1
Hon såg på långt håll att det var han. Den slängiga, vägvinnande gången, den tydligt självmedvetna hållningen och sättet att gång på gång dra handen genom det långa mörka håret trots att det hela tiden föll tillbaka ner i ögonen. Han hade fortfarande inte sett henne. Frida saktade omedvetet in på stegen. Vilka det var han diskuterade så intensivt med var svårt att urskilja. En solreflex från butiksfönstren gjorde att den delen av gatan badade i ett ögonbedövande ljus. Hon tyckte sig urskilja två av lärarna och några tredjeårsstudenter som hon inte kunde namnet på. Peter kände ju alla, kunde prata med vem som helst. Skulle hon vinka och söka hans uppmärksamhet? Men tänk om han inte såg henne. Det kunde bli pinsamt. Eller tänk om han såg henne, men ändå inte vinkade tillbaka utan bara skickade en distanserad nick. Det skulle vara ännu värre. Hennes sida av gatan låg i skugga. I dunklet var hon osynlig. Trots en lätt genant känsla av att tjuvkika kunde hon inte låta bli att stanna till i skydd av den skrovliga tegelväggen. Hon ville bara titta på honom, se hur han rörde sig, hur han fick de andra att skratta, hur han ägde den lokala världen. En känsla av stolthet och förväntan inför allt de skulle komma att göra tillsammans fick hennes ansikte att forma ett omedvetet leende. Hon kröp längre in mot väggen. I skuggan var hon trygg. – Frida Fors?! 5