9789150107876

Nu heter jag Nirak inlaga

07-05-16

10.03

Sida 3

peter pohl

Nu heter jag Nirak

alfabeta

Nu heter jag Nirak inlaga

07-05-16

10.03

Sida 4

Av Peter Pohl finns bland annat också: Janne, min vän Regnbågen har bara åtta färger Vi kallar honom Anna Havet inom oss Alltid den där Anette!

De Stora Penslarnas Lek Medan regnbågen bleknar Kan ingen hjälpa Anette Man har ett snärj Glittras uppdrag Vilja växa Tillsammans kan vi förändra världen Sekten Mer om Peter Pohl finns på www.nada.kth.se

Nyfiken på mer?

Titta in på www.alfabeta.se eller skicka vykort, fax eller e-post till Alfabeta Bokförlag, Box 4284, 102 66 Stockholm, fax 08-643 24 31, e-post info@alfabeta.se så får du vår katalog.

Sångtexten som Karin sjunger hör hemma i Hawkmoon 269 ur U2: Rattle and Hum. Kent citerar Pär Lagerkvist: Som en våg på sid 111 m fl.

Copyright © 2007 Peter Pohl Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Omslag: Lisa Zachrisson Tryck: ScandBook, Falun 2007 ISBN 978-91-501-0787-6

Nu heter jag Nirak inlaga

07-05-16

10.03

Sida 5

Jag, ett damm, irrande i bländljusa stråk, vilse så som allting annat då, innan tiden föddes, innan rummet slöts inom sina gränser. Allt som omgav mig var tomrum och förundran.

Bortom min syn vände sig småningom frågorna till svar och beslut om hur tid och rum borde ställas i ordning sinsemellan och hur lagar för rörelse och förändring skulle skrivas och tydas. När detta var verkställt, låg våra banor utstakade genom evighetens strukturer. Vår färd var därefter inte längre en irrande vilseresa. Varje bana var nu försedd med sträckning och mål, fastställd av en vilja bortom allt som vi själva förmådde nå.

Så skedde dig. Så även mig. Vi var tillsammans tills våra banor gick isär – åtminstone i detta som kom att kallas tid fanns ett vägskäl för oss – och sedan dess har jag färdats ensam genom töcken och avstånd, längs en bana där varje uppehåll skänkt mig ny kunskap ur det djupa förrådet.

Nu har jag lärt mig att mäta rymd med tid och tystnad, och förstår bättre än förut längden av etapperna mellan glesa punkter av högröstat liv i den tigande ensamheten. Än här, än där, gör jag halt i resan, avlyssnar rastplatsens sorl och läser de koder som livet där har hunnit mejsla fram. Ja, livet, detta mirakel som uppstod ur intet! Längs färdvägens långa stråk drar ljuset lika bländande som alltid, men på rastplatsen hejdar det 5

Nu heter jag Nirak inlaga

07-05-16

10.03

Sida 6

sig och ger med sin andhämtning upphov till liv. Ny form av liv vid varje rastplats, självständigt liv som bygger sitt eget svar på den stora gåtan. Överallt där jag stannar lär jag mig något. Ständigt återstår obegränsat mycket att lära. När rasten är slut fortsätter jag vidare, vidare, enligt den vilja vars kraftfält jag lyder. Så har det varit alltsedan en början upprättades åt allting. Så ska det fortsätta tills jag vid slutet åter är där.

6

Nu heter jag Nirak inlaga

07-05-16

10.03

Sida 7

Hallå! Nån hemma?

Tystnaden inifrån lägenheten ger Karin svar, skulle ha kunnat ge henne svar, skulle ha kunnat vara tillräckligt svar, om hon inte hade lärt sig att ett uteblivet svar inte är ett svar att lita på. Den som tiger samtycker, heter det ju. Så vad ska det betyda när ingen svarar på hennes fråga? Alla som inte är här räcker upp handen.

Karin släpper av sig axelväskan under klädhängarna och tittar ut i köket, ropar igen för att inte skrämma mamma som kanske inte hörde henne ropa i dörren. Men ingen mamma där, ingen Agneta som döv i köksfläktens dån inte hörde Karin ropa.

Med skrapande fötter, med harklingar och små toner i halsen går hon vidare. Ingen sitter i vardagsrummet heller, ingen har sjunkit undan hörhåll in i tevevärlden. Nej, teven står stum, enögt bligande mot soffan, där skrynkelkudden berättar att någon har suttit där, någon satt där igår och kramade kudden, någon släppte kudden och gick därifrån utan att släta ut och snygga till efter sig, stängde av teven, gick. Och sitter där inte nu.

Sovrummet då? Karin öppnar dit med ett mummel av sorten Ursäkta-att-jag-stör-men-jag-undrar … Mamma ligger inte på sängen med fuktig handduk över pannan och blundar. Hon viskar inte till Karin …

7

Nu heter jag Nirak inlaga

07-05-16

10.03

Sida 8

… snälla du, måste du skrika sådär, måste du, måste du, måste du vara Karin med dunder och brak, jag har sån huvudvärk, kan du inte? Allting som ungdomarna ställer till med och gör uthärdar jag, utom min egen dotters påfund. Ständigt detta buller, musiken och vad det ska kallas, kan du inte, måste du verkligen, är det nödvändigt …

Nej, sovrummet står tomt, det är som det ska, där bor bara en dröjande doft av sömn, en doft av mamma som sover, som har sovit och stigit upp och åkt till jobbet. Hon bäddar nästan aldrig, det vore att odla kvalstren, säger hon. Bara någon gång kanske, innan hon reser bort för en längre tid. Då bäddar hon för att det inte ska bli så dammigt i sängen.

Karin öppnar till badrummet, stiger in, tittar småpratande ner i badkaret bakom plastförhänget, ingen där, naturligtvis ingen där. Hon säger Hej! till spegeln.

Jag nickar tillbaka och svarar ljudlöst, bekräftar att ingen är hemma, ingen, såvida inte någon har sprungit runt, runt och gömt sig undan hennes spaning. Men så gör ingen, inte mamma, ingen klok människa. Och dårar eller spöken finns inte innanför låsta ytterdörren, ingen galning, inget benrangel som gömmer sig så här dags på dagen.

Såvida ingen har gått in i Karins eget rum, det sista hon undersöker på sin rundtur. Nej, ingen där heller, ingen bakom dörren, ingen under sängen, så saken är äntligen klar: Karin är ensam hemma. Nu vet hon det, trycker igång CD:n och hämtar sin väska. Musiken jagar undan tystnaden mellan väggarna.

Karin följer med i melodin.

8

Nu heter jag Nirak inlaga

07-05-16

10.03

Sida 9

Så går det till att komma hem efter skolan. Nittionio gånger av hundra är lägenheten just så tom och Karin just så ensam som hon tror redan från början. Ändå går hon sin rond så här, hundra gånger av hundra, sedan den gången på våren i tvåan, då hon kom hem och ropade att hej, här var hon, Karin närmare bestämt. När ingen svarade så skrek hon rakt ut: en hisklig ramsa med alla de värsta ord hon kunde och inte kunde.

Det var svordomar och snusk, och väldigt barnsligt och kusligt vuxet om vartannat, fult så att tungan borde ha krullat ihop sig och svartnat. Allting öste hon ur sig därför att dagen hade varit värst bland alla värsta dagar, så hemsk att hon mycket hellre skulle ha gråtit om här hade funnits någon att gråta hos. Men här fanns ingen, som vanligt fanns här ingen, och då blev det att skrika ur sig det där raseriet istället. Ända tills mamma stod där, hemma faktiskt, lutad mot dörrkarmen till sovrummet och med stela ögon stirrade på Karin: Vet du vad! Jag vill verkligen inte …

Hon ville verkligen inte bli väckt av så förfärliga ramsor, hon som inte hade vaknat ur sin huvudvärkssömn av Karins första hälsningsrop. Helst ville hon inte bli väckt alls, för det här var just när hennes liv var tungt så att det räckte: pappa hade hittat en annan. Så sa de, både Agneta och Bertil: Han har hittat en annan. De hade grälat och tigit i eviga dagar och nätter, för de var på väg isär, allting var ohjälpligt slut mellan dem, och Karin var åtta år och begrep ingenting utom att själva luften var arg. På kvällarna gömde hon sig under kudden, pratade högt med mig där inne i mörkret, pratade högt för att komma undan föräldragrälets isande röster. Och så kom hon hem och lät på det här viset!

9

Nu heter jag Nirak inlaga

07-05-16

10.03

Sida 10

Vad har farit i dej … det räcker väl ändå att … jag trodde verkligen inte, sa mamma.

Fortfarande, fem och ett halvt år efteråt, kan Karin skämmas så att magen blir het och kall vid minnet av hur mamma dök upp så där. Helst vill hon inte minnas alls. Kanske, om hon anstränger sig, kanske kan hon inbilla sig att hon har glömt själva scenen, glömt åttaåringens skam och brännande kinder så pass att de inte längre bränner i det snart fjortonåriga ansiktet också. Framför allt kan hon hoppas och tro att mamma har glömt. Men vad Agneta minns och glömmer är inte lätt att veta. Hon är tigande till sin läggning, ruvar dystert på sina tankar. Hon bär på en vana att förebrå hellre än att berömma när hon äntligen talar. När hon förebrådde så grundligt den gången, nog borde hon då efter fem år ha glömt?

Det vet inte Karin, själv minns hon, mot sin vilja. Kvar finns vanan hon fick, läxan hon lärde: ropa och prata och kolla att ingen finns som kan se eller höra vad hon härnäst hittar på.

Ingen gömmer sig avsiktligt i något skrymsle för att spana och utforska vad hon sysslar med när hon är ensam. Ingen missar, enkelt och utan avsikter, att höra henne ropa. Ingen alls hemma, inte pappa som lämnade dem för åratal sedan, inte mamma som normalt ska komma om först två timmar. Ingen väntar, ingen ska plötsligt dyka upp ur något skrymsle och med sin närvaro bjuda Karin på en överraskning.

Karin hämtar sin väska, knäpper upp den och välter ut innehållet på bordet. Pennor och böcker och suddgummin och fyra gula fjädrar och två disketter och en tidning och en pytteliten björn med namnet Bubben och gympakläder och pappers10

Nu heter jag Nirak inlaga

07-05-16

10.03

Sida 11

skrynkel med anteckningar i engelska som ska skrivas rent.

Läxa förutom matten: att läsa om åker och äng. Mot tjuren på bilden, som väger ett ton, svarar hur många kilo mikroorganismer i jorden på ängen han står på?

Haha, fnyser Karin glädjelöst. Det var en förbannat tung bild i den här boken – ett ton – en bild väger mer än tusen ord, jojo!

Ensam hemma kan hon kosta på sig att skämta, men den flicka som vågar yttra sig på det viset innanför upptagningsområdet för Hans-Evert Kroons känsliga magisteröron, får veta att hon är allmänt oförskämd och bör ägna tid åt att glufsa i sig lärdom istället för att märka ord. Läs här, läs där, sök informationen på något ställe dit inte boken når, diskutera med dina kamrater, kamrater, kamrater …

Karin upprepar ordet, upprepar ”kamrater”, funderar håglöst kring ordets betydelse. Finns det någon annan tolkning, helst bättre i så fall, än mina kamrater? undrar hon, medan boken sjunker mot bordet, ja, hela Karin sjunker tills hon ser sin bild i spegeln, ser hur hon sitter där och är trött, ser handen som söker väg in under hennes topp och söker brösten som inte längre kan döljas, inte för Karins blickar, inte för någons blickar, om någon tittar.

Nog finns det de som tittar, äckliga ögon som suger tag, men Karin blundar nu, blundar och lutar bakåt och låter händerna vandra och känna sig fram. Hon vill inte se hur spegelhänderna smyger innanför kläderna, hon vet att hennes ögon kan skvallra om det som vaknar i kroppen, skvallra om hettan under händernas beröring. Så hon blundar sig bort från sin granskning, gnolande till CD-musiken: 11

Nu heter jag Nirak inlaga

07-05-16

10.03

Sida 12

Like the heat needs the sun Like honey on her tongue …

Sedan ett halvår är det U2 som gäller, bara U2, alltid, alltid.

Karin snodde skivan på Åhléns och har den sedan dess alltid skjutfärdig med sig överallt, alltid, alltid.

Like the muzzle of a gun Like oxygen I need your love När värmen vill spränga henne, kastar hon sig undan från spegel och bord, låter stolen välta henne till sängen. Den är obäddad, den också, inget instängt kvalm för kvalstren att föröka sig i, den står öppen och tar emot Karin med svala lakan.

Ingen är hemma, det vet Karin, och släpper ut en hand från den heta lekplatsen, jämrar lite och viskar det enda ordet: Kom! Då stiger jag fram ur mitt gömsle och lägger mig jämte henne. Hon byter sina händer mot mina så att jag smeker henne så som hon vill bli smekt. Så ska vi ligga en stund.

Ingen är hemma, det vet Karin, och medan hon flyger, vakar jag över lägenhetens små ljud bortom den skymmande musiken, så att jag kan varsko henne ifall rassel av nyckel i dörren och knappt hörbart eko av gnidande gångjärn berättar att fotsteg snart ska nalkas, så snart att det inte finns tid för Karin att ta sig ur sängen och visa upp en min av Ingenting Särskilt, utan hon måste blunda och låtsas sova.

Kanske har hon vid det laget faktiskt somnat, trots att det 12

Nu heter jag Nirak inlaga

07-05-16

10.03

Sida 13

inte precis är godnattmusik som skvalar i rummet. Kanske blir hon då förebrådd för lättja: Är du sjuk, eller vad är det med dej, sova så här dags, som en orkeslös pensionär!

Men allt i den vägen är bättre för en flicka, tretton år, på den brinnande gränsen till fjorton, allt är bättre än att bli upptäckt i färd med en lek som fyller kroppen med hisnande jubel.

13

Nu heter jag Nirak inlaga

07-05-16

10.03

Sida 14

Varje människa bär en hemlighet inom sig, en outsägbar sanning. Den börjar tidigt sitt liv, den hemligheten. I nio månader byggs grunden, medan barnet vilar i moderns djupa vagga. Varje människa är till att börja med barn och har möjlighet, där i begynnelsen, att välja hur hon ska förfara med sin hemlighet, vad hon ska göra med sanningen som där inifrån vill visa henne väg i växandet. Och visst väljer hon; gång på gång sker valet, vid varje vägskäl måste hon välja, och vägskälen ligger tätt, så tätt att väljandet småningom kan komma att övergå i någon vanehandling. Men vana omvandlas lätt till tvång och ofrihet, så lätt att vanehandling är dålig ersättning för eftertanke och val.

Omsider träder den vuxna människan fram, den som uppkom ur såväl val som vanor. Först då kan hon dömas, om hennes val och vanor verkligen måste dömas, men redan då kommer domen för sent. *** Här stannade jag, styrd hit av Karins tanke och vilja. Sedan dess är jag hos henne och om jag inte är här, kommer jag när hon kallar. Jag möter hennes blick när den söker min. Jag svarar på hennes frågor genom att spegla dem i djupen bakom hennes medvetna tankar.

14

Nu heter jag Nirak inlaga

07-05-16

10.03

Sida 15

Jag minns allting som Karin minns, jag minns även allting hon glömmer. Min ankomst är det första som jag men inte Karin minns. Jag minns hennes ynklighet då, hur svagt rösten ljöd som hon ropade med – barnets näst intill ohörbara stämma. Jag landade i hennes tårar, stannade här, oviss om uppehållets längd. Till en början kom jag för att trösta henne en stund. Det var mörkt i rummet den gången.

Vyssami, vyssami, viskade Karin och vaggade sin nalle. Kramade, vaggade, grät vyssami, vyssami.

En vän! viskade hennes tanke bakom tårarna. En som hjälper mej. Varför är allting så …

Allting så? Nej, hon var inte ens fullt två år gammal, hon hade ännu inte ord för hur allting är. Tårar bara, och en värk i det lilla bröstet. Men så stor var den längtan hon bar på, att den blev till ett ord som hon kunde tänka: Vän!

Hon släppte nallen för en stund och förde händerna till sina läppar. I en viskning, på det språk som barn förstår, formade hon sin dröm och lät fingrarna hjälpa den ut i mörkret.

Det språk som barn förstår är samma språk som förstås av var och en som älskar ett barn. Jag hörde Karins viskning, jag förstod dess språk och hejdade mig i min resa. Jag följde slingorna i hennes dröm tillbaka till hennes lyssnande. Drack hennes tårar, strök henne över håret, lovade henne att vara den vän som hon längtade efter.

Nirak, mumlade hon just innan hon somnade. Du heter Nirak.

Hon gav mig ett namn, och vidgade därmed mitt besök till obestämd längd.

15

Nu heter jag Nirak inlaga

07-05-16

10.03

Sida 16

På morgonen var tårarna glömda, så som Karin glömde hundra andra sorger och tusen lyckliga skratt. Men jag var kvar, mig glömde hon inte. Hon visade mig sina saker; hon hade oräkneligt många små mjuka tygdjur, kramhundar, en älsklingsnalle, nallens lilla baby: Bubben. Och så elaka Bitte, en docka med rosenkinder och lockigt guldhår. Jag skulle inte låta lura mig av Bittes vackra kinder, förklarade Karin. Bitte var falsk och elak, nöp och bet de andra när Karin vände ryggen till.

Vem pratar du med hela tiden? ville mamma veta, Karins mamma Agneta.

Nirak, svarade Karin och ordnade plats åt mig invid sig.

Jaså, Nirak, sa Agneta och skakade på huvudet åt Karins bestyr.

Jag var således inte Karins hemlighet. Hon berättade gärna om mig, och vågade yppa mitt namn från första början. Och Agneta förstod sig tillräckligt mycket på sitt barn för att inte rycka mig bort från min plats intill Karin.

Där var jag och åren löpte ikapp med människobarnet. Min närvaro fyllde Karins behov av kamrater. Detta blev så småningom ett problem, på så vis att hon inget annat sällskap sökte och därmed inga kamrater fick. Omsider förstod jag förskolepersonalens hummande kring detta problem. De sökte en väg till förändring. Jag tänkte att det kanske skulle hjälpa om jag stannade hemma när Agneta tog Karin till dagis.

Lek med dem nu! manade jag innan vi skildes på morgonen. Maria, Jenny, Tobias och Ölli, där finns många att leka med.

Men det visade sig att hon inte kunde. Hon lät ingen annan ta min plats under dagen. De andra barnen försökte inte hel16

Nu heter jag Nirak inlaga

07-05-16

10.03

Sida 17

ler. De hade lärt sig att Karin inte ville leka med dem, de lät henne sitta ensam, vad personalen än försökte. På kvällen var hon ledsen för sin misslyckade dag.

Jag försökte i tre dagar, men sedan såg jag mig tvingad att åter hålla henne sällskap bland alla barnen. De lät oss hållas.

De brydde sig inte om Karin.

Det blev betydligt krångligare när skolan började. Där kunde de andra barnen inte acceptera en särling som satte sig utanför varje vänkrets och pratade med sig själv, som det verkade.

Karin är ju inte riktigt klok, bestämde de och därmed var det fritt fram att hacka på henne, tycktes de mena.

Jag hjälpte henne att värja sig mot elakheterna. Jag lärde henne att hon inte fick visa rädsla, aldrig strykrädd smyga undan, eftersom allting i så fall bara blir värre när du måste komma tillbaka. Stå rak, se dem i ögonen och ge dem högröstat svar med ett klarspråk som drar giftet ur deras tungor.

Jag hjälpte henne att finna ord när fienden skulle överröstas. När de var flera samtidigt, visade jag henne vem hon skulle rikta sig mot i första hand. Stå rak och se dem i ögonen! Ingen är farlig om du inte är rädd.

Hennes skicklighet och styrka var skrämmande för angriparna. Taktiken hjälpte; snart lämnade kamraterna Karin i fred.

Därmed blev ensamheten djupare. En sådan flicka får inga vänner. Det störde inte Karin, hon hade mig.

Hennes utanförskap var obegripligt för de välmenande vuxna. Hon hade mig, så löd förklaringen, och det var också vad hon svarade på deras terapeutiska frågor.

De tolkade ord och skeende i omvänd ordning: genom att 17

Nu heter jag Nirak inlaga

07-05-16

10.03

Sida 18

flickan går bort sig i en inbillad värld blir hon ensam och offer för mobbning.

I en annan värld går hon, ja, men inte inbillad. Mobbad en tid, ja, men inte offer. Vi klarade oss igenom. Vi klarar oss alltjämt, Karin och jag.

18