Tidigare utgivning:
Geim, 2010
Bubble, 2011
Buzz, 2012
MemoRandom, 2014
UltiMatum, 2015
Slutet på sommaren, 2016
Höstdåd, 2017
Vintereld, 2018
Våroffer, 2020
Döden går på visning (tillsammans med Måns Nilsson), 2021
Ett fynd att dö för (tillsammans med Måns Nilsson), 2022
Bortbytaren, 2022
Det här är en fiktiv berättelse, inspirerad av verkliga platser, händelser och företeelser.
Författaren
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se
Copyright © Anders de la Motte 2023
Enligt avtal med Salomonsson Agency
Omslag: Maria Sundberg/Art By Sundberg Omslagsfoto: Degimages, r_tee, maaramore©/Adobe Stock
Tryckt hos ScandBook EU, 2023 isbn 978-91-37-15564-7
Vintern 2019
”Vad fan var det?”
Något skrapar olycksbådande mot ekans botten, vilket får Elis att börja plaska med årorna.
Han och Nick har rott nästan en halvtimme, mer eller mindre i beckmörker, och det plötsliga ljudet skrämmer honom.
”Helvete! Gick det hål?” flämtar han då han lyckats backa ekan någon meter i det svarta sjövattnet. Hans andedräkt står som en ångplym ur munnen, innan den slukas av den kalla nattluften.
”Nej”, säger Nick som sitter i fören. ”Det ska rätt mycket till för att sänka en sådan här plastbalja.”
Han lyfter kikaren igen och spanar ut i mörkret framför dem.
Elis är inte nöjd med svaret.
”Jag sa ju att vi skulle ha tagit med oss flytvästar”, väser han. ”Det är mitt i vintern, vattnet är iskallt. Ingen chans att vi kan simma tillbaka.”
Han gör en gest över axeln. Långt där borta i mörkret vid strandkanten, syns fortfarande lampan på scoutstugan där de stulit ekan. En av få ljuspunkter bland skogssluttningarna som omger sjön.
”Ska vi vända? Testa i dagsljus i stället?”
Precis då Elis avslutat meningen delar sig molntäcket. Fullmånen tittar fram och förvandlar sjöns svarta vatten till flytande glas.
”Kolla”, säger Nick upphetsat. ”Vi är snart framme. Man kan se hissgalgen och observatoriet tydligt.”
Han pekar mot den ö som tornar upp sig en bit bortom fören. En dimbank hänger kring strandkanten men i det svaga månljuset syns ett torn med en kupolformad siluett strax ovanför trädtopparna.
Elis huttrar till. Troligen beror det på nattkylan och den fuktiga
luften, men han är inte helt säker. En obehaglig känsla har följt honom ända sedan de sköt ut ekan från scoutbryggan.
Han sneglar mot fastlandet igen.
Det är långt dit, alldeles för långt.
Han drar upp mössan en bit och torkar pannan med jackärmen.
De är båda två svartklädda, bär handskar, kängor och hårt rullade commandomössor.
Urbexuniformerna, som de kallar dem.
Nick sänker kikaren och kollar sitt armbandsur.
”Det är snart midnatt. Sväng åt vänster och ro längs med ön så håller jag utkik efter fler stenar”, beordrar han. ”Kajen ska ligga på södra sidan.”
Elis börjar motvilligt ro igen. Gnisslet från årtullarna blandas med plasket från vattnet.
I takt med att de följer ön framträder fler detaljer ur dimman. Krypgranarna vid vattenbrynet balanserar på en taggig matta av vassa stenar som fortsätter en bra bit ut i sjön där de största stenblocken sticker upp som hotfulla rovdjurständer bara några meter från ekans plastskrov.
Elis ror försiktigt, släpper inte stenblocken med blicken annat än för att då och då snegla mot lampan vid scoutstugan.
Nick tycks förstå att han behöver lätta upp stämningen.
”Tror du att de där två ufo-dårarna som gav oss kartan kollar på alienporr hemma i radhusvillan?” säger han över axeln. ”Klär ut sig till utomjordingar och kör lite rollspel?”
Elis kan inte låta bli att dra på munnen.
”Säkert”, säger han. ”Jag fattar fortfarande inte hur du fick dem att hjälpa oss.”
”Åh, det var enkelt”, skrattar Nick. ”Jag övertygade dem om att jag också trodde på hela storyn med Ufo-Gunnar Irving, det flygande tefatet och rymdvarelsen. Och så gav jag dem Martin Hills bok och skrev the truth is out there i den. De höll på att kissa på sig av upphetsning.”
Elis skrattar till, humöret lättar lite.
”Där är kajen”, pekar Nick.
Ur dimman dyker en sprucken cementbrygga upp. Längst ut hänger en bucklig skylt på sniskan. Månljuset gör den bara precis läsbar.
”Rasrisk. Tillträde förbjudet”, säger Nick. ”Då har vi kommit rätt.”
De förtöjer båten vid en rostig stege, drar på sig ryggsäckarna och klättrar upp. Elis vänder sig mot fastlandet.
Även södra sidan av sjön är mestadels skogklädd och mörklagd. Men på en udde tvärsöver vattnet står en stor slottsliknande byggnad med dämpad fasadbelysning.
”Hur långt tror du att det är över till Stjärneholm?” frågar Elis.
”Fem–sex hundra meter, kanske”, svarar Nick. ”Betydligt närmare än från scoutstugan. Men du behöver inte oroa dig, familjen Irving tittar inte åt det här hållet. De har fullt upp med att spana efter flygande tefat.”
Han gör en överdriven gest mot natthimlen innan han vänder sig om och går in mot land.
Elis står kvar några sekunder. Han huttrar till igen, eller om det är en rysning. Obehaget vill inte riktigt ge med sig.
Där bryggan övergår i land står ett rangligt skjul utan dörr. Nick stannar till, vecklar upp en handritad karta och försöker orientera sig i dimman och det svaga ljuset.
”Häråt!” säger han, och går ytterligare ett tiotal meter längs skogskanten. ”Här är den gamla gruvvägen!”
Knappt synliga mellan några granstammar löper två nästan helt igenvuxna hjulspår. Elis och Nick väntar med att tända pannlamporna tills de kommit utom synhåll från vattnet.
Dimman är tätare i skogen, gör lampskenet mjölkigt.
Marken är täckt av mossa och ormbunkssnår. Avbryts här och där av vindfällen eller hålor efter sättningar i marken. Överallt sticker sneda stentänder upp, på samma sätt som i vattnet.
”Kusligt”, mumlar Elis för sig själv, utan att riktigt veta varför. Han
är normalt inte mörkrädd men det är något med både ön och skogen som får det att krypa i honom.
Nick verkar helt oberörd. Han stannar till och lyser på ett stort klippblock intill vägen. Stenen är ljus och finkornig och glittrar svagt.
”Ryolit”, säger han belåtet och klappar på blocket. ”Blockön är ett av få ställen i hela Skandinavien där den här bergarten finns. Och kolla där!”
Nick pekar på en inristning i stenen.
”GUS 2009”, läser Elis.
”Göinge Ufo-sällskap”, flinar Nick. ”Till och med namnet är töntigt. Men då vet vi alla fall att de talade sanning.”
Nick tar fram sitt multiverktyg och väljer ut en vass mejsel.
URBX 2019, ristar han in.
”Så där, då har vi etablerat att vi kommit åtminstone lika långt.”
De fortsätter längs hjulspåren. Skogen sträcker sig så långt in att de flera gånger tvingas föra undan grenar för att kunna ta sig fram.
På ett ställe har vägen sjunkit ihop i en nästan meterdjup svacka.
”Gruvras”, säger Nick. ”Hela ön är som en schweizerost. Gångarna är fyllda med vatten och kan säcka ihop när som helst. Dränka oss precis som de där stackarna 1965.”
Han skrattar, men Elis tycker inte det är fullt lika roligt. Tanken på det svarta vattnet under hans fötter är obehaglig.
Efter ett par hundra meter dyker något stort upp i utkanten av deras ljuskäglor. En hög, brunfläckig stålgrind där grå hänglavar dinglar mellan nätmaskorna likt enorma spindelnät.
Ovanför grinden sträcker sig en metallbåge med rostiga bokstäver.
STJÄRNGRUVAN.
Längre ner, på vardera sidan av den grova kätting som håller grinden låst, hänger två skyltar. Den första är identisk med den nere på bryggan.
Rasrisk. Tillträde förbjudet!
Den andra skylten innehåller bara ett enda ord.
FARA!
Nick är redan framme och känner på kättingen.
”Sitter som berget”, konstaterar han. ”Och man är inte jättesugen på att klättra i det där stelkrampsklustret, eller vad säger du?”
Han sveper uppåt med pannlampan. Grinden och stängslet intill det är säkert fyra meter höga. Högst upp finns ett Y-format överhäng fullt av rostig taggtråd.
”Men tack vare våra ufo-kompisar har vi en bakdörr.”
Nick tittar på kartan igen och börjar följa stängslet åt vänster.
Elis står kvar med blicken fortfarande fäst på grinden. Han har sett massvis av varningsskyltar tidigare och aldrig brytt sig om dem. Ändå är det något med just den här som oroar honom.
Rosten, typsnittet, den bleknande gula färgen. Eller kanske bara det korta budskapet.
FARA!
Han sväljer ofrivilligt.
”Vad fan väntar du på?” viskar Nick över axeln. ”Kom nu!”
Elis flyttar motvilligt blicken från skylten och följer efter.
Snart stannar Nick till vid ett stort buskage som letat sig rakt igenom staketet. Han tittar på kartan en sista gång, hukar sig och tar sig in i buskagets mitt.
”Här är det!” Han håller undan några grenar och blottar en viltränna under stängslet.
Rännan är grund och de måste först tråckla igenom sina ryggsäckar innan de själva kan följa efter.
”Fan”, pustar Nick när de kommit ut ur buskaget på andra sidan och borstar bort jord och döda löv från byxorna.
”Jag är förvånad att de där två ufo-tjockisarna lyckades med det här. Fast å andra sidan är det tio år sedan, så de kanske var rörligare då.”
Elis lyssnar inte. Han är fullt upptagen med att svepa oroligt omkring sig med pannlampan. Trots spänningen vill hans oro inte släppa taget. Området innanför stängslet har en annan växtlighet.
Ingen granskog utan självsådda björkar vars stammar skimrar spöklikt bleka. I dimman bortom björkarna skymtar gruvbyggnaderna som stora tryckande skuggor.
”Äntligen”, säger Nick upphetsat. ”Är du redo för en tidsresa tillbaka till 1965?”
Elis svarar inte.
Fjolårsgräset på marken övergår alltmer i kala fläckar av betong och krossad sten ju närmare de kommer byggnaderna, tills landskapet öppnar sig i en gårdsplan mellan två dystra byggnader.
Den till höger är dubbelt så stor. Sadeltaket och väggarna är gjorda av rostfläckad korrugerad plåt. Högt uppe längs takfoten löper en rad liggande fabriksfönster.
Nick vänder lampkäglan mot dem.
”Ser du, fönstren är hela. Och inget klotter heller.”
Elis vet att det är goda nyheter, att det betyder att få – eller inga –andra människor varit här på väldigt länge. Ändå har han svårt att uppbåda rätt nivå av iver. De befinner sig mitt på en öde ö, mitt i en iskall, mörk sjö utan att någon vet att de är här. Dessutom är hela ön underminerad av vattenfyllda gruvgångar som när som helst kan rasa in.
Han kollar mobilen. En enda stackars flämtande signalpinne som inte gör honom på bättre humör.
”Kass täckning, eller hur?” säger Nick. ”Ufo-dårarna hade en teori om att det kunde bero på att utomjordingarna störde radiovågorna. De blev helt glansiga i ögonen bara av att prata om saken. Men jag kollade med en polare på Telia och enligt honom är det så enkelt som att sjön befinner sig i botten av en djup krater och mobilsignalerna har svårt att nå ner hit. So much for Arkiv fucking X.”
Han börjar gå längs fabriksbyggnaden. Elis stoppar undan telefonen och följer efter.
Månen tittar fram igen och ur dimman och mörkret vid gårdsplanens bortre kortsida ser han ett stort, dystert betongtorn skjuta upp. Tornet är säkert femton meter högt. Sidorna är öppna, man kan se rakt igenom de tre våningsplanen.
”Hissgalgen”, säger Nick medan han sveper med ljuset över den dystra byggnaden. ”Där vagnarna kom upp från gruvan. Och däruppe på toppen …”
På tornets platta tak, intill hisshjulet, kan man ana den mörka kupol som de sett utifrån vattnet.
”Bernhard Irvings observatorium”, mumlar Elis. Den rätta spänningskänslan infinner sig äntligen. Blåser bort allt obehag.
”Exakt”, ler Nick. ”Stället där jättevarelsen med de röda ögonen landade.”
Fotstegen krasar när de går närmare och då Elis lyser på marken upptäcker han att stenen är blandad med svart, krossat glas.
Nick går in under hissgalgen och utforskar den närmare.
”Rejäla grejer”, säger han medan han lyser på de sex betongpelare på vilka tornet vilar. ”Den kommer att stå i hundra år till.”
Han stannar till vid en mossfläckig platta på marken.
”Och här under är gruvschaktet. Locket till underjorden.”
”Mm”, hummar Elis.
Han har fullt upp med att leta efter ett sätt att ta sig upp i galgen. Det är säkert sju–åtta meter från marken till det första våningsplanet. En ståltrappa löper i sicksack längs vänstersidan av galgen, men sektionen från första våningen ner till marken saknas.
”Trappan är kapad”, säger han. ”Precis som ufo-nissarna sa.”
”Tur då att en kapad trappa inte stoppar oss.” Nick klappar på Elis ryggsäck. ”Fast innan vi tar fram repet har jag en annan idé. Kolla!”
Han pekar med lampstrålen. Från hissgalgens mellersta våning löper en sluttande spång över till fabriksbyggnaden, där den landar vid en takkupa med en trälucka.
”Det var säkert där som gruvvagnarna rullade in när de kommit upp med hissen. Stenkrossen måste finnas därinne och kanske en trappa som inte är kapad. Betydligt lättare än att dingla i ett jävla rep, eller vad säger du?”
Elis kan bara hålla med. Han är säkert femton kilo tyngre än Nick och undviker helst klättring.
Porten in till fabriksbyggnaden är stängd och låst. Men då Elis rycker i handtaget knarrar det betänkligt i dörrkarmen. De tittar på varandra.
Nick tar av sig sin ryggsäck och plockar fram en kofot. Det är ett
regelbrott, det vet de båda två. Urban explorers får inte bryta sig in. Men detta är ett specialfall. Once in a lifetime.
Dörren ger med sig nästan med en gång. Far upp med en kort smäll så fort Nick lagt lite tyngd bakom kofoten.
Innanför väntar en stor, mörk industrihall som luktar stendamm, olja och duvskit.
I hallens mitt står en stor krossmaskin som sträcker sig nästan hela vägen upp till taket. Alldeles intill leder en smal källartrappa ner till en stängd dörr. Normalt hade de börjat där. Tagit sig så långt ner som möjligt i byggnaden för att sedan metodiskt jobba sig uppåt.
Fast just i natt gäller inga vanliga regler.
De riktar lamporna mot taket. Däruppe, stöttad av trästolpar, löper spången de sett från utsidan.
”Bingo!” Nick lyser mot en trätrappa alldeles nedanför porten.
Ett plötsligt ljud får dem att rycka till. Något levande far upp vid trappans topp, kastar sig med klapprande vingar ut i fabrikslokalen och försvinner i mörkret.
”Duvor”, suckar Elis lättat. ”Man blir lika rädd varenda jävla gång.”
”En av oss, i alla fall”, flinar Nick. ”Du verkar ovanligt lättskrämd i natt. Är du rädd för rymdvarelser med lysande ögon?”
”Skit på dig”, muttrar Elis.
Nick tar täten uppför den knarrande trappan.
Luckan uppe i takkupan visar sig vara enkel att öppna. Spången över till galgen är ungefär fem meter lång och är i själva verket en bit smalspårig järnvägsräls som lutar ganska kraftigt i riktning mot fabriksbyggnaden. Mellan de båda skenorna löper tvärslåar i metall som får hela konstruktionen att påminna om en grov stege.
Nick sätter prövande foten på den första tvärslån innan han böjer sig framåt, greppar en skena i varje hand och börjar klättra uppåt. Elis betraktar hans smidiga rörelser med avund.
”Easy peasy!” konstaterar Nick då han kommit över till galgen. ”Din tur!”
Elis kopierar Nicks klättringsteknik. Han försöker låta bli att titta
ner. Inte för att han är höjdrädd, men känslan av att krypa över en sextio år gammal metallkonstruktion är olustig nog utan att veta exakt hur långt man riskerar att falla. Speciellt om marken under honom består av sten och krossat glas. Just som han når fram till galgen ger metallen ifrån sig en pisksnärt som ekar mellan byggnaderna, och får hans hjärta att slå några hetsiga dubbelslag.
Elis torkar undan svetten som trots kylan trängt fram under mössan. De befinner sig på galgens andra och mellersta våningsplan. Precis som väntat fortsätter rälsen fram till det stora hålet mitt i golvet där hissen kom upp med de fulla gruvvagnarna.
Nick har redan rundat hålet och tagit sig bort till den utvändiga trappan. Elis följer efter. De är ganska högt uppe nu, tio meter minst.
Ovanför dem fortsätter trappan att sicksacka sig upp till taket.
Nicks ivriga steg mot gallerstålet får den att vibrera. Elis skyndar sig att göra honom sällskap.
De kommer upp vid ena långsidan och går ut och ställer sig på takets mitt. Till höger om dem hänger det rostiga gamla hisshjulet, till vänster tornar den mörka kupolen upp sig.
”Bernhards observatorium.” Nicks tonfall är nästan högtidligt.
”Inte svårt att fatta varför han byggde det häruppe”, säger Elis och pekar ut över trädtopparna. ”Man ser hela sjön.”
De befinner sig ovanför dimbanken, som brett ut sig över det svarta vattnet. Bortom sjön sträcker sig de skogklädda sluttningarna, lika höga och branta i alla riktningar.
”Som att stå mitt i en tratt. Och kolla uppåt. Wow!”
Genom gliporna i molntäcket skymtar fullmånen och stjärnhimlen. Himlakropparna ser ut att vara klarare, mer ljusstarka.
”Allt ljus skyms av kraterns kanter”, säger Nick. Och till och med Stjärneholm är nerdimmat.”
Elis vänder sig om och följer hans blick. Godset på andra sidan vattnet syns tydligt, men utomhusbelysningen är ovanligt sparsam för en byggnad av dess storlek. Han vänder blicken mot observatoriet igen.
”Vilket jävla ställe.”
”Jag sa ju att det skulle vara värt det.” Nick dunkar honom i ryggen. ”Kom nu så kollar vi in hur det ser ut därinne.”
Observatoriets nedre del är av betong, själva kupolen är klädd med flagande rostfläckad plåt. Mitt framför dem finns en vanlig gångdörr.
Nick trycker in kofoten i dörrspringan, så nära låset som möjligt. Det knakar till i dörren men den ger inte med sig. Han tar spjärn med foten mot väggen och försöker en andra gång, men med samma resultat.
”Vänta, så ska jag försöka”, säger Elis. Han sätter foten mot väggen på samma sätt som Nick nyss gjort och hänger hela sin tyngd i kofotsskaftet. Dörren far upp med en dov smäll som får honom att ramla baklänges.
Då han kravlat sig upp är Nick redan inne i observatoriet.
”Fyfan!” ropar han. ”Kom in och kolla på det här!”
Insidan av kupolen består av svartmålat trä. En plattform på golvet skvallrar om var teleskopet en gång stått.
Men det är annat därinne som dragit till sig Nicks uppmärksamhet. Längs nästan hela kupolens omkrets löper ett hyllplan täckt av udda föremål. Böcker, gulnade magasin, några omaka kaffemuggar, mörka glasbehållare med någon sorts grumligt innehåll.
På en betydligt kusligare sektion av hyllan är en mängd plasthuvuden i olika storlekar uppradade. Leksaksdockor, actionfigurer, till och med ett huvud från en skyltdocka. Deras ögonhålor gapar tomma. Stirrar blint rakt ut i det mörka rummet och får det att ila över Elis nacke.
”Kolla här!”
Nick lyser i taket.
Först nu ser Elis att det sitter föremål fästade på insidan av kupolen.
Blå, bruna, stora, små.
Papper, plast, glas. Utklippta ur tidningar och magasin, urgröpta ur leksaker och dockhuvuden.
Ilningen fövandlas till en rysning.
Taket är fullt av ögon.
Hundratals ögon.
”Vad fan är det här …?” säger Nick.
Elis svarar inte. En ny känsla har börjat gro inom honom. Växer sig starkare för varje andetag och förstärks av ögonen som iakttar dem uppifrån taket.
”Kolla på den här.”
Nick lyser på en grön leksaksalien med utstickande fjäderantenner. Han knäpper till den med pekfingret, vilket får antennerna att börja gunga.
”Ska vi ta med den till ufo-dårarna som tack för hjälpen?”
”Rör den inte”, säger Elis.
Nick skrattar till.
”Varför inte då?”
Elis har inget bra svar. Känslan fortsätter att växa.
Nick tar fram kameran ur ryggsäcken och börjar trycka av bilder i snabb följd.
Ljuset från den starka blixten studsar runt i kupolen. Reflekteras av glaset, metallen och plasten i rummet. Av ögonen i taket.
Blixt.
Mörker.
Blixt.
Mörker.
Som om ögonen däruppe i taket blinkade.
Rörde sig.
Iakttog dem.
Elis blir iskall.
Den växande känslan har med ens förvandlats till en övertygelse.
Det här är ingen bortglömd plats. Ingen övergiven ruin.
Någon äger det här stället. Någon som samlat viktiga föremål och omsorgsfullt ordnat dem. Byggt sig en liten helgedom inuti kupolen, vars betydelse han själv inte förstår. Men en sak är Elis säker på.
Just nu, på den här platsen, är han och Nick inte urban explorers.
De är inkräktare.
Han tänker på skylten på grinden igen.
FARA!
Sedan på det höga stängslet vars taggtrådsöverhäng gick både utåt och inåt.
Till synes för att hålla obehöriga ute. Men kanske lika mycket för att hålla någon annan inne.
”Vi måste dra”, mumlar han.
”Inte förrän jag plåtat klart.”
Nick fortsätter att bränna av blixtar. Rör sig så upphetsat att han stöter till hyllplanet, vilket får en av de mörka glasbehållarna att ramla ner och gå i kras med en hög smäll.
Innehållet, en vätska som luktar skarpt av alkohol, far ut över golvet. I vätskan finns något som ser ut som vita små kulor.
Elis ryggar skrämt tillbaka.
Ögon i olika storlekar rullar ut över golvet.
Inte från dockor eller leksaker. De här kommer från varelser som en gång varit levande.
Elis och Nick blir stående några sekunder med pannlamporna riktade mot golvet.
”Vad faan …”, säger Nick. ”Är det där djurögon, tror du?”
Upphetsningen är försvunnen ur hans röst och ersatt med något helt annat. Tvekan, rädsla.
”Vi måste härifrån”, säger Elis. ”Nu på en gång.”
Den här gången lyssnar Nick på honom.
Utanför har natthimlen hunnit bli nästan helt molntäckt och månljuset blir allt svagare. De småspringer mot trappan.
Halvvägs dit hörs ett välbekant ljud ur mörkret.
Smattrande vingar som ekar nere i fabrikslokalen.
”Duvorna”, säger Nick. ”Något måste ha skrämt dem.”
De skyndar sig fram till kanten av hissgalgen. Därifrån kan de se in genom den öppna takporten.
Ett rött sken syns nere i fabriken. Det rör sig snabbt åt deras håll, försvinner utom synhåll, för att sedan ersättas med ljudet från den knarrande trätrappan.
”Det kommer någon”, väser Nick.
De släcker pannlamporna och rusar mot gallertrappan.
”Repet”, säger Elis. ”Vi kan hissa oss ner från den kapade delen.”
Han väntar inte på svar utan störtar nedåt. Kränger samtidigt av sig ryggsäcken för att komma åt repet och änterhaken.
Månljuset försvinner helt och lägger trappan i mörker. Elis är nära att missa det sista steget. I sista ögonblicket får han tag i räcket och hindrar sig själv från att störta rakt ut i luften.
Han fångar upp Nick som kommit tätt efter, tecknar åt honom att vara tyst.
Ljudet av sjungande metall hörs tydligt över deras andhämtningar. Pisksnärtar som studsar mellan byggnaderna. Någon är på väg uppför spången. Någon betydligt större och tyngre än de.
”Skynda dig”, väser Nick.
De hjälps åt att fästa änterhaken i räcket och kastar sedan ner ryggsäckarna. Elis greppar repet med båda händerna, glider baklänges över det sista steget och vidare ut i mörkret. Ovanför sig kan han se Nicks fötter genom gallret till det sista trappsteget.
”Kom igen!” väser han, men Nick rör sig inte. ”Kom igen, Nick”, upprepar Elis samtidigt som han glider ner en bit till. Han känner en rörelse i repet. En vibration som växer sig starkare. Tunga steg nerför trappan.
”Nick!” ropar han, men hans vän tycks ha frusit till is. Han står vänd upp mot trappan där stegen kommer allt närmare.
Elis glider ner en bit till.
”Nick!”
Han tystnar då han genom trappgallret skymtar en jättelik siluett som sakta närmar sig. Kring dess huvud svävar ett rött sken.
Elis hjärta hakar upp sig. En enorm, svart varelse med röda ögon, precis som i ufo-legenden. Han kippar efter andan.
Stegen fortsätter.
Duns
Duns
Duns
Skriket kommer så oväntat att Elis är nära att pissa på sig, men det sätter samtidigt fart på hans hjärta.
Det är Nick som skriker, som vrålar rakt ut av skräck.
Som fortsätter att skrika trots att luften i hans lungor borde ta slut.
Så tystnar vrålet tvärt, ersätts av ett otäckt krasande.
Elis kan se hur Nicks fötter lämnar trappsteget. Tåspetsarna svävar någon decimeter upp som om varelsen lyft honom rakt upp i luften.
Något blött och varmt stänker ner genom trappgallret, träffar Elis i ansiktet och tvingar honom att blinka till.
Blod.
Nicks blod.
Då Elis öppnar ögonen ser han Nicks kropp fladdra förbi genom luften, bara någon decimeter bort. Sekunden senare slår han i marken med en dov smäll.
Elis vänder blicken uppåt igen.
Varelsen stirrar ner på honom genom trappgallret. Ansiktet ligger i mörker, där ögonen borde sitta syns bara två stora röda klot.
Elis är paralyserad av skräck.
Varelsen tar tag i änterhaken och lyfter loss repet, till synes utan minsta ansträngning. Håller Elis stilla i luften några sekunder med de röda ögonen fästa på honom.
Sedan släpper varelsen repet.
Låter honom falla.
Elis landar hårt. Bröstkorgen slår emot en sten. Han tappar luften, tycker sig kunna höra ljudet då hans revben knäcks. Men han har i alla fall inte landat bland det krossade glaset.
Nick ligger någon meter bort. Elis kravlar sig ditåt och tänder pannlampan. Inser redan innan han rör vid den mjuka kroppen att hans vän är död.
Nicks ansikte är kritvitt, ögonen buktar, tungan dinglar halvt avbiten mellan de krampaktigt stängda käkarna och har täckt hakan med blod.
Elis mage drar ihop sig, men han har inte tid att spy.
Inte om han vill överleva.
Han kan redan höra steg däruppe. Hur varelsen lufsar mot spången för att ta sig tillbaka ner till fabriken. För att hitta honom och avsluta jobbet.
Elis kravlar sig upp och tvingar benen att röra sig. Fotlederna gör ont, men till hans förvåning bär de honom ändå.
Värre är det med bröstkorgen. Varje andetag skär i lungorna. Men hans hjärta pumpar vilt. Kör runt adrenalin i kroppen, och det får den att fungera trots smärtorna.
Pannlampans ljusstråle piskar genom mörkret då han rusar mot stängslet. Han hör smällen då fabriksdörren vräks upp. Därefter steg över gruset.
Han vänder sig inte om. Störtar bara så fort han kan mot buskaget. Kastar sig in i det, kryper på alla fyra mot viltrännan. Vassa taggar river honom i ansiktet, sticker honom i knäna och armbågarna.
Lampan hittar viltrännan. Han trycker magen mot marken och börjar åla sig under stängslet.
Bakom honom hörs ljudet av kvistar som knäcks, över det ett dovt morrande, som från ett djur. Elis tar sig framåt så fort han kan.
Rännan är alldeles för trång för varelsen, han kan klara det.
Han är nästan igenom då en stängseltråd krokar fast i hans byxor.
Han rullar över på rygg, tar händerna till hjälp och rycker och sliter i benet. Den vassa stängseltråden gräver sig igenom tyget och in i skinnet.
Morrandet kommer närmare, blir till en jättelik siluett med lysande röda ögon precis på andra sidan stängslet.
Elis hjärta skenar. Han gör ett sista ryck i benet. Stängseltråden behåller ett stycke kött och hud innan den släpper taget, men Elis känner det knappt. Han är igenom, varelsen fast på andra sidan.
Elis snurrar över på mage och försöker kravla sig upp.
Ena foten hittar fäste.
Just som han ska börja springa greppar något tag om hans fotled.
Rycker omkull Elis med sådan våldsam kraft att pannlampan far av honom och landar på marken.
Han gräver desperat ner fingrarna i det mjuka underlaget för att hålla sig kvar, försöker sparka med sin fria fot.
Skriker så att det skär i lungorna.
Men det är lönlöst.
Varelsen drar honom tillbaka under staketet.
Bort från lampljuset.
Och in i mörkret.