ett
H
»
on är död!« Cecil Williams gjorde sitt tillkännagivande från matsals entrén på Ravenscar, varefter hans stängde dörren om sig och med ett par snabba steg gick bort till bordet. Elizabeth Turner flög ofrivilligt upp från sin stol. »Sedan när?« frågade hon spänt med blicken på hans ansikte. »I morse, tidigt i morse. Strax före gryningen för att vara exakt.« Det blev tyst. Elizabeth lyckades hålla tillbaka vågen av känslor som plötsligt vällde upp. Även om nyheten var väntad sedan länge, hade hon innerst inne aldrig trott att hon skulle få höra de orden. Hon tog några sekunder på sig att smälta nyheten, sedan sa hon: »Det finns inte mycket att säga, eller hur? Ingenting egentligen, och vad skulle det förresten tjäna till? Jag är ingen hycklare, jag tänker inte låtsas att jag sörjer henne.« »Inte jag heller. Jag förstår fullkomligt dina känslor, Elizabeth.« Han la en arm om hennes axlar, kysste henne på kinden och såg djupt in i hennes strålande, mörka ögon. De skimrade av tårar, och han visste utan skuggan av ett tvivel att det inte var sorgetårar över den nyss bortgångna kvinnan. Det var faktiskt tårar av uppriktig lättnad. »Det är över nu, Elizabeth«, sa han mycket stilla. »Äntligen. Det är slut på din plåga och du kan känna dig trygg och säker. Ingen kan någonsin mer bestämma över dig. Du rår dig själv, ditt öde ligger i dina egna händer.« Den spända minen i hennes bleka ansikte löstes med ens upp och hon utbrast: »Ja, nu är jag fri. Äntligen fri! Å, Cecil, vad underbart! Fast, vet 11
90902_Elizabeth_OK1.indd 11
09-02-26 14.57.32