Av Johan Theorin på Wahlström & Widstrand:
Skumtimmen, 2007
Nattfåk, 2008
Blodläge, 2010
Sankta Psyko, 2011
På stort alvar (novellsamling), 2012
Rörgast, 2013
Benvittring, 2021
Wahlström & Widstrand wwd.se
Copyright © Johan Theorin 2023 Omslag: Eva Lindeberg
Omslagsfoto: Mickey Thörnblad
Tryck: ScandBook EU , 2023 isbn 978-91-46-24071-6
”How the chimney-sweepers cry Every blackning church appalls, And the hapless soldier’s sigh Runs in blood down palace walls.
William Blake
öland, maj 1940
DEn första kväll E n på ön fyller kaptenen magasinet på sin nya pistol med nio-millimeterspatroner och spanar mot himlen ovanför. Nästa morgon tar han en lång ridtur efter soluppgången för att se ut över havet. Fienden på andra sidan Östersjön har bombflyg och fartygsarmador – själv har han en häst och en Walther P38.
Kompaniet som han blivit chef för har heller inga tunga vapen.
Det har sin förläggning i en gård i Vässby, mitt på ön, och därifrån rider han västerut ner till klippkusten, över stenig och mager jord. Från klipporna ovanför stranden syns fastlandet bara som en blek strimma över sundet. Hans hem syns inte.
Han tar in utsikten någon minut och vänder sedan hästen österut. Klippbranterna försvinner, marken blir bördigare och grusvägen leder honom ut i ett storslaget sommarlandskap med stenmurar, gräsfält och låga buskar. Horisonten är rak som på ett hav och bryts bara av några avlägsna kyrktorn och en smal fyr långt i nordost som inte blinkat under natten. Öns fyrar är alla släckta nu, de får inte ledsaga fienden.
Kaptenens ritt från förläggningen går i strålande morgonsol och en stilla bris från havet – men även om hästens travsteg är rogivande gör utflykten från kust till kust inget för att lugna honom. Hans uppgift är försvaret av Öland som en del i neutralitetsvakten, men ön är så öppen och platt att den känns som en landningsbana. Här finns inga skydd under himlen, inser han. En bataljon kan landstiga var den vill.
Krigshotet dallrar i den varma luften. En bräcklig vapenvila råder i Finland efter Rysslands anfall, och i söder är Polen sönderbombat av Luftwaffe. Samtidigt som han blev inkallad officer i april kunde han
följa angreppen mot Danmark och Norge i Radiotjänsts rapporter. En månad senare är Danmark helt ockuperat, och förtvivlade slutstrider pågår i norra Norge.
Ingen vet vilka planer som formas i Berlin och Moskva nu – men vare sig Hitler vill starta en egen kampanj mot Sverige, eller kanske dela landet med Stalin, är kaptenens uppgift att till varje pris försvara norra Öland. Han leder ingenjörer som ska bygga bevakningstorn, stridsvagnshinder och strandförsvar.
När han rider tvärsöver ön inser han hur smal den är just här. Han har bara kommit ett par kilometer från klipporna på den västra sidan innan han hör skrattmåsar och känner doften av tång från den östra. Samtidigt förändras landskapets färger; från stengrått till grönbrunt. Han har kommit ut i en väldig våtmark.
”Trrro-oo!” ropar han.
Hästen stannar tvärt, i en värld av gräs och gölar, enar och citronfjärilar. En mosse breder ut sig framför honom, grön och ångande. Marken har inte torkat ut trots solen, och hästens hovar börjar pressa fram brunt vatten i gräset. Kaptenen smackar igång hovarna igen. De lämnar mossen och rider tillbaka upp på den torra grusbanan.
Snart syns östra kustens vikar och låga holmar, och Östersjön utanför dem. Skräcken för kaptenen nu är att se horisonten täckt av krigsfartyg; tyska pansarskepp med höjda kanoner. Men allt som finns på fjärden är en liten eka, med en ensam fiskare som står och drar upp nät. Mannen vinkar mot land. Kaptenen tycker om att fiska och vinkar tillbaka, innan han vänder om.
På väg hem till förläggningen spanar han ut över mossen igen. Grön och vattensjuk. En lastbil skulle sjunka därute. En pansarvagn skulle fastna.
En bit bort ser han plötsligt spår av människor: spadar nedkörda i gräset, bredvid en ränna med uppgrävd sten och lera – kanske dikar en bonde ut mossen för att få odlingsbar jord.
Många intryck virvlar i kaptenens huvud när han rider tillbaka till högkvarteret. Tankar och bilder som stannar kvar och formar en storslagen plan.
tilda
Först U pptäckt E d E inbrottet, sedan började värkarna.
Tilda Davidsson skulle inte ens varit där vid kusten – höggravida poliser hade alltid inre tjänst. Att gripa in satt i hennes ryggmärg efter sju år som polis, men om värkarna kommit först hade hon gjort saker annorlunda den kvällen. Hon var i åttonde månaden och skulle aldrig ha lämnat polisbilen, aldrig ha gått in i den mörka gården. Det fanns inget understöd här, det lokala poliskontoret var stängt och de närmaste kollegorna nu på kvällen fanns i Kalmar, nästan tio mil bort.
Polisassistenten Amor Bashir hade åkt ut med henne till kusten, men han var utom synhåll nu. Amor, nyfiken och nybliven polis, hade lämnat bilen för att titta närmare på de irrande ljusen i gården. Han hade sitt tjänstevapen med sig, en Sig Sauer säkrad i hölstret.
Tilda satt kvar i passagerarsätet, ensam med sin stora mage. Hon stirrade bort mot det stora stenhuset på den smala udden, där bleka ljusstrålar fortsatte irra runt bakom fönstren. Två ficklampor, såg det ut som. Två troliga inbrottstjuvar.
Amor kom inte tillbaka och Tilda var obeväpnad.
Till slut bestämde hon sig; hon öppnade bildörren, tog tag i dörrkarmen och svängde ut benen i vinden och kylan. Magen kom efter, som en vattenfylld basketboll som satt surrad på henne under kappan. När hela kroppen var ute ur bilen ställde hon sig upp i gruset, hittade balansen och började skrida bort mot udden.
Tre timmar tidigare hade hon och Amor börjat tömma det numera stängda poliskontoret i Marnäs. En del av papperen var Tildas – det var därför Amor hade ringt henne i polishuset i Kalmar den morgonen, han ville att hon skulle gå igenom dem.
Tilda hade själv varit sysselsatt med samma sak på sitt kontorsrum; att gå igenom dokument och avsluta polisärenden inför den kommande mammaledigheten. Hon hade gjort samma sak i somras med sin släkting Gerlofs alla papper; han hade många kassar med brev och böcker och skeppspapper i sommarstugan som han hade börjat flytta upp till rummet på äldreboendet, och Tilda försökte få honom att slänga det mesta.
Bli ingen hoarder, Gerlof, hade hon sagt.
Hoard … Vad är det? hade han frågat.
En som inte kan rensa bland sina minnen. Att leva är att rensa.
Men poliskontoret i Marnäs fick Amor gärna tömma själv.
”Vad är det för saker däruppe?” frågade hon. ”Det är väl bara skräp?”
”Det ser ut som gamla promemorior och polisprotokoll”, sa han.
”Har du lust att kolla innan jag slänger?”
”Ingen lust alls”, hade hon svarat helt ärligt, med handen på magen. ”Men du måste strimla dem, Amor.”
”Strimla?”
”Med en dokumentförstörare. Du kan inte bara slänga polisdokument.”
”Okej, men det finns ingen strimlare här.”
Tilda suckade.
”Jag kan ta med en härifrån, och komma förbi stationen. Efter fem, nån gång.”
Hon skulle ändå in till mödravårdscentralen kvart över fyra, för en hälsokontroll.
”Bra”, sa Amor. ”Vi ses.”
Tilda var glad att han lät professionell. Hon och Amor var bara poliskollegor nu, det låg en lång och varm sommar mellan det som hade hänt när de jobbade ihop i våras.
Hon tog sin bil från Kalmar till vårdcentralen på ön och kontrollen gick bra på MVC. Barnmorskan lyssnade på fosterljuden och nickade.
”Lite oroligt därinne nu … Nån vill ut snart.”
”Jo”, sa Tilda, ”det känns.”
Barnmorskan rätade på ryggen.
”Du får ta det lugnt nu, sista tiden. Inga fallskärmshopp, eller pianoflyttar.”
Tilda nickade. Hon skulle ta det lugnt, men hon var inte orolig. Hela graviditeten hade gått bra, barnmorskorna verkade tycka att hennes kropp var mönstergill. Hon hade vuxit helt enligt kurvan, utan problem – från försommaren och framåt hade hon inte haft några smärtor alls. Hade bara varit lite trött, från juli och framåt, men tagit ut åtta veckors semester och hållit sig hemma med Joakim.
Föd på dina villkor! stod det på en informationsbroschyr inne på mödravården. Tilda hade tittat på de orden, länge, och funderat på om de borde föda hemma på gården. Joakim hade sagt att hon fick bestämma men hon hade inte bestämt sig än, det var tre eller fyra veckor kvar till förlossningen. Hon visste inte exakt, för hon visste inte tillfället för befruktningen.
Från mödravården gick hon tvärs över det mörka torget mot de lysande fönstren i polisstationen. Men hon avbröts av ett rop: ”Davidsson!”
Den som ropade var en gammal man som hette Elof, mer känd som Larm. Larm satt mitt på torgets enda träbänk med sin tunna kropp försvunnen i en stor sprucken täckjacka och verkade inte störas av några tankar. De hade försvunnit ner i vodkaflaskan som stod som en blyg vän under bänken, mellan Larms kängor. Han brukade ha sällskap på torget av två eller tre andra lediga äldre män, men den här kvällen satt han ensam.
Han bodde i ett torp några kilometer utanför samhället och Tilda la honom ibland på galonsätet i polisbilen och körde hem honom om han var för full, så de hade fått en viss relation.
”Hej, Elof.”
Hon stannade till och Elof Larm log och blinkade mot henne.
”Sitt ner, konstapeln. Vänslas lite här på bänken?”
”Jag hinner inte, Elof.”
Tilda la automatiskt handen över magen och Larm nickade mot den.
”För många saffransbullar?”
”Tio stycken varje dag”, sa Tilda.
”Bättre att dricka”, sa Larm, och böjde sig ner mot flaskan under bänken.
”Beror på vad du dricker”, sa Tilda. ”Ha det bra, Elof.”
Hon gick vidare och såg honom höja flaskan.
Gerlof hade koll på de flesta människoöden på ön, både ljusa och mörka, och han hade berättat vad som fattades Elof Larm. Ett halvt liv tidigare, när Larm var trettiofem år och fiskare i ett familjeföretag med egen båt, hade han varit ute på Östersjön när en stor våg hade svept över fören och tagit med sig en man.
Den mannen var Elof Larms lillebror, hade Gerlof berättat. Han återfanns aldrig. Larm hade kanske gillat alkohol redan innan dess, men från den dagen började spriten ta över hans liv.
Tilda var framme vid poliskontoret. Dörren var låst, men hon öppnade med sin nyckel och klev in.
”Hallå?”
”Härinne”, svarade en dämpad mansröst.
Tilda fortsatte förbi den tomma receptionsdisken och in på tjänsterummet innanför. Det var inget kontorsrum längre, datorerna, polisradion och all annan utrustning var borta. Kvar fanns ett par skrivbord, nästan täckta av flyttkartonger. Bredvid dem stod en lång man i tjugofemårsåldern, klädd i mörkblå polisuniform: Amor Bashir.
”Hej, Tilda.”
De hade inte träffats på säkert tre månader men han log sitt vanliga leende mot henne. Vita tänder och bruna ögon under ett svartlockigt hår. Det var lite längre än hon mindes, och aspirantmärket i uniformen var borta. Amor var heltidsanställd polis på ön sedan augusti, bar en Sig Sauer i hölstret och hade gått från att vara aspirant till assistent.
Han bodde i en lägenhet nere vid torget i Borgholm. Tilda körde förbi staden på väg till Kalmar nästan varje dag, ändå hade de inte setts. Hade hon hållit sig undan från honom, efter romansen i våras?
Jo. Det fanns alltid ursäkter att inte träffas och hon hade hittat de flesta under sommaren och hösten: Polisjobbet i Kalmar, umgänget med väninnor, trädgårdsarbete ute på gården och skjutsarna till styvdottern Livias alla fotbollsträningar. Men mest hade det handlat om att hon och Joakim försökte lappa ihop sitt förhållande igen, efter krisen.
Amor log mot henne över flyttkartongerna, tittade på hennes mage och såg ut som om han ville gå fram och klappa den, men Tilda korsade armarna ovanför magbulan.
”Hej, Amor”, sa hon bara. ”Var är pärmarna?”
”De ligger här”, sa han och pekade på en halvfull kartong som stod på det som hade varit Tildas skrivbord.
Nu var det ingens bord, och snart skulle det fraktas bort. Stationen skulle bli skönhetssalong efter nyår, hade Tilda hört. Säkert mer lönsamt. De lokala poliskontoren på landsbygden kostade för mycket, det var samma sak över hela landet.
”Vill du ha alltihop?” frågade han.
”Det är väl lika bra … Jag kan gå igenom pärmarna hemma.”
Hon kunde inte bära kartongen själv, så Amor tog ut den till bilen. Hon följde efter och stängde dörren till stationen för sista gången. Det var redan kväll utanför, ett djupt vintermörker. En sen fredag, november månads sista dag. Bänken ute på torget var tom; Elof Larm hade dragit vidare.
Medan Amor strimlade dokument på kontoret tog Tilda en långsam promenad runt byns torg. Hon stannade till på den lilla cementtrappan och tittade upp. Ovanför dörren fanns en skylt märkt POLIS som var släckt nu – den syntes inte ens. Polisskylten var inslagen i plast och skulle snart plockas ner.
När Amor låste dörren till den tomma stationen hörde Tilda ett ekande kackel ovanför torget – en stor fågel som flög förbi i mörkret över henne. Det var en gås på försenad flykt från vintern. Då kände hon plötsligt i hjärtat och inte bara i huvudet att det var slut med polisen på norra Öland. Poliserna var som vilsna ungdomar där nu: de hade ingen egen lokal. De två kontorsrummen hade varit Tildas arbetsplats i tre år, sedan hade stationen varit obemannad nästan
lika länge, men hade i alla fall gått att ha som träffpunkt och rastställe. Och i våras, med den dåliga stämningen mellan henne och Joakim, hade hon övernattat där ibland.
Från och med nu var det tomt på poliser, från Borgholm upp till norra udden. De kunde patrullera här, tänkte Tilda vemodigt, men skulle alltid vara främlingar. Och de skulle få svårare att upptäcka brott.
Vemod, det var en ovanlig känsla för en polis. Kom det från magen?
amor
”Experimentet är slut”, sa Tilda.
Hon hade bestämt sig för att åka med upp till miljöstationen innan hon for hem. Hon satte sig i bilen bredvid Amor, pustade ut efter att ha fått in magen och knäppte upp jackan för att släppa fram den. Nu vred han om startnyckeln och såg på henne.
”Vilket experiment?”
”Med närpolisen.” Hon tittade bort mot stationen och fortsatte: ”Det var en idé som ledningen hade när jag kom hit på nittiotalet … Att en polis skulle jobba nära medborgarna.”
”Jo”, sa Amor. ”Polisen som skulle bli kompisar med alla, som bildade fotbollslag och mötte de lokala busarna i vänskapsmatcher.”
”Jag spelar inte fotboll”, sa hon. ”Tanken med närpolisen var att vara synliga i småstäder och byar, och lära känna medborgarna. Veta vilka de var, så att vi kunde hjälpa dem om de behövde hjälp.”
Han la i ettans växel och svängde ut från parkeringen, bort från den tomma stationen.
”Eller gripa dem?”
”Ibland.” Tilda nickade. ”Du vet hur det är, det är samma handfull brottslingar som ränner runt ... Men när inte vi är här och har bra koll, då kan andra ta över.”
”Medborgargarden”, sa Amor.
”Jag tänker mer på folk som vill styra själva”, sa Tilda. ”I nån by eller på nån väg … utan att polisen lägger sig i.”
”Småpåvar, menar du?” sa Amor.
”De finns alltid ... Folk som ägnar sig åt ’bygdens inre affärer’ och inte vill att polisen kommer för nära.”
”Jag har aldrig träffat såna här på ön”, sa Amor.
Det fick Tilda att le trött.
”Det gör du, om du vill hålla koll på folk häruppe.”
”Det vill jag”, sa Amor. Han svängde med radiobilen nu; körde runt torget en extra gång för att visa lite polisnärvaro för öborna som var ute i vinterskymningen. ”Jag har försökt åka runt lite här i höst. Lära känna vägarna.”
”Du kan ta med min släkting Gerlof Davidsson som guide då”, sa hon. ”Han lärde mig hitta här … Gerlof minns gamla traktorvägar som knappt syns längre.”
Amor svängde ner mot kustvägen och lämnade gatorna och ljusen bakom sig. Han stannade vid ett stopptecken och frågade:
”Har du varit på nya miljöstationen?”
”Flera gånger.” Den nya återvinningen låg gömd utan att störa någon vid vägen norr om byn, och Tilda log sarkastiskt. ”Det är alltid en upplevelse.”
Utanför byn försvann alla ljus och havet öppnade sig som en stor grå säck under himlen i öster. Vägen framför dem var också grå; i strålkastarnas sken såg Amor spår av leriga traktordäck på asfalten. Till höger om bilen fanns öns östra kust, en kustlinje som ringlade fram med djupa vikar och spetsiga uddar om vartannat.
Efter ett par kilometer gled de förbi en stor enfotad skugga med fyra spretande armar – en gammal väderkvarn på ett fält. Bakom den tätnade skogen och skylten MILJÖSTATION dök upp. Han svängde ner med polisbilen på en bred asfaltsparkering där fem sopcontainrar stod uppställda.
”Sitt kvar”, sa han till Tilda, stängde av motorn och öppnade dörren.
Det var alltid skönt att kliva ut vid havet – även om det bara var på en öde parkering i sällskap med skräp. Amor öppnade bakluckan och lyfte ut trasiga kartonger, gamla kalendrar och tidningsbuntar från poliskontoret. Papper, plast och metall. Så gick han från container till container och hivade in alltihop.
Amor slängde en blick mot sin radiobil och såg att Tilda satt tillbakalutad med händerna vilande högt upp på den runda magen. Hon verkade titta ut mot havet, bort mot Svanudden. Udden låg
hundra meter bort som en bred tunga ut i Östersjön med plats för en enda liten gård, som var nedsläckt i kväll.
Allt skräp var borta. Amor gick tillbaka från miljöstationen och satte sig igen, men startade inte motorn.
”Allt lugnt?”
”Jo”, sa Tilda, med händerna kvar på magen, lätt masserande. ”Men någon sparkar för fullt ... Den vill ut.”
Hon såg lite sammanbiten ut, men Amor ville prata nu.
”Hur långt är det kvar?”
Det var första gången på hela kvällen som han nämnde hennes tillstånd.
”Tre veckor”, sa Tilda. ”Eller vi är inte riktigt säkra … men Joakim hoppas på att det blir ett decemberbarn. En julklapp.”
Hon log för sig själv och lät nöjd, men Amor var inte det minsta glad över pratet om Joakim. Han såg ut i mörkret genom vindrutan och sa lågt:
”Du är inte säker. Inte säker på när det hände.”
Tilda slutade le. Hon verkade förstå att han hade velat få ut henne hit, för att kunna prata utan att någon såg dem. Han ville låta vänlig, men fortsatte snabbt:
”Alltså kan det vara mitt. Mitt barn, inte hans.”
Tilda såg på honom.
”Det är Joakims.”
Amor tog sats för en svår fråga:
”Helt säkert?”
Tilda såg ut genom rutan, mot det mörka havet.
”Joakim är min man”, sa hon till slut. ”Det vet jag nu … Min egen pappa stack ifrån sin familj, det skulle Joakim aldrig göra.”
Amor tittade på henne.
”Lämnade din pappa dig? När du var liten?”
Tilda nickade bara, med sänkt blick.
”Min biologiska far lämnade oss och drog till Norge. Kom inte hem ens när min mamma blev sjuk. Joakim är pålitlig, han är nära mig.”
”I våras pratade du inte om din Joakim”, sa Amor.
Tilda var tyst, en tung tystnad la sig i bilen. Småpratet var helt slut nu, och han fortsatte:
”Du berättade inte ens att du hade en man när vi träffades.”
Nu lät han irriterad, utan att vilja det. Hon öppnade munnen för att försöka svara när billyktor syntes på kustvägen, som en uppflammande eld mellan askträden i söder. Det var en pickup. Den rullade fram i riktning från Marnäs. Långsamt, som om bilföraren letade efter något.
Fordonet rullade förbi på vägen och försvann norrut mot Svanudden. Amor kände igen märket.
”En Ford Ranger.”
När strålkastarna for förbi fick han en skymt av två personer genom bilrutorna; en kvinna bakom ratten med kort blont hår, lite som Tildas uppklippta frisyr, och en man bredvid henne med mörk keps neddragen över pannan.
Tilda vred på huvudet.
”Kände du igen den?”
Jag tror den rullade förbi kontoret i eftermiddags när jag stod ute på trappen. Den svängde runt torget.”
”Körde den märkligt?”
”Nä, men den bromsade ner på gatan framför kontoret”, sa Amor. ”Fick lite känslan att föraren blev störd av min uniform.”
”Tog du bilnumret?”
Amor skakade på huvudet.
”Bra att du håller koll”, sa Tilda. ”Jag är dålig på det … mina ambitioner som trafikpolis har blivit sämre.”
Nu hade strålkastarnas svepande sken försvunnit bakom träden, allt var mörkt vid havet igen. Amor drog in andan och återvände till det förra ämnet:
”I våras var du annorlunda. Mot mig, när vi körde omkring.”
Tilda såg ut genom vindrutan och sa mycket långsamt:
”Jag ångrar inget. Men nu kan jag inte tänka på dig och mig ... Inte som i våras.”
Den svarta rymden höjde sig ovanför dem, med molnen som en ridå över stjärnorna. Elva veckor tidigare, i mitten på september,
hade terrorister i USA kapat fyra plan och kraschat dem. Då hade mörkret tätnat över världen.
”De kommer tillbaka”, sa Amor lågt.
”Vilka då?”
”De i Forden.”
Han pekade mot två billyktor som svängde ut på Svanudden i norr och gled fram över vägen där. Fram mot gården, bort från polisbilen, förmodligen utan att upptäcka den. Det var mörkt, och han och Tilda stod parkerade mellan miljöstationens containrar.
Så stannade Forden vid husen på Svanudden, och lyktorna slocknade. Innebelysningen tändes ett kort slag och släcktes sedan, så någon hade väl öppnat bilens dörrar och klivit ut. Nu var det helt mörkt, det gick inte att se om någon gick bort mot husen. Amor väntade sig att se gårdslampor tändas, men det hände inte.
”Jag vill bara veta säkert”, fortsatte han. ”Det kan vara mitt barn, eller hur?”
Tilda såg på honom, en bister blick. Tystnaden talade.
”Det tror jag inte”, sa hon till slut.
Hon tycktes ha skjutit undan tanken på att det var Amors barn hon bar. Det hade nog gått rätt bra, trodde han, speciellt som hon hade undvikit att träffa honom hela sommaren. Inga mejl, inga samtal.
”Jag tror det”, sa han.
Han började bli irriterad av samtalet, utan att vilja det. Men Tilda verkade inte lyssna nu, hon tittade stint ut genom fönstret och bort mot udden. Mot det stora tegelhuset som höjde sig där.
”Ficklampor.”
”Va?”
Tilda pekade.
”De har tänt ficklampor i huset.”
De kastade en blick mot varandra, som kollegor nu, och båda hade samma misstanke: Pågående inbrott.
Tilda tittade bort mot gården med nyväckt polisblick. Själv väntade Amor på att ljuset skulle tändas, att allt skulle vara normalt, men det enda han såg var ett svagt ljus som irrade bakom de höga
fönstren, som om någon sökte efter något. Värdesaker, till exempel.
”Jag kan kolla”, sa han, och startade polisbilen.
Utan att slå på ljuset gled de sakta bort från sopstationen och ut på vägen, och körde ner på grusvägen till Svanudden.
Polisbilen stannade i kolmörkret framför det första lilla huset.
Det hade små fönster med spräckta rutor och såg ut som en ranglig vedbod.
Ficklamporna irrade fortfarande runt i det största huset, men
Tilda satt kvar i bilen med händerna på magen.
”Jag går inte ut.”
”Bra”, sa Amor. Han stängde av motorn och öppnade dörren.
”Men kan du ringa in det på radion?”
Hon tittade på honom.
”Vart ska du?”
”Bara titta lite. Se vilka de är därborta.”
Tilda lyfte händerna från magen:
”Men vänt...”
Innan hon hann ropa klart hade Amor stängt dörren. Hårt och bestämt i mörkret.