9789170018077

Samma dag som jag fyllde tretton år deklarerade jag: ”Jag ska aldrig gifta mig och jag ska aldrig skaffa barn.”

Jag minns exakt när och var beskedet lämnades. Det var vid sextiden på kvällen den första januari 1987 och orden for ur mig strax efter det att mina föräldrar hade börjat gräla med varandra. Det var ett gräl som stärkt av sprit och en imponerande mängd djupt rotad förbittring slutade med att mamma skrek att pappa var en skit och gråtande stormade ut till det som hon alltid hade kallat ”f lickornas rum”. Även om detta ljudliga uttryck för äktenskapligt missnöje fick restaurangens övriga gäster att gapa kom deras gräl inte som någon större chock för mig. Mina föräldrar grälade alltid – och de brukade formligen explodera vid just sådana tidpunkter i almanackan (jul, thanksgiving, årsdagen av deras enda barns ankomst till världen) då familjekänslan skulle vara allenarådande och alla borde känna sig ”varma och kramgoa” mot varandra.

Men mina föräldrar var aldrig varma och kramgoa. De behövde sina kontroverser på samma sätt som en viss typ av fyllo behöver sin dagliga styrketår whisky. Utan dem kände de sig ur balans, isolerade, rentav en smula vilsna. Först när de började reta och pika varandra kände de sig som hemma. Att vara olycklig är inte enbart ett sinnestillstånd, det är också en vana … en vana som mina föräldrar aldrig kunde göra sig av med.

Men jag avviker från ämnet. Nyårsdagen 1987. Vi hade bilat från vårt hem i Old Greenwich i Connecticut för att fira min födelsedag. Vi hade sett New York City Ballet framföra den berömda Balachineuppsättningen av Nötknäpparen. Efter matinén gick vi till en restaurang som hette O’Neills mittemot Lincoln Center. Pappa hade beställt en vodka martini, sedan svept ytterligare en och höjt handen för att beställa en tredje.

Mamma började skälla på honom för att han drack för mycket. Pappa var ju som han var och talade om för mamma att hon inte var hans mor och om han nu ville ha en tredje martini så tänkte han fan i mig dricka 9

en tredje martini. Mamma väste åt honom att sänka rösten. Pappa sa att han inte tänkte finna sig i att bli behandlad som en barnunge. Mamma svarade att han förtjänade att behandlas som ett barn eftersom han inte var mer än en liten unge som slängde ut alla leksakerna från spjälsängen när han blev tillrättavisad. Pappa satte in dödsstöten och kallade henne en misslyckad nolla som …

Vilket fick henne att skrika – med sin mest teatraliska röst: ”Din patetiska skit!” och rusa iväg till ”f lickornas rum”, medan jag fick sitta där och stirra ner i min Shirley Temple. Pappa gjorde tecken till kyparen att han ville ha en tredje vodka martini. Det uppstod en lång besvärad tystnad mellan oss. Pappa bröt den med den ologiska frågan: ”Och hur är det i skolan, då?”

Jag svarade lika inkonsekvent. ”Jag ska aldrig gifta mig och jag ska aldrig skaffa barn.”

Min fars reaktion på det var att tända en av de trettio Chesterfield han rökte varje dag och skratta ett av sina djupa, hesa skratt. ”I helvete heller”, sa han. ”Om du tror att du ska kunna slippa ifrån det så får du allt tänka om.”

En sak måste jag säga om min pappa: han undanhöll aldrig sanningen från mig. Inte heller trodde han på att förskona mig från livets många besvikelser. I likhet med mamma följde han också principen: Efter ett kränkande meningsutbyte, låtsas som ingenting – åtminstone ett tag. Så när mamma kom tillbaka från ”f lickornas rum” med ett stelt leende i ansiktet återgäldade pappa det. ”Jane har precis berättat för mig om sin framtid”, sa pappa och vispade med cocktailpinnen i sin vodka martini. ”Jane kommer att få en jättefin framtid”, sa hon. ”Vad har du berättat för pappa, gumman?”

Pappa svarade åt mig. ”Vår dotter har upplyst mig om att hon aldrig tänker gifta sig och aldrig skaffa barn.”

Pappa tittade rakt på mamma när han sa det och njöt av hennes obehag. ”Det menar du väl ändå inte, gumman”, sa hon till mig. ”Jo, det gör jag”, sa jag. ”Men många vi känner är väldigt lyckligt gifta …”, sa hon. Pappa gapskrattade och svepte vodka martini nummer tre. Mamma bleknade när hon insåg att hon hade talat utan att tänka. (”På mig reagerar alltid 10

munnen snabbare än hjärnan”, bekände hon en gång för mig när hon hade kastat ur sig att hon inte hade haft sex med pappa på fyra år.)

En besvärad tystnad följde. Jag bröt den. ”Ingen är lycklig, egentligen”, sa jag. ”Nej men, Jane …”, sa mamma, ”du är alldeles för ung för en så negativ inställning.” ”Nej, det är hon inte”, sa pappa. ”Faktum är att om Jane redan har kommit på den uppenbara lilla detaljen, så är hon bra mycket smartare än både du och jag. Och du har rätt, f licka lilla – om du vill leva lyckligt, gift dig inte och skaffa inte barn. Men du kommer att …” ”Men herregud, Don …” ”Men herregud, vad?” sa han och nästan skrek som han brukade när han var berusad. ”Vill du att jag ska ljuga för henne … trots att hon redan har uttryckt hela jävla sanningen?”

Flera personer vid borden runt omkring blängde på oss igen. Pappa log sitt småpojksleende som alltid kom fram när han uppförde sig opassande. Han beställde en fjärde martini. Mamma vred en servett mellan händerna och sa ingenting utom: ”Jag kör ikväll.” ”Gärna för mig”, sa pappa. Martini nummer fyra kom in. Han utbringade en skål för mig med den. ”Grattis på födelsedagen, älskling. Och skål för att du aldrig kommer att leva på en lögn …”

Jag sneglade på mamma. Hon grät. Jag tittade på pappa igen. Han leende hade blivit ännu bredare.

Vi avslutade måltiden. Vi körde hem under tystnad. Senare på kvällen kom mamma in till mig när jag låg och läste. Hon ställde sig på knä bredvid mig, tog mig i handen och sa att jag inte skulle bry mig om allt det som pappa hade sagt. ”Du kommer att bli lycklig, gumman”, sa hon. ”Det vet jag.”

Jag sa ingenting. Jag bara blundade och gav efter för sömnen.

När jag vaknade nästa morgon hade pappa gett sig iväg.

Jag upptäckte det när jag kom ner vid elvatiden. Skolan skulle inte börja på tre dagar än – och som nybliven tonåring hade jag redan börjat tillämpa tolvtimmarsdvala som ett sätt att handskas med den allmänna uppfattningen bland tonåringar att livet suger. När jag kom in i köket hittade jag mamma vid frukostbordet. Hon satt med nerböjt huvud, mascaran hade smetat av sig och ögonen var alldeles röda. Det låg en tänd cigarrett i ett askfat framför henne. Hon höll ytterligare en mellan 11

fingrarna. Och i den andra handen hade hon ett brev. ”Din pappa har lämnat oss”, sa hon. Tonen var uttryckslös, helt utan känslor. ”Vad?” frågade jag och förstod inte. ”Han har gett sig iväg och kommer inte tillbaka. Det står här.”

Hon höll upp brevet. ”Det kan han inte göra”, sa jag. ”Jo då, det kan han – och det har han gjort. Alltihop står här.” ”Men i morse … han var hemma när du steg upp.”

Hon stirrade ner i askfatet medan hon pratade. ”Jag lagade frukost till honom. Jag skjutsade honom till stationen. Jag pratade om att åka till en loppmarknad i Westport på söndag. Han sa att han skulle komma hem med tåget 19.03. Jag frågade om han ville ha lammkotletter till middag. Han sa: ’Ja … men ingen broccoli.’ Han kysste mig på kinden. Jag körde till A&P. Jag köpte lammkotletterna. Jag kom hem. Jag hittade det här.” ”Så han lämnade det innan ni körde till stationen?” ”På väg ut till bilen sa han att han hade glömt sin Parkerpenna och sprang in igen. Det måste ha varit då som han lämnade brevet.” ”Får jag se?” ”Nej. Det är personligt. Det står saker där som …”

Hon hejdade sig och tog ett långt bloss på cigarretten. Sedan tittade hon plötsligt upp på mig med något som liknade vrede. ”Om du bara inte hade sagt …” ”Vad?” viskade jag.

Hon höll upp brevet framför ansiktet och läste högt: ”Igår kväll när Jane sa att ’ingen egentligen är lycklig’ kändes det beslut som jag i f lera år hade övervägt – och skjutit upp – plötsligt inte längre omöjligt. Och när du hade gått och lagt dig satt jag uppe i vardagsrummet och tänkte på att jag, i bästa fall, skulle kunna leva i trettiofem år till – förmodligen färre, så som jag röker. Jag kunde inte låta bli att tänka: jag har fått nog av dig, nog av allt det här. Vår dotter har rätt: lyckan finns inte. Men om jag åtminstone kom bort från det här äktenskapet skulle jag vara mindre betryckt än jag är nu.”

Hon slängde brevet på bänken. Det blev tyst en lång stund. För första gången fick jag en märklig, chockartad känsla av att marken gav vika under mina fötter. ”Varför sa du det?” frågade hon. ”Varför? Han skulle fortfarande ha 12

varit här nu om bara …”

Då sprang jag upp till mitt rum, smällde igen dörren bakom mig och kastade mig på sängen. Men jag brast inte i gråt. Jag bara befann mig i fritt fall. Ord spelar roll. Ord räknas. Ord har varaktig betydelse. Och mina ord hade fått min pappa att ge sig iväg. Alltihop var mitt fel.

Omkring en timme senare kom mamma upp, knackade på dörren och frågade om jag någonsin skulle kunna förlåta henne för vad hon hade sagt. Jag svarade inte. Hon kom in och hittade mig på sängen där jag låg hopkrupen som en liten boll och kramade en kudde. ”Jane, gumman … Jag är så ledsen.”

Jag kramade kudden ännu hårdare och vägrade att titta på henne. ”Min mun reagerar alltid snabbare än min hjärna.”

Som du har talat om för mig så många gånger redan. ”Och jag var så chockad, så utom mig …”

Ord spelar roll. Ord räknas. Ord har varaktig betydelse. ”Alla säger vi saker som vi inte menar …”

Men du menade precis det du sa. ”Snälla, Jane, snälla …”

Det var då jag lade händerna för öronen i ett försök att stänga henne ute. Och det var då hon skrek: ” Okej, okej, var beräknande och grym då … precis som din far …”

Sedan stormade hon ut ur rummet.

Sanningen var den att jag ville vara beräknande och grym och ge igen för den där kommentaren och för all narcissism som hörde till den (inte för att jag ens kunde det ordet då). Problemet var att jag egentligen aldrig hade varit beräknande och grym. Kinkig, ja. Retlig, ja … och definitivt reserverad när jag kände mig sårad eller helt enkelt överväldigad av livets många orättvisor. Men redan när jag var tretton år tyckte jag det var hemskt när någon var ovänlig. Så när jag hörde mamma sitta i trappan och gråta tvingade jag mig upp ur min defensiva fosterställning och gick ut i hallen. Jag satte mig bredvid henne i trappan, lade armen om henne och huvudet på hennes axel. Det tog henne tio minuter att få bukt med gråten. När hon till slut hade lugnat sig försvann hon in i badrummet några minuter och kom ut med tillkämpat glad min. ”Ska jag göra varsin god smörgås till lunch, tycker du?” frågade hon.

Vi gick ner tillsammans och låtsades än en gång som om ingenting hade hänt.

13

Pappa höll ord: han kom aldrig tillbaka hem, skickade till och med en f lyttfirma som hämtade hans saker och körde dem till den lilla lägenhet han hyrde på Manhattans Upper East Side. Skilsmässan gick igenom på mindre än två år. Under åren därefter träffade jag pappa sporadiskt (han arbetade för det mesta utomlands). Mamma gifte aldrig om sig och f lyttade aldrig från Old Greenwich. Hon fick jobb på biblioteket så att hon kunde betala räkningarna och hade något att sysselsätta sig med. Hon talade sällan om pappa när han väl hade försvunnit ur hennes liv – trots att jag så tydligt såg att hon – hur olyckligt äktenskapet än hade varit – alltid sörjde över att han var borta. Men uppförandekoden – ge aldrig uttryck för det som plågar dig – höll mamma ofelbart fast vid, även om jag hela tiden anade svårmodet som fyllde hennes tillvaro. Sedan pappa gav sig av började mamma dricka sig till sömns de f lesta kvällar och hon blev alltmer beroende av vodka som ett sätt att orka med sin inneboende sorg.

Vid de få tillfällen då jag dristade mig att ta upp ämnet sa hon emellertid hövligt men bestämt till mig att hon var väl medveten om sin alkoholkonsumtion – och att hon var fullt kapabel att kontrollera den. ”Hur som helst, som vi brukade säga på fransklektionerna: ’À chacun son destin.’ ” Var och en har sitt öde.

Mamma brukade alltid påpeka att det var en av få fraser hon mindes från lektionerna – ”och jag hade franska som tillval”. Men det förvånar mig inte att hon mindes det uttrycket så väl. Eftersom hon var konf likträdd – och verkligen ansträngde sig för att slippa prata om hur vi strular till allting – var det uppenbart varför hon hade anammat det franska talesättet. För henne var vi allihop ensamma i ett fientligt universum och visste aldrig vad livet hade i beredskap åt oss. Det enda vi kunde göra var att kämpa på. Så varför skulle man bekymra sig för att man drack tre glas vodka för mycket varje kväll, eller bry sig om att prata om den ihållande sorg och ensamhet som genomsyrar allt i ens vardag? À chacun son destin.

Och mamma gjorde förvisso inte mycket motstånd några år senare när hon var sextioett år gammal och onkologen hon remitterats till berättade att hon hade obotlig cancer. ”Det är levercancer”, sa hon lugnt när jag brådstörtat for ner till Connecticut sedan hon lags in på det stora regionsjukhuset i Stamford. ”Och problemet med levercancern är att den till nittionio procent är obotlig.

Fast det kanske är en välsignelse också.” ”Hur kan du säga så, mamma?”

14

”Därför att det är något lugnande med att veta att ingenting kan göras för att rädda en. Det upphäver hoppet – och förhindrar att man underkastar sig hemska livsuppehållande behandlingar som fräter sönder kroppen och förstör livsviljan och som ändå inte botar en. Det är bäst att böja sig för det oundvikliga, min vän.”

För mamma inträffade det oundvikliga kort efter att hon fått sin diagnos. Hon var mycket pragmatisk och systematisk i fråga om sin egen död. Efter att ha vägrat alla tillfälliga åtgärder – som kanske kunde ha gett henne ytterligare sex månader – valde hon palliativ behandling: ständig tillförsel av intravenöst morfin för att hålla smärtan och rädslan i schack. ”Tycker du att jag kanske borde bli religiös?” frågade hon under en av sina klara stunder mot slutet. ”Allt som gör det lättare för dig”, sa jag. ”Jessie – sköterskan som sköter om mig de f lesta morgnar – är något slags pingstvän. Jag hade ingen aning om att det fanns sådana i Fairfield County. Hursomhelst så säger hon hela tiden att om jag var beredd att ta emot Jesus som min herre och frälsare så skulle jag få evigt liv. ’Tänk bara, mrs Howard’, sa hon igår, ’ni skulle kunna vara i himlen nästa vecka!’ ” Mamma gav mig ett spjuveraktigt leende som sedan snabbt bleknade bort när hon frågade: ”Men anta att det visar sig att hon har rätt? Anta att jag verkligen tog emot Jesus? Det skulle väl inte vara så dumt? Jag menar, jag har alltid haft heltäckande bilförsäkring medan jag levde …”

Jag böjde ner huvudet, bet mig i läppen men klarade inte att bemästra snyftningen som vällde upp inom mig. ”Du lever fortfarande, mamma”, viskade jag. ”Och du skulle kunna leva ännu längre om du bara lät dr Phillips …” ”Nu ska vi inte börja med det igen. Jag har bestämt mig. Chacun à son destin.”

Men sedan vände hon sig plötsligt från mig och började gråta. Jag höll hennes hand. Till slut sa hon: ”Vet du vad som fortfarande grämer mig?

Vad som fortfarande plågar mina tankar så himla ofta …?” ”Vad?” ”Minns du vad du sa till din far på kvällen när du fyllde tretton år?” ”Mamma …” ”Nej, ta det nu inte på fel sätt, men du sa faktiskt …” ”Jag vet vad jag sa, men det var åratal sedan och …”

15

”Du sa: ’Jag ska aldrig gifta mig och jag ska aldrig skaffa barn’ och avslutade med att påpeka att ’ingen är lycklig egentligen’ …”

Jag trodde inte mina öron – och kom på mig själv med att tänka: Hon är döende, hon har fått starka smärtstillande, bry dig inte om vad hon säger, trots att jag visste att hon just nu hade en av sina få helt klara stunder. I åratal hade vi undvikit ämnet. Men innerst inne tyckte hon fortfarande att det var mitt fel att pappa hade gett sig av. ”Du sa så, visst gjorde du, gumman?” ”Ja, jag sa det.” ”Och nästa morgon, vad hände då?” ”Du vet vad som hände, mamma.” ”Jag klandrar dig inte, gumman. Det är bara … ja, orsak och verkan.

Och kanske … bara kanske … om de där orden aldrig hade blivit sagda vid just det tillfället … nej, vem vet? Kanske din pappa inte hade packat sina väskor. Kanske missnöjet han kände i fråga om äktenskapet hade gått över. Vi är så ofta färdiga att ge oss av eller ge upp eller säga att allt är meningslöst. Men utan en utlösande faktor … det där något som får oss att ta steget …”

Jag hängde med huvudet. Jag sa ingenting. Mamma avslutade inte meningen eftersom hon fick ett av de små krampanfall som kom varje gång smärtan gjorde sig påmind. Hon försökte nå morfinet som var fäst vid droppåsen bredvid sängen. Men hennes hand skakade så våldsamt att jag fick ta den, trycka på reglaget och se henne glida in i den halvt katatoniska eufori som morfinet framkallade. Det enda jag förmådde tänka på när hon sjönk in i sin kemiska dvala var: Nu kan du försvinna bort från det du just har sagt … men jag måste leva vidare med det.

Ord spelar roll. Ord räknas. Ord har varaktig betydelse.

Vi pratade aldrig med varandra igen. Jag fann en viss tröst i vetskapen om att mina föräldrar aldrig hade kunnat tåla varandra och att min sedan länge försvunne far skulle ha lämnat mamma i vilket fall som helst.

Men jag har kommit att inse är det en djup avgrund mellan att förstå något som helt förändrar ens liv och att acceptera den hemska verkligheten. Den rationella sidan av hjärnan – den del som säger: ”Det här hände, det går inte att ändra på och nu måste du på något sätt handskas med efterverkningarna” – överskuggas alltid av en ilsken, överspänd röst.

Det är en röst som rasar mot att livet är orättvist, mot att vi gör hemska saker mot oss själva och varandra, en röst som sedan försåtligt viskar: Och kanske är alltsammans ditt fel.

16

Nyligen, under en av de många nätter när det var omöjligt att sova – och när de extremt starka knockoutpiller som jag var beroende av visade sig försvarslösa mot den sömnlöshet som numera styr mitt liv – kom jag av någon anledning att tänka på en introduktionskurs i fysik som jag tog under mitt första år på college. Vid två föreläsningar fick vi lära oss om en tysk fysiker och matematiker vid namn Werner Heisenberg. I slutet på 1920-talet utvecklade han ett teorem som kallades osäkerhetsprincipen, men jag hade glömt detaljerna så jag gick in på Google (klockan 4.27 på morgonen) för att friska upp minnet. Hör och häpna, jag hittade följande definition: Inom partikelfysiken anger osäkerhetsprincipen att det inte är möjligt att känna till en partikels läge och dess hastighet på samma gång eftersom själva mätningen skulle störa systemet.

Så långt teorin. Men när jag grävde lite djupare upptäckte jag att Einstein inte alls tyckte om osäkerhetsprincipen och hävdade: Naturligtvis kan vi veta var någonting befinner sig; vi kan känna till en rörlig partikels position om vi känner till varje möjlig variabel, och i förlängningen kan vi då förutsäga vart den kommer att gå.

Han påpekade också ganska skarpt att principen stred emot ett slags teologisk empirism som säger: Jag kan inte tro att Gud skulle vilja kasta tärning om universum.

Men Heisenberg – och hans medarbetare, den danske teoretikern Niels Bohr (kvantmekanikens fader) – bemötte Einstein med teoremet: Det finns ingen möjlighet att känna till varje detalj om en rörlig partikel och därför kan vi aldrig, i förlängningen, förutsäga vart den kommer att gå.

Bohr tillfogade också en liten sardonisk kommentar på slutet och sa till sin rival: Einstein, tala inte om för Gud vad han ska göra.

När jag läste om allt det här (medan solen gick upp efter ännu en nuit blanche) upptäckte jag att jag tog parti för Heisenberg och Bohr. Även om allt i livet rent fysiskt består av elementarpartiklar, hur kan vi någonsin verkligen veta vart en viss partikel – eller den kombination av partiklar som kallas en handling, en händelse, en annan människa – kommer att föra oss? Einstein, tala inte om för Gud vad han ska göra … för i ett helt slumpmässigt universum har Han ingen kontroll.

Men det som gjorde starkt intryck på mig i fråga om osäkerhetsprincipen var att den också fick mig att söka mig tillbaka till den där nyårsdagen 1987 – och att Heisenberg, enligt mammas sätt att tänka, hade rätt. En utsänd partikel – mina föraktfulla kommentarer om äktenskapet – leder till ett logiskt, förfärligt resultat: skilsmässa. Inte konstigt att hon 17

anammade den doktrinen. Utan den skulle hon ha tvingats erkänna sin egen roll i att äktenskapet sprack.

Men en sak hade hon alldeles rätt i: om just den partikeln inte hade skickats ut just den kvällen kunde resultatet ha blivit ett annat … och då skulle bådas våra liv ha kunnat bli annorlunda.

Jag tänker mycket på det nuförtiden – synen på ödet som ett slumpartat f löde av partiklar som tar oss till platser som man aldrig hade kunnat drömma om att komma till. Och dessutom förstår jag numera att osäkerhet styr varje sekund av människans tillvaro.

Och vad beträffar tanken att livet fungerar enligt linjära principer …

Jo, en annan fysiker på tjugotalet, Felix Bloch, förde fram uppfattningen att rymden var ett fält av linjära processer. Heisenberg ville inte alls höra talas om det. ”Struntprat”, sa han. ”Rymden är blå och fåglar f lyger genom den.”

Men historier fungerar bäst när de berättas linjärt, i följd. Och den här berättelsen – min historia – behöver berättas i rätt följd, eftersom man bara kan leva livet framåt och förstå det bakåt. Och enda sättet för mig att få grepp om vad som har hänt mig på sista tiden är att försöka hitta någon sorts dold mening bakom alltings slumpmässighet. Trots att jag nu när jag just har skrivit det inser att jag säger emot mig själv.

För det finns ingen mening i saker och tings godtycklighet. Allt är slumpartat. Precis som att rymden är blå. Och att fåglar f lyger genom den.

18

FÖRSTA DELEN

Ett Var ska man börja? Hur ska man inleda? Det är den stora frågan när man ska bygga upp en berättelse och något vi analyserade i det oändliga vid universitetet. Vilken är utgångspunkten för en historia? Såvida man inte skriver en stor från-vaggan-till-graven-krönika – För att börja mitt livs historia från början av mitt liv – inleds en berättelse för det mesta ett bra stycke in i huvudpersonens liv. På så sätt börjar man med att färdas framåt med den personen genom berättelsen men upptäcker på samma gång, bit för bit, de krafter och händelser som har format henne i det förgångna. Som David Henry, min handledare under doktorandutbildningen, gärna påminde sina studenter under föreläsningarna i litterär teori: ”Alla romaner handlar om en kris och hur en individ – eller en grupp individer – hanterar dessa kriser. Mer än så, när vi för första gången möter en person i en berättelse lär vi känna personen som han är nu. Men han har en bakgrundshistoria precis som alla vi andra. Vare sig det är i verkliga livet eller i en bok kan man aldrig förstå en människa förrän man förstår hennes bakgrundshistoria.”

David Henry. Det är kanske en bra utgångspunkt. De olika tillfälligheter som fick David Henry att hamna i mitt liv förde nämligen in det på en väg som jag aldrig skulle ha trott var möjlig. Å andra sidan kan vi aldrig förutsäga vart en partikel tar vägen …

David Henry. Som ung universitetslärare i början på 1970-talet hade han skrivit en essä om den amerikanska romanen, Towards a New World, som genast uppmärksammades för sin tillgänglighet och nyskapande kritik. Ungefär vid samma tid publicerade han också en roman om att växa upp i en avkrok i Minnesota som omedelbart gjorde honom hyllad som en nutida Sherwood Anderson med ett vaket sinne för det amerikanska småstadslivets motsägelser. ”Vaken” var ordet som alla använde om David Henry på den tiden.

Towards a New World belönades med utmärkelsen National Book Award för facklitteratur 1972. Hans roman hade samma år varit nominerad till National Book Award för skönlitteratur (en sällsynt dubbel ära) och var finalist till Pulitzerpriset. På fotografier från den tiden kan man lätt se varför han var en sådan mediestjärna. Han var (för att använda en rad från ett reportage om honom i Esquire) ”snygg på klassiskt amerikanskt 21

vis med kraftigt markerat hakparti och verkligt cool stil: en Harvards Clark Gable.”

Han figurerade överallt på den tiden: var med i pratshower, skrev lärda, slagfärdiga essäer i New York Review of Books, deltog i offentliga debatter med högerhökar. Även om han klädde sig med ett visst Lou Reed-stuk (svart t-shirt, svarta jeans), anslöt han sig ändå aldrig till de chicradikala kretsarna. Nej, han gjorde faktiskt offentligt ner ”den småborgerliga konformism som i så hög grad dominerar ett hörn av den amerikanska mentaliteten”, men han skrev också artiklar till försvar för Amerikas kulturella komplexitet. En av dem, ”Våra nödvändiga motsägelser”, blev något av ett diskussionsämne när den publicerades i Atlantic 1976 eftersom den var en av de första kritiska tolkningarna av det som David kallade ”den amerikanska mentalitetens två sidor som gnids mot varandra likt tektoniska plattor”. Jag upptäckte den artikeln som förstaårselev på college när en vän rekommenderade David Henrys samling av journalistiska arbeten, Left-Handed Writing. Jag blev så tagen av den att jag måste ha prackat den på minst ett dussin kompisar och sagt att den med genial tydlighet förklarade vad det innebar att vara en amerikan som ifrågasatte så mycket av hur det såg ut i landet idag.

Jag älskade alltså David Henry innan jag blev förälskad i David Henry.

När jag sökte till doktorandutbildningen vid Harvard skrev jag bland annat i uppsatsen som bifogades ansökan att hans syn på amerikansk litteratur och tänkande i hög grad hade påverkat mitt eget begynnande akademiska arbete och att avhandlingen jag hoppades få skriva – Den infernaliska dubbelheten: lydnad och trots i amerikansk litteratur – var väldigt David Henrysk.

Jag medger att jag visste att det fanns en risk med att säga – redan innan jag hade blivit antagen till Harvard – att jag hade siktat in mig på vilken handledare jag helst ville ha. Men jag var så helt inställd på att arbeta med honom. Eftersom jag gått ut från Smith med högsta betyg och hade mycket varma rekommendationer från min engelsklärare där var jag beredd att stå på mig.

Det fungerade. Jag kallades till Cambridge och en intervju med institutionsföreståndaren. I sista minuten fick jag av hans sekreterare veta att intervjun skulle hållas av någon annan på institutionen.

Och det var så jag kom att hamna ansikte mot ansikte med David Henry. Året var 1995. Han var nu något över femtio men hade fortfarande 22

kvar sin kantiga filmstjärneutstrålning – men jag lade genast märke till halvmånformiga mörka partier under hans ögon, som lät ana en viss inre sorgsenhet. Jag visste att han fortfarande skrev essäer till tidskrifter som Harper’s och New York Review of Books, men inte lika ofta och regelbundet. I en artikel som jag läste om honom i Boston Globe fick jag också veta att han hade skrivit en andra roman och att hans sedan länge beställda biografi om Melville ännu inte var färdig. Hans image som författare och offentlig intellektuell hade visserligen bleknat något, men han var enligt artikeln fortfarande en i högsta grad respekterad lärare vars föreläsningar ständigt var övertecknade. Han var också en av universitetets populäraste doktorandhandledare.

Jag tyckte genast om honom för han märkte hur jag ansträngde mig för att dölja min nervositet och hjälpte mig snabbt att slappna av. ”Varför i all världen kan ni vilja bli något så arkaiskt och lågavlönat som universitetslärare när ni skulle kunna vara ute i världen och dra nytta av alla materiella förmåner som bjuds i denna vår nya guldålder?” ”Alla vill inte vara rovriddare”, sa jag.

David log. ” ’Rovriddare’. Väldigt Theodore Dreiserskt.” ”Jag minns ert kapitel om Dreiser i The American Novel och en artikel ni skrev i Atlantic med anledning av att det var sjuttio år sedan Syster Carrie kom ut.” ”Ni skrev det i ansökningsuppsatsen. Men låt mig fråga en sak: uppskattar ni Syster Carrie?” ”Mer än ni gör. Jag förstår vad ni menar när ni säger att mycket av Dreisers prosa är fruktansvärt tung och dyster. Men det är något han har gemensamt med Zola – ett behov av att banka in budskapet och en viss psykologisk primitivism. Och ja, jag gillar det ni säger om att Dreisers långrandighet hänger samman med att han var en av de första romanförfattarna som använde skrivmaskin. Men att avfärda Dreiser som – hur var det nu ni skrev? – en krävstinn källa till usel kiosklitteratur … Ursäkta, men ni har missat poängen – och använt en massa K:n i samma mening.”

Så snart jag hörde orden tänkte jag: Vad fan är det du säger? Men David blev inte stött eller arg av min rättframhet. Tvärtom, han gillade det. ”Jaha, ms Howard, det är trevligt att se att ni är allt annat än en svansviftare.” ”Förlåt”, sa jag. ”Det var faktiskt ett rejält övertramp.” ”Säg inte det. Jag menar, ni ska ju gå doktorandutbildningen vid 23

Harvard och det betyder att ni förväntas visa prov på en ansenlig mängd självständigt tänkande. Och eftersom jag inte vill arbeta med någon som är en smilfink …”

David avslutade inte meningen. Istället log han bara och roades av den omtumlade min som hade fastnat i mitt ansikte. ”Ni sa ’ni ska ju gå doktorandutbildningen vid Harvard’. Men jag har inte blivit antagen ännu.” ”Lita på mig – ni har kommit in.” ”Men ni vet väl att jag kommer att ansöka om ekonomiskt bidrag?” ”Ja, jag såg det – och jag har pratat med institutionsföreståndaren om att använda en stipendiefond vi har. Den instiftades av någon i familjen Rockefeller och delas ut till en nyinskriven doktorand varje år. Jag ser förstås i er ansökan att er pappa är gruvchef baserad i Chile.” ”Var gruvchef ”, sa jag. ”Han miste jobbet för cirka fem år sedan.”

Han nickade som för att säga: Det är alltså därför det är så dåligt med pengar.

Jag skulle ha kunnat tillägga att jag aldrig någonsin skulle kunna räkna med min far för någonting. Men jag var alltid rädd att tynga någon (till och med min pojkvän) med de mindre trevliga sidorna från min barndom. Och jag skulle definitivt inte börja babbla om dem under min intervju med David Henry. Så jag sa bara: ”Min far sa åt sin siste chef att gå och ha sex med sig själv. Och eftersom han vägrade godta något jobb som var under chefposten – och även hade gjort sig känd som något av ett brushuvud i näringslivet – sinade hans anställningsmöjligheter. Han har varit verksam som ’konsult’ sedan dess men kan med nöd och näppe försörja sig själv på det han tjänar. Därför …”

Och jag hade precis avslöjat mer än jag hade tänkt. David måste ha anat det för han bara log, nickade och sa: ”Att ni får ett fullt doktorandstipendium till Harvard kommer säkerligen att glädja honom.” ”Det tvivlar jag på”, sa jag tyst.

Där hade jag fel. Jag skrev ett brev till pappa två månader innan jag gick ut från Smith och talade om för honom hur gärna jag skulle vilja att han kom till min examen samt berättade om mitt heltäckande stipendium till Harvard. Vanligen dröjde det uppåt en månad innan han svarade – men den här gången kom det ett brev efter mindre än tio dagar.

En hundradollarssedel var fastsatt med ett gem. Brevet var tjugotre ord långt.

24

Jag är så stolt över dig!

Tyvärr kan jag inte komma till din examen.

Köp dig något fint för den här.

Kram Pappa Tårarna började strömma bara några sekunder efter att jag hade öppnat brevet. Jag hade inte gråtit när pappa lämnade oss. Jag hade aldrig gråtit när han hade varit tvungen att ställa in så många av våra planerade helger i New York City sedan han blivit förf lyttad dit. Jag hade inte gråtit när han f lyttade till Chile och när han gång på gång sa att nästa år så skulle han låta mig f lyga ner dit ett par veckor och det aldrig blev av. Jag hade inte gråtit när hans svar på att jag hade fått högsta betyg i alla ämnen på Smith och blivit invald i hederssällskapet Phi Beta Kappa – allt jäkla kämpande för att göra honom glad – var tystnad. Och i ett försök att få någon sorts erkännande från honom hade jag skrivit brevet. Det enda det tjänade till var att få mig att acceptera sanningen som spökat men som jag aldrig velat se i vitögat: min pappa hade alltid distanserat sig från mig.

Köp dig något fint. Hundra dollar och ett brev på fem rader för att blidka det dåliga samvetet … Om han ens hade något dåligt samvete, vill säga. Ännu en gång avfärdade han mig – men den här gången kunde jag inte svara med att försöka strunta i hans likgiltighet. Den här gången kunde jag bara gråta.

Tom försökte trösta mig. Han sa om och om igen att min far inte förtjänade en så fantastisk dotter, att han skulle få ångra att han hade avfärdat mig, att min framgång säkerligen gjorde honom nervös eftersom han själv hade misslyckats så kapitalt med allt han någonsin hade företagit sig. ”Självklart skjuter han dig ifrån sig”, sa Tom. ”Hur ska han annars kunna hantera din begåvning?” ”Sluta smickra mig”, sa jag. ”Du är inte mottaglig för smicker”, sa han. ”Därför att jag inte har gjort mig förtjänt av det.” ”Nej – därför att du har övertygat dig själv om att din idiot till pappa har rätt: varför skulle du ha gjort dig förtjänt av en sådan framgång?”

Men min sorgsenhet hängde inte enbart ihop med att min far hade avvisat mig. Det hade också sin rot i att Tom och jag var på väg att gå skilda vägar. Det hemska med det var att vi inte ville göra slut. Men 25

jag var på väg till Harvard och Tom skulle läsa vidare vid Trinity College i Dublin. Även om ingen av oss ville erkänna det visste vi att när Atlanten väl skilde oss åt skulle det vara slut mellan oss. Det som gjorde den vetskapen ännu mer plågsam var att Tom hade blivit antagen till magisterprogrammet i historia vid Harvard. Men han hade bestämt sig för att anta erbjudandet om en plats i Dublin – och lugnade mig med att det bara skulle bli ett år och sedan skulle han komma tillbaka till mig och doktorera vid Harvard. ”Du kan komma över till thanksgivinghelgen”, sa han. ”Jag kommer hem till jul och till påsk kan vi resa runt i Europa tillsammans … och sedan har året gått innan vi vet ordet av.”

Jag ville tro på hans bedyranden. Precis som jag bestämde att jag inte skulle utöva påtryckningar eller använda den sorts känslomässig utpressning (”Om du verkligen älskade mig skulle du inte åka ifrån mig.”) som jag hade hört mamma använda mot pappa under åren som ledde fram till att han gav sig iväg. ”Naturligtvis vill jag inte att du ska resa”, sa jag när han hade talat om att han tänkte vänta med Harvard och åka till Dublin. ”Naturligtvis kommer jag inte att hindra dig.”

Det var då hans bedyranden började. Ju mer han lovade desto mer visste jag att han ville sticka. När pappas femradersbrev kom – och Tom ansträngde sig så mycket för att trösta mig – vräkte jag ur mig den obekväma sanningen: ”Så snart du kommer till Dublin är det slut mellan oss.” ”Var inte löjlig”, sa han. ”Jag har aldrig antytt att …” ”Men det kommer att hända därför att …” ”Det kommer inte att hända”, sa Tom och blev hetsig. ”Jag sätter alldeles för högt värde på dig – oss. Och jag förstår precis varför du känner dig så sårbar just nu, men …”

Men vad du inte förstår är vad jag förstår: män försvinner när de känner sig hotade.

Han gav sig iväg till Dublin – och vi lovade också varandra att kärleken skulle hjälpa oss igenom tillsammans med alla de andra romantiska klyschorna. Brytningen kom precis före thanksgiving. Han skulle komma hem till Staterna och sedan skulle jag möta honom i Paris till jul. Tom var ärlig – han kom inte med någon lögn eller lät mig sväva i ovisshet med att säga att han på grund av oförutsedda omständigheter inte skulle landa i Boston den 21 november. Istället ringde han mig och sa rakt ut: ”Jag har träffat en annan.”

26

Jag bad inte om några detaljer precis – jag är ingen masochist – och han erbjöd inte särskilt många, förutom att hon var irländska, läkarstuderande vid Trinity och att det var ”allvar”. När han började säga: ”Jag blev verkligen helt överrumplad”, sa jag bara: ”Det blev du säkert.”

Det blev tyst en lång stund. ”Jag är ledsen”, sa han. ”Det är jag också.”

Och så var det med den saken. Det hittills största och allvarligaste förhållandet i mitt liv fanns plötsligt inte längre. Beskedet tog mig hårt och jag drog mig undan från alla i cirka en vecka, skippade föreläsningar och handledarmöten jag hade på Harvard och satt i stort sett och deppade i min lilla etta i Somerville. Det förvånade mig att jag blev så djupt skakad. Vi verkade passa så bra ihop. Men tajming är A och O och vår fungerade helt enkelt inte.

Tom kom aldrig tillbaka till USA. Han gifte sig med sin irländska medicinare. Han blev kvar och doktorerade vid Trinity och fick så småningom arbete vid universitetet i Galway. Vi träffades aldrig igen efter brytningen. Även om jag förmodar att han kom hem med jämna mellanrum för att hälsa på sina föräldrar, sökte han aldrig upp mig under de år jag bodde i Cambridge. Jag fick bara ett enda livstecken från honom: ett julkort som kom efter bara några år med en bild på Tom, hans fru Mairéad och deras tre mycket små söner – Conor, Fintan och Sean. De stod framför något som såg ut som en förortsvilla. Fotografiet förvånade mig eftersom Tom hade varit så orubblig – precis som jag – med att han aldrig ville ha barn och han hade alltid svurit på att aldrig bosätta sig i ett villaområde. Jag kände inget kvardröjande styng av sorg när jag såg fotot av honom. Rättare sagt, jag kunde inte annat än förundra mig över att livet obevekligt går vidare – och att man efter att ha stått någon annan så intensivt nära bara kan försvinna ur varandras liv. Vi mister något och sedan väljer vi något annat. Var inte det något ur en sång som jag hade hört någonstans? Med Tom kanske? Eller kanske med David? Och hade inte David sagt – strax efter att vi hade inlett ett förhållande – att allt bara är ett enda f längande fram och tillbaka?

Jag svarade faktiskt på Toms julkort genom att skicka ett eget. Jag skrev helt kort: Du har en förtjusande familj. Jag önskar dig allt gott inför det nya året. Hälsningar …

Naturligtvis ville jag ställa en massa frågor till honom: Är du lycklig?

27

Trivs du med ditt arbete, ditt nya land, ditt liv? Och tänker du någonsin ibland på mig, oss, och hur våra nu mycket skilda liv skulle ha blivit så helt annorlunda om …? ’Om.’ Vårt språks mest laddade ord … särskilt i kombination med bara.

Som i: om du bara inte hade f lyttat till Irland skulle jag inte ha kommit att vara tillsammans med David en tid.

Men jag ville vara tillsammans med David … även om jag redan från början visste att det inte hade någon framtid på lång sikt. För att vara tillsammans med David hjälpte mig att avsluta med dig.

Eller det var åtminstone vad jag sa till mig själv då.

28