9789137135878

Michael Katz Krefeld

Peter Pans hemlighet

Översättning Margareta Järnebrand FORUM

Krefeld_Peter Pan.indd 3

2010-06-15 10.22

Tidigare utg iv ning Stormvandring, 2009

Versraderna ur James M Barries bok Peter Pan och Wendy är översatta av Christina Westman.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Danska originalets titel Pans hemmelighed Copyright © Michael Katz Krefeld 2009 Svensk utgåva enligt avtal med Leonhardt & Høier Literary Agency A/S, Köpenhamn Omslag Anders Timrén Tryckt 2010 hos GGP Media, GmbH, Tyskland isbn 978-91-37-13587-8

Krefeld_Peter Pan.indd 4

2010-06-15 10.22

1 Klockan var framåt tre på natten när den mörkblå Ford Transiten rullade genom villaområdet. Søren Rohde satt med båda händerna vilande på nedre delen av ratten. Han hade släckt strålkastarna med flit. Efter att ha svängt runt hörnet in på Krystalvej fortsatte han fram till nummer 15 och stannade där. Han stängde av motorn och satt en stund i mörkret. Det var en natt utan måne, och det var bara de fluorescerande gatlyktorna som kastade sitt sparsamma sken över asfalten. Søren steg ur bilen och stängde ljudlöst dörren efter sig. Han var av spenslig kroppsbyggnad och hade nyligen fyllt fyrtiotvå men såg väsentligt yngre ut tack vare sin uppnäsa och det ljusa, älvlika håret.

Luften var varm och knastrande torr. Ytterligare en tropisk natt som så många andra den här sommaren. Søren kände hur tröjan klibbade vid hans rygg. Egentligen var det för varmt för att ha den gröna vindtygsjackan utanpå T-tröjan. Men han hade sina skäl.

Han gick runt bilen och lade märke till den mosade paddan på körbanan. Den låg på rygg med alla inälvorna utplattade. Ett kort ögonblick undrade han om det var han som hade kört över den. Men kroppen var intorkad, så det måste ha skett tidigare under dagen. »Stackars herr Padda«, mumlade han och fortsatte uppför infarten.

5

Krefeld_Peter Pan.indd 5

2010-06-15 10.22

Søren visste efter sina observationer att det var ett äldre pensionärspar som bodde i den röda tegelvillan. Han visste också att de hade åkt på semester samma morgon med sin husvagn på släp efter Hyundaien. Men det var varken dem, huset eller dess innehåll som intresserade honom. Det gjorde däremot hålet i häcken längst in i trädgården.

Hans händer trevade utmed häcken i mörkret tills han hittade det nästan igenvuxna hålet. Han trängde sig smidigt in genom öppningen. Ljudlöst och utan att lämna några avtryck i den torra jorden klev han in i den angränsande trädgården. När han var helt igenom borstade han försiktigt fingrarna rena från smuts.

Han fiskade upp ett par rosa gummihandskar ur innerfickan och tog på sig dem. De slöt hårt om hans fingrar – en känsla han gillade. Han insöp talklukten från dem. Det var en behaglig doft, och han kände sig fullkomligt trygg.

Framför honom låg det vitkalkade huset. Han hade med flit närmat sig från baksidan, så att han skulle förbli osedd på villa­ gatan som huset vette mot. Ingen hade sett honom komma, och – vilket var viktigast – ingen skulle se honom försvinna med sitt byte. Han tittade upp längs fasaden mot fönstret på över­ våningen. Som väntat stod det på glänt. Den lilla vind som blåste satte gardinerna med motiven av veteranflygplan i rörelse.

Søren gick tvärs över den vissna gräsmattan och mot garaget.

På gaveln hängde en stege som han tog med sig. Han bar bort den till huset, vände på den och placerade stegens övre ände mot husväggen alldeles under fönstret på övervåningen. Försiktigt klättrade han upp till fönstret, stack in pekfingret mellan fönsterramen och karmen och lyfte av hasparna. »Öppnat som av små stjärnors andetag«, viskade han.

I andra änden av det smala barnrummet låg en liten pojke och sov i sin säng. Han hade sparkat av sig täcket, och hans bleka rygg lyste i mörkret. Søren klättrade ljudlöst in genom fönstret. Han tog sig förbi mobilen med modellflygplan som hängde i taket.

6

Krefeld_Peter Pan.indd 6

2010-06-15 10.22

Det var ett trevligt rum. Ljusblått med affischer av seriehjältar på väggarna. Han såg noga efter var han satte fötterna för att inte trampa på några av de leksaker som låg strödda över golvet.

Han böjde sig ner över pojken och snusade på honom. Det var en sötaktig doft som steg upp ur sängvärmen. Søren bet sig i kinden tills han fick tårar i ögonen. Tills begäret långsamt försvann igen.

Med en svepande rörelse förde han sin högra hand tätt intill pojkens ansikte. En ärggrön sky spreds från hans handled. Søren log en smula stolt. Handlingen hade utförts precis som han önskade. De fuktiga pärlorna av den kristalliserade vätskan lade sig över pojkens näsa och mun. Han andades in vätskan i sömnen och gav ifrån sig en liten nysning. »Prosit«, viskade Søren och satte sig försiktigt ner på sängkanten.

Det var fullkomligt tyst i huset. Han kunde bara höra det tickande ljudet från Musse Pigg-väckarklockan på byrån. Efter ett par minuter ruskade Søren försiktigt i pojkens fot. »Oliver … Oliver, är du vaken?« sa han lågt. »Oliver …« Oliver vände sig över på sidan, plirade med ögonen och satte sig sedan till hälften upp i sängen. Søren såg in i hans ögon.

Han kunde inte avgöra om drogerna hade börjat verka eller om pojkens vidgade pupiller berodde på att han var alldeles ställd av att se en främmande man i sitt rum. »Gratulerar på födelsedagen«, sa Søren.

Oliver svarade inte utan fortsatte i stället att stirra på honom. »Jag har med mig en present åt dig«, sa Søren obekymrat.

Oliver tittade mot dörren. Han försökte resa sig men var för yr för att lyckas. »Mamma …«, kom det halvkvävt.

Søren satte ett finger framför läpparna och hyssjade på honom. »Det är inte så bra att blanda in de vuxna i det här, Oliver. Man kan inte lita på vuxna, det vet du väl?« Olivers blick var matt, och han svalde saliven som hade samlats i munnen. »Vem … är du?« »Jag är Peter Pan«, svarade Søren och log.

7

Krefeld_Peter Pan.indd 7

2010-06-15 10.22

»Du … ser inte ut som han«, sa Oliver.

Søren skrattade lågt och viskade: »Det beror på att vi inte är i Landet Ingenstans än.« Oliver försökte hålla huvudet uppe. »Vad gör du … i mitt rum?« »Letar efter min skugga. Säg, känner du inte till historien om Peter Pan?« Søren lade armarna i kors över bröstet och log illmarigt. »Jo, men det är ju bara en saga.« »Sagor kan mycket väl vara verkliga. Annars skulle jag ju inte sitta här.« Oliver gnuggade sig i ögonen. »Vad vill du mig?« »Bara väl, Oliver«, svarade Søren och smekte honom ömt över pannan. »Hur vet du vad jag heter?« »Jag vet alla barns namn.« »Mitt huvud känns konstigt.« »Det är Tingeling som pinglar inne i det.« Søren stack ett finger i magen på honom, och Oliver kunde inte låta bli att fnissa. »Drömmer du aldrig om att kunna flyga?« Oliver såg förvånat på honom. »Varenda dag, hur så?« Søren lade märke till att Olivers pupiller nu var helt vidgade; drogerna fungerade som de skulle. »Varför följer du inte med mig till Landet Ingenstans i så fall?« »Landet Ingenstans? Vad sjutton är det?« »Andra stjärnan till höger och sedan rakt fram till morgonen.« »Men då måste man först ha flyg… certi… fikat.« Han verkade stolt över att kunna ett så svårt ord. »Nej, Oliver, det behöver man inte i Landet Ingenstans. Där kan man göra precis som det passar en. Och vet du vad det bästa är?« »Nej.« Søren lutade sig fram mot Olivers öra, formade sin hand till en tratt och viskade. Oliver såg snabbt på Søren. Trots drogernas effekt verkade han förvånansvärt klar. »Ska vi döda pirater?« 8

Krefeld_Peter Pan.indd 8

2010-06-15 10.22

»Varenda en, till och med Kapten Krok, deras obestridde ledare.

Känner du till Kapten Krok?« »Jag har hört talas om honom.« Søren rynkade ögonbrynen. »Glöm allt du har hört, han är mycket värre, ondare än djävulen själv.« »Än djävulen?« »Och så lite till, ja. Till och med hans egna män är rädda för honom. Och de är annars inte rädda för någonting.« »Men kommer han inte att döda oss?« Søren skakade på huvudet. »Inte om vi är i Landet Ingenstans. I Landet Ingenstans försvinner de ondas krafter. I Landet Ingenstans är det barnen som är de starkaste.« »På riktigt?« »Absolut och helt och hållet«, bredde Søren på. »Ska vi ge oss i väg?« Oliver såg missmodig ut. »Jag tror inte att jag får.« »Nej visst, det hade jag glömt, du är ju bara en liten pojke.« Søren gnisslade tänder. »Jag är inte alls liten. Jag ska fylla nio.« Han vände sig om mot klockan på byrån. »Har fyllt nio.« Søren ryckte på axlarna. »Vi är tillbaka före gryningen. Om du vill följa med har jag en present åt dig.« »Vad är det?« »Det kan jag tyvärr inte säga om du inte svarar ja.« Oliver kunde inte låta bli att le. »Om vi är kvickt tillbaka igen, så …« Søren drog ner blixtlåset lite i jackan och stack in handen i innerfickan. Han tog fram en liten bok i linneband. Peter Pan och Wendy, stod det på omslaget. Han öppnade boken, och mellan sidorna låg ett gammalt ark med bokmärken med Peter Panmotiv. »De är väldigt gamla och väldigt värdefulla. Oersättliga, om du förstår?« Oliver nickade allvarligt.

9

Krefeld_Peter Pan.indd 9

2010-06-15 10.22

»Om du väljer det rätta kan du få följa med till Landet Ingenstans och få din present«, sa Søren. »Hur ska jag veta vilket som är det rätta?« »Man tittar in i sitt hjärta, Oliver. Då kan man inte ta miste.« Pojken såg förvirrad först på Søren och sedan på bokmärkena.

Han hade uppenbarligen svårt att fokusera blicken. Till sist pekade han på ett av motiven. Det föreställde Peter Pan som flög i väg.

Sørens ansikte lyste upp. »Packa din väska, för nu ska vi till Landet Ingenstans.« Morgonnyheterna på radion rapporterade om värmeböljan som skulle fortsätta så långt framöver som meteorologerna kunde förutspå. Det fanns ingen lindring i sikte. Det var den onormala förskjutningen av jetströmmen som hade skapat värmeböljan, som snart hade varat i tre månader. Nyhetsuppläsaren sa att ytterligare en äldre medborgare hade dukat under för hettan. Det sammanlagda antalet döda till följd av uttorkning var nu uppe i fjorton personer. Han fortsatte med att rapportera om en brand som hade härjat i ett villaområde. Ägaren till det nedbrunna huset hade brutit mot det allmänna förbudet mot att tända öppen eld. Han hade använt en ogräsbrännare utan att efteråt se till att släcka glöden ordentligt. »Ollie, för sista gången, du måste upp nu!« ropade Olivers mamma, som var en kraftig kvinna i trettiofemårsåldern.

Hon öppnade kallvattenskranen vid diskbänken och sköljde händerna rena från rödbetssaft. Sedan klämde hon fast locket på tupperwareasken med den nyrivna råkostsalladen i och vände sig mot sin man, som satt vid det lilla matbordet i köket. »Är du så snäll och går upp och hämtar honom?« Olivers pappa tittade sömndrucket upp från tallriken med cornflakes. Han var orakad och hade på sig en skrynklig skjorta som var felknäppt. I änden av bordet var det dukat med en flagga och några paket. »Det är hans födelsedag, Jette. Jag kan skjutsa honom till skolan senare.« 10

Krefeld_Peter Pan.indd 10

2010-06-15 10.22

»Och lägga beslag på bilen två dagar i sträck? Nej tack, min vän. Oliver, kom ner nu!« »Hur länge ska den där bantningskuren pågå?« mumlade hennes man. »Det är en diet, och precis så länge som det passar mig.« Hon gick genom köket och ut i hallen till trappan upp mot övervåningen. Med fyra snabba steg var hon uppe. »Tillträde förbjudet«, stod det på ett klistermärke mitt på Olivers dörr. Hon struntade i lappen och gick rakt in. Det var förvånansvärt svalt i rummet, vilket var ovanligt efter ytterligare en tropisk natt. I synnerhet som hon hade inpräntat i Oliver att aldrig ha fönstret öppet om nätterna. Hur varmt det än blev. Inte i dessa dagar.

Hon tittade bort mot sängen i hörnet. Täcket var vikt åt sidan, och sängen var tom. Jette svalde saliven som samlades i munnen.

Varför var han inte här? Hon kände hjärtat hamra. Tungt som en pistong som bankade inifrån och ut mot bröstkorgen. Hon såg sig om i rummet och fick syn på gardinen som fladdrade. Draget fick modellflygplanen i mobilen att sväva fram och tillbaka. Det där fönstret fick bara inte vara öppet. Hon fortsatte fram mot fönstret, sträckte ut handen och drog gardinen åt sidan. Fönstret stod på vid gavel.

Hon tittade ner i trädgården och fick syn på den kvarlämnade stegen mitt på den vissnade gräsmattan. Då visste hon vad som hade hänt. Jettes klagande skri nådde hennes man i köket.

* Den kamouflagefärgade Fennec-helikoptern strök fram över trädkronorna i det sista dagsljuset. Den bakre sidodörren stod öppen, och dånet från fartvinden och knattrandet av de piskande rotorbladen fyllde cockpiten. Polisobservatören satt i dörröppningen med ett headset på. Han hade fri utsikt över skogen och de angränsande ängsmarkerna. Med blotta ögat kunde han skymta hemvärnsmännen som gick i en lång kedja och sökte 11

Krefeld_Peter Pan.indd 11

2010-06-15 10.22

igenom ängen. Deras långsamma rörelser avslöjade att dagens skallgång i den stekande solen hade tärt på dem. Observatören riktade blicken mot marken nedanför. Han tog värmekikaren och spanade ner mot skogen. De röda konturerna av värmeområden mellan träden lyste framför honom. Hundpatrullen hade vid det här laget trängt djupt in i skogen. På den termiska bilden lyste de sökande hundarna likt vålnader som dansade mellan träden. Bakom dem kom hundförarna. Observatören gav tecken åt piloten att flyga längre österut, ut mot kusten. Han anropade ledningscentralen nere på marken och rapporterade sin nya kurs. »Uppfattat, Flyobs 1, slut.« Kriminalinspektör Katrine Bergman lade ifrån sig radion på taket på sin svarta Ford Mondeo.

Hon hade satt upp ledningscentralen på parkeringen vid kanten av Vestskoven. Det stora uppbådet av polisfordon hade lockat till sig nyfikna åskådare, och sedan i morse hade hon sett till att hålla parkeringen behörigen avspärrad.

Hon torkade svetten ur pannan och drog med handen över sitt mörka hår som var samlat i en hästsvans. »Har vi något nytt från patrullen i villaområdet?« Kriminalassistent Tom Schæfer skakade missmodigt på huvudet. Han var en liten blek man strax under fyrtio med sorgmodiga ögon där det vänstra ögonlocket hängde lite. »Inte än. De knackar fortfarande dörr bland grannarna. Förhör med tidningsbuden har inte heller givit något.« »Det måste ju finnas någon som har lagt märke till en pojke i pyjamas med en skolväska i handen.« Tom undvek hennes blick och nöjde sig med att nicka. »Hur långt från skogen är ni, Henrik?« Hon såg på den tjocke hemvärnsmannen. Trots värmen var hans uniform reglementsenligt knäppt. »Vi hinner säkert söka av ängen innan solen går ner.« »Det är kanon, bra jobbat.« Hon satte händerna i sidorna och betraktade den topografiska karta som låg utbredd över motorhuven. Den svarta T-tröjan avslö12

Krefeld_Peter Pan.indd 12

2010-06-15 10.22

jade hur vältränad hon var. De områden som de hade genomsökt de senaste par dagarna var skuggade, och hon riktade blicken mot den norra delen av skogspartiet. »Och skogen?« Hundpatrullens ledare bet sig i läppen. »Det är ett stort område, och hundarna har snart jobbat sig trötta där ute.« »Jag vill inte att han ska behöva ligga ensam där ute en natt till.

Kalla in insatsstyrkans hundar om det blir nödvändigt.« »Utgår vi fortfarande från att han är vid liv? Jag menar, de andra pojkarna …« »Oliver är vid liv, och vi ska hitta honom, okej?« Hon såg sig om på männen runt omkring. De nickade tillbaka allihop. I samma ögonblick kom en helikopter dånande ovanför dem. Den hade solen i ryggen och framträdde i silhuett på himlen som en lurpassande grip. »Vår är väl ute över fjorden?« ropade Katrine över oväsendet. »Det är TV2:s nyhetshelikopter«, svarade Tom. »Få dem att flytta jävelskapet härifrån omedelbart. Skjut ner den om de inte flyttar sig frivilligt.« Tom tvekade en sekund, sedan nickade han och sprang mot närmaste patrullbil för att kontakta polishuset. Helikoptern hade redan börjat stiga igen.

Katrines radio knastrade. »HUF 1 till KST.« Katrine tog radion från biltaket. »HUF 1, kom …« Det var insatsledaren från den första hundpatrullen som anropade. »Vi har hittat honom … hittat pojken.« Katrine kände mannen som en rutinerad polis, men ändå lät hans röst grötig. »Det är bäst att du kommer hit. Tre klick norr om KS. Vid skogssjön.« Den meterhöga säven vajade i kvällsbrisen. Mörkret höll på att sänka sig runt den uttorkade skogssjön. Katrine anlände till fyndplatsen tillsammans med sitt folk. Hundförarna stod uppgivna med sina hundar kopplade. Skogen genljöd av gnällande.

Det var aldrig något gott tecken. Hundarna gnällde bara när de vädrade död.

13

Krefeld_Peter Pan.indd 13

2010-06-15 10.22

Katrine bad Tom att följa med, och de fortsatte in på den upptrampade stigen genom säven. De rörde sig ytterst försiktigt för att undvika att fördärva eventuella spår. Det hördes ett surrande längre fram. Som av hundratals små helikoptrar. När de hade kommit halvvägs stannade Katrine. Framför henne hade säven böjts ner så att det bildades en liten glänta. På en bädd av avhuggen säv låg Oliver med händerna knäppta över bröstet. Han var klädd i pyjamas, och skolväskan stöttade huvudet som en kudde.

Katrine gick fram till honom och satte sig på huk. Hans ögon var slutna, ansiktet var pergamentsfärgat och blänkte i det blå kvällsljuset. Värmen hade fått kroppen att börja ruttna, och flugorna svärmade begärligt omkring honom. Det var egentligen det enda positiva. De kläckta larverna skulle hjälpa rättsläkaren att fastställa tidpunkten för hans död. Hon såg de tydliga märkena på Olivers hals; han hade blivit strypt. Därom rådde inget tvivel.

Hon tittade ner på honom, på de knäppta händerna som låg över bröstet. Katrine tog upp en kulspetspenna ur fickan. Likstelheten hade satt in, och hon visste att det var omöjligt att skilja hans fingrar från varandra. I stället stack hon in kulspetspennan mellan de knäppta händerna. Långsamt fiskade hon med hjälp av pennan fram bokmärket med Peter Pan-motivet. Det var likadant som de märken hon hade hittat på de andra offren. »Är det han som har gjort det här också?« frågade Tom. Han stod uppgivet med armarna hängande utmed sidorna. Den meterhöga säven gjorde honom kortare än vad han var.

På vägen tillbaka genom säven gav hon Tom instruktioner om vilka tekniker hon ville få tag i från de olika avdelningarna.

När de kom ut ur säven gick hon fram till den operative ledaren för hundpatrullen. »Har Ingeman kvar den där fula gatukorsningen?« »Spermafångaren? Ja, den lever i bästa välmåga.« »Skulle den kunna hitta spår här om det finns något att hämta?« »Den jycken kan hitta spermafläckar på en nunna.« »Ta hit honom. Om vår gärningsman har stått och runkat här 14

Krefeld_Peter Pan.indd 14

2010-06-15 10.22

någonstans vill jag ha in varenda droppe till Tekniska.« Tom kom fram till henne. »Han brukar inte lämna några spår efter sig av vare sig det ena eller det andra slaget.« Katrine ryckte på axlarna. »Kanske har vi bättre tur den här gången.« Hon såg sig om på de församlade. »Ingeman är den förste som söker igenom gläntan. Före rättsmedicinarna, före teknikerna, före alla övriga, är det uppfattat?« »Uppfattat«, hördes det från spridda håll. »Tom, du har ansvaret här tills jag kommer tillbaka.« »Vart ska du?« Hon tittade bort. »Till Olivers föräldrar och tala om för dem att deras son inte kommer hem igen.« Katrine vandrade ensam genom skogen med polisernas blickar i ryggen. Tre pojkar mördade på lika många månader. Nästan lika lång tid som värmeböljan hade pågått. Det var fortfarande helvetiskt varmt trots att solen hade gått ner.

15

Krefeld_Peter Pan.indd 15

2010-06-15 10.22

2 Maja tog emot Annbrit och Carsten i hallen. »Hej, raring, och grattis«, sa Annbrit.

Barndomsväninnan och hennes man var de sista gästerna som kom. Maja var tacksam över att det inte var fler att krama, främst därför att hon svettades och kunde känna lukten av sig själv men också därför att hennes gravida mage försvårade varje form av fysisk kontakt. Det var som att kindkyssas utan att vara överens om vilken sida man skulle börja med, så att man i stället stötte näsorna mot varandra. »Vilken härlig mage du har fått, och vad snygg du är.« »Tack«, svarade Maja; hon kände sig snarare tung och tjock. »Majaaa, vi behöver mer äppelvinäger«, ropade modern utifrån köket.

Firandet av att hon hade blivit färdig med sin specialläkarutbildning höll på att utvecklas till en mardröm. Från och med i dag hade hon papper på att hon fick driva egen praktik, men hon hade mest av allt lust att lägga in sig själv.

Hon såg på Stig som kom ut i hallen. Han hade dagen till ära tagit på sig en vit skjorta, men håret stod som alltid ostyrigt åt alla håll. »Stig, älskling, är du snäll och hjälper mamma?« Desperationen lyste i ansiktet på henne. Här var för varmt, för mycket folk, hon hade halsbränna och svettades och kände också att hon behövde gå på toa.

16

Krefeld_Peter Pan.indd 16

2010-06-15 10.22

Stig skakade hand med Annbrit och Carsten. »Hej, och välkomna«, sa han med bred norsk accent. »Stig, mamma …« Maja tittade vädjande på honom.

Stig gav henne en hastig kyss på pannan. »Ledsen, men din mamma har förbjudit mig att visa mig i köket. Nu ska jag se till att ni får lite att dricka.« Han tog med sig Annbrit och Carsten ut på terrassen till de övriga gästerna. »Majaaa, vi behöver fortfarande äppelvinäger.« Moderns röst hade stigit en oktav.

Maja vände sig mödosamt om i den trånga hallen och vaggade ut i köket. »Kan du inte behärska dig. Bara i dag?« Modern satt på huk framför ugnen och tittade förvånat upp. »Vad menar du?« Hon hade grillhandskar på sig, och det såg ut som om det hade vuxit ut tumvantar på båda händerna. Med sitt knallröda hår liknade hon en pingvin i lågor. »Lilla vän, det är faktiskt Claus Meyer och inte jag som står för receptet. Har du mer vinäger till marinaden?« Modern hade för mycket ledig tid, och Maja bävade redan för vilka katastrofala konsekvenser det kunde få för den kommande föräldraledigheten. »Ska vi inte börja äta i stället? Det står redan en kilometerlång buffé ute på terrassen och väntar. Strunta i den där Søbogårdsgrisen.« »Grambogård. Och buffén är bara antipasti. Vi måste ju ha varmrätt också. Och till dessert har jag gjort …« »Whatever! Även om jag inte kan föreställa mig att någon … har lust att äta … gris … i den här … värmen.« Hon behövde kräkas. Igen. Barnmorskan och flera av hennes väninnor hade sagt att illamåendet gick över efter de första tre månaderna. De hade ljugit allihop.

Om hon bara kom bort från stekoset och ut på terrassen borde illamåendet ge med sig. Hon hann bara till gästtoaletten.

17

Krefeld_Peter Pan.indd 17

2010-06-15 10.22

Rösterna från de många gästerna ute på terrassen sorlade i den varma sommarkvällen och blandades med musiken som Stig styrde från stereoanläggningen. Det hade varit rykande åtgång på buffén, och till och med moderns långsamstekta spädgris hade försvunnit på tallrikarna.

Maja stod vid presentbordet och packade upp. Hon hade inte ätit något, men antihistaminerna hade hjälpt mot illamåendet.

Det var det enda preparat hon använde. Rohypnolen, efedrinet och morfinpreparaten var ett avslutat kapitel. Graviditeten hade blivit avgörande. Det tidigare missbruket, hennes »arbetsskada«, hade nu ersatts av en överdriven konsumtion av Kinderchoklad. »Vilken trevlig fest, Maja«, sa modern när hon passerade med två tomma fat. »Tack, mamma … för allt.« De utbytte en blick innan modern försvann in i huset. Hon såg ut över sällskapet. Det var en trevlig fest, den allra första i det nya huset. Deras nya och helt fantastiska hus, i hjärtat av hennes gamla barndomskvarter. Med korsvirkesfasad och stockrosor.

Rosorna hade visserligen dött under värmeböljan, men det spelade ingen roll nu.

Förutom de gamla väninnorna och den närmaste familjen hade hon bjudit in arbetskamraterna. Både dem som hon nu jobbade tillsammans med på Skouboes praktik och kollegerna från de olika sjukhusavdelningar där hon hade gjort sin praktik. De flesta hade tagit med sig sina barn, och trädgården var fylld av gäster ända ner till ån som rann bakom huset. Hon hoppades att Walther från sin plats i hennes mage kunde höra dem tjoa. Valnöten Walther, som de hade döpt honom till efter det första ultraljudet.

Walther efter hennes döde morfar, som hon fortfarande saknade.

Och Valnöt därför att det var vad han mest av allt hade sett ut som på den korniga ultraljudsbilden. »Den är från mig och Hans Henrik.« Jeanette nickade mot kartongen som Maja stod med i handen.

Maja hade hittills varit för upptagen av sina egna tankar för att se 18

Krefeld_Peter Pan.indd 18

2010-06-15 10.22

vad paketet innehöll. »Tusen tack, raring … en elektrisk kniv … från OBH Nordica.« Hon vände och vred uppmärksamt på kartongen. »Det var Hans Henriks idé. Mest på skoj.« Jeanette log och blottade en stor glipa mellan framtänderna. »En kniv från en rättsläkare, det är ingen present man glömmer i första taget«, svarade Maja och ställde ifrån sig kartongen på presentbordet.

Hon kände Jeanette ända sedan grundskolan. Jeanettes största bedrift hade varit att bli gift med en man i en lämplig lönegrad.

Och även det hade visat sig görligt först då Maja agerat Kerstin Giftekniv. »Hans Henrik är hemskt ledsen över att han inte kunde komma, men han har blivit inkallad till det där otäcka fallet.« Maja hade inte lust att höra mer utan nickade bara medan hon sträckte sig efter nästa present. »Det är tredje gången nu. Hans Henrik säger att man aldrig kommer över det när det handlar om brott mot barn.« De närmaste gästerna flockades kring Jeanette. »Jobbar han med Panfallet?« frågade en äldre överläkare från psyk.

Jeanette nickade beskäftigt. »Han blev kallad till likbesiktning ute i Vestskoven där de hittade pojken.« Överläkaren höjde på ögonbrynen. »Men är de säkra på att mordet har kopplingar till honom, han som dödade de andra?« Jeanette sänkte rösten. »Det här är hysch, hysch. Men Hans Henrik ringde och berättade att de hade hittat en sådan där bild igen.« »Ett bokmärke?« Jeanette nickade. »Javisst, med Peter Pan-motiv och allt. Och vet ni vad det värsta är? …« Jeanette såg sig om innan hon fortsatte. »Den här fyllde år, precis som den förre pojken.« Det gick en rysning genom åhörarna.

Maja slog dövörat till. Det irriterade henne att Jeanette hade 19

Krefeld_Peter Pan.indd 19

2010-06-15 10.22

dragit in morden i hennes hem. Hela sommaren hade hon försökt undvika att höra något om dem. Vilket var svårt eftersom det hade varit det dominerande samtalsämnet. Varje dag kom pressen dragande med nya makabra detaljer om morden. Gärningsmannen hade bedövat alla sina offer med droger innan de blev sexuellt utnyttjade och strypta. Han hade nu tre pojkar på sitt samvete och var officiellt utnämnd till Danmarks första seriemördare. »Men har de inte hittat några som helst andra spår?« frågade överläkaren. »Nej. Hans Henrik säger att han är skicklig. Väldigt skicklig.

Men de hoppas självklart hela tiden.« »Inget blod från honom, eller saliv?« »Ingenting, inte ens sperma.« »Om vi skulle släppa Hans Henrik och alla morden en stund«, sa Maja och log diplomatiskt.

Jeanette såg skamset på henne. »Förlåt, det var inte meningen att fördärva stämningen.« »Nej, nej, snälla du. Titta här vad jag har fått«, sa Maja för att prata om något annat. Hon höll upp ljusstaken från Georg Jensen i luften. Jeanette och de andra nickade och log pliktskyldigt.

En stund senare drog de sig längre ner i trädgården och pratade vidare.

Maja blängde efter dem. Morden skrämde henne. Att tänka sig att något sådant kunde hända i ens barndomskvarter var helt enkelt för fasansfullt. Hon hade flyttat tillbaka hit just för att hon ville ge Valnöt samma trygga miljö som hon själv hade vuxit upp i. Och sedan hände det här. På samma villagator där hon hade lekt som barn. Där hon hade lärt sig cykla. Ritat hagar med färgkritor. Kysst Flemming H för en guldnougat. Det var här som en mördare nu hade slagit till.

Hon kunde känna lukten av ån igen. Den hade inte luktat när de köpte huset, bara vindlat sig fram så fint. Men värmeböljan 20

Krefeld_Peter Pan.indd 20

2010-06-15 10.22

hade fått algtillväxten att explodera. Hon saknade sina antihistaminer igen. Eller, ännu hellre, en rejäl gin och tonic.

Klockan hann bli tre på natten innan den sista gästen hade gått.

Maja och Stig stod i dörröppningen till barnkammaren på övervåningen. Han höll om henne. Trots att hon svettades och kände sig klibbig var det skönt att känna hans famn. »Tror du att du kommer att kunna sova?« Maja ryckte på axlarna. Hon bävade redan för att den förebådade tropiska natten skulle hålla henne vaken.

Barnkammaren var det enda rummet som var färdigt. Nymålad och möblerad i väntan på sin nya innehavare. Resten av huset såg ut som en byggarbetsplats. »Det var i alla fall tur att vädret tillät oss att ha festen på terrassen.« Stig nickade och kysste henne i nacken. »Älskling, jag funderade på om vi borde tacka ja till hantverkarnas erbjudande«, sa Maja. »Och ha tjugosju polacker rännande här? Nej, tack. Jag gör det själv.« Hon kunde höra på hans röst att han var lite dragen. »Får du inte fullt upp med boken?« »Jag har fullt upp med boken.« »Okej«, svarade hon och stirrade ut i luften. Det var inget litet projekt hon hade dragit i gång. Hus. Egen praktik. Barn. Man. »Vad tänker du på?« Maja ryckte på axlarna. »Inte på någonting.« »Jo, på vad då?« Hon vände sig om mot honom. »På om vi kommer att bli lyckliga här.« »Är vi inte redan det?« Hon nickade. »Jo, men jag kan bara känna mig osäker på alltihop. Det händer så mycket. Så snabbt. Och så våldsamt.« Han tryckte henne intill sig. »Jag är säker på att det kommer att bli bra.« 21

Krefeld_Peter Pan.indd 21

2010-06-15 10.22

»Såg du Jeanettes stilettklackar?« sa Maja och rynkade pannan. »Den dumma kossan har gjort märken överallt. Man borde stifta en lag som förbjuder stilettklackar på privata fester. Oavsett om de hålls ute eller inne.« Han kunde inte låta bli att skratta.

* I andra änden av staden satt Søren i sin skåpbil och spanade ut genom vindrutan. Han betraktade den mörka villan framför sig.

Den hade nyligen moderniserats, och med sitt glaserade tegeltak och sin tvättade fasad påminde den honom om en sockerkaka.

Han hade skjutit sätet bakåt så långt det gick, så att gatubelysningen inte avslöjade honom. Trots sin upphetsning satt han fullkomligt orörlig och andades kontrollerat. Han kunde känna huset. Förnimma det i sitt inre. Han erinrade sig alla rummen – visste hur allting stod placerat. Det skulle vara möjligt för honom att ta sig igenom huset i fullständigt mörker utan att stöta emot något. Utan att behöva ta stöd mot möbler eller väggar. Han skulle kunna smyga ljudlöst genom vartenda rum utan att lämna några som helst spår efter sig. Livet hade lärt honom att röra sig på detta osynliga sätt. Då blev man lämnad i fred.

Han kände husets invånare, som han hade hållit under bevakning. Visste allt om deras göranden och låtanden. Visste när de gav sig i väg till jobbet, gick till skolan, när de åt och var de sov.

Pan skulle snart flyga igen, in genom fönstret till barnkammaren. På jakt efter sin skugga. Det fanns så många borttappade pojkar här i världen, och han önskade sig så hett att få ta med dem allihop till Landet Ingenstans. Det förtjänade de. Tanken gjorde honom lycklig.

22

Krefeld_Peter Pan.indd 22

2010-06-15 10.22