9789163864612

Ulf Stark

Tyra och Storgrubblaren

Illustrationer Olof Landstrรถm

Allt vad vi ser och föreställer oss

är endast drömmar i en dröm

Edgar Allan Poe

Lägg dina sorger i en gammal säck?

Tyra står vid fönstret i sitt rum. Utanför yr stora vita flingor. Årets första snöfall. Och borta vid par­ keringen rullar hennes klasskompisar stora bollar till en snöfästning.

– Varför måste just jag vara inne? säger hon. Nä, det tänker jag inte vara. Kom så rymmer vi.

Hon pratar med Chess, grannens katt. Den är svart och har vackra gröngula ögon och spretiga morrhår.

11

Egentligen får hon inte ha den inomhus eftersom pappa inte tål katter. Men Tyra smugglar i alla fall in den då och då, för att det är så synd om den.

Lika synd som om henne.

Nu tar hon den under magen och kliver upp på en stol.

Hon ska just hoppa ut genom fönstret när hon känner ett fast tag om vristen.

– Näru, gumman. Den gubben går inte.

Pappa lyfter ner henne på golvet. Katten tar ett språng genom fönsterspringan och springer iväg mot cykelstället. Pappa slår igen fönstret.

– Jag måste ut! Fattar du noll? väser Tyra.

– Vad du måste är att öva dej att räkna, säger hennes pappa. Jag lovade att jag skulle hjälpa dej. Fast jag egentligen inte har tid. Och en annan sak: Du vet att du inte får ha katten här! Det är Allvarsons katt.

– Men den vill inte vara hos honom! Och han vill inte ha den! Det har han själv sagt.

– Det spelar ingen roll vad han har sagt eller inte.

Den ska inte vara här. Kom nu så går vi ut i köket.

Och ta matteboken med dej!

12

Hur kan man tvinga någon att stanna inne när den första snön faller, lagom lös att göra snölyktor av och lagom kall att fånga på tungspetsen? Är inte det barnmisshandel?

Hon har suttit en evighet med hakan i händerna vid bordet i köket och tittat ner i matteboken. Pappa sitter bredvid och drar i sina hängslen, röda med gula prickar.

– Tänk, bara tänk, säger han.

– Få se. Så här, då? Hmm. Nä, inte så heller, mum­ lar hon, lagom högt för att han ska höra det.

Hon låtsas tänka på siffrorna i boken. Hon rynkar pannan, ser upp i taket och trummar med blyerts­ pennan i bordet, som pappa brukar göra.

Men vad hon egentligen tänker är: Tänk om jag skulle ta och rusa ut genom dörren och skriva ”VÄL­ KOMNA KÄRA UFON!” i den orörda snön utanför.

Och hon blir argare och argare för att hon inte får göra det.

– Hallå, smågrubblarn, säger pappa. Försök att koncentrera dej. Titta i räkneboken istället för att se ut genom fönstret så ska du få se att det går lättare.

Eller tror du kanske att det ska dyka upp en älva och

13

vifta med ett trollspö och hjälpa dej, Tyra Torsson? ”Smågrubblarn”, så där pratar hennes pappa när han är sur.

Och nu är han sur för att hon inte gör sitt bästa.

Och för att han inte kunde hitta en skinnhandske imorse när han skulle till jobbet. Och allra mest för att han inte kan räkna ut vad det är för fel på datorn på jobbet som räknar ut allas löner.

– Vi testar med det där talet istället, suckar han och pekar med sitt långa pekfinger.

– Det är ingen idé, fnyser Tyra.

– Sluta nu, Helge, säger hennes mamma och ställer fram koppar och fat på bordet. Det är i alla fall snart dags för te.

– Bara ett ynka tal till, säger pappa. Hon måste lära sej att tänka på rätt sätt. Hon är ju inte dum.

– Jo, det är hon, säger Mårten, hennes brorsa, som står i dörröppningen. Dina kompisar verkar ha kul därute. Synd att du inte kan vara med dom.

– Sluta retas, säger mamma.

– Jag retas inte, säger han. Jag sa bara att hon är dum. Och det är ju bevisat.

Plötsligt är det som om alla vill retas med henne.

14

Mårten, pappa, kompisarna därute. Och matteboken allra mest. Det är den tristaste bok hon vet.

– Nu gör vi det här talet så får det vara klart sedan, säger pappa.

– Nej. – Snälla Tyra, ett enda litet tal.

– NEJ! Hon reser sej och river sönder boken. Sedan springer hon till sitt rum och låser dörren.

Efter ett tag kommer mamma och ber att hon ska komma ut och ta en smörgås. Räkneboken kan dom tejpa ihop, säger hon. Och inte behöver hon räkna heller.

– Stick! ropar Tyra. Jag vill inte ha nåt mer med er att göra!

Då låter dom henne vara ifred. Ett tag. Men sedan kommer pappa och säger att det inte är någon fara.

15

Och att hon säkert kommer att förstå hur roligt och nyttigt det är med matte så småningom.

– Passa på och sov nu, säger han. Vet du, ibland kan det vara så att huvudet räknar ut saker av sej självt medan man sover. Och när man sedan vaknar vet man precis hur allt ska vara. Jag tror faktiskt att jag ska pröva att göra så själv.

Efter ett litet tag till kommer mamma tillbaka med ett fat med två äpplen och en smörgås med korv, och ett glas mjölk, som hon ställer utanför dörren. Om hon skulle bli hungrig.

Därefter är det lugnt. Då tassar Tyra upp och häm­ tar in maten. För det är ju onödigt att hon ska svälta ihjäl bara för att alla är dumma.

Hon sätter sej på sängen och äter så mycket hon vill ha. Sedan visslar hon tyst för sej själv. För då blir hon alltid på bättre humör. Hon visslar ”Lägg dina sorger i en gammal säck”. Det är morfar som har lärt henne den. Och att vissla också.

Medan hon visslar blundar hon och tänker att det är sommar och att hon simmar omkring i en sjö med lagom varmt vatten. För det är det bästa att tänka på om man ska somna.

16

Vem står på fönsterbrädan?

tyra vaknar av att det knackar. Först tror hon att det är Mårten som vill retas. Men så hör hon att knackningarna kommer från fönstret. När hon öppnar ögonen ser hon en liten figur i gubbhatt, ytterrock och rutiga byxor. Han står därute i yr­snön på fönsterblecket. Han syns tydligt i skenet från gat­ lyktan. Han trycker näsan platt mot fönstret och viftar med armarna.

Vad ska Tyra tro? Hon tror att det är en dröm. Om jag nyper mej i armen vaknar jag nog, tänker hon. Så

17

nyper hon sej hårt i armen. Eller så kanske hon bara drömmer att hon gör det. För visserligen gör det ont.

Men gubben står kvar.

Nu andas han på rutan så att den blir immig. Sedan skriver han: ÖPPNA! JAG SER DEJ ALLT! Då kliver hon upp ur sängen och går fram till fönst­ ret. Eller åtminstone drömmer hon att hon gör det.

– Än-än-äntligen, stammar varselsen när hon öpp­ nar fönstret på glänt.

Han hackar tänder. Sedan nyser han häftigt och slår av snön från hatten. Han tränger sej in och ställer sej på fönsterbrädan, gnuggar händerna och andas på dom.

– Vilket herrans busväder, säger han och sträcker fram händerna. Inte har jag några handskar heller.

Kan du värma dom är du snäll?

Tyra tar hans händer i sina. Dom är iskalla.

– Vi är inte gjorda för det här klimatet, fortsätter mannen. Men har man lovat så har man. Är du inte glad att se mej? Tack för handvärmningen förresten.

I nästa stund har han hoppat ner från fönster­brädan.

Han studsar som en gummiboll över golvet. Först lite hit och dit. Och sedan till sängen och upp på natt­

18

duksbordet. Där hoppar han på knappen till lampan så att den tänds. Och sätter sej så tillrätta med det ena benet över det andra och ler belåtet.

Det här är minsann den konstigaste dröm jag nå­ gonsin haft, tänker Tyra. Det är som om hon är i en dröm. Och utanför på samma gång. Dessutom känns det löjligt att prata med någon som inte är större än ett päron. Och som ser ut som ett dessutom.

– Vad gör du här? säger hon efter ett tag. Jag vet ju att du bara finns i mitt huvud. Men i alla fall?

Då börjar varelsen skratta. Han skrattar så att han viker sej framåt och hatten ramlar i golvet.

– I ditt huvud, flämtar han. Nä du, där skulle jag inte veta vad jag gjorde. Och inte du heller. Nä, vi är tankar i en mycket större och klokare skalle.

Tyra förstår att det inte är någon idé att diskutera med sin egen dröm. Hon tar upp hatten och sätter tillbaka den på hans skalle.

– Det här är ju bara dumheter, säger hon. Vad ska du föreställa? En älva, eller vadå?

– En tolva, säger den lille mannen. Jag är nummer tolv av tretton syskon. Jag heter Minus Tolv. Men kalla mej bara Tolvan.

19

Tyra ler. För även om det är fånigt att prata med en fantasi, så har hon ändå inget annat för sej.

– Och var kommer du ifrån?

– Från Klotus. En annan planet. Långt, långt bort i andra ändan av alltihop. Brrr. Här är kallt som i Kalla bergen! Kan du inte stänga fönstret?

Då gör Tyra det. Sedan sätter hon sej på sängkan­ ten.

– Det spelar ingen roll att du inte finns, säger hon.

Det är i alla fall roligt att ha dej här, när jag inte får ha katten. Jaså, du kommer från en främmande pla­ net?

– Nej, inte främmande alls. Jag har bott där hela mitt liv. Och vad heter du, då?

– Tyra.

– Fyra?

– Nej, Tyra. Med T. – Med T. Det var ett roligt namn.

– Nä, inte särskilt kul, säger Tyra. Sedan kommer hon på något: Förresten hur kommer det sej att du pratar samma språk som jag om du är från en annan planet?

– Det vet jag inte, säger han som kallar sej Tolvan

20

och rynkar pannan. Det får du fråga Storgrubblaren om. Om du nu träffar honom vill säga, vilket jag är­ ligt talat betvivlar. Antagligen tyckte han att det var en god idé att vi skulle kunna förstå varandra när vi sågs.

– Är det han som har tänkt ut det, menar du? Att vi skulle träffas?

– Det är klart. Men ursäkta, du är väl ett barn?

– Vad tror du?

– Jag visste det! jublar Tolvan.

Han studsar omkring i rummet ett tag och viftar med sina små armar. Så förtjust är han. Sedan hop­ par han upp och rufsar till Tyra i håret och slår sej åter ner på nattduksbordet med ryggen mot mjölk­ glaset. Ögonen glänser av glädje. Och han viftar med sina spetsiga öron.

– Det är nämligen just ett barn som jag är ute efter, fortsätter han. Ett barn som behöver en mammis och en pappis, ett som vill höra sånger om kvällarna och gillar att studsa och leka. Nu hade jag tur som en tok!

– Jag med, säger Tyra tyst. Jag hade tur att du kom.

För jag hade det faktiskt aptrist.

21

– Det har man aldrig på Klotus, säger Tolvan. Det är förbjudet i lag. Och har man det ändå så kittlar man varandra under armarna. Så här.

I samma stund hoppar han ner på Tyras mage och kittlar henne. Det gör Mårten också ibland. Inte hop­ par på hennes mage. Men kittlas. Egentligen tycker hon inte om det. Det är inget bra sätt att skratta på.

– Du ser, säger Tolvan. Så här roligt har vi jämt.

Men vad är det där?

Nu är han uppe på nattduksbordet igen och pekar på den halvätna korvsmörgåsen på fatet.

– Min smörgås, säger Tyra. Jag orkade inte hela.

– Äter ni sånt? säger han.

Han nosar miss­ tänksamt på äpplet.

Och så på smörgåsen med korv. Han stoppar en smula i munnen och smakar. Sedan äter han så mycket han orkar och ber Tyra hjälpa honom med mjölkglaset.

– Usch fy! säger han. Nåt sånt skulle jag aldrig äta

22

om jag inte var så hungrig. Och det där vita flytet var heller inget vidare.

– Vad äter och dricker ni, då? undrar Tyra.

– Bubbelgubbel, godissnören, smaskbollar och sånt, säger han. Bara ren och nyttig mat. Du ser ju själv hur fet och snygg jag är. Din mage säger väl inte plupp en gång? Men hör på min!

Han klappar sej på magen så att det låter som en liten trumma.

– Snyggt, säger Tyra. Men hur är det med räknandet hos er? Har ni mycket matte i skolorna på Klotus?

– Nä. Ingen matte. Och ingen husse. För vi har var­ ken katter eller hundar.

– Jag menar matematik.

– Jo det har vi fullt av. För i skolan har vi så skoj vi kan. Det är tvång på det. Är det nån som inte har det, så får han sitta kvar och ha roligt en timme i sträck.

– Gillar ni att räkna, menar du?

– Det är klart. Vi kan räkna vad som helst. Vi har piller för det. Röda, gröna och violetta. Det är bara att välja och svälja.

– Lyllisar, säger Tyra. Tänk om man bodde där.

Hon suckar. Hon vill inte att den här drömmen ska

23

ta slut. Hon vill inte att det ska bli imorgon. För nu minns hon att hon har rivit sönder räkneboken. Och det är ingen som räknar med henne i plugget i alla fall.

– Ja, tänk dej det du, säger Tolvan. Men förlåt, gör ni ingenting roligt på jorden?

– Klart vi gör, säger Tyra. Vi badar på somrarna.

På vintrarna har vi snöbollskrig. Och tänder man en snölykta när det är mörkt så blir det väldigt snyggt.

– En snölykta, säger Minus Tolv. En sån skulle jag vilja se.

– Jag kan visa dej, säger Tyra. Men då måste vi smyga och inte säga ett pip.

– Pip, säger Tolvan. För det är sån humor han har.

Sedan börjar dom smyga. Men först sätter Tyra på sej ytterkläder och stoppar på sej äpplet som matsäck ifall hon skulle bli hungrig.

24