9789170017339

[ Nu höll vi nästan på att skriva att byns egen­

art ligger i att den saknar egenart, men det är nog inte rik­ tigt sant. Förvisso finns det andra platser där merparten av husen är yngre än nittio år, orter som inte kan skryta med nån namnkunnig person, ingen som utmärkt sig inom idrott, politik, affärer, litteratur, kriminalitet. Men på ett sätt över­träffar vi andra orter – här finns nämligen ingen kyrka. Och ingen kyrkogård heller. Ändå har det gjorts upprepade försök att ta bort den egenarten, och en kyrka skulle onek­ligen sätta sin prägel på omgivningen, den stilla klangen från kyrkklockor kan pigga upp en bedrövad män­ niska och klockorna för med sig nyheter från evigheten.

Det växer träd på kyrkogårdar, det finns fåglar i träden och de sjunger. Sólrún, grundskolerektorn, har två gånger sam­ lat in namnunderskrifter med krav på tre saker: kyrka, kyr­ kogård, präst. Men hon har som allra mest fått ihop tretton namn, vilket inte räcker till en präst, än mindre till en kyrka, allra minst till en kyrkogård. Dör gör vi givetvis som alla andra men det är många som uppnår hög ålder, proportio­ 7

nellt sett finns ­ingenstans i landet fler över de åttio, vilket kanske kan kallas egenart nummer två. Cirka tio innevå­ nare närmar sig hundraårsstrecket, döden verkar ha glömt bort dem och vi hör deras fniss på kvällarna när de spelar minigolf i parken bakom äldreboendet. Ingen har lyckats hitta en förklaring till den höga medelåldern, men oavsett om det är maten, livsinställningen eller bergens läge så har vi spontant tackat avståndet till kyrkogården för våra långa liv och hyser därför motvilja att skriva under Sólrúns peti­ tion, innerst inne övertygade om att den som gör det skri­ ver ­under sin egen dödsdom, ja rent ut ropar på döden.

Detta är säker­ligen helt uppåt väggarna men till och med dum­heter kan verka övertygande när döden är inblandad.

I övrigt finns inget speciellt att säga om oss.

Här finns ett par dussin villor, de flesta mellanstora och ritade av själlösa arkitekter eller civilingenjörer, konstigt vilka låga krav vi ställer på dem som sätter prägel på om­ givningen. Här finns också tre längor med sex lägenheter i varje och några tjusiga trähus från första halvan av nitton­ hundratalet, det äldsta av dem nittioåtta år gammalt, byggt år 1903, så murket att större fordon kryper förbi. De största byggnaderna är slakteriet, Mjölkcentralen, Konsumentför­ eningen, Stickateljén, ingendera vacker men där­emot finns här en tjusig pirstump som göts i havet för femtio år sen, hit kommer aldrig några skutor men det är skoj att pinka från piren, det uppstår ett sånt festligt ljud när strålen lan­ dar i vattnet.

8

Byn ligger ungefär i mitten av häradet med landsbygd åt norr, söder, öster, men havet i väster. Det är vackert att skåda ut över fjorden, även om den är nästan helt tom på fisk, det har den alltid varit. Om vårarna drar fjorden till sig livsglada och optimistiska vadarfåglar, man hittar ibland snäckor på stranden och i fjärran sticker tusentals öar och skär upp likt en ojämn tandrad – om kvällarna blodar solen ner havet och då tänker vi på döden. Du anser kanske att det inte kan vara nyttigt att tänka på döden, det gör män­ niskan nedslagen, fylld av hopplöshet, det är skadligt för blodcirkulationen, men vår uppfattning är att en människa bokstavligen måste vara död för att inte tänka på döden.

Har du förresten ägnat en tanke åt hur mycket som är bero­ ende av slumpen, allting rentav? Det där kan vara en jäd­ rigt obehaglig tanke, sällan finns ens en gnutta förnuft i till­fälligheternas spel och vårt liv är i så fall inte mycket mer än ett riktningslöst flängande, det liv som ibland verkar fara åt alla håll men sen ofta tar slut mitt i en mening – kanske är det just av den anledningen som vi har för avsikt att berätta historier för dig från vår by och trakterna runt­ omkring.

Vi tänker inte berätta om hela byn, vandrar inte från hus till hus, det skulle du inte orka med, men här kommer helt säkert att berättas om lidelser som knyter samman dagarna och nätterna, om en lycklig lastbilschaffis, om Elisabets svarta sammetsklänning och han som kom med bussen, om Turid som är lång och full av hemlig längtan, om en man som inte kan räkna fiskarna och en kvinna med blyg and­ 9

hämtning – om en enslig bonde och om en fyratusen år gammal mumie. Vi återberättar alldagliga händelser, men också sånt som överstiger vår fattningsförmåga, måhända därför att det inte finns några förklaringar; människor för­ svinner, drömmar förändrar ett liv, nästan tvåhundra år gamla personer verkar göra sig påminda istället för att ligga kvar på sin plats. Och självfallet tänker vi berätta för dig om natten som ligger över oss och hämtar sin kraft längst bort i rymden, om dagarna som kommer och går, om fågel­ sång och om det sista andetaget, det blir säkerligen många berättelser, vi börjar här inne i byn och slutar på en gårds­ plan i bygderna norröver, och nu sätter vi igång, här kom­ mer det, livsglädje och ensamhet, måttfullhet och vanvett, liv och dröm – ja, drömmar. ]

Universum och en svart sammetsklänning

En natt började han drömma på latin. Tu igitur nihil vidis?

Men länge var det höljt i dunkel vad det var för ett språk, själv trodde han att det hade uppstått av sig självt, i dröm­ men bor mångahanda ting och så vidare. Under dessa år såg allt avsevärt annorlunda ut här i byn, vi rörde oss lång­ sammare och Konsumentföreningen höll ihop allting, han däremot var föreståndare för Stickateljén, vid nyss fyllda trettio. Allt gick honom väl i händer, gift med en kvinna så vacker att en del karlar blev konstiga inombords så fort de fick syn på henne, de hade två barn och vi vill förvarna om att den ene av dem, David, kommer att medverka på dessa sidor. Den unge föreståndaren verkade född till att segra, familjen bodde i byns största villa, han körde omkring i en Range Rover, lät skräddarsy sina kostymer, vi var alla grå i jäm­förelse med honom, men så började han drömma på latin. Det var den gamle doktorn som till slut kände igen språket, tyvärr så dog han kort därefter när Gudjóns by­ racka skäl­lande kastade sig över honom, det gamla hjärtat brast. Vi sköt hundfan dan därpå, och det var inte en dag 11

för tidigt. Gudjón hotade med stämning men skaffade sig sen en annan hund som visade sig vara etter värre, några av oss har försökt köra över den men det är ett djur med snab­ ba fötter. Gamla doktorn kunde så gott som inget latin, några ord och namnet på en del organ, men det räckte sen föreståndaren väl lyckats lägga ovanstående mening på minnet.

Den som ger sig på att börja drömma på latin är knap­ past dussinvara. Engelska, danska, tyska, ja, ja, franska, och till och med spanska, det är bra att kunna lite på de språ­ ken, världen blir större inuti en, men latin, det är nånting helt annat, det är så mycket större att vi knappt litar på vår förmåga att reda ut det närmare. Men föreståndaren var driftig, han klarade av det mesta, ville ha koll på allting om­ kring sig och därför var det jäkligt förargligt för honom när drömmarna fylldes av ett språk som han inte alls förstod.

Då fanns det bara en sak att göra, att bege sig till stan på en tuff tvåmånaders privatkurs i latin.

Han var så flott, nästan fräck under de här åren. Körde till Reykjavik i Range Rovern, köpte en ny Toyota Corolla med automatlåda till sin fru, så att hon inte skulle över­ anstränga sina vackra slanka spiror under tiden han befann sig i stan, ändå hade det inte behövts köpa henne en bil för det fanns de som beredvilligt hade burit henne genom alla byns gator, längs hela livets stig; men han körde till stan i skräddarsydda kostymer, med ett bestämt och otåligt ansikts­­uttryck, självsäker till det yttre men djupt inne i ho­ nom, det kände vi förstås inte till då, bredde fridfulla dröm­ 12

mar ut sig, mest liknade de en spegelblank insjö och en båt väntade honom på stranden. t vå

Vi skulle uppskatta en förklaring, eller flera förklaringar, till den stora förändring, ja det hamnskifte som förestån­ daren genomgick. Han åkte till stan och vände tillbaka helt annorlunda, en man som befann sig närmare himlen än jorden. Ja, han kom från stan, kunde tala flytande latin, det där kastade grus i våra ögon, vi märkte inte genast hamn­ skiftet, han hade ju också fortfarande kvar Range Rovern, men kläderna hade börjat changera, rösten var djupare, rörel­serna långsammare och så verkade det inte bättre än att karln hade gått och fått en ny blick. Den stadiga glimten var borta, istället hade det kommit nånting som vi inte vet vad det heter, kanske tankspriddhet, kanske drömmerier och samtidigt var det som om han genomskådade alltsam­ mans: bullret och tjattret och surret som kännetecknar vårt liv, bekymmer för vikten, ekonomin, rynkorna, politiken, frisyren. Kanske hade vi alla bort åka till stan för att lära oss latin och få en ny blick, då hade antagligen hela byn stigit till väders och svävat in i himlen. Men vi åkte förstås inte nånstans, du vet hur det är, ordentligt fast i vanans magnet­ fält. Och det var just vanan, vardagens sövande ramsor, som förunderligt snabbt vande oss vid den nya blicken, de sjaskiga kläderna, det annorlunda uppförandet. Folk för­ ändras ju också hela tiden, får nya intressen, färgar håret, är 13

otrogna, dör, hopplöst att hänga med i svängarna, dess­ utom har vi fullt sjå med att uppfatta surret inne i den egna skallen. Men ett drygt år efter föreståndarens latinkurs kom det en försändelse från utlandet till postkontoret, en låda märkt med Ömtåligt på nio språk. Ágústa, den enda an­ ställda på postkontoret, blev så till sig att hon inte tordes öppna lådan, så vi blev tvungna att vänta i flera dagar på att få reda på vad det fanns i. Men som du nog kan föreställa dig förekom det gissningar och spekulationer, det lades fram diverse hypoteser som alla visade sig rätt långsökta, för i lådan låg det bara en bok, visserligen en gammal och världs­ berömd bok, Budbäraren från stjärnorna, den är av Galileo Galilei. Det var förstaupplagan, vilket inte är kattskit efter­ som boken kom ut för drygt 400 år sen, den är skriven på latin och på ett ställe återfinns den här meningen: Jag lämnar de jordiska observationerna därhän och vänder mig emot himlen.

Bättre kan den förändring inte beskrivas som han genom­ gick, vår föreståndare, eller Astronomen som nån kallade honom efter att paketets innehåll blivit känt, efter en gam­ mal excentriker som dog för många år sen, givetvis var det meningen som ett hån mot Astronomen, namnet fäste om­ gående på honom, men det hånfulla föll snart bort från be­ nämningen. Faktiskt var det hans fru som berättade för oss om boken, hon verkade ha behov av att tala om för så många som möjligt hur förbytt hennes make hade blivit, 14

och du må tro att många var beredda att lyssna. Hon an­ vände svart läppstift, om du ändå bara fått se henne i grön jumper, så vacker, så gracil, hon bodde i våra drömmar och vissa, till exempel Simmi, som då närmade sig de femtio, ungkarl, duktig med hästar, han hade tolv stycken, var rent förhäxad av henne och övervägde ibland att flytta nån annan­stans för att återfå nån form av jämvikt i sitt liv. Han gav sig ut och red varje dag och man såg ofta att han red förbi hennes hus i hopp om att fånga en skymt av henne, om så bara för en blixtsnabb sekund. Och en dag sadlar Simmi sin bruna häst, rider iväg och får då se att hon raskt promenerar iväg hem­ifrån.

Han tog först en stor omväg för att kunna komma ri­dande rakt emot henne, och de möttes, hon med dessa svarta läppar, detta dockansikte, det röda håret, näsan som en tår, ögonen så blå och på sig hade hon den gröna jum­ pern under en flaxande parkas, vacker, rentav en uppen­ barelse, och ingen vet hur det gick till men Simmi, denne rutinerade hästkarl, trillade av. Skönheten knuffade ner mig från hästryggen, brukade han senare säga, men några föreslog att han helt enkelt hade kastat sig av, i nåt slags förtvivlan eller i ögonblickets vansinne. Han bröt lårbenet, knäckte underarmen, och där låg han. Ingen doktor fanns i byn, den gamle hade dött tre dagar tidigare, jävla hund, jävla Gudjón, och den nye väntades inte förrän om en vecka, vi uppmanades att hålla oss friska under tiden, de hjärt­ klena fick lov att ta det lugnt, och så trillar Simmi av häs­ ten. Hon springer fram till honom, försöker ta hand om 15

karlstackarn, hennes ögon blåare än allt annat. Det var tal om att skicka honom till lasarettet i stan, men vi är inte så mycket för allt fjäsket och tjafset, så veterinärn fick hoppa in istället och han skötte sig bra, Simmi haltar bara lite­ grann idag. De minuter när hon stod på knä bredvid honom och andades söta varma ångor i hans ansikte är de bästa och dyrbaraste i hans liv, minuter som han drar sig till minnes om och om igen. Däremot är det osannolikt att hon skulle ge särskilt mycket för att återuppleva händelsen eftersom hon just hade upptäckt att maken offrat Range Rovern och Toyotan också för Budbäraren från stjärnorna av Galilei. För honom var det en självklarhet, han iddes inte ens prata om saken, vilket förmodligen var det mest skräm­ mande av allt, hon störtade ut, topp tunnor rasande och så full av förtvivlan att hon knappt kunde andas, världen hade börjat gå i bitar runt omkring henne och då dyker den här ryttaren upp.

Det torde få nånting inom dig att brista, till exempel hjärtesträngen, när den människa som du tror att du kän­ ner utan och innan, som du blev förtjust i, gifte dig med och fick barn med, ett hem och minnen, en dag står framför dig som en främling. Visserligen är det vanvett att tro att man känner en annan människa utan och innan, det finns alltid dunkla vrår i mörk skugga, kanske till och med hela byggnaden, men nåja; hon var gift med en tämligen ung man med anseende i samhället, en stöttepelare, en man som hade inflytande på våra liv, ett chanslöst företag blom­ strade under hans ledning och gick med vinst, han var en 16

förebild, han var hoppet och ankaret men börjar så dröm­ ma på latin, åker till huvudstan för att lära sig det språket, kommer tillbaka med en ny blick och säljer sina bilar ett år senare för att bekosta gamla böcker. I jämförelse med allt detta är en enstaka människas fall från hästryggen små­ saker och då pratar vi ändå ännu bara om den allra första början. Dagarna gick upp i öster, de försvann i väster, Astro­nomen syntes knappt till på Stickateljén och Ágústa gick inte så få vändor från postkontoret bort till makarnas villa med nya försändelser, vissa märkta Ömtåligt på nio språk.

Tre eller fyra veckor efter att italienaren Galilei bestulit makarna på deras bägge bilar kom det en ännu äldre bok till Astronomen, Om himlakropparnas omlopp av Koper­nikus, tryckt år 1543. Den kostade multum, det var till och med så att villan var ungefär lika mycket värd, men tålamodet hos denna kvinna som vissa saknar så bittert brast för gott när han fick sig tillsända förstaupplagorna av Johannes Keplers böcker från sextonhundratalet, Rudolfinska tabellerna, Världsharmonien och Drömmen eller astronomi på månen. In­ nan de nådde fram till postkontoret hade många försökt få Astronomen på förnuftiga tankar igen, bankdirektören, häradshövdingen, skolrektorn, fackklubbens ordförande på Stickateljén. Alla dessa frågade: Vad gör du med ert liv, kas­ tar du bort det på böcker, du tömmer bankkontona, blir av med huset, du kastar bort ditt liv, besinna dig, min gode man! Men allt detta till ingen nytta, han bara tittade på dem med sin nya blick, log som om han tyckte synd om 17

dem och sa nånting på latin som ingen förstod. Det är onö­ digt att beskriva fortsättningen i detalj för dig, det har gått uppemot femton år, han äger nu cirka 3 000 böcker och de blir allt fler, de täcker det lilla husets väggar, rätt många på latin, liksom flertalet av dem som bestal honom på skön­ het, bekvämligheter och familjeliv.

Kort efter att Ágústa levererade paketet med Keplers bok flyttade hans fru till Reykjavik med deras dotter, David blev däremot kvar hos sin far som köpte det tvåvånings trähuset här strax ovanför centrum, det hade stått obebott sen gamle Bogga dog i sin säng och ingen märkte det förrän vinden vände och stanken kändes från huset bort till Mjölkcentra­ len – det finns ensamhet också i små samhällen. När Astro­ nomen köpte kåken liknade den en gammal skraltig häst, halvblind och döende, men han bytte ut det murkna virket mot nytt, spräckta rutor mot nya, tänk ifall det vore lika enkelt att förnya en murken världsbild, en döende kultur, sen lät han måla huset helsvart förutom några enstaka vita prickar på tre av sidorna och uppe på taket. Prickarna bil­ dar de fyra stjärnbilder som han är mest förtjust i, Karla­ vagnen, Plejaderna, Cassiopeja och Björnvaktaren. Den fjärde sidan är helt svart, den vetter åt väster och mot havet och symboliserar världens yttersta gränser. Det är inte sär­ skilt upplyftande men västerväggen vetter i alla fall bort från vägen. Astronomens hus är det första man ser av byn när man kommer söderifrån, om dagen är det som om en skärva av natthimlen har fallit till marken och landat i byn.

Det finns ett stort, öppningsbart fönster i taket och sent på 18

kvällen skjuts teleskopet ut genom det, ett öga som suger i sig avstånd, mörker och ljus. Nu bor han ensam i huset – David flyttade ner till byn sjutton år gammal – och lyss­ nar ibland på ljudet när vintermörkret tätnar runt husets fönster. tr e

Som mest arbetade tio personer på Stickateljén, vilket inte alls är illa på en ort med fyrahundra själar, den uppfördes på tre månader sommaren 1983, 380 kvadratmeter och två våningar. Den som tittar ut genom fönstret på övervåning­ en ser över taket på slakteriet och ut över fjorden. Stickatel­ jén uppfördes av staten, såna projekt går så enormt lång­ samt och motvilligt att det är som om alltsammans var på vippen att upphöra varje dag, och så småningom glömmer folk bort vad byggnaden egentligen skulle vara till för. Men mycket här i världen beror på slumpen. Färgerna på ber­ gen, förkylningen i mars, den hastighet med vilken ett hus uppförs; två riksdagsmän satt och söp. Den ene tillhörde Framstegspartiet, den andre var en gammal socialdemo­ krat, och sent på natten beslöt de att tävla om vem som snabbast skulle få igång ett företag med tio anställda i ny­ byggda lokaler i sin valkrets. Därför blev Stickateljén till.

Produktionen kom igång i oktober 1983 under den pur­ unge föreståndarens starka och entusiastiska ledning, han var iväg för att besegra världen när Framstegspartiets riks­ dagsman erbjöd honom jobbet. Därpå följde tio ljusa år, 19

fulla av mening. Maskinerna stretade på nedervåningen, fikarum, toalett och till och med dusch på övervåningen, och dessutom uppläts ett rum till ortens ungdomsförening och dess verksamhet. Goda år, vi kände att detta var början på nånting stort, vi var övertygade om att vår by inte skulle förblöda som så många andra. Vi såg på föreståndaren och kände förtröstan. Maskinerna stretade, strumpor, tröjor, mössor, vantar strömmade därifrån och det kunde vara en vacker syn att titta in på Konsumentföreningen och få se kanske fem bönder i samspråk, alla iförda plagg från Stick­ ateljén, då fanns det skönhet och harmoni i världen och vi saknar den tiden. Men allt tar slut, det är nog det enda man kan lita på här i livet. Tu igitur nihil vidis, föreståndaren drömmer på latin, förvandlas till Astronomen, offrar jee­ pen, huset, hustrun, familjelivet, ett glansfullt rykte och får istället himlen och några gamla böcker. Och en dag nära mitten av nittiotalet bars maskinerna på nedervåningen ut till den stora lastbilen, sen följde många tunga månader, solen och månen lyste in genom fönstren på den tomma maskinhallen.

Det vore orättvist av oss att skylla de onda och förkros­ sande förändringarna på en enda persons drömmar, då skulle du förmodligen tappa tilltron till vårt sinne för rätt­ visa och till och med vår pålitlighet, och vad skulle det då vara för mening att fortsätta med det här? Stickateljéns maskiner hamnade nånstans på östra Island, där var beho­ vet större, fler osäkra röster gick arbetslösa, men helt säkert hade det gjort skillnad om föreståndaren spjärnat emot, det 20

brukar spela roll när stor kompetens, en ny jeep och en skräddarsydd kostym sätter ner foten. Vi minns inte exakt hur länge husets nedervåning stod tom, men under ett helt år erhöll Astronomen feta månadslöner, som föreståndare för ett spökhus. Fotfolket hamnade utan vidare på bar backe, nio anställda, sju kvinnor, två män. Karlarna klarade sig, pratade med sina kompisar från fotbollslaget, skolan, Rotary, detta är karlarnas område. Den ene, Gunnar, blev hjälpreda åt vår elektriker, Simmi, och den andre, Ásgri­ mur som kallas Ossi, blev hjälpreda åt rörmokaren, mura­ ren och snickaren, delade sin arbetsvecka mellan dem och har med tiden blivit alltiallo och efterfrågas till allehanda uppdrag. Ossi börjar varje dag med att tacka försynen som skickade Stickateljéns maskiner till östra Island, avsevärt närmare soluppgången.

Av kvinnorna är fem stycken fortfarande arbetslösa, fast det gått många år. Fem arbetslösa kvinnor, det är samman­ lagt tio armar. De två andra hade bättre tur, den ena heter Elisabet och vi ska berätta mer om henne senare; den andra heter Helga och sitter vid telefon mellan klockan 8 och klockan 17 fem dagar i veckan.

Förmodligen var det rektorn här, Sólrún, som ordnade Helgas anställning. Sólrún hade länge gått omkring och varit bekymrad över den stress som plågar nutidsmänni­ skan, det är tempot, det är påfrestningarna, det är livet. Hon drog i en tåt i systemet, skrev ett brev, talade med infly­tel­ serika personer, sen slog sig Helga ner vid telefon och där har hon suttit sen dess. Jobbet, som är ett slags pilot- eller 21

försöksverksamhet, vi vet inte riktigt det rätta ordet, består i att lyssna på den som ringer upp, skjuta in ett och annat ord, kanske en hel mening, men hon behåller sin sinnesro vad som än händer. Så enkelt är det, och ändå inte så väl­ digt enkelt. En del ringer bara för att prata, de är ensamma, vill höra nån andas; andra däremot för att bli av med all otålighet, all oro och ängslan som den andfådda samtiden virvlar upp i oss. Sólrún var av den åsikten att Helgas arbete skulle minska spänningarna hos en del, lindra ensamhetens sveda hos andra. Om stressen skrev hon i ett av breven: »… ett fenomen som lagras i oss och som det därför är nödvändigt att då och då få utlopp för.« Helga är runt de fyrtio, ogift, hon har ett barn och hen­ nes nacke är mjuk och vacker. Barnets far, en bonde söder om byn, tänker avsevärt på henne, på nacken som han ofta kysser i andanom, och det gör vi också förresten. Hon trivs med jobbet, hon fördjupar sig i tjocka luntor om psykologi, hon läser böcker som försöker analysera samtiden, många av böckerna är på engelska, Helga är ofta tacksam för att hon blev av med jobbet på Stickateljén. Vissa dagar är i och för sig jobbiga, folk ringer så fulla av stress att de bara vrå­ lar, de kan vara rent rosenrasande och häller då ovett över Helga, de tömmer sig och mår bättre efteråt men ibland luktar det bränt om hennes öron när hon dukar fram mid­ dag åt sig och sin dotter om kvällen. Enstaka personer har ångrat så djupt att de tappat besinningen i telefon att de skickat diverse grejer som ska symbolisera ånger, tacksam­ het, vackra tankar; Anton, byns taxichaffis, skickar henne 22

blommor, konfekt, rödvin, sexpack med öl, en flaska vodka, en bok, en hundvalp, en gång ett ljusbrunt lamm med ögon som återspeglar himlen. Valpen har vuxit upp till en praktjycke, lammet till ett får som lever livets glada dagar i Helgas trädgård. Det är skoj att se henne vandra omkring i byn, vi kommer ihåg henne i våra aftonböner och säger: Gör så att det svarta ovettet inte får Helgas vackra huvud att sprängas.

Med ovett avser vi inte bara det som folk vrålar eller säger i telefonluren, uppluckrade och störda av samtiden, vi tänker minst lika mycket på de fem kvinnorna, de tio ar­ marna, som inte fick jobb. De träffas två gånger i veckan, vilket de gjort ända sen den dag Stickateljéns maskiner bars ombord på lastbilen, de håller varandra sällskap och fyller upp den tomhet som hör till livet som arbetslös. Tio armar i ett finrum, tio arbetslösa armar som en gång var delar av ett kretslopp, satte sitt avtryck på ett dagligt liv, men titta på dem nu, vilket slöseri med armar, och tiden går. De talar inte alltid väl om Helga, de skulle sköta hennes jobb bättre och ta bort alla taskspelarkonster, psykologiböcker, det ljusbruna fåret, klä sig i röd t-shirt och svarta jeans, de tio armarna far omkring i luften som arga bin. Och nu har kar­ larna börjat ringa upp henne för att prata om äktenskapet, klaga på sina hustrur, ett otillräckligt sexliv; änklingar, frånskilda och ogifta ringer och pratar om ensamheten. Vi borde anmäla till socialdepartementet, säger en av dem, eller kanske såna ärenden hör till hälsodepartementet – de är inte säkra på sin sak och månaderna kommer och går, de 23

fem kvinnorna tittar tillsammans på Hemma hos …, följe­ tonger, matlagningsprogram, pratshower, de har faktiskt fullt sjå att hänga med både i teveutbudet och i byns liv, och under de senaste åren har det blivit svårare att hålla isär dessa två. Men det är tio arbetslösa armar, ett soffbord fullt med tårtor, färdigrätter, kaffetermosar, recept, självhjälps­ böcker, populära romaner, det är sommar, det är vinter, glödande sommarljus, becksvarta nätter. f yra

Det skulle knappast gå att bo här vid världens ände ifall inte vintern vore så lång och himlen svart. Under vinterns kvällar och nätter strövar Astronomen omkring utanför byn med blicken mot himlen, ibland med en fin bärbar kikare, och om han inte är utomhus sitter han vid det stora teleskopet som suger ner avstånden till byn, han hänger över böcker, vissa på detta gamla språk, latinet, han stude­ rar datorskärmen och tänker mycket. Håret blir grått, han är mycket begåvad, han förstår mycket i universallivet som vi inte alls har en aning om. Några av oss har frågat om han har sett Gud skymta förbi, men Astronomen pratar inte om Gud, det räcker väl att ha himlen och latinet, stjärnor över­ ger aldrig en människa men man lär inte kunna säga det­ samma om Gud. Stjärnorna är ständigt nära, även om vi som är bundna vid vardagen har lite svårt för att prata om nära och stjärnor på en och samma gång; Reykjavik ligger avsevärt långt bort, Sydney på enormt avstånd, men ändå 24

bara ett stenkast i jämförelse med Mars, den närmaste stjär­ nan, som ligger 230 miljoner kilometer bort, det är väldigt lång väg att köra för Astronomen i den gamla Mazdan som kommer upp i 110 kilometer i timmen nerför långa utförs­ backar. Men allt är förstås på avigan och relativt, de flesta ord har så många sidor att det gör oss vimmelkantiga, den män­niska du lever ihop med kan till exempel befinna sig längre bort än planeten Mars, varken ett rymdskepp eller en stjärn­kikare överbryggar det avståndet. Men ingen lever av himlen allenast, det har gått många år sen Stickateljén la ner, omkring nio år sen Astronomen blev av med före­ ståndar­lönen och vad lever han av? Det kostar avsevärt att leva, även om man inte är intresserad av högtryckstvättar, större teve­apparat, den senaste köksinredningen, vi tänker en hel del på det men törs inte fråga Astronomen rätt ut, han som strövar omkring på jordens yta, lång, mager, med stort grått hår och ögonen grå och bottenlösa, nånting he­ ligt över den mannen, den som befinner sig i hans närvaro sänker automatiskt rösten, försöker undvika de små strunt­ tankarna. Vi frågar honom om stjärnorna, himlen, Koper­ nikus men inte om mycket annat och inte alls om pengar.

Till och med gamla Laura undviker att plåga honom med sina berättelser, om bara vi hade lika stor tur. Betraktad på avstånd är hon som ett litet fett r, förfärligt långsam i rörel­ serna men misstänkt skicklig på att tränga in oss i ett hörn på Konsumentföreningen, banken, Vårdcentralen och utan omsvep dra igång en redogörelse för sitt liv, och jämt är det som om hon verkar börja mitt i en mening. Hennes liv har 25

blivit väldigt långt, kunde man dra ut åren som ett mått­ band skulle det med lätthet nå till Jupiter, men knappast tur och retur. Men varför ska då vi, fåkunniga och inte dug­ liga till mycket, nersjunkna till öronen i vardagens enfor­ mighet, ha nånting emot en man som bär himlavalvet i sitt huvud och som får ett halvt tjog brev om året från hela världen, alla på latin. fem

Det finns fortfarande de som tar sig före att skriva brev.

Och då menar vi på det gamla sättet, att skriva ner orden på ett papper eller knappa in dem på datorn och göra en ut­ skrift, stoppa i ett kuvert, ta det till posten, och detta fast mottagaren inte får brevet förrän tidigast dagen efter, ofta avsevärt senare. Är inte det att klamra sig fast vid en svun­ nen värld, reaktionärt, att blåsa på en glöd som falnat? Vi har vant oss vid fart, man knappar in ord på datorn, trycker på send och de är framme. Det kallar vi effektivitet. Och vad är det då för mening att skicka brev med posten, det är knappt vi har tålamod för sån långsamhet – eller varför an­ vända häst och vagn när man har bil? Orden inne i datorn kommer i och för sig att försvinna, bli till intet, stängas in i gamla program, raderas när datorn kraschar och våra tan­ kar och uppfattningar blir till luft, om hundra år, för att inte säga tusen, vet ingen att vi funnits till. Vi borde natur­ ligtvis strunta i det, vi lever här och nu och inte om hundra år, men en dag ramlar vi över ett gammalt brev, fanken 26