9789146241720 by Provläs.se

JOSEFI n

Vattnet dunstar från kroppen innan jag hunnit upp ur havet, sandkornen försvinner aldrig ur hårbotten och på kvällarna

är Goldstarflaskorna hala av kondens.

Jag skulle aldrig ha åkt hit om det inte vore för Bella. Och Bella hade aldrig hamnat här om det inte vore för Lior.

Han kallar sig inte jude, han kallar sig israel, berättade Bella när hon kom hem från Goa för ganska exakt ett år sedan.

Mamma brydde sig inte. Om att han inte kallar sig jude, alltså. Hon blev överlycklig.

Det finns många som oss här, berättade Bella när vi pratade veckan efter att hon åkt ner för att hälsa på Lior första gången. Till och med folk som inte fick veta att de är judar förrän de var vuxna. Det var ett bra försök av mamma, att skicka mig till Kollot för fem år sedan. Hon fortsatte åka in till synagogan på jom kippur, men jag följde bara med några gånger. Mest för att jag fick ledigt från skolan, kunde gå och shoppa efteråt. Vi firade aldrig chanukka hemma, inte den där påskhögtiden, ingenting annat. Vi var judar, men ändå inte.

Jag skulle egentligen ha varit i en helt annan del av världen nu. På ett Full Moon-party i Thailand eller en strand i Kambodja. Det var vårt gemensamma mål, mitt, Cassandras och Lollos. Att packa varsin stor ryggsäck full av badkläder, tunna klänningar och sandaler. Köpa en enkelbiljett till Thailand, åka iväg så fort sommaren övergick i höst.

Vara borta tills pengarna tog slut. En dröm som blev sann för dem, inte för mig. Vi skulle jobba på McDonalds tillsammans hela sommaren, var planen. Men jag lyckades fixa ett annat jobb istället. I en klädbutik på ett av de glassiga ställena, längs kusten, som var öde på vintern, myllrade av turister på sommaren. Det tog inte ens två veckor innan jag följde med mina kolleger ut och festade. Till en klubb, till en segelbåt, innan jag gick vidare till en sjöbod med min chef, en sommargäst som drev butiken »mest för att det är kul«. Vår natt tillsammans uppskattades inte direkt av hans flickvän.

Jag tog första bästa jobb jag kunde få efter det, som städerska på ett sunkigt hotell i Uddevalla trots att jag hatar att städa. Jag hann jobba i två dagar innan hotellchefen sa att alla gäster vars rum jag städat hade klagat. Jag försökte få jobb på två äldreboenden, men de hade inte råd att anställa fler. Inte ens McDonalds ville ha mig. Biljetten till Thailand var redan betald, och jag kunde inte få pengarna tillbaka. Cassandra och Lollo blev sura, jag förstörde våra planer, knullade bort dem, precis som jag knullat bort så mycket annat. Kom ner hit istället, skrev Bella när jag mailade henne och berättade vad som hänt. Du har pengar till biljetten, resten löser vi här. Jag lovar.

Så jag bor gratis hos henne och Lior, jag älskar stranden, havet, den slitna bardisken under knotiga träd. Givat Dafna är ett paradis jag inte trodde fanns. Rum med vävstolar och symaskiner, små hus med hyvelbänkar och verktyg. Jag åkte till en bomullsplantage och såg hur man tillverkar bomullstråd. Jag har fått plats i skrädderiet där vi syr om begagnade kläder så att de blir som helt nya plagg, lär mig göra om och göra rätt

med hjälp av Mimi som har arbetsbordet bredvid mig. Hon är född och uppvuxen i Nice, började på en designutbildning i Paris och gjorde en utbytestermin på någon cool konstskola i Jerusalem. Men ett enda studiebesök på Givat Dafna fick henne att släppa allt och flytta hit. Det är tack vare henne jag kunde börja tjäna pengar, svart, genom att hon lånar ut sin nyckel till skrädderiet. Jag har suttit där varenda kväll den senaste veckan, ryktet om att jag syr in militäruniformer började sprida sig snabbt efter att jag hjälpt en av tjejerna på kibbutzen. Hon tipsade sina kompisar om mig, som i sin tur har börjat tipsa sina kompisar. De vill att midjan i jackan ska vara markerad och att byxorna ska vara tighta över låren och rumpan. De ger mig sedlar direkt i handen, jag gömmer dem i ett par hoprullade strumpor i garderoben.

Jag har med två av dem idag, för att betala entrén till museet. Förutom dem finns bara småmynt i botten av handväskan, de skramlar mot varandra, mot korkar från pet-flaskor, tändare, cigg. Ingenting värdefullt, för jag äger ingenting som är värdefullt. Ändå håller jag väskan tätt intill kroppen när vi går, Bella famlar efter min hand, men när hon får tag i den trycker jag den bara lätt och släpper.

Rösterna i kön till museet, de olika språken runtomkring oss, påminner om kön in till Liseberg under Gothia Cup.

Kvinnor i matchande kepsar, feta män i dovt färgade pikétröjor med svettfläckar stora som pizzakartonger under armarna och föräldrar som försöker tvinga sina barn att dricka ljummet vatten ur pet-flaskor. Mitt vatten är redan slut, Bellas också, men jag har vant mig vid törsten, att tränga undan den, för att inte slösa för mycket pengar på flaskvatten.

En liten tjej med rött lockigt hår och knallrosa t-shirt håller

armarna i kors och ser ner på träplankorna medan någon som antagligen är hennes mamma föser henne framåt.

Portarna till museet är minst fem meter höga, att kliva in genom dem är som att vakna upp ur en feberdröm. Sval luft, kläder som blir fuktiga när huden kyls ner. Bella börjar hacka tänder och vi fnissar åt att fjunen på våra armar ställer sig rakt upp. En av keps-damerna vänder sig om och fräser något åt oss på ryska.

Bella famlar efter min hand igen, jag tar den nu, håller hårt, vill känna någonting när jag möter mormors historia, men jag ser bara ting och fotografier, väggar och tak. Vi är på ett museum, i en värld som inte är vår. Färgerna här inne är som i en fyrtiotalsfilm, då och då blixtrar en solgul davidsstjärna i tyg förbi. Jag har föreställt mig fångdräkterna som ljusblåvitrandiga, men de jag ser är smutsgrå. Det är så tyst, bara ett dovt mummel på engelska från de små tv-skärmarna där människor berättar sina historier. Bella ställer sig nära, våra bara axlar trycks mot varandra.

»Titta på det här«, viskar jag och drar med henne till en tv-skärm där en kvinna berättar något på ett språk jag inte förstår. Men textremsorna är på engelska och den gamla kvinnan som pratar rakt in i kameran berättar om att hon sydde sin brudslöja av gasbindor. Människorna på bilderna, i filmerna, namnen på väggarna, hade kunnat vara en del av vår historia. Men den är bara mormors. Kanske, kanske skulle jag kunna hitta en skärva av den.

»Det är som att bläddra i en skolkatalog och leta efter någon som har flyttat«, säger jag.

»Vad knäpp du är«, viskar Bella. »Vi skulle nog inte ens känna igen henne.«

Hennes röst studsar mellan väggarna. Jag ångrar att jag inte tog med mig en tröja. Tänk om de skulle ha så här bra luftkonditionering på kibbutzen. Sedan ser jag de smala våningssängarna, jag har sett dem på bild i historieböcker, på tv, hur kan jag ens tänka tanken att jag skulle vilja ha bättre luftkonditionering?

Vi fastnar vid en pytteliten monter som representerar Sverige. En stjärna, några pass. Ingenting om Uddevalla. Jag smyger därifrån, mot tågspåret som är nedsänkt i mittgången, vill balansera på det, sätta ner ena foten framför den andra och stänga ute ljuden runtomkring. Det finns ingen mening för oss att vara här, det går inte att leta efter en historia som man inte vet något om.

Jag fortsätter längs tågspåret, försöker rikta blicken mot ljuset långt borta, ignorerar de sluttande väggarna. Till sist kliver jag ut i ljuset, ögonen behöver vänja sig, men när de gjort det står jag ovanför en vidsträckt dal och grönskande kullar.

Jag har bara ett enda minne från en plats där jag upplevt en sådan här tystnad. Tankarna på den kvällen, natten, när jag väntade på att mamma skulle komma och hämta mig från Kollot. Jag trycker bröstet mot räcket, andas in luften, djupa, jämna andetag, och låter tårarna rinna.

»Är du okej?«

Jag står kvar med blicken ut över dalen, tills jag inser att det är första gången sedan jag kom hit som jag hör någon annan än Bella prata svenska.

Mannen bakom mig, han borde definieras som »man«, ser ut att vara i ungefär samma ålder som chefen i klädbutiken. Han har bara fötter i vita Converse, avklippta jeansshorts och

en t-shirt i tunn bomull. Och jag söker i minnet, är han en av dem från Kollot? Ledare? En pojke som åldrats i förtid? Jag borde känna igen honom i sådana fall. Jag skulle aldrig glömma en kille som ser ut som han.

»Känner vi varandra?« frågar jag, hoppas att mina ögon inte har hunnit bli rödkantade.

»Det tror jag inte«, säger han och sträcker fram handen mot mig. »Simon.«

»Josefin.«

Han fiskar upp en oöppnad vattenflaska ur sin ryggsäck och räcker fram den till mig.

»Jag hörde er prata svenska där inne. Är du okej?« frågar han igen.

»Varför skulle jag inte vara okej?«

»För att du är på ett förintelsemuseum?« säger han och lutar sig mot räcket på samma sätt som jag gjorde tidigare. »Min mormor och morfar är förintelseöverlevare. Det känns som om jag går runt och letar efter dem på bilderna när jag är här.«

»Så du går hit ofta?« försöker jag skämta.

Han vänder sig mot mig, ler snett.

»Usch, nej. Jag har bara varit här en gång, och ville egentligen inte åka tillbaka, men jag har två kompisar hemifrån på besök, de har aldrig varit här.«

»Så du bor i Jerusalem?«

»Nej! Nej, nej. Jag pluggar i Herzliya, men bor i Tel Aviv. Du, då? Diakonia, va?«

»Nej?«

»Röda korset?«

Jag antar att han syftar på hjälparbetarna och önskar

nästan att jag vore en av dem för då skulle han tro att jag var en god människa.

»Min syster träffade en israelisk kille när hon var ute och reste förra året«, säger jag istället. »Hon flyttade hit efter det. Och jag . . . är väl här och hälsar på henne ett tag, kan man säga.«

»Jaså? Hur länge?«

Han höjer ena ögonbrynet och ler igen, men han kommer inte kunna locka mig att fortsätta, för jag har ingenting mer att ge. Jag vill inte vara den här tjejen just nu. Jag vill inte vara hon som inte kan, som inte vet, som fortfarande har tårar kvar. Jag orkar inte berätta för honom, orkar inte besvara alla de där frågorna folk ställde till mig på Kollot.

»Där är du ju!« hörs Bellas röst från andra sidan terrassen. »Jag har letat överallt efter dig!«

»Oj! Jag menade inte att hålla kvar dig om ni hade bråttom«, säger Simon.

Han kör ner händerna i fickorna, Bellas blick pendlar mellan honom och mig.

»Bella«, säger hon och lyfter handen, som i en snabb vinkning.

Jag vill säga att jag inte har bråttom. Att jag skulle kunna stå kvar här hela eftermiddagen.

»Min storasyster«, förklarar jag. »Hon som . . .«

Simon lyser upp igen, ler mot Bella på samma sätt som han log mot mig, någonting rasslar i hans ficka. Nycklar kanske.

»Just det!« Hans överarm snuddar vid min, det kan inte vara ett misstag. Det får inte vara ett misstag. »Var bor du någonstans?« Han betonar varje stavelse, kastar en odiskret blick mot mig.

»På Givat Dafna. Det ligger . . .«

Hans ögonbryn dras ihop mot näsroten, de är mörka och breda, precis som Daniels var. Det var så längesedan jag tänkte på honom.

»Aldrig varit där«, säger han, »men jag har hört att ni har en bra bar?«

»Bästa baren!« säger jag. »Du får komma och hälsa på någon gång.«

»Gärna! Vi tänkte dra till Machane Yehuda och käka efter det här, annars. Om ni vill haka på? Vi kan skjutsa er hem sedan«, säger han.

»Tack, men vi hinner inte«, svarar Bella.

»Synd«, säger han och fortsätter le. Det är antagligen inga människor, någonsin, som har lett så mycket på ett förintelsemuseum som han och jag har gjort de senaste tio minuterna.

»Har du ett israeliskt nummer?« frågar han mig och drar upp en mobiltelefon ur fickan.

Jag är oändligt tacksam över att jag lyckades tjata mig till att få ta över mammas gamla innan jag åkte hit, och ännu mer tacksam för att jag hade tålamodet att ägna en hel dag åt att få den att fungera med ett israeliskt SIM -kort.

»Vi hörs«, säger Simon när Bella drar iväg mig tillbaka in i museet, och det låter faktiskt som om han menar det.

På söndagsmorgnar kan folk på kibbutzen delas in i två grupper: De som pratar om att det känns konstigt att jobba på söndagar och gå på ledighet på torsdagar, och de som inte

bryr sig. Jag och Bella bryr oss inte. Det finns folk här som tycker att Bella är galen som tar emot kunder på lördagar, då vill man ju vara på stranden, åka på en hike eller ligga vid poolen. Men Bella har fattat grejen, att det finns hur många israeler som helst som inte hinner klippa sig på vardagarna, så hon tar emot kunder på shabbat också. Och dubblar priset på behandlingarna. Förra helgen sa Lior till henne att det är omoraliskt, sedan började han och Bella bråka när hon försökte förklara det svenska OB -systemet för honom, han trodde att hon skämtade när vi berättade vad pappa hade för timlön när han jobbade helger och nätter vid banden på Saabs fabrik.

Jag skulle gärna vara på jobbet dygnet runt här, i ateljén där stuvarna ligger travade på hyllor, står lutade mot väggar och är utrullade på bord. Tygerna dämpar smattrandet av symaskinsnålar, men första veckan hörde jag det konstant ändå, även om jag inte var där inne. Som om jag fått tinnitus.

»Fuck her«, säger Mimi när vår chef kastar till mig en hög batikmönstrade silkesblusar och säger åt mig att jag ska sy i knapparna så att de fäster bättre.

Att sy i knappar på blusar är den mest okreativa arbetsuppgift som finns och den faller alltid på den som är chefens hatobjekt för dagen. Men samtidigt: Det krävs en viss finess, ett särskilt handlag för att sy i det flortunna silket. Varje knapp är ett steg närmare något, jag vet inte riktigt vad. Än. Och så länge jag får sitta här med Mimi går dagarna ganska snabbt.

»Have you heard anything from him?« viskar Mimi när chefen går ut och röker.

Jag älskar hennes svaga, franska brytning, den är sexig, till skillnad från min svengelska.

Jag rycker på axlarna innan jag skickar vidare blusen till

Natalia. Hon har en ännu tristare arbetsuppgift än jag idag, att sy fast den lilla lappen som bekräftar för köparen att blusen består till hundra procent av återvunna material och har färgats med kibbutzens egna blommor och örter.

»Han är en sådan som väntar«, säger jag och ler snett, vill inte visa att jag börjat ge upp hoppet.

»Fuck him«, säger Mimi, eftersom »fuck« är det enda svärord hon kan på engelska.

Natalias stora, ljusblå ögon ser däremot medlidande på mig. Hon kom hit för två månader sedan och förstår engelska, men pratar bara ryska, ukrainska och lite hebreiska. När jag sytt i sjutton knappar, jag håller alltid räkningen, hörs det ett svagt pip från min väska.

Det finns något förnedrande i att stå mitt på ett torg och titta ner i en prasslande karta när man är nitton år och på väg mot resten av livet. Man ska veta var rätt bar ligger, rätt klubb, hitta till busshållplatsen. Inte irra runt som en förvirrad orienterare.

»Är du säker på att det var här?« frågar jag Bella för tredje gången.

»Japp!«

Känslan när jag står på den breda trädkantade gatan, mellan stora vita hus, är samma som jag kände när vi åkte in till Göteborg för att festa i gymnasiet. Osäkerheten över att det aldrig var någon som kom fram och hälsade, ingen som visste vem jag var. Jag ville vara en av tjejerna som gled förbi kön, som satt i knäet på killar vid drinkbord, jag ville våga

dansa på högtalarna. Jag ville att killarna med uppknäppta skjortor skulle se på mig på samma sätt som killarna hemma i Uddevalla. Livet på Givat Dafna är Bellas dröm, inte min. Hon vill ha lugn och ro, att alla ska känna alla och har läst horoskop slaviskt sedan vi gick i mellanstadiet för att få veta när den stora kärleken skulle dyka upp. Jag vill ha breda gator och neonljus. En plats där det finns många grodor att kyssa innan jag hittar min prins.

»Jag sa ju att vi gått rätt«, säger Bella och pekar mot tre killar som sitter vid ett runt cafébord.

Tre ölflaskor, ett paket cigaretter, en snusdosa. Även om snusdosan inte legat där skulle det ha synts att de är svenskar. Det är frisyrerna, kläderna, att de inte gestikulerar särskilt mycket när de pratar.

»Men kom ihåg vad jag sagt«, säger hon strängt när vi går mot dem. »Vi går inte hem en sekund senare än klockan elva.«

»Kan du inte bara vara lite trött på jobbet imorgon? Tänk om de vill . . .«

»Jag kan inte vara trött på jobbet. Om jag är trött på jobbet tycker kunderna att jag är otrevlig, och tycker de att jag är otrevlig blir de missnöjda, och blir de missnöjda går de till en annan frisör.«

»Ja, ja«, muttrar jag, men skyndar mig att klistra på ett leende när vi närmar oss.

Jag hinner känna doften av tvål och parfym när Simon kramar mig. Han gör en gest mot sin stol, drar fram två nya från bordet bredvid.

»Vad vill ni ha?« frågar en av de andra killarna, reser sig upp han också.

»En Maccabee«, svarar jag snabbt, samma slags öl som i de halvdruckna flaskorna på bordet.

»Limonana, om de har«, svarar Bella och jag blir irriterad för hon dricker alltid öl annars.

Jag ler mot killen mitt emot mig, låser fast hans blick i min, sträcker mig efter snusdosan. »Kan jag ta en?«

Den här typen av killar blir galna av sådant. Tjejer som snusar, dricker öl och pratar om fotboll.

»Vad gör ni här?« säger killen när jag räckt tillbaka dosan till honom, och jag önskar att jag varit mindre nervös när han presenterade sig, för jag minns inte alls vad han heter.

»Vi bor här«, säger jag och kisar mot Simon som räcker fram en iskall öl han hämtat i baren. Glaset är halt under fingrarna, fuktigt.

»Simon sa ju att de bor på Givat Dafna!« säger den tredje killen och flinar.

Simon ger honom en irriterad blick, jag håller tillbaka ett leende för att inte visa att han är avslöjad. Att han har pratat om mig. Kanske till och med visat alla sms vi skrivit till varandra de senaste dagarna.

»Jag har bott här i lite mer än ett år«, säger Bella. »Men jag har inte varit inne i Tel Aviv så mycket.«

»Och jag har varit här i lite mer än en månad«, säger jag och börjar berätta om ateljén och keramikstudion.

Bordet blir överbelamrat av flaskor, de plockas bort, fylls på, tills Simon reser sig och sträcker armarna över huvudet. Tröjan åker upp, några centimeter, blottar en platt, solbränd mage. Det är sådana här kvällar jag såg framför mig att Cassandra, Lollo och jag skulle ha haft i Thailand. Nya killar, nyfikna blickar.

»Dags att gå vidare, kanske? Innan vi fastnar här.« Han drar fram ett skrynkligt flygblad ur byxfickan, lägger det bredvid det överfulla askfatet.

»Vi är lite sugna på att testa det här stället.«

Jag flyttar mitt ben ett par centimeter åt vänster, tillräckligt nära för att min knäskål ska nudda hans.

»Vad säger ni?«

Simon tittar rakt på mig. Bella också.

»Det låter kul«, säger hon. »Men jag jobbar imorgon.«

Simon ger ifrån sig ett besviket ljud, som en jamande katt.

»Du, då?«

Jag sneglar mot Bella, hon kniper ihop läpparna och skakar på huvudet.

»Gärna! Om ni inte super mig under bordet.«

»Vi måste faktiskt . . .«, börjar Bella, men jag har redan rest mig upp och ler mot Simon.

»Storasystrar«, suckar jag och knuffar till henne.

»Det vet jag ingenting om«, säger han och vänder sig mot Bella. »Men jag har också en lillasyster, så jag lovar att ta hand om din.«

Bella kramar mig hårt innan hon går, upprepar för Simon och de andra att jag inte kan språket, inte hittar i stan, att de måste följa mig till shiruten senare, att vi inte ska vara ute för länge.

Musiken pulserar, jag är fem drinkar in, jag tar tag i okända, svettiga överarmar för att inte snubbla. I innerfacket på min handväska ligger en hopskrynklad sedel och femton shekel i småmynt, men det verkar inte vara någon risk för att det ska behövas, för Simon har betalat allt. Till och med entrén.

Han luktar svett, sprit och Red Bull, pannan är blank, en lock har fastnat där, jag är så full nu att jag vågar stryka bort den. Vi har tappat bort varandra flera gånger för att sedan hitta varandra igen, försökt dansa, men bara knuffats runt av hundratals andra. Bartendern ställer två shots framför oss, doften av arrak sticker i näsan när jag för glaset mot munnen. Simon lutar sig närmare, men om vi kysser varandra nu, här, kommer jag inte kunna kyssa honom på det sättet jag vill, så jag pekar mot toaletterna.

»Vänta på mig där ute!« skriker jag och ger honom mitt cigarettpaket. Jag har rökt så mycket ikväll att halsen svider, men det finns ingenstans att göra av händerna annars, och enda sättet att kunna prata här är att stå ute på terrassen.

Väggarna i toalettbåset är fullklottrade av hebreiska och arabiska bokstäver, jag skjuter undan tankarna på sänggavlarna och garderobsdörrarna på Kollot.

Pappret blir orange när jag torkar mig, jag skriker rakt ut av frustration. Det är så lite fortfarande, bara det allra första, men imorgon när jag vaknar kommer det att ha blivit mer, och har jag riktigt otur blir det värre redan i natt. Det finns bara en enda tampong i väskan, sandkorn har fastnat innanför plasten, jag borde skaka bort dem som blivit kvar, men orkar inte. Jag kan inte gå ut till Simon, inte nu, för jag har lovat mig själv att aldrig ens kyssa någon den här tiden i månaden. Det är bara dumt, att ge killar fel förväntningar.

Så jag skickar ett sms till honom och skriver att det var kul att ses, men att jag åker hem nu, skyndar ut på gatan, men telefonen börjar ringa nästan direkt. Jag fortsätter gå i den breda allén, svarar till slut när han ringer för tredje gången.

»Hallå?«

Simons röst dränks i musik, jag kan se det framför mig, hur han trycker luren mot ena örat, håller för det andra.

»Men hej! Fick du inte mitt sms?«

»Var är du?«

Musiken blir mindre kompakt, sorlet lägre.

»På väg hem.«

»Nu ser jag dig! Stanna där!«

Han ropar i luren, jag vänder mig om, t-shirten lyser vit i mörkret. Simon är andfådd när han stannar, huden på mina armar blir knottrig som citronerna i trädet utanför mitt fönster när hans fingertoppar snuddar vid min axel.

»Jag lovade faktiskt din syster att ta hand om dig. Och jag vet mycket väl att man aldrig ska göra sig till ovän med storasyskon.«

Simon vinkar in en taxi, öppnar dörren, säger något på hebreiska till chauffören och sträcker fram en sedel. Hans läppar snuddar vid min panna, sedan smäller han igen bildörren.

Jag har aldrig lyckats spela svårfångad när någon velat ha mig. Aldrig vänt och vridit på bokstäverna i sms eller väntat med att svara på meddelanden när jag chattat med killar på MSN . Nu måste jag göra det. En kille som Simon, fem år äldre, från Stockholm, som pluggar på IDC , kommer tröttna direkt om jag träffar honom utan att ha sex. Bella säger att jag överdriver, att jag borde åka in till Tel Aviv och ta en fika med honom. Mimi säger att jag gör rätt, att det är meningslöst

att träffa vackra män om man inte kan ligga med dem. Men i förrgår var trosorna äntligen torra. Jag skrev till Simon och han svarade direkt.

På fredag? Jag kan komma till er och testa den där baren.

»Jag kan inte förstå att jag inte varit här förut«, säger Simon och visslar lågt när vi går förbi poolen. Bottnen är alltid sandig, några av kakelplattorna har spruckit och det konstgjorda gräset runt den är upptrampat. Jag älskar poolen, jag älskar den här platsen, och jag älskar att kunna visa upp den för Simon.

»Jag förstår verkligen att ni trivs här«, säger han och stryker med handen längs husfasaden där en av killarna på kibbutzen som håller på mycket med graffitti har skrivit shalom med arabiska bokstäver och salam med hebreiska.

»Och här ligger alltså den berömda Bar Dafna«, fortsätter han när vi närmar oss de knotiga träden, lamporna som lyser i rött, grönt, gult och blått.

Det är fullt ikväll, vi hade aldrig fått plats om det inte var för att några av borden alltid är reserverade för oss som bor här.

»Han har så kåt aura«, viskar Bella och sneglar mot Simon som är på väg mot baren tillsammans med Lior.

»Det heter utstrålning«, väser jag tillbaka.

»He’s hot«, säger Mimi och nickar, det är så uppenbart vad vi pratar om att till och med hon förstår.

»Capricorns and Virgos are extremely compatible«, säger Bella och ler hemlighetsfullt. »And since you are typical Capricorn . . .«

»Det är klart att du kollat upp hans stjärntecken«, suckar jag. »Hur lyckades du ens?«

»Jag frågade bara när han fyller år«, svarar Bella glatt.

»Du vet ju att stenbocken behöver mycket . . .«

»Bekräftelse«, säger jag och suckar igen, ännu djupare den här gången.

»Exakt! Och jungfrun älskar att ge bekräftelse! Och de är lojala, omtänksamma . . .«

Ju mer jag dricker, desto svårare blir det att följa med i samtalet. Simon blandar engelska, hebreiska och franska, måste vara bra på det, för Mimi skrattar åt saker han säger flera gånger, och då vänder han sig mot mig, ler, berättar på svenska vad han nyss sa.

»Jag gillar språk«, säger han till mig när Mimi går bort för att hälsa på några andra, »och jag gillar Frankrike.«

Jag smyger till baren, beställer en Cola som jag halsar, dricker två glas vatten. Tjejen som Simon träffade i Tel Aviv förra veckan är kaxig, sexig och rolig. Hon är inte en sådan som nickar och ler, hon är inte så nervös att kroppen skakar. Samtidigt, och det skrämmer mig, kanske det är en nickaoch-le-tjej han vill ha. Men hans hand har börjat landa på mitt knä då och då. Under bordet, i ett par sekunder bara, sedan försvinner den igen.

När det börjar bli glesare kring borden rullar Lior en joint och börjar skicka runt den, men Simon håller upp handen, säger att svenskar är alldeles för dåliga på att hantera gräs.

»Inte den här«, säger Lior och lägger armen om Bella när hon drar ner röken i lungorna.

Jag tar ett litet, litet bloss, för att Simon inte ska tro att jag låter bli bara för att han gör det. Han har stängt av

ljudet på sin mobil, den ringer och ringer, han skickar iväg ett meddelande utan att berätta vem det är till, men det fortsätter ringa. Jag sneglar mot Bella, ser att hon tänker samma sak som jag. Det är bara två typer av människor som ringer killar så många gånger efter varandra: tjejer som vill bli deras flickvänner, och tjejer som har varit deras flickvänner.

»Antingen får du svara, eller så får du stänga av den där«, säger Bella till honom, han muttrar något tillbaka, skickar iväg ytterligare ett meddelande.

»Har det hänt något?« frågar jag, och hoppas att jag låter omtänksam snarare än nyfiken.

»Nej«, suckar han och fortsätter på engelska. »Det var min mamma. Hon får panik om jag inte svarar eftersom det har varit så många självmordsattacker i Tel Aviv i sommar.«

Hans hand landar på mitt knä igen, kupar sig över knäskålen.

»Tell me about it«, suckar Lior, släcker den sista stumpen av jointen. Sedan kastar han en snabb blick mot Bella, reser sig och flinar mot Simon, säger någonting på hebreiska som får Simon att resa sig, han också.

»På soffan, i sådana fall«, säger Bella och ger Lior en sträng blick.

»Det var inte mitt förslag!« säger Simon och höjer handflatorna. »Jag hade inga andra planer än att ta en taxi tillbaka till Tel Aviv.«

»Visst, visst«, muttrar Bella, och jag känner mig ännu mindre som den Josefin jag vill vara.

»Josefin«, säger han, när vi ligger bredvid varandra.

»Ja?«

»Tack för att jag får sova här.«

Jag rullar över på sidan, ansiktet mot honom, och tar tag om hans haka, ser på honom på ett sätt nästan alla killar brukar gilla och trycker mina läppar mot hans. Nafsar i underläppen, söker efter hans tunga med min, men han drar sig undan och hela min kropp stelnar. Det borde vara underförstått att man inte lägger sig tillsammans om inte båda vill samma sak. Ansiktet hettar, jag vill det här så mycket, vill vara nära honom, se honom titta upp på mig när jag rider honom, känna att jag har kontroll över situationen. Han stryker tummen längs min underläpp, innan han närmar sig. Försiktigt, knappt någon tunga, bara mjuka läppar. Att kyssa Simon är som att äta marshmallows ur en nyöppnad påse. Jag trevar efter honom, hittar äntligen fram till hans kalsonger. Men så känner jag hur våra fingrar flätas samman, han för min hand bort från sig.

»Varför kom du hit egentligen?« frågar jag och hoppas att rösten är trotsig, lite sexig, inte sårad och sur.

»Märks inte det?« säger han lågt och lägger sig så att min kind vilar mot hans axel.

»Nej.«

»För att du är fin, Josefin.«

Jag har väntat i hela mitt liv på att någon annan än mamma ska säga det.

Om man bortser från flygresan hit har jag aldrig sett en stad ovanifrån tidigare. Men jag ser den från takterrassen i huset där Simon bor. Eller, som han beskrev det när han mötte mig på stan tidigare, där hans föräldrar har en lägenhet som han bor i medan han pluggar. Jag har inte fått se den än, vi tog en hiss direkt upp hit.

Jag förtjänar att ha lite jävla kul. Det var därför jag skrev till honom efter att jag och Bella kom hem från stranden igår och föreslog att vi skulle ses i Tel Aviv idag. Det var därför jag lät honom bjuda mig på glass när vi strosade omkring i ett fantastiskt område där husen var låga och sandfärgade, och därför jag struntade i att han blev rastlös när vi var inne i de små kläd- och smyckesbutikerna där. Och det var precis därför jag tog med mig badkläder, för att han berättade senast att det finns en privat pool i huset där han bor. Däremot sa han inte att den där poolen låg uppe på taket, och att man kan titta ner på stan medan man simmar omkring i den. Jag borde dra härifrån nu. Säga att jag har haft en härlig dag. Verka lite svåråtkomlig. Men precis när jag sätter ena foten på stegen som leder upp ur poolen tar Simon tag om min midja, ställer sig nedanför så att det bara finns en centimeter luft mellan våra överkroppar. Jag känner igen ansiktsuttrycket från min chef i somras, blicken som fick mig att känna mig vackrast, mest speciell i hela världen. Och det är omöjligt för mig att motstå den, att motstå känslan, att motstå Simon när han ser på mig så här. Det är omöjligt för mig att inte dra efter andan när han tar tag om min haka, medan hans andra hand stryker över mitt blöta hår, från bakhuvudet, ner mellan skulderbladen.

I flera sekunder står jag bara där, orörlig, medan hans

läppar stryker över mina, öppnar munnen när han gör det, följer med i hans rörelser. Jag griper hårdare om ledstängerna, min kropp låser sig alltid i början, tills jag lyckas slappna av och plötsligt har Simon dragit sig undan.

»Förlåt«, säger jag direkt.

»Nej«, säger Simon lågt. »Jag ska säga förlåt. Det var inte meningen att . . . Förlåt, Josefin.«

»Det är lugnt«, svarar jag, tror att fnissningen jag pressar fram låter äkta, och klättrar upp för stegen, sveper en av handdukarna han lämnat vid poolkanten om kroppen. Njuter av hur mjuk frottén är. Men: Jag träffar Simon för att ha kul. För att han verkar veta hur man njuter av livet på samma sätt som jag har drömt om att göra. Så när han är uppe ur poolen ställer jag mig på tå och kysser honom på samma sätt som han kysste mig. Handduken landar på mina fötter och jag sparkar bort den, drar handflatorna över hans bröst, det är ovant att känna hårstrån under fingrarna, men tryggt på något sätt, som om det är så det borde vara.

Jag rör mig bakåt, tills vaderna slår i en solstol, drar med mig Simon ner i den, tänker på vad jag ska skriva i mitt nästa mail till Cassandra och Lollo: att jag har haft sex med den snygga, rika killen jag berättat om på en takterrass vid hans (åtminstone nästan) privata pool. Men Simon reser sig, tar min hand, och drar med mig till hissen.

Vi hinner inte ens börja kyssas igen förrän dörrarna öppnas, han fumlar med en nyckel jag inte förstår hur han fick med sig från takterrassen, och då, när dörren till lägenheten slår igen, är hans händer intrasslade i mitt hår, jag drar tungspetsen längs hans underläpp, hamnar på rygg i en stor, mjuk soffa.

Jag blundar inte bara för att stänga ute allt utom känslan av

hans kropp mot min, utan också för att så mycket av solljuset som väller in genom fönstren reflekteras i rostfritt stål och vita väggar.

Simons tunga rör sig snabbare och det är som om min kropp blir någon annans. Mjuk, okontrollerbar, jag märker inte ens själv att jag trycker mig mot honom, förrän jag känner hans badbyxor, fortfarande blöta, mot min mage. Jag kan inte minnas senast jag var så här nära någon utan att vara full, eller åtminstone lite småpackad, och av någon märklig anledning känner jag mig mer självsäker nu än vad jag någonsin gjort tidigare. Mina andetag är tunga, lätena kommer stötvis ur min mun.

Vi luktar klor och solkräm, han smakar fortfarande choklad från glassen vi åt i eftermiddags.

»Vi går in hit«, mumlar han och reser sig, lyfter mig så att jag kan vira benen kring hans midja. Jag har alltid undrat hur det känns att bli buren så.

»Här bor jag«, säger han och ler, släpper ner mig på sängen, försiktigt, så att jag hamnar på rygg, och lägger sig bredvid mig. Det är först nu jag känner hur svalt det är här inne, trots att det inte hörs något brummande från varken takfläkt eller AC . Jag har glömt hur det känns att ligga i en mjuk säng med nytvättade lakan, sträckta och invikta under en bäddmadrass.

Jag kysser honom igen, djupare, börjar hasa ner hans badbyxor, men han hejdar mig, drar i ett av snörena som håller ihop mina bikinitrosor och ler frågande. Jag drar av dem själv istället, hans hand är mellan mina ben direkt, en förvånad glimt i ögat, kanske över det släta, lena han möts av. Hans fingrar rör sig, växlar mellan långsamt och snabbt,

mjukt och hårt, och efter ett par sekunder eller en minut eller tio minuter, jag vet inte längre, verkar han hitta en rytm som är nästan exakt samma som den jag brukar använda själv. Han fortsätter så medan han kysser mig på halsen, ner över axlarna, mellan brösten. Jag vrider mig på samma sätt som jag alltid gör, låter som jag alltid gör, kniper som jag alltid gör för att få honom att tro att han är tillräckligt bra.

»Vill du?« viskar han när han krupit upp ovanpå mig, jag nickar, flämtar fortfarande efter min fejkade orgasm.

»Säkert?«

Det spelar ingen roll att jag biter mig så hårt i underläppen att till och med framtänderna värker.

»Men snälla! Jag ligger naken i din säng!«

»Sluta skratta!« muttrar Simon. »Jag har aldrig varit med någon som är . . .«

»Oskuld? Jag är ledsen att göra dig besviken, men det tåget gick för ett par år sen.«

»Som är så mycket yngre«, muttrar Simon.

»Jag trodde att man slutade ljuga om sin ålder samma dag som man fyllde arton. Hur gammal är du egentligen?«

»Tjugofyra! Det har jag ju sagt! Och du är väl nitton på riktigt, hoppas jag?«

»Jag är nitton år och sju månader, om vi ska vara exakta. Jag fyller år tjugonde januari, och kan visa legg om du vill.«

»Okej, okej!«

Simon pressar sig inåt, försiktigt, det här är så långt ifrån hur jag föreställt mig att det skulle vara med honom.

»Vad vill du att jag ska göra?« säger han.

Jag lyfter höfterna så att han går djupare in i mig. Svaret kommer automatiskt.

9789146241720

Johanna Schreiber

JOSEFI n