9789170017773

Jakob Metselius höjde huvudet och lystrade, men i den stora föreläsningssalen var det alldeles tyst. Stegen och rösterna från horden av studen­ ter som ekande försvunnit bortåt korridoren hade sedan länge klingat ut. Den gråhårige mannen vid pulpeten samlade långsamt ihop sina papper och konstaterade med en blick på fickuret att klockan hunnit bli en kvart över åtta. I sitt stilla sinne gladdes han åt den kommande stunden på Billeruds där han och Albert Volker beslutat att intaga sin middag tillsammans. Det var fördelen med de sena föreläsningarna, att med gott sam­ vete efter fullgjort dagsverke kunna stråla sam­ man med kollegorna på det närbelägna värdshuset för en enkel måltid och kanske ett stop öl eller två. Det var ett tag sedan han unnat sig sådana utsvävningar, de senaste månaderna hade annat upptagit hans tid såväl dagar som kvällar.

Jakob Metselius lämnade salen och sköt till dörren. Korridoren utanför låg öde och stilla.

Genom de stora blyinfattade fönstren sken ett svagt månljus in och bröt mörkret på granitgol­ vet, och även om det var alltför mörkt för att se det nu, visste han att takets mjukt rundade bågar välvde sig långt däruppe ovanför honom.

Som en himmel av sten.

Med vana steg började han gå längs med gången

5

av fönster. Han kände den historiska fakulteten som sin egen ficka. Metselius lät blicken svepa över lokalerna. Varje bit av stengolvet, varje uns av den mörka träpanelen på väggarna var ho­ nom bekant. Han kände dörrarnas antal och vad de dolde bakom sina lås. Han visste var den gamla byggnaden hade sina svaga punkter, var golvet var sprucket, var fönstren släppte in kalla stråk av luft om vintern och var portarnas gångjärn gnisslade som vagnshjulen på gatan utanför. Inte ens nu när byggnaden var övergiven och insvept i skuggor skrämde den honom.

Jakob Metselius kunde nu se den breda trappan med sina snidade räcken som ledde ner i mörkret.

Rocken hade han fortfarande över armen och i andra handen bar han den slitna läderportföljen.

För att inte snubbla i det svaga ljuset tog han långsamt steg för steg nedåt. Halvvägs ned stan­ nade han till. Ett ljud hade väckt hans uppmärk­ samhet och han förblev stilla i några sekunder.

Det kunde finnas möss i lokalerna, men sällan vid den här tiden på året.

– Är det någon där?

Hans röst ekade i tystnaden. Ljuset från fönst­ ren på våningen ovanför nådde honom inte längre och ljuset från våningen under såg han bara som fläckar på golvet nedför trappan. Försiktigt tog han ett steg framåt och trevade samtidigt efter räcket. Så hörde han ljudet igen, nära nu. All­ deles nära. Skyndsamt vände han sig om och såg en svag silhuett av den skugga som närmade sig ho­

6

nom. Han ville fråga vem det var, men orden fast­ nade i strupen. Innan ljuden nått hans läppar hade gestalten hunnit fram till honom. Inga ord, ingen röst, bara andetag – hastiga, upphetsade.

Och så händerna, hårda, mot hans bröst.

Det behövdes bara en knuff för att Jakob Metse­ lius skulle tappa balansen. Han förlorade grep­ pet om träräcket och kroppen föll bakåt utan någon kraft som tog emot. Som i slow motion gled han motståndslöst genom luften. En tanke hann formuleras i hans huvud innan den första dunsen mot stentrappan fick honom att tappa medvetan­ det.

Han hade haft rätt. Och nu skulle världen aldrig få veta.

Så slog kroppen emot trappan en andra gång och rullade sedan vidare nedåt. För varje varv hans lekamen föll hördes skallen som slog emot sten­ trappans steg, som ljudet av en smeds slag på avstånd. När kroppen till slut med ett dovt ljud landade i månljuset på våningen nedanför var allt redan över.

Jakob Metselius hade lämnat sin själ till Gud.

7

Dörren gick igen bakom henne. Stella Friberg var irriterad.

Om de inte sålde mjölk på 7-Eleven, vad var då deras existensberättigande som jourlivs? Hon hade ställt frågan till det finniga butiksbiträdet som beklagande berättat om dagens uteblivna leverans från Arla. Som om det intresserade henne.

Ute på gatan var kvällen kylig, trots det kände Stella hur svetten trängde fram under kashmirtröjan. Med så stora kliv hon förmådde lämnade hon den upplysta affärslokalen bakom sig, ändå hade hon inte hunnit mer än ett tiotal meter längs trottoaren på Karlavägen när dörren till butiken återigen öppnades.

Ett högljutt ”Öh!” överröstade ljudet av en bil som precis körde förbi. Stella tog några steg till. Hon hade inte för avsikt att fortsätta samtalet. Någon mjölk skulle knappast materialisera sig för att de talade vidare om saken. ”Öh! Hörru!” Tjejen från kassan gav sig inte och mot sin vilja saktade Stella in och vände sig om. Hon tittade iskallt på butiksbiträdet som stod och huttrade i dörröppningen. ”Ska du ha din väska, eller?”

Stella stod stilla i några sekunder, så började hon med stela steg gå tillbaka mot affären. Tjejen stod kvar och höll upp dörren åt henne. Stella undvek hennes blick när hon gick in och lyfte upp resväskan som stod kvar vid tidningsstället. ”Tack”, mumlade hon när hon på nytt lämnade lokalen. ”Det var så lite så.” Rösten bakom henne var frän. ”Ha en bra dag! Välkommen åter!”

8

Stella hann inte svara innan dörren gick igen. Väskan vinglade till och höll på att välta när Stella på nytt började dra den. Hon hade bett taxichauffören att släppa av henne vid 7-Eleven i hörnet av Sturegatan, så att hon kunde handla lite innan hon kom hem. Det hade varit ett dåligt beslut. Inte nog med att det inte funnits någon mjölk, nu fick hon dessutom släpa resväskan flera kvarter för att komma hem. Tung var den också, det hade blivit en del inköp under resan, och de små hjulen fastnade ideligen i gatustenarnas ojämnheter.

Framme vid huset på Villagatan öppnade hon järngrinden och baxade väskan uppför de få trappstegen till porten. Där blev hon stående en stund och stirrade på kodlåset. På måfå provade hon några sifferkombinationer, men ingen fungerade. Suckande öppnade hon handväskan och rotade runt en bra stund innan hon hittade nyckelknippan och kunde låsa upp. Den sista biten fram till hissen kändes nästan oöverstiglig. Hon hade varit vaken i trettiosex timmar och hela kroppen värkte av trötthet och för mycket stillasittande. Trots att de bekväma läderfåtöljerna på planet gått att fälla till nästan liggande hade hon inte kunnat somna. Nu räckte det med tanken på den egna sängen för att hon skulle känna hur utmattad hon var. När hon väl lyckats få in resväskan i hissen och stängt gallergrinden drog hon ett djupt andetag. Fem våningar upp bara, så var hon hemma.

Det luktade instängt och unket i lägenheten trots att hon inte varit borta mer än en vecka. Hon fick vädra ordentligt i morgon, just nu räckte inte orken till mer än att ställa altandörren på glänt i vardagsrummet.

Inne i badrummet rev hon av sig kläderna utan att bekymra sig om att de hamnade i en hög på golvet. Det spelade ingen roll, mycket skrynkligare än de redan var efter resan skulle de knap9

past bli, och förresten skulle allt ändå lämnas in till kemtvätten.

Hon duschade inte länge, men kroppen mjukades sakta upp i det heta vattnet och långsamt slappnade hon av.

Dåsig av trötthet smorde hon in ansiktet med en klick ur burken hon köpt när de bytte plan på Kastrup. Med tanke på priset borde hon förmodligen ha hållit någon form av andakt innan hon bröt förpackningen. Nu nöjde hon sig med att njutningsfullt andas in den subtila doften av Crème de la Mer. Levererade den bara hälften av det den utlovade skulle ingen jetlag synas i hennes ansikte i morgon.

Insvept i morgonrockens täta frotté gick hon ut till köket. Flygplansluften torkade ut. Kanske hade hon någon flaska mineral­ vatten i kylskåpet. Ett ögonblick blev hon stående. På hyllorna framför henne stod två liter ekologisk lättmjölk, ett oöppnat paket Bregott med havssalt, en bit lagrad prästost, ett paket mild yoghurt, en liten ask färska hallon, tre tomater, en gul paprika och en miniatyrartad glasburk med engelsk körsbärsmarmelad.

Dessutom en stor flaska Evian.

Stella vände sig om i det nedsläckta köket. Så sträckte hon ut armen mot strömbrytaren på väggen och ett ögonblick senare tändes den inbyggda belysningen i taket. På köksön i mitten av rummet stod hennes stora fruktfat fyllt med äpplen, bananer, druvor, kiwi och grapefrukt. En brödpåse från Riddarbageriet låg bredvid och Stella visste, utan att titta, att den innehöll ett valnötsbröd. Hennes favorit. På det stora ekbordet stod en vas fylld med röda rosor. Mer än ett dussin, men exakt hur många orkade hon inte räkna. Stella lutade sig mot dem för att känna doften. Den var svag, bara en antydan av något friskt, levande.

Bredvid vasen på bordet låg en hopvikt lapp. Stella vecklade ut den och läste leende de två orden.

Välkommen hem!

10

”Är det allt du har att berätta?” Madeleine Friberg lät missnöjd. ”Som jag sa, jag var precis på väg ut …” ”Så bråttom kan det väl inte vara att du inte hinner byta några ord med din mor?”

Stella sneglade på klockan och sedan ut genom fönstret där några små regndroppar precis landat på rutan. Om en knapp halvtimme skulle hon befinna sig på Stendahls kontor. Om hon gav sig av nu skulle hon hinna precis. ”Vad är det du vill veta?” sa hon suckande. ”Kan du inte berätta något mer om filmen.” ”De är inte färdiga med manuset ännu, men den kommer att utspela sig i Boston.” ”I Boston? Varför det?” ”De gör om den till en amerikansk historia. Franciska Falke blir Frances Falcon och …”

Madeleine avbröt henne. ”Och vem ska spela huvudrollen?” ”Keira Knightley.” Stella lyckades inte dölja stoltheten i rösten. Hon var nöjd, mycket nöjd, med valet av skådespelerska. ”Vet jag inte vem det är.” ”Pirates of the Caribbean …” ”Pirater? Är det någon barnfilm?” ”Nej.” ”Vad synd att det inte var någon känd skådespelare. Men man 11

kan väl inte vänta sig annat.” Madeleine Friberg lät nöjd med sin slutsats. Nyheten att dotterns böcker om deckarhjältinnan Franciska Falke skulle bli film i Hollywood hade mottagits med skepsis av Stellas föräldrar. ”Och regissör?” ”Inte bestämt än. Men de håller på och förhandlar med ett par olika. Det är mycket hysch-hysch kring det där.” ”Varför det?” ”För att det kommer att bli en rätt stor satsning. Det är väl företagshemligheter.”

Madeleine fnös till. ”Stor satsning … Och så kan de inte ens anlita någon känd skådespelare. Meryl Streep, till exempel.” ”Hon är nog lite för gammal.” Stella tittade på klockan igen.

Tjugo minuter kvar. ”Jag måste avsluta nu. Jag har ett …” ”Ja ja, låt inte mig störa.” Även om moderns tonfall sa det motsatta, stålsatte sig Stella och avslutade snabbt samtalet.

Ute på gatan konstaterade hon att regnet ökat i styrka och hon skyndade sig bort mot den silverglänsande bilen som hon parkerat en bit upp på Villagatan. Stella ryste till och låste upp bildörren, så sjönk hon ner bakom ratten. Bilen startade med ett mjukt morrande och hon kunde inte låta bli att le för sig själv. Fort­ farande kunde hon känna en nästan barnslig glädje över bilen, en Lexus GS300. Kvällspressen delade hennes förtjusning, hon hade blivit stoppad för fortkörning mer än en gång. Bilen hade hon köpt när Morgondagg och middagsmord gått direkt upp i topp på den tyska försäljningslistan för några år sedan. Sedan dess hade listplaceringarna duggat tätt, inte bara i Tyskland, utan också i Spanien, Italien, Holland, de nordiska länderna förstås, Tjeckien, Storbritannien och nu också USA . Sammanlagt hade böckerna översatts till tjugosju språk, men Stella hade för länge sedan tappat kollen över vilka. Det var ändå knappast den armeniska ut­ gåvan som finansierat lägenhet och Lexus.

12

I början hade hon tyckt att det var roligt att åka runt och göra PR på sina förlag världen över, men numera tråkade resorna ut henne. Hollywood hade varit ett undantag. Inte ens hon hade undgått att dras med i förväntningarna på projektet. När Max Lodenius ringt henne med beskedet att Paramount beslutat göra film på böckerna hade hon först inte trott honom. Agenten hade fått ägna en lång stund åt att övertyga Stella. När hon till sist förstod att han talade sanning hade hon gått ut och köpt den dyraste flaska champagne de hade på Systembolaget på Nybro­ gatan, och sedan tagit en taxi till Fredriks kontor. Han hade suttit i möte, men avslutat snabbt när han såg hur hon stod och viftade med flaskan utanför glasrutan till konferensrummet.

Fredrik hade blivit nästan lika glad som Stella över nyheten, och på kvällen hade han bjudit henne på middag på Edsbacka krog för att fira. Det var snart ett år sedan nu, men hon mindes fortfarande hur fnissiga de varit efter eftermiddagens champagne och middagens vinpaket. Snubblande hade de tagit sig upp för trapporna till Fredriks lägenhet. Väl där hade han slocknat i soffan och själv hade hon däckat i den breda dubbelsängen i hans sovrum. Morgonen efter hade de båda fått starta med varsin espresso och en dubbel Magnecyl.

Stella la i backen och tog sig med några millimeter till godo ut från parkeringsfickan, som blivit betydligt trängre sedan en av Östermalms alla stadsjeepar klämt sig in framför hennes Lexus.

Stendahls kontor låg på Upplandsgatan, inte långt från Tegnérlunden. Hon borde redan varit där. Ett ögonblick övervägde hon att ringa Rita och förvarna, men ångrade sig sedan. Vad skulle det tjäna till? Hon kom väl när hon kom. ”Stella!” Rita Flemming-Olsson mötte henne med öppna armar.

Förläggaren såg som vanligt minst tio år äldre ut än hon var, och 13

Stella förundrades än en gång över det faktum att hon faktiskt tycktes vara lyckligt gift. Det långsmala ansiktet med antydan till underbett ramades in av en blond page och över den svarta polotröjan hängde ett gräsligt smycke av träkulor som någon av hennes ungar förmodligen gjort i morsdagspresent när de fortfarande gick på dagis. ”Så roligt att se dig!” fortsatte Rita, glatt omedveten om sin egen uppenbarelse. ”Hur har din resa varit? Du har väl inte jetlag fortfarande?” Hon skrattade till som om hon sagt något roligt. ”Men kom in och sätt dig. Vill du ha kaffe?” Hon var redan på väg ut från kontorsrummet när Stella svarade med en nickning. ”Jag fixar!” Rösten ekade i korridoren medan Rita skyndade bort mot pentryt.

Stella slog sig ner på sin vanliga plats i en av fåtöljerna vid fönstret. Ritas skrivbord, belamrat med böcker och papper, stod i andra änden av det stora rummet. På en prydnadshylla längs med ena långsidan var förlagets aktuella böcker prydligt uppställda. Däribland också Brottsligt begär, den senaste och nionde boken i deckarsviten om Franciska Falke. Den hade kommit ut precis före sommaren, men låg fortfarande högt på alla topplistor. Där skulle den befinna sig fram till jul, och kanske därefter också. Omslaget föreställde en kvinna i cape med en huva som dolde ansiktet. I hennes hand glänste en knivsegg och hon såg ut att fly bort ur bilden. Den här gången hade omslaget gått i vinrött, men trots den dova färgen stod boken ut bland de övriga på hyllan. Inte minst för att författarens namn som vanligt var tryckt i stora guldbokstäver.

Stendahls var annars kända för sina sobra omslag, inte sällan bara text eller någon typ av grafisk formgivning, och man fick ofta pris för dem i olika prestigefyllda sammanhang. Folke Bernhardssons värmlandsessäer hade visserligen ett foto på omslaget, men bildens trädstammar, insvepta i dimma, var för sä14

kerhets skull fotograferade i svartvitt. I kategorin minimalism ledde ändå Nadia Kaszymska stort med sin diktsamling Det vita valvet. Inte bara omslaget var vitt utan också texten, präntad i relief och knappt skönjbar utom i stark belysning. Håkan Claesons hyllade och Augustnominerade roman I minnet bor sorgen hade ett omslag av skirt svart spetsmönster tryckt på något som liknade silkespapper. På försäljningsavdelningen hade de svurit.

Pappret skulle gå sönder och de skulle få massor av böcker i retur, hade en lätt slirig försäljningschef anförtrott henne på vårfesten. ”Tacka vet jag dina böcker, sånt som folk vill ha”, hade han sagt. ”Som att sälja glass till småbarn. Varsågod och slicka i er!” Han hade skrattat. ”Stendahls skulle behöva fler av din sort. Folkligt, fartigt, festligt!” Så hade han klappat henne på axeln, tittat ner i urringningen och sedan vinglat bort mot förlagschefen som stått och talat med Folke Bernhardsson och Viola Hellsten.

Stella la benen i kors och rätade till sin DvF. Omlottklänningens slits tenderade att glida upp när man satt ner och man fick passa sig så att låret plötsligt inte låg alldeles bart.

Strax dök Rita upp igen med två koppar i ena handen och ett kakfat i den andra. ”En dubbel espresso med ångad lättmjölk, inget socker. Varsågod.” Hon ställde ner koppen på bordet framför Stella. ”Tack.” Stella rörde lite i kaffet och konstaterade snabbt att mjölken snarare var micrad än ångad. För länge dessutom, lite mjölkskinn hade fastnat på koppens kant. Stella plockade upp det med skeden och strök av den bruna slamsan på en servett medan Rita tittade på. ”Hoppsan!” sa hon nervöst. ”Jag värmde lite för länge kanske?” ”Kanske det.” Stella sköt undan servetten. Det blev tyst några sekunder.

15

”Ta en kaka …” Rita pekade på fatet med massproducerade havreflarn, förmodligen proppfulla med transfetter. ”Nej tack.”

Rita såg besviken ut. Antagligen hade hon själv bespetsat sig på något sött till kaffet, men Stellas nej verkade få henne att tänka om. ”Hur gick det i USA ?” frågade hon istället efter en klunk ur sin kopp. ”Tack bra.” Stella drog ut på stunden medan hennes blick återigen sökte sig till hyllan med Stendahls höstutgivning. ”Det är klart att det blir film nu”, sa hon till sist. ”Manuset är så gott som färdigt och man kommer inom kort att utse regissör. Förmodligen blir det premiär till nästa vår.” ”Nästa vår! Så snart?!” Rita spärrade upp ögonen. ”Ja, inte nu i vår alltså …” Stella smackade till lite uppgivet.

Hennes förläggare hade verkligen ingen koll.

Rita tindrade med ögonen när hon fortsatte. ”Men det är fantastiskt, Stella! Tycker du inte det själv?” ”Jo.” ”Det blir nya upplagor då förstås, med omslag från filmen.

Vi kan säkert få ut hundratusen ex till av Isvargen. Kartonnageutgåvor till varuhusen …” ”Det där får du ta med min agent.” ”Visst, självklart. Jag ska prata med Max, jag tänkte bara att du ville veta.” Det blev tyst igen. ”Jaha”, fortsatte Rita, fortfarande påtagligt nervös. Hon fingrade lite på träkulorna som hängde i en läderrem om halsen. ”Hur … Har … Har du tänkt något på …?” ”Jag har precis börjat.” Stellas röst var vass när hon avbröt Rita, ändå såg det ut som om förläggaren andades ut. ”Stella, du är makalös!” utbrast hon. ”Tänk, jag slutar aldrig att imponeras över ditt tempo. Tio böcker på tio år … Är det 16

säkert att du inte har en stab med spökskrivare?” ”I så fall borde väl alla vara nöjda med det arrangemanget?

Eller hade förlaget hellre velat att jag fortfarande satt och filade på bok nummer två?” Stellas leende var ansträngt. ”Men snälla du, det var inte så jag menade!” Rita såg olycklig ut. ”Det var tänkt som en komplimang.”

Stella svarade inte. Hennes produktivitet hade ältats i otaliga sammanhang, och det var knappast i positiva ordalag. Att Joyce Carol Oates skrivit lika många böcker på samma tid, verkade däremot inte ses som något problem i de fina salonger där Stellas böcker ständigt användes som exempel på dålig litteratur. Hon drack upp det sista ur kaffekoppen. ”Visst”, sa hon. ”Vi har väl samma deadline som vanligt? Jag beräknar att vara klar med första versionen före jul.” ”Det låter bra. Har du någon titel?” ”Kanske det.” Stella sa inte mer. Hon kände sig fortfarande stött för kommentaren tidigare, men en blick på Ritas förväntansfulla ansikte fick henne att mjukna. ”Jag funderar på Himmel av sten.” ”Himmel av sten …” Rita smakade på orden med minen hos en sommelier som just sköljt munnen med en klunk synnerligen vällagrad bordeaux. ”Jag gillar det. Man får associationer. Oväder, vulkanutbrott …” Hon tystnade, några fler associationer verkade inte komma till henne. ”Vi har ju gott om tid på oss, men för att inte hamna i tidsnöd vore det nog bra om formgivaren fick börja fundera på omslag redan nu.”

Stella nickade. Förlagsbranschen fungerade som modevärlden. Höstkollektioner på våren och fladdrande chiffong när termo­metern drog sig mot noll. Jobbet måste göras i förväg.

Vår­katalogen kom redan på vintern och titel och omslag måste finnas färdigt långt innan boken var det. Det var irriterande för17

stås, handlingen gick aldrig att förutsäga helt, även om hon ofta hade koll på innehållet. Hon nickade igen. ”Du ska få en sammanfattning.” ”Utmärkt!” Rita gjorde en liten paus. ”Eftersom det är sista boken, tänker vi oss att satsa extra mycket på den. Det är ju en stor sak, både för läsarna och för oss på förlaget, att serien ska avslutas och vi vet att förhandsintresset är stort. Det ska vi givetvis spela på. Det vore ju inte fel att gå i land med ett försäljnings­ rekord. Eller vad säger du?” Rita blinkade till. Hon såg ut som om hon försökte få bort ett irriterande hårstrå ur ögat. ”Det är väl öppet mål den här gången. Frågan är snarare på vilken nivå rekordet hamnar, eller hur?” Stella kunde se hur Rita svalde. ”Jo, fast samtidigt är det en lynnig bransch och det finns ju aldrig några garantier …”

Stella avbröt henne. ”Ni får ta det med Max. Det där är jag säker på att ni kommer att ordna på bästa sätt.” Hon log över­ seende. ”Jag tänkte säga hej till Åsa också innan jag går. Jag kommer snart ha några kapitel som jag vill att hon tittar på.”

Rita harklade sig hastigt. ”Åsa, ja … Det var just det jag ville prata med dig om …” ”Vad är det med Åsa?” ”Hon har slutat.” ”Skämtar du?” ”Nej, tyvärr inte. Hon sa upp sig i somras.” ”Och varför är det ingen som har sagt något till mig?” Stellas röst var hård. ”För att du var på semester och inte ville bli störd, och för att vi ville hitta en ersättare vi kunde presentera innan vi tog upp det här med dig.” Rita nästan snubblade på orden. ”Jaså, det ville ni? Men jag vill jobba med Åsa. Jag vill inte ha 18

någon annan redaktör. Ni får väl ta in henne på något tillfälligt projekt för den här boken. Hur svårt kan det vara?” ”Åsa har fått jobb som förläggare på Bonniers. Jag har svårt att tro att Bonniers skulle gå med på att hon redigerar en bok åt Stendahls vid sidan om.”

Stella satt tyst. Under intensiva skrivperioder kunde hon ha kontakt med sin redaktör flera gånger i veckan, ofta dagligen.

Det var Åsa som de senaste åren granskat hennes texter, korrigerat språkliga felaktigheter, upprepningar och eventuella faktafel.

Hon fungerade dessutom som bollplank när Stella behövde lufta historien under vägen. Egentligen var det väl sådant som hon borde ta med Rita, men med Åsa var det lättare och hon var aldrig påstridig. De hade genom åren hittat ett fungerande sätt att jobba tillsammans, och så här långt hade alla verkat nöjda med samarbetet. ”Och vem är det då tänkt att jag ska jobba med?” Stella gjorde inget för att dölja sitt missnöje över nyheten. ”Vi har anställt en ny redaktör.” Rita försökte le. ”En otroligt duktig tjej som heter Katrin. Katrin Duhre. Hon har frilansat för oss ett tag och vi är mycket nöjda med hennes jobb. Jag tänkte att jag kunde presentera er nu.” Rita reste sig upp, men blev sedan stående som om hon inte riktigt visste vad nästa steg var. ”Om det går bra, förstås?” tillade hon med en lätt stamning.

Stella reste sig upp. ”Det är väl lika bra att ha det överstökat.”

Två rum längre bort stannade Rita i dörröppningen till Åsas gamla kontor och pekade med en gest in mot rummet. ”Här sitter Katrin Duhre. Katrin, det här är Stella Friberg.”

Katrin reste sig och skyndade fram mot Stella med utsträckt hand. ”Hej!” sa hon och log så att en bra bit av tandköttet syntes.

Stella tog hennes hand och studerade oblygt kvinnan framför sig. Hon var yngre än Stella, kring trettio. Liten och rund, för 19

att inte säga tjock, med tunt cendréfärgat hår som låg tätt slickat mot de bleka kinderna. De blå ögonen glittrade förväntansfullt när hon leende tittade upp på Stella. ”Åh, vad roligt det ska bli!” sa hon med eftertryck.

Stella log tillbaka utan att besvara hälsningen. Det kändes som om hon just blivit tilldelad en egen hundvalp som hon inte önskat sig.

Katrin fortsatte. ”Jag har tyvärr inte läst böckerna om Franciska Falke, men jag ska givetvis läsa nu så fort jag kan, så att jag är insatt i dina karaktärer.” ”Du har inte läst någon av dem?” Stella höjde på ögonbrynen och noterade samtidigt hur Rita bytte fot bredvid henne. ”Nej, det har inte blivit så. Men min mamma har läst dem och jag är säker på att det kommer bli en väldigt trevlig upplevelse!”

Rita hostade till. ”Katrin kommer börja jobba med boken så fort du vill. Och jag har förvarnat om att du brukar vilja gå igenom manuset efter hand.” ”Ja visst, där är ju alla författare olika”, fortsatte Katrin, fortfarande leende. ”När jag jobbade med Håkan Claeson så kunde han ibland ringa mig på mobilen mitt i natten för att diskutera en enstaka mening. Inte ett kommatecken fick man lämna åt slumpen!” Katrin skrattade till. ”Men så är han ju Augustnominerad också …”

Rita ryckte in igen. ”Katrin har lovat att läsa snabbt, eller hur?” ”O ja, det är inga problem! Det är ju lättlästa böcker, som jag har förstått det.” ”Men komplexa på sitt sätt …” Rita flackade till med blicken.

Det blev tyst ett ögonblick. ”Då så.” Rita log hastigt. ”Då har ni hälsat på varandra. Jag är säker på att ni kommer att trivas utmärkt ihop.”

20

”Jag med. Det är det som är det härliga med det här jobbet, att få arbeta med så många olika författare och olika böcker!”

Stella log tillbaka. ”Ja, det kan jag tänka mig. Både Augustprisvinnare och … sådana som jag.” Så vände hon sig om och lämnade rummet. Rita kom hastande efter henne på vägen bort mot hissen. ”Du tog väl inte illa upp, Stella?” ”Men snälla du, varför tror du det? Hennes mamma har ju läst mina böcker! Kan man önska sig mer av en redaktör?” ”Hon ville nog bara påpeka hur populära dina böcker är. Hur många läsare du har.” Rita såg olycklig ut. ”Då valde hon inte sina ord särskilt väl.” ”Nej …” ”Och det är ju en lite oroväckande egenskap. För en redaktör, menar jag.”

Det plingade till när hissen gled upp. ”Men du ger väl henne en chans?” var det sista som hördes från Rita innan Stella tryckte på den gröna knappen och dörrarna gick ihop. ”Som om jag hade något val”, mumlade hon för sig själv.

21

Stella skakade på det välborstade håret. Lockarna föll snabbt på plats igen och hon granskade kritiskt bilden i spegeln, vände huvudet från ena sidan till den andra. Hon log prövande, milt. Det såg bra ut, men erfarenheten sa henne att den sortens leende inte nådde ända fram när tv-kamerornas skarpa lampor lyste. Hon provade en annan variant och log så mycket hon kunde med dubbla tandrader. Leendet kändes stelt, men hon visste att det funkade. Om en paparazzi mot förmodan hoppade upp ur tvättkorgen skulle hon åtminstone se bra ut på bilden. Tänderna lyste jämna och vita, men samtidigt veckade sig huden i ögonvrårna till små missklädsamma buketter av skrattrynkor. Hon försökte le utan att kisa med ögonen. Det var inte helt lätt och blicken såg något död ut, men hon slapp i alla fall rynkorna.

Egentligen var hon trött. Att klä upp sig och tapetsera på ett festleende var inte alls vad hon hade lust med. Det hade varit mycket på senaste tiden. Resan hade tagit på krafterna och att starta på en ny bok krävde fokusering. Allt sådant här – fester, PR , media – som hon förväntades ställa upp på, splittrade.

Det var inte ofta hon gick på den här sortens tillställningar längre, även om Max Lodenius hade rått henne att inte avstå helt. ”Låt dem inte glömma dig!” hade agenten sagt en gång för några år sedan. Medias hastigt uppblossande intresse för Stella Friberg och hennes framgångar hade minskat i takt med att böckerna om Franciska Falke fortsatt att utkomma med för22

utsägbar regelbundenhet. Och när försäljningssiffrorna plötsligt hade dalat kring bok fem, hade elaka bloggare och tidningarnas utelistor börjat avfärda henne som en föredetting. Trots att raset visat sig vara högst tillfälligt, och medias svikande intresse för hennes person likaså, hade ändå Max uttryck bitit sig fast.

Visst hade hon sin position, men hon kunde känna hur de andra nafsade henne i hasorna. Efter den tillfälliga dippen hade böckerna om Franciska Falke åter sålt bra, för att använda en underdrift, men avståndet till konkurrenterna minskade och nu när serien skulle avslutas visste Stella att de andra stod på kö för att överta tätpositionen. Hon försökte att inte tänka så långt. Än så länge stod hon på topp och Marklund, Läckberg, Jungstedt och de andra så kallade ”deckardrottningarna” fick slåss bäst de ville om andra- och tredjeplatserna på listorna.

Vad hon skulle göra sedan visste hon inte. Ekonomiskt kunde hon dra sig tillbaka för gott, men tanken på att pensionera sig vid trettiosju års ålder kändes inte särskilt lockande. Kanske kunde hon göra något helt annat. Åtminstone ett tag, tills hon visste vad hon ville skriva för böcker härnäst. Hon kunde ju alltid bli proffsföreläsare på temat Kvinnliga förebilder – att våga lyckas, hon hade stående förfrågningar från samtliga föreläsningsföretag i landet. Eller varför inte lansera en egen hudvårdslinje och parfymen Stella, en kryddigt sensuell doft med undertoner av patchouli och vanilj. Tanken var tilltalande, och Stella såg annonsen framför sig. Hon själv uthälld på en divan iklädd en silkig negligé, nacken bakåtböjd med håret böljande och huden blek som på ett nyss förgiftat lik. I den halvöppna handen parfymflaskan med några droppar på golvet. Och så texten: Stella – To die for …

Hon suckade. Idén var lysande, om det bara inte varit för att Stella McCartney redan lagt beslag på varumärket. Nåja, det 23

fanns ju annat. Hon kunde göra något viktigt. Kanske resa utom­ lands som biståndsarbetare eller jobba som goodwill-­ambassadör för FN eller Röda Korset. Hon funderade ett ögonblick på det sista. Nja, ambassadör möjligen, men inte biståndsarbetare. Då höll hon hellre föredrag.

Stella backade ett steg från spegeln och svor till när hon lyckades kliva rakt i en vattenpöl på badrumsgolvet. Hon tog en handduk och torkade upp den samtidigt som hon försökte absorbera vattnet från sina blöta nylonstrumpor. Fredrik skulle komma och hämta henne om en halvtimme. Makeupen var klar så när som på mascaran, och klänningen hade hon redan hängt fram. Ikväll var det för en gångs skull han som skulle ha huvudrollen och hon som fick spela det glamourösa bihanget. Tv-galan skulle sändas live, och Fredrik förväntade sig att ta hem minst två, förmodligen tre, av priserna för kanalens nomineringar. Sedan han tog över som programchef hade Fyrans tittarsiffror ökat betydligt, och i branschen talades det om honom som något av ett underbarn. Om man nu kunde kallas barn vid snart fyrtio års ålder.

Hon såg inte fram emot galan med någon nämnvärd entusiasm. Det var en värld som inte hade med henne att göra. Att sitta med tusen andra åskådare i publiken och applådera åt en nyhetsuppläsare eller gameshow-värdinna som viftade med någon anskrämlig statyett från scenen lockade henne inte särskilt.

Framför allt inte som hon hade suttit och arbetat hela dagen och ryggen nu kändes öm och stel av den ovana ställningen efter sommarens långa vila. Nåja, det var ju inte heller för sin egen skull hon skulle gå dit. I en relation var det sådant här man gjorde för varandra. Ställde upp helt enkelt.

Stella strök mascaraborsten omsorgsfullt över ögonfransarna och separerade dem sedan noggrant så att stråna inte klibbade 24

ihop sig. Inget gjorde ett så slarvigt intryck som dåligt målade ögonfransar och hon hade inga planer på att stå inför tv-kameror och fotoblixtar med spindelben spretande runt ögonen. Hon blinkade några gånger och putade med läpparna mot spegeln för att kontrollera resultatet.

En enkel svart klänning från Max Mara hängde på en galge i klädkammaren. Hon drog den på sig och fick, med viss möda, upp dragkedjan i ryggen. Pärlhalsbandet hon valde till räckte nästan ända ner till naveln och med de stilettvassa slingbackpumpsen från Louboutin på fötterna var hon färdigklädd. Stella tittade sig i helfigurspegeln som upptog en hel vägg i det lilla rum hon låtit inreda som dressingroom, och log än en gång stort mot sin egen bild. Hon provade att samla håret till en stram knut i nacken. Nej, det fick henne att se gammal ut. Det fick vara utsläppt. Fredrik gillade det så.

När han ringde från taxin stod hon redan beredd i hallen. Så svepte hon om sig kappan och skyndade sig ner på gatan för att möta honom.

Stella gäspade diskret. Kvällen hade blivit precis som hon förväntat sig. Långtråkig. Det var som att befinna sig på någon annans personalfest. Inte ens när det var dags för de kategorier Fredriks program var nominerade i hade hon lyckats uppbåda någon större entusiasm. Ändå gladdes hon förstås med honom när kanalen rättmätigt tog hem priserna. Han hade varit barnsligt glad när han tillsammans med producenter och program­ledare efteråt skålat i champagne. De hade alla gratulerat varandra och dunkat ryggar så kraftigt att Stella för ett ögonblick funderat på om kanalen hade personalrabatt hos någon naprapat. Stella stod bredvid och log, men i den allmänna festyran var det inte någon som tog speciell notis om henne. Inte Fredrik heller, även 25

om han vid några tillfällen gjorde försök att dra med henne i olika samtal. Bland annat i en engagerad diskussion med Erik Severin, träningsguru, hälsokonsult och programledare för ett av de prisbelönta programmen – Kroppskontroll. När en fotograf kom fram vände de sig villigt mot kameran och lät sig leende fotograferas. Stella höll sig i bakgrunden, det var inte hennes fest, hennes pris. ”Du …” Hon rörde lätt vid Fredriks arm när fotografen avlägsnat sig. ”Jag funderar på att åka hem.”

Han vände sig förvånad om. ”Förlåt? Ska du åka hem, eller vad sa du?” ”Ja, jag tänkte försöka komma igång i tid i morgon och ­skriva.” ”Jaha … Vi tänkte dra vidare till Riche. Blir du ledsen om jag inte följer med hem?” ”Absolut inte. Det är klart att ni ska fortsätta fira.” Stella log.

I själva verket hade hon hoppats på sällskap. ”Kommer du hem till mig sedan?” ”Ja visst.” Fredrik pausade. ”Om det inte blir för sent, då kanske det är lika bra att jag åker hem direkt. Jag tror knappast att du skulle uppskatta om jag damp ner i bedrövligt skick vid halv fyra-tiden!” Han skrattade till. ”Nej, just det!” Martin Timell hade dykt upp och lagt armen om axlarna på Fredrik. ”Vi medelålders karlar måste hålla ihop för att hävda oss mot ungdomarna på kanalen …” Han såg med låtsad kämpaglöd bort mot Erik Severin som stod och talade med en av Fyrans unga hallåor. ”Och det är inte lätt ska du veta.”

Han tittade ner på sitt armbandsur. ”Vid den här tiden brukar jag sitta i mysbyxor hemma och lyssna på kvällsandakten. Att hålla sig uppe efter tio kräver kamratstöd, eller hur chefen?”

Fredrik skrattade åt den pratglade hemmasnickraren. ”Visst 26

Martin, jag ställer upp!” Han vände sig mot Stella igen. ”Vill du att jag beställer en taxi åt dig?” ”Nej då, jag fixar det själv.” Hon tvekade ett ögonblick. ”Ha det så trevligt då. Och grattis igen till priserna.” Så kramade hon om Fredrik och lät sina läppar nudda honom lätt på halsen innan hon lämnade den uppsluppna folkmassan.

Stella öppnade hissdörren och klev in i hallen. Det var en av de många detaljer hon fallit för när mäklaren i våras tagit med henne till lägenheten för en exklusiv visning. Att ha egen hissingång i bostaden var nästan som att ha en egen tunnelbanestation.

Eller bättre, faktiskt, hon åkte aldrig tunnelbana nu för tiden.

Stella sniffade misstänksamt i luften. Det luktade fortfarande instängt och aningen unket. Ändå hade hon vädrat flera gånger de senaste dagarna, och trots att det hunnit bli oktober stod dörren till altanen allt som oftast på glänt. Kunde det vara något med avloppet? Hon fick väl ringa bolaget som skötte fastigheten, kanske kunde de skicka någon gubbe för att hjälpa henne.

Stella släppte ut en liten suck av lättnad när hon sparkade av sig pumpsen så att de röda sulorna hamnade uppåt på hallgolvet.

På sätt och vis var det skönt att Fredrik inte följt med henne hem. Det var sant vad hon sagt om morgondagen. Hon behövde koncentrera sig på skrivandet och en natt med en halvberusad Fredrik skulle förmodligen inte bidragit till hennes förmåga att fokusera. I början av en ny bok gick det alltid trögt, men den här gången hade det varit värre än vanligt. Hon hade en perfekt inledning, ett lagom ruskigt mord med antydningar om hemligheter och mördande motiv. Stommen till historien var klar, men det var som om hjältinnan själv inte ville släppa taget om henne. Eller om det möjligtvis kunde vara tvärtom. Replikerna blev styltiga och det vanliga flytet hade inte alls infunnit sig. De 27

senaste veckorna hade hon känt sig som en tonårsmamma, varje uns av information fick dras ur den ovilliga Franciska. ”Vart ska du gå?” ”Ut.” Hon som var van vid att hennes hjältinna villigt delade med sig av sina känslor och äventyr. De nio böcker som hittills kommit ut i serien hade varit nästan löjligt lättskrivna.

Som en lek Stella lekte med sin egen fantasi. På frågan ”Och sedan då?” fanns ständigt ett svar, och berättelserna formade sig inom henne med en lätthet som hon visste att många författare avundades – även om få skulle erkänna det öppet. Det som hände nu var inget hon kände igen, och när hon under dagen förgäves letat efter en tråd att följa hade hon för första gången i sitt liv som författare nuddat vid ordet skrivkramp.

Hon kunde se rubriken framför sig: Friberg färdig som författare – Falke-fans i förtvivlan.

Hon föreställde sig hur förlaget och hemsidan, och kanske till och med hennes privata post och hem, skulle anfallas av uppretade läsare som krävde ett slut på den utlovade dekalogen.

Hon fnissade till när hon tänkte på vad grannarna skulle säga när horder av småbarnsmammor, undersköterskor, hårfrisörs­ kor och pensionerade sekreterare barrikaderade sig med sina plakat utanför den praktfulla porten nere på en av Stockholms för­nämaste adresser.

Stella lyfte av sig det långa pärlhalsbandet och la det i en av lådorna i klädkammaren. Det skulle säkert lösa sig om hon bara skrev på. Så småningom skulle flytet infinna sig igen och intrigen börja rulla av sig själv. Att det var sista boken om Franciska Falke hon just påbörjat fick hon försöka hålla ifrån sig. Det var en bok som alla andra, och den skulle avslutas på samma sätt.

Med en upplösning, konstigare än så var det inte.

Stella krånglade sig ur klänningen och hängde upp den på en galge. Så svepte hon gäspande morgonrocken om sig och gick 28

ut i badrummet. Ett tag lekte hon med tanken att slå på datorn en stund och försöka skriva lite, men hon ångrade sig snabbt.

Klockan var snart midnatt och hon hade druckit minst ett par glas champagne under kvällen. Kanske fungerade den metoden för Hemingway och Strindberg, men knappast för Stella Friberg.

Hon skrev bäst i dagsljus, och den enda gång hon provat att skriva berusad hade hon generat fått radera alltihop morgonen efter.

Nej, det var nog bäst att spara krafterna till morgondagen.

29