9789170017308

D

u frågar: »Vad heter den blomma som därhemma är en krukväxt men som här är ett träd?« På stranden är det tomt när namnet äntligen lossnar ser jag det i alla dess rödrosa nyanser och hur snoken drar sig in mot en skugga som inte finns och istället kastar sin styva kropp upp mot muren. Den rörelsen äcklar mig oerhört.

*** Bussen rörde sig ned mot flygplatsen men steg i min önskan istället bort från den, många veckor tidigare på denna väg lutade jag mig fram från baksätet i taxibilen mot chauffören och skrek: »It is very, very beautiful here«, och du, trött: »We have come here to swim and relax, take it easy. Not for moving around. Understand?«

9

084202 Pioner.ORIG.indd 9

11/25/08 1:50:56 PM

Sittande i strandbrynet begraver jag fötterna i blöta stenar, de som samma morgon drar ut spindelns svarta kropp på altanen och det är där vi tar två kort som fogar samman hela horisonten fast vid två olika tider på dygnet.

Jag hatade verkligen männens klädsel: säckiga shorts och urtvättade T-shirtar, men kanske ännu mer kvinnornas, deras fruars. »Varför är de alltid så fina, så uppklädda? För vilka har de gjort sig så vackra? Och varför?« De enda vi tyckte om var hotellets ägare, mest frun, deras dotter och cyklisten vars bröstkorg när han låg på rygg var så enormt hävd att det såg sjukligt ut. »De borde aldrig få uppleva den njutningen att köra sig in i unga kvinnors kroppar, att förhindra det ska bli min livsuppgift!« Därefter slickade jag saltet från armarna och på det suddiga fotot av mig från hamnen anar jag i efterhand förändringen.

Det frånkopplade. »Säg frikopplad istället. Du är fri nu.« »Och männen?« Det blåste lite den kvällen, din röst i riktningen bort från mig, du sa: »Så länge de inte ger lika mycket …«, här vände du ditt ansikte mot mig men först det lockiga, yviga håret, »… som de får kan du glömma dem.« Med samma hand som mötte upp ditt ansikte för att ta dig nära ska jag senare räcka fram kameran mot honom och fråga: »Kan du ta ett par kort åt mig därinne?« Vi blev körda till olika platser men ingenting passade riktigt, det var antingen för exklusivt eller för nedgånget, 10

084202 Pioner.ORIG.indd 10

11/25/08 1:50:56 PM

för långt ifrån havet eller ifrån affärer och restauranger.

Vi lät chauffören springa in på de olika hotellen och fråga efter rum och priser. Efter ett tips lämnade vi motorvägen och kom in på en knagglig grusväg som efter några handmålade skyltar plötsligt tog slut vid ett litet strandhotell.

Chauffören gick in i receptionen medan vi sträckte på benen och såg ut över havet. Vi skulle aldrig få nog. Runt omkring låg redan sönderbrända ödemarker och vår ankomst väckte ett visst uppseende bland hotellets gäster som solbadade på den direkt angränsande stranden. De vände sig om och följde oss med långa, nyfikna blickar.

Vår chaufför återvände med en gammal kutryggig man med långt, ovårdat skägg och vi frågade honom om rummen. Han visade priset med uppräckta fingrar, nickade och pekade diffust mot ett håll som visade den vida slätt som ledde upp mot bergen, han sa något och chauffören översatte till dålig engelska. »Over there, over that mountain you can go and buy food.« »And how long will it take?« »Fifteen minutes.« Gubben höll upp de tio fingrarna och nickade uppmuntrande. »So the other guests go there and do their shopping?« »No, they eat here.« Vi åkte vidare, norrut, där det var blåsigare men stränderna finare och längre och vi bad om att bli körda till den största byn i det området. När vi efter en halvtimme kom dit frågade vi än en gång chauffören om han ville hjälpa oss men han hade börjat ledsna, han var inte ett dugg imponerad av utsikten, av all skönhet som vällde fram 11

084202 Pioner.ORIG.indd 11

11/25/08 1:50:56 PM

över oss, vi skrek förgäves efter medhåll, men istället påpekade han att vi hade åkt för sjuttiofem euro, att hans pass var slut och att han ville åka hem. Vi hade helt glömt bort taxametern och du sa att han skulle släppa av oss direkt vid stranden, att vi lätt skulle hitta själva.

Stranden var utformad som en halvmåne, ett par kilo­ meter lång och i ytterkanterna fri från solstolar. Det var där ungdomarna brukade hänga efter skolan och ett fåtal turister som föredrog att ligga direkt på stenen. Bland dem brukade vi se cyklisten och hans fru som alltid när vi kom redan var där, hon låg på rygg och såg ut att sova.

Till kroppen var hon närmast cyklistens motsats: kort och mullig, hon bar alltid baddräkt, aldrig bikini och håret, stort och burrigt utsläppt. Han brukade komma efter lunch, som en segrande krigare med den gigantiska kroppen, långa, seniga ben och framskjutet bröst, stegade han fram på stranden med hjälmen fastklämd under ena armen och i andra handen en påse med smörgåsar och dricka. Det var fascinerande att se på, hur han långsamt rullade av de svettiga byxorna och T-shirten med dragkedja, likt ett andra skinn, och hängde upp dem i en gren från ett träd som växte på bergssluttningen, hur han därefter sträckte på sig och revbenen spändes ut, radades upp som skären på en åkerplog. Frun tog fram en handduk ur väskan och bredde ut den bredvid sin och sedan åt de tillsammans. Ibland efteråt gick han upp till caféet och 12

084202 Pioner.ORIG.indd 12

11/25/08 1:50:56 PM

återvände med två avancerade glasskompositioner i glasbägare. »Pratar de med varandra?« »Jag tror det.« Förmodligen var de holländare eller belgare, vi förstod ingenting av det vi hörde och egentligen satt de för långt ifrån. Vi vred solstolarna och vände över på mage med ansiktena riktade mot deras håll, under hakorna la vi våra hopvikta strandklänningar. »Titta, han pussar henne på ryggen.« »Det brukar han göra. Han pussar hennes fötter också ibland.« »Jag har sett att när han kommer och hon sover, klappar han henne försiktigt över huvudet tills hon vaknar och när de ska gå, borstar han bort smuts från hennes rumpa.« Du sa att det var bra och jag instämde. Vi såg när hon tog fram en tidning och penna ur sin ryggsäck och tillsammans löste de sedan korsord tills någon av dem bestämde sig för att gå ned och bada. Hon simmade runt runt inom ett begränsat område och själv tog han bara ett snabbt dopp för att sedan raskt springa upp till stranden igen. »Jag vill veta …«, sa du och stoppade in en mörk slinga i munnen, sög ur dess blöta salt, »… hur långt han cyklar och var. Jag vill veta hur de träffades och om de bestämt sig för att aldrig skaffa barn.« Jag tog strandklänningen och la den över axlarna, de var redan brända och det sved, huden kunde på vissa ställen rullas av. Det var äckligt men svårt att låta bli. »Det är i bergen han måste cykla, det finns ingen annan terräng, upp och ned för branta backar. Jag tror inte de känt varandra så många år, att de redan har egna barn, som kanske nästan är 13

084202 Pioner.ORIG.indd 13

11/25/08 1:50:57 PM

vuxna.« Du såg på mig som om du inte mindes vad vi pratade om. »Vem är det som redan har fått barn?« »De där.« Jag höjde överkroppen och pekade och vi såg hur cyklisten fortsatte sin stretching och hur hans fru, ja hur hon bara låg där i eftermiddagsgasset, i samma position som den vi om morgnarna brukade finna henne i.

Dagarna efter hemkomsten tillbringar jag inomhus, i bikinin, i de tunna kjolarna med strumpbyxor under och linnen med urringade tröjor över, de stunder jag inte orkade läsa brukade jag vända skalbaggar på rygg, om och om igen tills de gav upp. Det sved, jag grät och sedan får jag se män på rad i förstelnade rörelser dra sina kukar fram och tillbaka. »Vet du, i Pompeji, att slavarna hade kedjor runt halsarna och att en hund förvandlades till sten i just det ögonblicket då han reste sig upp på bak­ benen och öppnade käften för att skälla? Så kallade döda, explosiva rörelser.« »Jag har också slagit upp ordet antagonist många gånger.« »Vad är det nu det betyder?« För att uppnå en tredimensionell effekt kan man stå framför skärmen, framåtböjd med ena benet på soffan. Svanka så mycket som möjligt.

Och ute i den stekande hettan började vi sedan dra våra tunga resväskor på strandpromenaden. Det fanns hotell hela vägen men du sa att vi var tvungna att gå längre bort, bort från hamnen där vattnet var grumligt och förorenat.

14

084202 Pioner.ORIG.indd 14

11/25/08 1:50:57 PM

Stranden gjorde avbrott vid en klippa och vi fick gå upp på en bilväg med trasiga trottoarer. »Vid nästa strand får vi stanna, jag orkar inte längre.« »Okej.« Vi fann till sist ett litet hotell precis ovan stranden som såg ut som ett ruckel, vi bad om att få se ett rum och leddes genom en liten matsal av föreståndarinnan, en äldre dam i städrock, hon tog fram nyckelknippan, puf­fade upp dörren och lät oss ensamma gå in och se efter i det enda rum som påstods vara ledigt. Det var om möjligt i ännu sämre skick än utsidan. Solkiga gardiner och säng­överkast som stank rök och ingrodd svett, ett badrum med en dörr som nedtill på insidan var uppluckrad och möglig. I handfatet låg en död kackerlacka. Vi frågade om det var ledigt en vecka, en vecka skulle vi kunna stå ut med tanke på det fina läget, och under tiden hitta något bättre och tanten nickade ja. Vi släpade upp våra väskor och skulle precis börja packa upp när hon knackade på dörren. »Three days and then you must go.« När vi sa att vi gjort upp om en vecka skakade hon bara på huvudet och upprepade: »Three days only.« Du blev arg, förklarade att vi rest halva natten och halva dagen, att vi var helt slut och inte ville flytta runt, men ingenting hjälpte.

Till en början gick vi upp från vattnet på strategiska ställen, där det inte hängde gäng med killar, där det inte låg gubbar som ivrigt sökte igenom våra blöta kroppar, halvlåg med de feta, tunga överkropparna, stabilt vilande på 15

084202 Pioner.ORIG.indd 15

11/25/08 1:50:57 PM

ena underarmen, ibland med den andra armen som skugga över ögonen för att bättre, mer obehindrat kunna se. Men snart trampade vi förbi dem, vadade plaskande upp rakt mot dem som låg i vattenbrynet, forcerade dem med total arrogans, mina ben och fötter snuddande mot deras nakna överkroppar. Ropade någon efter oss låtsades vi inte höra. Det finns så mycket man tvingas höra som man aldrig bett om. Och du sa: »Ja, och tvärtom: så mycket man ber om men aldrig får höra.« Jag vill berätta och att du ska förstå, inte för att du tänker exakt likadant utan för att du tycker om mig, på vissa punkter kravlöst, så som en sann vän med all sin välvilja känner inför sina bästa vänner. Vänskapens regelverk vi en gång själva tillsammans satte upp och tillskrev det högsta värdet.

Minns du nu de två männen vi bad ta kort på oss och herden uppe på berget? Jag ångrar dem nu. Du har din arm om mina axlar och den jag är i det ögonblicket den ena mannen skrattar och säger åt oss att le ber mig om något. »Kommer jag att klara mig ensam?« »Visst gör du det, men du är aldrig ensam.« Vi slänger igen våra resväskor, skjuter ut dem från rummet och i ren vrede sparkar du ned din för stentrappan och sätter dig därefter på den där den hamnat på gatan. »Är du trött?« »Ja. Är inte du?« »Jo, men jag är glad.« »Jag med.« Jag sätter mig som du, grensle över väskan, vi skrat16

084202 Pioner.ORIG.indd 16

11/25/08 1:50:57 PM

tar. Jag ser ned på våra mörka linnebyxor som nu både är skrynkliga och dammiga, i baken helt genomfuktiga av svett. »Hur mycket är klockan?« »Hon är halv två … nej, jag menar halv tre.« Jag vrider fram visaren, du låter blicken vandra ut över landskapet. Skogsbeklädda berg, vägen som långt borta går över en stenbro. Du säger: »Ser du det där huset däruppe?« »Det stora vita?« »Det kanske är ett hotell.« »Tror du? Är det inte bara en hallucination?« »Jag tycker att vi går upp och kollar.« »Men det är säkert en halv mil dit.« »Äh, lägg av.« »Och om det bara är ett vanligt hus, vad gör vi då? Svimmar?« »Då tvingar vi dem att ta emot oss!« Jag ler. »Nej, ingen kan tacka nej till oss.« »Kan du förstå att vi är här?« Jag svarar nej varje gång, det är sant och jag undrar vad det är för slags skönhet jag är van vid som gör den här så overklig. »Ska man inte automatiskt förstå naturens skönhet?« Askkoppen går i marken, ordet, det är något med sten, och efter en stund blir det som nyss varit kallt varmt. Jag kommer på fler saker att fråga: »Vad gör dig ledsen? Besviken? Tror du att vi har olika gränser? I så fall varför?« Och medan stenarna flög på vattenytan skulle du svara: »Kanske, ibland, vet jag nu vad du menar?« Vissa saker var svåra att förklara men ändå, det som sårade mig, det vet jag att du skulle förstå.

17

084202 Pioner.ORIG.indd 17

11/25/08 1:50:57 PM

De följde med alla tre, mannen, frun och dottern. Vi såg hur stolta de var, föräldrarna som ideligen knuffade fram flickan som kunde bättre engelska för att prata, berätta för oss hur nytt och fint deras hotell var. Att allt var av garanterat högsta standard. Rummet låg på andra vå­­ning­­en och var som en mindre lägenhet med sovrum, badrum och kombinerat kök och vardagsrum. Vi såg själva men fick ändå allt ingående utpekat och förklarat: »The air conditioning.« »The bed.« Mamman sköt in: »Double bed. Is okay?« Vi skrattade. »Yes, yes of course.« »The bath and the toilet.« Mamman: »No paper in the toilet. In that one«, och hon pekade på en liten förkromad hink med lock. Vi tittade på varandra. »All paper?« »Yes.« Alla skrattade. »The tv-set and the dishwasher.« Mannen öppnade luckan och visade nöjt leende hur rymlig den var. Sedan gick han bort till en fördragen gardin, drog undan den och öppnade upp två glasdörrar till en stor altan. Vi gick försiktigt ut på det varma kaklet, överväldigades än en gång av utsikten, jag tog tag om räcket, kramade det hårt och kände hjärtat börja slå vilt av glädje. Mannen trängde sig in mellan oss, pekade entusiastiskt ned mot poolen, även den helt ny och fin, jag ville förklara att det var havet som var allt, att poolen var betydelselös, men hejdade mig. Du vände dig om mot dörren och frågade mot flickan vad det kostade och vi fick ännu en gång till svar att det var väldigt hög klass, väldigt hög standard. »Yes, yes, but how much for each night?« »How long are you 18

084202 Pioner.ORIG.indd 18

11/25/08 1:50:57 PM

going to stay?« Vi svarade fyra veckor och möttes av snopna, tveksamma miner. »How much do you have?« Vi skämdes lite för att svara men sa till sist: »Twenty euros per night?« Han var tyst fundersam en stund, såg på var och en av oss med bister min, kastade så en blick bort mot sin fru som stod kvar vid dörren, hon nickade: »Okay.« Yoghurten är kompakt som hårdvispad grädde, sträv och vi ringlar honung över, jag lär mig att duscha kallt, skriker till högt i början men vänjer mig snart. Vilka var de, alla de där paren som bara satt och tittade utan att säga något till varandra? Varje kväll såg vi dem på restaurangerna, hur de satt där i timmar tysta, tillsammans betraktande de övriga paren som var exakt som de själva. Det var skrämmande och du sa att du aldrig ville acceptera något sådant och jag svarade att det med säkerhet var så det till slut kom att bli i alla förhållanden. Så småningom skulle de alla ignorera varandra in i stumhet.

Jag sorterar bland korten, fortfarande kan jag sitta vid öppet fönster utan att frysa. Några dagar sitter jag där i bara bikinin och solar i eftermiddagsljuset, rädd för att färgen ska blekna. Mitt löfte var att sända dig alla kort men nu plockar jag bort och slänger rakt ned i papperskorgen kopian av bilden på hotellägarnas dotter i poolen, de av dig på stranden, ett kort jag tog när du sov, alla kort som någon annan än du och jag är med på. Sedan alla 19

084202 Pioner.ORIG.indd 19

11/25/08 1:50:57 PM

kort på havet, på solens uppgång och nedgång, bergen och blommorna. Naturligtvis ångrar jag det efteråt.

Vi skrattade mot varandra och du sträckte upp armarna mot vattnet ur duschkranen, det var på stranden, vi var ännu ovana och varje gång noterade vi högt deras blickar.

Du vände upp ansiktet, sköljde och spottade, vatten blandat med saliv rann nedför hakan, du sa: »Otillgänglighet och den osynliga makt andra utövar på dem driver män till vansinne.« Och jag ser askkoppen falla i golvet, jag ser det massiva glasföremålet stötas till, falla och brisera mot stengolvet likt en handgranat. Och smärtan efter slaget, den omedelbara utstrålningen i benen och armarna, som om detta föremål istället exploderat inifrån min egen kropp.

När jag kommer fram till de fem korten tagna av de tyska männen blir jag förvirrad. Vi sitter nära varandra på en låg mur, du håller om mig, vi ler, vi håller om varandra, vi ler och tittar på varandra, vi håller om varandra och skrattar, jag håller om dig och pekar med andra armen ut mot landskapet snett bakom oss, vi är halvt vända från kameran, mitt huvud och din överkropp vridna i min utsträckta arms riktning. Din högra hand vilande på min axel. De är de allra finaste korten på oss tillsammans, men jag kommer aldrig att kunna erkänna det.

20

084202 Pioner.ORIG.indd 20

11/25/08 1:50:58 PM

Vi följde de ensamma kvinnornas blickar ned mot stranden, mot unga män som spelade tennis, kastade frisbee och badade. De åt inte, drack knappt, satt bara vända rakt fram mot vattnet, iakttagande, uppslukade, med ett nästintill maniskt uttryck männens rörelser, deras sätt att sträcka ut hela de brunbrända, starka kropparna i varje rörelse, inte vada utan kasta sig i vattnet, inte gå upp ur vattnet utan springa, hoppa och kasta på samma gång, inte prata utan skrika, kasta två frisbees samtidigt, slå volter. Men i det ögonblicket leken var slut och de kände hungern var kvinnorna, deras mödrar, genast där, med en gång nyktra, återkallade till verkligheten, redo med handdukar att innerligt och energiskt gnugga ryggar och skuldror och nackar och hår, torka av svettiga ansikten med särskild handduk, redo att genast ropa till sig kyparen: »Hallå! Menyn till pojken här! En stor cola på momangen! Och så var det menyn tack, vad är mest och går snabbast?« Så bra kunde vi aldrig bli, så uppmärksamma, så hängivna, så förblindat älskande.

Jag frågar dig: »Är det märkligt att även heterosexuella kvinnor attraheras av andra kvinnor?« »Nej, inte alls och undervärdera aldrig dem du förväntas älska. Varken före, under eller efteråt.« Solstolarna närmast våra var reserverade av en engelsman och hans fru som hela dagarna läste Harlequinromaner. De var båda stora men hon var till skillnad från honom vacker och sällsamt intensiv. Brösten 21

084202 Pioner.ORIG.indd 21

11/25/08 1:50:58 PM

hävdes och vällde fram ur bikiniöverdelens urringning var gång hon rätade på sig, för att luta sig närmare bokens uppslag, liksom för att rent fysiskt nå längre in i berättelsen.

Jag ville förstora det vita till bristningsgränsen och när det sedan sprack, se hur innehållslöst, precis hur intet­ sägande det var. Det rann ur munnen, över brösten och magen och ibland när det kom på ryggen fick jag duscha länge, skrubba hela kroppen. Fast i ögonen var det värst, en gång gjorde det mig närapå blind.

Vi drar in väskorna och slår upp dem på det svala stengolvet. Hänger in kläderna i garderoben, en stång och tre lådor var för T-shirtar, linnen och underkläder. Jag har med mig mycket mer, kläder och prylar jag direkt inser att jag inte kommer att använda. Vi väljer krokar i badrummet och sida i sängen, jag tar den närmast fönstret och du den närmast dörren. På våra nattygsbord travar vi upp böcker, block och pennor. Vi radar upp innehållet i våra necessärer på badrumshyllan och kopplar in den lilla stereon i vardagsrummet. Sedan plockar vi fram varsin flaska mineralvatten från kylskåpet och den frukt som är kvar av vår matsäck och sätter oss på altanen. Du skriver en inköpslista och sedan sitter vi bara där tyst stilla tills det blir helt mörkt.

22

084202 Pioner.ORIG.indd 22

11/25/08 1:50:58 PM

Vi går branta trappor ned till stranden, jag har en orange badväska med handduk, solkräm och böcker. Du har en likadan väska fast gul. Två solstolar och ett parasoll kostar fem euro att hyra per dag och du säger att det är för dyrt och blir på dåligt humör varje eftermiddag när mannen i de röda shortsen kommer för att ta betalt. Jag svarar att det är vad det kostar och har alltid jämna mynt redo gömda under handduken att bara ta fram och lägga i den valkiga, framsträckta handflatan. Du klagade över att du blev störd i läsningen och jag erbjöd dig att ge honom dina pengar också men du ville inte vara förberedd. Demonst­ rativt la du boken åt sidan, fällde ned benen till marken, satte dig upp, sträckte dig efter väskan och i den börsen, rotade runt länge. Ibland fick du upp en femtioeurosedel och mannen var tvungen att gå upp till tavernan och växla. Efter en stund kom han tillbaka, sur, och störde oss en gång till. Jag såg dig sen ett efter ett släppa ned mynten i börsen, munnens läppar tyst röra sig, slita igen drag­kedjan och med en skarp rörelse trycka tillbaka solglasögonen mot näsbenet. »Man får aldrig inge falska förhoppningar.« »Men man måste få drömma tillsammans. Att allt sedan inte slår in kan man inte hjälpa.« Jag satte mig också upp, mittemot dig, föste med foten in våra väskor under solstolarna för att vattnet och frukten skulle hållas svala i skugga, jag svarade: »Men då tycker jag egent­­ligen att man inte borde säga någonting alls. Besvikelsen, jag härdar inte ut med den.« »Du kommer att lära dig.« 23

084202 Pioner.ORIG.indd 23

11/25/08 1:50:58 PM

Hotellägarens fru hade sin dotters kropp, smal, närmast klen, svart hår men förvånansvärt ljus hy, knappt skönjbara bröst utan behov av stöd. Hon såg, för den vuxna kvinna hon ändå var, underutvecklad ut. Hennes ögon var pigga och runda liksom ansiktet och munnen välformad och vi tyckte att det var märkligt hur ansiktet kunde vara så brett när resten av kroppen var långsmal. Hon var vänlig men sval, log när vi möttes men aldrig att hon skulle bli inbjudande eller förtrolig. Att hon var vacker tycktes vara en självklarhet och jag tänkte att skönhet för henne inte betydde något speciellt, att det var ett fysiskt attribut som vilket som helst: hår eller ögonfärg, storlek på mun eller näsa. Men säkert var det inte så. På ett sätt var hon perfekt i sin slutenhet liksom ett konserverat foster i formalin. Hennes man pekade varje gång vi möttes ivrigt bort mot poolen: »Go bath down there. There it is nice and clean.« Vi skrattade, svarade att vi ville bada i havet och hans ansikte gjorde en sårad min. Du sa: »Jag tror att känslan av underlägsenhet hos män beror på att de inte anstränger sig. Att de heller aldrig behövt lära sig hur man gör.« På en av restaurangerna sitter de snett bakom oss, ett medelålders par, hon är elegant med blont, lockigt hår och omsorgsfullt sminkat ansikte, han bär de vanliga säckiga shortsen och en blårandig skjorta. Vi tittar i menyn vad det de beställt kostar: skaldjursplatå fyrtiofem 24

084202 Pioner.ORIG.indd 24

11/25/08 1:50:58 PM

euro och det är bara förrätten. »Vet vi vad vi vill se?« »Vi vill väl se allt?« Du slet fram guideboken och slog upp en invikt sida. I kanten hade du gjort kryss i olika storlekar bredvid listan av sevärdheterna. »Men jag vill främst se Kleopatras hus och teatern.« Du lämnade över boken till mig. Jag sa: »Tänk, ingen får bo där och alla måste lämna ön innan dagen är slut.« Vi såg på den blonda kvinnan, hennes tunga smycken i guld och stenar, stela armband som skramlade ned mot handen då hon liksom dröjande lyfte upp en mussla, en räka. Det bars in mer vin och den halvt uppätna brickan byttes ut mot kött och sallad. De sa fortfarande ingenting till varandra och hennes utdragna rörelser blev till en skamsen utfyllnad i tystnaden. »Vad kallar du detta område?« Det var redan efter tredje dagen på stranden, jag hade lagt våra bikinier i blöt i handfatet och tagit av mig klänningen för att duscha, tittat mig själv i spegeln och upptäckt hur rödflammig huden blivit i urringningen. Du låg på sängen och bläddrade i guideboken och jag satte mig ned framför dig med en handduk virad runt kroppen. »Bröstet?« »Men vadå bröstet? Vi har ju två bröst, inte ett och de sitter inte under halsen.« »Hm, nej faktiskt inte.« Vi började skratta. »Det är konstigt, det är ett så känsligt område och ändå vet jag inte ens vilka organ som ligger där under.« Du sträckte fram handen mot rodnaden men jag drog mig undan och reste mig upp.

25

084202 Pioner.ORIG.indd 25

11/25/08 1:50:58 PM

Vi lär oss snart att inte köpa choklad. Under det första besöket i den lilla affären i början av byns huvudgata reagerar vi på att utbudet av vanligt godis är så litet men att det med torra bakverk är desto större. Vi ville testa om chokladen var speciell och köpte en kaka i färgglad stanniol. När vi kom tillbaka till hotellet och packade upp varorna fick jag något mjukt och kletigt i handen, det var chokladen som tvekade mellan ett halvfast och rinnande tillstånd. »Vi borde säga till nästa gång.« »Ja, det är rena lureriet att sälja saker som man förväntar sig att man ska kunna tugga men som man snarare får dricka istället.« »Eller slicka i sig.« Du fnös och pillade ut några hela hasselnötter ur geggan. Två tre stycken, sen var det nog.

En flicka som skrevar, ett renrakat kön, eller bara ännu hårlöst, det är allt efter behag. Tillåtet är även att gå så nära som möjligt, vidröra, ta sönder, leka att ta sönder någonting fint och fragilt, metodiskt korka upp en champagneflaska eller slå av halsen direkt. I extrem närbild behöver man inte se vad som är vad, blunda och låtsas som ingenting. Vem ska egentligen förbjuda? Ingen. Vem ska döma? Ingen. Och när han springer uppför trapporna ligger jag kvar i sängen, känner ormen röra sig från sängens nedre kant, över täcket, tyngden mot min kropp genom täcket, men innan dess, tillbaka från berget till hotellet upptäckte du att nyckeln var borta, att den förmodligen satt kvar på insidan av låset.

26

084202 Pioner.ORIG.indd 26

11/25/08 1:50:58 PM

»Vad tycker du är det mest provocerande?« Det var på torsdagen, fem dagar efter vår ankomst och vi satt på bussen ned till hamnen. Jag kände mig trött och tung efter all sol, hungern infann sig inte som den brukade. »Människor, människor som tackar nej till en.« Och du svarade: »Ja, det är hemskt, men värst är ändå de som först lovar en allt och sen låtsas som om det aldrig hänt. Så blir man plötsligt den med förväntningar, den jobbiga och krävande, utan att alls ha velat det från början.« De nakna låren låg klistrade mot plastsätet, armen mot fönstret, klänningen mot kroppen, håret mot pannan och nacken, allt klibbade, jag försökte dra ned ett vädringsfönster men orkade inte. Jag vred huvudet mot sidan, mot dig: »Nej, det är fullkomligt meningslöst, det finns ingen funktion alls i det.« »Människor som bara talar i futurum. Jag hatar dem.« »Förhoppningar, ingivelser, drömmar, det är bara fult.« Jag svalde, det var torrt, vi sa ingenting mer till varandra, du tog upp boken från knäet och jag fortsatte betrakta människorna som satt omkring oss, försökte urskilja vilka språk som talades. Jag blundade och längtade efter den kommande svalkan från vinddraget på båten.

Hur är det att växa upp och bo på en plats där allting prunkar? Där det som vi hemma sätter i vas eller kruka växer vilt som träd och buskar. Blommor som vrålas ur jorden rakt ut i landskapet. Frukter i överflöd att när som 27

084202 Pioner.ORIG.indd 27

11/25/08 1:50:58 PM