9789163859304

De starkare

INGER

FRIMANSSON

DE STARKARE

Böcker av Inger Frimansson: Skräpsommar 1993 Kärlek trohet vänskap hat 1995 Elden 1999 Svept i rosa papper 2002 Inga livstecken 2004 Hitta Jeppe 2007 Ensam på vägen 2008 Trots allt (tillsammans med Ann Bakk) 1976 Dubbelsängen 1984 Den förtrollade prinsen 1986 Tills hon hittar något eget 1987 Djuret under tummarna 1989 Jag kan också gå på vattnet 1991 Handdockan 1992 Mannen som flöt över bergen (lyrik) 1993 Soldaternas dotter 1995 Där inne vilar ögat 1996 Fruktar jag intet ont 1997 God natt min älskade 1998 Mannen med oxhjärtat 1999 Katten som inte dog 2000 Ett mycket bättre liv 2001 De nakna kvinnornas ö 2002 Mörkerspår 2003 Skuggan i vattnet 2005 Ligga som ett O 2007

DE STARKARE Copyright © Inger Frimansson 2009 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2009 Omslag: Anders Timrén Sättning: Bonnier Carlsen Typsnitt: Sabon Tryckt av ScandBook AB, 2009 ISBN 978-91-638-5930-4 www.bonniercarlsen.se

Tack till Lars Ahlin på Kulturskolan i Södertälje och till Ester Olofsson, Stockholm.

Tack även till Karin Hammarkvist, min redaktör med hökblicken.

de kom rakt på oss. Skrämde oss. Vi hade inte hört dem, inte ett knäpp hade vi hört och det är typiskt dem på något vis, att plötsligt bara dyka upp. Så var det nu också. Utan ett ljud stod de framför oss, liksom uppskjutna ur mossan. Keller och hans gäng.

Vi var inne i skogen. Det var Aster och jag. Långt inne var vi, träden växte täta och mörka och längre bort började området med klipporna. Det borde vara där som den höll till, den där björnen. På morgonen vid frukostbordet hade mamma berättat vad hon hört. Järnhandlaren Blücher hade sett björnspår. ”Han beskrev dem”, sa hon upprört. ”Det var långa, djupa revor i stammen på ett träd. Jag sa till honom att det måste väl ändå ha varit något annat djur, en grävling kanske. Inte finns det björnar i de här trakterna sa jag.”

Hon drack en klunk te och drog morgonrocken tätare om sig. ”Då sa han att joho då, märkena satt alldeles för högt upp.

Inget annat djur skulle kunna lämna såna märken. Inget annat än en brunbjörn som stod på bakbenen och rev med sina jättelika ramar.”

7

Jag sneglade på Aster. Hon satt med vidöppna ögon. ”Jag vet inte om jag ska tro på vad han säger”, fortsatte mamma och hennes runda ansikte var allvarligt. ”Han är ju som han är, den käre Blücher. Men för säkerhets skull, ungar.

Håll er undan från skogen. Lova det.”

Vi borde ha lytt henne.

8

jag spände hörseln. Var det tyst där utanför? Ja! Det var tyst. Äntligen kunde jag börja hoppas på att de hade gett sig av.

Jag låg kvar i samma ställning, vågade knappt andas. Försökte känna efter. Var jag skadad? Nej, det verkade inte så, även om det gjorde ont överallt.

Jag drog efter andan och en lukt kom silande in i mina vidgade näsborrar. Eller om den funnits där hela tiden? Kanske var det så att jag först nu blev medveten om den. Det var samma lukt som på zoo, i terrariet där kräldjuren finns.

En ny sorts rädsla skrällde till i mig. Jag for upp och i mörkret slog jag huvudet i något hårt. Smärtan rullade ner mot nacken. Jag gnällde, hade velat skrika rakt ut. Men jag tvingade mig att tystna, kröp ihop med armarna runt benen tills det ebbade ut. Om Keller och de andra fanns kvar där ute var det tystnad som gällde.

Ett av morfars gamla ordspråk kom för mig: ”Hjälp dig själv så hjälper dig Gud.” Plötsligt såg jag min morfar så tydligt, den runda magen och hängslena, hans tunga breda ansikte. När han skrattade, och det gjorde han ofta, skymtade man gluggen mellan framtänderna. Han hade haft den ända sedan han var liten. Det 9

blev så när de nya tänderna kom, efter mjölktänderna. Mina växte på samma sätt.

Hjälp dig själv?

Hur då?

Sittande på knä började jag försöka känna efter hur det såg ut där jag var. Jag hade sprungit, sprungit. Ner genom skogen, tvärs över slåtterängen och så upp för backen mot det övergivna huset. Det låg där, tomt och spöklikt, inte precis någon trygg plats att söka skydd på. Ändå var det dit jag flydde. Jag kröp in under taggtråden och hörde hur det rispade till. Jackan.

Mamma skulle bli arg. Vem bryr sig, for det genom mig. Vem bryr sig om en gammal jacka! Hjärtat stormslog och det värkte i bröstkorgen. Jag var så nära att ge upp till slut, att bara kasta mig ner vid husgrunden och vänta in förföljarna.

Okej, ta mig då, slå ihjäl mig då, era jävlar!

Jag hade kanske gjort det också, gett upp alltså, om jag inte just då fått syn på källarfönstret. Ett smalt smutsigt fönster med en krok, och jag såg att det inte var riktigt stängt. Jag slet tag i kroken och ryckte upp det helt. Det var trångt men jag lyckades ändå pressa mig in. Jag ramlade rakt ner i mörkret.

Jag hade hamnat på någon sorts trägolv. Inte slätt utan grovt och fullt av grus och stickor. Med fingertopparna kände jag springorna mellan bräderna och fördjupningar efter skruvar och spik. Sedan började jag krypa. Mörkret var omkring mig.

Det tryckte mot ögonlocken, gjorde mig yr.

Och så den där lukten igen, alldeles inpå mig. Jag rös till.

10

”Kom igen nu, Jak”, viskade jag. ”Skärpning!”

På nytt sträckte jag ut handen. Golvet verkade stort men det var lågt i tak. Jag vågade inte resa mig. En hastig förnimmelse av panik kom fladdrande. Jag har aldrig tyckt om trånga utrymmen. Inte så att jag har cellskräck, men ibland om nätterna kan jag vakna mitt i en mardröm där jag är levande begravd.

Så var det inte nu.

Jag mumlade det för mig själv: ”Så är det inte nu! Du kan röra dig och andas, tänk på det!”

För säkerhets skull fortsatte jag krypa. Jag ville inte riskera att slå i skallen igen. Det gjorde ont i handflatorna, grus och flisor trycktes in i huden. Jag frös. Jag tvingade mig framåt, meter efter meter. Jag visste att jag måste skynda mig. Tänk om Kellergänget ändå var kvar någonstans där ute. Tänk om de fick syn på källarfönstret! Då skulle de förstå vart jag hade tagit vägen.

Det kändes som tyngder kring benen och jag måste stanna för att andas, hämta kraft. Jag pressade hakan mot bröstet och spände käkarna. Såg plötsligt tavlan framför mig, tavlan som hängde över Asters säng. Never give up! Det var en teckning av en stor glupsk fågel som höll på att svälja en groda. Halvvägs inne i gapet klamrade sig grodan fast med ett strypgrepp utanpå fågelns hals. Vi hade skrattat åt den.

Nu var det jag som var den lilla grodan.

Och Aster? Bara de inte hade fått tag i henne!

11

vi hade hittat det där trädet nästan genast. Björnträdet. Vi stod och kikade på de långa bleka såren högt upp längs stammen. Jo. Djuret som hade gjort dem måste vara grymt stort. ”Vi drar”, viskade Aster. ”Den kanske är här bakom någon klippa. Det kan vara farligt, vi borde aldrig ha kommit hit.”

Jag skulle just svara när Keller och hans polare dök upp.

Från ingenstans bara, de måste ha smugit efter oss. Vi hade inte märkt något, inte hört något. Jag visste att de hatade oss.

Keller heter Rickard egentligen. Men ingen använder något annat än hans efternamn. Han har ett vasst, spetsigt ansikte och ödleögon. Det ryckte i hans läppar när han log. ”Näe”, sa han långsamt. ”Du har rätt för en gångs skull. Ni borde nog aldrig ha kommit hit.”

Med honom var Markus, stor och plufsig som vanligt. Svetten glänste i hans feta ansikte. Och så den där typen som kallas Grim. Han heter Grimlund eller Grimberg eller något. ”Har ni kollat in någon björn ännu?” flinade han. Små stänk av spott for ut och hamnade på hans haka. ”Näe men spår”, sa jag och pekade.

Markus kikade upp mot trädet. ”Ja jävlar”, sa han. ”Kolla, det är spår!” Han slog ihop 12

handflatorna och skrattade rakt ut. Jag började ana att det var något skumt med de där märkena. ”Noll intelligens!” fnös Keller. ”Men vad kan man vänta sig av såna som er.” ”Vad snackar du om?” sa jag.

Grim försvann bakom ett av träden och kom tillbaks med en lång bräda. I ena änden satt spikar hårt inslagna. Fyra, fem spikar, som klorna på en tass. Han gick fram till trädet och drog med spikarna mot barken. Det såg ut som om det blödde. ”Han gick på det, den där jävla Blücher. Och ni med! Fy fan vad blåsta ni är. Björnar … jag tror jag pissar på mig!”

Jag tänkte på mamma. Jag kände hur jag rodnade.

Aster rev till sig ett blad från en buske. Hon vred det mellan fingrarna. ”Vad har ni emot oss egentligen?” sa hon med tunn röst.

Grim härmade henne. ”Vad har ni emot oss egentligen?” Han har nästan inget hår och ett stort blårött födelsemärke lyser fram över skallen. Det ser inte klokt ut men han verkar stolt över det. Annars skulle han väl låta håret växa. Han har ringar i öronen också, tätt, tätt.

Markus krokade armen om Asters hals och höll henne fast. ”Hallå baby! Ska vi knulla dig! Har du hört talas om gang bang? Skulle du gilla det? Det skulle du va, kolla vad kåt hon är, kolla!” ”Ge fan i henne!” utbrast jag.

Grim kom emot henne med brädan, drog med spikarna över hennes bröst. Det hördes ansträngda ljud ur hennes strupe.

13

”Keller!” sa jag och försökte göra rösten stark. ”Få dem att sluta. Låt Aster vara i fred.”

Till min förvåning släppte Markus henne. Hon var mycket blek. Hon ställde sig tätt intill mig. ”Varför håller ni på så här, vad är det med er?” sa jag. ”Har vi gjort er något eller?”

Keller drog fram en tillknölad cigarett ur ett paket. Han tände den och blåste ut några dallrande rökringar. ”Stick hem med er! Ni har inte här att göra.” ”Vadå här och göra?” ”Du vet så jävla väl vad jag menar.”

Jag borde ha knipit käft. Jag borde inte ha kaxat emot honom. Men det gjorde jag. ”Vadå, den här skogen är lika mycket vår som er. Sverige är ett fritt land.”

Hans små ögon fixerade mig. De var kalla, orörliga, färglösa. ”Det är inte skogen jag menar”, sa han långsamt och liksom drog ut på varje stavelse. ”Dra åt helvete!” for det ur mig och det var dumt, man säger aldrig så till Keller. Men det jag sedan gjorde var nog ännu dummare. Jag satte handflatorna mot bröstet på honom och knuffade till. Han föll baklänges i mossan, cigaretten flög all världens väg.

Jag skrek till Aster, spring! Och det gjorde vi.

14

ja, vi hade sprungit, sprungit. Hoppat mellan skrevorna, hittat stigen. Sprungit i sicksack, för våra liv. I början var Aster en bit framför mig. Jag såg hennes vita tygskor, det var blod på ena hälen. Efter ett tag tappade jag bort henne. Jag vågade inte ropa, ingen av oss vågade. Vi visste både att vi måste vara tysta, springa snabbt och ljudlöst. Inte ropa till varandra, inte gråta.

Jag var förresten bra på det. Att inte gråta. Morbror O brukade klämma tag om nacken på mig. ”I den här familjen hjälps vi åt!” ”Ja …” ”Vad sa du?” ”Ja, morbror O.” ”Och mer?” ”Ja morbror O. I den här familjen hjälps vi åt.”

En gång knuffade han in mig mot väggen så illa att jag ramlade och bröt mitt vänstra lillfinger. Men det var länge sedan nu och det är läkt.

15

huset hade tagit emot mig. Det gula övergivna huset med sina igenspikade fönster. Jag var i säkerhet. Ja, åtminstone tillfälligt. Nu kände jag hur törstig jag var. Om jag ändå haft något att dricka. Jag kom upp i halvstående och fortsatte långsamt framåt. Det fanns ett ljus långt borta, som en öppning, som en svag och flimrande fyrkant. Taket tycktes också bli högre. Ju närmare ljuset jag kom desto mer kunde jag räta på mig.

Mina läppar rörde sig. De var torra och fnasiga, det riktigt värkte i dem. ”Det fixar sig”, viskade jag, mest för att ge mig själv en smula tröst. Såna där flumord som inte har något värde. ”Allting fixar sig för goda människor.”

I samma ögonblick kände jag en rörelse mot benet. Jag flämtade till och stannade. ”Hallå”, viskade jag. ”Är det någon där?”

Jag uppfattade ett rasslande ljud, som av små hårda fötter.

Sedan var det där igen, en snabb och svepande rörelse mot ena vristen. Jag tog några vinglande kliv och föll omkull.

Först blev jag liggande med hopknipna ögon. Hårt, hårt blundade jag, så hårt att det spände i tinningarna. Det väste alldeles vid örat på mig. Då for jag upp och drog åt mig be16

nen, slog armarna om dem, som om jag ville göra mig mind­re, trycka ihop mig själv till ingenting. Hela kroppen darrade av rädsla. Som på avstånd uppfattade jag min egen röst: nej, nej, nej. Läpparna kändes bedövade.

Jag öppnade ögonen. En liten bit bort fanns ljuset. Och där i det svaga skenet såg jag alldeles tydligt vad det var som skrämt mig. En råtta. Stor som en bäver och med lång och hårlös svans. Den satt på bakbenen, vänd mot mig. Den öppnade gapet och fräste. ”Stick”, fick jag ur mig. Råttan satt kvar. De blanka ögonen släppte mig inte med blicken. Jag såg de vassa, blottade tänderna. Jag viftade till med armen för att försöka skrämma den. Då gjorde den ett utfall. Rusade rakt emot mig men tvärstannade innan den var ända framme. Svansen sköt ut som ett skaft. Panikslagen trevade jag med händerna bakom mig och fick tag på en pinne. ”Försvinn”, skrek jag och fäktade med pinnen. Till min stora lättnad vände besten och försvann.

Det ljusa längst bort var ett fönster. När jag närmade mig upptäckte jag att det satt ett galler för. Jag formade händerna till en kikare och försökte titta ut. Jag såg en sluttning. Den var brant. Jag såg en massa grus och stenar och ett träd. Det växte precis vid kanten. Jorden hade rasat under det, rötterna spretade rakt ut i luften. När som helst skulle det kunna släppa taget och försvinna nerför branten.

Jag grep om gallret. Det var rostigt och satt ganska löst.

Inget glas fanns i fönstret, men tydligen hade det en gång funnits för det låg skärvor och splitter på golvet. Den svala uteluften svepte emot mig. Jag drog några djupa andetag. Vad jag 17

måste göra var att försöka få loss gallret och klättra ut. Aldrig i livet att jag kröp tillbaks in till råttan igen. Ingenting i världen kunde få mig till det.

Branten skulle förstås bli ett problem. Jag skulle rasa i det lösa gruset. Hur såg det ut längst ner? Där jag till sist skulle landa?

Aster, tänkte jag. Om ändå Aster varit här! Men förhoppningsvis hade hon lyckats komma undan på något sätt och var hemma igen. I tryggheten.

18

aster är min kusin. Hennes riktiga mamma var syster till min mamma. Min moster alltså. Hon dog i en olycka när Aster bara var två år. Asters pappa, morbror Ruben, gifte småningom om sig med en som heter Mini. Moster Mini, som vi kallar henne, är alltså Asters nya mamma. Vi bor tillsammans nu.

Det har vi gjort sedan vi hamnade här i Sverige.

Vi kom hit för lite mer än tre år sedan. Tre år, fyra veckor och tre dagar närmare bestämt. Jag har en liten svart anteckningsbok där jag sätter streck. I går kväll plitade jag dit streck nummer 1126.

Till en början bodde vi i en sorts uppsamlingsläger. Det låter som en tältplats men så var det förstås inte. Det var hus vi bodde i. Runt hela området fanns stängsel men vi var inte fångna eller så. Vi kunde gå ut på gården om vi ville.

Första kvällen fick vi potatismos och gröna ärtor och ett konstigt hårt bröd som knastrade när man tuggade. Jag var utsvulten, jag glömmer det aldrig. Jag åt så fort att jag fick ont i magen.

Vi var rätt många som bodde på det där stället. Det var nästan aldrig tyst. I salarna stod sängarna tätt. Skrangliga våningssängar, som gnällde när man vände sig. Mellan dem fanns 19

skåp där man kunde ha sina saker. Jag hade inte så mycket, bara lite kläder. Och så de tre saker jag fått lov att ta med mig när vi flydde. Kameran, färgpennorna och visselpipan. Över mig låg en pojke som kallades Angst. Han hade kommit ensam. Under madrassen hade han gömt en kniv. En natt ramlade den ner i min säng och på morgonen sopade han till mig. Han trodde att jag hade tagit den. Det hjälpte inte vad jag än sa.

Efter en tid fick vi flytta till en lägenhet i det vita stenhuset på Bergsgatan. Alltså bara vi i vår familj. Vår storfamilj. Där bor vi nu. Det är mormor, morbror O, moster Mini, morbror Ruben, Aster, mamma och jag. Inte morfar längre. Men Svan, min lillebror. Han är född här i Sverige.

20