9789170017728

1 En orange plastpåse från Sainsbury’s svepte för fulla segel längs med den mörka trottoaren. Med putande mage och handtagen i vädret svassade den fram som en viktoriansk herre ute på söndagspromenad, passerade en trädgårdsgrind och följde den låga stenmuren tills en plötslig vindfläkt knuffade till den, lyfte tjockisen från marken och vräkte den rakt in i sidan på en stor vit skåpbil.

Tömd på luft skrynklades påsen ihop på marken och slog sig mjukt till ro under skåpbilens bakhjul.

Bilen, som inte ens hunnit bli tre veckor gammal, hade redan blivit stulen och fått falsk registreringsskylt. Den stod omsorgsfullt parkerad vid trottoarkanten och motorn var fortfarande varm. Det skulle bara dröja sex timmar tills den hittades utbränd i skogen och då skulle alla kriminaltekniska spår av männen som färdats i den nästan vara utplånade.

Tre män satt på rad i kupén med ansiktena vända åt samma håll och betraktade huset på andra sidan gatan.

Föraren, Malki, pundarsmal, stödde sig mot ratten. Insjunkna ögon syntes innanför träningsoverallens mörka huva och blicken irrade hit och dit över gatan som en katt på flugjakt.

De två männen bredvid honom rörde sig som om de var sammanvuxna. Eddy satt i mitten och Pat längst ut vid dörren. Båda var ungefär tjugofem år och hade arbetat ihop i sju år som dubbla dörrvakter på nattskiftet. De hade sett på film tillsammans, träffat och dumpat kvinnor, gått på gym tillsammans och precis som ett gift par hade de anpassat sig efter varandra. Båda var biffiga och identiskt klädda i splitternya svarta kamouflagebyxor, höga 5

snörkängor, skottsäkra västar och rånarluvor som de rullat upp i pannan. Hela utstyrseln var nyss uppackad och vecken syntes fortfarande.

En närmare granskning skulle ha avslöjat skillnaderna mellan dem. Eddy i mitten drack för mycket sedan frun och barnen stuckit. Han åt flottig färdigmat sent på kvällen när han kom hem från jobbet och omintetgjorde allt det han åstadkommit på gymmet. Han hade blivit plufsig och bitter. Eddy fäste blicken på det han inte hade.

Det faktum att Pat var snygg hade länge orsakat osämja mellan dem. Än värre var att han såg yngre ut än Eddy. Han var mer måttfull till sin läggning och åt och drack inte lika mycket, rökte mindre. Han hade begåvats med en tjock blond kalufs och tilldragande regelbundna drag, och han utstrålade ett slags lugn som fick kvinnor att känna sig trygga. Näsan var knäckt men det fick bara ansiktet att se sårbart ut.

Det var Eddy som hade kommit på idén och skaffat utrustningen. Stridslystet köpte han båda utstyrslarna i samma storlek, sin egen. När de klädde sig tillsammans i Eddys ostädade etta tog han fram en burk med svart kamouflagemakeup som de skulle kleta ut i ansiktet, så som de brukade göra när de spelade paintball. Milt, nästan ömt, sa Pat nej och fick honom att ställa undan burken. De skulle ha rånarluvor på sig, det var inte nödvändigt och dessutom torkade det där joxet så att det kliade i skinnet på Pat. Pat blev orolig när han märkte hur förtjust Eddy verkade när han tog fram burken. Det var som om de lade sista handen vid en häpnadsväckande halloweenkostym i stället för att förbereda intrång i ett hem, ett brott som skulle kunna medföra fängelse i tjugo år. Pat hade hittills inte ens blivit kvarhållen över natten.

Nu fingrade han på den tillplattade näsryggen och satte handen för ansiktet för att dölja sin tveksamhet medan han såg upp mot målet.

Han tittade ner på pistolen i knäet. Den var tyngre än han hade föreställt sig och han oroade sig för att han inte skulle kunna hålla upp den med en hand. Han kastade en blick på Eddy och 6

upptäckte att vännen glodde på huset som om det hade förolämpat honom.

Pat borde inte vara här. Han borde inte ha lockat med Malki heller. Nu handlade det inte längre om att pigga upp Eddy. Det här var farligt, det kändes fel. Han tittade bort. Eddy hade gått igenom för mycket på sista tiden. Inga jättegrejer men sådant som gjorde ont, och Pat kände att en enda förebrående blick skulle kunna klyva honom mitt av. Han tittade bort mot den prydliga lilla trädgårdsgången och det tysta, upplysta huset, och tänkte att tjugo år var rätt mycket bara för att visa att man tyckte synd om någon som blivit övergiven.

Det var en trevlig enfamiljsvilla i ett plan, välproportionerad med en smal trädgårdsremsa som löpte hela vägen runt hörnet till tvärgatan. Nuvarande ägaren, som var pragmatisk och inte brydde sig om estetiska värden, hade stensatt gräsmattan och rabatterna för att få en parkeringsplats. I vardagsrummet flimrade ett blåaktigt ljus från teven. Genom glasrutan i ytterdörren sken en varmt rosa hallampa. ”Ser du?” sa Eddy lågt med blicken riktad mot huset. ”Ett ensamt fientligt objekt i vardagsrummet. Litet, möjligen kvinnligt.”

En kvinna i sitt hem. Ingenting fientligt med det. Men det sa Pat inte utan nickade. ”Okej.” ”Vi går in längs den bakre väggen, glöm inte det, och så håller vi oss där det är mörkt tills vi når ytterdörren.” ”Okej.” Pat kunde inte jargongen och aktade sig noga för att förvilla sig bort från detta enda ord. Eddy njöt av alltsammans, hela specialoperationsgrejen, och Pat ville inte förstöra nöjet för honom. ”Sen”, sa Eddy och övergick till kvasimilitaristiskt teckenspråk.

Han pekade på Pat, antydde en framåtrörelse, rörde vid sitt eget bröst och vred på huvudet för att visa att han skulle hålla vakt. Han mimade hur Pat knackade på ytterdörren, ögonen spärrades varnande upp när ett tänkt fientligt objekt öppnade och sedan högg han ett Gå! Gå! Gå! med händerna i luften. Handen 7

tog sig in i huset sicksackande som en fisk i vass och tittade in i rummen som låg i anslutning till hallen för att samla alla fientliga objekt i hallen. ”Sedan frågar vi efter Bob. Inte förrän då. Inte förrän då. Varna inte den jäveln när han kanske fortfarande håller sig gömd. Och inga namn när vi väl är inne. Förstått?” ”Okej.”

Eddy vände sig om och med handens baksida daskade han till den darrige föraren på armen. ”När dörren öppnas för andra gången är vi på väg ut. Starta bilen då, stanna där framme.” Han pekade på trädgårdsgrinden. ”Fattar du?”

Malki stirrade envist ut på gatan. Ansiktet var slappt, ögonen glasartade. ”Malki.” Pat lutade sig över Eddy och rörde försiktigt vid Malkis underarm. ”Hallå där, Malki, hörde du vad Eddy sa alldeles nyss?”

Malki vaknade. ”Visst, visst, ingen fara, så snart jag ser ljus – vroom. Där framme, var det så? Raka vägen dit.” Han höll hårt i ratten och nickade beslutsamt, till hälften bekräftande, till hälften skakigt som en hög pundare. Ögonfransarna var lika morotsfärgade som håret, raka och långa som en kossas.

Pat bet sig i läppen och lutade sig tillbaka. Han tittade ut genom sidofönstret men kände Eddys förebrående blick bränna mot kinden. Malki hade kommit med därför att han var Pats yngre kusin. Malki behövde pengar, det gjorde han alltid, men han var inte rätt person. Inte Pat heller, om sanningen skulle fram.

En stund satt alla och tittade på huset. Pat tuggade på kindens insida, Eddy var arg och rynkade pannan, Malki nickade och nickade och nickade.

Vinden friskade i.

Den lamslagna plastpåsen som fastnat under skåpbilens bakhjul kvicknade till. När vinden drog in under bilen fylldes påsens ena hörn så att den slet sig fri och gled fram under karossen.

På den breda tomma gatan kom påsen på fötter, genomförde en elegant hjulning tvärs över gatan mot huset och fick fart i det 8

starka tvärdraget i hörnet. Den steg tre meter upp i luften som en ballong, en orange måne, högre och högre upp tills den seglade iväg utom synhåll från skåpbilen, runt hörnet till husets andra sida och över taket på en blå Vauxhall Vectra.

Vauxhallens strålkastare var släckta, men två män satt i framsätet och väntade, hopsjunkna med armarna i kors.

De var knappt fem år yngre än låtsassoldaterna i skåpbilen runt hörnet, men de hade haft sundare matvanor, vårdat sig mer om sitt utseende och verkade på det hela taget snyggare och mer lovande.

Omar var skranglig och tafatt, en vandrande armbågsknuff.

Han såg så där överjordiskt mager ut som unga män kan göra innan de lägger på sig lite, och allt hos honom var utsträckt: näsan var lång, käken spetsig, fingrarna så långa och smala att de verkade ha ett par extra leder. Mo, som satt i förarsätet, hade runt ansikte och en lökformad nästipp som skulle svälla upp allt mer ju äldre han blev.

De hade väntat i tjugo minuter, pratat lite för att få tiden att gå men mest suttit tysta. Radion mumlade i bakgrunden och det mjuka gula skenet från den lyste upp deras hakor. Ramadan AM sände lokalt endast en månad om året. Stationen fyllde sin tablå med unga glasgowbor som kom med klumpiga nya versioner av åsikter de snappat upp i moskén eller på band. Mo och Omar lyssnade inte för att få moralisk vägledning, men församlingen var liten och ibland kände de talarna och fick sig ett gott skratt när de lät nervösa eller sa något dumt. Debatterna var bäst när kvällen var ung och alla var hungriga. Mo och Omar brukade överrösta irritationen och mässa: ”Hit med käket, hit med käket.”

Nu satt de mest tysta. Mo i förarsätet vilade blicken på ett helt uppslag om Lamborghinibilar i en veckotidning. ”Men för helvete”, sa han för sig själv. ”Den där vill jag inte ha om jag så fick betalt.”

Omar svarade inte. ”Jag menar att var fan man än parkerar den bilen blir den rispad till strimlor.”

9

”Den är inte till för att köra ärenden åt morsan.” Omars röst var överraskande ljus. ”Du ska glida runt i kvarteret, bli sedd i den.”

Mo såg på honom. ”Imponera på snygga tjejer menar du?” ”Ja.” Mo såg på bilderna igen. ”Ja, det vet väl du som är en sån känd hjärtekrossare.”

Omar gnuggade sig hårt i högra ögat med sina spinkiga fingrar. ”Hör du, kvinnor slåss om mig. Fast när du är där ligger de lågt för annars skulle du kanske känna dig underlägsen liksom.” ”Så klart”, sa Mo och nickade mot tidningen. ”Du är ju frikostig med dricks.”

Omar sträckte på sig och gäspade. ”Jag är som en magnet, jag drar till mig kvinnor i hela världen”, sa han släpigt.

Mo satte ett upprört finger på bilden av en gul Lamborghini som tog en kurva på en solig bergssida. ”Den ser ut som ett farthinder. Folk vet ju inte om de ska bli imponerade eller sakta farten.”

Oraklet på Radio Ramadan talade om vad klockan var, tio och tjugotre, och båda räknade tyst för sig själva.

Mo var den som först öppnade munnen. ”Vi väntar så där fem minuter till.” ”Ja.” Omar gäspade njutningsfullt ännu en gång och ryste till efteråt. ”Fan vad trött jag är … Man får väl inte röka här, eller?” ”Nä, då stinker hela bilen.” ”Öppna fönstret här, då.”

Mo muttrade argt och tryckte på knappen på sin sida för att öppna Omars fönster. Sedan flinade han snett och öppnade sitt eget. Omar suckade och plockade fram sitt paket, räckte en cigarrett till Mo och tog en själv innan han tände båda.

De satt där och drog ytliga bloss, alltmedan vita sjok av rök plattades till mot vindrutan. Oktobervinden sög ut tunna rök­ slingor som letade sig upp över taket, ut på den tysta gatan.

Runt hörnet, i framsätet på den stulna skåpbilen, drog Eddy och Pat ner sina rånarluvor och rättade till hålen för ögonen.

10

Eddy tog sin pistol och han och Pat såg på den. Pipan vibrerade och förstärkte darrningen i handen. ”Sätt igång”, nickade Eddy, plötsligt arg.

Pat tvekade ett ögonblick innan lojaliteten körde ut honom ur bilen. Redan när han stod på gatan ångrade han att han stigit ur.

Bakom honom gled Eddy ner, stängde dörren och puffade Pat i ryggen så att han tumlade fram mot grinden.

Pat vände sig om och tog sats, redo att säga vad han tyckte, men Eddy märkte ingenting. Han höll pistolen tätt intill sig och sprang nerhukad över vägen till grinden och uppför den mörka gången.

Pats ögon rann i blåsten och genom tårarna såg han hur Eddy sprang fram på gången, snabbt och hukande, förtjust som om det var på lek. Pat kom jagande efter, härmade honom med huvudet ner och ryggen rak, en mänsklig murbräcka. De avverkade den branta trädgårdsgången på rad, Eddy i riktning mot det rosa lampskenet vid ytterdörren, Pat på språng efter för att avstyra alltsammans. Plötsligt svängde Eddy bort från gången och ställde sig i skuggan av staketet.

Pat hann i fatt honom. ”Eddy –” Men Eddy höjde pistolen så att han höll den intill kinden och sedan osäkrade han den. Han höll kolven med båda händer och andades tungt av upphetsning när han snabbt rusade fram till ytterdörren.

Pat iakttog Eddy och märkte att han hade alltför hög fart för den korta sträckan. Eddy kom fram fortare än han tänkt, vände klumpigt och slog ryggen mot väggen så att huvudet rycktes bakåt och smällde i teglet så att det hördes lång väg.

Eddy knep ihop ögonen av smärtan. Han vek sig i midjan, flämtade och viftade med pistolen för att få igång Pat. Plötsligt undrade Pat om han kunde ta tag i Eddys arm och släpa honom tillbaka till skåpbilen. Eller om han bara kunde vända om själv, stiga in i bilen till Malki, vägra att röra sig. Men de hade redan lagt ut för skåpbilen och köpt pistolerna, och dessutom måste Malki få betalt. Malki måste absolut få betalt.

11

Pat tog ett djupt andetag, hoppades mot bättre vetande på det bästa och släntrade lättjefullt ut ur skuggorna fram till ytterdörren.

Han ringde på.

En behaglig treklang hördes inne i hallen och ett ögonblick senare uppenbarade sig två skepnader bakom den matta glasrutan, den ena en bit bort i hallen och den andra stod helt nära, bara någon meter från ytterdörren.

Gestalten längre bort var högdraget rak i ryggen, talade otydligt och lät förargad. Den andra svarade släpigt, oförskämt. Hon hade kommit ut från vardagsrummet som låg till vänster om dörren.

Det var hon som var det fientliga objektet som de fått syn på från skåpbilen. Definitivt av kvinnligt kön, smärt och klädd i jeans och grå T-tröja. Det långa svarta håret hängde löst på ryggen.

Mjuk som vatten sträckte hon fram handen mot dörrlåset.

Dörren gled upp och varm luft slog emot Pats näsa som kände doften av rostat bröd.

Rosa matta och väggar. Till vänster, mellan vardagsrumsdörren och en annan dörr, stod ett litet svart telefonbord. På väggen ovanför det hördes ett ljudligt tickande från en svart sammetsklädd klocka som såg billig ut och pryddes på bakstycket av en pennteckning i guld föreställande en moské eller något liknande.

Pat bedömde storleken på hallen med dess sex dörrar. Pakistansk musik hördes från ett inre rum, så det fanns åtminstone en person till i huset.

Pat såg på det fientliga objektet som hade öppnat dörren. Hon var inte uppenbart vacker, för näsan var lång och spetsig och hon hade arga röda fläckar på kinderna. Varken då eller senare kunde han förklara varför han blev så tagen av att se henne eller varför han stod där alldeles stel med pistolen hängande vid sidan och bara tog in det perfekta ”S” som håret formats till där det låg över axeln. ”Hello Monkey”, stod det på T-tröjan, en slogan i grönt mot urblekt grått med bokstäver som spruckit och knäckts i tvättmaskinen.

Aleesha såg frågande på honom, blicken slingrade sig över hans 12

ansikte som om hon försökte förstå poängen med det svarta ylletyget. En slinga blåsvart hår gled mjukt ner från axeln och lade sig till ro över hennes lilla äppelrunda bröst. Hon hade västerländska kläder och verkade inte ha någon behå under T-tröjan, vilket var konstigt för det syntes tydligt att hon var dotter till mannen, hon liknade honom, och Pat hade alltid trott att de där gamla asiatiska gubbarna höll döttrarna i strama tyglar. ”Vem fan är du …”, ropade mannen längst bort i hallen. Han var liten till växten, sextio eller sjuttio år, hade en prydlig liten amishliknande skäggardin och var klädd i ljusblå, perfekt struken nylonpyjamas, ”som kommer in hit …”, rösten blev svag när han uppfattade faran, ”så sent?”

Struken pyjamas och värme och rostat bröd. Pat kände snålvattnet rinna till. Han ville stiga in och ta av sig jackan, men en hård axel träffade honom bakifrån och föste in honom i huset.

Eddy trängde sig in, snubblade på dörrmattan och vacklade sidledes in i den rosa hallen så att alla iakttog hans galna krabbdans tills han åter höll balansen och stod där hjulbent. Rånarluvan hade glidit på sned och han såg ingenting förrän han hade dragit den rätt. Han kom ihåg att han hade pistolen med sig och höjde den men verkade förvånad när han fick syn på den i handen.

Pat, som stod vid andra sidan av hallen och tittade på, förstod hur generad han hade blivit. Eddy tog ett djupt andetag, lutade huvudet bakåt och ropade ”BOB! BOB!” genom rånarluvans munhål.

Hans entré, klädsel och uppförande var så distraherande att ingen riktigt hörde vad han sa. Mannen i pyjamas tittade ängsligt bort mot dörren för att se om någon mer var på väg in. Flickan bredvid honom stelnade till. Rädsla lade sig som dimma i hallen.

Pat såg på flickan igen. Kinderna hade bleknat, ögonen var vidöppna och hon bevakade Eddy samtidigt som hon var uppmärksam på fadern. Än en gång slogs han av hennes skönhet, kände hur hjärtat lugnade sig och fjunet på huden reste sig som om det ville nå fram till henne. Hon märkte att han tittade och att det fanns någonting vädjande och förundrat i de ljusblå ögonen.

13

Aleesha var i tonåren och således enbart intresserad av världen när hon var dess mittpunkt. Hon såg att Pat tyckte om henne och längtade efter att hon skulle tycka om honom också, hon gladde sig åt hans ohöljda beundran, men hon var ung, fadern stod där intill och hon blev plötsligt enormt blyg.

Hon log tillgjort, böjde huvudet så att håret gled ner över ansiktet som en gardin och sedan tog hon ett steg tillbaka mot vardagsrumsdörren.

Rörelsen fick fart på Eddy. Han störtade sig över henne, tog henne i armen och ryckte henne tillbaka mot Pat. ”FÖRSÖK INGENTING, FÖR HELVETE. STÅ HÄR. STANNA HÄR!” När han fått henne ur balans släppte han och snodde tillbaka till mannen i pyjamas. Aleesha stod kvar, lutad åt ena sidan. Hon blängde på armen som Eddy hade djärvts att röra vid. Fräck som fan. Pat log under sin yllemask. När hon rätade på sig var hennes ansikte ett par centimeter från Pats bröst. Hon såg upp på honom med halvöppna, fylliga läppar och rädslan fick ett ögonblick ge vika för ilska.

I det ögonblicket, då hon inte längre var skräckslagen, ställde Pats yllekantade ögon en ordlös fråga. Aleesha rätade på ryggen, stod där i hela sin längd, tittade ner längs den långa näsan och svarade med en långsam, stolt blinkning.

Båda log och tittade bort.

Pat såg ner i den främmande rosa mattan och tog sitt förnuft tillfånga. Han höjde den tunga pistolen mot taket, halvhjärtat som om han visade den för henne, och Aleesha kvävde en skräckslagen fnissning.

En skarp smäll drog allas blickar mot en dörr på andra sidan om hallen. Den öppnades långsamt och en stor fyrkantig man tittade ut i hallen. Billal liknade sina farbröder, inte sin lille pappa, och den jättelika kroppen överraskade och förskräckte.

Trots att han bara stod någon meter bort vrålade Eddy åt honom. ”BOB? Är det du som är Bob?” Storögd och stel i axlarna kom Billal ut ur rummet, men han höll i dörrhandtaget bakom ryggen så att dörren förblev stängd.

14

”BOB?” ”Nej”, sa Billal lugnt, ”jag är inte … det finns ingen här som heter Bob.” ”ÖPPNA!” skrek Eddy och viftade med pistolen mot honom. ”ÖPPNA DEN DÄR DÖRREN!” Billal kastade en blick mot sina fötter och svalde generat. ”Hm, nej, det vill jag faktiskt inte.”

Aleesha fnös när hon hörde det och Pat fick en anledning att se på henne igen. Hon höll handen över munnen och fingrarna glittrade gulligt av många små billiga ringar. Hon hade lösnaglar som inte klistrats fast ordentligt och pekfingernageln satt snett.

Hon kunde inte vara mer än sjutton. Han borde inte tänka så om en sjuttonåring. Han hade brorsdöttrar i den åldern.

Eddy klev målmedvetet fram till Billal och riktade geväret mot hans näsa. ”SÄTT FART!” Som hypnotiserad av pistolen klev den store mannen långsamt åt sidan. Eddy lyfte foten och sparkade upp dörren med hälen.

Rummet var svagt upplyst. Mitt emot dörren stod en gammaldags, hög dubbelsäng med sliten gavel i mörkt trä. I sängen satt en uppsvullen kvinna med håret på ända och två fingrar som en sax runt en kolossal, brun bröstvårta. I andra handen vilade en mycket liten babys kala huvud.

Hon stirrade på pistolen och tryckte barnet mot barmen så att hon dolde bröstet.

Eddy stod fortfarande och glodde på det ställe där den nakna bröstvårtan hade varit. ”Ut”, sa han. ”Kom ut hit.”

Billal ställde sig mellan dem med handflatorna som en vägg framför pistolen. ”Ta det lugnt med den där.”

Eddy greps av panik. ”RÖR INTE VID MIN PISTOL! INGEN RÖR MIN PISTOL.” ”Okej, okej”, sa Billal och höjde händerna till tecken på underkastelse. ”Ingen fara, det är lugnt.” ”OCH DU”, röt Eddy som stigit åt sidan för att kunna rikta sig mot kvinnan i sängen, ”UT MED DIG.” ”O, men jag får inte stiga upp”, sa hon och såg på den store 15

mannen för att få stöd. ”Jag kan börja blöda.”

Eddy kastade en blick på Pat, såg hur han längtansfullt kikade på Aleeshas hår och vrålade tvärs över hallen: ”LYFT PISTOLEN FÖR FAN, PAT.” Alla i hallen upptäckte misstaget innan Eddy själv gjorde det.

Han borde inte ha sagt Pats namn. Billal tittade bort, pappan ryckte till och Aleesha kvävde en ny skräckslagen fnissning.

Eddy bet sig i underläppen och började darra av förfäran. Det gick inte bra. Det gick inte alls bra.

Eddy som inte tyckte att han hade någon bundsförvant i hallen vände sig till Billal igen: ”DIN JÄVEL! DIN JÄVLA SKITHÖG! BOB! VAR ÄR BOB?” Billal höjde åter händerna. ”Men det finns ingen som heter Bob här. Det finns ingen mer i huset. Vi har ett spädbarn här.

Stick bara”, han gjorde en gest mot ytterdörren. ”Stick bara och så pratar vi inte mer om saken, va? Ni sticker och så blir det inga problem, eller hur?” ”Vem är det som skriker?” En mors befallning. Alla stelnade till och vände sig mot den inre delen av hallen.

Sadiqa var lika bred som hon var lång, och hon var inte särskilt lång. Hon hade inte glasögonen på sig, så hon kisade bort mot de två svarta skuggorna i maskeraddräkter vid dörren. ”Omar? Vad har ni hittat på nu, pojkar?”

Med en fet boxares obegripliga grace rusade Eddy bort till henne och den gamle mannen, och så tog han tag i deras underarmar och släpade iväg dem till Billal. Han ställde dem på rad, riktade pistolen mot dem i tur och ordning och skrek så högt att rösten sprack: ”VEM …”, till Aamir, ”ÄR …”, till Billal, ”BOB?” till Sadiqa.

Det var bara Sadiqa som svarade. ”… en pistol …?”

Nu var det mot henne som Eddy riktade sin uppmärksamhet och Aamir klev fram för att distrahera honom. Han höll upp händerna, sänkte blicken och ruskade på huvudet, inställsam som en bondpojke i forna tider. ”Du, här finns bara indier. Ingen Bob. Ingen Bob, fel hus.”

16

Sadiqa såg på Aamirs nacke och sög ogillande på sina tänder.

Men Aamir brydde sig inte om henne och fortsatte tigga: ”Ingen Bob, vännen. Fel. Gå nu. Inga problem.”

Den svarta sammetsklockan tickade ljudligt.

Ingen visste någon råd. Utom Aleesha. Förvirrad som hon var av rädslan och den ohöljda komplimangen i Pats blick kände hon sig säker på att allt skulle gå bra, att det faktum att folk kommit in beväpnade bara var något slags godartat missförstånd. Hon ville reda ut det. Hon tittade på Pat från sidan, log och sträckte fram handen mot rånarluvans kant för att rycka den av honom med ett muntert ”Tjoho” så att obehagligheterna tog slut.

Pat som oväntat kände krafsande naglar i nacken blev rädd och snodde runt.

Han hade inte tänkt trycka av.

Omar och Mo hoppade överraskat till när de hörde skottet in­ifrån huset och såg det vita ljuset blixtra till i Billals och Meeshras sovrumsfönster.

De vände sig mot varandra för att få bekräftelse på det de sett, avläste chocken i den andres ansikte och slängde samtidigt upp bildörrarna, släppte cigarretterna på gatan och lät bilen stå vidöppen när de rusade över trottoaren. I tur och ordning hoppade de över den låga trädgårdsmuren och rusade runt hörnet fram till ytterdörren. Omar sparkade upp den.

Malki var lugn nu, cool, okej. Ur ögonvrån såg han en glimt av rosa ljus när ytterdörren öppnades. Han mindes instruktionerna och gick till handling.

Han skrynklade ihop den fortfarande varma aluminiumfolien i handen och tänkte kasta den över axeln men hejdade sig när han kom på att det inte vore så klokt. Han log åt sin klartänkthet och stoppade folien djupt ner i fickan på munkjackan. Med mekanisk precision vred han sedan om tändningsnyckeln, lossade handbromsen, släppte upp kopplingen och körde långsamt tvärs över gatan till mötesplatsen.

17

Han gratulerade sig till att ha kommit ihåg instruktionerna men glömde stanna och brakade in i den låga trädgårdsmuren så att skåpbilens vänstra strålkastare krossades.

Glaset klirrade glatt när det föll ner på trottoaren och Malki bet sig i läppen.

Omar sparkade upp dörren. I hallen stod människor, stela som om de frusit till is. Två främmande män fanns där, klädda i militärgrönt. Det luktade konstigt, rökigt och svavelaktigt. Alla stirrade på Aleesha och först kunde varken Mo eller Omar fatta varför.

Hon stod med armen upp, som om hon pekade på väggklockan. Omar följde hennes blick mot handen. Någonting suddigt mörkrött, ilsket rött med fingrarna i en enda röra som spretande sågtänder.

En röd orm ringlade sig plötsligt nedför armen.

Vild i blicken vände hon sig mot främlingen som stod framför henne. ”Men för helvete, min hand!” sa hon och både orden och uttalet var förbjudna i det här huset.

Pistolmannen kved fram en bön om förlåtelse.

En tjockare pistolman rusade fram till Omar och Mo, riktade revolvern mot deras ansikten, fram och tillbaka. ”EN AV ER ÄR FANIMEJ BOB.” Ingen sa någonting. ”DU”, han satte pistolen mot Mos bröst, ”du är Bob.” Men Mo hade en annorlunda näsa än de andra. Omars drag var typiska för familjen, han hade Aamirs långa näsa och Sadiqas smala käkparti. Han väntade inte på att Mo skulle svara utan riktade pistolen mot Omar och sa lugnt: ”Du är Bob.” Sadiqa kunde inte behärska sig längre. Hon sträckte armarna mot sitt älsklingsbarn och skrek: ”Inte Omar! Inte min Omar!”

Då blev Eddy förvirrad. Dörren stod öppen och i tystnaden hördes ett klirrande ljud från fallande, krossat glas när Malki backade ut ur murens omfamning. ”Fan ta er”, sa Eddy elakt. Han sträckte sig fram och grep hårt 18

om Aamirs hals. Den lille mannen protesterade inte och inte höjde han handen heller utan tittade ner för att inte blanda in någon annan.

Eddy klämde till men förstod att den gamle inte tänkte göra motstånd eller försvara sig och blev plötsligt lugn. ”Ni kan hälsa Bob att jag vill ha två miljoner pund i använda sedlar innan kvällen i morgon. Ringer ni snuten dör skithögen här. Nu ger vi igen.

För Afghanistan.” ”Afghanistan?” fräste Sadiqa. ”Jag är från Coatbridge, vad har det –” Hon hejdade vreden, böjde huvudet och tystnade.

Aleesha sänkte långsamt handen och såg hur blodet pulserade ut ur kladdet. ”Min hand, för helvete”, viskade hon.

Eddy släppte taget om Aamirs hals, flyttade sig så att han stod bakom och slog armen om mannens bröstkorg.

Alla i hallen stålsatte sig i väntan på en pistol mot Aamirs huvud, på mera vrål, men Eddy gjorde ingenting sådant. I stället lutade han sig tillbaka och lyfte utan ansträngning upp den gamle mannen, varpå han baklänges bar ut honom genom dörren som om han varit en tung lampa.

Pat bröt ögonkontakten med Aleesha, mumlade ännu en fåraktig bön om förlåtelse och följde efter honom ut.

Det blev plötsligt liv i hallen. Sadiqa vaggade bort för att fånga upp Aleesha vars knän höll på att vika sig. Hon höll upp dotterns hand ovanför huvudet för att hejda blödningen, knuffade bort telefonluren från dess plats och dunkade in 999 på tangenterna. Billal blockerade sovrumsdörren med sin kropp medan han tog fram mobilen ur fickan och slog numret med tummen.

Till och med Meeshra som låg i sängen med babyn sprattlande mot bröstet kastade sig efter mobilen på sängbordet och ringde larmcentralen.

Omar och Mo störtade ut på gatan efter de beväpnade männen.

Skåpbilens ena strålkastare lyste extra starkt på grund av det krossade glaset. När den körde ut på gatan höll bakdörren just på 19

att stängas av en knubbig hand, och Omar lät höra ett klagande litet skrik: ”Fan ta er …”

Mo tog honom i axeln och drog iväg med honom mot Vauxhallen. De sprang till bilen.

Mo körde och Omar höll utkik efter skåpbilen. Vägen var mörk.

Till vänster låg en golfbana, till höger fanns en mörk rad med buskar och snår fram till en kal mur. Trots att vägen var bred och rak, och trots att det inte fanns någon trafik på gatorna, hade de tappat bort en stor vit skåpbil, den enda andra bilen på hela jävla vägen.

De hade koll på den vid ett tillfälle, det var de säkra på: Mo hade fått syn på bakljusen framför dem och de satt tillräckligt högt över vägen för att kunna tillhöra en skåpbil. Han såg en glimt av en vit dörr när den försiktigt kröp runt ett hörn, trots rött ljus.

När de kom fram till bron över motorvägen M8 saktade Mo farten eftersom det lyste rött, och Omar stack plötsligt ut armen framför Mos ansikte och träffade honom på hakan. ”Stanna!” ropade han, ”stanna!”

Mo trampade på bromsen så att Vauxhallen krängde till och stannade tvärt. Omar, som inte satt på sig bilbältet, gled ner på golvet som en drucken i en fars och slog kinden mot instrumentbrädan. ”Polis!” skrek Omar nerifrån golvet och pekade förbi Mo mot dörren. ”En polisbil!”

En polisbil stod prydligt parkerad i en liten ficka, beredd att ta fast fortkörande motorcyklister. De två poliserna där inne hade sett hur Vauxhallen kom susande längs den öde vägen i riktning mot dem och de hade tänkt sig att följa efter den ut på motorvägen, stoppa den och få användning för sina sarkastiska kommentarer, men tvärniten överraskade dem. De såg hur Omar hoppade ur bilen och lät dörren stå öppen medan han sprang fram till dem. ”Polis! Var snäll och –” Ett kraftigt rött märke slog upp på kinden efter det häftiga mötet med instrumentbrädan.

20

Poliserna var på sin vakt, lossade bilbältena, öppnade dörrarna och steg ur för att möta honom. ”Hade ni på er bilbältet nyss, sir?” ”Nej, förlåt, men hör på, min pappa har blivit bortförd i en skåpbil.”

Men de lyssnade inte. De betraktade hans kläder.

Båda pojkarna var klädda i traditionella vita påsiga byxor och skjortor. De hade precis kommit från moskén och poliserna tyckte att de såg särskilt renskrubbade och konstiga ut. Omar hade träningsskor och en Adidaströja med huva och blixtlås över sin kameez, men Mo bar kofta och loafers och hans glesa skägg var oklippt.

Mo blev plötsligt medveten om deras främlingskap och log vänligt. ”Okej, va?” sa han glatt till polisen som stod närmast, men spänningen och rädslan påverkade både röst och ansiktsuttryck. Båda poliserna flyttade händerna till bältet. En lastbil mullrade förbi på motorvägen under dem. ”Nej”, sa Omar hjälplöst, ”var så snäll och hjälp oss, några män förde bort min pappa i en skåpbil. De var beväpnade.”

Poliserna stod tysta och granskade dem. Från den öppna Vauxhallen fördes ljuden från Radio Ramadan ut i den fridfulla förortsnatten; det var någon, en ung man, som pratade med löjlig arabisk brytning och diskuterade Koranen.

Båda pojkarna insåg plötsligt hur egendomligt allt det här verkade i polisens ögon.

Polisen som stod närmast Omar tog det här som en vink och slog upp sin anteckningsbok. Han talade långsamt. ”Och hur var namnet, sir?” ”Omar Anwar.” Han fortsatte prata medan polisen skrev upp det i boken. ”Men hör nu, beväpnade män kom hem till oss och stal min pappa, de hade pistoler.”

Polisen vägrade att titta upp från anteckningsboken. ”Hur stavas det, sir?” ”Han har blivit kidnappad.” ”Jag förstår. O-M-A-R, A-N-W-E-R?” ”Ja visst, just det. Vi följde efter skåpbilen ända fram till de sista 21

trafikljusen, men sen tappade vi bort den och jag tror att de var på väg ut på motorvägen. De kan försvinna vart som helst …”

Polisen som antecknade kastade en blick på bilen, på byxorna, lyssnade på rösterna. Omar skrattade till. ”Nej, men hör nu, min pappa är bara en liten gubbe som har en butik, det är ingen terroristgrej, det är bara beväpnade killar. De ville ha pengar. Afghanistan, sa de att det var, nånting om Afghanistan.” ”Var snäll och vänd er om och lägg händerna på biltaket, sir.” ”De är brottslingar!” ”Var snäll och lägg händerna på bilen bara, sir.” Han lät mer bestämd den här gången. Omar gjorde som han ville.

Den andre polisen gick bort till Mo och tecknade åt honom att följa Omars exempel. När pojkarna placerats på var sin sida om bilen tog poliserna sig an en man var och kroppsvisiterade dem.

Mo visste att han var den som såg mest utländsk ut på grund av skägget och därför började han prata lågmält med polisen som kroppsvisiterade honom. Han ansträngde sig att tala på bästa public school-maner. ”Vi förstår verkligen att ni måste göra så här, det gör vi faktiskt, men min gode väns far är en helt vanlig man. Han är skotte.”

Omar, som stod på andra sidan om bilen, såg hur polisen bakom Mo fick en elak glimt i ögonen. Plötsligt förstod han att bästa sättet att väcka medkänsla inte var att låta överklassig och han försökte signalera det till Mo, men Mo såg inte på honom. ”Ni förstår”, fortsatte Mo, ”min väns far fördes bort från sitt hem av pistolmän, de skadade hans sextonåriga dotter.” ”Jaså, minsann?” ”Ja. De knuffade in honom i en skåpbil och vi sprang efter, följde efter bilen, men det verkar som om vi har tappat bort den.” ”Varför ringde ni inte till polisen, sir?” ”Vi följde efter dem.” ”Har ni ingen mobil? En kör, en kan ringa.” ”Ja, det är klart … vi tänkte inte så … Det är en stor vit skåpbil, kanske en Mersa, en transportbil, det vänstra strålkastarglaset är trasigt så den lampan lyser starkare, det beror 22

på att de körde in i en mur nära vårt hus –” ”Jaha? Jaså?” Polisen talade stridslystet långsamt. Han slutade kroppsvisitera Mo, smålog självbelåtet och knäppte med kulspetspennan.

Omar, som tittade mot motorvägen över Mos axel, fick just då syn på skåpbilen som med sin klart lysande strålkastare kom körande mot dem på den tomma motorvägen. ”Å!” hojtade han, lade händerna på Vauxhallens motorhuv, tog ett skutt över den och rusade bort till skyddsräcket precis som skåpbilen försvann under bron. Omar hängde över räcket och vrålade efter den: ”Nugget! Nugget!”

En förlamande ilning av smärta högg till i axeln, kilade uppför halsen och runt om bröstkorgen så att knäna vek sig. Han vred sig medan han gled ner på marken i sitt försök att vända sig i polisens låsta, smärtsamma grepp.

Polisen tog tag i Omars handled och lyfte honom, lika lätt som om han varit en ihålig käpp, och förde honom tillbaka över vägen till polisbilen. Genom räcket på andra sidan såg Omar den vita skåpbilen dundra iväg på motorvägen i riktning mot staden.

23

2 Alex Morrow bet långsamt i pekfingret, pressade in tänderna tills hon hörde hur skinnet krasade lite. Hon var så arg att ögonlocket på höger öga ryckte och suddade till den förbirullande utsikten genom det regnvåta bilfönstret. Om hon inte lugnade ner sig innan de kom fram skulle hon häva ur sig någonting, göra bort sig inför honom. Tanken på att träffa Grant Bannerman ansikte mot ansikte fick henne att bita sig i fingret igen.

För många år sedan hade en välmenande polislärare sagt åt henne att aldrig ifrågasätta en överordnads beslut, att glömma rättvisa, bara få jobbet gjort, strunta i politiken och inte ta med någonting hem. Vad fan visste väl han, tänkte hon nu och lät tänderna sjunka ännu lite djupare in i huden. Han blev aldrig mer än polisinspektör. På hennes nivå var hela jobbet politik, som om hon hade någonting annat att tänka på, som om hon hade ett hem.

Det genant melodramatiska anslaget fick henne att ta reson.

Hon befriade fingret ur tändernas grepp. Hon hade ett hem.

Självklart hade hon ett jävla hem. Det var bara det att hon inte ville gå dit.

Bilen spann tyst och den uniformerade föraren tog god tid på sig, följde alla trafikförordningar eftersom hon satt i bilen. Han tog inga risker. Vid varje rödljus drog han åt handbromsen. Det var på håret att hon klappat till honom.

Hon visste att vreden var oproportionerlig och spretig, den läckte ur henne som vatten från en socka. Man hade lagt märke till den, tagit upp den i bedömningen av henne. Det är ingenting, sa hon, det handlar inte om någonting särskilt.

24

Natten hade varit händelselös tills nu. I oktober kom kylan och då skyndade de berusade gatuslagskämparna hem till värmen för att klå upp undergivna fruar, då gav sig de riktigt farliga männen iväg till solen för att övervintra. Inledningen på det akademiska året var en bra tid för att ta itu med långa utredningar och gamla olösta fall.

Gatorna var tomma. Kallt regn trummade milt mot rutan, sveptes undan av vindrutetorkare som rytmiskt avslöjade och dolde Vicky Road. De var på väg mot en adress som var välbekant för henne från barndomen, en förort som var så stillsam att hon inte åkt tillbaka dit på flera decennier. Kriminaliteten här bestod av inbrott, stökiga tonårsfester, lokala problem.

Hon såg att föraren kastade en osäker blick på sin tysta GPS för att hitta rätt. ”Ta till höger i rondellen”, sa hon. ”Sedan vänster.”

De var bara några gator bort, så hon gick igenom minneslistan som hon alltid tog till inför möten med okända människor. Håret snyggt, diskret makeup på rätt ställe, hon drog med fingret under ögonen. Hon hade små ögon och mascaran hade en tendens att kladda undertill. Handväskan på bilgolvet, inget personligt stack ut, inga tamponger eller fotografier. Hon rättade till dräktjackan, rörde vid knapparna med fingertopparna och kontrollerade att rustningen var komplett.

Bilen stannade i gatukorsningen, för där stod en provisorisk ”infart förbjuden”-skylt och föraren tvekade, visste inte om han skulle bryta mot lagen eller följa den och virra omkring för att komma runt kvarteret och nå adressen via bakgator. ”Kör in”, snäste hon.

Han svängde långsamt in på gatan, som om han egentligen inte ville. Nu erinrade hon sig att han hade fått en uppsträckning för att han brutit mot hastighetsbegränsningen, så han ville visa chefen att allt sådant låg bakom honom.

Gatan var mindre än hon mindes och husen var låga enplanshus och inte de ståtliga byggnader som hörde till hennes minnesbild. Som liten brukade hon tvära över denna gata varje dag på väg till skolan. Handen mindes fortfarande moderns varma 25

handflata när hon följde henne över gatan. Hon slöt fingrarna om handflatan vid tanken. På den tiden hade de här kvarteren förefallit enormt förmögna.

Rakt framför dem hade man spänt blåvita band över gatan så att den stängts av. En uniformerad polis stod framför bandet och gick fram till förarsidan när bilen saktade in och stannade. I det kalla vädret var han klädd i skyddsjacka och stora vadderade handskar, enligt reglementet. Medan han gick fram till fönstret flätade han in den ena handens fingrar i den andra. Det var inte så länge sedan som Alex hade burit uniform och haft på sig de löjligt vadderade handskarna, och hon mindes att de fick fingrarna att spreta på ett obekvämt sätt. Föraren öppnade fönstret.

Polisen böjde sig ner. ”Gatan är avstängd.” ”Jag är här med chefen”, sa föraren och pekade på Morrow. ”Å”, sa polisen och rodnade, generad över att han inte sett henne genom vindrutan. ”Ursäkta. Kan ni parkera där borta?” ”Ja, men se efter lite bättre nästa gång, va?” sa Morrow.

Föraren flinade belåtet och försökte markera att han stod på hennes sida medan han körde in en bit på vägen.

Hon kunde se hela vägen bort längs den tomma gatan till avspärrningen i andra änden. Huset låg till höger och fyllde upp hörnet mot tvärgatan så att brottsplatsen bildade ett besvärligt ”T” kring huset. Rakt framför henne, bortom den andra avspärrningen, stod polisbilar med utryckningslampor som fortfarande blinkade så att gatan ömsom badade i blått, ömsom rött, precis som Askungens klänning. Vid Morrows ände av gatan dröjde sig några kolleger från ordningspolisen kvar framför bandet, eldgaffelsraka ryggar, händerna på ryggen, en formell hållning som meddelade alla att poliser med mycket högre rang fanns i närheten.

Föraren gjorde en vid sväng. ”Ska ni, eh, ska jag backa?” ”Stanna, bara.”

Ett ögonblick öppnade han bestört munnen men stängde den sedan beslutsamt och stirrade rakt fram när han drog åt handbromsen. Reagerade inte. Glömde rättvisa. Hon visste att hon 26

gjorde fel som talade till honom på det sättet, men hon visste inte hur man klarade upp sådana här saker. Hon öppnade dörren och steg ut i det milda oktoberregnet, tog ett djupt andetag och lutade sig in i bilen igen. ”Förlåt”, sa hon tvärt. ”Jag var ohövlig.” Föraren såg rädd ut. ”Mot er.” Förklaringen hjälpte inte. Hon blev nervös, svor över sig själv och smällde igen dörren. Allt skulle bli lättare om hon bara var ohövlig, helt enkelt.

En äldre polis med uppgifter om brottsplatsen på en skrivskiva kom fram. ”Inspektör Alex Morrow”, sa hon och han antecknade, ”London Road.” ”Tack, ma’am. Inspektör Bannerman och kommissarie Mac­ Kechnie står där borta.” Han pekade mot husets framsida runt hörnet. Hon såg en samling huvuden bortom den låga trädgårdsmuren. ”Är MacKechnie här?”

Han verkade också förvånad. MacKechnies närvaro innebar att det var ett viktigt fall. Ett karriärsbefrämjande fall men inte hennes fall, mindes hon och skar tänder. ”Var ni först på plats?” ”Ja.” ”Spärrade av alla ingångar?” ”Ja. Kallade hit vapenpiketen, och de är just på väg härifrån nu.” ”Så då är pistolmännen försvunna?” ”Ja. Hela huset är genomsökt.” ”Avlossades skott?” ”Ett, en sextonårig flickas hand sköts av.” ”Det var som fan.”

Han hummade instämmande. ”Och de boende?” ”Alla står där borta och redogör för det som hände.” Han pekade bort mot det ställe där bilarna stod och blinkade. Bakom dem stod en samling människor klädda i kombinationer av ytterkläder 27

och pyjamasar, tofflor och skor, och så poliser med anteckningsböcker som talade med dem, en i taget. Alla som bodde inom det avspärrade området hade säkert släpats ut från sina hem tills vapenpiketen, den speciella beväpnade enheten, hade gett klartecken om att faran var över. ”Bra”, sa hon, ”snyggt jobbat”, väl medveten om att hon gottgjorde sin oartighet mot föraren genom att vara trevlig mot den här polisen. Hon visste att det inte var så man skaffade sig allierade, utan man måste faktiskt vara trevlig mot dem man hade förolämpat. Men hur som helst såg han glad ut. ”Var går man in?”

Han använde pennan för att visa hur man skulle gå längs gatan och runt hörnet.

Morrow kröp under avspärrningsbandet och gick långsamt och med blicken mot asfalten för att hitta eventuella ledtrådar.

Hon stannade och såg upp. Huset låg på höger sida med en liten mur mot trottoaren och sedan en slänt, lite gräs och därefter en tegellagd parkeringsplats. En rad med bilar stod där: en Nissan minibuss, en Audi, en ny Mini och en liten och smutsig vit skåpbil.

På gatan bredvid henne, försedda med stora vita objektmarkeringar, låg två cigarrettfimpar. Hon böjde sig ner och kikade på dem och såg att de var av märket Silk Cut. De hade slocknat där de låg och askpelaren satt kvar på papperet som gulnat av tjäran.

De låg ungefär med en och en halv meter mellan sig, som om de hade kastats ut från en bils sidofönster. Hon såg tillbaka mot polisen som hejdat deras bil. ”Säg – varför har man inte säkrat de här?” ”Vi skulle vänta tills fotografen tagit en bild, ma’am.”

De borde ha säkrat dem. Det regnade och fanns det något DNA på fimparna skulle det försvinna. Dålig brottsplatsledning.

Morrow blev förtjust.

Hon fortsatte fram till hörnet och såg de boende bättre: tre asiatiska män som stod tillsammans, unga män som talade med uniformerade poliser. Ett äldre vitt par stod där också, båda i 28

ytterkläder med pyjamas under. En ensam och arg ung hemmafru med sovrufsigt hår stirrade på henne. Morrow blängde tillbaka: Tillåt oss att be om ursäkt för det besvär vi orsakar er medan vi räddar er från beväpnade angripare. Morrow såg bort mot huset.

Det fanns två ingångar till trädgården: en bred järngrind som ledde rakt upp till parkeringsplatsen innanför gatan och så en liten i smidesjärn som stod öppen mot gången fram till ytterdörren. Hon svängde om hörnet och såg en hög med nytt splitterfritt glas på trottoaren. Ovanför högen hade några tegelstenar i muren tryckts in.

Mot hennes vilja väcktes intresset. Hon kände hur det hände: lösa, irrelevanta fakta registrerades och arkiverades i hennes minne, slutledningskonstens välbekanta privata landskap. Hon missade alltid alla dessa politikens finesser, personliga lika väl som yrkesmässiga, men det här kunde hon. Det var det enda som Alex Morrow kände sig helt säker på. Hon var bra på det här.

Hon tittade upp och såg att de stod med armarna i kors precis utanför den lilla grinden och väntade på att vapenpiketen skulle lämna fastigheten. Inspektör Grant Bannerman och kommissarie MacKechnie stod sida vid sida, så nära att axlarna nästan snuddade vid varandra, och såg tillbaka upp mot ytterdörren medan de lyssnade på två uppiggade uniformerade poliser som underrättade dem om vad vittnena hade uppgivit. Bannerman nickade som om han redan visste vad som hade hänt och bara hade kommit för att övervaka alla andra. Bredvid honom iakttog MacKechnie uppskattande sin skyddsling, ett litet eko av nickandet.

Bannerman. Det solblekta håret var för långt, hängde ner en bit över ögonen, och han var muskulös, solbränd. Hon tänkte att han nog ville se ut som en surfare, men i hennes ögon såg han ut som en streber, en pojke med en pappa i kåren som presenterat honom för de överordnade. Det var på det sättet han hade fått sin befordran till inspektör medan han fortfarande var kvar på kriminalavdelningen, CID. Morrow hade blivit tvungen att lämna CID, återgå till uniformen, ta sina examina på det sättet och sedan bli förflyttad tillbaka. Utan vänner, utan sponsor hade hon 29

klarat det tack vare sina meriter. För att bli inspektör när man var på CID måste man fjäska för överordnade, gå på fotbollsmatcher med dem, spela golf och låta dem vinna.

Morrow och Bannerman hade delat arbetsrum i en månad men det gick inte bra. Hur många koppar kaffe han än hämtade åt henne, hur många Kit Kat han än köpte i automaten såg hon i hans blick att han skämtade om henne bakom hennes rygg, att han inte tyckte om henne och var rädd för hennes humör. Han hade redan haft rummet i två månader när hon kom och han framstod som lättsam samt var fyra år yngre. Och hon var besvärlig, det visste hon. Om Morrow arbetade tillsammans med sig själv skulle hon sluta anstränga sig och sätta sig några skrivbord bort.

Bannerman såg att hon kom gående mot dem nu och hans leende dröjde sig kvar för länge, det miste sin fräschör på hans läppar. ”Sir”, nickade hon åt MacKechnie, men kunde inte förmå sig att se på Bannerman. ”Grant.”

Grant Bannerman nickade tillbaka. ”Okej, Morrow? Vad händer?”

Hon kände hur blodet försvann från ansiktet. ”Hej” dög inte åt Bannerman. ”God afton” dög inte. Det måste vara nån klichéartat banal hälsning, nånting från en låt, nåt Elvis sjungit eller nån annan jävla grej. Han kämpade för att skilja sig från mängden eftersom han inte gjorde det. Hon strävade efter att passa in och kunde inte. Avundsjukan fick henne att koncentrera sig på honom, lägga märke till små egenheter som gjorde honom sårbar, så som en lätt solarierodnad i huden, hans tendens att ta åt sig äran för andra människors arbete och att han, trots att han föreföll så självsäker, ofta såg vilsen ut i andra mäns sällskap.

Hettan steg i kinderna och hon visste att hon snabbt måste dölja sin reaktion. ”Bevismaterial ligger och blir vått där”, sa hon. ”Två cigarrettfimpar som måste säkras.”

Bannerman hade gjort fel och visste om det. ”Vi väntar på fotografen.”

30

”Det är ju ingen mening med att bevisa att de låg här om spåren har sköljts bort, eller hur?”

MacKechnie blinkade överseende. ”Bäst att se till att de säkras.”

Bannerman nickade åt en av poliserna att få det gjort.

Vapenpiketen var på väg ut ur huset. De såg skräckinjagande ut när de trängdes i dörröppningen. Fyra storvuxna män i svarta skyddsdräkter skymde ljuset i hallen. Var och en var försedd med en hotfullt stor pistol som de höll med tvåhandsfattning som om det var sannolikt att den skulle avlossas av sig själv och åstadkomma hål i någonting viktigt.

De skrattade åt någonting när de gick nedför gången, och lättnaden syntes i axlar och ansikten. Så snart ett vapen hade använts måste piketen tillkallas för att antingen avväpna någon person eller se till att inga pistolviftande galningar dröjde sig kvar i någon garderob och tänkte hoppa ut när polisen kom. Det var ett kortvarigt jobb med hög stresspåverkan. Nytt folk rekryterades hela tiden och de tillkallades allt oftare för varje månad som gick.

Det kom en strid ström av vapen till Glasgow från Irland och de såldes för en spottstyver.

När gruppen kom förbi tog de för givet att MacKechnie var den överordnade och riktade sitt besked till honom: ingen var kvar där, det fanns inga vapen i huset, en kula satt i väggen och där var mycket blod. En av de boende var kvar, en sängliggande nybliven mor som vägrade att stiga upp. ”Sängliggande?” frågade Morrow.

Alla männen tittade på henne som om de såg henne för första gången. ”Ja”, sa deras inspektör osäkert, ”hon har just fött barn. För en vecka sen eller så.” ”Varför ligger hon till sängs?” ”Hon sa att hon kan få en blödning.” Inspektören var generad och alla skrattade. ”Jag har inte den rätta utbildningen för att kolla hennes stygn, eller hur?”

Hon iakttog hur de fnissade tillsammans. Till och med Mac­ Kechnie stämde in. Bannerman tittade bort. Inspektören öppnade 31

munnen för att förbättra skämtet och säga någonting rått, men fick syn på uttrycket i Morrows ansikte och stängde den igen. ”I alla fall är vi klara”, sa han och kastade en medlidsam blick på Bannerman som måste dras med Morrow. ”Vi sticker.”

De såg skocken med storvuxna män försiktigt ta sig till den bortre delen av T-korsningen, trippa på tå tills de hunnit långt bortom avspärrningen och brottsplatsen. De steg in i sin blänkande svarta minibuss.

Morrow önskade att hon var ensam och fick bita sig igen men andades in och vände sig till polisassistenten. ”Vad är det som har hänt?”

Han drog efter andan för att svara, men Bannerman avbröt honom. ”Familj hemma efter ramadanbönerna i moskén –” ”Vilken moské?” ”Centrummoskén för barnen, pappan i Tintagell Road.”

Morrow nickade, det lät sannolikt. Centrummoskén var stor, dit gick folk från hela staden och unga människor fick tillfälle att kolla in varandra. Tintagell var mindre och kändes som en kvartersmoské med en mer sammanhållen församling. Om kidsen gick till Centrummoskén var de inte så stadsdelsbundna, inte gängmarkerade. Bra kids. ”När de samlats hemma”, fortsatte Bannerman, ”ringer det på dörren och dottern öppnar för hon tänker att nån familjemedlem hade glömt nycklarna. Fadern står i hallen. Två maskerade män kommer in och ropar hotelser, de letar efter någon som heter ’Rob’. Kräver pengar och befaller dem att inte –” ”Mycket?” ”Två miljoner.” ”Pund?” ”Ja.” De såg på huset, värderade det, och MacKechnie sa: ”Kan det vara värt ungefär trehundratusen, kanske?”

Morrow och MacKechnie nickade i samförstånd. ”Två miljoner i kontanter? Fick de det?” ”Det fanns ingen där som hette Rob.” 32

”Vilken hudfärg hade pistolmännen? Var de asiater?” ”Vita. De hade på sig rånarluvor, men de var vita.” ”Vem är Rob?” ”Vet inte. Alla är indier, jag menar att de har indiska namn i alla fall, så … Ingen som heter Rob.” ”Ingen inneboende? Ingen lurig pojkvän?” ”Ingen. När det inte blev några pengar”, fortsatte Bannerman, ”stack de med fadern som gisslan.”

Morrow tittade fortfarande fundersamt på huset. ”Kan det bara vara så att de fått fel adress, då?” ”Det har inte kunnat säkerställas”, sa Bannerman, vilket betydde att han inte visste. ”Det kan inte vara fråga om en felaktig adress”, sa hon till MacKechnie och fick honom att se längs gatan, ”för precis där borta ligger Albert Drive –” ”Miljonärshyllan”, avbröt Bannerman. Han lutade sig fram mellan dem och nickade som om han själv hade kommit att tänka på det.

Hon knogade på: ”– så om de bara var ute efter en familj med pengar skulle de gå dit och slå in en dörr.” ”Alltså –?” MacKechnie uppmuntrade henne att dra en slutsats.

Bannermans nickande blev maniskt. ”Alltså kom de hit avsiktligt, sir. De hade fått info om någon och därför trodde de att här fanns pengar. Kontanter, kanske.” ”Såvida inte –”, Bannerman var tvungen att dra till sig Mac­ Kechnies uppmärksamhet igen, ”såvida de inte gick till ett annat hus, satte igång larmet eller nåt, och kom tillbaka? Jag menar, det borde vi kolla.” Rösten tappade styrka redan mitt i meningen i takt med självförtroendet.

Det var ett jävligt dumt förslag. ”Jag tror nog att om beväpnade män hade trängt sig in någon annanstans i kväll skulle sambandscentralen ha meddelat vapenpiketen”, sa MacKechnie tillrättavisande.

Morrow såg bort mot polisbilarna som stod utspridda på gatan. ”Blev de tillsagda att inte kalla på oss?”

33

Bannerman ryckte besvärat på axlarna. Han borde ha tänkt på det.

Polisassistenten svarade och höll fram vittnenas redogörelser till stöd. ”Ja. ’Ringer ni snuten dör sk–’”, han kom på bättre tankar och valde bort ett direktcitat, ”eh, hotelser mot gisslan.”

MacKechnie betraktade polisbilarna och den hotfulla vapenpiketen som var på väg bort. ”Vi får flytta på oss och inte vara så synliga.”

Bannerman lunkade iväg för att ge order om detta. ”Om de sa att ingen fick kalla på oss”, Morrow fortsatte tankegången, ”måste de ha varit säkra på att familjen skulle foga sig. De kanske har rätt, det kanske finns pengar här trots allt.”

MacKechnie förvissade sig om att Bannerman var utom hörhåll. ”Morrow, vi vet båda två att det här är ert fall, men jag kan inte ge er det.” ”Sir, ni sa att nästa –” ”Vi har haft en massa bråk här nyligen, minoriteter, gängslagsmål, pojken Boyle. Vi ska inte skaffa oss problem med kulturella missförstånd också.”

Morrow bet ihop och stirrade på huset som om det hade förolämpat henne. ”Jag växte upp här, sir, jag känner människorna i det här området –” ”Inspektör Bannerman klarar det”, fortsatte han, ”ni får nästa fall.”

Det här fallet skulle gynna karriären och MacKechnie stod här och puttade Bannerman framåt. Beslutet var fattat, rättvisa fanns inte med i bilden, men hennes ögonlock började rycka igen och hon kunde inte ens förmå sig att se på MacKechnie. ”Varför inte det här fallet, sir?”

Han svarade inte. Hon tittade på honom och följde hans blick mot de asiatiska killarna som stod på andra sidan om avspärrningen. De såg vilsna och kraftlösa ut, så som offer gör. Den äldste killen var storvuxen och skäggig och klädd i en enkel tröja och bomullsbyxor. De två yngre var långa och smala iförda saalwar kameez, munkjackor och träningsskor i traditionell religiös stil.

34

”Personliga faktorer gör oss lämpade för vissa fall”, sa han, ”och inte för andra. Ni får nästa.”

Typiskt MacKechnie. Han sa aldrig någonting rent ut. Känsligt läge, ville han säga, alla asiater hatar kvinnor och hur som helst är du lite knäpp.

På pojkarnas kroppsstorlek och kroppskonstitution kunde Morrow se att de var andra generationens invandrare. Håret var kort och maskinklippt av en frisör. En av dem hade de senaste Nikeskorna, och inte hade han det för att imponera på sina fromma bröder i moskén. De där killarna struntade blankt i om polisen var kvinnlig eller manlig. Hon var tio år äldre än de, hon kunde lika gärna vara man och hon kände South Side utan och innan. Om någons personliga faktorer gjorde någon lämplig var det hon. Men MacKechnie litade inte längre på henne utan anade att hon långsamt höll på att tippa över kanten. Det var orättvist, men hela kåren handlade bara om orättvisa och hon borde ha sinnesnärvaro nog att låta det passera. ”Sir, det där är –”, hon ångrade sig innan ordet ens hade tumlat ut ur munnen, ”rasistiskt.”

De stod alldeles stilla båda två och betraktade huset. Kalla regndroppar trippade på deras huvuden. En rännil letade sig nedför Morrows kind, droppade från hakan, sögs upp av dräktjackans slag och åstadkom ett ojämnt kulhål över hjärtat. Bakom dem backade polisbilar långsamt ut från gatan. Hon kände en tyngd över bröstet och upptäckte att hon försökte låta bli att andas.

MacKechnie vände sig inte om när han svarade och rösten var knappt hörbar. ”Tala aldrig till mig på det sättet igen.”

Han vände på klacken och gick, bort till Bannerman.

Fan också.

35