9789146219019

1. Masken i blomman 9 2. Ett engelskt sätt att se 45 3. Se och inte se: Det indiska sättet 90 4. Olika vägar 148 5. Indien igen: Mahatman och efteråt 193

En_författares_krets_12sept.indd

5

09-04-23

11.28.36

En_foĚˆrfattares_krets_12sept.indd

6

09-04-23

11.28.36

Till dess att jag fyllde sex eller sju bodde jag huvudsakligen i min mormors hus i en liten landsortsstad på Trinidad. Sedan flyttade vi till huvudstaden, Port of Spain, till mormors hus i Woodbrook-området. Jag blev genast förälskad i det jag kunde se av livet på gatan i Woodbrook och ordningen i samhället, att man tidigt på morgonen tvättade rännstenen på båda sidor om gatan och dagligen samlade ihop skräp i stadens blå hästkärror.

Mormors hus stod på höga betongpelare. På framsidan fanns en veranda där det hängde ormbunkar i öppna metallkorgar, klädda med bark från späda kokosnötgrenar i trädets topp. Ormbunkarna gav avskildhet på verandan, och det ingick i husets ritualer att vattna dem morgon och kväll. En betongtrappa täckt av ett litet spetsigt tak i korrugerad plåt förde till grinden på framsidan och trottoaren utanför. Om man stod vid trappräcket hade man perfekt utsikt över gatan och folklivet.

Jag lärde känna människorna väl, även om jag aldrig talade med dem och de aldrig talade med mig. Jag lärde känna deras kläder, stil och röster.

Sexton år senare, i London, under en mörkare tid då 7

En_författares_krets_12sept.indd

7

09-04-23

11.28.36

en författares krets

jag börjat tro att jag aldrig skulle komma igång som författare, mindes jag gatan och människorna, och på det viset skrev jag min första bok.

Utsikten över gatan var »platt«: i det jag skrev gick jag ända fram till den, lika nära som när jag var barn, och stängde ute det som fanns längre bort. Jag visste redan då att man kunde se på ett annat sätt, att det skulle krävas ett annat slags skrivande om jag så att säga tog ett steg eller två eller tre bakåt och observerade mer av omgivningen. Och om jag för att ytterligare komplicera saken ville utforska vem jag var och vilka människorna på gatan var (vi bodde på en liten kulturellt och rasmässigt blandad ö med immigranter), skulle det i sin tur kräva ett annat slags skrivande. Det var i själva verket till denna komplikation som mitt skrivande ledde mig.

Jag hade bott i England hela mitt liv som författare; det perspektivet måste finnas med, det måste ingå i min världssyn. Jag hade g jort omfattande resor, också den aspekten måste finnas med. Jag kunde som författare inte låtsas att jag bara kände till en plats. Det fanns impulser att göra det, men för mig skulle en sådan världssyn ha varit falsk.

Hela mitt liv har jag varit tvungen att fundera över olika sätt att se och över hur det förändrar världens konturer.

En_författares_krets_12sept.indd

8

09-04-23

11.28.36

1.

Masken i blomman

I

början av 1949, mot slutet av min skoltid på Trinidad, spred sig ryktet bland oss i sista klassen på Queen’s Royal College att det på en av de mindre öarna norrut fanns en seriös ung poet som just hade gjort en lyckad debut. Sådant hade vi aldrig förut hört talas om, varken någon ny poesisamling eller något slags bok överhuvudtaget, och jag undrar fortfarande hur denna nyhet kunde ha nått oss.

Vi var en liten koloni, huvudsakligen inriktad på jordbruk, och vi framhöll alltid utan att känna missnöje att vi var en prick på världskartan. Det kändes befriande, och vi var verkligen obetydliga, ön hade strax över en halv miljon invånare. Rasmässigt var vi mycket splittrade. Trots att vi var så få, kände de existerande halv- eller kvartskulturerna från kolonialmakternas Europa och emigranternas Asien nästan inte till någonting om varandra; det som fanns omkring oss var ett deporterat Afrika, och havet. Det var bara delar av vår brokiga befolkning som hade fått gå i skolan, och då i en begränsad lokal omfattning, något som vi i sista klassen var väl medvetna om: vi insåg i vilken grad vår 9

En_författares_krets_12sept.indd

9

09-04-23

11.28.36

en författares krets

skolgång skulle föra oss in i yrkes- eller karriärmässiga återvändsgränder.

Som alltid på koloniala platser fanns då och då och här och var små läs- och skrivgrupper, harmlösa yttringar av fåfänga som florerade ett kort tag och inte bidrog till någonting som liknade ett organiserat litterärt eller kulturellt liv av betydelse. Det verkade osannolikt att det fanns personer i samhället som ville upphöja tankelivet, som spanade efter nya rörelser och som kunde göra en seriös bedömning av en ny diktsamling.

Men på ett högst besynnerligt sätt hände något i den stilen. Den unge poeten blev berömd hos oss. Han kom från ön Saint Lucia. Om Trinidad var en prick på världskartan, kunde man säga att Saint Lucia var en prick i pricken. Och han hade fått sin bok publicerad på Barbados. För öfolken var havet en mäktig avskiljare; det frambringade nya landskap, nya sorters hus, människor som skilde sig aningen åt rasmässigt och som talade på ett främmande sätt. Men den unge poeten och hans bok hade övervunnit allt det där; det var som om godheten och hängivelsen mot alla odds hade vunnit, som i en viktoriansk predikan.

Det fanns kanske andra drivfjädrar. På den tiden talades det mycket om att omhulda vår lokala ö-»kultur«, ett ord som jag kom att hata. Man inriktade sig särskilt på en talangfull dansgrupp som kallades Little Carib (och som hade sin verksamhet i ett bostadshus inte långt från mitt hem), och på de steel-band som 10

En_författares_krets_12sept.indd

10

09-04-23

11.28.36

Masken i blomman

med hjälp av oljefat och skrot ägnade sig åt ett speciellt musicerande på bakgatorna, en konstart som under kriget utvecklades på Trinidad. Med sådana sällsyntheter ansågs det att folk från regionen inte längre skulle komma tomhänta in i den nationella gemenskapen; de skulle kunna erbjuda något som var deras eget, äntligen få känna sig som människor och få frid i sin själ.

Många som sökte detta slags tröst var i själva verket bättre bemedlade, medelklass och däröver, på olika sätt rasmässigt blandade, med bra arbeten men utan någon stark rastillhörighet, varken hundraprocentigt afrikaner, européer eller asiater, människor som inte hade något annat hem än ön. En generation tidigare skulle de ha känt sig tillfreds med att varken vara svarta eller asiater. Men nu hade de i sina arbeten och inom sig börjat lida av det som de trots framgångar allt tydligare uppfattade som kolonial brist på respekt. De var inte längre nöjda med att gömma sig, att vara tacksamma för små nådegåvor; de ville ha mer för egen del.

Pratet om en lokal kultur, om steel-band och dans kom också från människor med politiska ambitioner.

Sådant prat kunde stryka en potentiell svart väljarkår medhårs. Rösträtten var fortfarande begränsad, men det var känt att självstyret inte var alltför avlägset. En person som talade och skrev mycket om kulturen var en man vid namn Albert Gomes. Han var en storstadspolitiker med högre ambitioner. Han var portugis och enormt tjock. Fetman låg honom inte i fatet, den gjor11

En_författares_krets_12sept.indd

11

09-04-23

11.28.37

en författares krets

de honom till en person som var lätt igenkännlig i staden, en person som man talade mycket om (till och med i vår avgångsklass) och som var högt älskad av de svarta på gatan som vid den tiden, på 1940-talet, hur underligt det än kan tyckas, ännu inte hade någon svart ledare. Albert Gomes såg sig som den ledaren. Som ledare för de svarta i huvudstaden hade han en hård antiasiatisk och antiindisk inställning; indier var landsortsfolk och tillhörde inte hans valkrets. Jag hörde att han under en period rökte pipa, hade valrossmustasch och försökte se ut som Stalin.

Innan Gomes kom in i politiken var han kulturellt engagerad. På 30-talet och i början av 40-talet gav han ut en månadstidskrift som hette The Beacon. Han skrev också poesi. Hemma hade vi en mycket tunn bok med hans dikter: Thirty-three Poems, i ett mönstrat blålila klotband som var ungefär femton centimeter i fyrkant och dedicerat till hans mor, »eftersom hon inte läser vers«. Jag har ett svagt minne av den första dikten: Weep not or wail / Pleasure and grief are vain / The wheel must turn, the river flow / And the day unveil. Gråt inte, klaga ej / Njutning och sorg är fåfängliga / Hjulet måste snurra, floden flyta vidare / och dagen avtäckas.

Albert Gomes hade en spalt i Trinidads Sunday Guardian. Han kallade den »Allestädes närvarande« och var berömd för sina svulstiga ord som var en del av hans stil och omfångsrikhet. Det var i en spalt av Gomes som jag för första gången träffade på ordet »plethora«, överflöd, och kom fram till att det inte var nå12

En_författares_krets_12sept.indd

12

09-04-23

11.28.37

Masken i blomman

got ord för mig. När Gomes skrev om öns kultur kunde han framhäva sin antiindiska inställning, eftersom indierna levde utanför den kulturen. Det fanns många sidor hos Gomes, han hade många strängar på sin lyra, och jag misstänker (även om jag inte är helt säker) att det var han som på sitt kraftfulla sätt skrev om den unge poeten från Saint Lucia – som en del av temat öns kultur – och som fick oss att lystra.

Läsaren har vid det här laget säkert gissat att diktaren var Derek Walcott. Som poet från öarna fick han jobba hårt under de femton till tjugo år som gick innan han slog igenom utomlands; en tid var han till och med tvungen att arbeta på Trinidads Sunday Guardian. Fyrtiotre år efter det att han på egen bekostnad gav ut sin första diktsamling fick han Nobelpriset i litteratur.

Vad beträffar Albert Gomes, som kan ha varit Walcotts tillskyndare 1949, gjorde han inte någon särskilt lysande karriär. 1956, sex år efter det att jag hade lämnat ön, fick man en riktig svart ledare, Williams, en småväxt färgad man, alltid elegant (en nödvändig egenskap) med enkla hjälpmedel som mörka glas­ögon och hörapparat och snart överväldigande populär. Han talade mycket om slaveriet (som om folk hade glömt).

På det enkla sättet gjorde han all öpolitik rasinriktad, och portugisen Gomes, som nu inte längre hade någon riktig valkrets, blev med sin antiindiska inställning, sitt prat om ökulturen, dansen och steel-banden bruten och förödmjukad och ratad av samma svarta folk 13

En_författares_krets_12sept.indd

13

09-04-23

11.28.37

en författares krets

som bara några år tidigare gärna såg honom som sin fete förgrundsgestalt, sin beskyddare, en karnevalsaktig Stalin med pipa och mustasch.

*

Jag kände alltså till namnet Walcott. Men inte hans dikter. Albert Gomes (och andra) hade kanske citerat en del rader i sina artiklar, men jag mindes det inte.

Jag hade ingen känsla för poesi. Säkert hade språket något med det att göra. Vår indiska samhällsgrupp befann sig på bara femtio års avstånd från Indien, kanske mindre. Mitt eget ursprungsspråk var hindi. Jag kunde inte tala språket men jag förstod det; när äldre medlemmar av vår stora släkt talade till mig på hindi svarade jag på engelska. Engelska var ett språk som vi just var på väg in i. Det var engelsk prosa jag siktade på med mina skrivarambitioner, och den begränsade känsla jag numera har för poesi kom senare till mig, genom prosaskrivandet.

Jag läste inte engelska i avgångsklassen, och när jag såg läroböckerna, Lyrical Ballads och så vidare, ansåg jag mig lyckligt lottad. Året före hade vi läst Francis Palgraves The Golden Treasury. Efter det förekom knappast någon poesi. Jag hade tyckt mycket om de uppsluppna barndikterna i skolans tidiga läseböcker; mer än sextio år senare kommer de fortfarande tillbaka till mig. Om jag hade varit redo för Palgrave borde det ha varit en glädje att läsa honom vid den tiden, men jag fann mig inte tillrätta med hans viktorianska antologi.

14

En_författares_krets_12sept.indd

14

09-04-23

11.28.37

Masken i blomman

Jag avskydde blotta åsynen av den röda häftade boken (i billig krigstidsupplaga). De dikter han hade valt fick mig att tänka på poesi som något mycket avlägset och affekterat, ett sökande efter subtila känslor och högtravande språk. Och på samma sätt som Albert Gomes hade fått mig att inse att »plethora« inte var ett ord som jag tänkte använda, fick Palgrave mig att besluta att poesi inte var något för mig. År 1949 kunde jag därför inte ha vetat vad jag skulle tycka om Walcott. Vi borde åtminstone ha köpt den lilla boken. Den var inte billig (den kostade mer än en Penguinbok och dubbelt så mycket som en bra plats på bion), men den var inte heller dyr: en dollar i öns valuta, fyra shilling och två pence, tjugoen pence i dagens pengar. Om engelskan var något vi just började lära oss, var den här sortens bokköp dock något som än så länge tycktes oss avlägset. Vi köpte skolböcker; vi köpte billighetsutgåvor av klassikerna. Min far, som på sitt anspråkslösa sätt var indisk nationalist, gick ibland till en affär på Charlotte Street i centrum av stan och köpte indiska tidskrifter (Indian Review och Modern Review) och böcker om Indien hos Balbhadra Rampersad (som satte en stor lila stämpel på försättsbladet i de böcker han sålde: den stämpeln var det närmaste jag kom honom, jag lärde aldrig känna vare sig mannen eller hans affär). Men det skulle ha verkat slösaktigt att ge sig ut och köpa en ny bok som Walcotts bara för att folk talade om den; på det viset styrdes vi till sist av tanken på vår fattigdom. Och fastän jag i rollen som 15

En_författares_krets_12sept.indd

15

09-04-23

11.28.37

en författares krets

författare skulle komma att vara beroende av att folk köpte mina böcker, förblev tanken på bokköp i många år en extravagans för min del.

Det var inte förrän 1955 som jag fick tag på Walcotts bok. Jag hade varit i England i över fyra år. Det var en dyster tid. Jag hade gått igenom universitetet (med examen i engelska) och i ungefär ett år hade jag bott i London under enkla omständigheter och försökt komma igång som författare. Den enda välsignelsen då – och det var en mycket stor välsignelse – var det deltidsjobb som jag genom en lycklig slump hade lyckats få på BBC Caribbean Service som redaktör för det litterära programmet Caribbean Voices som sändes en gång i veckan.

Caribbean Voices var en efterkrigsidé på BBC och ingick i det som tycktes vara en ny gryning för världen; programmet hade funnits i ungefär tio år. Jag och min far hade bidragit med berättelser, och under min tid på universitetet hade jag lärt känna producenten Henry Swanzy. Henrys familj hade eller hade haft handelsintressen i Västafrika – Henry berättade att det fanns en berömd rom som var känd som Swanzy Rum – och det hände sig nu att Henry skulle till Ghana för att under några år arbeta på radion där (en del av den nya gryningen), och det var hans välvilliga idé att jag skulle ta över Voices-delen av hans uppgifter på BBC. Detta räddade mig från armod. Jag fick åtta guineas per vecka minus avdrag, och det krävdes att jag skulle arbeta tre halva dagar i veckan. I själva verket var jag 16

En_författares_krets_12sept.indd

16

09-04-23

11.28.37

Masken i blomman

där dagligen, för spänningens skull och för umgänget med människorna på BBC. På det viset kom jag ifrån min tvårumsbostad (med delat badrum) som låg bakom den stora tegelmuren till Gaumont State-biografen i den irländska stadsdelen Kilburn, enligt uppgift den största biografen i landet.

Jag lärde känna Caribbean Voices-arkivet. Jag fick veta mycket mer om Henrys talanger som redaktör.

Han var en melankolisk person, på vissa sätt alltför skicklig för det arbete han ägnade sig åt; en del av hans enfaldiga kolleger sa att han var arrogant. Han hade själv haft litterära ambitioner på universitetet, och i Caribbean Voices-arkivet tyckte jag mig kunna se dessa ambitioner sublimerade i hans arbete som redaktör.

Han tog öarnas försök till litteratur på mycket stort allvar. Han såg godhet och mening där det fanns föga av den sorten (och det var ingen slump att programmet försvann bara några år efter det att han lämnat redaktionen och med det också den romantiska tanken på karibiskt skrivande som en ny kraft inom engelsk litteratur). Henry hade en känsla för dikt och språk som jag inte hade. Han hade kanske själv velat bli poet, jag vet inte. Hans kvartalsvis återkommande sammanfattningar av det arbete som gjordes för programmet var fantastiska, jag kunde aldrig leva upp till dem. Och det var uteslutande hans förtjänst att jag till slut upptäckte Walcott och hans 25 Poems, den berömda bok som utkom första gången 1948 och som jag nu lyckades hitta.

17

En_författares_krets_12sept.indd

17

09-04-23

11.28.37

en författares krets

Det exemplar jag fick tag på var ur andra upplagan från april 1949. Jag måste vid det laget ha lämnat Queen’s Royal College, och jag visste då inte att det hade kommit en andra upplaga. Det visade sig nu, i en förändrad tid i London, att min minnesbild av poetens framgångar inte var överdriven. Hans bok (andra upplagan måste ha varit som den första) var tunn, enkel och häftad, nästan utan rygg, med mattvita pärmar och trettionio textsidor. Den var producerad utan någon sorts elegans eller typografisk utsmyckning av Advocate tidningspress på Barbados, med titeln i fetstil och själva dikterna i teckensnitt av vanlig tidningstyp. Inte särskilt anslående, men själva enkelheten var imponerande.

Mitt poetiska omdöme var bra nog för det mesta som kom till Caribbean Voices, men det var fortfarande outvecklat. Jag läste ännu inte dikter av eget val. Men jag hade fått lite mer självförtroende. På universitetet hade jag under fyra år läst nästan allt av Shakespeare och Marlowe, vissa verk många gånger. Det hade i sig varit studier som gradvis fått mig att komma bort från min gamla tanke att poesin ägnade sig åt deklamation och självklar skönhet; några av de enklaste raderna hos Shakespeare och Marlowe var fyllda av kraft.

Och när jag nu började läsa Walcott blev jag överväldigad. De dikter jag lättast kunde sätta mig in i var samlingens kortaste. Där lyckades jag förstå innebörden, medan jag förlorade mig i de längre dikterna; jag uppfattade dem som långtråkiga och svåra och snubb18

En_författares_krets_12sept.indd

18

09-04-23

11.28.38

Masken i blomman

lade över den poetiska stilen. Dessa dikter lade jag åt sidan och koncentrerade mig istället på det som jag tyckte om; poeten och hans bok, kort som den var, led ingen skada.

Henry Swanzy hade öppnat mina ögon för det vackra och ofta hemlighetsfulla i några av Walcotts inledningsrader. Därför kunde jag nu njuta av det dubbeltydiga i Inspire modesty by means of nightly verses – Väck blygsamheten med hjälp av nattliga strofer, första dikten i samlingen där blygsamheten kunnat vara sexuell eller poetisk och stroferna också böner, gåtan i I with legs crossed against the daylight watch – Jag sitter med benen i kors mot gryningsvakan, den utsökta ordleken i en dikt om hur man nyligen bränt ner Castries, huvudstaden på Saint Lucia: When that hot gospeller had levelled all but the churched sky – När den eldige predikanten hade jämnat allt utom himlens kyrka med marken. Jag lärde mig den sista dikten utantill, även om det skulle vara riktigare att säga att jag läste den så ofta att den fixerade sig i minnet, och delar av den (lite hopblandade) har stannat kvar där till dags dato.

Det tycktes mig underbart att denna talang hade funnits bland oss 1949 och 1948 och säkert i flera år innan dess, detta öga, denna känslighet, denna begåvade uttolkare av språket som förädlat många av de vanliga ting vi kände till, och det på dessa som jag uppfattade det torftiga öar. The fishermen rowing homeward in the dusk are not aware of the stillness through which they move – Fiskarna som ror hemåt i dunklet funderar 19

En_författares_krets_12sept.indd

19

09-04-23

11.28.38

en författares krets

inte över stillheten de rör sig genom. Vi levde på Trinidad vid den praktiskt taget instängda Pariabukten, mellan ön och Venezuela; den där åsynen av fiskare, som silhuetter i den hastigt fallande skymningen, så exakt återgivet, detalj för detalj, var något vi alla kände till. När jag läste dikterna i London 1955 trodde jag mig kunna förstå hur viktig Pusjkin varit för ryssarna när han hos dem gjorde något som inte gjorts förut. Jag satte Walcott lika högt.

På den tiden spädde jag på mina inkomster genom att göra små femminuters radiomanus för fem guineas stycket åt ett tidskriftsprogram på BBC Caribbean Service. Jag tänkte att jag skulle göra något om National Portrait Gallery och gick dit för att träffa direktören, David Piper, som också skrev romaner under namnet Peter Towry (varav jag skulle komma att recensera en tre år senare för The New Statesman). Under några veckor året före, 1954, när jag plågades av astma och allmän oro, hade jag gjort ett anspråkslöst katalogiseringsjobb åt galleriet (över Vanity Fair-karikatyrer av Spy and Ape och andra, i mitt tycke fascinerande) mot en betalning av en guinea om dagen eller en halv guinea för en halv dag. David Piper förebrådde mig nu – i milda men dock klandrande ordalag – för att jag inte hade visat något intresse för tavlorna på galleriet när jag arbetade där. Jag sa att jag inte mått bra då; han var storsint och hjälpte mig med mitt lilla radiomanus.

Jag var då uppfylld av Walcott. Jag berättade om honom för Piper och reciterade dikten om hur Castries 20

En_författares_krets_12sept.indd

20

09-04-23

11.28.38

Masken i blomman

brändes ner, »A City’s Death by Fire«. Han satt där stilig och allvarsam bakom sitt skrivbord och lyssnade noga, och till slut sa han: »Dylan Thomas«. Jag visste nästan ingenting om den samtida poesin och kände mig avsnäst och provinsiell. Det var en besvikelse; kanske begrep jag mig faktiskt inte på poesi. Men det förringade inte min känsla av släktskap med Walcott eller min glädje över de rader som jag tyckte om.

En lunch läste jag en annan dikt för producenten på Third Programme, Terence Tiller, som jag hade lärt känna och ofta träffade på en BBC-pub. Han stod i baren och drack stora mängder Guinness; det fungerade som mat för hans del. På 1940-talet hade han gett ut en del dikter. Jag hade sett hans namn i illustra sammanhang i olika tidskrifter, och 1955 var det prestation nog för mig. Jag respekterade hans bildning, intelligens och generositet. Den dikt jag reciterade för honom var »As John to Patmos«, där Walcott återigen på ett helt underbart sätt upphöjde oss alla genom att jämställa det berömda klara ljuset över de grekiska öarna med det han alltid tyckt sig se hos oss. Det var en dikt om storslagenheten i vårt landskap, och Henry Swanzy hade valt ut den märkvärdiga frasen The sun’s brass coin in my cheek – Solens mässingsslant i min kind, något som alla som stått på en strand kunde vittna om.

Liksom David Piper lyssnade Terence noga. Den blossande färgen som ölet gett hans ansikte försvann; nu var han plötsligt någon som tyckte att det var viktigt med poesi. Hans beundran var mer helhjärtad än 21

En_författares_krets_12sept.indd

21

09-04-23

11.28.38

en författares krets

David Pipers, och till slut kommenterade han bara de två sista orden på tolfte raden: For beauty has surrounded / These black children and freed them of homeless ditties. För skönhet har omgett / dessa svarta barn och befriat dem från hemlöshetens visor. Poeten hade ännu inte gjort sig förtjänt av rätten att använda ett ord som »ditty«, sa han.

Jag blev förbryllad över detta, ett till synes mycket subtilt poetiskt omdöme bortom min förmåga, men jag respekterade det, och under de följande veckorna kom jag fram till att Terence kanske hade menat att »ditty« hörde hemma i ett mer populärt sätt att skriva och att det bara kunde ge tillbörlig poetisk effekt i ett mer sofistikerat sammanhang. Tanken på öarnas fysiska prakt i dikten illustrerades så att säga med tropiska egenskaper av standardtyp, och det utan ironi, men efter all den möda poeten lagt ner – den hemlighetsfulla titeln »As John to Patmos«, The sun’s brass coin in my cheek, where canoes brace the sun’s strength – Solens mässingsslant i min kind, där kanoter förstärker solens kraft – efter allt detta hade den »skönhet« som omgav de svarta barnen varit ett besynnerligt lättjefullt begrepp. När jag på det sättet plockade isär dikten, var jag tvungen att erkänna att jag också alltid känt mig generad att citera ordet »svarta«, det kändes svårt. Detta sentimentala sätt att se och känna var inte mitt; för min del skulle det ha varit tillräckligt att bara skriva »barn«.

Men det spelade mig ingen roll. Jag kunde bortse 22

En_författares_krets_12sept.indd

22

09-04-23

11.28.38

Masken i blomman

från denna sentimentalitet, nästan avfärda den. Den poet jag intresserade mig för var den som använde språket, som åstadkom häpnadsväckande bilder, intrikata och djupa, en man som bara var två år äldre än jag men som redan vid arton eller nitton års ålder var en sorts mästare som kastade en tillbakablickande glans över sådant som jag känt till sex eller sju eller åtta år tidigare. År 1955 använde jag allt som han sände till Voices, även om det stod klart att den första glödande inspirationen var borta sex år efter den inledande diktsamlingen och att han nu stod och stampade på samma fläck och sökte efter ett sätt att gå vidare. Han gjorde en imitation av en berättande dikt av Keats och något som påminde om Whitman (tror jag, men jag kan ha fel). Båda dessa stycken var lingvistiskt skickliga, men det var bara övningar, isolerade från det ölandskap som gav näring åt hans fantasi och i så hög grad var en del av hans poe­tiska personlighet.

I en dikt försökte han, av en anledning jag inte minns, återskapa Irland, som jag inte tror att han hade besökt. Jag tyckte mig förstå varför han hade gjort det och kände sympati för det: han ville säkert vara mer universell, bryta sig loss från de sociala och rasmässiga och intellektuella begränsningar som präglade den ö där, som han skrivit, the fine arts flourish on irregular Thursdays – de sköna konsterna blomstrar ojämna torsdagar.

Det var något som vi med litterära ambitioner på 23

En_författares_krets_12sept.indd

23

09-04-23

11.28.38

en författares krets

dessa öar alla måste acceptera: små platser med enkla strukturer frambringade små människor med enkla öden. Och dessa öar var mycket små platser, oändligt mycket mindre än Ibsens Norge. Deras litterära möjligheter var liksom de ekonomiska möjligheterna lika begränsade som de mänskliga. Ibsens Norge hade hur provinsiellt det än var bankmän, redaktörer, forskare, människor som siktade högt. Av denna mänskliga rikedom fanns ingenting på öarna. De kunde inte erbjuda en poet eller en skönlitterär författare mycket att skriva om, de kringskar och förbrukade snabbt en talang som på en större och mer varierad plats skulle ha kunnat veckla ut sina vingar och åstadkomma oväntade ting.

Det var ett slags litterär pest som på olika sätt också påverkade andra platser, stora länder som av politiska eller andra skäl hade blivit svåra att skriva om som de var. Därför kunde Camus under 1940-talet rensa Algeriet på araber, och tjugo eller trettio år senare lyckades några sydafrikanska författare som var trötta på rastemat med dess oundvikligheter, dess press att göra det rätta, sträva efter att skapa ett rasfritt ingenmansland för att ge plats åt sina privata fantasier.

Jag slutade på Caribbean Voices 1956. Jag förlorade den där intima kontakten med Walcotts utveckling och hade ingen aning om hur han avlägsnade sig från det imitativa gungflyet år 1955. Att han måste ha lämnat det bakom sig tvivlade jag inte på.

Jag träffade honom för första gången på Trinidad 24

En_författares_krets_12sept.indd

24

09-04-23

11.28.39

Masken i blomman

1960; då var han trettio. Han berättade en förmiddag på ett café i centrala Port of Spain hur han fick inspiration till sina dikter. Han gjorde det på ett mycket rikt och generöst sätt, men det han sa var komplicerat och jag förstod det inte. Jag hade tittat på några av de senare dikterna. De berörde mig inte, även om poeten kan ha sagt att de var djupare än de tidiga dikterna jag kände till. Ölandskapet fanns återigen där, men den gamla enkla tanken på dess »skönhet« var borta; bilderna och språket var mer plågade, innebörden svårgripbar. Precis som jag gjort tidigare inför all dikt började jag känna att jag inte var kompetent att ägna mig åt denne poet.

Jag träffade honom återigen på Trinidad 1965. Han var mer pressad än förut av sitt arbete på den lokala söndagstidningen; säkert var det förödmjukande för honom att bli kommenderad av människor som han uppfattade som underlägsna, i en omgivning som fortfarande var kolonial. Ändå hade han blivit ett slags lokal förgrundsgestalt. Han skrev pjäser som sattes upp.

Han använde handlingen i gamla spanska pjäser (tror jag), gav den en lokal inramning och återskapade gestalterna som negrer från trakten. Han blev smickrad över uppdraget att åstadkomma ett manuskript av den fantastiska berättelse (till en musikal) som jag hade skrivit åt en mindre känd amerikansk filmproducent.

Jag vet inte vad han gjorde med projektet; filmen blev aldrig av.

Jag träffade honom inte igen. Han stod på randen 25

En_författares_krets_12sept.indd

25

09-04-23

11.28.39

en författares krets

till sin internationella karriär, en underbar ny svart röst i Förenta staterna: dikter som kommit ut i New York och London och som gav eko från öarna för att ingå i undervisningen på amerikanska universitet.

*

Boken från 1949 ligger bredvid mig nu. Det gulvita omslaget är brunt i kanterna, även om diktsidorna är i ganska gott skick. Den mycket smala ryggen är fransig, snarare för att den utsatts för ljus i bokhyllan än för att den är tummad. Femtio år senare ser jag mer än vad jag gjorde 1955.

En av de underbara rader som Henry Swanzy hade valt ut och särskilt nämnt 1949 var brown hair in the aristocracy of sea – brunt hår i havets aristokrati. Jag hade inte kunnat hitta den raden 1955 i de dikter jag tyckte om. Häromdagen hittade jag den, över femtio år senare. Den fanns i en av de längre dikter som jag inte hade förmått tränga in i. Och raden var inte alls romantisk som jag trott, det var ingen vision av en ung flicka som sågs och älskades. Istället fanns den bland några vredgade rader om vita människor, utlänningar, som jagade bort de svarta från det som var deras, som köpte upp stränderna på Saint Lucia, ett inhemskt arv, där själva vågorna nu »bugade sig« för främlingar.

Henry Swanzy var på ett gammaldags sätt en vän av Afrika – jag hörde honom en gång tala om »den afrikanska rasens fiender« – och säkert ville han inte framhäva denna aspekt av dikterna. Caribbean Voices 26

En_författares_krets_12sept.indd

26

09-04-23

11.28.39