9789150108200

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 3

eva lejonsommar

De afrikanska breven

alfabeta

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 4

Läs också: Stilla Tiger (1991, annat förlag) Att älska henne (1995) En av oss (1998) Återresa (2002)

Nyfiken på mer?

Titta in på www.alfabeta.se eller skicka ett vykort, fax eller e-post till Alfabeta Bokförlag AB, Box 4284, 102 66 Stockholm, fax 08-643 24 31, e-post info@alfabeta.se så får du vår katalog.

Copyright © 2007 Eva Lejonsommar Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Omslag: Sara R Acedo Tryck: ScandBook, Falun 2007 ISBN: 978-91-501-0820-0

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 7

kapitel 1

Elsa Hon håller upp ena handen framför ansiktet, håller den en bit ifrån sig så att hon kan betrakta de beniga fingrarna, den lätt välvda handryggen med alla fräknarna, så många att de glider in i varandra och bildar bruna öar i skinnet.

Genom fingrarna ser hon Kazimoto stå lutad mot en av pelarna ute på verandan. Hon skulle behöva ett glas vatten, men hon tänker inte ropa på honom. Han skulle bara ta det som en order och komma inrusande i sovrummet som om hon ännu ägde makt över hans liv. Men hon är inte hans husbonde längre. Hon är bara Elsa Rehn från Strömsrums by i Ålems socken. Och snart ska hon dö vid en ålder av 48 år och hennes kropp ska sänkas ner i Afrikas röda jord och hennes själ ska brinna i helvetet.

Det stramar till över bröstet av längtan att en hand ska sträckas ut och fatta hennes egen. Men inte ens Guds hand rör vid henne längre.

Hon fryser trots alla filtarna och vänder sig om på sidan och stoppar handen mellan låren. Det är döden som sniffar runt hennes säng som en raggig hyena. Hon skjuter upp axlarna och drar lemmarna tätt intill sig. Så lätt tänker hon inte ge sig. Det är ändå trotset som har hållit henne vid liv, mycket längre än hennes längtan skulle ha gjort.

Nu ser hon Anna i flätor och lugg. Varför ska alltid bilden av Anna komma till henne när hon stelnar över ryggen? Systern sitter där i hörnet på vedlåren, de små knäna sticker ut under förklädesfållen och de bara fötterna når knappt halvvägs ner till golvet. Hon gråter inte.

Hon tittar bara på far med ögon som hela tiden öppnar sig. Man kan 7

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 8

se att hon faller. Som i en ond dröm faller hon utan att kunna ge ett ljud ifrån sig.

Det var då som Elsa steg fram i mors ställe. ”Far kan slå mig. Jag tål det bättre.”

Det var inte sant. Men ingen hade någonsin funnits där som hade kunnat protestera.

Hon biter ihop käkarna när febern söker henne, tar emot köldvågen som rister hennes kropp. Det tjänar ändå inget till att jämra sig och skallra tänder, för febern är som ett hav och ett hav kan man aldrig besegra.

Det var Erik, hennes bror, som hade sagt det en gång när hon hade legat därhemma i soffan och yrat i mässlingsfeber. Hon har kommit ihåg de orden. Kanske för att hans röst hade varit så stadig och hans hand så sval och trygg att hålla i. Hon minns annars inte så mycket av honom. Så fort han hade slutat skolan och konfirmerat sig så hade han hoppat på en segelskuta som gått med props till Manchester och sedan hade han varit borta. I början hade han skrivit brev. Inte så många, men de han skrivit hade ändå haft kraft att vända upp och ner på stugan och skaka om de som gått kvar därhemma.

Det var egentligen inte äventyren och de många märkvärdigheter han hade fått se som hade gjort det största intrycket på henne, utan det var detta att hennes bror hade kunnat stiga fram ur bokstäverna i ett brev som någon helt annan än den hon kände. Och att den där i brevet hade varit mer verklig och närvarande än någonsin den Erik hon hade kunnat sträcka ut handen och röra vid hade varit.

Också Anna, hennes syster, hade haft en annan i sig.

Hon hade nog funnits där hela tiden, men aldrig så tydligt som det året när Anna gick och läste. De två sov i kökssoffan under fönstret och Elsa som hade huvudet i sydväst fick alltid solen i ögonen så fort det blev ljust ute. Det hjälpte inte vad de än hängde upp, hon vaknade i alla fall innan klockan ringde och låg och vred sig och blev orolig när hon betraktade sin lillasyster. Benen som hade sparkat av sig täcket var inte längre pinnsmala utan mjukt rundade över lår och 8

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 9

vader. Och nattlinnet var plötsligt för trångt och satt och stramade under armarna.

Aldrig att någon hade förberett Elsa på detta. Man hade bara klappat henne på huvudet när mor dog och sagt åt henne att ta hand om sin yngre syster. Men aldrig att uppdraget en dag skulle ta slut.

Hon öppnar ögonen och fuktar läpparna med saliv från tungan.

Det är det här hon aldrig kan bli kvitt; att det var just då han kom till henne med sin utsträckta hand och rörde vid hennes innersta, mest förborgade längtan. Om det verkligen var Gud så måste han ju ha vetat från början att hon skulle misslyckas i sin kallelse.

Lustigt nog var det Anna som hade fått iväg henne.

Anna som väl aldrig annars satte sin fot i missionshuset hade, som de flesta andra i Ålem, läst affischerna och bestämt sig för att gå dit.

Själv hade hon gärna sett att något annat hade kommit i vägen. Varje gång hon hörde folk avsluta sina spekulationer med ett ”Ska du gå?” eller ”Man får väl gå dit och se efter”, så började hjärtat att bulta i bröstet. Det gick varken att förstå eller förklara, det bara föll över henne som en stor och plötslig oro. Hon kunde inte gärna säga till Anna att hon var rädd, för det skulle ju låta fnoskigt. Rädd för vad då? Ett par fruntimmer från Stockholm? Ett par fröknar som reste runt i församlingarna och samlade in pengar till missionen?

Så en vacker kväll i maj, när solen hade värmt upp stengärdsgårdarna så att det riktigt hettade under fotsulorna, satt hon naturligtvis där på andra bänkraden i Timmernabbens missionshus, inklämd mellan sin syster Anna och moster Augusta.

Det hade kommit så mycket folk att sittplatserna snabbt tagit slut och man fick rada upp sig utefter väggarna istället. När inte heller det förslog så började de som stod utanför att knacka på rutorna. Det var ovant och lite märkvärdigt att få slå upp fönstren och dela med sig av psalmböckerna. Det pressade upp stämningen och förväntningarna så att luften vibrerade. Nu skulle vad som helst kunna hända. Pris ske Gud och lovad vare Herren!

Lovprisningarna tog fart och gungade allt högre tills flera av de 9

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 10

församlade stod upp i bänkarna och ropade.

Så öppnades dörren till bönerummet och medan Kongomissionärerna fick ursäkta sig fram till sina platser på första bänkraden sjönk sorlet för att så småningom tystna helt när de väl hade satt sig.

Elsa vågade knappt lyfta blicken från sina knäppta händer för att blodet rusade så förfärligt i hennes ansikte och tänk om någon av dem skulle vända sig om för att vilja hälsa.

Inte förrän de hade kommit en bra bit in på första psalmen vågade hon titta. En av dem böjde sig mot den andra och viskade något.

Hon som viskade var liten och smal över axlar och hals. Hon hade en klänning i ett gulgrönt skimrande tyg som fångade upp kvällsljuset från de öppna fönstren när hon rörde sig i bänken. Den andra satt alldeles stilla och rak i ryggen. Hon var bred över axlarna och såg mer ut som en arbeterska än en Stockholmsfröken.

Elsa stod knappt ut med att titta på dem. Det var första gången i sitt liv som hon såg en kvinnlig missionär. Det var något så ofattbart att hon måste blinka inför synen. Tänk om hon stannat hemma och aldrig fått uppleva detta.

Den långa och bredaxlade steg upp efter psalmen och tog plats i predikstolen. Hon tog fram ett par runda små glasögon och trädde skalmarna bakom öronen innan hon slog upp sin bibel och läste missionsbefallningen från Matteusevangeliet. ”Och han sade till dem: ’Gån därför åstad och undervisen alla folk, döpande dem till att bekänna Fadren och Sonen och den helige Anden, och lärande dem att hålla allt det jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill världens ände.’”

Så slog hon igen Bibeln med en kraftig smäll, precis som kantorn brukade göra när han ville få klassen att lyssna. Sedan gick hon ner från podiet och ställde sig vid fönstret och ropade: ”’Och se, jag är med eder alla dagar intill världens ände’”.

Det var lite oväntat att hon vågade skrika så högt inför alla människor. ”Hör ni mig därute?” ropade hon, fast hon säkert kunde höras ända bort till Pataholm. ”Annars står det här för den som har en 10

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 11

bibel och kan läsa. Matteusevangeliet, kapitel tjugoåtta, verserna nitton till tjugo.”

Hon viftade med den heliga skriften i luften. Församlingen höll igen på bifallet. Det var kanske lite vågat, på gränsen till vulgärt av en kvinna att stå och åbäka sig på det där sättet, att hålla på och ropa ut genom fönstret på missionshuset.

Men för Elsa var det som ett lock plötsligt lyftes av hennes hjässa och allt stod fullkomligt klart för henne. Hon skulle lära dem att läsa.

Det var det som var hennes uppgift i livet, att lära dem att läsa.

Hon vrider sig om i sängen och lägger sig på rygg. En stråmatta är uppspänd under plåttaket. Varje gång hon tittar på den har hon tänkt att hon måste byta ut den innan den helt faller sönder av fukt och fågelträck. Men den här gången betraktar hon bara de mörkbruna fuktfläckarna och de svarta, fransiga hålen och tänker att det gör ingenting, hela innertaket får gärna falla ner över henne. Det skulle bli en passande svepning åt den som har förfelat sin uppgift och förlorat sin tro.

Men det visste hon inte den där söndagskvällen i maj, den första riktigt varma på det nya seklet, när hon var en av flera som greps av anden. Män och kvinnor, hög och låg; alla de yttre skranken blev till pinnved när Gud klev in i missionshuset den kvällen och knackade på dörren till människors hjärtan.

Det var en kraft så mäktig att axlar och knän började skaka och tårarna rann som varma strömmar nerför kinderna på henne. Det var det här hon i hemlighet hade väntat på och hoppats; att Gud skulle välja just henne, att han skulle vilja ta just hennes liv i anspråk.

Hon visste att det var ett val och att hon var fri att säga nej. Men hela hennes kropp svarade ja.

JA! JA! JA! Du får mitt liv. Ryck upp mig från mina rötter och gör med mig vad du vill.

Fröken V. Berglund stod bakom henne när hon knäböjde framme vid altaret. Hennes starka händer kramade axlarna så hårt att det gjorde ont. Fröken S. Nykvist satt på huk framför henne och citera11

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 12

de bibelverser i ett sådant tempo att orden flöt ihop och snurrade som en karusell runt hennes huvud. Elsa måste hålla blicken fäst på missionärens ansikte för att inte ramla omkull av ren yrsel. Till slut hörde hon inte orden längre utan såg bara läpparnas rörelser och tungan bakom den vita tandemaljen.

Innan hon svimmade hann hon formulera en tanke som hon senare slog bort som ett resultat av den kraftiga sinnesrörelsen. Det skulle bara vara dumt att ge en sådan tanke mer näring än den förtjänade. Det var ett plötsligt infall bara, som vem som helst skulle kunna få när allt i kroppen stormkokade. ”Bibi Elsa! Bibi Elsa!” Kazimotos röst bryts i falsett. Hon tänker att hon måste resa sig upp och gå ut och se efter vad det är. Men kroppen rör sig inte, inte ens så mycket att hon kan vända sig om och kika ut på verandan.

Hundarna skäller. Kan det vara någon på vägen? Eller så är det ett djur de känner vittring av. Typiskt, alltid ska det vara något. Är det inte vandringsmyrorna som äter rent så är det gräshopporna. Är det inte leoparden som ger sig på boskapen så är det lejonen.

Men det är inte ett djur den här gången, det är människor, vita människor. De närmar sig som ett åskväder, hon känner förändringen i atmosfären redan innan de har kommit in i huset; hur luften tätnar och hur huvudvärken genast trycker in en tumme bakom högra ögat.

Hon hör att det är Frau Pfeiffer, gamla underbart nyfikna fru Pfeiffer.

När hundarna har slutat skälla urskiljer hon det ljusa kvittret från en flicka och de långa harklingarna från en man som dragit i sig för mycket tobaksrök. ”Fröken Rehn!” hör hon fru Pfeiffer ropa. ”Fröken Rehn, vi tänkte bara …” Sedan blir det tyst en lång stund. Elsa känner blickarna i ryggen och vet att den äldre kvinnan står på tröskeln till sovrummet och inte kan bestämma sig för om hon ska ta ett steg in eller inte.

Hon ropar på mannen som tydligen heter Ernst.

12

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 13

Deras närvaro är verkligen påträngande. Varför går de inte bara sin väg och låter henne få dö i lugn och ro? ”Fröken Rehn. Elsa, min vän, hur är det med dig?”

Det kvittar om hon fick loss den klibbiga tungan från gommen för fru Pfeiffer skulle ändå inte förstå. ”Är hon död? Får jag se?” ”Hysch, Lottie! Elsa, min vän, hör du mig?” Fru Pfeiffers röst sågar rakt igenom huvudvärken och Elsa kan inte hålla tillbaka ett rop av smärta. ”Tack gode Gud! Vi trodde nästan att ni låg här och var död. Men hur är det fatt? Vad är det som har hänt?”

Elsa vänder sig mödosamt om på rygg. Hon öppnar ögonen och ser att hon skrämmer de båda kvinnorna. Mannen däremot verkar oberörd. Han tar ett par steg fram till hennes säng och lägger sin hand på hennes panna. Hans lukt är frän av gammal pipolja och tobakssvett. Han nyper och drar i huden på hennes armar och sätter en tumme på vardera kindbenet och drar ner skinnet under hennes ögon.

Han har en stor brun mustasch som guppar när han rör på munnen. ”Hur länge har ni legat så här?” frågar han och harklar sig några gånger. ”Det vet jag inte. Fråga Kazimoto.”

Hur ska hon kunna hålla reda på tiden när febern stannar alla klockor och får de små kugghjulen i urverken att spinna fritt?

Hon sneglar på flickan som står snett bakom honom. En stor näsa och ett par tättsittande ögon under en tropikhjälm som ser ut att vara tillverkad före kriget. Det är något väldigt bekant med hennes ansikte. ”Hon ser verkligen sjuk ut”, hörs det bakom handen som flickan håller för munnen.

Fru Pfeiffer har också satt handen för munnen. Luktar hon verkligen så illa? Eller tror de kanske att hon smittar?

13

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 14

”Ni kan inte ligga så här mycket länge till … då kommer ni att dö, fröken Rehn. Ni måste komma till ett sjukhus med det snaraste.”

Han ser snäll ut, den där Ernst, och han vill henne säkert bara väl, men hon tänker inte låta sig föras till sjukhuset i Leshoto. Dels har hon inte pengar att betala för sig med och dels har hon faktiskt redan bestämt sig. Hon har ordnat med sina papper och visat Kazimoto var hon vill ligga. Hon har tänkt på allt, utom på sin granne fru Pfeiffer och hennes förmåga att dyka upp när man som minst behöver henne. ”Kazimoto tar hand om mig”, säger hon och försöker låta käck. ”Det går över på några dagar. Jag har haft de här febrarna många gånger förut. Jag ska bara ta mitt kinin, sedan är jag snart på benen igen.” ”Det räcker inte med kinin. Ni är svårt uttorkad och behöver näring i kroppen.” ”Ernst är professor från Berlin.” Fru Pfeiffer tar handen från munnen och spänner ögonen i henne.” Han är min svägerskas bror och ni måste faktiskt lyssna på vad han säger, det är inte rätt att ligga här och vara trotsig och tro att ni alltid kan klara er själv utan en man eller någon som helst att luta er mot och tro att den där negerpojken ska kunna ta hand om er …” ”Jag skulle kunna tänka mig en kopp te”, säger Elsa mest för att få stopp på svadan.

Fru Pfeiffer vidarebefordrar beställningen till Kazimoto och drar sedan tillbaka sina trupper till verandan. Elsa hör att de håller krigsråd därute. Det är tydligt att hon har provocerat dem genom att inte ropa på hjälp, genom att bara ligga där och helt motståndslöst låta de nedbrytande krafterna ta över.

Kazimoto kommer in i rummet och häller upp en kopp te från kannan. Hon läppjar på det varma teet och slås av tanken på att de kanske ändå har kommit för att rädda henne, att det faktiskt kan vara Gud som har styrt deras steg. Hon sätter ner koppen på fatet och sjunker tillbaka mot kuddarna.

Den första tiden efter kallelsen minns hon som ett enda stort bak14

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 15

rus då hon plågades av tanken på att hon kanske hade inbillat sig alltihop. Att hon hade lurat sig till den uppmärksamhet hon fick. Det hade varit bättre om kallelsen hade fått vara en sak mellan henne och Gud, åtminstone till att börja med. Men moster Augusta kunde inte hålla tyst om det. Inte ens inför Rapparna kunde hon knipa igen. Det blev Elsa varse den gången hon skulle servera det unga herrskapet ute i trädgården. De brukade aldrig lägga märke till henne och visste väl knappt vad hon hette heller, åtminstone inte pojkarna som var borta på skolor och regementen under större delen av året. Men nu var de hemma och krävde uppassning. Det var i mitten av maj under den korta tid då körsbärsträden blommade. Hon hade en fullastad bricka i händerna och tankarna på något helt annat då hon rundade gaveln på träslottet och satte kurs mot det vita trädgårdsmöblemanget i bersån. Baronens barn och ett par kusiner till dem hade redan slagit sig ner och satt och väntade på förfriskningarna som de hade ropat efter. De hade nyss varit ute på en ridtur och verkade förfärligt uppspelta. Hon hade hört deras skratt från trädgården när hon stod inne i köket och dukade brickan. Men hon hade aldrig kunnat föreställa sig att det var åt henne de skrattade. Det begrep hon heller inte förrän de började prata franska med henne. Hon kände igen språket och visste att det var franska, för hon hade hört guvernanten tala det med flickorna. Men hon förstod inte ett ord av vad de sa. Den äldste av dem, han som var löjtnant vid regementet i Växjö, han hade sin officersmundering på sig och sporrarna klingade när han reste sig upp och slog ihop klackarna. Han bugade sig för henne och försökte fånga upp hennes hand för att kyssa den, medan de andra vid bordet vred sig av skratt. ”Mon Dieu!” hörde hon en av flickorna pipa.

Det ordet kände hon igen och visste hade med Gud att göra.

Om hon inte riktigt hade förstått skämtet från början så begrep hon det nu. Hon slet åt sig handen och rusade in i köket där hon närapå sprang omkull moster Augusta som kom från spisen med en kastrull hett vatten. ”Se dig för!” ropade Augusta förskräckt. ”Är du helt från vettet, 15

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 16

flicka? Du kunde ha blivit skållad.”

Elsa fick en smäll på skallen, inte alls hårt men det räckte för att sätta igång ett tårflöde som aldrig ville ta slut. ”Det går över tills du gifter dig”, sa moster och slängde fram en höna åt henne. ”Hjälp till att plocka den här nu. Vi har inte tid att sitta här och lipa. Se till att badda av dig med kallt vatten, så att du kan servera ikväll.” ”Jag tänker aldrig mer visa mig för folk!”

Augusta stannade upp i sina sysslor och tittade förvånat på henne. ”Sluta upp med de där frökenfasonerna!” sa hon sedan barskt och slog bort vattnet från en kastrull med skållade mandlar.

Elsa stirrade på den döda hönan som låg framför hennes fötter.

Hon tänkte på hur hon alltid hade fantiserat om att få resa till främmande länder och hur hon den senaste tiden hade sett sig själv komma paddlande uppför Kongofloden i färd med att leta upp infödingsbyar där hon kunde starta upp skolor. Det fanns bara en liten hake och det var att i Kongo pratade man inte engelska utan franska. Så hur skulle hon kunna lära någon att läsa på ett språk som hon själv varken talade eller förstod? Om hon hade haft pengar så skulle hon ha kunnat studera, precis som fröknarna V. Berglund och S. Nykvist.

De hade båda gått på lärarinneseminarium och missionärsskola i Stockholm. Men vem hade någonsin hört talas om en statarflicka som pratade franska och fått läsa till lärarinna? Inte Rapparna i alla fall, den saken var klar. De skämdes inte ens för att skratta henne rakt i ansiktet. Förmodligen hade de fortfarande roligt åt henne därute, för att hon blivit röd i ansiktet och rusat iväg med gråten i halsen.

Säkert skulle de fortsätta att plåga henne med sina språkkunskaper.

De skulle komma att skratta åt henne så länge hon levde, inte bara på Strömsrum utan i Ålem, kanske i hela Småland. ”Tala så man begriper sa flickan till infödingen.” Det skulle inte dröja länge innan man hade vitsat ihop något ordstäv om henne. Hon kunde lika gärna hoppa i ån på en gång eller fly till Stockholm eller Amerika. Där 16

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 17

skulle hon i alla fall kunna göra sig förstådd med den engelska som moster hade lärt henne. ”Vad är det som söker dig, flicka?”

Augusta satte sig ner vid bordet med kastrullen i knät. Hon tog mandlarna mellan tummen och pekfingret och knäppte ner kärnorna i en djup tallrik medan skalen gick tillbaka ner i kastrullen. ”Jag skulle aldrig ha gått på det där mötet.”

Elsa snöt sig i förklädeskanten och strök bort tårarna från hakan. ”Det var nog alldeles precis meningen att du skulle gå.”

Elsa ryckte på axlarna och satte sig ner mittemot moster. ”Det kan ha varit en villfarelse”, sa hon och stoppade en mandelkärna i munnen.

Augusta tryckte till om en mandel som missade tallriken och for iväg över golvet. ”Det där vet jag inte om jag hörde”, muttrade hon förargat.

Elsa gick och hämtade kärnan och lade tillbaka den i tallriken. ”Tror moster att Missionsförbundet vill skicka en fattig piga till Kongo?” ”Ja, varför skulle de inte vilja det? Så länge hon har kallelsen.” ”Det räcker inte med kallelsen.” ”Så du pratar. Det är klart det räcker med kallelsen. Gån därför åstad och undervisen alla folk, och se, jag är med eder alla dagar intill världens ände.” ”Man måste kunna prata franska i Kongo.” ”Det lär du dig när du kommer fram. Jag kunde väl inte ett ord engelska när jag åkte över till Amerika. Men det gick ju bra ändå. Och du som har så lätt för dig.”

Augusta blinkade uppmuntrande. Det syntes att hon tänkte på vad kantorn hade sagt på Elsas examensdag. ”Man måste ha ett yrke också.” ”Jaså. Var har du hört det någonstans? Det står det väl inget om i Bibeln.” ”Det var en av missionärerna som sa det.” ”Det sa hon bara för att göra sig märkvärdig.”

17

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 18

”Nej, hon sa att det är många som blir kallade men alla får inte åka.” ”Jaså, är det på det sättet. Det visste jag inte.”

Moster Augusta reste sig upp och gick och hämtade kökskniven i lådan. ”Hon sa att de helst vill ha lärarinnor.” ”Jo, jag tackar. Så vanligt bondfolk det duger inte åt negrerna?” fnös Augusta och kupade handen över knivsryggen medan hon hackade ner mandeln i småbitar.

Elsa svarade inte utan såg ut genom fönstret. Borta vid bersån hade Rapparnas kusin Fredrik tagit hatten från den yngsta av baronens döttrar. Det var hon som hade pipit ”Mon Dieu!”. Hon var dum som ett spån, men det var inte henne han skulle gifta sig med, det var den äldre flickan, Victoria.

Elsa hade kommit in på hennes rum för några dagar sedan, när sömmerskan från Mönsterås varit där för att sy upp en garderob till höstens stora resa. Rätt som det var hade en ask knappar kommit farande genom rummet, följt av fröken Victorias skrik. Elsa hade blivit så förskräckt att hon nästan hade tappat nattkärlet som hon kommit för att hämta, och genast skyndat sig ut ur rummet. Fast hon vetat att det var förbjudet så hade hon stannat till en stund vid dörren för att lyssna. Det hon hade hört var att fröken Victoria inte ville gifta sig. Det var inget skvaller värt att föra vidare, för det kunde alla som hade ögon att se med begripa, att hon inte precis hyste några varmare känslor för sin kusin. Men det som hade gripit tag i Elsa var inte heller orden som hade trängt ut genom dörrspringan, utan kraften som legat bakom dem. Det hade varit som om fröken Victoria hade skrikit för sitt liv därinne. ”Vakna! Fröken Rehn, ni måste vakna!”

Elsa förstår inte vem det är som ropar på henne, bara att hon färdas genom mörker och att hjärtat slår snabbt och hårt i bröstet på henne. Hon blinkar inför åsynen av ett par tättsittande ögon i ett ansikte som hon känner igen men inte riktigt kan placera.

18

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 19

”Ni skrek så förfärligt att jag kände att jag måste väcka er.” ”Gjorde jag? Tänk, det minns jag inte.” ”Har ni mycket ont?” ”Nej, inte alls.” ”Då var det väl en mardröm.” ”Skrek jag verkligen?” ”Ja, ni skrek någonting på ert modersmål. Det lät så hemskt att jag var rädd att ni höll på att dö.”

Elsa sluter ögonen och försöker få fatt på drömmen igen. Även om hon har skrikit någonting så minns hon drömmen som mer vilsam än närvaron av det där nyfikna flickansiktet.” ”Vill ni ha lite mer te?” ”Nej, tack.” ”Jag skulle kunna läsa någonting för er?” ”Helst inte.” ”Pappsen har släpat med sig en hel bunt med tidningar från Tyskland. Har ni hört att nationalsocialisterna har tagit över riksdagen?” ”Nej.” ”Har ingen talat om det för er?” ”Inte vad jag kan minnas. Är det bra eller dåliga nyheter?” ”Det är hemskt! Pappa har blivit avstängd från universitetet. Så nu har han fått för sig att vi ska flytta hit eller till Palestina. Och jag som hade sett fram emot att få börja på läroverket till hösten.”

Det blir tyst en stund så Elsa tittar upp och ser att flickan biter sig i läppen. Det väcker inte hennes sympati, snarare hennes ilska. ”Vad hade du tänkt dig att studera på läroverket?” ”Medicin, såklart”, svarar flickan. ”Jag ska bli läkare, precis som pappa.”

Elsa synar henne uppifrån och ner. Var kommer de ifrån, alla dessa självsäkra unga kvinnor? Hon tänker på den osäkerhet och rädsla som hon själv kände som ung. För att inte tala om allt yttre motstånd hon hade att kämpa emot. Den här unga damen har säkert varit van att få vägen breddad för sig. Det brukar folk från henne klass vara 19

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 20

utan att de själva vet om det. Men det är också någonting fundamentalt annat som skiljer dem åt. Kan det vara detta att de är födda i olika sekel? ”Pappa säger att ni hade varit död inom loppet av några dagar om vi inte hade hittat er.” ”Var är din far nu?” ”Han och tant Greta gick iväg för att försöka få tag på några bärare som kan ta er till sjukhuset.”

Elsa gör en kraftansträngning för att sätta sig upp i sängen, men det blixtrar så illa bakom ögonen att hon får ge upp och lägga sig ner igen. ”Kan ni inte bara lämna mig ifred?” viskar hon. ”Pappa har sagt att ni kommer att dö om vi lämnar er här. Det vill ni väl ändå inte?”

Elsa vänder sig demonstrativt om mot väggen. Hon håller andan och lyssnar tills hon hör flickan resa sig upp och lämna rummet.

Att hon inte såg det på en gång, att den där flickan Lottie faktiskt är lik Victoria, eller Hästansiktet, som Anna brukade kalla baronens äldsta flicka.

Victoria hade varit i Ålems kyrka den gången Anna konfirmerades. Hon hade kommit i sällskap med halva sin släkt så att de riktigt hade fått trängas därframme i de adliga båsen utmed sidan av altarrummet.

Elsa själv hade hamnat långt bak. Hon hade blivit sen eftersom hon hade fått gå och hämta deras far bakom kyrkstallarna. Rehnen hade förstås nosat upp en kumpan som hade brännvin kvar i buteljen trots att det var söndag. Hade det bara kommit an på henne hade han gärna fått stanna kvar där bland pissnässlorna vid gödselstacken. Det var för ynkligt att hon hade måst påminna honom om vilket ärende han egentligen hade till kyrkan. Förr i tiden hade han åtminstone kunnat gå nykter under långa perioder och inte rört vid något starkare än svagdricka, men nu hade det blivit värre med hans supande. Det hade börjat synas på honom också. Men hon kunde inte 20

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 21

ömka honom, därtill var marken alltför frusen dem emellan.

Nu satt han och skavde med ryggen mot kyrkbänken som om lössen sprang i skjortsömmarna på honom och näven låg som vanligt på högerlåret och knådade det onda benet. Han tittade sig omkring och nickflinade till höger och vänster och verkade inte ha en tanke på att hans yngsta dotter stod framför prästen i sin svarta finklänning och var nervös för frågorna.

Elsa tittade på far och vämjdes vid tanken på att de var så lika varandra. Den ljusa hyn, det kraftiga håret och bredden över axlarna, det hade hon från Rehnen. Kanske också något av hårdheten i sinnet; det envisa och trotsiga i henne.

Han kunde vara charmerande och rolig också, efter vad folk sa.

Men den charmen räckte precis till förstutrappen och inte ett steg längre. När han väl klev över tröskeln så kunde man verkligen hålla sig för skratt.

Själv hade Elsa aldrig trott på att det skulle finnas någon annan där än den han var när dörren väl var stängd. Därför skrämdes hon inte av honom utan hade lärt sig att parera lynnigheten; hon visste när det var dags att gå undan och när det var lönt att stanna kvar.

Anna däremot förstod inte att akta sig. Hon gick i vägen för honom när han borde lämnas ifred. Hon sprang och köpte salvor till hans onda ben när han låg och ropade efter brännvin. Hon prisade hans skicklighet som båtbyggare när han satt och snyftade över att olyckan hade gjort honom oduglig på sjön.

Hon ville allt väl och gjorde allt fel när det gällde Rehnen.

Elsa vänder sig om på rygg igen och masserar tinningarna för att försöka lindra huvudvärken en smula.

Det finns en bild av Anna där vid konfirmationen som alltid återkommer. Det är inte en minnesbild och det är inte en dröm, det är någonting annat. När Elsa ser den bilden framför sig så sitter hon inte längre längst bak i kyrkan bredvid far utan hon har flyttat fram i bänkarna så att hon ser Anna alldeles nära. I händerna håller Anna sin konfirmationsbibel som hon just har tagit emot av prästen. Så 21

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 22

lyfter hon blicken och det lyser om hennes ansikte, hela hon strålar av glädje och tillförsikt.

Där, i den stunden möts deras blickar och Elsa vet att hon är framme, att Gud har löst henne från uppgiften att vaka över Anna. Och hon har inte misslyckats. Det är det som är det stora underbara, det som hon ständigt återkommer till i sina tankar, hur det känns att inte ha snubblat, inte ha fallit. Hur det känns att ha hållit hela vägen fram. Även om det inte är sant, även om hon bara har hittat på den bilden för att trösta sig själv, så är det det allra käraste minnet hon har av Anna. Och ingen, tänker hon medan fingrarna blir till klor som borrar sig ner i madrassen, ingen ska få solka ner det minnet med sina smutsiga tankar.

Måste få iväg den där flickan, tänker hon sedan, jaga bort Hästansiktet, få det att försvinna på något sätt.

Elsa viker undan filtarna och svänger benen över sängkanten. Hon huttrar till när fötterna vidrör den svala cementen och märker att rummet snurrar lite för henne. Hon känner sig så obegripligt lätt och ändå orkar hon knappt lyfta handen. Ljuset är skarpt och vitt utanför verandan. Det måste vara mitt på dagen, då både djur och människor söker vila i skuggan. Ändå är det någonting som inte stämmer. Det borde inte vara fullt så tyst.

Hon försöker vrida på huvudet, men det snurrar så fort att hon blir yr och måste blunda och trots att hon håller sig fast i täcket så faller hon obönhörligt ner i mörkret igen. Hon sitter vid mors grav och plockar ogräs runt stenen och hör inte att någon närmar sig förrän stegen i gruset har tystnat.

Hon såg plötsligt bara stövlarna och fick brått att resa sig upp för att kunna hälsa.

Men kusin Fredrik verkade inte ens ha registrerat hennes närvaro. Han hade uppmärksamheten riktad mot en annan person som närmade sig dem båda med steg så lätta att hon såg ut att flyga genom luften.

Anna knixade till helt snabbt inför den unge officeren och hop22

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 23

pade åt sidan och fram till Elsa som hon slog armarna om. ”Jag klarade det, Elsa! Är du inte stolt över mig nu?”

Elsa såg att ynglingen stod kvar och tittade på dem. Hon kände sig olustig till mods och spejade efter moster Augusta bland klungorna av lättade konfirmander och stolta föräldrar. ”Kom!” sa hon och tog Anna i handen. Hon tänkte inte säga något till sin syster. Så länge Anna själv inte märkte att karlarna hade börjat vända sig om efter henne så var hon säker.

De hade inte särskilt bråttom tillbaka så de bestämde sig för att ta en sväng förbi Pata och se om de kunde få en skymt av de nya badgästerna som det hade stått om i Barometern.

När de passerade kyrkogården ner mot Skytteanska skolan så fnissade Anna till och nöp henne i armen. ”Såg du att Hästansiktet glodde på oss?” viskade hon. ”Vänd dig inte om för hon står borta vid Rappes grav.” ”Jag tror inte hon är riktigt navlad, den där”, fortsatte Anna när de hade kommit bort ett stycke på vägen. ”Vad menar du?”

Anna repade av ett timotejstrå och stack in det i munnen att suga på. Sedan tog hon Elsa under armen och drog henne till sig. ”Vet du vad hon sa till mig?” viskade hon, trots att det inte fanns någon som kunde höra dem. ”Hon sa att jag hade fina färger.” ”Att du hade vad?” frågade Elsa. ”Färger.” ”Vad då för färger?”

Anna ryckte på axlarna. ”När sa hon det?” ”För en liten stund sedan, när vi precis hade kommit ut ur kyrkan.” ”Det säger man väl ändå inte till folk.”

Elsa kände sig personligt förorättad och sparkade till en sten som for ner i diket. ”Nej, men hon sa just så”, intygade Anna.

Klappret av hästhovar och järnsmidda vagnshjul hördes bakom 23

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 24

dem så de fick stiga åt sidan en stund så skjutsen fick passera.

Elsa passade på att granska sin syster när de stod i vägrenen. Särskilt färggrann var hon ju inte i svart klänning och svarta kängor. Håret hade inte heller så värst mycket färg i sig, det var mörkbrunt och låg i en tjock fläta på ryggen. Det som återstod var väl ansiktet, men hon hade inte märkvärdigare färger där än någon annan. ”Sluta!” sa Anna och puttade till henne.

De gick ett stycke på vägen, var och en i sina egna tankar. Elsa kände att det var något mer som Anna gick och klämde på, något som kanske hade med kusin Fredrik att göra. ”Är du säker på att det var Victoria?” frågade hon till slut. ”Det var inte någon annan som sa att du hade fina färger?”

Anna snodde runt. ”Misstror du mig?” sa hon och spottade grässtrået ur munnen. ”Nej”, skyndade sig Elsa att säga. ”Jag tyckte bara att det lät så underligt. Sa hon något mer till dig?” ”Hon sa att hon ville prata med mig.” ”Om vad?” ”Det vet jag inte. Hon sa bara att hon ville prata med mig, sedan gick hon sin väg.” ”Märkligt. Vad kunde det ha handlat om?” ”Hon kanske ville måla mitt porträtt.”

Anna trippade fram en bit på tå med näsan i vädret. ”Det där ska du akta dig för”, sa Elsa irriterat. ”Vilket då?” undrade Anna och satte pekfingret på hakan i en liten kokett gest. ”Att gå och inbilla dig saker.” ”Och det ska komma från dig!”

Anna knep ihop läpparna till ett smalt streck medan ögonen fylldes av tårar. ”Vi skulle ju åka till Amerika var det bestämt.”

Hennes armar hängde viljelösa utefter sidorna och konfirmationsbibeln som hon bar med sig var på väg att glida ur hennes grepp. Elsa 24

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 25

tog Annas hand och kramade den hårt. ”Du vill väl ändå inte att jag ska gå emot Guds vilja?” sa hon så försiktigt hon kunde.

Det hördes en duns när Bibeln föll i backen. Anna gjorde ingen ansats att vilja plocka upp den, så Elsa böjde sig ner. Hon såg att Paulus brev till Timoteus låg uppslaget. ”Vi kan skriva brev till varandra”, sa hon och borstade av vägdammet från de svarta skinnpärmarna. ”Du kan skriva”, sa Anna trumpet. ”Jag kommer inte att ha något att berätta.” ”Prata dumheter”, sa Elsa och tog systern under armen och började gå.”Du kommer att ha så mycket att skriva om så papperet kommer inte att räcka till.”

Men det var inte stort lönt att försöka muntra upp Anna när hon dragit sin svarta kolsäck över huvudet. Då var det bättre att låta henne gå och idissla sitt elände tills hon tröttnade av sig själv och sa någonting nytt.

Hon tjurade mycket riktigt ett tag men sedan släppte hennes vrånghet och hon kunde till och med skratta när klockar-Kalle låtsades att hon var en fin fröken som kommit till Pata för att bada.

De riktiga badgästerna som hade varit deras egentliga ärende såg de däremot inte till. De var varken på torget eller vid Hullgrensgården. Inte heller nere vid varmbadhuset intill kajen eller på kallbadet som låg och flöt en bit ut. Kanske hade de rott ut till någon holme för att få doppa sig lite grann i avskildhet. Elsa erbjöd sig att fråga någon av fiskarna men det tyckte Anna var för pinsamt, så de satte sig istället på en bänk nere vid hamnen och delade på de karameller som Anna hade fått av klockar-Kalle.

Ute på redden låg de fartyg som seglade i Östersjö- och Nordsjöfart. De såg små ut på håll men det var stora skepp som inte kunde gå ända in utan måste lastas med hjälp av mindre båtar. Virket som väntade på att skeppas ut låg travat i väldiga upplag utefter strandkanterna.

25

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 26

Det mesta tillhörde Hullgren och var trävaror som han köpt upp under vintern när bönderna släpade ut timret från sina skogar och for hem igen med sill, salt, kaffe, snus och allt vad man annars kunde behöva byta till sig i hans affär.

Det var också Hullgren som hade hittat på att anlägga en brunnsoch badanstalt i köpingen. Mest var det kvinnor som kom. En del gjorde det nog mest som tidsfördriv medan andra gjorde det på ordination. Men man kunde inte se skillnad på dem. De såg allihop ut som främmande fåglar med sina stora hattar och sina granna klänningar som de släpade efter sig i gatstenen när de promenerade runt i köpingen och konverserade med varandra. På kvällarna samlades de i Hullgrens societetssalong och var spirituella som det kallades när någon spelade ett stycke på piano och en annan deklamerade en dikt.

Elsa hade svårt att förstå vad de fick ut av en sådan tillvaro. De gjorde ju inget vettigt med sina liv utan skred bara omkring som granna påfåglar och hade folk till att göra allting för dem. ”Nej”, sa hon och reste sig upp. ”Ska vi vända och gå tillbaka?”

Anna satt fortfarande och sög på en karamell och kisade mot solglittret därute på sjön. ”Vad händer om du gifter dig?” frågade hon och skuggade med handen över ögonen. ”Det vet jag faktiskt inte. Det har jag inte tänkt på.” ”Då kanske du måste åka hem.” ”Nej, varför det?” frågade Elsa. ”Jag tänker inte gifta mig. Jag …”, hon skakade på huvudet och såg sig lite förvirrat omkring. ”Jag har aldrig haft den tanken ens.” ”Du tänker väl inte gå ensam hela livet?” ”Nej, det, jag …”, stammade Elsa och kände att hon rodnade. ”Jag har ju Gud”, fick hon till slut ur sig.

Hon rycker till och slår upp ögonen. Det tar en stund innan det hon ser framför sig får någon innebörd för henne. Innan konturerna klarnar och hon minns vad det är som har hänt. Hon har haft besök. Av sin granne fru Pfeiffer, en gästande läkare och en osnuten flick26

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 27

unge som har påmint henne om Victoria Rappe. Nu har de gett sig av. Ändå känner hon ingen lättnad.

De rena kläderna hänger över stolen som en förebråelse för att hon har misskött sig. Hon har undanlåtit att upprätthålla en av de dygder som skiljer de civiliserade folken från de primitiva vildarna: att hålla sig ren och snygg. Allt annat är att falla, vilket man kanske kan tillåta sig i Europa, men definitivt inte i Afrika.

Men är det inte just fallet hon har längtat efter? Upplösningen, utplånandet? Den slutgiltiga tystnaden och mörkret? Trots det har hon gått med på att låta sig bäras till Leshoto i gryningen. Iklädd en ren, vit klänning för att inte genera sina välgörare.

Hon trevar med handen vid nyckelbenet för att lokalisera guldkedjan, sedan följer hon länken tills hon känner korset och nyckeln.

Hon tänker att det kanske är bäst att ta med sig plåtkistan med breven och dagböckerna till sjukhuset. Där finns också hennes testamente som talar om vart innehållet i kistan ska sändas samt några adresser till de som bör underrättas om hennes död. Det är inte så många, ett par stycken utöver det fåtal som kanske kommer att sörja henne.

Det känns lite snopet. Inte för att hon hade trott att det skulle hackas granris och strös ut på vägen, som när någon av Rapparna hade dött, men att det kanske skulle märkas på något sätt att hon ändå hade varit en av Guds utvalda.

Den fattiges högmod. Det var vad Victoria Rappe hade kallat hennes vilja att stå rak, och kanske också att stå över. Det var i början av den stora Europaresan i en tågvagn på väg mot Göteborg. Elsa, som fått åka med som jungfru åt Victoria, hade ställt sig vid ett öppet fönster i gången så att de som gick förbi skulle tro att det var vinden och röken som fick hennes ögon att tåras.

Victoria kom efter en stund ut ur kupén och ställde sig en bit ifrån henne. Den unga adelsdamen hade på sig en av de klänningar som hon hade lurat Anna att vara provdocka för, så att hon själv hade kunnat sitta lite vid sidan av med ett teckningsblock i knät.

27

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 28

Anna hade inte sagt ett ljud om detta, inte heller hade hon berättat att kusin Fredrik hade generat henne med sin närvaro under provningen. Det hade Elsa istället alldeles nyss fått veta när Victoria hade målat ut scenen för guvernanten som följde med på resan. Beskrivit den lika vällustigt som om den hade varit hämtad ur någon billig roman.

Victoria satte händerna i sidan och sköt fram bysten. ”Jag slår vad om att din syster inte kommer i den här klänningen när vi kommer tillbaka i vår.”

Hon lät händerna glida utefter klänningslivet och såg ut som om hon njöt av tanken på vad kusin Fredrik skulle kunna ta sig till med Anna när de var borta. Vad hennes fästman skulle tänkas göra med pigan under hennes frånvaro.

Elsa slutade gråta. Det gick inte att foga ihop det hon antydde så att det blev begripligt. Det framstod alltmer som en uppdiktad historia som Victoria kanske hade läst någonstans, eller en snedvriden fantasi som hon borde ha hållit för sig själv.

Elsa tänkte på de många utbrotten hon blivit vittne till under sommaren och på det där obehagliga stirrandet som faktiskt kunde göra en riktigt rädd. Kanske var det sant som Anna hade sagt, att baronens äldsta dotter inte var riktigt navlad.

Elsa vänder sig om igen och sparkar av sig filtarna. Nattlinnet klibbar mot ryggen och lukten är så stark nu att hon känner hur kräkreflexerna tar sats nerifrån magen. Det är inte malarian som är värst, det är såret. Hon vågar inte ens titta ner mot foten längre, även om hon vet att det nu är omlagt. Det var den där Ernst som skrämde upp henne när han fick syn på hennes sår. Nej, hon vill naturligtvis inte att maskarna ska börja äta på henne innan hon har kommit ner i jorden. Hon har bara haft så mycket annat att tänka på att hon inte har orkat bekymra sig för den där lilla rispan på benet som inte vill läka.

Hon tillåter sig att gny lite svagt där hon ligger i mörkret. Solen har gått ner och hon hör slamret av kastruller från köket på baksidan av huset. Kazimoto har visst fått sällskap. Det skrattas och skram28

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 29

las väldeliga därute. Fru Pfeiffer har helt rätt som menar att hon har sig själv att skylla som låter tjänarna stjäla från hennes bord. Och det är klart, visst hade hon kunnat låta bli att svälja alla lögner hon blivit serverad om listiga leoparder som tagit sig in i hönshuset natt efter natt utan att hundarna gett skall. Eller boskap som hade lyckats med konststycket att bryta benen av sig inne i stallet så att de hade måst nödslaktas, varpå de som hade bott på farmen och lika många till hade måst hjälpa till med att snabbt få undan köttet. Gärna under festliga former med öldrickande och trumdans.

Ja, hon har låtit sig luras. Inte bara av sina tjänare och dagsverksarbetare utan av alla. Av Mr Wodski som har lurat henne att sälja kaffet till ett pris som var rena skämtet. Av banken som har lurat henne att skriva på ett lån med alldeles för hög ränta. Av alla som har fått henne att sätta sin tilltro till löften och försäkringar som de aldrig har haft för avsikt att hålla.

Och ändå har inget kunnat mäta sig med den plåga som hennes eget hjärta så beredvilligt har skänkt henne genom att segervisst fortsätta att banka och slå.

Hon lyfter upp handen och räknar på fingrarna, 1916 till 1933.

Sjutton år. Det är egentligen ett under att smärtan inte har lyckats döda henne ännu.

Elsa reser sig mödosamt upp ur sängen. Febern tycks ha släppt sitt grepp om henne för den här gången och hon känner hur kroppen skriker efter vätska och näring.

Vänsterbenet går att stödja på, men det gör ont från såret, det bultar och värker när hon kasar sig fram över golvet. En av hundarna som legat ute på verandan kommer fram och hälsar på henne. Hon är rädd att han ska vispa till benet med svansen så hon beordrar honom att ligga plats. Han sjunker omedelbart ner med buken mot den skrovliga cementen medan svansen fortsätter att virvla upp damm.

Hon ser inte i mörkret om det är Rappe eller Mörner hon har framför sig. De två blandrashundarna är lika intill förväxling.

Hon står en stund ute på verandan tills ögonen har vant sig vid 29

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 30

mörkret, sedan linkar hon nerför trappan och stödjer sig med handen mot husväggen när hon rör sig mot elden borta vid utomhusköket. På håll ser det ut som om det är en struts som Kazimoto härmar. Men när hon kommer lite närmare så igenkänner hon fru Pfeiffers mimik och knyckiga rörelser och kan inte låta bli att dra på munnen.

Fyra unga män i hans egen ålder applåderar hans charader med skratt och tillrop, medan de stoppar munnarna fulla med ris och kött som de slevar i sig med bara händerna från en gryta som de ställt på marken mellan sig.

De har lindikrigarnas traditionella skynken virade runt höfterna och spjuten som de alltid har inom armlängds avstånd står nerborrade i marken, redo att slungas emot henne om de plötsligt skulle få för sig att det var ett lejon eller en leopard som dolde sig i skuggorna intill husväggen. Hon borde ge sig tillkänna. Kazimoto har förmodligen försäkrat dem om att hon ligger halvt medvetslös och döende i sin säng så att de utan oro kan förse sig av den mat han har lagat. De unga krigarna verkar ha ätit sig ner till botten av grytan.

Deras händer är nere och jagar småbitar som fastnat på kanterna. De slickar på handflatorna och suger på fingrarna.

Det bränner bakom ögonen när hon tänker på att Kazimoto kanske inte ens har kommit ihåg att ställa undan någon mat till henne.

Hon blinkar och sväljer och blir arg på sig själv för att hon är så patetisk. Det vore kanske lika bra om hon började prassla bland löven så att de där ockrainsmorda unga männen fick göra slut på hennes pinsamma sökande efter en hemhörighet som ändå inte står att finna. Vad är det egentligen hon har inbillat sig? Att Kazimoto skulle vara henne evigt tacksam för att hon har tvingat på honom sin egen förbannelse att inte höra till? Detta om något måste väl vara högmod, att gå och inbilla sig att det i själva verket är en gåva hon har gett honom, när hon tagit ifrån honom hans vallstav och spjut och klätt honom i byxor och skjorta, lärt honom att läsa och skriva, laga hennes mat och springa hennes ärenden.

Vad hon har gjort är att hon har förvandlat honom till en flicka i 30

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 31

de jämnåriga krigarnas ögon. De äter av den mat han ställer fram åt dem och skrattar gott åt hans elaka och träffsäkra imitationer, men så snart de ätit klart kommer de tillsammans att resa sig upp och gå därifrån. Mätta och självbelåtna kommer de att lämna honom ensam kvar. Ensam med den vita kvinnan som har sugit märgen ur hans ben.

Elsa vänder och går tyst tillbaka till verandan på framsidan av huset. Hundarna reser sig upp när hon kommer. Hon sätter sig på trappan mellan dem och gräver ner fingrarna i deras sträva pälsar. En av dem försöker slicka henne i ansiktet medan den andra buffar henne i armhålan. De kommer att sakna henne när hon är borta, de arma kräken. Men annars, vilka skulle sörja henne? En syster som hon inte har sett på över trettio år? En son som varken vet vem som har fött eller avlat honom? Ett par kvinnor som har svurit att älska henne för tid och evighet? En Gud som hon inte längre orkar be om förlåtelse? * Hon har aldrig blivit buren förut, har alltid envisats med att gå själv.

Men nu svävar hon fram under Afrikas oändligt blå himmel. Hon seglar i ett luftskepp, gungar i en vagga som vilar på fyra lindikrigares axlar. De sjunger för henne eller kanske för varandra och hon ler.

Hon kan inte sluta le.

Solen har precis gått upp och hon ser inte marken, bara trädens lövverk och de blåbröstade stararna vars fjäderdräkter gnistrar som ädelstenar i morgonljuset. Hon färdas mellan de enorma baobabträdens stammar och stryker tätt intill de taggförsedda akaciorna. En flock babianer flyr upp i ett korvträd som de passerar och hon blir rädd att de ska kasta ner de stora frukterna på henne.

Hon har aldrig lyckats förlika sig med aporna, inte sedan händelsen med de där hemska makakerna i Kongo. Zebrorna däremot anser hon vara något av det vackraste som Gud har skapat. Vetskapen 31

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 32

om att deras svartvita hårrem är fylld av ohyra och att deras inälvor kryllar av mask kan inte förta deras skönhet i hennes ögon. Hon skulle så gärna ha velat att Anna kunnat få se dem. Och girafferna som ser ut som om de svävade fram när de galopperar på sina långa styltben. Det är så många djur som hon har försökt beskriva i sina brev men som hon alltid har måst avsluta med ett uppgivet: ”Det är omöjligt, du måste komma hit och se dem med egna ögon.”

Anna har i sin tur beskrivit råttor stora som grävlingar som man jagat för skinnets skull. Samt krokodiler och giftormar och något slags knott som driver människor och djur till vanvett under sommarhalvåret. Det har inte låtit särskilt lockande, men det är inte därför hon aldrig har åkt och hälsat på Anna, trots att hon i trettio år har försäkrat systern om att hon snart ska komma.

Nu är det för sent och det är konstigt att hon nog har vetat hela livet att det var så här det skulle sluta. Redan när hon hade kommit hem efter den långa resan och halva Ålem hade varit på stationen och mött upp, men inte Anna, så hade hon vetat.

Någon hade sett Anna på väg ner till ån, utan vare sig klappträ eller tvätt i händerna. Augusta muttrade något om att Anna hade gått med den där kolsäcken om huvudet ända sedan Elsa hade åkt, och att det hade varit ren lögn att få ett vettigt ord ur henne.

Trots att Elsa hade kommit hem från resan med en elak förkylning som hon hade dragit på sig i en nerkyld tredjeklassvagn, så gav hon sig genast iväg för att leta. ”Anna!” ropade hon och pulsade fram i de spår hon trodde var systerns. ”Söta Anna-lilla, var är du någonstans?”

Hon blev andfådd och fick stanna upp och hosta. Det skrällde så dant i bröstet på henne att hon blev rädd att det skulle synas blod när hon spottade i snön.

Så hörde hon Anna ropa hennes namn. Det kom från flera håll samtidigt. ”Var är du någonstans?” ropade hon tillbaka. ”Jag är vid kräftstället, mot kvarnen till. Var är du?”

32

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 33

”Jag är på andra sidan, nere vid dungen.”

Alsteråns vatten var svart och strömt och det var ett gott stycke bort till bron där det gick att ta sig över.

Elsa stod kvar tills hon såg Annas rutiga sjal skymta mellan alsnåren på andra sidan ån. Systern såg ut som hon mindes henne. Hon hade varken fetmat eller magrat. Visst syntes det på kindernas röda strimmor att hon hade gått och gråtit för sig själv, men det var visst inte värre än att hon lyste upp när hon fick syn på Elsa och satte i att vinka med båda armarna så att hon nästan stod på näsan i snön.

Elsa tänkte att det skulle ordna sig på något sätt. Vad som än hade hänt med Anna så skulle de med Guds hjälp finna en väg vidare.

På kvällen när de fick en chans att vara ensamma med varandra, så frågade hon systern rätt ut. Anna ville inte berätta hur det hade gått till, bara att det var jämt sex månader, knappt en vecka efter att de hade åkt. Det gick faktiskt inte att se under förklädet. Det var väl därför hon hade fått gått ifred hela tiden. Inte ens Augusta som vanligtvis hade ögonen med sig hade begripit hur det var ställt. Men snart nog så skulle alla känna till att Anna hade råkat i olycka. ”Vet kusin Fredrik om det?” frågade Elsa systern.

Anna skakade på huvudet och pillade på en söm som gått upp på förklädesfickan. ”Tänker du inte säga något till honom?” ”Hellre hoppar jag i ån”, muttrade Anna.

Elsa sträckte sig efter hennes hand. ”Du får inte skämta om sådana saker.”

Anna tittade upp på henne och Elsa såg vad det var som hade hänt när de varit ifrån varandra. Det var inte längre ett barn hon hade framför sig, inte längre den lilla syster som hon hade lovat att ta hand om och beskydda, utan det var en vuxen kvinna som satt mittemot henne med ett eget liv och ett eget öde att följa.

Männen som bär henne svettas i värmen. Det är förstås extra besvärligt för dem att hålla båren i våg på de branta stigarna. Ibland gungar det till så att det riktigt suger i magen och hon klamrar sig 33

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 34

fast i de båda tvärslåarna när hon kikar över kanten och ser hur det stupar när berget reser sig lodrätt upp från massajstäppen nedanför.

Om de guppade till lite för häftigt med båren så att hon föll ur så skulle hon säkert slå ihjäl sig.

Några svarta gamar cirklar i luften ovanför dem. Hon märker att männen också sneglar uppåt mot de stora asätarna på himlen. Rätt som det är så stannar de upp och står alldeles blickstilla en lång stund.

Sedan börjar de prata med varandra på lindi. Hon kan inte språket tillräckligt bra för att förstå vad de säger, och hon bryr sig inte om att fråga heller när de efter en stunds konfererande ställer ner båren på marken och skickar iväg två män för att spana.

De som blir kvar verkar ta saken med ro. De slår sig ner en bit ifrån henne och är snart inbegripna i ett samtal som tydligen är väldigt lustigt. Deras kiknande skratt får henne att slappna av en smula och hon försöker komma ihåg hur den där historien gick som Anna berättade för henne i ett brev för inte så länge sedan. Nu kommer hon inte ihåg riktigt hur den var, men hon minns att hon hade gått där på farmen och kluckat åt den länge efteråt, men när hon hade försökt återberätta den för några vänner så hade de inte ens dragit på munnen utan hade velat att hon skulle förklara vari poängen låg.

Anna hade tydligen samma problem med sina vänner, det var ingen som tyckte att de där negerhistorierna som hon snappade upp i köket på hotellet var särskilt roliga. Det var det att de påminde om historierna om pigan och drängen som de hade hört i stugorna hemma i Ålem när de var barn. Det var det där med att få skratta åt sig själv som kändes så befriande. Att kunna sätta sig över vanmakten genom att skratta åt den.

Det kanske de behövde, negrerna i Annas kök. Hon skrev visserligen att hon behandlade dem bättre än vad hon själv hade blivit behandlad när hon hade tjänat hos Rappe. Men om det bittra minnet gällde som måttstock för Anna, så var hon nog inte så lustig att ha över sig som husmor.

Elsa sluter ögonen och minns hur varenda kakelugn i hela slottet 34

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 35

skulle eldas upp fast det bara hade handlat om en förlovningsmiddag och ett trettiotal övernattande gäster.

Hon hade ännu inte återhämtat sig från febern och hostan hon haft med sig hem från resan och Anna hade fått dra henne ur sängen när de skulle iväg. De hade måst stiga upp mitt i natten, flera timmar innan kvinnorna strömmade ut från backstugutorp och statarlängor och halvsovande och huttrande i februarimörkret travade iväg mot den stora ladugården med de prisbelönta kreaturen som förmannen gick och vaktade på som om det vore han själv som hade krystat fram dem. Medan han skrek och ryade åt mjölkerskorna om de så mycket som spillde en droppe i halmen.

Elsa kände på kakelugnen som fortfarande var iskall. Hon öppnade rökluckan på sidan och fick hosta så tårarna rann när den stickiga röken vällde ut. Hon höll upp ett ljus mot öppningen till rökgången, men lågan fladdrade inte ens till. Det var förmodligen en sten som hade lossnat i murstocken, eller ett fågelbo som proppade igen skorstenen. Men hon och Anna skulle säkert ändå få skäll för att brasan inte tog sig, eller för att den otäcka röklukten hade satt sig i de franska tygtapeterna som baronens farfars far hade låtit sätta upp.

Det fanns nog en del små djur som behövde rykas ut ur medaljongerna, men det vågade hon ju inte knysta om, för då skulle hon naturligtvis få skäll för det också, för att det var hon som hade satt dit lössen.

Hur man än vände sig så blev det fel, tänkte hon och tog sitt ljus och korgen med näver och tändved och gick ut ur rummet.

Anna hade tänt ett par kandelabrar i gången för att det inte skulle vara alldeles nermörkt när de gick mellan rummen, men det var som om de fladdrande lågorna förtätade mörkret istället för att skingra det. Porträtten på väggarna blev så otäcka att hon knappt tordes gå förbi dem. Det kändes som om alla de förnäma herrarna och damerna i sina guldramar kunde läsa hennes tankar. De följde henne med blicken, precis som flickan på tavlan i Ålems kyrka. Men de här ögonen var onda på henne för att hon gick och tänkte att hon var ur35

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 36

less på allt herrskapsfolk och deras märkvärdigheter. Det verkade inte röra dem i ryggen om de drev en annan i döden med sina påhitt.

Vad spelade det för roll att hon under Victorias bildningsresa hade kunnat tjuva sig till både franska och tyska och till och med kunde säga några meningar på italienska, när hon ändå bara skulle jagas upp mitt i natten och tvingas jobba tills hon stupade? Vad var det för mening med att hon hade fått se hur stor och mångskiftande världen var när hennes egna pengar inte ens räckte för en tågbiljett till Kalmar? Hon skulle aldrig komma bort ifrån Strömsrum. Inte som en fri människa i alla fall.

Hon sköt upp dörren som stod på glänt och såg Anna sitta på knä framför kakelugnen. Hon hade luckorna öppna och satt och stirrade in i elden.

Elsa gick fram och ställde sig bredvid henne. ”Hur är det fatt?”

Med en plötslig rörelse grep Anna tag i hennes hand som om hon höll på att drunkna. Hon sa ingenting, andades bara häftigt som om hon precis hade sprungit och blivit andfådd.

Elsa hukade sig ner och lade sin arm om hennes axlar. Anna fortsatte att andas som om hon sprang fast hon satt alldeles stilla. Hennes ögon var vidöppna och munnen rörde sig lite men inte ett ljud kom över läpparna, bara de snabba och stötvisa andetagen. ”Är det barnet?” frågade Elsa och lade sin hand på systerns mage.

Anna började gny, först lågt och sedan allt högre. Det var en otäck ton hon hade hittat och Elsa försökte få henne att sluta. Men ju mer hon hyschade och vaggade systern, desto högre tjöt hon. Till slut blev hon tvungen att lägga sin hand över hennes mun för att få stopp på ylandet.

Först förstod hon inte vad det var, sedan skrek hon till och puttade Anna ifrån sig.

Hon hade blivit biten. Anna hade huggit henne i handen. Hennes egen syster. Som ett djur hade hon huggit henne. En plötslig knyck med huvudet och sedan hade käftarna slutits om hennes tumgrepp, 36

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 37

som om det hade varit ett vilddjur hon hade hållit i famnen.

Anna hade slutat gny men hennes ögon var som porslinsknoppar.

Hade hon varit ett djur hade man skjutit henne på fläcken och grävt ner hennes kropp så långt bort från gård och hus som man kunde tänka. Men vad gjorde man med människor som fick något i sig? Vad skulle hända med Anna om hon inte kom tillbaka till sig själv?

Det hördes steg i trappan, snabba steg som om någon hade brått att hinna fram. Elsa tänkte på hur hon skulle förklara skriken för baronen, men det var inte herrn utan Victoria som uppenbarade sig på tröskeln. Hon hade svept en sjal över nattlinnet och det långa håret var utsläppt och ringlade ner över axlarna.

Elsa neg med överkroppen, där hon satt på golvet och höll sig om handen, medan Anna var alldeles stilla. Fast Victoria tittade på henne varken rörde hon sig eller vek undan med blicken.

Elsa väntade på att Victoria skulle säga någonting. Men hon stod bara tyst på tröskeln till rummet med stearinljuset i handen och betraktade Anna. Sedan gick hon därifrån.

När Victoria hade gått så reste sig Anna upp, lade in ett par vedträd i ugnen och stängde luckan. Sedan gick hon vidare till nästa rum.

De pratade aldrig om vad som hade hänt utan fortsatte bara arbetet med att elda upp i kakelugnarna tills gryningsljuset började bryta igenom och de gick ner i köket för att få något i sig.

Det var fullt med folk där nere så det fanns ingen plats att sätta sig ner och pusta en stund. Elsa kände att febern hade stigit och skulle ha kunnat göra vad som helst för att få krypa ihop någonstans och bara sova. Anna såg också trött och glåmig ut där hon stod inklämd mot väggen och tuggade på en bit bröd med sovel. Kaffet rörde hon bara runt i med skeden. Det var väl lukten som kväljde henne. Nu gick det faktiskt att se att hon blivit rundare om livet och att hon lagt ut över barm och höfter. Men ingen hade ännu sagt något om det.

Där var några främmande pigor från Råsnäs som skulle hjälpa till i köket. De hade nog styrkt sig med en tår för de skrattade så de skrek 37

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 38

åt vackre Bengtssons lustigheter. Augusta såg ut som om hon var färdig att dänga brödspaden i huvudet på dem. Det skulle hon säkert ha gjort också om inte kokerskan från Råsnäs varit där för att basa över kalaset. ”Botten opp, sa skepparn när skutan sjönk.”

Kokerskan generade sig inte för att sträcka fram sin kopp när Bengtsson dinglade med halvlitern. Hon kom från Blekinge och hade rykte om sig att ha slagit ihjäl en karl i Köpenhamn. Det var förmodligen en skröna, men riktigt säkert kunde man inte veta för hon hade ett humör som till och med Augusta gick ur vägen för. Fast Bengtsson han trodde väl att han stod säker i sin kuskuniform och sina blankpolerade stövlar, så länge han fick pigorna att skratta och kokerskan att ta en sup i det andra benet också. ”Här kommer jag, sa han som for genom taket.”

Vackre Bengtsson knäade lätt och slöt ögonen innan han med en plötslig knyck kastade huvudet bakåt. Elsa såg att Augusta stötte till honom med flit när hon var på väg ut med skulhinken. ”Fan i helvete!” gapade han och strök supen från hakan. ”Se dig för kärring!” ”Se dig för själv, gubbe!” pös Augusta. ”Här är trångt så en knappt har plats att vända sig om.” ”Det har du din breda bak att tacka för.” ”Det ska du veta …”, började Augusta, men avbröt sig och tog ett steg åt sidan för att lämna plats i dörröppningen. ”Finns möjligtvis Anna Rehn härinne?”

Elsa kände genast igen tyget och visste precis vad det var för klänning som Victoria hade hängande över armen. Hon hade stigit fram med en lögn om så behövdes, men Anna hade redan gett sig tillkänna.

Victoria log och tog klänningen från armen. ”God dag, Anna” , sa hon förbindligt. ”Jag skulle vilja att du tar på dig den här en stund ikväll när du serverar herrarna efter middagen.

Det är ett litet skämt från min sida.”

Nu brister det, tänkte Elsa när Victoria hade gått.

38

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 39

En av Råsnäspigorna slet genast klänningen från Anna och höll upp den framför sig. ”Jag kan göra det om du inte törs. Herregud min skapare, vilket vackert tyg!” ”Få se!”

Råsnäspigorna flockades runt klänningen och skulle se och känna. Så började en av dem mönstra Anna med blicken. ”Den här kommer du inte i. Inte utan att spränga sömmarna.”

Varpå kusken snabbt fyllde i: ”Ödet har alltid varit min lott, sa flickan, fann klänningen för trång.”

Anna tog det som var närmast, ett fat med leverpastej och saltgurka.

Det blev ett märke i väggen. Ett vasst jack där bruket gett vika för porslinet. Det fanns kvar där när Anna hade rest. Det var ingen som riktigt kunde med att sätta igen det.

Solen bränner på kängskaften som sticker ut ur skuggan. Elsa vill inte röra sig i onödan för hon har redan sett att de blåsvarta spyflugorna har parkerat sig på hennes vänsterben. Om hon viftar med armarna eller rör på benet under klänningen så stiger de upp som en svärm över henne. Även om hon förlikat sig med tanken på sin förestående död så finns det vissa detaljer som hon helst vill slippa påminnas om.

Hon hör att männen som sänts ut för att spana har kommit tillbaka. Det prasslar lite i gräset när de passerar henne. Hon anstränger sig för att höra vad de säger till sina kamrater, men de pratar för lågt för att hon ska kunna uppfatta något annat än ett svagt mummel. Så blir det tyst och hon känner en plötslig närvaro vid sin sida.

Hon lyfter på armen och tittar upp, men solen är så stark att den nästan helt suddar ut konturerna av ett par långa ben.

Hon försöker sätta sig upp för att se bättre när det otäcka surret från flugorna når hennes medvetande. Paniken griper tag i henne och hon skriker rakt ut och slår omkring sig. I nästa ögonblick är hon fastlåst i ett skruvstäd med en hand för munnen. Hans ansikte är så 39

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 40

nära att hon nuddar honom med näsan. ”Simba”, viskar han till henne. ”Simba wengi.”

De andra sätter sig ner på huk intill henne med bekymrade miner, som om de ville understryka det besvärliga i situationen.

När en av dem lägger handen på plåtkistan som hon har vid fotändan av båren och trummar lite menande med fingrarna på locket, så förstår hon. Även om det säkert är tämligen riskfritt att passera en grupp bukstinna och dåsiga lejon så här mitt på dagen, så vill de tydligen förhandla om lönen. ”Hamna”, säger hon och rycker på axlarna.

Männen tittar misstroget på henne så hon tar nyckeln från halskedjan och öppnar skrinet. Det sista brevet från Anna faller ut, poststämplat i Sebastian, Florida den 21 mars 1933. Hon vänder upp och ner på kuvertet och visar att det inte finns några pengar gömda i det.

Alla de andra kuverten har hon slängt för att breven ska få plats. De ligger sorterade i buntar efter avsändare och år. Också de första breven som Anna skrev från Boston har hon släpat med sig till Afrika. ”Barua ya dada yangu”, förklarar hon och männen nickar och låter henne stänga locket till kistan.

Den som sitter närmast hennes vänsterben viftar bort flugorna och nickar åt de andra att det är dags att gå vidare.

Hon knyter händerna utefter sidorna och tänker att hon har inte haft ett sorgligare liv än någon annan, inte ett mer ofullbordat eller mer tragiskt. Men det går inte att hejda gråten nu när den väl har börjat och för en gångs skull är det inte Anna utan Augusta hon ser framför sig när hon blundar.

Augusta böjd över penna och papper, böjd på ett sätt som var ovant att se. ”Det får bli så här”, sa hon och vek ihop de små glasögonen och lade dem ovanpå brevet som Anna skulle ha med sig och visa upp när hon kom fram till Amerika. ”Jag ska tala med baron så att du får ledigt.”

Augusta masserade näsroten där glasögonen hade suttit.

40

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 41

”Anna kommer aldrig att förlåta mig för detta”, mumlade Elsa och snodde en frans av sjalen mellan fingrarna.

Augusta sa inte emot som hon brukade, kom inte med några försäkringar för att lugna och ställa världen till rätta. Hon tittade bara på Elsa medan hon drog ut hårnålarna ur knuten. Sedan strök hon med handflatan över hjässan och lät hårsvansen glida genom tumgreppet tills hon satt där med handen full av långa gråa hår. Det som hade fallit av snodde hon ihop och kastade in i spisen. Säkrast så, brukade hon alltid säga, men det sa hon inte nu. Istället sa hon: ”Det får bli så här”, och sköt över brevet till Elsa. ”Du får ge det här till Anna när hon går på båten och så får vi be till Gud att hon inte blir utom sig igen och skrämmer slag på folk.” ”Hon kommer aldrig att förlåta mig”, upprepade Elsa. ”Det får du leva med i så fall.” ”Moster är hård.” ”Nej, min vän, jag är bara gammal. Och äldre blir jag för var dag.

Gör nu som jag säger.”

Elsa stirrade på brevet som moster hade skrivit. Tänk om Anna tappade bort det på båten, tänk om hon i sin förtvivlan kastade det i sjön? Hur skulle hon då kunna förklara sig när hon kom fram? Hon som bara kunde säga ”How do you do?” och ”Merry Christmas” på engelska, skulle hon stå där i en främmande hamn med sin stora mage och hoppas att det kom någon som hade förbarmande med henne?

Gud hjälper den som hjälper sig själv, brukade Augusta säga och sedan hade hon fullt upp med att hjälpa andra som inte förstod att de måste hjälpa sig själva innan Gud kunde gripa in. Men tänk om hon hade fel den här gången? Det måste väl ändå vara bättre för Anna att stanna hos sina närmaste och i trygghet föda sitt barn, än att skickas iväg till Amerika där hon inte kände en själ. ”Nej, jag kan det inte! Jag säger som det är till Anna så får hon själv fatta sitt beslut.” ”Du tror hon klarar det?”

41

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 42

”Det vet jag inte, men jag tror ändå att lögnen gör mer skada än nytta.” ”Jaså, det tror du.”

Moster sög in kinderna och satt och trutade med munnen som om hon hade fått en sur karamell på tungan. Hon vände blicken mot fönstret trots att rutan var alldeles svart och spegelblank. Det hade satt i att blåsa ordentligt därute, det knäppte och knakade i trävirket och tjöt i skorstenen. Ovädret hade legat och tryckt ute på sjön i några dagar, men nu hade nordostvinden satt molnen i rörelse och drivit in dem mot land. ”Ja du, Elsa lilla”, sa moster och drog till sjalen om nacken. ”Ska du säga Anna som sanningen är, så måste du också säga henne att om hon stannar här hemma så kommer hon inte i närheten av Strömsrum när ungen är född. Inte Rehnen heller. Han får gå för superi och uppvigling. Vart han ska ta vägen det bryr jag mig inte om, men att du och Anna blir utan bostad det är ett värre bekymmer. Ska ni bo hos mig så blir också jag av med platsen, det har baron gjort klart.

Och har man inga penningar så är strax nöden där och knackar på dörren. Då blir det pigtjänst eller sockenauktion för er två medan en annan väl får hanka sig fram med att klippa mattrasor och gå runt i gårdarna och vara behjälplig. Så ser sanningen ut och den vet jag ärligen inte om Anna blir hjälpt av att höra.”

Augusta reste sig upp och kastade in ett vedträ i spisen. ”Du får stanna här inatt och sova på saken”, sa hon och smällde igen luckan.

Elsa såg sig om i stugan. Där rymdes ett bord med stolar, en kommod och en utdragssoffa. Det fanns en liten skrubb till där moster hade sin Amerikakoffert, sina syltburkar och saftflaskor, några lådor med gamla mattrasor och lite annat krafs som hon sparat, men mer utrymme var där inte.

Elsa satt kvar vid bordet medan Augusta drog ut soffan och lade kuddar och täcken till rätta. Hon tog av förklädet, kjolen och blusen, men lät resten sitta kvar närmast kroppen innan hon drog nattsär42

De afrikanska breven inlaga

07-05-30

16.14

Sida 43

ken över huvudet och kröp ner under täcket.

Augusta såg med ens så liten ut när bara de grå testarna stack fram över kanten på lapptäcket. I Elsas värld hade moster alltid varit så stor och mäktig; den självklara kraft som allting var underställt och kretsade kring. Också baron och Strömsrum. Att det inte förhöll sig så visste Elsa naturligtvis, men kanske hon ännu inte hade förstått hur nära intill benet de egentligen levde.

Hon klädde av sig och blåste ut ljuset och kröp ner bredvid moster. Det blåste så hårt ute att rutorna skallrade i sina fönsterramar, men Augusta oroade sig visst inte, hon sov redan djupt.

Elsa knäppte händerna under täcket och bad att hon också skulle våga tro, som moster gjorde, att det där brevet skulle kunna hjälpa Anna till ett bättre liv i Amerika, och att hon själv på något sätt skulle kunna få en utbildning till missionär. För om hon skulle gå kvar därhemma utan Anna, då kunde hon lika gärna hoppa i ån.

43