Coleen Murtagh Paratore Översättning Maria Holst
KAPITEL 1
Treor dejtar inte ettor Den blinda, griniga, besatta pojken, Lillgamla lillpytts-jätten Don Cupido – William Shakespeare, Kärt besvär förgäves
”Men Amor, då?” frågar jag min kompis Tina. Sedan Tinas moster Amber startade en kontaktförmedling, som hon kallar Tiopoängaren tror Tina att man finner den äkta kärleken i killen som man har tio viktiga saker gemensamt med. ”Amor?” Tina slutar skriva och skrattar till. ”Du är en sådan drömmare, Willa. Vad har den flygande pil-och-båge-bebisen med kärlek att göra?” 7
”Allt”, svarar jag. ”Amor har allt med kärlek att göra. Amor är magin och mystiken, gåshuden och det bultande hjärtat, de elektriska urladdningarna som man inte kan förklara, men …” ”Snälla Willa, lägg undan den där Shakespeareboken. Siffrorna ljuger inte. Tanner och jag passar perfekt ihop.” Blicken i Tinas rådjursögon vandrar från ena sidan av rummet till den andra och stannar på Tanner McGee. Han sitter vid ett bord med resten av skolans fotbollslag. Tanner är lång och stark och har en livräddares solbränna, och är så snygg att han strålar. Tjejerna i matsalen dreglar drömmande när Tanner stoppar en hel pizzaslice i munnen. Tina ler och tar en munsbit passande en prinsessa av sin egen pizza. ”Ser du!” Tina kastar sitt blonda hår över axeln och skriver något i blocket. ”Favoritmat? Pizza. Tanner gillar pizza. Jag gillar pizza. Favoritidrott? Fotboll. Tanner gillar fotboll. Jag gillar fotboll.” 8
”Är det där de tio frågorna?” frågar jag. ”Du skojar …” ”Nej, Willa. Jag hittar på mina egna frågor. Moster Amber har patent på sina. Men mat och idrott är ju viktigt, eller hur?” Tina kastar med håret igen. ”Och vi har en massa annat gemensamt. Tanner har bruna ögon. Jag har bruna ögon. Tanners namn börjar på T. Mitt namn börjar på …” ”Men lägg av, Tina.” Jag älskar Tina Belle. Hon är min allra bästa kompis. Men ibland måste jag bara ta ner henne på jorden. ”Du beskrev just halva Bramble Academy. Alla gillar pizza. Alla gillar fotboll. Du har aldrig umgåtts med honom ens. Dessutom går Tanner i trean. Du går i ettan. Treor dejtar inte ettor.” ”Jaså, säger du det, Willa?” Nu börjar Tina bli arg. ”Treor kanske inte dejtar ettor i de där puttenuttiga Kittyböckerna du läser. Men i verkligheten gör de det.” 9
”Tina, jag föredrar faktiskt Dickens. Och Shakespeare, förstås. Visst var mr Swaminathan dramatisk när han läste ur Hamlet i morse? Det var som om vi befann oss på The Globe i London. Att vara eller icke vara, det är frågan …” ”Jag tycker att Shakespeare är en tråkmåns”, säger Tina. ”Men mr Swammy skulle kunna vara med i någon såpa. På tal om det … Mackie och Mona. Ett.” Tina sticker tummen i luften. ”Han går tredje året och hon första. Och Booker och Babs. Två …” ”Tina, de är skådisar på teve. Det här är Bramble på Cape Cod. Här dejtar inte treor ettor. Dessutom är Tanner supersnygg och …” ”Tack för den, Willa.” ”Men Tina, du vet att du ser jättebra ut.” Tina är utan tvekan den sötaste tjejen i ettan. Ruby Snigler är näst snyggast. Jag kanske hamnar bland de tio första, vilket inte är någon bedrift eftersom det bara finns tolv tjejer i hela årskursen. Tina är inte klar. ”Sedan när är du dejtingexpert, 10
Willa? Jag vet att du parade ihop din mamma och Sam, men förutom din enda dejt med …” ”Hej, Willa. Hur är läget?” Jag vänder mig om och där är han. Min enda dejt. Joseph Francis Kennelly. J.F.K. Frammanad bredvid mig. I egen hög person. Med havsblå ögon och sandblont hår. Smilgropen som gör mig knäsvag. Han har om möjligt blivit ännu sötare. Båing. Träffad av Amors pil. Mitt hjärta slår som en bongotrumma och händerna skakar så att mässingsknapparna på min skolkavaj plingar som cymbaler mot läskburken. Pling, pling. Andas, Willa. Andas. ”Hej, Joseph. När kom du tillbaka?” Kort efter vår enda dejt flyttade Joseph och hans familj till Minnesota. Men för en månad sedan hörde vi att mr Kennelly kanske skulle få jobb som redaktör på Cape Cod Times. Tina kom infarande under söndagsbrunchen på Bramblebriar Inn där jag bor. ”J.F.K. kommer tillbaka! J.F.K. kommer tillbaka!” Våra gäster tittade förfärat upp. 11
”Inte presidenten.”, lugnade mamma dem. ”Någon som vill ha en påtår?” ”Vi kom i går”, svarar Joseph. ”Jag håller fortfarande på och packar upp.” ”Välkommen hem”, säger jag. ”Jag har saknat dig.” Åh nej. ”Jag menar, vi har saknat dig.” Åh nej, det lät ännu värre. Det blir tyst i en halv evighet. ”Vad ska du göra på Halloween, Joe?” Tina kastar ut en liten livboj åt mig. ”Vill du gå och tigga godis? Vi är några stycken som ska gå. Du behöver inte klä ut dig.” ”Okej.” J.F.K. tittar på mig. ”Det låter kul.” Han tittar fortfarande på mig. Säg något, Willa. Säg något. ”Och sedan”, säger jag, ”ska vi ha fest på värdshuset, i ladan.” Det hittar jag på samtidigt som jag säger det. ”En massa mat, musik …” ”Det låter schyst.” J.F.K. rodnar och tappar en bok. ”Vi ses.” ”Snyggt, Willa.” Tina är häpen. ”Fest? Vad tror 12
du att Stella säger om det?” Bra fråga. Mamma är inte världens lättaste att ha att göra med. När min första pappa hade omkommit i en tragisk olycka – innan jag ens var född – startade Stella en bröllopsfixarfirma för att försörja oss, men hennes eget hjärta var för krossat för att kunna älska igen. Hon skrev en regelbok tjock som ett lexikon för att se till att jag fokuserade på mina studier. Under många år önskade jag mig en pappa och försökte hitta Den Rätte – rätt man åt Stella och rätt pappa åt mig – utan framgång. Sedan lyckades mormor på något sätt övertala Stella att flytta hem till Cape Cod och så flyttade Sam Gracemore in i huset bredvid. Det visade sig att han var min engelsklärare och resten är som man säger historia. Utom regelboken. Stella är fortfarande väldigt förtjust i de där reglerna. ”Jag vet inte, Tina. Jag hoppas att hon säger: ’Bra idé, ha så kul’. Men jag har en känsla av att det kommer att bli betydligt svårare än så.” ”Säg till Stella och Sam att se det som … 13
ett volontärarbete”, föreslår Tina. ”Va?” Jag sätter nästan min ostburgare i halsen. På klassrådet i morse blev jag vald till ledare för Volontärgruppen. Eller ”vald” är väl att tänja på kolan. Ingen annan anmälde sig frivilligt. Men jag hörde hela tiden mormor säga: ’Vi har det bra, Willa. Vi har hälsan, vi har våra hem och våra familjer, och när man har mycket måste man ge mycket’. Det fick mig att räcka upp handen. ”Tina, på vilket sätt kan en fest i ladan räknas som volontärarbete?” Hon fnyser som om jag var hopplös. ”Se det som ett sätt att sammanföra tjejerna och killarna i vår årskurs, för att se vilka som passar ihop, vilka som kan dansa …” ”Tina, det är inte volontärarbete. Det är matchmaking.” Tina rynkar ögonbrynen och ler. ”Precis. Vad är problemet? Har du glömt vem som har kommit tillbaka till Bramble?”
14
J.F.K. är tillbaka. J.F.K. är tillbaka. Det ringer in. ”Okej, Tina. Jag ska försöka. Skynda dig, annars kommer vi för sent till lektionen.” ”Åh, vad roligt. En fest i ladan. Vad ska vi ha på oss?”
15
KAPITEL 2
Våga ta risken Dock gav jag akt på pilen, var den föll, I västern föll den på en liten blomma … – Shakespeare, En midsommarnattsdröm
Med munnen full av lakrits och hjärtat fullt av hopp skuttar jag hem längs Main Street. J.F.K. är tillbaka. J.F.K. är tillbaka. Trädgården utanför Brambles församling är full med enorma solrosor som nickar i vinden som om de pratade. Mama Sulaminas mörka ansikte dyker upp i havet av gult. Hon vinkar och går mot mig med en bukett. ”Hej, lilla syster.” Mama ger mig en kram. 16
”Hur är det att gå på high school?” ”Hittills bra.” Mama Sulamina är präst i vår församling, ”ett hem för alla hjärtan”. Varje helg samlas människor från alla religioner ”för att vara tacksamma”, som Mama säger. I stort sett alla i Bramble hör hemma där. Vår kyrka är aldrig tråkig och kakorna är goda. ”Vem leker du Amor åt nuförtiden?” frågar Mama. Hon vet att jag parade ihop Stella och Sam och ger mig äran för att mormor och morfar Tweed har funnit varandra. Min mormor drev stadens godisaffär och mr Tweed bokhandeln. Jag bjöd båda två på picknick. Resten skötte de själva. Efter bröllopet, som jag hjälpte till att fixa, slog de ihop sina butiker till Brambles Goda Böcker, och är nu lyckliga som kola i tänder. Det är perfekt för mig också. Nu kan jag köpa det jag tycker bäst om – böcker och godis – på samma ställe. ”Har du någon mörk, stilig främling på lager åt mig?” frågar Mama allvarligt. Hon låter det sjun 17
ka in lite, sedan brister hon ut i sitt djupa magskratt. ”Mina dagar som äktenskapsmäklerska är över. Däremot måste jag hitta ett ändamål.” ”Ett ändamål?” ”Ja … ett lämpligt ändamål, någon i behov av välgörenhet, samla in pengar, göra goda gärningar. Jag har utsetts till ledare för Volontärgruppen i vår årskurs och ska citat: ’hitta ett sätt att förbättra Bramble och organisera samt inspirera mina klasskamrater att delta’. Har du några förslag?” ”Tja, det finns många sätt att hjälpa till på. Jag skulle föreslå att du väljer något som du bryr dig om. Något som ligger dig varmt om hjärtat. Då lyckas du garanterat.” Jag berättar för Mama att J.F.K. är tillbaka och att jag har bjudit honom till Halloween och att jag nu måste övertala Stella att låta mig ha fest i ladan. Mama börjar skratta. ”Du är något alldeles extra, lilla syster. När jag var ung var det grabben 18
som bjöd ut tjejen.” Ett sorgset uttryck drar över Mamas ansikte. ”Ge de här till Stella.” Mama räcker mig solrosorna. ”De kanske gör susen.” ”Hade du någon pojkvän när du var ung?” ”O nej …” ”Kom igen. Berätta!” Mama kisar mot mig. ”Ingenting som rör kärlek går dig förbi, eller hur?” Hon sätter sig på trappan. Jag sätter mig också. Våra skuggor är väldigt olika stora. ”Man kan inte tro det när man ser mig, men när jag gick sista året på high school hade jag en riktigt stilig grabb som uppvaktade mig. Mmm, mmm, mmm. När Riley Truth tittade på mig blev mina ben som pudding. Chokladpudding.” ”Vad hände med honom?” Det här är ju riktigt spännande. ”Jo, ungefär samtidigt som jag blev kallad till prästseminariet fick Riley sin kallelse. Från amerikanska armén. Han korsade Atlanten och jag flyttade långt norrut. Sedan gick åren och bre 19
ven slutade komma …” Mamas läppar skälver. Hon torkar sig om ögonen. ”Men nog om det.” ”Jaha, men var är Riley nu? Varför ringer du inte honom?” ”Åh nej, lilla vän. Är det slut så är det.” ”Men du har ju fortfarande känslor för honom. Det är så Amor jobbar. Och jag är säker på att Riley Truth fortfarande älskar dig. Du borde leta reda på honom.” ”Nej, Willa. Det kan jag inte.” ”Jo, det kan du. Om jag var modig nog att våga bjuda J.F.K. …” ”Sluta.” Mama låter arg och häver sig upp. Det känns som om hon hade gett mig en örfil. Jag har aldrig sett Mama arg förut. Hon vänder sig till mig. ”Förlåt, Willa.” Hennes snälla bruna ögon är glansiga. ”Det är bara det att jag är en stor fegis …” ”Det gör inget. Var inte rädd. Våga ta risken. Kom igen. Du är präst. Våga hoppas. Tro på dig själv. Ta ett hopp över det läskiga och landa på andra sidan.” 20
Mama sticker ut hakan och virrar på huvudet. ”Våga ta risken.” Hon skrattar. ”Det gillar jag. Det kanske jag använder i predikan på söndag, men jag lovar inga …” ”Nu måste jag kila. Jag har bråttom.” Solrosorna är varma i min famn, men när jag ser Brambles bibliotek blir jag kall. Det hänger en konstig skylt på dörren. STÄNGT TILLS VIDARE. Fönsterluckorna är stängda. Jag hoppas att mrs Saperstone inte är sjuk. Sam vet säkert. Jag skyndar mig hem. Bramblebriar Inn är pyntat för höst: krukor med röda och gula ringblommor, pumpor, sädeskärvar, fåniga fågelskrämmor, och lönnlöv som dansar på stenmuren. Gästerna sitter i korgstolar och läser, pratar eller tar en tupplur. En kort tjock man i snygg kostym och en lång tjock dam i minkpäls står och läser på Brambletavlan. Nya rika gäster, kan jag slå vad om. Sam var den som startade traditionen med Brambletavlan. Numera sätter jag upp citaten. I dag står det: 21
Genom att slösa med sig själv blir man rik. – Sarah Bernhardt
”Mamma! Sam! Jag är hemma!” Mina föräldrar är i köket. Det är den mest hektiska tiden på dagen. Sam tar ut en paj ur ugnen. Stella rättar till småquicher på en bricka. Squashsoppan står och puttrar på spisen. Mums. ”Bra”, säger mamma. ”Vi behöver hjälp.” Hon nickar mot osten och frukten. Sam blinkar mot mig. ”Fina blommor, Willa. Hur går det i skolan?” ”Än så länge går det bra. Du Sam, det hänger en skylt på biblioteket om att det är stängt.” Han nickar. ”Budgetproblem. Kommunfullmäktige tänker skära ner på icke nödvändiga tjänster …” ”Icke nödvändiga?! Biblioteket är ju supernödvändigt …” ”Okej, Willa”, avbryter Stella. ”Just nu är det nödvändigt att laga mat.” 22
Det står en vattenkanna utanför dörren. Jag fyller den och sticker ner blommorna i den. En röd utekatt tittar på blommornas glada ansikten och rullar ihop sig under dem. Biblioteket är visst en nödvändig tjänst. Jag tar en havrekaka och ett glas mjölk och börjar skära cheddarn i skivor. Jag berättar att jag blivit vald till ledare för Volontärgruppen och att Tina och jag funderar på att ha en liten fest på Halloween … ”Okej”, säger Stella och tittar på Sam. ”Det var ingen dålig dag, Willa. Du hann möjligtvis inte med lite matematik också?” Jag byter kniv och börjar skiva äpplena. Sam skrattar. ”Jag är stolt över dig, Willa, för det där med volontärprojektet. När jag gick på college kallade en professor det ’samhällshyra’. Att vi alla är skyldiga att betala ränta – lite av vår tid, våra talanger eller tillgångar – även kallade pengar – för att hjälpa andra.” Stella tittar upp när Sam säger ”pengar”. ”Vad har ni tänkt er, då?” frågar Sam. 23
”Vi har inte bestämt oss än.” Jag lägger upp frukten och osten på en bricka och öppnar en kexförpackning. ”Men Tina och jag funderar på om vi skulle kunna samla klassen på Halloween och försöka diskutera fram sätt att tjäna …” ”Nu är det dags att betjäna våra gäster”, tillkännager Stella och reser sig. ”Tar du osten, Willa, så tar jag pajerna.” Jag visste att det inte skulle bli enkelt.
24