9789163864421

Anna Carey

Sloane sisters

Flytten till Manhattan

Översättning Maria Holst

Till de systrar jag funnit i mina vänner

Sloane Sisters – Flytten till Manhattan Orginalets titel: Sloane Sisters © Anna Carey, Alloy Entertainment 2009 Först utgiven av HarperTeen, ett imprint hos HarperCollins, USA, 2009 Omslagsformgivning © Eva Lindeberg Översättning Maria Holst Sättning Fredrika Siwe och Anna Hjerpe Redaktör Anna Hjerpe Utgiven på svenska av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Tryckt av Svenska Tryckcentralen, Avesta 2009 isbn 978-91-638-64 42-1 www.bonniercarlsen.se

Förord

★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★

D

et var en gång fyra vackra, fantastiska systrar. Men de var inte systrar än. Och den gången är nu.

Det finns många berättelser om tjejer i New York, men ingenting slår en modern saga. Och det finns ingen mer för­ trollad plats än Manhattan med sina glittrande skyskrapor, imponerande bostadshus och glamorösa invånare.

Vår berättelse börjar med Cate och Andie. Deras mam­ ma dog när de var ganska små. Det låter som början av en Disneyfilm, eller hur? Fel. Cate tror att denna tragedi ursäktar hennes nuvarande divalater. Och vad gäller Andie så vill hon bara stjäla strålkastarskenet från sin storasyster med det fullkomligt perfekta utseendet. Om hon bara hade en god fe – eller syster – som kunde hjälpa henne att lista ut ett sätt …

På andra sidan dammen befinner sig den vackra och glada – för att inte tala om sociala – Stella. Hennes lilla­ syster Lola är inte alls som hon. Men ett miljöombyte kan kanske förvandla denna uppstudsiga larv till en charme­ rande skönhet? Är inte metamorfosen det mest tidlösa vi har?

5

SĂĽ luta dig nu tillbaka och njut av denna lilla godnattsaga.

Och tro inte att du vet hur den kommer att sluta.

Alla sagor har inte ett lyckligt slut ‌

6

Hemma bäst

★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★

S

tella Childs tittade irriterat på sin tolvåriga syster Lola som höll sin kattväska från Burberry på det svarta skinnsätet och kikade in i den. ”Var inte rädd, Mars”, kuttrade Lola. ”Vi är framme! I New York!”

Några morrhår stack ut genom det gallerliknande tyget på framsidan av väskan och den mycket stora röda katten jamade. Stella himlade med ögonen och vände sig tillbaka mot fönstret. ”Stella, hur är läget?” Emma Childs sneglade tvärs över limousinen på sin äldsta dotter som satt på andra sidan kattväskan och drog fingret längs ett rött streck bland Burberry-rutorna. ”Bra.” Bara bra. Stella rullade ner den tonade rutan och lät den varma vinden blåsa genom hennes axellånga blonda lockar. Times Square gled förbi utanför med sina väggar med de vräkiga affischtavlorna. En sex våningar hög Rolex visade vad klockan var: 16.07. Vilket innebar att hon var strax efter nio i London. Robin Lawrence skulle ha fest i sin lägenhet i South Kensington, precis som han brukade 7

sista fredagen innan skolan började efter sommarlovet. Han hade enorma mörkbruna ögon och vilt svart hår som såg ut som om det var klippt med machete. Han var urgullig.

Stella borde ha varit där.

Emma höll kvar blicken i sina gröna ögon på Stella och knäppte upp de översta knapparna på sin korta beige trenchcoat. ”Det ska bli trevligt att få tillbringa helgen till­ sammans och komma i ordning innan ni börjar skolan. Jag har saknat er så mycket i sommar.”

Stella och Lola hade varit i Toscana med sin mormor, som flyttat dit tio år tidigare för att odla ekologiska vindruvor och göra eget vin som var surt som vinäger. Men allting var bättre än att vara fast i London där sensationstidningarna katalogiserade varenda detalj om deras föräldrars nyligen genomgångna skilsmässa. ”Mamma, kommer du att vara med på Ralph Laurens affischtavlor?” frågade Lola ivrigt och tittade upp på en reklamaffisch för Calvin Klein-kalsonger med Y-front. ”Jag antar det”, svarade Emma. ”Men vi har inte börjat fota än, så det dröjer ett tag.”

Stella himlade med ögonen. Emma, som var lika brittisk som cricket, te och scones var nu ansiktet utåt för världens mest amerikanska märke. Snart skulle hon äta corn dogs och ha barbecue den fjärde juli. ”Kommer du att sitta på första raden vid deras mode­ visning under Modeveckan?” fortsatte Lola ivrigt. ”Förmodligen.” Emma bara log. ”När du gör det kan du väl passa på och tacka Ralph för att han har förstört mitt liv”, muttrade Stella med blicken 8

på den gula taxi som körde jämsides med dem. Den lille pojken i baksätet hade ena tummen upptryckt i näsan. ”Jag vet att det är jobbigt för dig, Stella, men New York kommer att göra oss gott. Winston ser också fram emot att ni kommer”, sa hennes mamma tyst. ”Jag är glad att ni äntligen blir ordentligt presenterade för varandra.”

Stella krökte tårna i sina Juicy-espadriller. Där kom det där namnet igen – Winston. Första gången Stella hörde talas om Winston var under våren när Emma kommit hem efter att ha skrivit sitt kontrakt med Ralph Lauren i New York. Stella och Lola hade varit ute och promenerat med sin mamma i Kensington Gardens och tittat på miniatyrsegelbåtarna som korsade Runda dammen när Emma släppte nyheten. Stella hade bara smält några enstaka ord – stark samhörighet, New York, förtrollat, bankman, två döttrar – men det hade varit nog för att hon skulle veta att hennes mamma hade en pojk­ vän. Och hon ville inte tänka på att Emma hade en ”stark samhörighet” med någon.

Fem månader senare var det nu tydligt att Winston inte skulle försvinna – men Stella hade för avsikt att hålla sig så långt ifrån honom som möjligt. Det bodde trots allt åtta milj­oner människor i New York. Hur svårt kunde det vara?

Hennes mamma höll blicken på sin äldsta dotter medan hon fingerkammade Lolas vindrufsiga vågiga hår. ”Jag vet att du är arg på mig nu”, sa hon när limousinen kryssade sig fram genom Central Park där gäng med tonåringar satt och solade på badlakan och njöt av sin lata fredagseftermiddag. ”Men att flytta hit är det rätta för oss allihop. Jag kunde inte 9

hålla kvar er i London en sekund till. Det här jobbet var inte bara ett bra tillfälle för mig – det kommer att bli bra för oss alla. Det är bara …” Mammans röst sprack.

Stella väntade på att hon skulle fortsätta, nämna deras pappa och otroheten som fört dem till New York, men det gjorde hon inte.

Lola gav Stella en min som betydde: Varför måste du vara så vidrig? Men Stella bara blängde tillbaka på henne. Hon var inte vidrig, hon var ärlig.

Det var sant att London hade varit hemskt det senaste året, men Stella skulle ha börjat på Millshire Preparatory School i höst, den finaste skolan i London. Hon hade redan varit ute och shoppat kläder till hela första terminen med sina bästa kompisar Pippa och Bridget. Men nu skulle hon gå på Ashton Preparatory, där det bara gick tjejer och där man hade skoluniform på sig varje dag. Det var sådant slöseri att lämna London nu med en ny garderob som bara skulle få komma ut och leka på helgerna.

Stella bet på ett nagelband. Hon avskydde New York.

Hon avskydde att hon var tvungen att lämna sina vänner, sin skola, sina kläder, sitt liv. Men mest av allt avskydde hon Cloud McClean, den kroppsstrumpsklädda idiot till pop­ sångerska som hade snott hennes pappa, hertig Theodore ”Toddy” Childs, från hennes mamma – från dem allihop.

När hon hade fått reda på att hennes pappa var otrogen med Storbritanniens svar på Britney Spears hade hon vark­ en velat prata om det eller tänka på det. Fortfarande var Pippa och Bridget de enda två utanför hennes familj som visste varför hennes föräldrar hade skilt sig.

10

”Förlåt, mamma”, sa Stella till sist, men så tyst att hon tvivlade på att Emma hörde det. Hennes mamma tryckte fingret mot tinningen och suckade. Till och med när Emma var nervös eller upprörd var hon vacker. Hennes ljusblonda hår räckte precis till axlarna och ansiktsbehandlingarna som hon gick på en gång i veckan skänkte hyn ett ständigt skimmer. ”Titta!” skrek Lola.

Limousinen körde norrut längs en aveny. Stella såg butik­ erna glida förbi en efter en – Armani, Versace, Donna Karan, Chloé – och det kändes som om hon hade fått syn på några gamla bekanta. En tjej med jättelika Gucci-solglasögon gick nonchalant ut från Donna Karan med handen full av kassar från Searle och Prada.

Efter ytterligare några kvarter svängde limon in på en trädkantad gata och stannade utanför ett femvåningshus i viktoriansk stil som var täckt med blank murgröna. På ena sidan stack ett torn upp, som fick huset att likna ett slott.

På framsidan fanns ett kort smidesstaket och en snygg svart dörr med ett stort halvcirkelformat fönster ovanför. ”Här är det”, sa Emma till flickorna och studerade deras ansiktsuttryck. ”Jävlar”, sa Stella imponerat och stirrade på den väldiga tegelbyggnaden. ”Svär inte, Stella”, sa hennes mamma stillsamt. ”Det är fantastiskt!” utropade Lola och steg ur bilen med kattväskan i handen. ”Titta, Mars!” Hennes smala armar spändes när hon lyfte kanvasväskan så att niokiloskatten såg bättre. ”Det är nästan ett slott!”

11

Mars tryckte sin skära nos mot gallret och jamade. ”Är det här … vårt nya hus?” frågade Stella, som gled över det släta sätet och klev ut. Hon älskade sitt hus i West London: en beige trevåningsbyggnad med pelare på vardera sidan om den röda ytterdörren. Men det här var storslag­ et, ett hus passande en prinsessa – en prinsessa som precis planterats om på Upper East Side. ”Mamma?” Stella kikade in i bilen. Emma satt lite blek med händerna i famnen. ”Mamma?” ”Visst ja”, sa Emma till slut och kom ut till dem på trot­ toaren. Chauffören, en muskulös man med rött hår, gick ut och öppnade bakluckan. Emma pillade nervöst på platina­ kedjan hon hade runt halsen. ”Jag har något att berätta för er.”

Lola snodde runt och satte ner kattväskan på trottoaren.

Mars jamade igen. ”Får vi varsin våning?” frågade hon med uppspärrade gröna ögon. ”Nej …”, svarade Emma sakta och vilade händerna mot framsidan på sina mörka A.P.C .-jeans. ”Det var svårt att hitta någonstans att bo över sommaren så jag tänkte att vi kunde prova något lite mer … temporärt.” ”Det här är perfekt, mamma. Verkligen.” Stella undrade om det fanns en trädgård på baksidan eller en sådan där lustig simbassäng där man kunde simma i en evighet men vara kvar på samma ställe. Det skulle kanske inte bli så hemskt att bo här trots allt.

Chauffören satte ner de fyra Louis Vuitton-resväskorna på trottoaren. Stella tog tag i handtaget på en av de minsta, redo att slå in dörren.

12

”Stella …” Mamman la handen på hennes axel för att hejda henne. ”Det här är Winstons hus. Vi ska bo här med honom ett tag, med hans döttrar.” ”Va?” Stella snodde runt.

Lola tryckte händerna mot sina fräkniga kinder. ”Det är en försöksperiod”, fortsatte Emma. ”Vi tar en dag i sänder och ser hur vi kommer överens. På så sätt kan ni börja på Ashton Preparatory med tjejerna på måndag.”

Stella kramade hårt om väskans handtag så att lädret kän­ des klibbigt mot huden. ”Jag tror att du kommer att gilla dem, Stella. De är riktigt trevliga.”

Stella tittade förbryllat på huset igen. Det satt en liten guldskylt med ordet SLOANE graverat ovanför postlådan.

Den svarta lådan var full av post – familjen Sloanes post.

Hon kikade in genom fönstret. Hallen var av vit marmor och det fanns en stor trappa och en snirklig sidenfåtölj som såg ut som om den stulits från Versailles. Det var familjen Sloanes hall, deras trappa, deras fåtölj. I ett av fönstren på våningen ovanför kikade en tjej fram bakom gardinen.

Plötsligt kändes huset inte lika otroligt längre.

Lola klappade händerna framför ansiktet som alltid när hon blev upprymd över något. Det var extremt irriterande, men just nu var Lolas spasmer Stellas minsta problem.

En man öppnade dörren och kom ut på stentrappan. ”Emma!” ropade han. Han var närmare femtio, hade grå­ sprängt mörkt hår och solbränt ansikte med utmejslade drag. Han var klädd i enkel blå skjorta och vinröda penny loafers. ”Du måste vara Stella”, sa Winston och räckte fram hand­ 13

en. Stella lät armarna hänga stelt längs sidorna. Glöm det.

Glöm att hon tänkte skaka hand med den där mannen eller bo i hans hus.

Hon vände sig om för att kliva in i limousinen igen, men den var redan på väg att köra. Det är inte för sent, tänkte hon när den stannade vid ett rödljus i slutet av kvarteret.

Hon kunde springa. Chauffören skulle köra henne till JFKflygplatsen, så kunde hon ta nästa plan till Heathrow. Hon kunde gå in genom Millshires grind i sin blå sjömansklän­ ning med de smala axelbanden med Pippa på ena sidan och Bridget på den andra. De skulle få ännu ett fantastiskt år.

Men då slog ljuset om till grönt och limousinen försvann runt hörnet.

Stella tittade åter på sin mammas bekymrade ansikte, Winstons översolbrända näsa efter en säsong i The Hamp­ tons, Lolas stora gröna ögon och slutligen på familjen ­Sloanes hus om igen. Tjejen i fönstret hade försvunnit.

Stella släppte sin Louis Vuitton-bag, som föll till trottoar­ en med en duns. Winston tog hennes slappa hand och skak­ ade den i säkert tio sekunder medan han log som besatt. ”Välkommen hem!”

14

Spegel, spegel på väggen där, ★ ★★ ★ ★ säg vem som vackrast ★ ★ ★ ★ i landet är

C

ate Sloane stoppade sitt mörkbruna hår bakom öron­­en och studerade sig själv i helfigursspegeln med den vita ramen. Hennes marinblå Tory Burch-klänning med det silverfärgade märket nära kragen viskade Troligast att nå framgång.

Tyvärr behövde hon något som skrek Anfaller om jag blir provocerad.

Hon slängde en irländskt grön kashmirkofta över axlarna, men då kändes det som om hon firade Saint Patrick’s Day fem månader i förtid. Det var inte rätt. Ingenting var rätt längre.

Snart skulle hon bo ihop med Emmas döttrar – Stella och Lulu. Lulu! Hon hade redan genomlidit tolv av sina fjorton år tillsammans med Andie – fjäskiga, wannabe-Andie som var så kort att hon skulle kunna misstas för en flykting från Lilleputtland. Räckte inte det?

Cate gick bort till fönstret, drog av koftan och kastade den på golvet. Det blommönstrade Anthropologie-överkast­ et var prydligt vikt och de sex kuddarna stod lutade två och 15

två mot den vita stålgaveln med den ljusröda nackrullen i mitten. Tidningarna på hennes shabby chic sängbord var utspridda som i väntrummet hos doktorn, och de snirkliga vita ramarna på väggen bakom hennes säng hängde i en per­ fekt rad. Allting var perfekt … utom det faktum att hennes hus när som helst skulle invaderas av brittiska nollor med dålig avantgardistisk klädstil och ännu sämre tänder.

Cates iPhone vibrerade. Hon rotade i sin svartvita ­Balenciaga-väska som stod på skrivbordsstolen.

BLYTHE: MESSA NÄR ELAKA STYVSYSTRARNA KOMMER. VILL HÖRA ALLT.

För första gången på hela dagen log Cate. Blythe Finley var en bra kompis, den bästa Cate någonsin haft. Det var hon som hade kommit med lightglass när Cate opererat bort mandlarna; det var hon som hade nominerat Cate till inte bara ett, inte två utan tre superlativ i åttan: Trendigast, Snyggast frisyr och en helt ny kategori – Grymmast. Och det var Blythe som hade föreslagit att Cate skulle vara ord­ förande för Kappa Beta Pi. Kappa Beta Pi var de mest populära tjejerna på ­Asht­on­ Prep. Cate och Blythe hade tillsammans med sin bästa kompis Priya Singh bildat ”studentföreningen” för fyra år sedan när Priyas storasyster Veena berättat om de kvinnliga studenternas hemliga föreningar på Yale. De hade använt första bokstaven i sina namn: Kappa för Cate, Beta för Blythe och Pi för Priya. Sophie Sachs var den nyaste med­ lemmen – de hade tagit med henne i sexan när hon kommit 16

till Ashton Prep från Donalty. Cate hade bestämt att de inte skulle lägga till en fjärde bokstav för Sophie, för att det skulle göra föreningens namn långt och svårhanterligt, och Sigma var ändå ett ganska fult ord. Sophie, som ville engagera sig, hade hittat på ett invecklat hemligt handslag som innefattade att man skulle nypa den man hälsade på i ändan. Men det var så fånigt att de hade slutat med det efter två veckor.

Interntelefonen knastrade och Winstons röst fyllde rum­ met. ”Cate …”, sa han med mörk, befallande röst, som om han var pappan i en dålig komediserie på teve. ”De är här …”

Cate lutade sig över sitt rosa skrivbord och tittade ut genom fönstret. Hennes pappa uppförde sig som om hon hade bett om en ny familj. Hon hade bett honom om mycket – en privat takterrass utanför sitt rum, en röd BMW-cabriolet när hon fyllde sexton, ett sommarhus i Nice – men hon hade absolut aldrig bett om en ny familj. Men där, utanför hennes hus, stod Emma och två blonda tjejer. Cate såg bara deras hjässor.

Hon trevade efter safirringen som hon hade på fingret och gned den platta, blå stenen med tummen. Det var vid sådana här tillfällen hon saknade sin mamma som mest.

Sedan mamman dött hade Cate försökt ha något som till­ hört henne på sig varje dag för att det skulle kännas som om hon fortfarande var hos dem. Ja, det hade gått sex år, men det kändes ändå för tidigt. Som om någon hade tryckt på snabbspolningsknappen på hennes liv.

Interntelefonen knastrade igen. ”Cate …?” Hennes pap­ pas röst dog bort.

17

Cate reste sig och tryckte på en knapp på den beige plast­ enheten vid dörren. ”Jag. Är. På.Väg”, morrade hon mellan tänderna. Winston svarade inte.

Hon gick in i sin klädkammare och tog på sig sina fin­ kläder: mörka stuprörsjeans från J Brand, svarta ballerina­ skor och ett leopardmönstrat silkeslinne från Nanette Lepo­ re. Hon stack ett guldörhänge i form av ett löv i vardera örat och tog ett djupt andetag. Vilka de här tjejerna än var och hur vidrig munhygien de än hade så bodde hon ihop med dem nu. Hennes strategi var att göra det hon var bäst på: behålla kontrollen, oavsett vad.

När hon kom till den breda mahognytrappan började hjärtat slå snabbare. Hon tog några steg och kikade över räcket. Emma stod bredvid garderoben i hallen och höll Winston i handen medan hon log krampaktigt och onatur­ ligt som ms Elsa Kelley, Cates geovetenskapslärare gjorde när hon nyligen blekt sina tänder. Eftermiddagssolen silade in genom det halvcirkelformade fönstret ovanför dörren så att den vita marmorhallen blev alltför ljus och munter.

Cate gled nerför trappan med högburet huvud. I sin leopard­mönstrade topp kände hon sig som ett vilddjur som blickade ut över sitt område. Det här är mitt hus, tänkte hon och drog tillbaka axlarna. Mitt revir. Hon stannade på det nedersta trappsteget, ett par decimeter ovanför de andra.

De två blonda tjejerna stod mitt emot Winston och Emma, framför mahognyskåpet. Fyra Louis Vuitton-resväskor stod på rad bredvid dem. ”Hej!” ropade Emma högt, släppte Winstons hand och kramade Cate hårt – lite för hårt för att vara någon som 18

hon bara träffat ett par gånger förut. Emma hade varit där hela sommaren, vilket inneburit att Cate ägnat sommaren åt att undvika henne.

När Emma äntligen släppte henne nickade Winston först mot de båda tjejerna, sedan mot Cate. ”Det här är min Cate”, sa han stolt. Den yngre – en gänglig tjej med blont hår som såg ut att vara tvättat i en damm – klev fram. Hon bar på en Burberry-väska med någon form av … varelse inuti. Cate rynkade på näsan. Hon hatade djur. ”Cate”, sa Emma tyst och vred sina händer, ”det här är Lola.”

Okej … Lola. Cate stirrade på tjejen. Lola – vilket inte var mycket bättre än Lulu – var lång, benig och märklig. Hon såg ut som en döende giraff. En döende giraff i avsmalnande tre centimeter för korta jeans. Cates mage knorrade sorgset.

Det sista hon behövde var ännu en nolla till syster som hon måste låta bli att kännas vid ute bland folk. ”Hej”, sa Cate bara och la armarna i kors. Hon lät blicken vandra över tjejens skrangliga figur och höll kvar den på hennes nakna anklar lite för länge. ”Stella, gumman”, lirkade Emma. ”Kom.” Stella gick genom hallen mot trappan och ställde sig bredvid Winston.

Han kliade sig på halsen i väntan på vad som skulle ske härnäst.

Cate snörpte på munnen och synade kyligt tjejen från topp till tå. Stella hade stora blonda lockar som nådde pre­ cis ner till axlarna och enorma ögon i samma nyans som martinioliver. Hon var klädd i en röd ärmlös Diane von Furstenberg-klänning med svart passpoal längs halsring­ ningen. På axeln hade hon en Marc Jacobs Mercer East/ 19

West-väska – exakt en sådan som Cate hade tittat på på Bergdorf’s förra veckan.

Tjejerna stod tysta ett ögonblick. Winston hostade högt och sneglade på Emma, som hade pressat samman läpparna till ett rakt streck och fortfarande vred sina händer. Sedan klev Cate ner från det sista trappsteget; fötterna åstadkom nästan inte ett ljud mot marmorn. Hon såg Stella rakt i ögonen och log sakta. ”Hej”, sa hon tyst. Om Stellas kläder var ett tecken så var hon … normal. Någon som Cate kunde synas offent­ ligt med. Hon kunde till och med föreställa sig att de gick genom korridorerna på Ashton Prep tillsammans. Shop­ pade i SoHo tillsammans. Solade i Sheep Meadow medan de pratade om Marc Jacobs vårkollektion.

Stella sträckte sig och nuddade vid det breda axelbandet på Cates silkeslinne. ”Vilken underbar topp”, sa Stella med melodiös brittisk accent. ”Nanette Lepore är fenomenal. Och de där örhäng­ ena – snygga.”

Cates mungipor drogs upp i ett leende. ”Vilken snygg väska!” kunde hon inte låta bli att säga. ”Den är underbar.”

Hon rörde försiktigt vid det beige lädret. ”Jag har fått den av mamma. Det är en present från en av hennes klienter.” Stella tittade på väskan och ryckte på axlarna.

Cate stirrade häpet på Stella. Gratisprylar? Från klienter?

Hon hade aldrig ens tänkt på det. Hon kanske kunde förlåta Emma för att hon var ihop med hennes pappa, för att hon flyttat till New York, för Lola eller Lulu, eller vad hon nu 20

hette, med sitt frissiga hår och sina fula avsmalnande jeans.

Om det innebar obegränsad tillgång till designerväskor så, ja, då kunde hon definitivt förlåta henne.

Winston vände sig och kysste Emma på pannan. Han la armen om hennes axel. ”Snygga skor.” Cate pekade på Stellas röda espadriller. ”Juicy?”

Stella nickade och lät högerskon glida av. Hon knuffade den framåt med sina små, små tår med fransk pedikyr på naglarna. Cate tog försiktigt foten ur sin svarta ballerina­ sko och satte den i sandalen.

Cate höll andan. Stella med. Precis som i Askungen häng­ de allt på hur skon passade.

Cate sköt in tårna och tryckte försiktigt ner hälen. Skon passade perfekt. Hon tog Stellas händer och gungade fram och tillbaka på fötterna medan hon föreställde sig att hennes garderob blev dubbelt så stor. ”Den passar!” skrek Cate och Stella skrattade så att hennes smilgropar syntes.

Stella tog på sig Cates ballerinasko och sträckte fram foten, beundrande passformen. ”Perfekt!” utropade hon.

Du är perfekt! skrek Cate nästan, för hon kunde knappt dölja sin iver. Så fort hon hade tänkt det visste hon att det var sant. Även om det hade funnits ett Shopbop.com för styvsystrar så kunde Cate inte ha valt ut en bättre själv.

21