före avslutningen hade han och Susanne Drevstam börjat flirta. Han hade gått och kollat på henne hela våren utan att riktigt våga ta steget, men så på en fest den sista maj hade de suttit och pratat hela natten i en skev hammock i trädgården och det hade växt fram något mellan dem, en spänning, ett löfte.

Han hade följt henne hem vid fyratiden på morgonen, inte som den gentleman han var, utan för att de bodde åt samma håll. Han hade kramat om henne utanför hennes grind. Blicken hon gav honom när hon gled ur omfamningen lovade ännu mer än orden hon viskade. Vi ses snart.

Sedan var terminen slut och Johan på väg till Blidö, Susanne till Frankrike och snart hade tio veckor gått utan att de hörts av. Han hade inte kunnat glömma den där blicken och de där tre små orden. De hade gjort lovet till en enda lång plåga. Han

18

Östlundh_Jag ska fånga en ängel_inlaga mall.indd 18

09-11-13 14.38.46

hade inte berättat det för någon, förstås. Varken för kompisarna på Blidö, eller för Simon och Gus. Det skulle ha dröjt max tre sekunder innan Simon punkterat hans romantiska minne med en cynisk kommentar om att han sumpat chansen och att Suss säkert blev borrad av en ny fransos varje kväll medan han själv gick hemma och suktade.

Han behövde inte Simons kommentarer. Han hade hamnat där alldeles på egen hand. Inte i cyniska bilder, men i tanken att tillfället gått honom förbi och att allt skulle vara svalnat och glömt när de sågs igen efter sommaren.

– Är det några särskilda som kommer?

Det var som om Jessica anat vad som pågick bakom Johans blick som förlorat sig någonstans ute över sjön.

– Några särskilda killar, menar du? vände han på frågan.

– Äh.

Jessica såg ut över sjön hon också. Johan kände hur vattnet torkade på ryggen. Det kluckade svagt under bryggan.

Han hade ringt Susanne i förrgår och bjudit in henne till festen. Hennes röst hade låtit lika förtrollande när hon tackat ja som när hon för över två månader sedan viskat till honom att de snart skulle ses. Laddningen och löftet fanns kvar och ikväll kanske det äntligen skulle infrias.

19

Östlundh_Jag ska fånga en ängel_inlaga mall.indd 19

09-11-13 14.38.46