Jakob Metselius höjde huvudet och lystrade, men i den stora föreläsningssalen var det alldeles tyst. Stegen och rösterna från horden av studen ter som ekande försvunnit bortåt korridoren hade sedan länge klingat ut. Den gråhårige mannen vid pulpeten samlade långsamt ihop sina papper och konstaterade med en blick på fickuret att klockan hunnit bli en kvart över åtta. I sitt stilla sinne gladdes han åt den kommande stunden på Billeruds där han och Albert Volker beslutat att intaga sin middag tillsammans. Det var fördelen med de sena föreläsningarna, att med gott sam vete efter fullgjort dagsverke kunna stråla sam man med kollegorna på det närbelägna värdshuset för en enkel måltid och kanske ett stop öl eller två. Det var ett tag sedan han unnat sig sådana utsvävningar, de senaste månaderna hade annat upptagit hans tid såväl dagar som kvällar. Jakob Metselius lämnade salen och sköt till dörren. Korridoren utanför låg öde och stilla. Genom de stora blyinfattade fönstren sken ett svagt månljus in och bröt mörkret på granitgol vet, och även om det var alltför mörkt för att se det nu, visste han att takets mjukt rundade bågar välvde sig långt däruppe ovanför honom. Som en himmel av sten. Med vana steg började han gå längs med gången
5