9789150108019

Jadeögat inlaga ny större

07-05-22

15.25

Sida 3

Diane Wei Liang

Jadeögat Översättning Åsa Jonason och Hans-Jacob Nilsson

Alfabeta

Jadeögat inlaga ny större

07-05-22

15.25

Sida 4

Nyfiken på mer?

Titta in på www.alfabeta.se eller skicka ett vykort, fax eller e-post till Alfabeta Bokförlag AB, Box 4284, 102 66 Stockholm, fax 08-643 24 31, e-post info@alfabeta.se så får du vår katalog.

Engelska originalets titel: The Eye of Jade Copyright © 2007 Diane Wei Liang Copyright © 2007 svenska utgåvan Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Översättning: Åsa Jonason och Hans-Jacob Nilsson Tryck: ScandBook, Falun 2007 ISBN 978-91-501-0801-9

Jadeögat inlaga ny större

07-05-22

15.25

Sida 5

1 I ena hörnet på ett kontor i en nersliten byggnad i Beijings Chaoyangdistrikt brummade fläkten högljutt, likt en gammal man frustrerad över sin impotens. Mei och herr Shao satt mitt emot varandra vid ett skrivbord. Båda två svettades ymnigt. Utanför gassade solen och bakade luften till ett fast block av hetta.

Herr Shao torkade sig i pannan med en näsduk. Han hade inte velat ta av sig kavajen. ”Pengar är inget problem.” Han harklade sig. ”Men ni måste sätta igång genast.” ”Jag arbetar på andra fall just nu.” ”Vill ni ha mer betalt, är det det? Vill ni ha ett förskott? Jag kan ge er tusen yuan med en gång.” Herr Shao förde handen mot plånboken. ”De får ut piratkopiorna snabbare än jag hinner framställa de äkta varorna, och säljer dem till ett pris som är mer än hälften så lågt som mitt. Jag har ägnat tio år av mitt liv åt att bygga upp mitt goda namn, tio år av blod och svett. Men jag vill inte att ni talar med era gamla vänner på ministeriet, hör ni det?

Jag vill inte blanda in polisen i det här.” ”Ni håller väl inte på med något olagligt?” Mei undrade varför han så gärna ville ge henne ett förskott. Det var mycket ovanligt, i synnerhet för en affärsman som var så slug som herr Shao. ”Snälla fröken Wang. Vad är lagligt och inte lagligt i dessa dagar? Ni vet vad man brukar säga: ’Partiet har strategier och folket har motstrategier’.”

5

Jadeögat inlaga ny större

07-05-22

15.25

Sida 6

Herr Shao stirrade på Mei med sina smala ögon.”Kinesisk medicin är som magi. Myndigheternas bestämmelser är till för produkter som inte fungerar. Mina hjälper. Det är därför folk köper dem.”

Han gav till ett litet skratt. Det minskade inte den spända stämningen i rummet. Mei visste inte om hon skulle betrakta honom som en slipad affärsman eller en skurk. ”Jag gillar inte polisen – ta inte illa upp, fröken Wang, jag vet att ni har tillhört den. När jag började sålde jag läkeörter på gatan. Polisen var alltid efter mig och konfiskerade mina varor och släpade med mig till stationen som om jag var en brottsling. Kamrat Deng Xiaoping sa Ge Ti Hu – att privata köpmän hjälpte till att bygga upp socialismen. Men brydde sig polisen om vad han sa? De är rötägg. Nu är det bättre. Det har gått bra för mig och folk ser upp till mig. Men polisen har inte förändrats, om ni frågar mig. När man behöver skydd så kan de inte hjälpa en. Jag bad dem att undersöka piratkopiorna. Vet ni vad de svarade? De sa att de inte ägnar sig åt sådant. Men så fort de bestämmer sig för en ny linje, för en inspektion eller ett tillslag, så kan ni ge er tusan på att det är mig de kastar sig över som utsvultna hundar.” ”Oavsett om ni gillar polisen eller inte, så måste vi hålla oss till deras regler”, sa Mei, fast hennes röst lät mindre övertygande än hennes ord.

Privatdetektiver var förbjudna i Kina. Mei hade i likhet med andra i branschen tagit till motstrategin att inregistrera sin verksamhet som en informationskonsultbyrå. ”Naturligtvis”, instämde herr Shao. Ett leende lika brett som oceanen fyllde hans ansikte.

6

Jadeögat inlaga ny större

07-05-22

15.25

Sida 7

När herr Shao hade försvunnit gick Mei bort och ställde sig framför fläkten. Det svaga luftdraget som strömmade genom sidenskjortan började långsamt svalka henne.

Dörren gick upp. Meis assistent Gupin störtade in, röd som en kräfta i ansiktet.

Han skyndade utan ett ord fram till sitt skrivbord i väntrummet och tömde ett stort glas kallt te som hade stått där sedan morgonen. Han krängde av sig arméväskans axelrem och släppte den på golvet. ”Var det herr Shao, kungen av hårtillväxtmedel, jag såg komma ut härifrån?” Han tittade upp och kippade efter andan. Han talade med en svag men märkbar dialekt som avslöjade att han kom från landet.

Mei nickade. ”Tänker du ta dig an hans fall?” ”Jag sa att jag skulle göra det, men nu undrar jag. Det är något suspekt med karln.” ”Han har tupé.”

Gupin kom fram med ett litet paket inslaget i tidningspapper. ”Jag har inkasserat femtusen yuan i kontanter av herr Su.” Han log. Hans ansikte, som fortfarande var rött av ansträngning, lyste av stolthet.

Mei tog emot paketet och klämde försiktigt på det. Det kändes fast. Hon lämnade plats åt Gupin framför fläkten. ”Var han besvärlig?” frågade hon. Gupin stod nu tätt intill henne, så nära att hans bara armar nästan nuddade vid hennes. Hon kände hans svettlukt. ”Först. Men han kan inte skrämma mig eller lura mig med sina knep. Jag har träffat vesslor som honom förut och jag har varit med om mycket i mina dagar. Folk blir oroliga när de ser en mig7

Jadeögat inlaga ny större

07-05-22

15.25

Sida 8

rantarbetare som mig på ett sådant ställe.” Ordet ”vessla” lät särskilt elakt på Gupins dialekt.

Mei log. Vid sådana här tillfällen kunde hon inte låta bli att tänka på hur klokt det hade varit av henne att anställa honom.

Och konstigt nog hade hon sin lillasyster att tacka för det.

När Mei öppnade sin byrå hade hennes lillasyster Lu ogillat idén. ”Vad vet du om affärer? Se bara på dig själv – du umgås inte med folk, du kan inte anpassa dig till politiken, du har ingen guanxi – inga av de nätverk eller kontakter som man behöver. Hur tror du att du ska kunna lyckas? Till skillnad från vad du kanske tror, min kära syster, så är det ett tufft jobb att driva ett företag. Jag vet, jag är gift med en framgångsrik affärsman.”

Mei himlade med ögonen. Hon orkade inte argumentera mer. Ända sedan hon hade begärt avsked från Ministeriet för offentlig säkerhet ville alla försöka tala henne till rätta. ”Men du har väl inte så många alternativ, antar jag”, suckade Lu till slut. ”Nu när du inte kunde hålla fast vid din tjänst på ministeriet. Då kan du lika gärna arbeta för dig själv. Men jag vill inte se dig hoppa ner i flodens virvlar utan att kunna simma. Jag ska hitta någon som kan lära dig grunderna i hur man bedriver affärsverksamhet.”

Dagen därpå hade herr Hua ringt och bjudit in Mei till sitt kontor. Där satt hon sedan i en svart skinnsoffa och blev serverad kaffe av hans söta sekreterare medan herr Hua talade om guanxi, om vilka formsaker man kunde ta lättare på och vilka det var viktigt att man iakttog, om kreativ organisation och bokföring och, framför allt, om vikten av att ha skarpa ögon och öron. ”Ni måste vara uppmärksam på hur förändringens vindar blåser inom politiken”, sa han. ”Och håll alltid ett vakande öga 8

Jadeögat inlaga ny större

07-05-22

15.25

Sida 9

på personer som kan sticka en kniv i ryggen på er. Ett litet råd.”

– Mei hade snabbt förstått att ”Ett litet råd” var ett av herr Huas älsklingsuttryck – ”lita inte på någon som inte är er vän. Om ni vill lyckas måste ni se till att skaffa er ett bra guanxi-nätverk, i synnerhet bland människor som har makt.”

Herr Hua fyllde på sin kopp för femte gången. ”Och har ni funderat på sekreterare?” frågade han Mei. ”Hur menar ni?” ”Har ni tänkt på vad för slags sekreterare ni behöver?”

Mei förklarade att hon inte hade några planer på att anställa en sekreterare, inte förrän hon hade fått några klienter.

Herr Hua skakade på huvudet. ”Ni kan anställa någon väldigt billigt. Det finns många migrantarbetare från provinserna som är villiga att arbeta för nästan ingenting. Kostnaden för att ha någon som svarar i telefon och uträttar ärenden är liten, men vinsten är betydande. Ert företag kommer inte att verka förtroendeingivande utan en sekreterare. Och om ni inte inger förtroende kommer ingen att anlita er. Titta er omkring och beskriv vad ni ser.”

Mei såg sig omkring. Kontoret var stort och fullt av möbler som såg dyra ut. ”Ni har ett stiligt kontor”, sa Mei. ”Exakt. Det jag har här är ett företag som utåt sett tillverkar skinnväskor. Jag erbjuder utländska investerare att ingå samarbetsavtal. För som ni vet måste alla utländska företag ha en kinesisk samarbetspartner. De kommer hit och träffar mig här, de ser ett flott kontor, på en flott adress. Men de vet inte att jag inte har några egna fabriker eller några egna arbetare. De tror att jag är viktig, att jag är en höjdare. Men jag tar inte kontakt med några fabriker förrän jag har fått pengar av det utländska företaget.

Om jag lyckas skriva ett avtal om året så klarar jag mig bra. Två avtal så kan jag ta ledigt resten av året. Ni förstår, att tjäna peng9

Jadeögat inlaga ny större

07-05-22

15.25

Sida 10

ar är lätt. Det svåra är att få folk att betala. Det är därför jag föredrar att göra affärer med utlänningar. Det är mycket svårare med kineser. Ett litet råd – när ni anställer någon, så tänk på att det är viktigt att ni får era arvoden, och se till att er flicka är tuff nog att kassera in pengarna.”

Mei insåg det förnuftiga i hans råd och annonserade efter en sekreterare för sin nystartade verksamhet. Gupin var den ende mannen bland alla sökande. Mei hade inte haft för avsikt att anställa en man som sekreterare. Men hon beslöt sig för att intervjua honom.

Gupin kom från en bondby i provinsen Henan och drog sig fram med hjälp av tillfälliga påhugg på Beijings byggarbetsplatser. ”Jag gick ut med högsta betyg från vårt länsgymnasium”, berättade han för Mei på sin Henandialekt. ”Men jag var tvungen att åka tillbaka till min by eftersom jag är mantalsskriven där. Jag ville arbeta i länshuvudstaden, men min bychef sa nej. Han påstod att vår by behövde en ’boklärd man’.”

Det tog en stund för Mei att vänja sig vid hans dialekt och förstå vad han sa. ”Min mamma ville att jag skulle gifta mig. Men det ville inte jag. Jag ville inte ha det som min bror. Han går upp i gryningen och arbetar på fälten hela dagarna. Ändå kan han inte försörja sin fru och sin son. Min pappa hade det likadant. Han dog i tbc för länge sedan. Alla säger att det finns pengar i de stora städerna. Så jag bestämde mig för att ta mig till Beijing? Vem vet vad jag kan uträtta här?”

Mei studerade honom. Han var ung, hade just fyllt tjugoett, och var bred över axlarna. Hans starka muskler syntes under skjortan. När han log såg han blyg men ärlig ut.

10

Jadeögat inlaga ny större

07-05-22

15.25

Sida 11

Med beklagande min förklarade hon att han inte passade för de arbetsuppgifter hon behövde hjälp med. Han kände inte till Beijing, och hans dialekt skulle avskräcka folk. ”Så fort folk får höra din dialekt kommer de att få för sig en massa saker om dig, och antagligen om den här byrån också. En del skulle kanske till och med få för sig att jag försöker lura dem.

Det är dumt, jag vet. Men det är så folk är. Detsamma skulle hända mig om jag reste till Shanghai. Jag skulle förmodligen bli lurad av taxichaufförer och få en massa felaktiga vägbeskrivningar.”

Men Gupin gav sig inte. ”Ge mig en chans”, bönföll han henne.”Jag har lätt för att lära och jag arbetar hårt. Jag kan lära känna Beijing. Ge mig tre månader så lovar jag att jag ska kunna alla gator. Jag ska göra mig av med min dialekt också, tro mig.”

Till slut beslöt hon sig för att ge honom en chans. Hon kom ihåg vad herr Hua hade sagt och tänkte att även om Gupin inte skulle visa sig vara en lysande sekreterare, så skulle han bli en betydligt mer respektingivande inkasserare än någon annan hon hade intervjuat. Han var också den billigaste, med bred marginal. ”Jag ger dig ett år”, sa hon. ”Du har ingen aning om hur stort Beijing är.”

Mer än ett år senare visade sig Gupin vara allt som han hade lovat: arbetsam, snabbtänkt och lojal. Han hade ägnat en stor del av sin lediga tid åt att cykla genom Beijings gator och hutonger, och nu visste han mer om vissa kvarter än Mei. Han blev ytterligare ett par ögon och öron åt henne. ”Bra gjort”, sa Mei till Gupin. ”Herr Su tillhör inte dem som har lätt för att skiljas från pengar. Nu stänger vi.”

De packade ihop och kontrollerade alla låsen på dörren. Det 11

Jadeögat inlaga ny större

07-05-22

15.25

Sida 12

kändes svalare i den dunkla korridoren. ”Jag hoppas att det inte blir lika varmt i helgen”, sa Gupin när de gick ut genom porten. Hans militärväska dinglade i axelremmen. ”Ska du göra något särskilt?” ”En picknick i det gamla sommarpalatset.” ”Ska du så långt för en picknick?” ”Det är en återträff med mina gamla kurskamrater från universitetet.”

Ute var solljuset disigt och luften tjock. De sa hej till varandra och skildes åt. Gupin styrde stegen mot sin cykel som han kedjat fast vid en ung asp, och Mei gick bort till sin tvådörrars Mitsubishi som stod parkerad under en gammal ek.

12

Jadeögat inlaga ny större

07-05-22

15.25

Sida 13

2 Den natten väcktes Mei av ett våldsamt åskväder. De tunna fönsterrutorna i hennes lägenhet skallrade. Åskknallarna kom mullrande i tät följd och blixtarna lyste upp himlen. Ljudet av regnet fyllde luften omkring henne och väckte gamla glömda tankar och minnen till liv.

Hon tänkte på sina gamla kurskamrater och undrade vilka av dem hon skulle få träffa nästa dag. Hon mindes Sparven Li, den lilla tungsinta pojken som hade spelat gitarr. Hon tänkte på Guang, en jätte på nästan en och nittio som alltid var fräck i mun.

Storasyster Huis runda ansikte trädde också fram för hennes inre öga. Hon mindes deras trånga sovsal med fyra våningssängar. Hon mindes kastanjen utanför fönstret och högtalaren i en av grenarna ur vilken det skrällde musik klockan halv sju varenda morgon. Hon mindes hur unga de varit.

Ovädret började långsamt avta. Regnet vräkte fortfarande ner, men jämnare och entonigare nu. Mei kastade sig av och an i sängen. Hon såg en tempelgård för sin inre blick. Det började mörkna och Guang försökte tända ett litet campingkök. Det var den gången när hennes kurs hade gjort en helgutflykt till Västra bergen. Det var före gryningen och de gick försiktigt med ficklampor på en stig som löpte över något som de senare i fullt dagsljus upptäckte var ett brant stup på flera hundra meter. De höll varandra i händerna och följde i varandras fotspår.

Hon höll Yaping i handen. Hon kände värmen från hans hud.

13

Jadeögat inlaga ny större

07-05-22

15.25

Sida 14

Hennes tankar gled bort. Hon började sväva i drömmen. De nådde toppen och solen steg upp. När de tittade sig omkring såg de inget annat än ändlösa berg täckta av röda azaleor. Fast nu var det inte längre Yaping hon höll i handen.

Hon var sex år, och det var sin pappa hon höll i handen.

De gick nerför en lång bergsstig, ledda av en vakt från arbetslägret. Bakom dem, flaxande som ett torrt löv, snubblade en gammal gumma som hade kommit för att besöka sin son och nu var på väg hem igen. Hon skulle ta med sig Mei till Kunming, provinshuvudstaden i Yunnan. Där skulle Mei bli mött av en av moderns bekanta som skulle åka till Beijing med tåg. Över ena axeln bar Meis pappa ett grått knyte med Meis ägodelar i – hennes kläder, två enkla handdukar från arbetslägret, en tandborste, en aluminiummugg och några små leksaker tillverkade av ståltråd, kartong och tandkrämslock. Där låg också en anteckningsbok som hennes pappa hade gjort av gulnade pappersark som han hade hittat. I den hade han skrivit ner Tangdikter ur minnet. Mellan sidorna hade Mei omsorgsfullt pressat blad som hon samlat.

De pratade som pappor och döttrar gör, om tiden de hade varit tillsammans och om tiden när de skulle få vara tillsammans igen. Mei drog fingrarna genom azaleorna som de gick förbi, och fick de röda blommorna att dansa som fjärilar.

Vid middagstid nådde de ner till grusvägen vid bergets fot. Över en klippvägg störtade ett kallt vattenfall ner i en liten damm och sedan vidare genom ett till hälften begravt betongrör ut i floden nedanför. De väntade intill vattenfallet. Fåglar sjöng bakom trädridån. Längs bergssidorna som lyste av söderns klara färger sträckte vägen ut sig framför dem.

Hur långt fortsätter vägen? undrade Mei. Hur långt fortsätter 14

Jadeögat inlaga ny större

07-05-22

15.25

Sida 15

träden och de stora bergen och floden?

Tiden gick utan brådska. En gammal buss dök upp på avstånd.

De såg den komma närmare och närmare tills den slutligen med stort oväsen stannade framför dem.

Meis pappa räckte över knytet till chauffören som lade det på taket bland det övriga bagaget.

Den gamla gumman, som Mei blev tillsagd att kalla Gamla Mamma, tog henne i handen. ”Oroa dig inte, kamrat Wang. Lilla Mei är trygg hos mig.”Gamla Mamma började kliva upp på bussen.

Men Meis pappa lät inte sin dotter gå. ”Säg till din mamma och din syster att jag saknar dem. Säg att jag kommer hem snart.” ”Bussen går!” ropade chauffören och klev in och satte sig.

Gamla Mamma skyndade sig att dra in Mei. ”Var en snäll flicka nu, Mei”, ropade hennes pappa.”Lyd Gamla Mamma. Vi ses i Beijing! Jag lovar.”

Bussen började hosta och skaka. Mei sprang bort till den dammiga bakrutan och ställde sig på knä på träsätet. Hon vinkade förtvivlat med sina små armar. ”Adjö”, skrek hon och log som om solen bodde i henne och alltid skulle lysa. ”Vi ses i Beijing, pappa!”

Vägen började dra hennes pappa och vakten bakåt, först långsamt medan han vinkade, och sedan allt fortare. Till slut krympte de till två små ödsliga gestalter. De gröna klipputsprången lutade sig ut som om de ville krossa dem. Sedan svängde bussen runt en bergvägg. De var borta.

Mei vaknade. Ett bländande solsken flödade in i den lilla lägenheten som hon hyrde vid den trafikerade ringleden. Hon hade aldrig träffat sin pappa igen efter det att de hade sagt adjö till varandra på den där grusvägen tjugotre år tidigare.

15

Jadeögat inlaga ny större

07-05-22

15.25

Sida 16

Mei vred på huvudet och såg på den svarta väckarklockan som tickade på hennes nattduksbord. Hon var sen. Men hon orkade inte gå upp. Hon kände sig helt tömd på vilja. Bredvid klockan stod ett litet svartvitt fotografi av hennes pappa. Fotot hade bleknat med åren. Efter det att hennes pappa hade dött hade hennes mamma gjort sig av med alla hans saker – hans manuskript, hans fotografier och hans böcker. Det lilla porträttet var det enda Mei hade lyckats spara. Hon hade burit det med sig, gömt i ett exemplar av Jane Eyre, till internatskolan och universitetet. Hon visade det aldrig för någon, och hon talade heller aldrig om sin pappa. Han var hennes hemlighet, hennes stora sorg och kärlek.

Mei såg fadern le mot sig bakom fotoramens glas. Hon hörde hjärtat slå ett stumt slag. Hon tänkte på den lycka som kunde ha varit deras.

Ovädret hade rensat luften och skänkt en behaglig temperatur åt alla människorna som var ute och handlade på trottoarerna längs Universitetsvägen. Klädbutiker, frisörsalonger och varuhus lockade de förbipasserande med nya modestilar och rabatterbjudanden. Frukt- och grönsaksförsäljare med sina varor i höga pyramider på handkärror ropade ut sina priser. En bondkvinna i byxor med vida ben förde fläktande en solfjäder av flätad halm över en hög med vattenmeloner. Flugorna hade också kommit tillbaka.

Mei trummade otåligt med fingrarna på ratten när hon fick stanna vid trafikljusen i Tre byars korsning. Hon hade inte tid att stanna, hon var hemskt försenad. Hon hade ägnat alldeles för mycket tid åt att tvätta, torka och kamma sitt långa raka hår. Hon hade sminkat sig, och sedan tagit bort sminket igen.

Varför överhuvudtaget bry sig? Hon skakade på huvudet. Hon 16

Jadeögat inlaga ny större

07-05-22

15.25

Sida 17

hade ju aldrig gjort det under studietiden. Då hade hon gått sin egen väg och aldrig ansträngt sig för att bli omtyckt. Vad hade förändrats nu?

Vid slutet av Universitetsvägen svängde Mei norrut längs den höga muren som löpte runt Qinghuauniversitetet. Trafiken hade glesnat. Cyklister trampade fram i maklig takt under skuggan från asparna. Mei körde förbi en grupp studenter på cyklar. Det såg ut som om de var på väg till en helgutflykt i Västra bergen.

Hon mindes hur hon själv hade åkt på just den här vägen som student. Beijings universitet, som hon hade gått på, och Qinghuauniversitetet var systeruniversitet, så av tradition hade Meis kurs haft en vänkurs som bestod av fyrtiofem blivande elingenjörer från Quinghuauniversitetet. Ingenjörerna, som nästan bara utgjordes av manliga studenter, hade organiserat vänskapsdiskon – i Meis kurs fanns det många flickor. Hon tänkte tillbaka på hur hon hade suttit bakom Yaping på hans cykel med sitt långa hår flygande i vinden. Kvällarna hade varit varma och stjärnorna blinkade som ögon. Gatlyktorna spred sitt mjuka sken i den jasmindoftande vinden. Kvällarna var klara och syrsorna spelade nedanför pagoden vid Weimingsjön.

Under åren som gått hade Storasyster Hui hållit henne med nyheter om Yaping – han hade gift sig, tagit en magisterexamen i ekonomi, börjat arbeta, köpt hus.

Det hände fortfarande att hon tänkte på honom, försökte föreställa sig honom klädd i affärskostym på förortståget. Hon undrade om han fortfarande hade samma svartbågade glasögon.

Ibland såg hon hans intelligenta ögon och blyga skratt framför sig. När hon greps av hat mot honom försökte hon föreställa sig honom som gammal, inte längre slank och känslig. Men för det mesta kunde hon inte se honom framför sig alls längre. Nam17

Jadeögat inlaga ny större

07-05-22

15.25

Sida 18

nen sa henne ingenting: Chicago, Evanston, North Shore. Hon hade inga föreställningar om dem, och hon kunde inte heller göra sig en bild av Yapings fru eller deras liv tillsammans. Hon svängde in på Västra vägen och fick syn på det gamla sommarpalatset.

Sedan deras examen hade Storasyster Hui varje år organiserat återträffar. Storasyster Hui hade stannat kvar på institutionen, först som doktorand och sedan som lärare. Till en början hade Mei inte gått på återträffarna eftersom hon inte ville tala om Yaping eller deras brytning. Sedan hade hon varit för upptagen. När Meis chef blivit befordrad hade hon i egenskap av hans personliga assistent blivit medlem av den inflytelserika kretsen.

Hon fick en tvårumslägenhet och prestigefyllda arbetsuppgifter.

Hon blev ett lockande parti för äktenskapsmäklare. De presenterade henne för söner till höga officerare och stigande stjärnor inom diplomatkåren. Hon följde med dem på restaurangbesök, konserter, biopremiärer och statsbanketter. Hon satt med deras föräldrar i luftiga våningar med utsikt över moderna boulevarder. Hon ägnade sin lediga tid åt att lära känna dem för att de skulle lära känna henne.

Men allt hade förändrats när hon begärt avsked från ministeriet. Människor hon arbetat tillsammans med i åratal och betraktat som vänner hade börjat undvika henne.

Det var kanske därför mötet i dag kändes så viktigt för henne, tänkte Mei, kanske därför hon tänkte så mycket på hur hon såg ut och vad hennes gamla kurskamrater skulle tycka om henne. De här människorna var hennes gamla vänner. Även om hon aldrig känt att hon behövt dem förut, så behövde hon dem nu.

18