Prolog Juni 2007, Vita huset
H a r jag beg åt t fruktansvärda misstag? I sängen bredvid mig sover min man, hans andning är djup och jämn. Tidigt under vårt äktenskap, egentligen bara under de första veckorna, sa jag hans namn högt när han snarkade, och när han svarade brukade jag urskuldande be honom att han skulle lägga sig på sidan. Men det tog inte lång tid för honom att förmedla att han föredrog att jag bara knuffade till honom, inget samtal var nödvändigt och han ville inte bli väckt. ”Rulla mig bara ett varv i sänghalmen”, sa han och log brett. ”Ge mig en riktigt hård knuff.” Det kändes ofint, men jag lärde mig att göra det. Men i kväll snarkar han inte, så jag kan inte skylla min sömnlöshet på honom. Inte heller kan jag skylla på temperaturen i rummet (nitton grader under natten, tjugoen grader under dagen, när vi knappt är här). En generator för vitt brus brummar diskret från sin plats på en hylla och rullgardinerna är neddragna och draperierna fördragna för att vi ska ligga i kompakt mörker. Det finns alltid ett säkerhetstänkande i våra liv numera, men det har blivit en vanesak, och mer än en gång har jag tänkt att vi måste vara mycket tryggare än ett typiskt medelklasspar i förorten. De har tjuvlarm eller kanske en Jack Russell-terrier, en strålkastare på ena sidan huset, och vi har krypskyttar och helikoptrar, bepansrade bilar, robotramper och prickskyttar på taket. Riskerna för oss är större, ja, men nivån på skyddet går inte att jämföra – tidvis är den absurd. Som med så mycket annat, intalar jag mig att det är vår ställning det handlar om, att vi enbart är symboler, vilka vi är som individer spelar knappast någon roll. Det skulle göra mig generad annars att tänka på alla kostnader 9
Large_36 rader_AGaramondSittenfeld.indd 9
2009-06-23 13:53:22