Kapitel 1
När du ser mitt namn i tidningen tänker du antagligen att det där är en kille som haft det enkelt i livet. En känd och berömd ligamästare som tjänat mer pengar än han kan göra av med. Och allt det där stämmer, jag har spelat 37 landskamper och vunnit ligan i både Holland och England och spelat en final i mästarcupen, som Champions League hette på den tiden. Och ni kan ha hört talas om att jag en gång gjorde hat trick på Wembleynär vi spelade VM-kval mot England. Expressen gav mig sex getingar och det är bara Tomas Brolin, Glenn Hysén och jag som fått det. Hysén i en annan VM-kvalmatch mot England, och Brolin efter semifinalen mot Rumänien underVM 94. Men det fanns en sommar då mitt liv var nära att totalkvadda. Det är den sommaren som den här boken handlar om: Sommaren 1974. Sedan många år bor jag i London, men jag föddes i Stöde, ett minst sagt litet samhälle ett par mil väster om Sundsvall. Det är i de trakterna som den här berättelsen utspelar sig, i det som radions väderleksrapporter kallar för södra Norrlands kustland. 7
Det kommer att handla om vänskap och kärlek, men också om pengar och fotboll. Vänskap och kärlek tror jag de flesta vet vad det innebär, det är ju någon sorts eviga värden. Men med pengar är det annorlunda. I olika tider betyder de olika mycket. Det här utspelar sig sommaren 1974, och enligt statistiska centralbyråns hemsida var fem tusen kronor i dåtidens pengar värt 26 930 kronor och 69 öre år 2009. Under min karriär tjänade jag tillräckligt med pengar för att inte behöva göra något mer för brödfödan. Det kan jag ångra ibland. Det låter kanske absurt, men att ha så mycket pengar att man inte kan göra av med dem gör att man tappar perspektiven. Allt kan bli likgiltigt och inget värt att sträva efter. Man behöver inte anstränga sig. Å andra sidan är det omöjligt att leva om man inte har några pengar alls. Så det är inget jag förespråkar heller. Fotbollen var också annorlunda 1974. Ingen tjänade fantasisummor, och det fanns inga supportergrejer att köpa. Mamma stickade min blåvita halsduk som jag hade på IFK Sundsvalls hemmamatcher. Man tog inte heller 225 kronor i inträde. Det kostade tre spänn att gå in. Ändå plankade vi så ofta vi kunde. Det fanns tre bra ställen. Under grindarna mot Slöjdgatan, som nästan aldrig användes, eller under den övre grinden mot Tivolivägen. Där måste man ha tur för att lyckas, vakterna behövde titta åt fel håll för att man skulle ha en chans. Det tredje alternativet var att klättra uppför baksidan på den norra ståplatsläktaren. Det var det pålitligaste sättet, men också det farligaste. Ramlade man ner slog man förmodligen ihjäl sig. 8
Blev vi upptäckta, vilket vi blev många gånger, fick vi jagis av Julle. En liten gubbe som var vaktmästare på IP. Någon gång blev vi utkastade. Mötte vi honom på stan under veckor na hälsade han glatt på oss, som om vi ingick i ett spel han älskade – fansen som gjorde vad som helst för att komma in på en match. Jag funderade på det här med mobiltelefoner också. Det måste jag väl antagligen skriva något om. 1974 fanns inga mobiltelefoner. Det betydde att man inte kunde få tag i varandra när och var som helst. För ett litet tag sedan hörde jag en trettonårig tjej på radion. Hon funderade högt och sa att hon inte kunde fatta hur man gjorde förr, när man inte hade mobiler. – Skulle man träffas på stan fick man kanske bestämma tid och plats innan? sa hon och skrattade som om det var det mest korkade hon kunde tänka sig. Men så var det. Man tänkte på ett annat sätt. Om någon var på semester kunde man få ett vykort, men man hade ingen direktkontakt. Ibland kunde det gå veckor utan att man snackade med sina kompisar. För rätt länge sedan läste jag en bok av Ilya Prigogine och Isabelle Stengers. Den hette Ordning ur kaos och handlade om den nya fysiken. Jag begrep inte mycket alls, kanske inte ett dugg faktiskt. Men en sak stod det där som jag aldrig glömt: För att kunna få tiden att gå baklänges måste vi ta oss över en oändlig entropibarriär. 9
Jag vet inte vad entropi är, men att en oändlig barriär inte låter sig passeras är ju självklart. Om det varit möjligt, hade jag då velat få tiden att gå baklänges, och gjort saker annorlunda? Ja, självfallet. De flesta felsteg man tar beror på att man inte har någon förmåga att se runt hörn. Man vet inte vad som väntar. Goda tider eller dåliga tider. Men felstegen hjälper en också att bli den man är. Utan den här berättelsen hade jag varit en annan. Och det vet jag inte om jag velat. När det väl är konstaterat kan jag ändå inte låta bli att önskedrömma: Tänk vad skönt det varit om jag sluppit allt det som hände VM-sommaren 1974.
10
Kapitel 2
Två år efter sommar-OS i München var det dags för fotbollsVM i Västtyskland. Mellan den 13 juni och 7 juli skulle det spelas 74 matcher och världens bästa lag skulle koras. Det var bara två år efter terrordådet under olympiaden, då den palestinska terrorgruppen Svarta september tog flera israeliska idrottsmän och ledare som gisslan. Elva av dem dog, två sköts av terroristerna, de andra dog under ett misslyckat fritagningsförsök. Så här efteråt kan jag inte begripa hur FIFA vågade. Men det gjorde de. Kanske ville man visa styrka, att man inte gav efter för hot och våld? Det är väl som med allt annat, påfallande ofta är det inte så stor skillnad mellan mod och idioti. Tyskland var delat på den här tiden och järnridån skiljde fortfarande Europa i två delar. Det är svårt att tänka sig idag, men så var det, det kalla kriget höll världen i ett järngrepp. Richard Nixon var fortfarande president i USA och Vietnamkriget var sannerligen inte över. Brezjnev var ledare för ett Sovjetunionen som ännu inte visat några tecken på att falla samman. I Sverige hade vi haft en vinter av bensinransonering och riksdagens majoritet var delad. Både det socialistiska och det borgerliga 11
blocket hade 150 mandat var. Det innebar att omröstningarna kunde bli oavgjorda och hur osannolikt det än låter så fattades en hel del riksdagsbeslut genom lottdragning. Åby Eriksson var svensk förbundskapten i fotboll. Han hette Georg i förnamn, men det användes aldrig, knappast heller Eriksson. Han var Åby med svenska folket och kom från Åby utanför Norrköping och så här efteråt tror jag att man kan kalla honom för en surgubbe utan att ha fel. Då trodde jag att han var en glad filur, som spelade piano och sjöng, både i teve och på skiva med sitt landslag: Vi är svenska fotbollsgrabbar, vi vet att vägen till VM e svår. Kvalet gick ju utan tabbar och vi tänker inte gör några i år. Åby hade tagit ut den här truppen till turneringen: Ronnie Hellström
Sven-Gunnar Larsson
Jan Olsson
Roland Grip
Kent Karlsson
Staffan Tapper
Björn Nordqvist
Benno Magnusson
Björn Andersson
Inge Ejderstedt
Ove Grahn
Göran Hagberg
Bo Larsson
Jörgen Augustsson
Conny Torstensson
Claes Cronqvist
Ove Kindvall
Sven Lindman
Ralf Edström
Örjan Persson
Roland Sandberg
Thomas Ahlström 12
När jag gjorde min research inför boken och läste den här truppen för första gången upptäckte jag att jag glömt bort flera av spelarna. Inge Ejderstedt till exempel, men sakta började minnet av honom komma tillbaka. Han hade mustasch och var stor och snabb och spelade i Anderlecht. Ralf Edström och Roland Sandberg hade jag däremot aldrig glömt. 1974 var de redan folkkära, trots att de bara var i början av sina karriärer. Vi hade klarat av ett omtumlande VM-kval, där vår plats inte blev klar förrän efter en omspelsmatch på neutral plan i det tyska Gelsenkirchen. Vi spelade mot Österrike och det snöade. Sverige vann med 2-1 efter ett straffmål av Bosse Larsson. Han är en av dem jag kommer ihåg utseendet på. Blont hår kammat aningen bakåt med en kraftig sidbena. Han är en av Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna. Vår grupp såg ut så här: Sverige Holland Bulgarien Uruguay Ingen lätt grupp, men inte heller den värsta man kunde råka ut för. Vi har haft betydligt värre på senare år. Ettan och tvåan i gruppen gick vidare till nästa gruppspel, som innebar två nya grupper med fyra lag. Vinnarna i de två grupperna skulle mötas i final. Vilka det skulle bli kunde man givetvis inte veta, men alla trodde att Västtyskland skulle komma att möta Holland. Allt annat vore en sensation. Jag var sexton år och hade längtat länge, ända sedan 13
snömatchen då Sverige blev klart för slutspelet. Egentligen hade jag längtat ända sedan slutsignalen i finalen mellan Italien och Brasilien 1970. Jag ville se så många matcher som möjligt. Jag tjatade på mamma om att åka till Västtyskland och titta, en kille i mitt fotbollslag skulle göra det med sin farsa. – Herregud, sa mamma. Varför tror du jag är gjord av pengar? Har jag någonsin gett dig det intrycket ber jag om ursäkt. Men jag jobbar på fabrik. Jag har råd med hyran, kläder och mat. Men inte någon resa. Jo, kanske till Gävle, om du vill gå på Furuvik. Men då får vi spara ett tag först. Furuvik var ett slitet zoo med tivoli som man växte ur strax efter man fyllt tio. Jag var där på en skolresa i femman och det enda jag kommer ihåg är en dammig hingst med ett enormt stånd som några i min klass kastade stenar på. Jag hade ingen lust att åka dit, så jag tog aldrig upp det där med att åka till fotbolls-VM med mamma igen. Det var samma sak med fotbollskor. Adidas hade tagit fram ett par nya till det här VM:et. Adidas Excel. Svarta och vita med sex skruvdobbar. De kostade 169 kronor. Sådana ville jag ha, men när jag frågade mamma sa hon nej. – Jag kan inte köpa nya fotbollskor för så mycket pengar. Det fattar du väl? Jag nickade, jag fattade. – Du borde inte ens fråga, sa hon. Och det borde jag väl inte ha gjort, jag skulle ha begripit bättre. – Du vet att jag hatar att säga nej, avslutade hon. 14
Men det fick mig inte att sluta drömma om Adidas Excel. Det såg ut som om man kunde spela fotboll dansande lätt i dem, smeka in bollarna i mål. Som reklamen sa: Adidas tar fotbollen till en ny dimension. Allt är möjligt! Min favorit i det svenska laget var Ove Kindvall. Precis som jag var han liten och snabb, och kunde göra mål. Han hade varit proffs i Feyenoord i den holländska ligan, där han gjort 129 mål på 144 ligamatcher. Ett målsnitt på 0,89 är väl rätt okej, eller vad säger ni? Hans största stund var givetvis då han avgjorde finalen i mästarcupen. 1974 spelade han i Norrköping, som hur underligt det än låter var ett bra lag på den här tiden. Han blev skadad under VM-turneringen, och spelade bara några få matcher. Pelé hade slutat i landslaget efter VM-titeln 1970, Beckenbauer fanns kvar, men det var Hollands Johan Cruijff man var nyfiken på. Var han så bra som man fått för sig när man sett glimtar från Ajax framfart i den holländska ligan eller mästarcupen? Under vintern hade Ajax dessutom sålt honom till Barcelona, där han vänt upp och ner på den spanska ligan. När han kom dit kämpade Barcelona i mitten, men långt innan säsongen var över ledde man och kom till slut att vinna överlägset. I stort sett på grund av en enmansshow. Men trots att jag längtade så mycket har jag inte så många minnen från matcherna, vem som gjorde vad och när. Andra saker kom att överskugga allt den här sommaren. Och när finalen väl spelades den 7 juli och Västtyskland besegrade Holland, efter trist och traditionellt fegspel, var jag inte ens intresserad. Jag såg matchen, visst, men det var ett för den här 15
sommaren så typiskt antiklimax att jag inte ens orkade bli arg. Jag var bara ointresserad. Annat hade hänt. Herre gud, under ett par timmar, kanske ett helt dygn, var jag övertygad om att jag skulle dö. På riktigt. Det var vi alla tre, Matte, Krister och jag.
16
Kapitel 3
Det känns som om det jag tänker berätta nu är en bra början på den här boken. Inte kronologisk, men nästan allt av vikt finns med. Det var den 9 juni och det återstod sex dagar till Sveriges första match mot Bulgarien. Jag, Matte, Krister och deras flickvänner Ylva och Anita tog bussen till Tranviken, därifrån följde vi stranden bort från det allmänna badet. Tät sly hängde ner över vattenbrynet och vi vek undan den för att tränga oss fram. Det var Matte som visste vart vi var på väg, och när vi rundat en klippa kom vi fram till en vik. Ingen stor vik, men det fanns en sandstrand och därefter stora rundslipade stenar upp mot flata hällar innan tallskogen tog vid. Tjejerna sa att det verkligen varit värt besväret. – Det är underbart, sa Ylva. – Jag vet, sa Matte. Och det är nästan inga andra som hittar hit. Det var jag som bar kassen med öl, och nu ställde jag ner den. Det var första gången jag var på Alnön. Havet låg mörkblått med silverglitter i det skarpa solskenet, det slutade inte förrän den finska kusten höjde sig ur havet en evighet åt öster. 17
– Här skulle jag vilja ha en sommarstuga, sa Ylva. Jag tänkte att det lät vuxet. Det var i alla fall inte en tanke jag skulle kunna tänka själv. – Det finns ett par tre stugor lite längre upp i skogen, sa Matte. Och en väg, men den slutar bakom klippan där. Matte pekade mot en stor klippa som skymtade i den låga tallskogen. Tjejerna tog av sig sina jeansjackor och satte sig på dem. Matte kastade till mig en öl. Jag fångade den. Den var inte kall längre, om den någonsin varit det. Jag tänkte att jag skulle kyla den i vattnet, men när ingen annan gjorde det drack jag den så här jag med. De andra började hångla, först satt de upp, sedan la de sig ner. Jag tittade åt ett annat håll. En segelbåt kryssade rätt långt från land. En fågel svävade över den, en trut antog jag. Jag drack igen, äckligt ljummet. Såg på de andra. Krister hade sin hand under Ylvas tröja. Jag såg bort, ville inte se det. Vad hade jag här att göra? tänkte jag och kände mig precis som det femte hjul jag var. Samma dag hade jag fått ett brev från Svenska Fotbollsförbundet. Som en av de femtio bästa 58:orna i landet var jag uttagen till ett elitläger. Givetvis blev jag överlycklig när jag läste det. Min fotbollstränare hade antytt att något var på gång, att fotbollsförbundet varit i kontakt med honom och undrat om mig. Men det var tidigt i våras och det är skillnad på att höra talas om något och att verkligen bli uttagen. Mamma jobbade den dagen så jag hade ingen att berätta det för. Jag stoppade brevet i fickan och gick ner till stan. Vi bodde 18
uppe på Tivolivägen, så Busbacken var den närmaste vägen. Vid busstationen fick Matte syn på mig och vinkade. – Vi ska till Alnön och dricka bärs, sa han. – Häng med, sa Krister och räckte mig kassen med öl. Vi hade blivit osams veckan innan avslutningsdagen i nian. Osams är kanske inte rätt ord. Jag hade blivit förbannad på Ylva för att hon valt Krister och inte mig. Kanske hade de inte ens förstått det, men jag hade bestämt mig för att aldrig prata med någon av dem mer. Jag hade fått nog. Men jag hade inget att göra, och de log mot mig, som om livets gladaste dagar låg framför oss om jag bara hängde med ut på Alnön. Så det gjorde jag. Men när jag satt på stenen med den äckligt ljumna ölen i handen tänkte jag att det var därför de ville ha mig med. För att jag skulle bära kassen med öl som var för tung för dem att släpa på. Jag hade brevet från fotbollsförbundet i bakfickan. Det tog jag fram. Mitt namn stod på två ställen, dels som adressat i övre högra hörnet och sedan som en av de femtio utvalda. Det inleddes med Grattis. – Vad läser du, sa Matte. Jag ryckte på axlarna. – Ansökningsblanketten till bögskolan, sa Krister och de skrattade. Jag blev generad, men tänkte att jag inte hade någon som helst anledning att vara det. Istället berättade jag vad det var. – En inbjudan till ett träningsläger, sa jag och rösten stockade sig. Från fotbollsförbundet. 19
När ingen av dem verkade fatta vad det betydde fortsatte jag: – Bara landets bästa 58:or är inbjudna. – Lägg av, sa Krister. Dom bjuder inga IFK:are på nåt sånt. Dom måste ha gjort ett misstag. Giffarna var bäst i stan då, precis som de är idag. Nästan alla höll på dem, men jag spelade i IFK. När jag flyttade till Sundsvall och letade efter ett lag hade de svarat på IFK:s kansli, men inte på Giffarnas. Så enkel var förklaringen. – Vadå, är du inbjuden som en av Sveriges bästa i fotboll? frågade Ylva. Jag nickade, lite generad. – Fan va bra, sa hon och jag kunde inte låta bli att le mot henne. Krister slet åt sig brevet och en underlig känsla av stolthet for genom mig när han läste det. Nu skulle han få se! – Vad då, femtio stycken, sa Krister. Är ni femtio som är uttagna? Det är ju hur många som helst. Nästan fem lag. I så fall får alla vara med, det är bara att anmäla sig. Matte skrattade, och först tänkte jag säga emot, men sedan blev jag lite uppspelt. Det var så uppenbart att Matte och Krister var störda. Hotade av att någon annan kunde vara bättre än dem. Krister knycklade ihop brevet och kastade det till Matte. De började kicka det som en boll mellan sig. – Är du så bra som du säger kan du väl enkelt ta tillbaka det? sa Krister. Matte lyckades klacka papperet. 20
– Såg ni, sa han. En klack! Åby kommer att ringa mig ikväll. Han behöver mig i truppen. Att spela VM blir nåt helt annat än att vara en av de femtio bästa 58:orna. Krister satte sig bredvid Ylva igen. Hon tände en cigarett. Drog ett djupt halsbloss och gav ciggen till Krister. Matte försökte göra om klacken, men klarade det inte. Jag tänkte att jag skulle kunna göra den där klacken hundra gånger i rad, med precis vad som helst: En apelsin, en vindruva, till och med en baconskiva om det behövdes. Men innan jag hann göra något bröts tystnaden av en rusande bilmotor, och sedan slirande däck som sladdade över grus. Inte alls långt bort, förmodligen på andra sidan den stora klippan. Alla fem såg vi på varandra. Vad fan var det där för något? Sedan hörde vi dörrar öppnas, och en skarp röst ropa: – Du skulle för helvete köra försiktigt! Det lät som om den tillhörde en storvuxen man. – Ta det lugnt, svarade någon annan. Det var kul att sladda. – Men vi smyger! – Skrik inte så hemskt då. – Ser du vad jag har i handen? sa den skarpa rösten. Inget svar och på något underligt vis visste jag att det var en pistol han pratade om. – Jag tvekar inte att använda den, fortsatte den arga rösten. Det har jag gjort förr och det vet du. Den arga rösten vände sig till någon annan. 21
– Gör det du ska, och ta stenen som riktmärke. Sedan hörde jag någon springa in i skogen. Jag och Ylva fick ögonkontakt, hon var rädd, och det var jag med. Det var så uppenbart att vi hört något vi inte borde ha hört. Matte, Krister, Ylva och Anita tryckte sig mot den stora klippan. Jag hukade mig bakom stenen jag suttit på. Den var för liten för att dölja mig och Ylva vinkade att jag skulle komma till dem. Jag huksprang dit, tryckte mig mot marken och jag kunde känna hjärtat slå. Sedan kände jag Ylvas kropp mot min, sida mot sida. Jag kastade ett öga på henne. Hon blundade. Gud vad hon är vacker, tänkte jag. – Smyg fram och kolla vad det handlar om, sa Matte till Krister. Krister nickade, men jag tror aldrig att han tänkte göra det. Han ville visa Matte hur modig han var, det vet jag, det ville han alltid, men eftersom han inte var modig knuffade han till mig. – Kom igen då, smyg iväg och kolla. Jag tittade på honom, och han vände sig bort från mig, gav Matte en lätt armbåge. – Han törs inte, Lillis törs inte. – Jag törs, sa jag. Krister såg bort, vågade inte möta min blick, han skulle se sin egen feghet i den. Jag ålade försiktigt över de runda stenarna och kikade fram runt klippan vi gömde oss bakom, men jag såg inget. Framför mig stod ett tätt rönnsnår. Jag fortsatte fram till det, sköt ett par grenar åt sidan och såg en röd Amazon och tre män som kunde vara tio år äldre än 22
jag. En av dem hade ett yvigt skägg, och den andre var helt flintskallig. Den tredje hade långt ljust hår ner över axlarna. Det var något underligt med hans ansikte, kanske hade han ett ärr under ögat, men det gick inte att avgöra. Han hade en pistol i handen, det var alltså han som hade den arga rösten. De hoppade in i Amazonen, motorn startade och ett par sekunder senare var de utom synhåll. Dolda av den låga, men täta, tallskogen. När jag kom tillbaka till mina vänner ville de veta vad jag sett. När jag berättat trodde de mig inte. – Aldrig, sa Krister. Du ljuger. – Hade du vågat själv hade du ju vetat, sa jag. – Håll käften! sa Krister medan Matte skrattade. På bussen hem satt jag bakom de andra som hånglade på varsitt tvåsäte. Jag undrade om vi borde gå till polisen. Det måste ha varit något olagligt jag sett, någon annan förklaring fanns inte. Men när jag frågade tittade de på mig som om jag var galen: – Tjalla? sa Matte. Jag ryckte på axlarna. – Dom hade en pistol, sa jag. – Att tjalla är det värsta som finns, sa Krister. Det vet du väl? Han vände sig mot Matte. – Han kanske är en morsgris som skvallrar för minsta lilla? De skrattade, det försökte jag göra jag med. 23
– Han sa att han hade använt den, sa jag. Det betyder väl att han dödat nån? – Äh, sa Krister. Han kanske klubbat ner nån med den, eller förresten använde han den nu. När han skrämde sin kompis. – Det var bara en vattenpistol. Du kan inte se skillnad på en riktig pistol och en vattenpistol. Alla skrattade igen. Återigen den där känslan av underläge. Jag vände mig bort, brydde mig inte i om i fall de såg att jag blev sårad. De var idioter. Jag skulle aldrig vara med dem igen. Någonsin. Det var ett löfte till mig själv och den här gången skulle jag inte bryta det. Sedan började de hångla igen, och jag tänkte på mitt brev från Svenska Fotbollsförbundet. Det låg kvar där ute, hopknycklat till den boll Matte lyckats klacka med. Antagligen skulle det spolas ut i havet av vågorna, eller slås sönder av ett kommande regn. Kanske behövde jag det inte? All information kunde jag säkert få om jag bara ringde Fotbollsförbundet. Men det hade varit kul att ha det kvar som minne. Jag såg ut genom fönstret, vi var på Alnöbrons krön, fyrtio meter ovanför det svarta vattnet. Jag kunde se Krister och Ylva reflekteras i glaset. Hans tunga och hennes. Hennes ögon slutna och hans hand innanför hennes tröja. Det var svårt att ta blicken från dem, trots att det gjorde ont.
24
Kapitel 4
Innan vi går vidare ska jag berätta att jag var så jävla less på Stöde att vad som helst hade varit bättre. Samhället var som en skjorta man vuxit ur förra året, man kunde varken andas i den eller röra sig fritt. Eller som en kille jag spelade fotboll med många år efter den här berättelsen sa: När vi åkte till Stöde för att se på någon film och bussen inte kom på en gång tog vi taxi hem. Kosta vad det kosta ville. Inget pris var för högt för att komma därifrån så fort som möjligt. När jag bodde i Stöde hade jag klasskamrater som tyckte Family Four var bra, och deras pappor och mammor kunde prata om Snoddas som om han var något att räkna med på riktigt (och nu menar jag inte ormen på Skansen, utan artisten). De ville ringa Hasse Tellemar och prata om hans dragspelsturnéer och säga att det var roligt att komma fram trots att de svarat fel på frågor som var så lätta att det egentligen inte gick att svara fel på dem: Vad heter färgen röd? Hur många tändstickor går det på ett dussin om ett dussin är lika med tolv? Och så vidare. Min pappa Bosse jobbade treskift på sågen och jag såg 25
honom egentligen inte mycket. När han jobbade nätter behövde han sova när jag var ledig, och jobbade han dagar behövde han gå till sängs tidigt för att orka upp morgonen därpå. Men han gillade fotboll och det var han som såg till att jag kom till min första träning. Han höll alltid reda på hur det gick för mig och mitt lag, och han försökte se så många matcher han kunde. Ett av mina få klara minnen av honom är från fotbolls-VM 1970. I finalen höll han på Italien och jag på Brasilien (som nästan alla andra). Först var han på gott humör, gav gliringar till de brasilianska spelarna, indirekt till mig givetvis, men i takt med att Brasilien tog över och när det till slut stod klart att Italien skulle förlora tystnade han. Käkarna bets ihop och han stönade då och då, men det kom inga fyndiga repliker över hans läppar längre. Sedan dess har jag hållit på Italien och hatat Brasilien. Pappa var fotograf också, amatörfotograf. Han tog naturbilder och ställde ut. Inget stort alls, på biblioteket, kommunhuset och en gång i foajén på Sundsvalls sjukhus. Men det var tillräckligt för att han skulle bli märkvärdig i andras ögon. Det smittade av sig på hans familj, det vill säga mamma och mig. Vi tillhörde de märkvärdiga, som inte ville vara som alla andra. Att jag var bäst i mitt fotbollslag hade kunnat vara en förmildrande omständighet, men det var det inte. Det spädde snarare bara på utanförskapet. Du ska inte tro att du är något, Magnus, bara för att du gjorde alla våra mål förra året. Mamma städade och delade ut tidningar, men eftersom hennes man fotograferade och ställde ut bilder skulle hon inte tro att hon var bättre än någon annan hon heller, vilket var 26
omöjligt när man hade de jobb som hon hade. Jag minns en gång när vi skulle ta med oss skivor till klassens timme. Härliga sommarnatt med Family Four hade varit Sveriges bidrag till finalen i schlagerfestivalen. Fem tjejer hade med sig varsitt ex av den singeln. Den vann givetvis klassomröstningen om bästa låt. En kille hade med sig Sweets Papa Joe, och en tjej Slades Cum on Feel the Noize. Det var varken band eller låtar jag gillade, men ändå något som liknade musik i jämförelse med vad de andra tagit med sig. Själv hade jag tagit med mig George Jackson av Dylan. Det var pappa som spelade den om och om igen där hemma. Jag vet inte om ni hört den, men det är Dylans röst, gnällig och släpig i en evighet med verser, och så hans skeva munspel. Antingen gillar man det, eller så hatar man hans gnälliga sång och olidliga munspel. Ingen röstade på den förutom jag. En tjej, Gun tror jag hon hette, sa att det lät som en kackerlacka som inte kunde sjunga. Då kunde jag inte dra på munnen åt det som jag kan nu. Men jag gav George Jackson tio poäng av tio möjliga, och inte ett enda poäng till någon av de andra låtarna. Lena, som skötte rösträkningen, suckade, knycklade ihop min röstsedel och kastade den i papperskorgen. Jag kunde höra henne viska till Eva: – Han gör så där med flit, tror han är nåt. Det har alltid funnits sådana i alla grupper jag varit med i, tjejer ibland, killar ibland. De som bestämmer hur världen ser ut, vilka gränser den har och vad som får finnas där innanför. Allt de inte känner till är fel och det talar de om med tvärsäker 27
övertygelse. Ändå är det förmodligen de som är osäkrast av alla och kanske är det därför de behöver så starka regler. Man har inte rutigt ihop med randigt, man äter ärtsoppa på torsdagarna, och man gillar det som alla andra gillar. Därmed basta! Det som ändrade allt var pappas olycka. På hemväg från nattskiftet blev han påkörd av bussen utanför Konsum och hamnade i koma. Jag satt med mamma vid hans sida och stirrade på honom: Slangar in i näsan och munnen, och kanyler i bägge händerna. Hans bröstkorg rörde sig sakta och jag hörde mammas mycket stillsamma gråt. Som om hon redan nu visste att hon aldrig skulle sluta gråta och därför behövde hushålla med krafterna för att orka. Varje gång jag frågade henne, eller någon läkare, sa de att pappa skulle klara sig. Men det gjorde han inte. Efter att ha varit medvetslös i fem dygn avled han, 35 år gammal. Pappas död innebar ett par underliga dagar i skolan. Anting en stirrade de på mig utan att säga något, eller så vek de undan när de mötte mig i korridoren. Min klassföreståndare ordnade ett samtal om döden i klassrummet. Prästen i kyrkan kom, ingen annan än han sa något: – Livet är en gåva. Vi har det, sen har vi det inte mer. Ta vara på det. Märkligt nog blev mamma och jag inte mindre märkvärdiga i och med pappas död. Det verkade som om den var ännu ett sätt att visa oss annorlunda och viktiga. Till slut orkade mamma inte med den konstlade sorgen hon möttes av på arbetet, på Konsum eller på biblioteket. 28
– Dom ljuger varenda en av dom, sa hon. Dom säger att dom beklagar sorgen, men bakom min rygg snackar dom skit. Dom vet inget om sorg, dom har aldrig varit med om något. Mitt liv är förstört. Slut! Hur i helvete kunde han vara så jävla korkad att han gick ut framför bussen? Vad tänkte han på? Så höll hon på, pappas död var ständigt närvarande för henne. För mig blev han snabbt en tunn skugga. Han fanns genom sina fotografier som hängde i hallen eller stod på hyllan i vardagsrummet, och han fanns i mammas gråt som jag hörde om nätterna. Men jag tänkte aldrig på honom, det gjorde för ont, så jag valde att låta bli. Jag stängde av honom. På årsdagen av pappas död bestämde sig mamma för att flytta. – Jag har hitta en lägenhet i Sundsvall. Och ett jobb på Sundsvalls Verkstäder. Jag visste vad det betydde för henne. Hon skulle montera maskindelar. Men var skulle jag spela fotboll? Och var skulle jag gå i skolan? – Jag måste börja om på nytt, sa hon innan jag hann fråga. Här möter jag bara Bosse överallt. Minnen från vårt liv ihop. Och så alla som ser på mig som om dom tycker synd om mig. Fast dom egentligen är glada, glada att det hände mig och inte dom.
29
Kapitel 5
Mina frågor besvarades så småningom. Den första veckan i februari, två veckor innan sportlovet, började jag nian på Åkersviksskolan. En skolsekreterare tog mig till min klass, tio minuter efter att en mattelektion börjat. Tjugoåtta ansikten stirrade mot mig och en trött lärare försökte le utan att lyckas. Alla återvände snabbt till sina mattetal, en nykomling var inget man tänkte hetsa upp sig över. Men Ylva såg tillbaka, som om hon behövde en extra koll för att se vem det var som egentligen stigit in i klassrummet. När hon mötte min blick lät hon den bli kvar en lång stund, och sedan log hon mjukt. Det fanns en tom bänk långt framme till höger. Jag satte mig där, ställde ner väskan och såg mig om. Ylva tittade på mig en tredje gång och jag blev generad. Herregud, hon är den snyggaste tjej jag sett i hela mitt liv och hon flirtar redan med mig. Vad är det här, har jag kommit till paradiset? Matte och Krister gick också i klassen. De hade långt hår och randiga Skiyot-jackor och cowboyboots med spanska klackar. Deras klackjärn slog hårt i skolkorridorens marmorgolv vid varje steg de tog. Hösten innan jag kom hade 30
de ordnat skolfesten och blivit kungar. Krister var också rätt ny i klassen. Han hade flyttat till Sundsvall från Linköping i sjuan och hans farsa var chef för Saab. Matte hade gått där sedan ettan. Trots att han dominerade klassen var han en osynlig typ, hemlig. Han hade makt över en på ett underligt sätt, fick en att vilja vara till lags och visa vad man gick för. Efter mindre än två veckor hände det som väckte min lust att vara med dem. Jag hade inte haft några vänner i Stöde, hade inte velat ha någon enda av dem som vän heller, men nu tänkte jag skaffa mig det. Jag ville inte vara ensam och utanför längre, och kunde mamma skaffa sig ett nytt liv, kunde jag det jag med. Vi hade geografiprov, det handlade om Norden och var lätt. Bänkarna i klassrummet var särdragna med en halv meter. Vid katedern satt vår lärare Gunnar Hedman och rättade ett prov som en annan klass haft. Efter kanske femton minuter reste sig Matte och gick till Kristers bänk. – Ursäkt, sa Gunnar. Vad gör du? – Hämtar en penna, får jag inte det. Min har gått sönder. – Hur ska jag veta att du inte fuskar? – Är det fusk att hämta en penna? Hur ska jag annars skriva? – Du kunde bett mig om en. – Och? – Du kan ju se vad andra svarat. Jag kan inte godkänna det här. – Tror du att jag är så korkad att jag behöver fuska för att 31
veta vad en medeldansk ko mjölkar på ett år? Gunnar Hedman såg på Matte. Det ryckte nervöst i hans ögonvrå, det här var en knivig situation. – Det är principen det handlar om, sa han. Jag kan inte låta dig göra klart det här. – I så fall ska jag säga dig att jag är jävligt glad för att slippa. Matte gick inte ens tillbaka till sin plats för att hämta sin jacka. Utanför klassrummet kunde man höra honom sjunga: For he’s a jolly good fellow, For he’s a jolly good fellow … Det var svårt att hålla sig för skratt, men det gjorde vi och när Gunnar Hedman dragit igen dörren efter Matte blev det tyst. – Nu återgår vi till proven, sa han. – Nej, sa Krister och reste sig. Han hämtade Mattes jacka och tog den med sig. – Om han fuskar har jag också gjort det, och kan inte heller vara med. – Men, sa Gunnar. Jag såg Ylva le, och undrade om hon också skulle följa med ut, men det gjorde hon inte. Istället såg hon mot mig, tvärs över klassrummet och lyfte på ögonbrynen. Jag gjorde likadant. Vi log som om vi hade en hemlighet. Hon slog ner blicken och strök tillbaka håret som föll ner över ansiktet. Efteråt stod Matte och Krister och fyllde på juice i matsalen. Man fick ta ett glas var men de drack åtminstone tre medan jag stod vid dem. 32
– Bra gjort, sa jag. De tittade på mig, log och nickade, uppenbart uppspelta. – Du skulle ha hängt med du med, sa Krister. Ett par dagar senare bad de mig köpa snus åt dem under lunchrasten. De berättade hur jag skulle gå, ner till Storgatan där 56:an låg. – En dosa General, sa Krister och gav mig pengarna. Sedan fick jag göra det då och då och varje dag pratade de lite mer med mig, fotboll, mopeder, tjejer. De var intresserade av Anita och Ylva. Jag kunde inte avgöra vem som var intresserad av vem. Kanske spelade det ingen roll för dem, så länge de fick någon av dem. För mig var det självklart. Anita hade ögon som såg arga ut, medan Ylva såg ut som om det bubblade av liv inom henne. Alltid nyfiken, alltid nära till skratt. På nätterna låg jag vaken och drömde om henne. Det tryckte över bröstet, som om min kärlek fick kroppen att krympa. Det gjorde ont att andas, luften räckte inte till. Det var en njutningsfull smärta som fick mig att må bra.
33