Caroline Engvall
Järnsparv
Utgivet på annat förlag: 14 år till salu (2008)
Skamfläck (2011)
Skuggbarn (2013)
Virtuell våldtäkt (2015)
Ärren vi bär (2017)
Judasvaggan (2018)
Dockleken (2019)
Kyrkan (2020)
Välgöraren (2021)
Platinavargen (2022)
Utgivet på Bokförlaget Forum: Blodskam (2021)
Sorgebarn (2022)
Fällan (2022)
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se
Copyright © Caroline Engvall 2023
Omslag: Marcell Bandicksson, Sthlm Creators Tryckt hos ScandBook, EU 2023 isbn 978-91-37-15783-2
Järnsparven håller sig ofta dold i täta buskage. När den visar sig sjunger den med en vacker, silvrig och högfrekvent stämma.
HJÄRTNÄS
Ett år tidigare
”Snälla! Rädda min son!”
Kvinnans skri ringer i öronen. Hennes ögon är uppspärrade.
Två brandmän håller fast henne när hon försöker kasta sig mot den övertända villan.
”Mitt barn! Du måste få ut honom!”
Hjärtat skenar när Ludvig rusar förbi studsmattan i trädgården, mot ytterdörren. Svart rök bolmar från fönstren på övervåningen. Handtaget är glödhett när han sliter upp dörren.
Instinktivt tittar han sig omkring i hallen. Röken ligger som ett ogenomträngligt moln uppe under taket. På hallmattan ligger gymnastikskor och Bamsegummistövlar huller om buller. Han tar sats. Skriket genom masken är dovt och burkigt. ”Hallå! Var är du?”
Inget svar.
Trappan till ovanvåningen är helt rökfylld. På golvet ligger smälta Duplobitar. Ludvig trevar framför sig i den stickande röken. Ögonen svider och tåras. Läcker rökdykarmasken?
Det spelar ingen roll. Han måste in trots att halsen bränner.
Barnet. Sovrummet måste vara här någonstans.
Han hostar hårt och stapplar framåt. Rosslingen river i halsen.
”Hallå Lundgren, vart i helvete tror du att du är på väg?”
Elden suger susande i sig nytt syre. Ljudet tar brandchefens röst någonstans bakom honom. Det finns ingen tid att vända
sig om. I huvudet hör han mammans panikslagna skrik.
”Min son är kvar! Jag hann inte få ut honom!”
Ludvig stapplar förbi en brinnande trälåda med leksaksbilar. Hur kan svetten innanför skyddskläderna vara så kall och varm på samma gång?
”Mamma, mamma!”
Ludvig stannar upp. Pulsen rusar. Den ljusa pojkrösten är rädd och skör, men varifrån kommer den?
Hjärtat försöker slå sig ur bröstkorgen och overallen. Pojken lever, men var är han?
”Var inte rädd! Jag kommer!”
Ingenting hörs, bara branden som ylar. Soffkuddarna är flammande facklor.
Ludvig sträcker ut armen framför sig. Han stöter i en vägg samtidigt som en brinnande bjälke rasar ner precis framför fötterna i en kaskad av gnistor.
Han backar. ”Jag ska få ut dig! Ropa bara var du är!”
Hur mycket han än lyssnar efter pojkens röst är det bara träväggarna som skriker av elden runt omkring honom.
Brandchefens röst är desperat nu. ”Vänd för fan, Lundgren!
Du måste invänta förstärkning!”
Ludvig försöker andas lugnt i rökdykarmasken och fortsätter över en tågbana där vagnarna smält ihop med rälsen. Det finns ingen tid. En fönsterruta exploderar i en öronbedövande smäll.
Han ryggar tillbaka ett par steg. Pulsen dånar i kapp med branden. Han ser ingenting men pojkens röst hörs någonstans i närheten.
”Mamma, hämta mig!”
Trots att lungorna bränner hukar han och fortsätter framåt. Synfältet sugs ihop. Glödande sotflagor dras upp mot taket, men det finns fortfarande en chans.
”Ropa igen om du hör mig!” skriker han i masken.
Nu hörs ingenting annat än vrålet från elden. Den är över-
allt men han måste fokusera på att försöka orientera sig. Snälla, rädda min son!
Mammans röst tränger bort allt han lärt sig. Barnet. Han måste rädda barnet.
LUDVIG
Ormvattnet
Frosten frasar under stövelsulorna när Ludvig går långsamt över den frusna ängsvallen bort från Hannagården. Efter att han fyllde fyrtio har han blivit mer försiktig och förståndig. Det vore synd att halka och göra sig illa nu när han väl har kommit i form igen.
Någonting glittrande yr i de svaga solstrålarna. Luften här uppe i norr är så klar och krispig. Snart kommer skare av glas att ligga på vallen. Lika skidvänlig nu som när han var barn.
Han stannar till och tittar ut över de blågrå bergen i fjärran. Ännu längre bort finns de snöstrimmade fjällen och vildmarken. Miljön här uppe är så annorlunda mot hemma i Hjärtnäs.
Inga bilmotorer på lågvarv när pendlarna som ska in mot Stockholm skrapar rutorna på morgnarna. Inga tomma samtal om saker som inte betyder något. Här uppe i ödemarken är allt bara tyst och naturligt.
Han rätar på ryggen och drar ett djupt andetag genom näsan. Anapanasati, andning med medveten närvaro var någonting som munkarna i templet lärde honom för tjugo år sedan. Ett halvt liv. Mindfulness, meditationen och träningen har hjälpt honom ut ur det senaste årets sjukskrivning och mörker efter brandkatastrofen.
Det, och hans älskade sambo Naima.
Elektriska trådar fulla av värme sprider sig i bröstet när han ser henne framför sig. En persisk drottning med stämband av guld. Lakritsfärgat hår med nougatstänk. Om inte hennes
karriär som sångerska tar ordentlig fart inom kort ska han äta upp sin yogamatta – det har han lovat henne.
Han känner utanpå fickan på arbetsbyxorna. Mobilen ligger där, men det är lite för tidigt att ringa henne. Hon kom säkert som vanligt hem sent från någon spelning och behöver sin sömn. Dessutom ses de snart. Det är bara några timmar kvar tills han ska åka hem.
En gren knäcks under stöveln när han närmar sig vattendraget nedanför vallen på Hannagårdens marker. Utan att se det tydligt vet han att vattnet söker sin väg mellan stockar och stenar. Om somrarna fick solstrålarna vattnet att skimra som brons. Ju närmare han kommer, desto mer ökar det brusande ljudet i styrka och studsar innanför skallbenet.
Han pressar fingertopparna mot tinningarna. Den milda huvudvärken var där redan när han vaknade tidigt i morse. Han borde ha förstått att minnena av just den här platsen skulle få smärtan att eskalera.
Det var över tjugo år sedan han gick här senast och då med pappa.
Nu är han själv lika gammal som pappa var när han dog.
Ludvig stannar vid den nerblåsta tallen och försöker få axlarna att slappna av. Det var hans systers idé att han den här sista morgonen skulle få slippa skrapa färg i förrådet och i stället få en stund för sig själv. Besöka platsen som betydde så mycket för honom i tonåren. Nu ångrar han sig.
Han lever i nuet numera.
Det finns ingen anledning att titta bakåt och älta det han inte kan påverka.
Ludvig huttrar till och drar upp dragkedjan i halsen. ”Pappa”, viskar han men vinden och vattendraget tar hans röst.
”Tänk om du såg mig nu.”
En varm tår släpper taget och rinner ner längs kinden. Salt smak på läpparna och ett dovt surr i bröstkorgen, men nu är han inte rädd för oron.
”Du är redo att gå vidare”, sa psykologen på företagshälsan den sista gången Ludvig satt i fåtöljen med näsdukskartongen och ett batteridrivet ljus på bordet framför sig.
Han rätar på ryggen och torkar kinden med baksidan av handen.
Den kvinnliga psykologen med hög hästsvans och polotröja gav honom en kram innan de skiljdes åt efter ett helt års terapi. Han såg nästan en tår också i hennes ögonvrå när hon mumlade ”vilken resa du har gjort” och vinkade av honom utanför rummet.
Det lågintensiva burrandet bakom revbenen stillnar när han borstar bort snöpudret från den nerfallna tallstammen och sätter sig. Om ett par veckor är det dags att ta upp arbetet som brandman. Han har till och med börjat längta och psykologen hade rätt: vilken resa han har gjort under det här året. Från ett vrak med obestämd sjukskrivning till att ha hittat tillbaka till ork och framtidstro.
Han pillar bort små bitar bark som faller ner på marken. Naima har varit ett enormt stöd för honom. Hon har tagit hand om honom när han ibland legat hela dagar och stirrat upp i taket, oförmögen att ta sig för någonting alls.
Stora starka brandmannen. Svag och skör som en porslinsfigur.
Han tränger bort bilden på pojken med fräknarna som syntes i varenda kvällstidning för ett år sedan.
Det som hänt är historia. Det förflutna ska inte få kasta skuggor över livet.
Nu ska han bara fokusera på ljus och kärlek.
Ludvig vet inte hur länge han suttit på stammen när en avlägsen gevärsknall får honom att rycka till. I meditationen och djupandningen dök pappa upp ett kort ögonblick.
Pojken höll sig i bakgrunden. Pappa såg ut precis som sista gången Ludvig träffade honom innan han dog. Solbränd, skrattrynkor i ögonvrårna och en begynnande skäggstubb. Precis så avspänd och ledig som han trivdes med att vara när han inte arbetade på advokatbyrån i Stockholm. Med lugna djupa andetag lyckades Ludvig hålla känslorna i schack även när pappa i dagdrömmen tittade honom stint i ögonen och sträckte ut handen mot honom.
”Det är inte på riktigt”, skulle psykologen ha sagt och knackat sig med pennan på huvudet. ”Det sitter bara här.”
En smäll till, närmare nu, får blodet att isa sig. Älgjakten är i gång och hans svåger Aryan kom tillbaka igår kväll med tio kilo styckat kött att lägga i frysen på Hannagården. Ludvig tackade nej. Ända sedan han kom hem från tiden som novis i templet utanför Bangkok har han ätit vegetariskt. Något annat tillåter inte hans buddhistiska övertygelse.
Han har hittat det inre ljuset.
Ludvig reser sig hastigt upp. Vätan från snön på stammen har gått igenom byxorna och gjort honom kall ända in på bara skinnet utan att han märkt någonting.
Han vänder sig om och tittar upp mot Hannagården. Hans syster Smilla har varsamt renoverat mormors gård. På håll ser fasaden ut som ett pepparkakshus med sitt bruna timmer och vita detaljer som av kristyr.
Han bryter av en pinne från stammen och drar av barken så att det lena vita träet blottas. Det är sista dagen han är här. Kanske borde han gå upp och hjälpa Smilla med de sista detaljerna i mormors gamla förråd.
Samtidigt är det något som håller honom kvar vid det strömmande vattnet. Stenarna vid jokken har tunna snömössor och det strida vattendraget nedanför är täckt av skör nyis. Det var här han och pappa så ofta satt och spanade efter fåglar. Pappa var mer sammanbiten och tyst den sista sommaren innan han dog.
Kanske var det för att mormor i samma veva började bli dement.
Mobilen ligger längst ner i fickan. Ludvig tar upp den och pickar på skärmen. Bakgrundsbilden föreställer honom och Naima hand i hand. Hennes vän Alexa Carlsson tog den i smyg när de åt parmiddag på en skärgårdsrestaurang i somras. När Alexas make Bengt fick ett par glas dyrt rödvin innanför västen tjatade han mer än vanligt om att Ludvig borde fria till Naima efter alla år tillsammans. Ludvig slog det ifrån sig. Naima är en fri fågel. Ingen man sätter i en bur.
Han rycker till när mobilen vibrerar. Värmen sprider sig än mer i kroppen när han ser vem som skickat ett ”är du vaken?” följt av tre röda hjärtan.
Han trycker på uppringningsknappen. Naima svarar på första signalen. När hon sätter på kameran blir han knäsvag. Det spelar ingen roll att hon är nyvaken, hans Naima är ändå vackrast i världen.
Hon sträcker på sig och gäspar. ”Jag visste väl att du var uppe. Hur har du det?”
Ludvig ler. ”Bara bra. Det känns fint att kunna hjälpa min syster med förrådsrenoveringen. Det var länge sedan vi sågs.”
”Är allt sig likt?”
Ludvig visar vattendraget med storskogen som kuliss.
Naima visslar till. ”Det ser kallt ut?”
”Jo”, säger Ludvig och vänder kameran innan han lägger handen på hjärtat. ”Men när jag tänker på att vi snart är tillsammans igen blir det varmt här inne.”
”Herregud, vilken romantiker du är”, säger Naima och himlar med ögonen.
”Jag trodde inte att du tyckte att Gud var något att ha?”
Naima vickar på telefonen. ”Gud hör till något som var för länge sedan, i ett annat liv.”
”Och hur är ditt liv just den här morgonen?”
Det blir tyst en sekund för länge.
”Hallå?”
”Förlåt, jag fick ett meddelande från min agent. Hon kommer också på festen ikväll.”
”Men är du okej?”
”Absolut. Lite ont i magen bara.”
Värmen byts mot en kall rännil. ”Har det inte blivit bättre?”
”Äsch. Bara en släng av magkatarr. Jag har ju passat på att jobba mycket de här dagarna när du är borta. Kanske blev det lite för mycket.”
Ludvig försöker göra en förtroendeingivande min. Naima har tagit alla spelningar hennes agent lastat på henne den senaste tiden. Hon får ständigt höra att hon snart kommer att slå igenom. Det krävs bara lite till. Ett enda företagsgig till på sena tider och med dålig ersättning. ”Är det säkert att du orkar sjunga hos Carlssons ikväll?”
Naima zoomar in sig själv så nära att han kan se hennes porer på näsan. De tunna rynkorna vid ögonen avslöjar att hon ler. ”Ikväll blir enkelt. Och jag vill gärna göra det för Alexas skull.”
”Annars kanske vi bara kan vara hemma och …”
”Spelningen är bokad. The show must go on.”
Ludvig kniper ihop läpparna. När Naima har bestämt sig för något blir det så. Antagligen grundades hennes temperament och starka vilja redan i barndomen i Iran.
”Men annars då?” frågar han och följer ett sträck flyttfåglar med blicken.
”Vad då?”
”Ja men. Har du inte gjort något roligt utöver att jobba?”
Naima blir tyst en stund. ”Min kompis Johanna hörde av sig och ville ses. Men jag orkade inte.”
”Varför inte?”
”Du om någon borde väl veta?”
En fjäderlätt suck undslipper Ludvigs läppar. Hon har rätt. Han om någon borde verkligen veta efter det här året. Dess-
utom har Naima berättat att hennes kompis från tonåren tar mer energi än hon ger.
”Men ikväll ska vi äntligen …”, börjar han när han hör ett rop uppifrån vallen.
Han vänder sig om.
”Hallå brorsan! Kan du komma?” Smilla vinkar. Kylan ger henne en aura av ånga från utandningsluften.
Han gör en tumme upp innan han tittar mot skärmen. ”Min syster vill ha hjälp.”
”Okej, du ska få gå. Har allt gått bra med henne?”
”Jo …” Ludvig tänker efter. ”Vi ses ju inte så ofta. Det känns som att hon går och gruvar på något.”
”Som vad?”
”Jag vet inte, men jag måste gå nu. Du glömmer väl inte att jag älskar dig?”
”Hur ska jag kunna glömma det när du säger det varje dag?”
”Det är för att det är hundra procent sant”, säger Ludvig och gör en slängkyss mot kameran.
Naima gör detsamma och lägger på.
Han blir stående en sekund innan han fyller lungorna med den kyliga luften. En rosslande hostning drar genom luftrören, ett fysiskt minne efter branden, men det bekommer honom inte längre. Det lilla stråk av oro han kände över Naimas magvärk är borta.
Allt kommer att bli bra.
Det säger hans starka intuition och den har sällan fel.
När Ludvig öppnar dörren till förrådet slår lukten av målarfärg mot honom. Smilla har håret med guld- och silverslingor uppsatt i en slarvig knut. Hon står på en pall och målar fönsterfodret som Ludvig satte dit en av de första dagarna. Det
var pilligt men det gick. Speciellt när han tänkte på pappas oändliga tålamod med mormors brors stuga i skogen som pappa ensam renoverade utan någon som helst erfarenhet.
Smilla vänder sig om. Hon har en vit rand av målarfärg på kinden. ”Kom. Så släpper vi inte in kylan.”
Ludvig kliver över tröskeln och stänger om sig. Dörren gnäller inte längre efter smörjningen. Mormors skjul blev verkligen något annat när den trasiga symaskinen, råttlorten och de mögelskadade broderade dukarna försvann samtidigt som de nya hyllorna kom upp på väggen. Smilla har redan satt dit tre fotoramar med svartvita fotografier från Hannagården förr i tiden. Mormor skymtar på vallen på den ena. Moster Elizabeth står stolt på trappan på den andra. Smilla, Aryan och Agnes ler stort mot kameran på det tredje.
Ludvig ryser. Det är rått här inne, nästan kallare än utomhus. Smilla har klätt sig bättre än han med en stickad halsduk virad runt halsen. Hon kliver ner från pallen. Golvet är fullt av tunna lockiga hyvelspån men bra mycket renare än när de började. Då var golvet täckt av damm, bråte, torkad lera och spindelväv. Hon sveper med handen över rummet.
”Vad tror du? Kan det här fungera som ett extra krypin åt Agnes när hon kommer hem?”
Ludvig sätter sig på huk och öppnar verktygslådan. Han rotar bland knöliga ståltrådsringar och rostiga muttrar. Isoleringen sitter på plats men de nya läkterna och gipsskivorna som han försökte skruva ihop blev inte riktigt perfekta i kanterna på de gamla vinda väggarna. ”Agnes kanske behöver en säng också?”
Smilla skrattar till och pekar mot hörnet där ljusarmaturen som ska sättas upp ligger. ”Äsch, hon kan väl få testa att leva lite spartanskt, precis som morbror?”
Ludvig ler och tar upp en av LED-lamporna. Under åren i templet sov han på betonggolv med bara en enkel matta under sig. ”Jag vet inte om dagens ungdom tål sådant.”
Smilla knackar honom på huvudet med penselskaftet. ”Nu låter det som att den visa själen har förvandlats till en grinig gammal gubbe.”
”Försök inte. Jag är två år yngre än du.”
”Jag sa ju det. En gammal gubbe.”
Smilla doppar en roller i tråget. Ludvig betraktar hennes rygg när hon drar färg över innertaket. Hans storasyster var alltid den roliga och spontana som tonåring. Han var grubblaren och petimätern. Därför retar gliporna i gipsskivorna honom.
”Jag ska inte bry mig”, mumlar han och skruvar i lampan i taket.
Smilla vänder sig om. Rollern droppar en klick vit färg på golvpappen. ”Vad sa du?”
Ludvig hejdar sig med en lampa i handen. ”Jag?”
”Ja. Du sa någonting om att inte bry sig.”
”Jag tänkte högt. Min psykolog har sagt att jag inte borde gräva ner mig i smärtsamma detaljer utan fokusera på den stora bilden. Att livet går vidare vare sig vi vill eller inte.”
”Enkelt för dig att säga som spirituell yogi.”
”Kanske. Men jag skulle gå under om jag tänkte på allt som varit varje dag.”
”Så i stället flyr du?”
Ludvig drar i halslinningen på batiktröjan som han fick av en backpacker på väg hem från Asien för många år sedan. Han har använt och tvättat tröjan så många gånger att den är silkesmjuk. Det är sant att han tackade nej till att säga ett sista farväl till pappa på bårhuset. Smilla fick ta hand om mötena på begravningsbyrån medan Ludvig lämnade allt för att åka till tempelretreaten i den fuktiga djungeln på andra sidan jordklotet. ”Jag flyr inte.”
Ilskan blixtrar till i Ludvig men försvinner lika snabbt igen. Han är inte en arg person, har inte varit sedan tiden i Asien. Ahimsa, icke-våld, är ett av hans ledord.
”Sjukskrivning är ingen flykt”, fortsätter han. ”Och dessutom ska jag börja arbetsträna på brandstationen snart.”
Smilla sätter ner färgburken på golvet och går fram till honom. Hon sätter sig på knä bredvid. Doften av äpple och terpentin är påtaglig. Blicken naglar fast honom som så många gånger när de var små och hon ville ha sanningen ur honom. ”Älskade bror. Är det den där hemska brandolyckan som spökar?”
”Varför tror du det?”
”Jag inte bara tror. Jag vet.”
Ryggraden knakar när Ludvig sträcker på sig och tar sig mot bakhuvudet. Han har samlat det skulderlånga håret till en grov hästsvans knuten med ett tygklätt gummiband för att inte nöta sönder håret med vanliga gummisnoddar. Försiktigt vickar han på huvudet från sida till sida. Vänster sida vaknar till liv, sedan höger. Nästan ett helt år har gått sedan larmet kom till brandstationen strax före Allhelgonahelgen.
Tolv månader. Femtio veckor. Han borde kunna gå vidare. Ändå hör han fortfarande ibland de isande skriken från den panikslagna mamman utanför den övertända villan långt ute på Värmdö. Hur hon gång på gång försökte ta sig in i huset trots att starka män höll henne i armarna. Hennes skri som är för evigt inristat i hans hjärna.
”Snälla, rädda min son!”
Ludvig möter sin systers bekymrade blick och gör sitt bästa för att försöka se övertygande ut. ”Jag drömmer faktiskt inte så ofta om den där händelsen längre.”
Smilla knuffar honom lätt i sidan. ”Och det vill du att jag ska tro på?”
”Det är sant.”
”Okej. Men det var kanske bra ändå att du fick komma upp hit till ödemarken ett par veckor och vila upp dig?”
Ludvig skrattar till och slår ut med handen. ”Kallar du den här förrådsrenoveringen vila?”