9789137506142

Page 1

FRIDA SÖDERLUND

EN SAMTIDA UPPGÖRELSE

FORUM

Citatet av Chimamanda Ngozi Adichie på s. 211

är översatt av Niclas Hval (Alla borde vara feminister, Albert Bonniers Förlag, 2015)

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se

Copyright © Frida Söderlund 2023

Omslag: Kerstin Hanson

Tryck: ScandBook UAB, 2023

isbn 978-91-37-50614-2

Till alla som levt med flera versioner av sig själv, i en och samma tid.

Men mest av allt till Elin och Katia.

Min lillasyster och min bästa vän.

Kvinnorna i mitt liv.

Det är ni som lärt mig att det enda sättet att möta världen på är genom att följa sin egen väg, men att det ibland också kräver att man gör motsatsen till det förväntade.

Tack för att ni hållit alla versioner av mig med sådant otroligt tålamod.

Jag älskar er.

FÖRORD - 9

FRIDA PÅ AFTONBLADET – DEL 1

DEN LAJKADE KVINNAN - 17

FRIDA PÅ AFTONBLADET – DEL 2

DEN OPTIMERADE KVINNAN - 65

FRIDA PÅ AFTONBLADET – DEL 3

DEN URVRIDNA KVINNAN - 101

DEN REPRODUKTIVA KVINNAN - 139

DEN SEXUELLA KVINNAN - 175

FRIDA PÅ AFTONBLADET – DEL 4

DEN HOTADE KVINNAN - 207

DEN FRIA KVINNAN - 241

FRIDA PÅ AFTONBLADET – DEL 5

EFTERORD - 254

FÖRORD

Tapeten är blommig, i vitt och brunt. Jag undrar hur gammal den är, om den bytts ut under åren eller om den håller kvinnliga hemligheter, precis som väggarna.

Två klänningar hänger omlott på en krok. Den ena är skir, i vit och transparent mesh. Ovanpå hänger en något mer täckande, i blå siden. De är vackra, båda två.

Men min blick dras mot skylten som sitter bredvid. Den beskriver det svenska kvinnoidealet på 1800-talet. Något händer i mig när jag läser.

När jag läser om det som har hänt förut, i en annan tid. Men som på många sätt också händer nu.

Det är mars 2022 och jag står mitt i det som finns kvar av ett gammalt, svenskt sjukhem, men som nu är ett litet museum. Tänker att alldeles för lite och alldeles för mycket har förändrats på en och samma gång.

Jag samlar mig och läser igen.

Hon skulle vistas inomhus, inte anstränga sig för mycket.

9

Snörliv och krinoliner begränsade möjligheterna, att röra sig fritt och andas fritt.

Att vara kvinna blir nästan en sjukdom i sig.

En sjukdom.

Jag googlar ”krinolin” och får upp bilder på den stela och strukturerade underkjolen. Gjord av rotting eller någon form av stål, och som spände tyget rakt ut från kroppen. För att framställa en mer önskvärd illusion av den kvinnliga kroppen.

Nu använder vi stål på helt andra sätt. Låter kroppen formas om, men direkt i köttet, i huden. Vi har karvat oss själva till formen av ett timglas i snart ett decennium nu. Men ryktena har börjat gå om att en annan trend är på ingång. Den där vi ska begränsa oss själva igen. I formen, i sinnet, i maten. Bli små människor i ännu mindre kroppar.

Att vara en kvinna blir nästan en sjukdom i sig.

Jag vänder blicken tillbaka ner i telefonen. Jag söker efter alla rykten, om idealet det viskats om så länge nu. Jag möts av bilder på lågt skurna jeans, framträdande nyckelben, insjunkna kinder, förtvinade människor. Jag möts av tjejer i min ålder som skriver ”nej, nej, nej – inte igen”. Heroin chic var 90-talets stora skönhetsideal och det präglade oss långt in på 00-talet, men det var också mycket mer än så.

Det var en överdos av smalhetsnormen.

Jag tänker på tjejen som höll på att dö efter den skönhetsoperation som skulle ge henne 10-talets eftertraktade kurvor. Timglasformen och Kardashian-looken. Men i stället höll det på att kosta henne livet och hon sörjde de förlorade formerna länge, länge.

Så kom plötsligt det som sker nu och hon log när hon sa att hon passade in igen. Hennes traumatrasiga kropp var skönhetsidealets nya framtidshopp.

Men så räknar också ett timglas alltid ner, och när sanden nått botten så har något tagit slut.

10

En person sa en gång att det finns en hierarki i skönhet. Att det som till slut blivit för alla slutar trenda så fort det nått sin fulla tillgänglighet. För hur ska vi kunna efterapa eller tråna, hur ska vi kunna leva i ett förebildsstyrt samhälle, om vi alla kan uppnå samma sak? Om vi alla ser lika ut? Någon måste alltid vara den vackraste, drottningen i spegel, spegel på väggen där. Och en drottning måste skilja sig från sina undersåtar.

Jag vänder blicken upp igen. På lappen och klänningarna. På kvinnans ständiga fängelse, hennes oundvikliga kamp. Det ytligaste men ändå mest innerliga. Det skadliga och kroppsfientliga.

På det som var men ändå fortfarande är.

Timglaset har spruckit och nu ska formerna vi ägnat ett decennium åt att jaga skäras bort med splittret från glaset – och jag vet inte, jag vet inte om vi överlever det. För det är inte snörliv, krinoliner, lågt skurna jeans eller klänningar i mesh som begränsar möjligheterna att andas fritt, att röra sig fritt. Det är idealen. De ständigt föränderliga, men ändå konstanta.

För att en kvinnas kropp alltid går i trender.

Jag tror att det är därför jag skriver den här boken. För att det inte bara är kroppen som går i trender, det är också kvinnan, och vad man väljer att göra med henne. Eller mot henne.

Mitt utseende har medvetet eller omedvetet varit centralt i hela mitt liv. Generationen jag representerar är den första som kan leva i flera versioner av sig själva samtidigt, den digitala samtiden har gett oss alla möjligheter att polera och renovera oss själva. Ansiktet vi bär mot världen är till och med döpt efter den här tiden. Instagram Face.

Ett citat från den amerikanska författaren Nathaniel Hawthorne, publicerat redan 1850, lyder: ”No man for any considerable period can wear one face to himself, and another to the multitude, without finally getting bewildered as to which may be the true.” Ingen man kunde det 1850 och jag tror ingen kvinna kan det nu.

11

Många tycker att vi ska sluta prata om kvinnan och kroppen, men vi är tillbaka på en plats där människor lagstiftar om våra livmödrar och skönhetsidealen får oss att riskera våra liv på operationsbord, så om något så är det här inte tiden för att vara tyst. Vi måste bara rikta samtalet rätt.

Det här är mitt bidrag till det.

Ett försök att förstå vår samtid, med kvinnan i fokus. Det här är berättelsen om köttet och blodet som håller oss vid liv och makten som kommer med kroppen. Det är också ett försök att förstå hur det som har kraft också kan vara en akilleshäl. Hur utseendet är ett kapital som kvinnan aldrig kommer undan och hur sexualitet, fertilitet, kirurgi, diagnoser och våld på ett eller annat sätt alltid måste kämpas för eller emot. Det här är på många sätt en uppgörelse med systemet som tvingar in oss kvinnor i roller som knappt går att överleva i. Ett försök att förstå värdet i digitala identiteter, trenden av utbrändhet, varför gamla krig kommer tillbaka och hur samhället är uppbyggt för att straffa kvinnan för att hon är just kvinna.

Det här är på alla sätt min jakt – på frihet.

För om jag bara får skriva ur mig alla kvinnor ur kroppen, kanske jag kommer kunna leva lite lättare.

Det här är kvinnorna jag har mött och varit.

De som har tittat tillbaka på mig i spegeln och de jag har mött i situationer livet gett.

De har alla lärt mig någonting, oavsett om jag hållit med dem eller inte. Jag hoppas att de kan göra samma för er.

Ta emot dem ömt, jag tror att de har längtat efter att bli lyssnade på.

Frida, 2023.

12

FRIDA PÅ AFTONBLADET

– DEL 1

15 augusti 2018

Jag hör producenten räkna ner i mitt öra och pulsen börjar automatiskt ticka uppåt. Jag tar ett djupt andetag för att reglera den, samtidigt som den enorma kranen sänks mot mitt ansikte. Så fort den röda lampan tänds kommer jag att vara ensam med alla blickar på mig. Tv-tittarnas, producentens, kollegornas och de tolvtusen personer som samlats framför scenen i Kungsträdgården i Stockholm. Det har blivit min grej, att varje år säga någonting viktigt i den sändning som annars handlar om musik.

När jag började på Aftonbladet var min stora rädsla att jag inte skulle kunna vara precis det här. Någon som å ena sidan underhåller och å andra sidan har påverkan. Jag brottas fortfarande med de tankarna ibland. Om jag verkligen kan vara en ung kvinna med allt vad det innebär, en offentlig person och journalist samtidigt.

Jag blickar snabbt ner i manus. Får inte sabba det här nu. Lampan tänds och jag andas in på nytt.

Showtime.

– Man kan tycka mycket om världen i dag. Det är mycket som försöker slita oss isär. Fördomar och strukturer. Hat och

1313

hot. Det är mycket som försöker separera oss människor, som om våra olikheter vore någonting dåligt, som om det vore någonting farligt. Men det är inte sant.

Publiken skriker. Jag känner både lättnad och iver. Två år tidigare höll jag ett brandtal om sexuella övergrepp. Stod precis såhär och sa att om någon gick över gränsen, under kvällen eller framöver, så fanns det människor redo att stötta den som blev utsatt. Morgonen efter hade åtta tjejer anmält övergrepp som skett i publikhavet. Men känslan som ekade från kvällen var inte sorg eller skam. Det var ilska och kraft. Ordet nej. Nej, du har ingen rätt till min kropp och jag kommer att säga det.

Det går att förändra saker, när ord blir sagda och får bli till handling.

Publiken fortsätter att skrika. Pulsen går upp igen, men det blir lättare att fortsätta mitt brandtal härifrån. I ögonvrån ser jag artisten Peg Parnevik ta ett steg ut på den långa catwalken, hon närmar sig mig från vänster. Vi har inte övat det vi är på väg att göra, men det behöver inte bli perfekt. Inte nu när publiken är med oss på det här sättet.

Peg ställer sig bredvid mig, kameran är på oss båda, min blick är på folkhavet framför. Det är nästan bara tjejer, från tonåringar till unga vuxna, och jag ber publiken ta personen bredvid sig i handen och lyfta händerna i luften. Jag och Peg gör samma sak.

– För medmänsklighet, respekt och solidaritet. Det har inga landsgränser, ingen hudfärg, inget kön. Det här är vi tillsammans. En för alla och alla för en.

Publiken blir vild.

Plötsligt går rädslan jag alltför ofta känner – kring kvinnan i min kropp och journalistiken i mitt kall – inte längre att hitta någonstans. Kanske är det konstigt att jag så ofta annars känner den, med tanke på de scener jag blir tilldelad och den position som jag har, som jag krigat mig till. Men samhället är uppbyggt så, att jag som kvinna ska stå på en grund av tvivel.

14

Är jag tillräcklig? Kommer jag att leva upp till alla krav, alla förväntningar?

Jag tror det, i alla fall nu. Nu när allt jag ser är styrkan i alla unga ansikten framför mig. Och om gåshuden på mina armar dessutom är resultatet av kvinnor i grupp, då skulle jag kunna stanna i den här stunden för alltid.

Jag och Peg ler mot varandra. Kraften går inte att värja sig mot.

1515

DEN LAJKADE KVINNAN

- KVINNA JAG HAR MÖTTCHLOÉ

”Vår tids Hunger games”

Stockholm, 2022

– Jag såg Hunger games i går och det var som att polletten föll ner. Om det är någonting som beskriver världen vi lever i och influencerbranschen i stort så är det ju den filmen.

Chloé ställer två kaffekoppar på bordet.

– Alla scenarier stämmer ju in. Pressen att göra sig till, att tävla mot någon annan, att skaffa sponsorer och bli omtyckt. Det är sjukt.

Jag nickar.

– Och på något sätt är det ju inte de som människor som kämpar för sin överlevnad, det är ju de som varumärken. Det gäller att du lär dig spela spelet innan någon annan spelar ut din relevans, säger jag.

– Exakt.

Chloé nickar uppmuntrande. Hon har jobbat nära influencers i flera år. Både som manager och på agenturer, och jag behöver henne för att förstå den samtid vi lever i. Den som i snart tio år har haft influencers i toppen av hierarkin. Hon är dessutom en av de smartaste personer jag känner.

Jag tror att hon är något på spåren med Hunger gamesreferensen. För det vi ser är en bransch som nästan uteslutande

19

definieras av blicken utifrån. Där ditt värde bestäms av antalet likes och kommentarer, av räckvidd och engagemang. Det kräver att du hela tiden är på tå, har fingret i luften. Är mer intressant än personen bredvid. Eller den som jagar precis bakom.

Att vara mer intressant än personerna i samma bransch kan verka ofarligt i sig. Men berättelserna finns där, ryktena med. Jag hör dem hela tiden. Om unga tjejer som offrat vänskap för att sno åt sig någon annans företagsdeal. Om hur människor fejkat relationer för att få exponering, ridit på någon annans framgång, och sedan lämnat dem vind för våg så fort deras egen relevans värderats högre. Spelet är minst sagt hungrigt.

Chloé reser sig för att börja koka vatten i en keramikkanna på spisen.

– Den visslar när den är klar, säger hon med ett leende. Hon är tyst i några sekunder innan hon fortsätter.

– Om man ska dra parallellen till ett vanligt jobb så är det så mycket som inte är hållbart med den här världen. På ett vanligt jobb har du kollegor, en HR -avdelning, du har en chef och strukturer för en bra arbetsmiljö. Men här skickar vi ut unga människor i världen ensamma, som dessutom är extremt formbara, och kräver att de ska ta ansvar för andra människor på en ytlig nivå och dessutom navigera genom det.

Chloé suckar.

– När vi lever i en tid där det finns gymnasieutbildningar för att bli influencer så kan vi heller inte säga att yrket inte har påverkan, säger jag.

Människor blir ibland provocerade av att jag benämner influencers som makthavare. De vill gärna säga att de bara är marionetter, att de egentligen inte har någon egen makt utan bara är redskap för någon annans. Att vi manipulerats att tro att deras reklamsamarbeten, likes och följare är att se som mäktigt.

Men påverkar du vad människor väljer att lägga sin tid

20

och sina pengar på, då har du makt. Över hur de tänker eller tycker, känner eller agerar. Har du dessutom inflytande över en större publik – då är du absolut en makthavare. Att tro något annat är att skygga för verkligheten.

– Vad tror du influencers går sönder av mest? frågar jag Chloé.

–  Att konstant känna sig otillräcklig. Du skapar en persona och du är ditt varumärke dag ut och dag in. Varje dag vaknar du upp och tänker: ”Okej, hur kan jag vara den bästa versionen av mig själv för att bli maximalt omtyckt?” Det är som att vara fast i högstadiet för alltid.

– Och du får absolut inte göra fel, säger jag.

– Absolut inte! Du får inte känna någonting. Du får inte klaga på någonting. Du ska bara … Det är som att du för evigt sitter i en loop av duktig flicka-syndromet.

Chloé pratar snabbt. Hon pratar alltid snabbt.

– Att känna ångest över sociala medier är inte en exklusiv upplevelse bara för att du är offentlig. Inte heller att ifrågasätta vem du är i den här världen. Men om du är offentlig kanske du inte har råd att rannsaka dig själv och nå insikten att du är en del av en struktur. Du och jag kan ju göra det. Men om det är ditt dagliga jobb att vara perfekt, då är det också det du upprätthåller. Influencers är inte dumma, men ibland lever de efter ett motto.

– Vilket?

– Ignorance is bliss. De kan leva ganska länge på att inte ifrågasätta sina beteenden.

Chloé ställer ner kannan och börjar veva med en sked i kopparna.

– Jag får inte igång Nespressomaskinen, det är därför det blir snabbkaffe, säger hon och skrattar.

– Har du havremjölk så överlever jag, svarar jag och bestämmer mig för att haka på hennes utläggning om att det går att vinna något på att spela dum eller ignorant.

21

Är inte det ett klassiskt strutsbeteende? Vi har ju alla det. Stunder där vi stoppar huvudet i sanden.

Chloé nickar.

– Jo. Ibland är det nog ren överlevnadsinstinkt.

– Det är också bara kvinnor som måste vara perfekta från start. Det är som att det inte finns någon utvecklingskurva. Du ska redan vara allting. Rätt, korrekt, snygg, omhändertagande, ansvarstagande och så vidare. Och är du inte det kommer du att få höra det.

Chloé tar en mun kaffe och tittar ut genom fönstret. Majoriteten av profilerna hon har jobbat med har sina liv som den säljande varan. Det är de som är produkten och publiken kräver transparens för att få valuta för sina pengar. De vill veta allt om sminket i ansiktet och relationerna i bakgrunden. Ingenting blir heligt när publiken vill ha en flykt från verkligheten.

– Vi följer de här vackra människorna som åker till vackra platser och dricker vackra drinkar och inspirerar oss att laga vodkapasta och tänker att det inte är så farligt. Men influencers offrar också sig själva för någon annans underhållning. Sedan ska vi som samhälle bestraffa dem för varje snedsteg de tar, säger hon.  Jag nickar medhållande. Samtidigt behöver vi sätta stopp när underhållningen blir gränsöverskridande. När kreatörerna tappar perspektiv och börjar marknadsföra sådant som kan verka ofarligt, men som också blir skadligt. Som skönhetsingrepp eller operationer.

– Det som frustrerar mig är att kritiken oftast landar på en person och inte på hela branschen. Eller strukturerna vi byggt för den delen, börjar jag. Det vi ser som är skadligt har ju med något mycket större att göra. Hur industrier utnyttjar unga människors osäkerhet och deras maktpositioner och plattformar – och uppriktigt, till en viss gräns, riskerar deras liv för sin egen ekonomiska vinning. Det är ju helt bisarrt.

22 –

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.