9789137136066

Morgan Alling

Kriget 채r slut

Forum

i sovrummet. Lampan på nattduksbordet är tänd och sprider ett varmt ljus. Min lillebror Stefan sover redan i sin barnsäng men jag har kämpat mot sömnen i väntan på att mamma ska komma och natta mig.

– Så, nu ska du sova, säger hon med mjuk och varm röst.

Hon smeker mitt ansikte och stryker bort mitt hår.

Långsamt sjunker jag ner, in i sömnen. Jag är fyra år och jag älskar de här stunderna. Plötsligt öppnas sovrumsdörren och ett huvud sticks in. Bosse.

– Hallå Käthan, säger han.

Jag rycker till. Höll precis på att somna.

– Kommer du, eller?

Lite för högt, lite för glad. Jag märker det direkt. Fan. De ska supa. Han har det där förväntansfulla flinet i ansiktet.

– Tyst, säger mamma. Jag nattar pojkarna.

Bosse fnissar och stänger dörren. Han försöker vara tyst, men det är han inte. Jag söker hennes blick.

– Vem var det?

– Sov nu.

– Men vem var det?

Jag frågar igen, fastän jag vet vem det var och vad de ska göra.

Jag vill att hon ska säga det. Kanske för att hon ska få dåligt samvete. Hon är min, bara min och jag vill att hon ska stanna hos mig.

– Det var Bosse, men nu ska du sova, min älskling.

Hon vänder sig om på sidan så att vi ligger ansikte mot ansikte. vi ligger i dubbelsängen

7

Jag lägger min hand på hennes öra. Måste pilla på det för att somna. Det är rofyllt att ligga så nära mamma. Hennes utandning blåser i mitt hår och jag försöker andas i samma takt.

Jag hör hur de viskar ute i köket. Ett litet skratt. Jag känner på mig att något är på gång, men försöker slå bort de tankarna.

Jag vill att mamma och jag ska ligga så här för alltid. Hon och jag mot världen.

Men så kommer det.

Det skär i mig.

Ljudet från metallskruvkorken på en av de där flaskorna med vikingaskeppet på.

– Ska ni bli fulla? frågar jag tyst.

– Nej, då. De ska gå strax, sov nu.

Jag tror henne inte.

Jag vaknar av ett skrik.

– Du din jävel! Nu ska du ut!

– Käften, jävla satkärring!

Det är fullt slagsmål i köket och saker ramlar ner.

– Ut härifrån! hör jag mamma skrika.

Hon är full.

Jag tittar på Stefan som sitter vaken med nappen i munnen.

Han sträcker ena armen mot dörren och gnyr tyst.

– Schh, säger jag och glider ner från sängen.

Golvet är kallt mot mina fötter när jag långsamt smyger fram mot dörren. Jag stannar till när jag hör hur en stol slås sönder.

Flaskor och glas far i golvet. De kämpar och skriker där ute.

Jag vänder mig om mot Stefan, han har fortfarande armen utsträckt.

Jag skjuter upp dörren på glänt.

Mamma har tryckt upp en kille jag inte känner igen mot bokhyllan.

– Hör du inte vad jag säger, jag vill att du går. Nu! – Ja, ja … men vad fan!

8

Hon börjar slita och dra honom mot ytterdörren. Jag ser att hennes öga är rött och att det rinner blod ur hennes mun och näsa.

Bosse och de andra står och skriker, en tant slår killen i huvudet medan mamma får ut honom i hallen. Då bankar det på dörren.

– Det är från polisen!

– Titta nu, skriker mamma. Fattar du vad du har ställt till med?

Fattar du inte att de kan ta mina pojkar!

Hon öppnar dörren.

– Ni kan ta med den här jäveln, skriker hon till de två polismän som står där.

En av dem brottar ner killen på golvet och får på honom handklovar medan den andra försöker hålla bort mamma som fräser och spottar.

– Ingen sätter sig på mig, fattar du det. Ingen!

Jag går tillbaka till Stefan, lyfter upp honom, sätter ett finger mot munnen och säger: ”Schh.” Sedan lägger vi oss under sängen.

Täcket har glidit ner så att vi inte syns, och i skydd av det kan vi iaktta skådespelet utanför.

Polismännen sätter sig ner i soffan, mamma pratar högt och livligt. Hon pekar med sin blodiga hand, hon är ledsen och förbannad.

Vi ligger i vår egen värld och tittar på fullingarna som skriker.

Alla är fulla. Alltid.

9

jag kan. Jackan fladdrar. Svetten rinner och håret har klibbat ihop i pannan. Det gick fel. Det var inte meningen.

Jag andas tungt, hjärtat dunkar. Är de efter mig? Jag vågar inte vända mig om.

– Det var dumt, jag vet, det var dumt, säger jag högt samtidigt som jag fortsätter in mellan de första höghusen.

Långt borta hörs sirenerna. Det verkar vara många bilar som kommer. Jag springer in på vår gård. Där finns inte så mycket mer än asfalt, en sandlåda och några mattpiskställningar.

– Mamma!

Jag hoppar över ett räcke, förbi sandlådan. Några barn hoppar tvist och andra hage. De stannar upp och vänder sina huvuden mot mig. Bilarna och sirenerna kommer närmare.

– Hej, Morgan, ropar de. Vad är det?

– Fan fan fan, skriker jag tillbaka.

Samtidigt som jag är livrädd så känns det lite tufft att de tittar på mig. Jag ser deras imponerade ögon. Något har hänt. Morgan har varit med. Nyfikna följer de efter mig.

– Morgan! Morgan!

Jag hör mammas röst på avstånd.

– Mamma!

– Morgan, vad har du nu gjort?

Mamma står på balkongen på tolfte våningen i ett av de gråaste husen på Bredfjällsgatan i Hammarkullen. jag springer allt vad

10

Hon försvinner in samtidigt som grannarna börjar komma ut på sina balkonger. Jag hör inte deras nyfikna frågor, bara hur de andra barnen skriker tillbaka.

Mamma kommer ut ur vår uppgång. Hon har inte klätt på sig ordentligt och har inga skor på fötterna. Jag kastar mig i hennes famn.

– Vad har du gjort, Morgan?

– Inget.

– Inget? Här är ju en jäkla massa poliser och brandbilar!

– Vi skulle bara grilla äpplen.

– Men älskling …

Hon kramar om mig.

Alla ungar står runt omkring oss. De skrattar och stojar, någon dunkar mig i ryggen, andra ropar imponerat.

Mamma lyfter upp mig och skriker åt dem att försvinna. Sedan ser hon allvarligt in i mina ögon.

– Morgan, vad hände?

Jag försöker samla tankarna, men det är svårt för jag vet knappt själv.

– Vi skulle bara grilla äpplen och så …

– Vilka då?

– Ja … Gregor, Markko, Jonny och jag, vi snodde äpplen på torget … Och vi gjorde upp en eld med Gregors tändare. Sen använde vi Jonnys tjuring och täljde pinnar som vi stack in i äpplena … Ja, och så grillade vi dem …

Mamma tar av mig min blå jacka, som är svart av aska, och torkar av min svett med en kökshandduk. Hon är arg men inte så ursinnig som jag hade trott.

– Du vet att du inte får leka med elden, Morgan!

– Jag vet … Men det var inte meningen. Vi la på mer gräs och pinnar, vi ville se hur hög elden kunde bli … Sen började vi hoppa över elden … Ja, och så snubblade jag och några pinnar åkte ut på gräset … Snälla, får jag O’boy?

Mamma tar min hand och går tyst mot hissen. När jag fått min 11

chokladmjölk följer jag efter henne ut på balkongen. Vi lyssnar på sirenerna och hon lyfter upp mig så att jag kan titta ner. Människorna ser ut som myror som springer mot elden.

Jag har skapat kaos, tänker jag, lite imponerad av mig själv.

Svetten klibbar fast mina byxor och jag är orolig för att poliserna ska komma och hämta mig. Men elden släcks och brandbilarna åker sin väg.

– Nu ska du bada, säger mamma. Du är svettig och skitig och farsan blir inte glad om vi sätter oss i hans soffa med sotiga kläder.

Sedan fem veckor tillbaka bor vi hemma hos morfar Ivar och Greta. Vi var tvungna att flytta ifrån vår lägenhet, men mamma vill inte berätta varför.

Jag följer med till badrummet utan protester. Mamma häller upp ett skumbad. Jag kliver ner i det varma vattnet, tar min badanka och börjar guppa med den. Skummet är moln som ankan flyger igenom. Mamma är tyst när hon sminkar sig.

– Förlåt, morsan. Det är okej, va? Det var inte meningen …

– Ja, det är lugnt, gubben, säger hon och fortsätter måla de långa fransarna med grön mascara.

Sedan plockar hon bort hårrullarna och borstar ut lockarna.

Mamma är snygg.

Hon tar på sig en av sina fina klänningar och ger mig ett par röda byxor och en vit polotröja. Vi ska hem till Ture, mammas kille och Stefans pappa, som oftast kallas Tulen.

När vi sitter på spårvagnen hör jag hur några pratar om elden.

Det känns konstigt att vara den som alla pratar om. Som om alla i spårvagnen vet att det var jag som startade branden men inte låtsas om det.

Vi åker förbi en brandbil. Jag vet att de letar efter mig, men jag är inte längre rädd. Nu kan de inte ta mig, jag är trygg här bredvid mamma och Stefan.

– Hahaha …

Ture öppnar dörren. Hans stora mustascher blir som en ring 12

runt munnen när han skrattar. Han tar upp sin stålkam och drar den genom brylkrämen i håret. Två stora vågor möts mitt på huvudet så att det bildas ett hjärta. Ture är full, han röker och hans skratt är högt och bullrigt.

– Grillmästarn, säger han och klappar mig på huvudet. Grillmästarn!

Jag följer efter mamma in i lägenheten. Skor i hela hallen och jackor i en stor hög. Cigarettröken ligger tät och överallt sitter det människor, i soffan, på armstöden, på bord och stolar, på golvet.

Sorlet överröstar rockmusiken från skivspelaren.

Ture och mamma berättar om mina bravader och historien möts av skratt och jubel. Alla vill prata med killen som har startat en av Göteborgs värsta bränder och bränt ner halva Hammarkullenskogen. Jag känner mig stolt och lite häftig. Ju mer de dricker, desto större hjälte blir jag.

– Grillkungen, kan du gå ut i hallen och hämta ölen? ropar Ture.

– Visst, säger jag glatt och hämtar den tunga kassen med öl­burkar.

En stund senare ringer det på dörren och in kommer ytterligare tre personer med plastpåsar. Jag springer ut i hallen och ropar: – Jag har bränt ner en skog i dag!

– Jaså, var det du? skrattar en kille och klappar mig på huvudet.

– Ja, säger jag stolt. Det var jag!

Jag vaknar i Tures säng. Det är tyst. Jag har sovit hårt.

Jag vet inte hur eller när jag somnade. Vet bara att till slut var det ingen som brydde sig om mig längre.

Jag ser mig omkring. Mamma är inte där. Huvudet känns tungt och det svider i ögonen. Det luktar sprit och rök. Stefan sitter vaken i spjälsängen med nappen i munnen, han ser trött ut och håret är rufsigt. Jag går fram till hans säng, men vet inte vad jag ska göra. Vi tittar tyst på varandra.

Sedan smyger jag fram till dörren. Jag har vaknat flera gånger 13

av skrik, gap, skratt och höga röster. Jag sover men hör allting ändå. Sover lite ovanpå.

När jag gläntar på dörren får jag syn på mamma som ligger i den bruna manchestersoffan. Hon sover med kläderna på. I en brun läderfåtölj sitter en gubbe, munnen är öppen och han andas tungt. En annan gubbe ligger på golvet i hallen. Ljuset strilar in genom persiennerna.

Jag går fram till bordet. Fullt med ”döingar” som mamma kallar de tomma vinflaskorna. En del ligger ner, andra står samlade på golvet ute i hallen. Någon har tänkt ta hand om dem. Men nu står de där, ledsna, döda. Munnarna är vidöppna.

Min favorit är flaskan med vikingaskeppet. Jag pillar bort en etikett och stryker den platt med handen. Jag tittar på skeppet och kan höra vågorna slå mot skrovet.

Ture har varit sjöman. Det vill jag också bli. Han har berättat om resor till andra länder där han har festat. När jag blir stor ska jag bli sjörövare, bo på en båt med kompisar och göra vad jag vill.

På en tallrik full med cigarettfimpar ligger en tandpetare. Jag sätter den i etiketten och får ett segel som jag trycker ner i en vinkork.

Vid kortändan av bordet rinner det ner vin på golvet. Det har bildats en liten röd sjö där. Jag tar en metallskruvkork, trycker ner tre cigaretter och låter den flyta i vinet på bordet. Båten stannar vid kanten, men jag puttar till den så att den åker i golvet. Det skvätter till. Vaknar de? Jag är stilla. Nej. Det är tyst.

Jag ser på dem. Alla de vuxna sover tungt. Deras andning, klockan som tickar, en liten antydan till snarkning. Allt är på något underligt sätt rofyllt. Jag går fram till mamma och tittar på hennes hår. Nuddar vid det. Lilla mamma, var inte ledsen. Vet inte varför, men det känns som om jag måste ta hand om henne.

Som om jag är starkare än hon.

Jag börjar smyga mot köket, mannen som ligger och sover på golvet snarkar. Han har dreglat och en liten pöl har samlats under hakan. När jag sätter mig på huk bredvid honom hör jag 14

hur någon rör sig i lilla rummet bredvid köket. Jag blir skitskraj och kliver upp på högen med skor som ligger på skohyllan och kryper in bakom ett par jackor. Genom jackorna får jag syn på en gubbe som kommer raglande. Han stannar mitt i hallen, vinglar till och svänger sedan in på toaletten. Toadörren är öppen så jag ser hur han lyfter på locket och börjar kissa. Han lutar sig bakåt, verkar njuta. Sedan stönar han till och trycker ut en rejäl brakare. Fyllefisen luktar i hela hallen. Jag skrattar till, men sätter händerna för munnen så att han inte ska höra. Gubben drar upp gylfen, spolar inte utan går in i lilla rummet. Jag andas ut.

Mamma har vaknat och reser sig långsamt upp i soffan. Segt stryker hon bort håret i ansiktet. Hon sitter med benen brett isär och lutar armbågarna mot låren. Antagligen hörde hon mitt fniss.

– Kom, gulle.

Jag går fram till henne och känner hur hon luktar gammal fylla.

– Smyger du omkring här ensam?

Rösten är hes och skrovlig. Jag kryper in i hennes famn.

– Stefan är också vaken. Han sitter i sin säng.

15

– mamma , nu kommer de ! De är här! Även om fönstren är stängda så hör jag deras skrål nerifrån gatan. Jag klättrar upp på blomstervagnen som står framför fönstret. Mamma har städat och det luktar gott av grön såpa.

Gänget går över gatan, en bil stannar och tutar. Marianne slår händerna på motorhuven och de andra skrattar. Ture med sina polisonger och håret uppkammat som Elvis viftar med näven mot chauffören. Tommy med sitt långa tjejhår och sin skinnväst går med en öl i handen bredvid Ture, och bakom dem vinglar Gun. Hon är jättefull och hennes stora krulliga hår fladdrar när hon snubblar till på trottoarkanten. Bakom dem kommer Knutte, Leif, Jerry och några som jag inte känner igen.

Jag skyndar ut i hallen, snubblar på trasmattan och ramlar omkull. Det bränner på knäna men istället för att ropa på mamma så skrattar jag till, för jag kommer att tänka på hur Gun såg ut när hon snubblade ute på gatan.

Det bubblar i mig när jag hör deras höga röster och hur de klampar uppför de tre trapporna. Här ska skrämmas! Jag letar efter någonstans där jag kan gömma mig. Draperiet i hallen är inte fördraget framför ytterdörren som det ska vara, utan hänger bredvid hatthyllan. Det blir ett perfekt gömställe.

Samtidigt som jag vet vad som kommer att hända senare på kvällen, allt bråk och skrik, så är det ändå roligt när de kommer.

De är på gång. De skrattar, ropar, plingar och bankar på alla dörrar.

16

– Hallå, nån hemma?

En granne öppnar dörren och skäller ut dem, men de bara skrattar.

Och så ringer de på vår dörr. Hjärtat dunkar där jag står bakom draperiet, jag är beredd. De ringer högt och många gånger. Sedan orkar de inte vänta på att någon ska öppna utan kliver rakt in.

– Hallå! ropar Ture.

Han är full, men jag bryr mig inte.

– Woahaha … Hallå Marianne!

Jag hoppar fram och skrämmer henne. Hon spelar jätterädd, jag vet att hon inte blir det på riktigt, men det gör inget, det är bara en lek. Jag slänger mig i hennes famn. Jag tycker om Marianne. Hennes långa blonda hår luktar alltid cigarettrök, Läkerol, sprit och parfym, men hon har ett härligt skratt och är alltid glad.

I alla fall i början av kvällen, sedan brukar hon börja gråta och somna på soffan.

De andra trycker sig in i den trånga hallen. Vrål och skratt.

Mamma kommer och tar emot dem, hon har bytt om och sminkat sig.

– Mogge! ropar Ture.

Han har något bakom ryggen, jag vet att det är till mig.

– Ja, säger jag förväntansfullt.

– Titta, vad jag hittade i dag. Han tar fram en blå liten gitarr.

Till dig!

– Wow. Till mig? Får jag den, Tulen?

– Jajjamen.

Jag tar gitarren och springer till mamma för att visa vad jag har fått.

Mamma tittar på Ture.

– Har du köpt den?

– Nej …

Han tar fram sin stålkam och drar den snabbt genom håret som dryper av brylkräm. Sedan blinkar han till mig. Även om jag är rädd för honom så är han snäll ibland.

17

Jag börjar spela.

– Tjemiräji, domadodi, tjomadodida. Giradormo, moradado, chiminoro, lajvja, lavvjajavvja.

Fingrarna glöder när jag står i mitten av vardagsrummet och spelar. Jag hoppar fram och tillbaka och slänger med huvudet.

– Killen sjunger ju bra! ropar Knutte som sitter tillsammans med Ture och Gun i soffan.

Mamma halvligger i en fåtölj och applåderar. Jag ser att hon är stolt. Hennes leende gör att jag sjunger ännu högre. Jag halkar på mattan och faller i golvet. Det gör lite ont, men alla skrattar och applåderar så jag reser mig upp. Jag sjunger allt vad jag kan och så slänger jag mig på golvet igen. Gång på gång.

Marianne skrattar så att hon ramlar ihop på golvet och då skrattar förstås alla i rummet ännu mer.

– Bravo, ropar Tommy.

Men efter ett tag märker jag att de inte lyssnar längre. De pratar med varandra och skrattar högt åt någonting annat. Jag slutar spela och tittar mig omkring. Gun sitter i Jerrys knä och de pussar varandra, hon har en öl i ena handen och en cigarett i den andra. I köket är det fullt drag, Ture står med ena foten på en stol och viftar med armarna. Mamma är ute i hallen tillsammans med Tommy och räcker honom en limpa Marlboro som hon har hämtat i garderoben. Han vill tydligen ha en till, men mamma säger nej.

Jag slänger mig på golvet en sista gång, men ingen skrattar.

Då går jag ut i köket. Röken ligger tät och det står ölflaskor och döingar överallt. Ture och Leif verkar planera något. De har ett papper framför sig som de skriver och ritar på.

När de får syn på mig tittar de på varandra och Ture slår näven i köksbordet så att flaskorna faller. Jag rycker till och tårarna börjar rinna.

– Ut härifrån!

Han tar mig i armen och slänger ut mig på trasmattan i hallen.

Mamma kommer springande.

18

– Vad i helvete gör du?

– Han ska fan inte vara i köket när vi jobbar. Fattar du det?

– Han visste väl för helvete inte att ni jobbar, jävla idiot.

– Ingen vill ju lyssna på mig! skriker jag.

Ture tar två steg mot mig, och jag smiter in i vardagsrummet.

Marianne försöker krama mig.

– Jag vill lyssna, Mogge, säger hon, men jag drar mig undan.

Läkerollukten är borta, nu är det bara rök och sprit. Det blonda håret är stripigt, den blå mascaran rinner under ögonen och läppstiftet är överallt utom på läpparna. Hon är ful.

Jag rusar in i mammas sovrum och slänger igen dörren allt vad jag kan. Det blir tyst där ute.

Där fick de, tänker jag.

Då bryter det ut ett gapskratt.

De kan skratta om de vill, tänker jag och går runt i cirklar i sovrummet. Slänger gitarren på sängen. Går fram till dörren, öppnar den och smäller igen den.

– Jävla idioter!

Jag klättrar upp på sängen och stirrar upp i taket, på en gammal snusfläck. Var är mamma? Varför kommer hon inte?

Det tar en stund, men sedan smyger mamma försiktigt in. Hon har en cigarett i handen och jag ser att hon är full.

– Älsklingsgubben, hur är det?

Hon sätter sig bredvid mig och smeker mitt hår.

– Du är jätteduktig med gitarren, spelar bäst, du kan bli en ny Elvis, vet la du …

Plötsligt ställer hon sig upp och visar hur Elvis rör sina höfter.

Hon härmar hans mörka röst, ”babbeloba babbelobba”.

Vi skrattar och hon slänger sig ner i sängen bredvid mig så att jag studsar upp i luften. Jag kiknar. Hon reser sig upp igen och gör om det så att jag flyger ännu högre. Hon är bäst, min mamma.

Vi ligger ett tag och pratar. Mamma och jag, nu är hon min.

– Vilket är ditt bästa gömställe? frågar hon.

Jag tänker länge.

19

– Jordkällaren på Orust.

Vi går igenom alla bra gömställen för kurragömma. Mitt favoritställe är jordkällaren på morfars lantställe, för där är det kallt och mörkt och jag kan gömma mig bakom de stora trätunnorna.

Mamma tycker bäst om den lilla lekstugan, för ingen tror att hon kan krypa in där eftersom det är så trångt.

– Vi kan bo där hela sommaren och gå ner till stranden och bada. Vill du det?

– Klart jag vill.

Jag älskar när vi drömmer oss bort. Mamma är så närvarande då.

Plötsligt hör jag hur sorlet växer där ute. Någon slår näven i bordet och skrik blandas med skratt.

– Nu har la topplocket gått på Tulen, småskrattar mamma.

Bara inte mamma går, tänker jag. Men hon ligger kvar fastän vi hör Ture slå sönder en tallrik.

Dörren öppnas och Leif ber mamma komma. Jag hoppar ner före henne och springer mot köket. Nästan alla trängs där inne, det är bara Gun och Jerry som ligger i soffan och gör saker med varandra som jag inte vill se. Mamma tränger sig förbi mig in i köket.

Ture rättar till sina kläder och fixar till luggen med stålkammen.

– Det är lugnt! säger han och sätter sig ner vid köksbordet.

Fast jag inte vill så kryper jag upp i hans knä. Han luktar rök, brylkräm och sprit.

Ture lyfter upp mig på bordet. Tar tag i mitt ansikte med sina stora rökluktande händer och stirrar in i mina ögon. Mustaschen hänger över hans läppar och ögonen är hårda.

Vad vill han? Varför stirrar han?

Ture gör så ibland. Håller fast mig och stirrar mig rätt in i ögonen, som om han vill tvinga mig att förstå någonting eller vill säga något fast han inte kan.

Jag försöker vrida bort ansiktet men han släpper inte sitt grepp.

– Bra, Mogge. Bra! 20

Vadå ”Bra, Mogge”? Vad är det som är bra? tänker jag.

Han trycker händerna hårdare mot mitt huvud och klappar sedan till mig hårt på kinden. Inte som en örfil utan mer som om jag är invigd i något. Vad vet jag inte.

– Vad är bra? viskar jag.

Han säger inget, utan tar tag om mitt huvud och lyfter upp mig. Så flyger jag över den krossade tallriken på golvet och ut i hallen. Där släpper han ner mig på trasmattan.

– Bra, Mogge, säger han igen, som om det var ett test, en fråga om jag litar på honom.

Det gör jag inte. Om jag gör fel får jag smaka på mattpiskan, är jag dum får jag en örfil. Men jag får honom att tro att jag litar på honom, för jag hoppar upp i hans famn igen.

– Vart ska ni? frågar jag.

– Vi ska hjälpa Berggrens guldaffär med lite saker, sluddrar han och blinkar.

De andra skrattar samtidigt som de tar på sig sina ytterkläder.

Leif tar en väska och lappen från köksbordet.

Jag förstår inte vad som är så roligt men antar att det är sådant som vuxna gör på natten.

– Får jag följa med?

– Nej du, inte än, skrattar han. Du ska spela gitarr för morsan.

– Nä nä nä …, väser mamma fylletrött. Du ska gå och lägga dig nu, klockan är halv två och det är mörkt.

– Men … Babbeloba babbelobba, vädjar jag.

Ingen skrattar förutom Marianne som försöker applådera.

Festen är slut och lägenheten ser ut som vanligt igen. Gänget som ska hjälpa Berggrens guldaffär har gått.

Det är tyst, bara Jerry som stönar, han ligger ovanpå Gun. Mamma knuffar till honom.

– Ge dig nu, hon sover. Så Morgan, kom igen … Gå och lägg dig … Nu! Motvilligt går jag in i mammas sovrum. Innan jag stänger dörren så kikar jag ut. Mamma går fram till Marianne som ligger över 21

bordet i vardagsrummet – bland ölburkar, vinflaskor, cigaretter och tallrikar – och drar henne i armen så att hon vaknar. Marianne går in i barnkammaren där Stefan ligger och sover. Hon får ta min säng. Jag sover med mamma.

22

– vem skriver du till , mamma ?

Vi sitter på Knuts hörna, vårt stamställe som ligger tvärs över Åbäcksgatan, och mamma skriver vykort. Jag ser att hon har gråtit för servetten är grön av all mascara. Ena ögat har en blåklocka, hon fick den när Tures topplock gick. Men Ture fick igen. Ingen sätter sig på morsan.

– Susanne. Peter. Jeanette. Saide.

Hon talar långsamt. Lyfter inte blicken från vykorten.

– Var bor de?

– Olika ställen.

Jag tar upp ett vykort med Mölndals centralstation på, gamla bilar, en spårvagn och grå hus.

– Vem är det här till?

– Peter.

Jag har frågat förut, men hon vill inte svara på varför inte Peter, Jeanette, Susanne och Saide bor hos oss. De är ju mina storasyskon.

Ture skrek någon gång på fyllan att det var bra att socialen tog dem. Att mamma inte var värd sina barn.

Jag frågade min dagmamma Maj som berättade att de blev bortlämnade direkt efter att mamma hade fött dem.

Mamma skriver alltid kort till dem en gång om året. Jag vill inte fråga mer. Hon är tyst och konstig. Hon sitter lutad över bordet och dricker vatten, klädd i sina bästa kläder. Som om hon gjort sig fin för någon.

23

Vi sitter i ett bås med höga ryggstöd. Det röda lädersätet klibbar mot mina lår. Jag kryper ner på heltäckningsmattan och bort till ett fönster. Ställer mig på knä och drar bort den virkade skitiga gardinen som hänger på en guldstång. När jag sticker in huvudet mellan några döda växter kan jag titta på gatulivet utanför, bussar, spårvagnar och människor som går förbi oss. Vad gör de? Var bor de? Jag sitter länge och fantiserar om hur deras liv ser ut.

Mamma går bort till baren som är prydd med fotbollsvimplar och ölmärken. Hon ska be om mer vatten. Jag hör på hennes gång att hon är ledsen. Stegen är inte lika snabba som vanligt, utan tunga. Istället för att ropa på en öl står hon och väntar på att Majsan ska komma.

Mamma stirrar ut i rummet. Hon får sitt vatten och går tillbaka.

– Kan jag få nyckelknippan? frågar jag och sätter mig bredvid henne igen.

– Ligger i väskan.

Jag rotar runt bland alla saker. Fem tomma Marlboropaket, sminksaker, massa papper, tändstickor och nyckelknippan med ett läderband.

Jag tar nyckelknippan och glider ner på den slitna heltäckningsmattan som är full med intorkad öl, cigaretthål, smuts och tuggummin.

Med hjälp av mammas dörrnycklar börjar jag skrapa bort tuggummin. Jag lägger dem i en liten hög som jag sedan ger till Majsan. Hon tackar med en kram och så slänger vi dem i soptunnan. Hon gillar mig.

Dörren öppnas och det plingar i dörrklockan. In kommer den gamla gubben som alltid lägger sin hatt på bardisken och beställer tre glas rött vin som han sveper på en gång.

Jag hoppar upp bredvid honom på en hög barstol med en uppskuren och sliten sittdyna. Jag tittar på honom, men han vill inte prata. Mamma brukar säga att han tror att han är lite finare än oss. ”Men vi är alla hö och en dag ska vi dö.”

Jag vill se om han verkligen är finare. Men jag märker inget 24

speciellt utan känner bara att han vill vara ifred. När han har druckit sista vinglaset tar han sin hatt och går ut. Dörrklockan plingar.

– Glöm inte att hälsa frun, ropar jag.

Mamma brukar ropa så och få alla andra gäster att skratta. Men ingen skrattar när jag gör det.

Jag känner mig dum och kryper upp i mammas knä.

Lite längre bort sitter ett gammalt par som alltid brukar bråka men inte i dag.

Jag börjar skrapa i en skåra i bordet. IFK. Bordet är av mörkt trä, slitet och fullt med brännmärken.

– Vem skriver du till nu?

Hennes guldarmband med alla berlockerna – båtar, solar, bilar, ansikten – skrapar mot bordet. Jag älskar att sitta och lyssna när mamma berättar om de roliga figurerna.

– Jag skriver till Ture.

– När kommer han ut?

– Om ett halvår.

– Han får gärna stanna i fängelset för mig.

Mamma snörper ihop munnen som om hon egentligen håller med. Men det enda hon säger är: – Nu får du vara tyst, jag måste fortsätta skriva.

25