9789137136387

Gianrico Carofiglio

Med slutna ögon Översättning Ulla Trenter

Inlaga Carofiglio.indd 3

10-10-18 10.26.50

Tidigare utgivning På sannolika skäl 2008 (på annat förlag)

Dikten sid. 11-12 i svensk översättning av Gottfried Grunewald

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Italienska originalets titel Ad occhi chiusi Copyright © Sellerio editore Palermo 2003 Omslagbilder Getty Images Omslagsdesign Jens Magnusson Tryckt 2011 hos GGP Media GmbH, Tyskland isbn 978-91-37-13638-7

Inlaga Carofiglio.indd 4

10-10-18 10.26.50

FÖRSTA DELEN

Inlaga Carofiglio.indd 5

10-10-18 10.26.50

Inlaga Carofiglio.indd 6

10-10-18 10.26.50

1

Man slutar aldrig röka.

Man gör på sin höjd ett uppehåll. Några dagar. Eller några månader eller några år. Men man slutar aldrig. Cigaretterna ligger alltid i bakhåll. Ibland dyker de upp mitt i en dröm, kanske fem eller tio år sedan man ”slutat”.

Då känner man paketet mot fingrarna, man hör det lätta, dova, lugnande ljud som uppstår när man slår det mot skrivbordet, man känner det ockragula filtret mot läpparna, man hör tändstickans skrapande och ser den gula lågan med sin blå kärna.

Man känner till och med hur det sticker i lungorna och man ser röken som virvlar kring ens papper, böcker och kaffekopp.

Då vaknar man. Och man tänker att en cigarett, en enda, kan inte spela någon roll. Man skulle kunna tända en genast.

För säkerhets skull har man alltid ett paket i skrivbordslådan.

Eller någon annanstans. Och sedan säger man sig förstås att det inte är så det funkar, att om man tänder en, så tänder man en till, och så en till, och så en till. Ibland funkar det, ibland inte. Hur det än går förstår man i det ögonblicket att uttrycket ”sluta röka” är ett abstrakt begrepp. Verkligheten är någonting annat.

Och så finns det andra tillfällen, mer verkliga än drömmarna. Mardrömmarna till exempel.

7

Inlaga Carofiglio.indd 7

10-10-18 10.26.50

Jag hade inte rökt på flera månader.

Jag kom från åklagarmyndigheten där jag hade gått igenom handlingarna som rörde en rättegång där jag skulle företräda käranden. Och jag hade förbannat god lust att gå in i en tobaksaffär och köpa ett paket starka fräna cigaretter, kanske gula, och röka tills lungorna sprack.

Jag hade fått uppdraget av föräldrarna till en flicka som lockats med av en pedofil. Han hade uppehållit sig utanför skolan, ropat på flickan, och hon hade följt med honom. De hade tillsammans gått in genom porten till ett gammalt hus.

En kvinnlig skolvaktmästare hade sett det och följt efter in i porten. Det svinet höll på att stryka gylfen mot flickans ansikte och hon blundade och sa inte ett ord.

Skolvaktmästaren hade skrikit. Svinet hade givit sig iväg med kragen uppfälld framför ansiktet. Banalt men effektivt.

Skolvaktmästaren hade inte kunnat se hur han såg ut.

Flickan hördes med hjälp av en duktig psykolog och det framkom att det inte var första gången. Inte heller andra eller tredje.

Polisen gjorde ett bra jobb. De identifierade galningen och fotograferade honom i hemlighet, utanför kommunalkontoret där han arbetade och ansågs som en mönstergill tjänsteman. Flickan hade känt igen honom. Hon hade pekat på fotografiet, med skallrande tänder. Sedan hade hon tittat bort.

När poliserna kom för att gripa honom hittade de en samling fotografier. Mardrömslika.

De fotografier jag hade sett den förmiddagen i dossiern.

Jag hade lust att slå någon rejält på käften. Svinet, om det hade varit möjligt. Eller hans advokat. Han hade skrivit att ”flickans uppgifter är klart otillförlitliga, resultat av en sjuklig fantasi som är typisk för ungdomar i förpuberteten”.

8

Inlaga Carofiglio.indd 8

10-10-18 10.26.50

Jag skulle verkligen ha velat slå honom rejält på käften. Jag skulle också ha velat slå domarna i den lokala domstolen på käften, de som hade givit pedofilen husarrest. I domen kunde man läsa att ”för att förhindra att ett brott av så allvarligt slag som detta upprepas, bör det räcka att begränsa den personliga friheten genom husarrest”.

De hade rätt. Rent tekniskt hade de rätt. Jag visste det, jag var advokat. Jag hade själv många gånger yrkat samma påföljd. När det gällde mina klienter. Tjuvar, bedragare, rånare, förskingrare. Till och med en eller annan knarklangare.

Men aldrig när det gällde någon som hade våldtagit ett barn.

Hur som helst, jag ville slå någon på käften.

Eller röka.

Eller göra vad som helst utom att återvända till kontoret och arbeta.

9

Inlaga Carofiglio.indd 9

10-10-18 10.26.50

2

Men jag gick tillbaka till kontoret och arbetade till långt fram på eftermiddagen utan att ens ta kaffepaus. Sedan sa jag till Maria Teresa att jag hade ett viktigt ärende. Och gick till bokhandeln.

Jag stannade där bland hyllorna till stängningsdags och var den sista att gå därifrån. Järnjalusierna var redan halvt nerdragna och bokhandelsbiträdena stod på rad vid kassan och tittade på mig med illa dold harm.

Jag ringde på hos Margherita och stod och väntade på att hon skulle öppna.

Jag hade nycklar men jag använde dem nästan aldrig. Hon gjorde likadant hos mig, två trappor längre ner.

Vi hade båda behållit våra lägenheter med böcker, affischer, skivor och sådant. Och en väldig röra när det gällde min lilla lägenhet. Hennes låg högst upp och var stor, flott och välstädad. Men inte tvångsmässigt städad. Den var välstädad som hos någon som har full kontroll över läget. Av oss två var det hon som hade kontroll, men det gjorde mig ingenting.

Den enda förändringen vi hade gjort var hos henne.

Vi hade köpt en jättestor säng, den största vi kunnat hitta, och den hade vi ställt i hennes sovrum. Jag hade lagt beslag på en liten bit av garderoben och där hade jag plockat in några av mina saker. Och så hade jag annekterat en hylla i badrummet. Ingenting mer.

10

Inlaga Carofiglio.indd 10

10-10-18 10.26.50

Jag sov ofta över hos henne. Men inte alltid. Ibland ville jag titta på något sent teveprogram, även om det var allt mer sällan. Ibland ville jag sitta och läsa till långt in på natten. Ibland var det hon som ville sova ensam, utan någon i närheten. Ibland gick en av oss ut med goda vänner. Ibland åkte hon iväg på något arbete och jag stannade kvar hos mig. Jag gick aldrig in i hennes lägenhet när hon inte var hemma. Jag saknade henne redan efter någon timme när hon var borta.

Jag ringde igen precis när dörren öppnades. ”På dåligt humör?” ”Döv?” ”Om du vill fasta, säg bara till! Det finns ingen anledning att gå som katten kring het gröt.”

Jag hade inte lust att fasta och där inifrån kom ljuvliga dofter av mat som stod på spisen. Jag höll upp händerna mot henne till kapitulation och trängde mig förbi henne in. ”Har jag sagt att du får komma in?” ”Jag har köpt en bok åt dig.”

Hon tittade på mina tomma händer och jag drog bokhandelskassen ur jackfickan. Då stängde hon dörren. ”Vad är det?” ”Konstantinos Kavafis. Det är en grekisk poet. Lyssna på det här: Den heter ’Ithaka’.”

Jag öppnade den vita boken och satte mig på soffan och läste: Så önska dig att vägen må bli lång.

Och måtte sommarmorgnarna bli talrika, då du går in – med vilket nöje, vilken glädje! – i hamnar som du ser för första gången.

Och må du dröja vid feniciernas handelsplatser att köpa deras eftersökta varor: 11

Inlaga Carofiglio.indd 11

10-10-18 10.26.51

koraller, pärlemor och ebenholts och bärnsten, förföriska parfymer av var sort – så många slags förföriska parfymer du kan få och res till många städer i Egypten och lär, och lär av deras vise män.

Bevara alltid i ditt sinne Ithaka.

Att komma dit är ditt förutbestämda mål.

Men skynda därför inte på din resa!

Dess bättre om den räcker många år så att Du ankrar sent omsider, gammal, vid din ö, och rik på allt som du förvärvat på din färd, utan att vänta någon rikedom av Ithaka.

Margherita tog boken ur handen på mig. Hon stack in ett finger mellan sidorna jag hade läst och tittade på framsidan.

Det fanns ingen omslagsbild, det fanns bara ännu en dikt där, hon strök med fingret över det släta vita omslaget, hon läste på baksidan. Sedan återvände hon till den dikt jag läst för henne och jag såg hur hon rörde läpparna, tyst.

Till slut tittade hon på mig igen och så gav hon mig en snabb kyss. ”Okej, du får stanna kvar och äta. Tvätta händerna. Sätt på en skiva och duka. I den ordningen.”

Jag tvättade händerna. Jag satte på Tracy Chapman. Jag dukade bordet och hällde upp ett glas vin åt mig. Jag längtade fortfarande efter en cigarett men åtminstone för dagen hade det värsta gått över.

12

Inlaga Carofiglio.indd 12

10-10-18 10.26.51

3

Efter middagen hade vi båda lust att gå ut. Vi bestämde oss för att gå till en restaurang som hade öppnat bara ett par månader tidigare. En gammal industrilokal som man hade gjort om till ett ställe där man kunde äta, dricka, sätta sig med en bok eller en tidning, eller spela. Och bäst av allt: det fanns en liten, liten biosalong där man visade gamla filmer, den ena efter den andra, från midnatt till gryning.

Man kunde komma dit när som helst på natten och det fanns alltid folk där. För mig var det ett slags motpol till den vardagliga lunken. Dag/arbete/kväll/folk. Natt/hemma/ vila/ensamhet.

Framför allt var bion fantastisk. För mig var den idealisk.

Det fanns ett femtiotal platser, det var inte förbjudet att prata, man kunde gå omkring, man kunde dricka. Mellan filmerna serverade man ibland spaghetti eller, om det började ljusna, caffelatte i stora koppar utan öra och briocher med nutella.

Jag skulle inte ha någon förhandling dagen därpå, så jag kunde ta det lugnt. Margherita valde själv när hon skulle arbeta. Så glada och nöjda klädde vi på oss och gav oss iväg.

Magazzini d’Oltremare hette stället. Vi kom dit strax efter elva och som vanligt var det folk där trots att det var 13

Inlaga Carofiglio.indd 13

10-10-18 10.26.51

mitt i veckan. Många av dem som satt runt borden kände jag till utseendet. Det var sådana man alltid mötte på vissa ställen, på vissa konserter och på vissa fester. De var ungefär som jag.

Jag försökte se ironisk och ointresserad ut när jag besökte ställen med sådan publik – lite vänstervridna, mer eller mindre intellektuella, utan penningproblem, de flesta över trettio och under femtio (nåja, någon fanns det väl som var över femtio) – men jag fortsatte att gå dit. Som alla de andra.

Den kvällen gav de ”En bricka i spelet”, en av mina tio favoritfilmer. En fantastisk historia, nattsvart och skrämmande, om en psykolog och en lurendrejare.

Det var minst tre kvart kvar tills filmen skulle börja.

Margherita såg två väninnor vid ett bord. Hon gick dit för att hälsa och de bad oss slå oss ner. Margheritas väninnor var ett par och båda två hette Giovanna. De var lika varandra till utseendet också. De var båda maskulint klädda, de rörde sig båda på ett maskulint sätt. Jag undrade vilken roll – om det var en roll – var och en hade. De gick på samma jiujitsuträning som Margherita. ”Stannar ni och ser filmen?” undrade Margherita. ”Nej, det tror jag inte. Giovanna måste gå upp tidigt i morgon”, sa Giovanna. ”Ja, vi ska bara dricka ur den här rommen innan vi går hem och lägger oss”, lade Giovanna till.

De ignorerade mig fullständigt. Det vill säga: båda vände sig till Margherita, pratade bara med henne och jag skulle kunna svära på att deras blickar inte var kyska.

Så frågade Giovanna Margherita om hon hade bestämt sig för att anmäla sig till kursen i fallskärmshoppning tillsammans med dem.

Vilken kurs i fallskärmshoppning?

14

Inlaga Carofiglio.indd 14

10-10-18 10.26.51

”Jag funderar på det. Jag skulle så gärna vilja. Jag har velat prova på det i åratal. Jag vet bara inte om jag har tid.”

Jag lyckades blanda mig i deras samtal. ”Förlåt, men vad är det här om en kurs i fallskärmshoppning?” ”Åh, det är en vän till Giovannorna som är instruktör i fallskärmshoppning. Han har bett dem flera gånger att vara med på en kurs. Man kan ta certifikat. De har bett mig också.”

De har bett dig vara med för att de vill ligga med dig.

Ett lesbiskt certifikat är vad de vill att du ska ta. Ett lesbiskt flygcertifikat.

Det sa jag förstås inte. Vi vänsterkarlar säger inte sådant, vi kan möjligen tänka så. Och de två Giovannorna såg ut att kunna slita av mig ballarna och spela flipper med dem för mindre.

Jag satt tyst medan de talade om fallskärmskursen, hur fantastisk den skulle bli. Att det inte skulle ta lång tid – två timmar i veckan med teori och fysisk förberedelse – och att man fick certifikat efter bara tre hopp.

Jag hade lust att fälla några syrliga kommentarer om att fallskärmscertifikat måste vara oumbärligt för en ung yrkeskvinna i en storstad i början av det nya millenniet. Och hur storartat det var att man kunde få certifikatet efter bara tre hopp. Hörde ni, polare, efter bara tre hopp.

Men jag höll tyst och det gjorde jag rätt i. För en av mina hemligaste och mest förbjudna drömmar var att jag skulle våga kasta mig från ett flygplan, ut i tomma luften, utan att vara rädd. Det var en dröm som jag aldrig vågat avslöja för någon och som jag mycket väl visste att jag aldrig skulle våga förverkliga nu när jag hade fyllt fyrtio.

En dröm som fanns med i min barndoms rädslor och fantasier och höll sig kvar där för att påminna mig om hur 15

Inlaga Carofiglio.indd 15

10-10-18 10.26.51

tiden gick. Och att det fanns mycket annat, stort som smått, som jag hade velat göra men aldrig tagit mod till mig att göra. Som jag aldrig skulle ta mod till mig att göra.

De lyckades övertyga henne om att hon skulle ha tid att gå den där kursen. De kom överens om att träffas två dagar senare vid fallskärmsklubbens kontor där de skulle anmäla sig tillsammans, och få rabatt, tack vare de två Giovannornas vän. ”Jag går och tittar på filmen. Den börjar om ett par minuter. Men bry dig inte om det, stanna här och prata”, sa jag värdigt. ”Nej, nej. Jag kommer också. De ska just gå härifrån.”

De två Giovannorna nickade. En av dem svepte i sig det som var kvar i glaset, som en riktig hårding. De sa hej till oss – eller snarare till Margherita – och gick sin väg.

När vi kom in i den lilla biosalongen var ljuset redan släckt och filmen började. Innan jag hängav mig åt David Mamets mörka, surrealistiska stämning, tänkte jag ett ögonblick på hur gärna jag skulle vilja kasta mig ut i tomma luften från ett plan eller från någonting annat väldigt högt uppe.

Ut i tomheten. Utan att vara rädd.

16

Inlaga Carofiglio.indd 16

10-10-18 10.26.51

4

”Vill ni veta varifrån jag har fått de här pengarna, advokaten?”

Jag ville inte veta varifrån herr Abbrescia Filippo, Pupuccio Negern kallad, hade fått de där pengarna. Han var en av mina gamla klienter och hans specialitet var stöld och försäkringsbedrägerier, även om han påstod sig vara murare varje gång någon domare frågade honom.

Dagen därpå skulle hans fall upp i hovrätten. Han var åtalad för brottslig sammansvärjning och bedrägeri. Han hade kommit för att betala och jag ville inte veta varifrån han hade fått pengarna som han just skulle ge mig. Han sa det i alla fall. ”Advokaten, jag har vunnit högsta vinsten. På tombolan i Bari. För första gången i mitt liv.”

Han såg konstig ut, Pupuccio Negern. Jag tänkte att han såg ut som någon som hade stulit i hela sitt liv och nu inte kunde tro att han hade vunnit något. Jag tänkte att han, som många andra, hade begått stölder och bedrägerier därför att han inte haft någon annan möjlighet. Jag tänkte att jag höll på att tappa greppet och bli hopplöst sentimental.

Så jag kallade in Maria Teresa och gav henne pengarna som han hade lagt på skrivbordet. Sedan talade Pupuccio och jag om vad som skulle hända nästa dag.

Vi hade två möjligheter, sa jag till honom. Antingen 17

Inlaga Carofiglio.indd 17

10-10-18 10.26.51

kunde vi överklaga domen. I första instansen hade han fått fyra år – det var ganska lite, tyckte jag, med tanke på alla bedrägerier han gjort sig skyldig till – och jag kunde försöka få honom frikänd. Men om de istället fastställde domen skulle han åka in direkt. Eller också kunde vi förhandla med allmänne åklagaren. Som regel accepterar allmänne åklagare – och även domare i hovrätten – en förhandling. Det går fort, förhandlingen är klar på ett par timmar och alla kan i lugn och ro gå hem, eller vart de nu vill gå.

Sanningen att säga tycker också advokater om förhandling i hovrätten. Det går fort och alla kan i lugn och ro gå tillbaka kontoret eller vart de nu vill gå. Men det sa jag inte till Pupuccio. ”Och om det blir förhandling, vad får jag då, advokaten?” ”Vi kanske kan försöka få ner det till två och ett halvt år.

Det blir inte lätt, åklagaren är tuff, men vi kan försöka.”

Jag ljög. Jag visste vilken åklagare som skulle leda förhöret dagen därpå. Han skulle ha gått med på två månader bara för att få gå sin väg och slippa göra ett jäkla dugg. Han var inte precis pigg på hårt arbete. Men det kunde jag inte säga till Pupuccio Negern, eller till någon som han.

I liknande fall brukar det gå till så här: Jag säger att allmänne åklagaren är hård. Jag säger att jag kan försöka förhandla men att det inte kommer att vara lätt och att jag inte kan garantera någonting. Jag nämner ett straff som definitivt är högre än vad jag tror mig kunna förhandla mig till. Så förhandlar jag om en påföljd som jag från början trott vara möjlig, stärker mitt rykte som god och klipsk advokat och kasserar in återstoden av arvodet. ”Två och ett halvt år? Är det verkligen värt att förhandla då, advokaten? Det kanske är lika bra att gå vidare med rättegången?”

18

Inlaga Carofiglio.indd 18

10-10-18 10.26.51

”Visst kan vi försöka,” sa jag lugnt och sansat, ”men om de fastställer domen på fyra år, blir det fängelse. Det är helt klart.”

En yrkesmässig paus. Så fortsatte jag. ”Under tre år kan det bli villkorlig dom. Tänk på saken.”

Hans tur att göra paus. ”Okej, men försök att få det till under två och ett halvt år. Jag har ju inte dödat någon. Jag har bara begått ett par bedrägerier.”

Jag var ganska säker på att han hade begått åtminstone tvåhundra, även om polisen bara hade upptäckt ett femtontal. Och han hade ingått i en liga som ägnade sig åt industribedrägerier. Dessutom hade han sedan tidigare ett digert straffregister.

Jag såg ingen anledning att förlora mig i detaljer kring det med herr Abbrescia Filippo. ”Bra, Pupuccio. Skriv under fullmakten och kom inte till förhandlingen i morgon.”

Då skulle jag inte bli tvungen att dra igång ett skådespel utan kunde klara av det hela snabbt med åklagaren, tänkte jag. ”Okej. Men försök för allt i världen att få ett så lågt straff som möjligt.” ”Var inte orolig, Pupuccio. Kom hit till kontoret i morgon så ska jag tala om hur det gick. Och hämta räkningen härute hos sekreteraren.”

Han hade redan rest sig men stod kvar framför skrivbordet. ”Advokaten?” ”Ja.” ”Varför gör sig advokaten besvär med att skriva räkning?

Så att ni sedan måste betala skatt på pengarna. Är det mödan 19

Inlaga Carofiglio.indd 19

10-10-18 10.26.51

värt? Jag minns att i början när jag kom till er skrev ni aldrig några räkningar.”

Jag satt kvar på stolen och tittade på honom. Det var sant.

I många år hade större delen av de pengar jag tjänade varit svarta. Sedan, när väldigt mycket hade förändrats i mitt liv, började jag skämmas för det. Det var inte så att jag tänkt över det. Jag bara skämdes för att lura skattemyndigheten, och då – nästan alltid enligt min egen uppfattning om hur mycket det var rätt att betala in till statskassan – skrev jag ut räkningar och betalade massor i skatt. Jag var en av de fyra, fem rikaste advokaterna i Bari. Om man såg till mina inkomstdeklarationer.

Jag kunde inte berätta detta för herr Abbrescia Filippo, känd som Pupuccio Negern. Han skulle inte ha förstått, han skulle snarare ha tyckt att jag var galen och bytt advokat.

Vilket jag inte ville. Han var en bra klient, en bra karl när allt kom omkring, och han betalade punktligt. Ibland faktiskt med pengar som inte kom från brott. ”Taxeringsmyndigheten, Pupuccio, taxeringsmyndigheten. De är oss advokater i hälarna nuförtiden. Vi är tvungna att se upp. De ställer sig i närheten av kontoren och ser när en klient kommer ut och sedan kontrollerar de om han har en faktura. Om han inte har det, kommer de in på kontoret och sätter igång en revision. Och sedan har man blivit av med arbetet. Jag föredrar att inte ta den risken.”

Pupuccio såg lättad ut. Jag var feg men jag betalade skatt enbart för att slippa råka ut för något värre. Han skulle inte ha handlat så, men han kunde förstå det.

Så vände han sig om och gick.

När det hade gått en minut och jag kunde vara säker på att han hade lämnat kontoret, sade jag till mig själv med hög röst: ”Jag är en idiot. Okej, jag är en idiot. Finns det någon 20

Inlaga Carofiglio.indd 20

10-10-18 10.26.51

lag som förbjuder det? Nej. Så jag kan vara idiot så mycket jag vill.”

Sedan lutade jag huvudet mot stolsryggen och satt stilla och stirrade mot en obestämd punkt i taket. Så blev jag sittande en hel evighet, tills telefonen ringde.

21

Inlaga Carofiglio.indd 21

10-10-18 10.26.51