9789163864391

Neil Gaiman

Kyrkogårdsboken Illustrerad av Chris Riddell

översät t ning k ristoffer lea ndoer

kyrkogårdsboken the graveyard book isbn 978-91-638-6439-1 Text © Neil Gaiman 2008 Illustrationer © Chris Riddell Utgiven av Writers House i New York, usa Svenska utgåvan utgiven enligt överenskommelse med ia atterholm agency Svensk utgåva av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2010 Översättning: Kristoffer Leandoer Sättning: Fredrika Siwe Typsnitt: Sabon Omslagsillustration: Chris Riddell Tryckt i Tyskland av GGP Media, 2009

www.bonniercarlsen.se

Skramla hans ben Över stock och sten Tänk om vi slapp En südan fattiglapp tr aditionellt barnk ammarrim

Kapitel 1 ~ Hur Ingen kom till kyrkogården ~

I mörkret fanns en hand, och handen höll en kniv.

Kniven hade ett handtag av polerat svart ben, och dess egg var vassare och tunnare än på någon rakkniv. Man kunde strimlas av den utan att ens märka det, åtminstone inte till en början.

Kniven hade gjort nästan allt som den kommit till huset för att göra, och både eggen och handtaget var blöta.

Ytterdörren stod fortfarande på glänt mot gatan, en liten springa där kniven och mannen som höll den hade slunkit in, och in i huset slingrade och vred sig strimmor av nattdimma genom den öppna dörren.

Mannen som var Jack stannade till på trappavsatsen. Ur fickan på sin svarta ytterrock drog han med sin vänstra hand upp en stor vit näsduk, och med denna torkade han av kniven och den behands­kade högerhand som hållit kniven: så stoppade han undan näsduken igen. Jakten var nästan över. Bakom sig hade han lämnat kvinnan i hennes säng, mannen på sovrumsgolvet, det äldre barnet i hennes färgglada ~

6 ~

kyrkogårdsboken

sovrum, bland leksaker och halvfärdiga modellbyggen. Då återstod det bara att ta hand om det minsta barnet, ett spädbarn som knappt börjat gå. Bara en kvar och sedan var uppgiften klar.

Han tänjde på fingrarna. Mannen som var Jack var först och främst ett proffs, åtminstone var det så han ville se sig själv, och han tänkte inte tillåta sig att le förrän arbetet var utfört till punkt och pricka.

Hans hår var mörkt och hans ögon var mörka och hans svarta läderhandskar var gjorda av det allra tunnaste lammskinn.

Barnkammaren låg allra högst upp i huset. Mannen som var Jack gick uppför trappan med steg som var ljudlösa mot heltäckningsmattan. Så knuffade han upp dörren till vinden och gick in. Han hade skor av svart läder och de var så blankpolerade att de liknade mörka speglar: man kunde se månen spegla sig i dem, liten och halv.

Den riktiga månen lyste in genom sidofönstret.

Dess sken var svagt och utspätt genom dimman, men mannen som var Jack behövde inte mycket ljus. Han nöjde sig med månskenet. Det räckte med det.

Han uppfattade skepnaden av ett barn i spjälsängen, huvud och kropp, armar och ben.

De höga spjälorna runt sängen var till för att hind­ ra barnet från att ta sig ut. Jack lutade sig över dem, höjde högra handen, den som höll i kniven, och siktade mot bröstet … … och så sänkte han handen igen. Skepnaden i ~

8 ~

hur ingen kom till kyrkogården

spjälsängen tillhörde en nallebjörn. Det fanns inget barn.

Mannen Jacks ögon hade anpassat sig till det svaga månljuset, så han ville inte tända något elekt­ riskt ljus. Ljus var ändå inte så viktigt, när allt kom omkring. Han hade andra förmågor.

Mannen Jack vädrade i luften. Han struntade i dofterna som han hade fört med sig in i rummet, avfärdade alla dofter som det var riskfritt att strunta i och koncentrerade sig på lukten av det som han letade efter. Han kunde lukta sig till barnet: en mjölkaktig lukt, som chokladkakor, och den fräna bilukten av våt nattblöja. Han kunde känna lukten av babyschampo i barnets hår, och något litet gummiaktigt – en leksak, tänkte han, och sen: nej, någonting man suger på – som barnet haft med sig.

Barnet hade varit där. Det var inte där längre.

Mannen som var Jack följde sitt väderkorn nerför trappan genom mitten av det höga, smala huset. Han inspekterade badrummet, köket, skafferiet och slutligen den nedre hallen, där det inte fanns mer att titta på än familjens cyklar, en hög med tomma plastpåsar, en blöja som ramlat av och enstaka slingrande dimrankor som slunkit in i hallen genom den öppna ytterdörren.

Då gav mannen som var Jack ifrån sig ett ljud, en grymtning som var nöjd och missnöjd på samma gång. Han stack tillbaka kniven i slidan inuti rockens ~

9 ~

kyrkogårdsboken

innerficka, och så klev han ut på gatan. Månen sken och gatlyktorna var tända men dimman dämpade allt, skärmade av ljusen och kvävde ljuden och gjorde natten skuggfylld och bedräglig. Han såg neråt gatan, ner mot ljusen från de stängda affärerna, och sedan såg han mot höjden, där de sista höga husen följde backen upp på sin väg mot den gamla kyrkogårdens mörker.

Mannen som var Jack vädrade i luften. Utan brådska började han så vandra uppför kullen. Ända sedan han lärt sig gå hade barnet berett sina föräldrar fröjd och förtvivlan, för maken till pojke hade det aldrig funnits när det gällde att ta sig fram, att klättra upp på saker eller ta sig in i och ut ur saker. Den natten hade han väckts av något som brakade i golvet en trappa ner. Väl vaken blev han snabbt uttråkad och försökte hitta ett sätt att ta sig ur spjälsängen. Sidorna var höga, precis som på lekhagen därnere, men han var övertygad om att han kunde bestiga dem. Han behövde bara något att kliva på …

Han släpade sin stora gyllenbruna nallebjörn bort till ena hörnet av sängen, sedan tog han tag om spjälorna med sina små händer, klev upp med ena foten på nallens mage och den andra på dess huvud, och så hävde han sig upp i stående ställning och lika mycket stjälpte sig som klättrade över kanten och ut ur sängen. ~

10 ~

hur ingen kom till kyrkogården

Han landade med en dämpad duns på en litet berg av tufsiga mjukdjur, varav han fått en del i present av släktingar på sin första födelsedag, för mindre än ett halvår sedan, och ärvt resten av sin storasyster.

Det förvånade honom när han slog i golvet, men han skrek inte till: grät man så kom de, och då blev man bara tillbakastoppad i sängen igen.

Han kröp ut ur sitt rum.

Trappor som gick uppåt var knepiga, och han hade inte riktigt lärt sig att klara av dem än. Trappor som gick neråt var däremot rätt enkla, hade han upptäckt. Han tog sig an dem sittande, dunsande från det ena trappsteget till det andra på sin vadderade bak.

Han sög på nappen, vilket hans mamma precis hade börjat säga att han var gammal för.

Under färden nerför trappan hade blöjan lossnat och när han klarat av det sista trappsteget och ställde sig upp i den lilla hallen så ramlade blöjan av.

Han klev ur den. Nu hade han bara ett nattlinne på sig. Trapporna tillbaka upp till barnkammaren och familjen tycktes branta och besvärliga, medan dörren ut till gatan stod öppen och inbjudande …

Efter en kort tvekan lämnade barnet huset. Dimman slingrade sig om honom som om den återsett en kär gammal vän. Och så satte han av uppför backen, en smula osäkert till en början, men snart ökade farten och självförtroendet växte.

~

11 ~

kyrkogårdsboken

Ju närmare man kom kullens krön, desto tunnare blev dimman. Halvmånens sken gick inte på något vis att jämföra med dagsljus, men det räckte till för att man skulle kunna se kyrkogården, det räckte till för det.

Titta.

Man kunde se det övergivna begravningskapellet och dess hänglåsförsedda järndörrar, murgröna som klängde längs spiran, ett litet träd som växte ut ur takrännan.

Man kunde se gravstenar och gravvårdar och valv och kryptor. Man kunde se hur en och annan kanin, sork eller vessla skuttade eller kilade när den slank ur buskagen och över gångstigen.

Om man hade varit där den natten hade man sett allt detta i månskenet.

Men kanske hade man inte sett en blek och knubbig kvinna som gick längs stigen nära huvudingången, och om man sett henne, skulle man vid en andra och noggrannare titt ha insett att hon bara var en effekt av månskenet, dimman och skuggorna. Fast den bleka och knubbiga kvinnan fanns faktiskt där. Hon gick längs stigen som ledde genom en grupp halvt omkullvälta gravstenar bort till huvudingången.

Grindarna var låsta. Under vintern låstes de alltid klockan fyra på eftermiddagen, på sommaren klockan åtta på kvällen. Kyrkogården var delvis omgiven av ett järnstaket med vassa spetsar, delvis av en hög tegelmur. Gallret i grindarna satt tätt: tillräckligt ~

12 ~

hur ingen kom till kyrkogården

tätt för att hindra en vuxen man från att komma in, till och med för att hindra en tioåring … ”Owens!” ropade den bleka kvinnan med en röst som kunde ha varit vinden som rasslade till i det långa gräset. ”Owens! Kom och titta på det här!”

Hon hukade och kikade på något på marken, samtidigt som ett skuggstråk flyttade in i månskenet och visade sig vara en grånad man i fyrtioårsåldern. Han tittade ner på sin fru, sedan tittade han på vad hon tittade på, och därefter kliade han sig i huvudet. ”Husmor Owens?” sa han, för han kom från en högtidligare tid än vår. ”Är det vad jag tror att det är?”

Och i samma ögonblick verkade det som om varelsen han synade själv fick syn på fru Owens, för den öppnade munnen och lät gummitutan som den sög på falla till marken, och så räckte den ut en liten knubbig näve, som om den av alla krafter försökte få fatt i fru Owens bleka finger. ”Jag må vara skapt som en nors”, sa herr Owens, ”om det inte är ett litet barn.” ”Självklart är det ett litet barn”, sa hans fru. ”Frågan är vad vi ska göra med det?” ”Det må jag säga var en fråga, husmor Owens”, sa hennes make. ”Ändå tillkommer den frågan inte oss. För detta lilla barn är otvivelaktigt levande, och såsom varande i detta skick har det intet med oss att skaffa, och tillhör inte vår värld.” ”Se hur han ler!” sa fru Owens. ”Det allra sötaste ~

13 ~

kyrkogårdsboken

leende man kan tänka sig”, och så strök hon barnets glesa ljusa hår med en okroppslig hand. Den lilla pojken kiknade av förtjusning.

En kylig bris for genom kyrkogården och skingrade dimman på de lägre sluttningarna (för kyrkogården täckte hela krönet på kullen, och dess stigar slingrade sig backe upp och backe ner tills de mötte sig själva). Det rasslade: borta vid kyrkogårdens huvudingång stod någon och drog och skakade i de gamla grindarna så att de rasslade i kapp med det tunga hänglåset och kedjan som höll dem fast. ”Ser man på”, sa Owens, ”det är gossebarnets nära och kära som anlänt för att återbörda honom till familjens sköte. Låt den lille mannen vara”, tilllade han, eftersom fru Owens höll sina okroppsliga armar om det lilla barnet, smekte och klappade. ”Kan jag väl inte tro att ingens familj ser ut som en sådan”, sa fru Owens. Mannen i den mörka rocken hade slutat skaka i grindarna till huvudingången och undersökte nu den lilla sidogrinden. Den var omsorgsfullt låst, den också. Förra året hade det förekommit viss vandalisering av kyrkogården, och förvaltningen hade Vidtagit Åtgärder. ”Såja, husmor Owens. Släpp taget, söta du”, sa herr Owens när han fick syn på ett spöke och tappade hakan och upptäckte att han var oförmögen att komma på ett enda ord till.

Man kunde tänka – och i så fall vore det riktigt tänkt – att åsynen av ett spöke inte borde göra herr ~

14 ~

hur ingen kom till kyrkogården

Owens så upprörd, eftersom makarna Owens själva var döda och hade varit det i några hundra år vid det här laget, och eftersom deras hela umgänge, eller nästan hela, utgjordes av andra döda.

Men det var skillnad mellan kyrkogårdsfolket och detta: en ofärdig, fladdrig och upprörande form i samma gråa färg som bruset från en teve, ren och naken panik som översvämmade Owens lika häftigt som om känslan varit deras egen. Det var tre gestalter, två stora och en mindre, men bara en av dem var fokuserad nog att utgöra mer än en kontur eller ett skimmer. Och den gestalten sa: Mitt barn! Han försöker göra mitt barn illa!

Det skramlade. Mannen utanför höll på att släpa en tung soptunna av plåt tvärs över gatan bort till den höga tegelmuren som skyddade den delen av kyrkogården. ”Skydda min son!” sa spöket, och fru Owens tyckte att det lät som en kvinna. Barnets mor, naturligtvis. ”Vad gjorde han med er?” frågade fru Owens, men hon var inte säker på att spöket kunde höra.

Nyss avliden, stackars liten, tänkte hon. Det är alltid lättare att dö stilla, att vakna i sinom tid där man blivit begravd och i lugn och ro komma tillrätta med sin död och bekanta sig med de andra invånarna. Denna varelse bestod bara av rädsla och oro för sitt barn, och hennes panik, som makarna Owens kände som ett enda dovt skri, drog till sig uppmärksamhet: från hela kyrkogården närmade ~

15 ~

kyrkogårdsboken

sig andra bleka gestalter. ”Vem är ni?” frågade Caius Pompeius gestalten.

Nu var det bara en medfaren stenhög kvar av hans gravvård, men tvåtusen år tidigare hade han bett att få vila på kullen intill marmoraltaret hellre än att få sina kvarlevor hemskickade till Rom, och han var en av kyrkogårdens äldsta medborgare. Han tog sitt ansvar på yttersta allvar. ”Är ni begravd här?” ”Naturligtvis är hon inte det! Nyss död, ser det ut som.” Fru Owens lade armen om kvinnoskepnaden och talade med låg röst bara till henne, lugnt och förtroligt.

Från muren intill gatan hördes en duns och en krasch. Soptunnan hade ramlat. Upp på murkrönet klättrade en man, synlig som en mörk kontur mot de dimsuddiga gatljusen. Han blev kvar ett ögonblick, så hävde han sig ner på andra sidan, höll fast sig i murkrönet med dinglande ben, släppte taget och föll sista biten, ner på kyrkogården. ”Men kära ni”, sa fru Owens till skepnaden som var den enda som återstod av de tre skepnaderna som visat sig på kyrkogården. ”Han lever. Det gör inte vi.

Kan ni tänka er …”

Barnet såg förbryllat upp mot dem. Det sträckte sig först efter den ena, sedan den andra, utan att mötas av annat än luft. Kvinnoskepnaden bleknade snabbt. ”Ja”, sa fru Owens till svar på något som ingen annan kunde höra. ”Om vi kan, så gör vi det.” Hon vände sig till mannen bredvid. ”Och du, Owens? ~

16 ~

hur ingen kom till kyrkogården

Kan du bli en far åt den här lilla parveln?” ”Kan jag va för slag?” sa Owens med rynkad panna. ”Vi fick aldrig egna barn”, sa hans fru. ”Och hans mor ber oss att skydda honom. Tänker du säga ja?”

Mannen i den svarta rocken hade snubblat i härvan av murgröna och halvt raserade gravstenar. Nu kom han på fötter igen och fortsatte framåt med större försiktighet, även om han skrämde upp en uggla som steg till väders på tysta vingar. Han hade upptäckt barnet och triumfen lyste i hans ögon.

När hon använde den där tonen visste Owens vad hans maka tänkte. Inte för inte hade de varit gifta i liv och död, i mer än tvåhundrafemtio år. ”Har du bestämt dig?” frågade han. ”Är du säker?” ”Säkrare än jag någonsin varit”, sa fru Owens. ”I så fall ja. Om du är barnets mor så blir jag dess far.” ”Hörde ni det?” frågade fru Owens den fladdrande skepnaden, som det inte återstod mer än själva konturen av, som en avlägsen sommarblixt i form av en kvinna. Den sa något till henne som ingen annan kunde höra, och sedan var den borta. ”Hon kommer inte tillbaka hit”, sa herr Owens. ”Nästa gång hon vaknar upp blir det på hennes egen kyrkogård, eller vart hon nu är på väg.”

Fru Owens böjde sig ner mot barnet och öppnade sin famn. ”Kom nu”, sa hon varmt. ”Kom till mamma.” ~

17 ~

kyrkogårdsboken

För mannen Jack, som var på väg mot dem på en av kyrkogårdsgångarna med kniven redo i sin hand, såg det ut som om en dimslinga hade snott sig om barnet i månskenet, och helt plötsligt var pojken inte där längre: bara fuktig dimma och månsken och vajande gräs.

Han blinkade och vädrade i luften. Något hade hänt, men han hade inte en aning om vad. Likt ett rovdjur morrade han djupt ner i strupen, av ilska och missräkning. ”Hallå?” ropade mannen Jack och undrade om barnet kanske gömt sig bakom något. Hans röst var mörk och sträv, och det fanns en underlig skärpa i den, som om han överraskades av att höra sig själv tala.

Kyrkogården bevarade sina hemligheter. ”Hallå?” ropade han igen. Han hoppades att få höra ett barn som skrek eller nästan talade, eller att få höra hur det rörde sig. Han hade inte väntat sig det han faktiskt fick höra, en silkeslen röst som frågade: ”Kan jag hjälpa till?”

Mannen som var Jack var lång. Den här mannen var längre. Mannen Jacks kläder var mörka. Den här mannens kläder var ännu mörkare. Folk som lade märke till mannen Jack när han höll på att utföra ett uppdrag – och han tyckte inte om när man lade märke till honom – blev oroliga, illa till mods eller kände sig oförklarligt uppskrämda. Mannen som ~

18 ~

hur ingen kom till kyrkogården

var Jack såg upp mot främlingen, och den som blev orolig var mannen Jack. ”Jag letade efter någon”, sa mannen Jack och stoppade ner högerhanden i rockfickan igen, så att kniven var gömd men nära till hands om den skulle behövas. ”Nattetid, på en låst kyrkogård?” sa främlingen torrt. ”Det var bara ett litet barn”, sa mannen som var Jack. ”Jag råkade ha vägarna förbi, när jag hörde ett barn som grät, så jag kikade in genom grindarna och fick syn på honom. Vem som helst hade väl gjort det samma?” ”Jag hyllar verkligen er ansvarskänsla”, sa främlingen. ”Fast om ni lyckats hitta det här barnet, hur hade ni tänkt ta er ut härifrån med det? Man kan inte klättra tillbaka över muren om man bär på ett barn.” ”Jag hade ropat tills någon släppte ut mig”, sa mannen som var Jack.

Ett tungt rassel med nycklar. ”Det skulle ha varit jag det”, sa främlingen. ”Det är på mig det skulle ha kommit an att släppa ut er.” Han valde ut en stor nyckel från nyckelknippan och sa: ”Följ mig.”

Mannen som var Jack gick bakom främlingen.

Han tog fram sin kniv ur fickan. ”Så det är ni som är kyrkogårdsvaktmästaren?” ”Är jag? Visst är jag det, på sätt och vis”, sa främlingen. De var på väg mot utgången och samtidigt, det visste mannen som var Jack helt säkert, på väg ~

19 ~

kyrkogårdsboken

bort från barnet. Men vaktmästaren hade nycklarna. En kniv i mörkret, det var allt som behövdes, och sedan kunde han leta efter barnet hela natten, om det var vad som krävdes.

Han höjde kniven. ”Om det nu fanns ett spädbarn”, sa främlingen utan att se sig om, ”skulle det inte ha befunnit sig här på kyrkogården. Ni kanske misstog er. När allt kommer omkring är det osannolikt att ett barn skulle komma in här. Det är mycket mer sannolikt att ni hörde en nattskärra och såg en katt, eller kanske en räv. För trettio år sedan utnämnde man det här till ett naturreservat, förstår ni, ungefär samtidigt som den sista begravningen ägde rum här. Tänk nu efter noga och säg sedan om ni är helt säker på att det var ett barn ni såg.”

Mannen som var Jack tänkte efter.

Främlingen låste upp sidogrinden. ”En räv”, sa han. ”De ger ifrån sig de allra underligaste ljud, inte helt olika en människa som gråter. Nej, min herre, ert besök på denna kyrkogård var ett misstag. Barnet ni söker väntar säkert på er någonstans, men han är inte här.” Och han lämnade kvar tanken inne i mannen Jacks huvud för en stund, innan han öppnade grinden med en elegant sväng. ”Ett nöje att göra er bekantskap”, sa han. ”Och jag är säker på att ni hittar allt ni behöver därute.”

Mannen Jack befann sig utanför kyrkogårdsgrindarna. Främlingen befann sig innanför, och han låste ~

20 ~

hur ingen kom till kyrkogården

grinden igen och lade undan nyckeln. ”Vart ska ni gå?” frågade mannen som var Jack. ”Det finns fler grindar än den här”, sa främlingen. ”Min bil står på andra sidan kullen. Bry er inte om mig.

Ni behöver inte ens komma ihåg det här samtalet.” ”Nej”, sa mannen Jack medgörligt. ”Det behöver jag inte.” Han mindes att han gått uppför backen, att det han tagit för ett barn hade visat sig vara en räv samt att en hjälpsam kyrkogårdsvaktmästare hade följt honom tillbaka ut på gatan. Han stack tillbaka kniven i slidan. ”Nåja”, sa han. ”God natt.” ”God natt själv”, sa främlingen som Jack tog för en vaktmästare.

Mannen som var Jack satte av nerför kullen, på jakt efter spädbarnet.

Från sin plats i skuggan följde främlingen Jack med blicken tills han var utom synhåll. sedan rörde han sig genom natten, hela tiden uppåt, tills han kom till planen strax under kullens krön, en plats som dominerades av en obelisk och en flat sten som var tillägnad minnet av Josiah Worthington, en lokal bryggare och politiker som med tiden blev adlad. För nästan trehundra år sedan, hade han köpt den gamla gravplatsen och marken runtomkring och skänkt till staden som ständig besittning. Han hade reserverat kullens finaste läge för sig själv – en naturlig amfiteater, med utsikt över hela staden och vidare ändå – och försäkrat sig om att kyrkogården förblev kyrkogård, vilket kyrkogårdens invånare var tacksamma för, men inte ~

21 ~

kyrkogårdsboken

riktigt så tacksamma som välborne Josiah Worthington kände att de borde vara.

Sammantaget fanns det något tiotusental själar på kyrkogården, men de flesta av dem sov djupt, eller var helt ointresserade av platsens nattliga affärer, så det var färre än trehundra som samlats i månskenet däruppe i amfiteatern.

Lika tyst som själva dimman kom främlingen fram till dem, och från sin plats i skuggorna följde han händelseförloppet utan att säga något.

Den som talade var Josiah Worthington. Han sa: ”Min kära madam. Er envetenhet är tämligen, tämligen … nåja, ser ni inte själv hur löjligt det här är?” ”Nej”, sa fru Owens. ”Det gör jag inte.”

Hon satt på marken med benen i kors med det levande barnet sovande i sitt knä. Hans huvud vilade i hennes bleka händer. ”Herrn, vad husmor Owens försöker säga, om ers nåd ursäktar”, sa herr Owens som stod vid hennes sida, ”är att hon synar saken på sitt eget sätt. Hon ser det som att hon gör sin plikt.” ”Sin plikt?” Välborne Josiah Worthington skakade på huvudet som om han försökte bli kvitt en envis spindeltråd. ”Er plikt, frun, är gentemot kyrkogården, gentemot församlingen av dem som utgör denna menighet av okroppsliga andar, gengångare och dylika arma stackare, och er plikt är sålunda att snarast möjligt återbörda sagda varelse till dess naturliga hem – vilket inte är här.” ~

22 ~

hur ingen kom till kyrkogården

”Hans mamma gav pojken till mig”, sa fru Owens, som om det var allt som behövde sägas. ”Min kära kvinna …” ”Jag är inte er kära kvinna”, sa fru Owens och reste sig upp. ”Sanningen att säga förstår jag inte ens varför jag ens står här och ödslar tid på era felgängade gamla tjockskallar, när den här pojken vaknar upp hungrig när som helst – och var ska jag hitta mat till honom på den här kyrkogården, det skulle jag gärna vilja veta?” ”Vilket”, sa Caius Pompeius stelt, ”är själva poängen. Hur ska ni föda gossen? Hur kan ni vårda honom?”

Fru Owens ögon lågade. ”Jag kan ta hand om honom”, sa hon. ”Lika bra som hans egen mamma.

Hon har redan gett honom till mig. Titta – jag håller i honom, eller hur? Jag rör vid honom.” ”Var lite förnuftig, Betsy”, sa mor Slaughter, uråldrig och pytteliten i den jättelika hätta som hon burit genom livet och även begravts i. ”Var skulle han bo någonstans?” ”Här”, sa fru Owens. ”Vi kan ge honom Kyrkogårdens Fribrev.”

Mor Slaughters mun drog ihop sig till ett pyttelitet o. ”Jamen”, sa hon. Sedan: ”Jamen jag har då aldrig.” ”Fast varför inte? Det är ju inte som att vi aldrig gett Kyrkogårdens Fribrev till en utböling förut.” ”Det är sant”, sa Caius Pompeius. ”Men han var inte levande.” ~

23 ~

kyrkogårdsboken

Och därmed insåg främlingen att han, vare sig han ville eller inte, var indragen i samtalet, och han steg motvilligt ut ur skuggorna, lossnade från dem som en egen bit mörker. ”Nej”, instämde han. ”Det är jag inte. Men jag tycker ändå att fru Owens har en poäng.” ”Gör du, Silas?” sa Josiah Worthington. ”Det gör jag. Vare sig det är bra eller dåligt – och jag är fast övertygad om att det är bra – så har fru Owens och hennes make tagit detta barn i sitt beskydd. Det kommer att behövas mer än bara ett par godhjärtade själar för att uppfostra detta barn. Det kommer”, sa Silas, ”att behövas en hel kyrkogård.” ”Och hur blir det med mat, och allt sådant?” ”Jag kan lämna kyrkogården och komma tillbaka.

Jag kan hämta mat till honom”, sa Silas. ”Det låter ju fint när du säger det”, sa mor Slaughter. ”Men du kommer och går som du vill och ingen kan hålla rätt på dig. Om du försvann en vecka, skulle gossen kunna dö.” ”Ni är en vis kvinna”, sa Silas. ”Jag förstår varför man talar så väl om er.” Han kunde inte påverka de dödas sinnen lika enkelt som de levandes, men han kunde använda hela sin verktygslåda av smicker och övertalning, för de döda är inte immuna mot vare sig det ena eller andra. Så fattade han ett beslut. ”Nåväl. Om herr och fru Owens blir pojkens föräldrar, så ska jag vara hans förmyndare.

Jag stannar här, och om jag måste ge mig av så för~

24 ~

hur ingen kom till kyrkogården

säkrar jag mig om att någon annan kan ge barnet mat och omvårdnad i mitt ställe.” Han lade till: ”Vi kan använda kapellets krypta.” ”Men”, protesterade Josiah Worthington. ”Men …

Ett mänskligt barn. Ett levande barn. Jag menar. Jag menar, jag menar. Förbaske mig, det här är en kyrkogård och inte en barnkammare.” ”Precis”, sa Silas och nickade. ”En mycket riktig anmärkning, herr Josiah. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Och just därför, om inte annat, så är det av högsta vikt att barnet fostras med minsta möjliga inverkan på, om ni ursäktar uttrycket, livet på kyrkogården.” Och med det vandrade han över till fru Owens, och tittade ner på spädbarnet som sov i hennes armar. Han höjde ett ögonbryn. ”Har han något namn, fru Owens?” ”Inget som hans mor berättade för mig”, sa hon. ”I så fall”, sa Silas. ”Han skulle ändå inte ha någon användning för sitt gamla namn. Det finns de därute som vill honom illa. Så vad sägs om att vi väljer ett namn åt honom?”

Caius Pompeius klev fram och skärskådade barnet. ”Han är ganska lik min prokonsul, Marcus. Vi kunde kalla honom Marcus.”

Josiah Worthington sa: ”Han ser mer ut som min överträdgårdsmästare, Stebbins. Inte för att jag vill föreslå Stebbins som namn. Mannen drack som en fisk.” ”Han liknar mitt syskonbarn Harry”, sa mor ~

25 ~

kyrkogårdsboken

Slaughter, varpå hela kyrkogården tycktes ha för avsikt att delta, var och en med sina jämförelser mellan spädbarnet och någon länge sedan glömd, när fru Owens avbröt alltsammans. ”Han liknar ingen man utom sig själv”, sa fru Owens bestämt. ”Han liknar ingen man.” ”Då får det bli Ingenman”, sa Silas. ”Ingenman Owens.”

Det var då som barnet öppnade ögonen på vid gavel, som om han svarade på tilltal. Barnet såg sig noga om, tog in de dödas ansikten, dimman och månen. Sedan såg han på Silas. Han vek inte med blicken. Han såg allvarlig ut. ”Och vad för slags namn är Ingenman?” frågade mor Slaughter chockerat. ”Hans namn. Och ett bra namn”, förklarade Silas för henne. ”Han blir säkrare med det.” ”Jag vill inte ha något besvär”, sa Josiah Worth­ ington. Spädbarnet såg upp mot honom och, vare sig han var hungrig eller trött eller helt enkelt saknade sitt hem, sin familj, ja hela sin värld, så vred han ihop sitt lilla ansikte och började gråta. ”Lämna oss”, sa Caius Pompeius till fru Owens. ”Vi fortsätter diskussionen utan er.” † Fru Owens väntade utanför kapellet. Mer än fyrtio år tidigare hade det beslutats att byggnaden, som såg ~

26 ~

hur ingen kom till kyrkogården

ut som en liten kyrka med tornspira, skulle vara med på listan över historiskt värdefulla byggnader. Stadsfullmäktige hade bestämt att det skulle bli för dyrt att renovera ett litet kapell i en igenvuxen kyrkogård som redan fallit ur bruk, så man hade bommat igen det och väntat på att det skulle falla samman av egen kraft. Murgrönan hade täckt kapellet, men det var stadigt byggt och skulle knappast rasa de närmaste hundra åren.

Barnet hade somnat i fru Owens armar. Hon gungade det stilla och sjöng en gammal sång, en som hennes mor hade sjungit för henne när hon själv var ett litet barn, på den tiden när man just hade börjat bära pudrade peruker. Sången gick såhär: Sov nu gott min lilla söta Sov nu lugnt i ro Världen får du tids nog möta Kan jag ändå tro.

Kyss din älskling, Dansa ett varv, Finn ditt namn Och ditt hemliga arv …

Och allt det där sjöng fru Owens innan hon upptäckte att hon glömt hur sången slutade. Hon hade en känsla av att den sista raden gick något i stil med ”arga kor”, men det kunde vara en helt annan sång, så hon stannade och sjöng i stället om gubben i ~

27 ~

kyrkogårdsboken

månen som föll ner den fånen, och sedan sjöng hon med sin varma lantliga röst en lite nyare sång om en gosse som sög på tummen, sicken dum en, och hon hade just börjat på en lång ballad om en ung herreman på landet vars flickvän helt utan anledning förgiftat honom med en tallrik fläckig ål, när Silas kom gående runt hörnet, bärande på en kartong. ”Få se nu här, husmor Owens”, sa han. ”Massor av saker som en växande pojke kan behöva. Vi kan förvara det i kryptan, va?”

Hänglåset föll av när han rörde vid det och han drog upp kryptans järndörr. Fru Owens promenerade in med misstänksamma blickar på hyllorna och på de uråldriga kyrkbänkarna av trä som staplats mot väggen. I ena hörnet stod fuktskadade kartonger med gamla församlingsliggare, och i det andra var dörren öppen in mot en vattenklosett från artonhundratalet och ett handfat med kallvattenkran.

Spädbarnet öppnade ögonen och stirrade. ”Här kan vi förvara maten”, sa Silas. ”Det är kallt, så maten håller sig längre.” Han böjde sig ner och letade fram en banan ur kartongen. ”Och vad i hela världen ska det här föreställa?” undrade fru Owens och betraktade det gulbruna föremålet misstänksamt. ”Det är en banan. En frukt, från tropikerna.

Jag tror att man skalar av ytterhöljet”, sa Silas. ”Såhär.”

Barnet – Ingenman – vred sig i fru Owens armar ~

28 ~

hur ingen kom till kyrkogården

och hon släppte ner honom på stengolvet. Han tultade raskt fram till Silas, fick tag i hans byxben och höll sig fast.

Silas räckte honom bananen.

Fru Owens tittade på medan pojken åt. ”Ba-na-n”, sa hon med stor tveksamhet. ”Aldrig hört talas om.

Aldrig. Hur smakar det?” ”Jag har verkligen ingen aning”, sa Silas som bara förtärde en sorts föda, och det var inte bananer. ”Man skulle faktiskt kunna bädda åt pojken härinne.” ”Kommer aldrig på fråga, när Owens och jag har en förtjusande liten krypta borta vid påskliljorna.

Gott om plats därinne för en småtting. Hur som helst”, tillade hon för att Silas inte skulle få för sig att hon ratade hans gästfrihet, ”så vill jag inte att ni blir störd av gossen.” ”Det blir jag inte.”

Pojken var klar med bananen. Det han inte ätit var nu utsmetat över hela honom. Han strålade, kladdig och äppelkindad. ”Nan”, sa han förnöjt. ”Vilken duktig liten krabat han är”, sa fru Owens. ”Och som han har ställt till det! Vänta lite, din lilla slingerbult …” Och så plockade hon bananbitarna från hans kläder och hår. Sedan sa hon: ”Vad tror ni de beslutar?” ”Jag vet inte.” ”Jag kan inte ge upp honom. Inte efter att ha lovat hans mamma.” ~

29 ~

kyrkogårdsboken

”Även om jag hunnit med att vara en hel del i mina dar”, sa Silas, ”så har jag aldrig varit mor. Och jag tänkte inte börja nu. Däremot kan jag lämna det här stället …” ”Det kan inte jag”, sa fru Owens enkelt. ”Mina ben finns här. Liksom Owens. Jag kan aldrig ge mig av.” ”Det måste kännas bra”, sa Silas, ”att höra hemma någonstans. Att höra till.” Han sa det inte med längtan. Hans röst var torrare än öknen och han sa det bara som om han slog fast något odiskutabelt. Fru Owens försökte inte diskutera. ”Undra om vi måste vänta länge nu?” ”Inte länge”, sa Silas, men där misstog han sig.

I amfiteatern uppe på sluttningen gick diskussionen vidare. Att det var makarna Owens som var inblandade i detta nonsens och inte några opålitliga nykomlingar betydde en hel del, eftersom makarna Owens var hyggligt folk med gott anseende. Att Silas hade erbjudit sig att vara förmyndare åt pojken vägde tungt – av kyrkogårdsfolket bemöttes Silas närmast med respektfylld skräck, eftersom han höll till i gränslandet mellan deras nuvarande värld och den värld de lämnat bakom sig. Men ändå, men ändå …

I normala fall är kyrkogården ingen demokrati, men döden är ändå den stora utjämnaren, och var och en av de döda hade en röst och en åsikt om huruvida det levande barnet skulle få stanna, och var och en tänkte göra sin röst hörd samma natt. ~

30 ~

hur ingen kom till kyrkogården

Det var senhöst och gryningen dröjde. Även om himlen ännu var mörk, kunde man höra bilar starta längre ner mot foten av kullen, och medan det levande folket började köra till jobbet i nattsvart morgondimma fortsatte kyrkogårdsfolket att tala om barnet som kommit till dem och vad som borde göras. Trehundra röster. Trehundra åsikter. Poeten Nehemiah Trot, från kyrkogårdens förfallna nordvästra sida, hade börjat deklamera sin åsikt, även om ingen av dem som lyssnade hade kunnat säga vari denna åsikt bestod, när något hände; något som tystade varje röst och varje åsikt, något som saknade motsvarighet i kyrkogårdens historia.

En väldig vit häst, av den sort som hästkännare skulle kalla en skimmel, kom skrittande uppför kullen. Innan den blev synlig kunde man höra det tunga stampet av hovarna och knakandet när den trängde igenom häckar och buskage, genom björnbärssnåren och murgrönan och törnet som frodades på sluttningen. Den var stor som en draghäst, nitton handsbredder hög eller mer. Det var en häst som kunde bära en riddare i full rustning i strid, men allt den bar på sin rygg var en kvinna, klädd från topp till tå i grått. Hennes långa klänning och huvudduk kunde ha spunnits i gammal spindelväv.

Hennes ansikte var lugnt och fridfullt.

Kyrkogårdsfolket kände henne väl, för var och en av oss möter Damen på Skimmeln när våra dagar är räknade, och det är inte ett möte man glömmer. ~

31 ~

kyrkogårdsboken

Hästen stannade upp invid obelisken. Himlen ljusnade sakta i öster, antog en pärlskimrande grynings­ aktig lyster som gjorde kyrkogårdsfolket oroliga och fick dem att tänka på att återvända till hemmets bekvämlighet. Ändå rörde sig ingen av dem.

De betraktade Damen på Skimmeln, och de var alla fyllda av lika mycket upphetsning som skräck. I regel är de döda inte vidskepliga, men de såg på henne som man kan tänka sig att en romersk spåman såg hur de heliga korparna kretsade i skyn, i hopp om kunskap, i hopp om en ledtråd.

Så talade hon till dem.

Med en röst lik klangen av hundra små silverklockor sa hon helt enkelt: ”De döda bör vara barmhärtiga.” Och så log hon.

Hästen, som ryckt upp och tuggat i sig en tjock grästuva, hejdade sig. Frun vidrörde dess nacke och den vände sig om. Den tog några enorma, klapprande steg, och så lämnade den sluttningen och galopperade bort över himlen. Dess dundrande hovar förvandlades till en förvarning om åskmuller i fjärran, och några ögonblick senare var den bortom synranden.

Det var åtminstone vad kyrkogårdsfolket som varit på sluttningen den natten påstod hade hänt.

Debatten var avslutad och frågan hade avgjorts utan handuppräckning. Barnet som gick under namnet Ingenman Owens skulle få Kyrkogårdens Fribrev.

Mor Slaughter och välborne Josiah Worthington ~

32 ~

hur ingen kom till kyrkogården

gjorde herr Owens sällskap till det gamla kapellets krypta och berättade för fru Owens vad som hänt.

Hon verkade inte förvånad över underverket. ”Det stämmer”, sa hon. ”Det finns en del som inte har för tjufem öre vett i skallen. Men det har hon. Det är klart hon har.”

Innan solen gick upp över en stormig grå morgon sov barnet djupt i makarna Owens fina lilla krypta (för mäster Owens hade dött som framgångsrik ledare för det lokala finsnickargillet, och finsnickarna ville försäkra sig om att han hedrades efter förtjänst).

Före soluppgången gav sig Silas av på ett sista ärende. Han hittade det höga huset på ena sidan av kullen, och han undersökte de tre kropparna som fanns där, och han studerade skärsårens mönster. När han sett tillräckligt gick han ut i den mörka morgonen med huvudet fullt av otrevliga möjligheter, och så återvände han till kyrkogården, till tornspiran där han sov och väntade ut dagarna.

I den lilla staden vid kullens fot blev mannen som var Jack allt argare. Den här natten hade han sett fram emot så länge, den var höjdpunkten på månader – åratal – av arbete. Och kvällens arbete hade börjat så lovande – tre människor ute ur räkningen innan någon av dem ens hunnit ge ifrån sig ett skrik.

Men sedan …

Sedan hade alltsammans gått så irriterande fel.

Varför i hela världen hade han gått uppför kullen ~

33 ~

kyrkogårdsboken

när barnet så uppenbart gått neråt? När han äntligen var nere vid kullens fot hade spåret hunnit kallna.

Någon måste ha hittat barnet, tagit sig an det, gömt undan det. Det fanns ingen annan förklaring. Åskan skrällde till, lika högt och plötsligt som ett gevärsskott, och det började regna på allvar. Mannen som var Jack var metodisk, och han började planera nästa drag – det fanns folk i staden som han skulle bli tvungen att besöka, folk som fick lov att bli hans ögon och öron i staden.

Han behövde verkligen inte berätta för Församlingen att han misslyckats.

Dessutom hade han inte misslyckats, intalade han sig själv där han hukade i en butiksingång undan gryningsregnets tårflod. Inte än. Inte på många år.

Det fanns gott om tid. Tid att knyta ihop det sista oavslutade ärendet. Tid att klippa av den allra sista tråden.

Det var inte förrän sirenerna hördes och först en polisbil, sedan en ambulans och till sist en civilpolis med tjutande sirener for förbi honom på väg uppför kullen som mannen som var Jack motvilligt fällde upp kragen, böjde ner huvudet och promenerade bort i gryningen. Kniven var tillbakastoppad i innerfickan igen, trygg och torr i sin slida, skyddad från elementens raseri.

~

34 ~