9789170018091

L

appen satt på ytterdörren när jag kom hem från jobbet. Jag hade jobbat dagpasset på Merlotte’s. Det var i slutet av december och det mörknade tidigt ute, så Bill, min före detta pojkvän – Bill Compton, eller vampyren Bill, som de flesta stammisar på Merlotte’s kallade honom – måste ha lämnat meddelandet någon gång under den gångna timmen. Han vaknar ju inte förrän efter mörkrets inbrott.

Jag hade inte träffat Bill på över en vecka, och vårt avsked hade inte varit någon trevlig historia. Men när jag rörde vid kuvertet där mitt namn stod skrivet kände jag mig rent förtvivlad. Jag är ändå tjugosex år gammal, men såg man mig nu hade man nog trott att jag aldrig tidigare hade upplevt att först ha och sedan förlora en pojkvän.

Och då hade man trott alldeles rätt.

Normala killar vill inte vara ihop med någon som är så kons­ tig som jag. Folk har alltid sagt att jag är helt rubbad, ända sedan jag började i skolan när jag var liten.

Och det har de rätt i.

Därmed inte sagt att det aldrig händer att någon tafsar på mig i baren då och då. Jag ser bra ut. Killar dricker sig fulla.

Då försvinner alla betänkligheter vad gäller ryktena om hur konstig jag är, och så störs de inte lika mycket av det där leendet som aldrig tycks lämna mina läppar.

Men Bill var den ende som någonsin kommit mig riktigt

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 9

9

2010-06-11 12.32

nära på alla sätt. Det hade gjort hemskt ont att gå skilda vägar.

Jag väntade med att öppna brevet tills jag satt mig vid det gamla repiga köksbordet. Jag hade fortfarande kappan på mig men hade tagit av mig handskarna.

Käraste Sookie – Jag hade tänkt komma över och prata med dig när du hunnit återhämta dig lite från de olyckliga händelser som ägde rum häromveckan. ”Olyckliga händelser” – så fanken heller. Blånaderna hade äntligen försvunnit, men det gjorde fortfarande ont i ena knäet när det var kallt och jag hade en känsla av att det var något som aldrig skulle gå över. Skadorna hade jag ådragit mig i samband med att jag räddat min otrogne pojkvän när han suttit fången hos en grupp vampyrer. I gruppen ingick hans gamla flamma Lorena. Hur Bill hade kunnat vara så besatt av Lorena att han gått med på att åka till Mississippi när hon kallat på honom, det var något jag fortfarande hade svårt att förstå.

Du har säkert många frågor om det som hände.

Ja, vad fan trodde han.

Om du går med på att prata med mig öga mot öga kan du väl vara snäll och gå till ytterdörren och släppa in mig.

Aj då. Det var jag inte beredd på. Jag tänkte efter lite, och kom fram till att även om jag inte litade på Bill längre så trodde jag inte heller att han skulle skada mig rent fysiskt. Alltså gick jag tillbaka till dörren. Jag öppnade och ropade: ”Okej då, kom in.”

Han kom fram ur skogen som kringgärdade den plats där mitt gamla hus låg. En våg av längtan sköljde över mig när jag såg honom. Bill var bredaxlad och slank efter att ha tillbringat sitt liv med att bruka jorden på marken som gränsade till min tomt. Åren som soldat i sydstatsarmén hade härdat honom ytterligare. 1867 hade han dött. Hans näsa var som hämtad från motivet på en grekisk urna. Hans hår var mörkbrunt och 10

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 10

2010-06-11 12.32

kortklippt, och hans ögon var lika mörka de. Han såg precis likadan ut som när vi träffades, och det skulle han fortsätta att göra för evig tid.

Han tvekade innan han steg över tröskeln, men jag hade ju gett honom min tillåtelse. Jag flyttade mig åt sidan så att han kunde gå förbi mig och in i vardagsrummet, som var ytterst välstädat och fullt med gamla, bekväma möbler. ”Tack ska du ha”, sa han med sin svala, mjuka röst, den som ännu fick det att rycka till i mig av ren åtrå. Det var mycket som gått snett mellan oss, men inte i sängen i alla fall. ”Jag ville gärna prata med dig innan jag åker.” ”Vart ska du?” Jag försökte låta lika lugn som han. ”Till Peru. På drottningens befallning.” ”Så du håller fortfarande på med din – din databas?” Jag visste knappt någonting om datorer, men Bill hade legat i ordentligt för att lära sig. ”Ja. Det återstår en del research att göra. Det finns en väldigt gammal vampyr nere i Lima. Han sitter inne med stora kunskaper om de av vår ras som håller till i hans världsdel. Vi har bestämt möte. Jag tänkte ägna mig åt lite sightseeing också när jag ändå är där.”

Jag höll tillbaka en impuls att ge Bill en flaska syntetiskt blod att dricka, något som ju egentligen hade hört till god ton. ”Sätt dig du”, sa jag korthugget och nickade mot soffan. Jag satte mig längst ut på kanten av den gamla fåtöljen som stod snett mittemot. Så la sig en tystnad som bara gjorde mig ännu mer medveten om hur olycklig jag var. ”Hur är det med Bubba då?” sa jag till sist. ”Han är i New Orleans för tillfället”, sa Bill. ”Drottningen föredrar att ha honom under uppsikt med jämna mellanrum, och han har varit så synlig här i trakten på senare tid att hon tyckte det var bäst att flytta över honom dit ett tag.

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 11

11

2010-06-11 12.32

Han kommer säkert tillbaka snart.”

Ni skulle känna igen Bubba om ni såg honom; hans ansikte är det ingen som har glömt. Men hans ”förvandling” hade inte gått så bra. Killen på bårhuset, som råkade vara vampyr, borde förmodligen ha ignorerat den lilla gnista liv som fanns kvar i mannen. Men stor beundrare som han var hade han inte kunnat motstå att göra ett försök, och nu hade hela vampyrsamhället i södra USA fullt sjå med att smussla runt Bubba från plats till plats och hålla honom borta från allmänhetens nyfikna ögon. Åter la sig tystnaden. Jag hade planerat att ta av skorna och jobbkläderna, dra på mig en mysmorgonrock och titta på TV med en fryspizza som enda sällskap. Det kanske inte låter som några högtflygande planer, men så hade jag i alla fall tänkt mig min kväll. Istället satt jag nu här och pinades. ”Om du har nåt att säga tycker jag du ska säga det”, sa jag.

Han nickade, mest för sig själv. ”Jag måste ju förklara”, började han. Han la sina vita händer tillrätta över knäet. ”Lorena och jag –” Jag ryckte till helt ofrivilligt. Jag ville aldrig mer höra det namnet. Det var på grund av henne som han dumpat mig. ”Jag måste få berätta”, sa han nästan irriterat. Han hade sett att jag ryckte till. ”Låt mig bara få göra det.” Efter någon sekund viftade jag åt honom att fortsätta. ”Anledningen till att jag åkte till Jackson när hon ringde efter mig var att jag inte kunde låta bli”, sa han.

Jag höjde rejält på ögonbrynen. Det hade jag minsann hört förr. Det betydde ”Jag har ingen självkontroll” eller ”Det kändes bra just då, och jag tänkte med fel kroppsdel”. ”En gång för länge sen var vi ett älskande par, hon och jag.

Eric säger att han har berättat för dig om att vampyrers förhållanden sällan blir långvariga. Men så länge de pågår är de 12

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 12

2010-06-11 12.32

väldigt intensiva. Det Eric däremot inte berättade för dig är att det var Lorena som förde över mig.” ”… till den mörka sidan?” frågade jag och fick bita mig i läppen. Det här var inget att skämta om. ”Ja”, instämde Bill på fullt allvar. ”Och när förvandlingen var klar fortsatte vi att vara tillsammans, vilket inte alltid brukar vara fallet.” ”Men ni hade ju gjort slut?” ”Jodå, för sisådär åttio år sen kom vi fram till att vi helt enkelt inte stod ut med varann. Och sen dess hade jag inte träffat henne, även om jag naturligtvis hade hört talas om hennes förehavanden.” ”Klart att du hade”, sa jag uttryckslöst. ”Men jag var tvungen att hörsamma hennes kallelse. Det är så det fungerar, utan undantag. När ens skapare kallar måste man svara.” Han talade med starkt eftertryck.

Jag nickade och försökte se ut som om jag förstod. Det lyckades jag nog inget vidare med. ”Hon befallde mig att lämna dig”, sa han. Hans blick borrade sig fast i min. ”Hon sa att hon skulle döda dig annars.”

Jag höll på att lacka ur. Jag fick bita mig riktigt hårt i kinden för att fokusera. ”Jaha, så du tog och bestämde dig för vad som var bäst för mig, och för dig själv, utan att ens diskutera det med mig först, utan nån som helst förklaring.” ”Jag var ju tvungen”, sa han. ”Jag var tvungen att lyda hennes befallning, säger jag. Och jag visste ju att hon skulle kunna skada dig.” ”Ja det har du i alla fall rätt i.” Faktum var att Lorena hade gjort sitt allra yttersta för att skada mig – skada mig ända ner i graven, så att säga. Men jag hade hunnit före henne på den punkten. Visst, det var mest tur alltihop, men jag hade klarat det.

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 13

13

2010-06-11 12.32

”Och nu älskar du mig inte längre”, sa Bill med en försvinnande liten antydan till fråga i tonfallet.

Jag hade inget ordentligt svar att komma med. ”Jag vet inte”, sa jag. ”Jag undrar ändå om du verkligen vill återvända till mig. Det var trots allt jag som dödade din mamma.” Också min röst rymde en aldrig så liten fråga, även om jag mest var bitter. ”Då behöver vi vara ifrån varann lite mer. Vi får prata mer när jag kommer tillbaka, om du ger ditt samtycke till det. En avskedskyss kanske?”

Till min stora skam längtade jag som bara den efter att få kyssa Bill igen. Men det var en så usel idé att det kändes fel att ens vilja det. Vi reste oss upp och jag pussade honom som hastigast på kinden. Hans vita hy lyste lite grann, något som skilde vampyrer från människor på ett tydligt sätt. Det hade förvånat mig när jag fått höra att andra inte såg dem på samma sätt som jag gjorde. ”Träffar du varulven nåt?” frågade han när han precis skulle gå ut ur huset. Det lät som om någon drog orden ur honom med tång. ”Vilken av dem?” frågade jag och motstod frestelsen att fladdra oskyldigt med ögonfransarna. Bill förtjänade inte ett svar på den frågan, och det visste han mycket väl. ”Hur länge blir du borta?” frågade jag med lite piggare röst, och han gav mig en ganska fundersam blick. ”Det är inte så lätt att veta. Två veckor kanske”, svarade han. ”Då kanske vi kan prata”, sa jag och vände mig bort från honom. ”Här har du din nyckel, förresten.” Jag tog fram nyckelringen ur min handväska. ”Nej, ta och behåll den du”, sa han. ”Du kanske kommer behöva den när jag är borta. Känn dig som hemma i mitt hus.

Jag har sagt till så att posten inte kommer förrän jag är tillbaka 14

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 14

2010-06-11 12.32

igen, och jag tror att allt annat ska vara fixat också.”

Så jag var sista punkten på hans lista. Ännu en gång la jag locket på. Strax under ytan kokade det av ilska inom mig, och jag undrade hur länge det skulle dröja innan det kokade över fullständigt. ”Hoppas resan går bra”, sa jag kyligt och stängde dörren efter honom. Jag gick till badrummet. Jag hade en morgonrock att sätta på mig och en TV-apparat som väntade. Inte en chans att jag tänkte skrota den planen.

Men medan jag värmde på pizzan fick jag torka kinderna både en och två gånger.

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 15

15

2010-06-11 12.32

kapitel 1

Ä

ntligen, äntligen var den årliga nyårsfesten på Merlotte’s Bar and Grill över. Ägaren Sam Merlotte hade visserligen bett all personal jobba den kvällen, men det var bara Holly, Arlene och jag som ställt upp. Charlsie Tooten hade sagt att hon var för gammal för att orka med allt elände vi tvingades stå ut med på nyårsafton, Danielle hade sedan länge planerat att gå på en tjusig fest någonstans med sin pojkvän och en av de nya hade inte möjlighet att börja jobba förrän två dagar senare. Det var väl bara så att jag och Holly och Arlene var i större behov av pengar än av att ha en kul kväll.

Och jag hade inte blivit bjuden någon annanstans heller. När jag jobbar på Merlotte’s är jag i alla fall en del av det sociala landskapet. Det är en form av acceptans det också.

Nu gick jag och sopade undan allt sönderrivet papper, och tänkte att det nog var bäst att inte påminna Sam om vilken dålig idé det varit att beställa alla säckarna med konfetti. Han var redan väldigt medveten om vår ståndpunkt i den frågan, och till och med stackars hygglige Sam började faktiskt visa tecken på att vara ganska slutkörd. Det kändes inte schyst att bara lämna över röran till Terry Bellefleur och låta honom städa, även om det egentligen var hans jobb att sopa och svabba golven.

Sam stod och räknade kassan och stoppade pengarna i plastpåsar för att kunna lämna dem i insättningsautomaten på ban16

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 16

2010-06-11 12.32

ken. Han såg trött men belåten ut.

Han fällde upp sin mobiltelefon. ”Kenya? Är du klar så vi kan åka till banken då? Okej, bra, då ses vi på baksidan om en stund.” Kenya, som var polis, eskorterade ofta Sam till insättningsautomaten, särskilt om det rörde sig om stora pengar som ikväll.

Jag var också nöjd med det jag lyckats håva in. Jag hade fått massor med dricks. Minst trehundra dollar var det nog, såvitt jag kunde avgöra – och jag behövde varenda cent. Det hade varit trevligt att se fram emot att få räkna pengarna ordentligt när jag kom hem, men jag var nog alldeles för trött i skallen ändå. Allt oväsende och kaos under festen, det ständiga springandet fram och tillbaka mellan baren och serveringsluckan och borden, den otroliga röran vi måste städa upp, den oavbrutna kakofonin av folks tankar … alltsammans hade gjort mig fullständigt utmattad. Mot slutet hade jag varit så trött att jag inte orkat hålla upp min mentala gard, och det var många tankar som trängt igenom.

Det är inte lätt att vara tankeläsare. För det mesta är det inte alls kul.

Och den här kvällen hade det varit värre än vanligt. Inte nog med att gästerna (varav de flesta hade känt mig i många år) varit på uppsluppet humör, utan de hade dessutom hört en nyhet som de väldigt gärna ville diskutera med mig. ”Hörde att pojkvännen din har tagit och stuckit till Sydamerika”, sa bilförsäljaren Chuck Beecham och gnistrade av illvilja. ”Blir nog bra ensamt där i huset utan honom ska du se.” ”Hade du tänkt att du ska ta hans plats eller, Chuck?” sa mannen bredvid honom vid bardisken, och så brast de ut i ett samfällt, övergrabbigt gapflabb. ”Nä, Terrell”, sa försäljaren. ”Jag är inte intresserad av sånt som nån vampyr har lämnat kvar på tallriken.”

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 17

17

2010-06-11 12.32

”Nu tar ni och uppför er, annars får ni gå hem”, sa jag med stadig röst. Jag kände av kroppsvärmen från någon bakom mig, och då förstod jag att det var min chef Sam Merlotte som stod och iakttog dem över axeln på mig. ”Är det bråk?” frågade han. ”De skulle precis be om ursäkt”, sa jag och såg Chuck och Terrell i ögonen. De tittade ner i sina ölglas. ”Förlåt, Sookie”, mumlade Chuck, och Terrell knyckte lite med huvudet han också. Jag nickade och vände mig för att ta en ny beställning. Men nog hade de lyckats såra mig.

Vilket var precis vad de varit ute efter.

Det gjorde ont i hjärtat på mig.

Jag trodde absolut inte att Bon Temps invånare kände till Bills och min brytning. Bill hade definitivt inte för vana att gå runt och pladdra om sitt privatliv, och inte jag heller. Arlene och Tara visste en del, förstås; man måste ju berätta för sina bästa vänner när det är slut med killen, även om man får lov att utelämna de smaskigaste detaljerna. (Som till exempel det faktum att man hade haft ihjäl kvinnan som killen lämnat en för. Vilket jag inte kunde rå för ändå. Faktiskt.) Så den som sa till mig att Bill hade lämnat landet chansade på att jag kanske inte visste om det redan, bara för att vara elak.

Förutom Bills besök hos mig var senaste gången jag sett honom när jag åkte hem till honom med datorn och CD-skivorna han haft gömda hos mig. Jag hade kört dit framåt skymningen så att apparaten inte skulle behöva stå alltför länge ute på verandan. Jag hade ställt alla hans saker i en stor vattentät låda precis vid ytterdörren. Han hade öppnat precis när jag körde därifrån, och jag hade inte stannat bilen.

En mer ondsint kvinna skulle ha gett skivorna till Bills chef Eric. En mer småaktig kvinna skulle ha behållit skivorna och datorn själv (jag hade ju dragit tillbaka både Bills och Erics til�18

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 18

2010-06-11 12.32

låtelse att få gå in i mitt hus). Men jag var varken ond eller småaktig, hade jag stolt konstaterat.

Dessutom kunde ju Bill rent praktiskt ändå ha betalat någon vanlig människa för att bryta sig in i huset och ta tillbaka grejerna. Det trodde jag inte att han skulle göra, men han behövde dem verkligen, annars skulle han hamna i onåd hos sin chefs chef. Visst, jag har mitt temperament och det kanske inte alltid är att leka med om man provocerar mig. Men långsint och hämndlysten är jag inte.

Arlene brukar säga att jag är för snäll för mitt eget bästa, fastän jag försäkrar henne att det inte stämmer. (Tara har aldrig sagt så; kanske känner hon mig bättre?) Jag blev nedstämd när det slog mig att även Arlene någon gång under den här hektiska kvällen skulle få höra om Bills avfärd. Och mycket riktigt, det dröjde inte tjugo minuter efter Chucks och Terrells gliringar innan hon makade sig fram mellan gästerna och gav mig en tröstande klapp på ryggen. ”Vad ska du med det där kalla fanskapet till”, sa hon. ”Vad har han nånsin gjort för dig egentligen?”

Jag nickade svagt åt henne för att visa att jag uppskattade hennes stöd. Men så beställde gästerna vid ett av borden två whiskey sours, två öl och en gin och tonic, så jag var tvungen att sätta fart. Det var faktiskt en välkommen avledare. När jag ställde fram deras glas ställde jag mig själv samma fråga: vad hade Bill egentligen gjort för mig?

Jag hann bära ut ölkannor till två bord innan jag blev klar med sammanräkningen.

Han hade introducerat mig för sex, vilket jag verkligen tyckte om. Han hade introducerat mig för en massa andra vampyrer, vilket jag inte alls tyckte om. Han hade räddat livet på mig – fast när allt kom omkring hade jag aldrig hamnat i de situationerna om det inte varit för mitt förhållande med honom. Dess-

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 19

19

2010-06-11 12.32

utom hade jag räddat livet på honom en eller ett par gånger, så det gick på ett ut i vilket fall. Han hade kallat mig ”älskling”, och menat det. ”Ingenting”, muttrade jag medan jag svabbade upp en utspilld pina colada och gav en av de sista rena kökshanddukarna till kvinnan som spillt ut drinken och fått större delen av den på tröjan. ”Inte ett dugg har han gjort för mig.” Kvinnan log och nickade; hon trodde uppenbarligen att jag uttryckte mitt medlidande med henne. Det var ändå för högljutt där inne för att man skulle höra ett ord någon sa, vilket var tur för mig.

Men jag såg fram emot att få hem Bill igen. Han var trots allt min närmaste granne. Mellan våra ägor utmed en liten landsväg söder om Bon Temps låg bara bygdens äldsta kyrkogård.

Utan Bill var jag alldeles ensam där ute. ”Peru var det va?” sa min bror Jason. Han hade armen om flickan för kvällen, en kort, smal, mörk tjugoettåring från riktigt långt ut på landet någonstans. Jag hade krävt att få se leg när hon kom in. Nu tittade jag närmare på henne. Jason visste inte om det, men hon var hamnskiftare av något slag. De är lätta att känna igen. Hon var en snygg tjej, men när det blev fullmåne förvandlades hon till något med fjädrar eller päls. Jag märkte att Sam gav henne en sträng blick när Jason hade ryggen till, som för att påminna henne om att sköta sig när hon var på hans revir. Hon mötte nyfiket hans blick. Jag fick knappast intrycket att hon brukade förvandlas till kattunge eller ekorre.

Jag funderade på att koppla upp mig mot hennes medvetande och försöka läsa hennes tankar, men skiftare är svåra. Deras tankar är tilltrasslade och det är liksom alldeles rött där inne, fast då och då går det att få en bra bild av deras känslotillstånd.

Det är likadant med varulvar.

Vad gäller Sam så förvandlas han till en collie när månen lyser klar och rund. Ibland tassar han hela vägen till mitt hus 20

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 20

2010-06-11 12.32

och då ger jag honom en skål med matrester och låter honom sova lite på verandan på baksidan om vädret tillåter eller annars på golvet i vardagsrummet. Han får dock inte sova i mitt sovrum fler gånger, för när han vaknar är han naken – ett tillstånd som klär honom alldeles utmärkt, och det sista jag behöver är att frestas av chefen.

Inatt var det inte fullmåne, så det var ingen fara för Jason. Jag bestämde mig för att inte säga något om tjejen till honom. Alla har vi våra hemligheter. Hennes var bara lite mer färgstark än andras.

Förutom min brors dejt och så Sam förstås så befann sig ytterligare två övernaturliga väsen inne på Merlotte’s denna nyårsafton. Den ena var en ursnygg kvinna som var minst en och åttio lång och hade långt, mörkt, svallande hår. Hon var livsfarligt klädd i en riktigt tajt orange långklänning. Hon hade kommit dit ensam och verkade ha bestämt sig för att prata med var och en av karlarna på stället. Jag visste inte vad hon var för något, men hennes tankemönster visade tydligt att hon inte var människa. Den andra övernaturliga varelsen var en vampyr som kommit dit tillsammans med en grupp människor där de flesta var runt tjugo år gamla. Vampyrens närvaro väckte inga större reaktioner, bara ett och annat hastigt ögonkast från de andra festfirarna. Det visade verkligen hur mycket som hänt under de få åren sedan Det Stora Avslöjandet.

För snart tre år sedan hade vampyrerna framträtt på TV i alla världens länder och tillkännagivit sin existens. Den kvällen var det många av människornas föreställningar som hade fått sig en törn, och sedan aldrig återhämtat sig.

Att vampyrerna valt att komma ut på detta storslagna sätt berodde på att japanerna hade tagit fram ett syntetiskt blodpreparat som rent näringsmässigt svarar mot vampyrernas behov.

Sedan Det Stora Avslöjandet har USA genomgått ett otal poli-

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 21

21

2010-06-11 12.32

tiska och sociala omvälvningar. Det har inte varit det enklaste att tillmötesgå våra nyaste medborgare, som ju råkar vara döda.

Vampyrerna har en offentlig fasad och en offentlig förklaring till sitt tillstånd – de påstår att en allergi mot solljus och vitlök har orsakat allvarliga störningar i deras matsmältningssystem – men jag hade sett vampyrvärldens baksida. Mina ögon har fått vänja sig vid en hel massa som vanliga människor aldrig behöver se. Och på frågan om min nyvunna kunskap har gjort mig gladare … Är svaret nej.

Men jag ska villigt erkänna att världen har blivit intressantare för mig nu än tidigare. Jag är ofta ensam (jag är ju inte direkt världens normalaste tjej), så det skadar inte att jag fått mycket att grunna på. Det som däremot skadar är all rädsla och alla faror. Jag har sett vampyrernas privata sidor, och jag har fått veta att det finns varulvar och hamnskiftare och annat. Varulvarna och skiftarna väljer tills vidare att förbli i skuggorna, tills de sett hur det går för vampyrerna i offentlighetens ljus.

Så ni förstår ju hur mycket jag hade att tugga på medan jag gick runt och hämtade bricka efter bricka med glas och muggar och kannor, och medan jag hjälpte vår nye kock Tack att fylla och tömma diskmaskinen. (Han heter egentligen Alphonse Petacki. Inte så konstigt att han föredrar ”Tack”.) När vår del av städningen var avklarad och den långa kvällen äntligen var slut kramade jag om Arlene och önskade henne gott nytt år, och hon önskade mig detsamma. Hollys pojkvän stod och väntade på henne vid personalingången på baksidan och Holly vinkade åt oss, drog på sig jackan och skyndade sig iväg. ”Vad har ni för förväntningar på det nya året då, tjejer?” frågade Sam. Kenya hade hunnit dit, och stod nu lutad mot bardisken och väntade på honom med alert uppsyn. Kenya brukade äta lunch på Merlotte’s ganska ofta tillsammans med sin part22

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 22

2010-06-11 12.32

ner Kevin, som var lika blek och mager som hon var mörk och rund. Sam höll som bäst på att ställa upp stolarna på borden så att Terry Bellefleur, som kom dit varje morgon, skulle kunna svabba golvet. ”God hälsa och rätt karl”, sa Arlene med båda händerna mot bröstkorgen i en dramatisk åtbörd, och vi skrattade. Arlene har hittat många karlar i sitt liv – hon har varit gift fyra gånger – men den rätte har hon ännu inte hittat. Jag ”hörde” Arlene tänka att Tack skulle kunna vara just den mannen. Det var en överraskning; jag hade inte ens sett henne titta på honom.

Det syntes på mig hur förvånad jag blev, så Arlene sa med osäker röst: ”Tycker du jag borde ge upp eller?” ”Fan heller”, sa jag genast, och bannade mig själv för att jag inte kontrollerat mitt minspel bättre. Jag var för trött, helt enkelt. ”Det blir nu i år, det är jag säker på, Arlene.” Jag log mot Bon Temps enda svarta kvinnliga polis. ”Du måste önska dig nåt, Kenya. Eller lova nåt.” ”Jag önskar alltid att det ska bli fred mellan män och kvinnor”, sa Kenya. ”Skulle göra mitt jobb bra mycket enklare. Och mitt nyårslöfte får bli att jag ska klara över 60 kilo i bänkpress.” ”Wow”, sa Arlene. Hennes rödfärgade hår stack bjärt av mot Sams rödblonda lockiga kalufs när hon gav honom en kram.

Han var inte mycket längre än Arlene – fast hon är i och för sig minst en och sjuttiotvå, fem centimeter längre än vad jag är. ”Jag tänker gå ner fyra, fem kilo.” Vi skrattade allihop; det hade varit Arlenes nyårslöfte fyra år i sträck. ”Men du då, Sam? Önskningar? Löften?” frågade hon. ”Jag har allt jag behöver”, sa han. Jag kände av den liksom blåaktiga tonen i hans medvetande som sa mig att han menade allvar. ”Så jag lovar att fortsätta på samma sätt. Det går jättebra för baren, jag gillar att bo i den stora trailern och folk här omkring är lika bra som de är på andra håll.”

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 23

23

2010-06-11 12.32

Jag vände mig bort lite för att ingen skulle se mig le. Det var ju ett ganska tvetydigt uttalande från Sams sida. Jodå, folk i Bon Temps med omnejd var precis lika bra som folk på annat håll. ”Och du då Sookie?” frågade han. Arlene, Kenya och Sam tittade på mig alla tre. Jag kramade Arlene igen, för det gör jag så gärna. Jag är tio år yngre – kanske mer än så, för även om Arlene påstår sig vara trettiosex har jag vissa tvivel om den saken – men vi har varit vänner ända sedan vi började på Merlotte’s tillsammans när Sam tagit över stället för snart fem år sedan. ”Kom igen nu”, trugade hon mig. Sam la en arm om mig.

Kenya log, men försvann sedan in i köket för att växla några ord med Tack.

Jag fick en plötslig ingivelse att berätta vad jag önskade mig. ”Jag hoppas mest att jag ska slippa att få stryk”, sa jag i ett illa genomtänkt utbrott av öppenhjärtighet som måste ha berott på en kombination av att jag var så trött efter jobbet och att klockan var så mycket. ”Jag vill inte behöva åka till sjukhus.

Jag vill inte behöva ha med några läkare att göra.” Jag vill inte heller behöva dricka något vampyrblod, något som botade en snabbt men samtidigt gav ett antal biverkningar. ”Alltså är mitt nyårslöfte att undvika att hamna i trassel”, sa jag bestämt.

Arlene såg ganska chockad ut, och Sam – nja, med Sam kunde man aldrig riktigt veta. Men jag hade ju redan kramat Arlene så nu passade jag på att krama Sam också, och kände värmen och styrkan i hans kropp. Man kan få för sig att Sam är klen, ända tills man ser honom lasta av en varusändning i bar överkropp. Han är väldigt stark och smidig, och han har hög kroppstemperatur. Jag kände honom kyssa mig på huvudet, och sedan önskade vi varandra god natt allesammans och gick ut genom bakdörren. Sams pickup stod parkerad framför 24

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 24

2010-06-11 12.32

hans trailer, som står bakom Merlotte’s i rät vinkel mot baren.

Men nu gick han istället och satte sig i Kenyas polisbil för att åka med till banken. Hon skulle köra hem honom sedan, och då skulle han nog rasa i säng. Han hade varit igång i timmar precis som vi andra.

När Arlene och jag låste upp våra bilar la jag märke till att Tack satt och väntade i sin gamla pickup. Jag kunde slå vad om att han tänkte följa henne hem.

Och så, efter att ett sista ”god natt” trängt igenom Louisiananattens kalla tystnad, skildes vi åt för att påbörja det nya året.

Jag körde ut på Hummingbird Road för att ta mig hem till mitt hus, som ligger ungefär fem kilometer söder om baren.

Det var en otrolig lättnad att äntligen få komma hem, och jag började slappna av inombords. Billyktorna svepte förbi de tätt stående tallarna, grunden för hela traktens skogsindustri.

Det var en oerhört mörk och kall natt. Det finns förstås inga gatlyktor ute på landsvägarna. Det var definitivt inga djur i rörelse, den saken var klar. Även om jag tänkte att jag måste vara beredd på rådjur på vägen så körde jag mest på autopilot.

Mina enkla tankar var helt inriktade på det jag skulle göra när jag kom hem, nämligen tvätta ansiktet och dra på mig mitt varmaste nattlinne och krypa i säng.

Någonting vitt dök upp i den gamla bilens helljus.

Jag flämtade till, och var med ens väckt ur min dåsiga längtan efter värmen och tystnaden där hemma.

En springande man. Klockan tre på natten på nyårsdagen sprang han – för sitt liv, såg det ut som – landsvägen fram.

Jag saktade ner och funderade på vad jag borde göra. Jag var ensam, kvinna och obeväpnad. Om han hade något hemskt efter sig skulle även jag kunna råka illa ut. Å andra sidan kunde jag ju inte bara strunta i en medmänniska i nöd. Jag hann precis se att mannen ifråga var lång, ljushårig och iförd endast

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 25

25

2010-06-11 12.32

ett par blåjeans innan jag stannade bilen bredvid honom. Jag lutade mig över sätet och vevade ner rutan på passagerarsidan. ”Behöver du hjälp med nåt?” ropade jag. Han gav mig en panikslagen blick och fortsatte springa.

Och i samma ögonblick gick det upp för mig vem det var. Jag hoppade ur bilen och började kuta efter honom. ”Eric!” ropade jag. ”Det är jag!”

Då svängde han runt. Han väste och hade huggtänderna framme. Jag stannade så tvärt att jag nästan snubblande omkull. Så sträckte jag fram händerna i en fredsgest. Om Eric bestämde sig för att angripa mig kunde jag hälsa hem. Så går det när man försöker leka barmhärtig samarit.

Men hur kom det sig att han inte kände igen mig? Jag hade känt honom i flera månader. Enligt den invecklade hierarki som rådde bland vampyrerna och som jag höll på att lära mig var han Bills chef. Eric var Femte distriktets sheriff, en vampyr på väg att komma upp sig i världen. Han var dessutom urläcker och kysstes som en hel skogsbrand, men det var inte hans mest framträdande egenskaper just nu; snarare då hans huggtänder och de starka händerna han format till långa klor. Eric var i full larmberedskap, och verkade lika rädd för mig som jag var för honom. Han flög inte på mig. ”Undan, kvinna”, varnade han mig. Han var hes, alldeles raspig och dan. ”Men vad gör du här ute?” ”Vem är du?” ”Det vet du förbannat väl. Vad håller du på med? Varför är du här omkring utan bil för?” Eric hade en elegant Corvette, vilket var helt i hans stil. ”Känner du mig? Du vet vem jag är, alltså?”

Det fick mig att haja till duktigt värre. Och inte lät det som om han skämtade heller. Försiktigt sa jag: ”Det är klart jag 26

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 26

2010-06-11 12.32

känner dig, Eric. Om du inte har en enäggstvilling förstås. Men det har du väl inte?” ”Inte vet jag.” Han lät armarna falla, huggtänderna verkade dras tillbaka och han rätade på sig så att han inte längre stod alldeles hukad, vilket jag uppfattade som en klart stämningshöjande åtgärd under omständigheterna. ”Vet du inte om du har en bror eller inte?” Jag fattade i stort sett ingenting. ”Nej. Jag vet inte. Är det Eric jag heter?” I skenet från billyktorna såg han rent ynklig ut. ”Wow.” Jag kom inte på något vettigare att säga. ”Eric Northman, det är det du brukar kalla dig nuförtiden. Varför är du här ute?” ”Det vet jag inte heller.”

Jag började ana en viss tendens. ”På allvar? Du minns ingenting, alltså?” Jag försökte göra mig kvitt känslan av att han när som helst skulle brista ut i ett brett flin och börja förklara allting och skratta, och sedan dra in mig i någon sorts förvecklingar som skulle sluta med att jag … fick ännu mer stryk. ”På allvar.” Han tog ett steg närmare och hans bara vita överkropp gav mig den trevliga sortens gåshud. Det slog mig också (nu när jag inte var livrädd längre) hur ensam och övergiven han såg ut. Så hade jag aldrig sett den annars så självsäkre Eric förut, och det gjorde mig sorgsen på något oförklarligt vis. ”Du vet väl att du är vampyr i alla fall?” ”Ja.” Frågan verkade ha förvånat honom. ”Och det är inte du.” ”Nej, jag är väldigt mycket människa, och du får allt ta och lova att du inte tänker göra illa mig. Fast det kunde du ju ha gjort vid det här laget. Men en sak ska du veta, även om du inte minns det just nu: vi är typ vänner.” ”Jag ska inte göra dig illa.”

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 27

27

2010-06-11 12.32

Jag påminde mig själv om att hundratals och åter hundratals människor måste ha hört exakt de orden strax innan Eric slet upp halsen på dem. Men faktum kvarstod: vampyrer behöver inte döda när deras första år är till ända. En och annan smutt blod då och då, det är normen. När Eric nu såg så borttappad ut var det svårt att föreställa sig att han kunde slita mig i stycken med sina bara händer.

En gång hade jag sagt till Bill att det smartaste rymdvarelserna kunde göra (när de kom och invaderade jorden) vore att klä ut sig till slokörade kaniner. ”Kom och sätt dig i bilen innan du fryser dig fördärvad”, sa jag. Återigen kändes det som om jag höll på att bli indragen i elände, men jag visste inte vad jag skulle ta mig till annars. ”Och vi känner verkligen varann?” sa han som om han tvekade inför att sätta sig i samma bil som en så pass skräckin­ jagad kvinna som jag: tjugofem centimeter kortare, många kilo ­lättare och ett antal århundraden yngre än han själv. ”Ja”, sa jag utan att lyckas dölja en viss irritation. Jag var inte alltför nöjd med mig själv, för jag undrade så smått om jag inte höll på att gå i en fälla av något slag, en fälla som det i och för sig var svårt att förstå vitsen med. ”Kom igen då, Eric, jag fryser som bara den och det gör du också.” Inte för att vampyrer verkade känna av temperaturväxlingar särskilt mycket, inte som regel i alla fall; men till och med Eric verkade faktiskt ha gåshud nu. De döda kan visst frysa. De överlever det – de överlever nästan allt – men som jag förstår det gör det väldigt ont. ”Men Gud, Eric, du är ju barfota också.” Jag hade inte sett det förrän nu.

Jag tog hans hand; han lät mig gå tillräckligt nära för att jag skulle kunna göra det. Sedan lät han mig leda honom tillbaka till bilen och fösa in honom i passagerarsätet. Jag sa åt honom att veva upp rutan och gick runt till förarsätet, och efter att ha 28

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 28

2010-06-11 12.32

studerat mekanismen en längre stund gjorde han som han blivit tillsagd.

Jag drog fram en gammal filt från baksätet (jag brukar ha den liggande där under vintern för fotbollsmatcher och dylikt) och svepte in honom i den. Han huttrade givetvis inte, för han var ju vampyr, men jag stod bara inte ut med att se all den där nakna huden i kylan. Jag vred upp värmen till max, vilket i min gamla bil inte innebär så värst mycket.

Aldrig tidigare hade Erics bara hud fått mig att känna mig kall – de andra gångerna när jag sett så här mycket av Erics kropp hade effekten blivit den rakt motsatta. Jag var så trött och vimmelkantig att jag skrattade till för mig själv innan jag hann censurera tankarna.

Han blev alldeles häpen och tittade på mig från sidan. ”Du var den sista jag hade räknat med att träffa”, sa jag. ”Hade du tänkt hälsa på Bill eller? Han är bortrest, nämligen.” ”Bill?” ”Vampyren som bor här ute? Min expojkvän?”

Han skakade på huvudet. Han hade återgått till att vara fullständigt livrädd. ”Så du vet inte hur du hamnade här över huvud taget?”

Han skakade på huvudet igen.

Jag gjorde mitt bästa för att tänka efter riktigt ordentligt, men mitt bästa var inte gott nog, så utsliten var jag. Visserligen hade jag fått en adrenalinkick när jag fått syn på figuren som sprang längs vägen i mörkret, men kicken hade snabbt gått över.

Jag svängde in på uppfarten till mitt hus och körde genom den svarta, tysta skogen på den välskötta, jämna uppfarten – det var ingen mindre än Eric som hade betalat för den nya grus­läggningen.

Och det var därför han nu satt i min bil istället för att ränna

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 29

29

2010-06-11 12.32

runt i natten som en vit jättekanin. Han hade varit smart nog att ge mig det jag verkligen ville ha. (Sedan hade han förstås också försökt få mig i säng i flera månader. Men uppfarten hade han gett mig för att jag verkligen behövt få den fixad.) ”Då var vi framme”, sa jag och körde runt till baksidan av huset. Jag stängde av motorn. Tack och lov hade jag kommit ihåg att lämna ytterbelysningen tänd när jag åkte till jobbet innan. Annars hade vi suttit där i totalt beckmörker. ”Är det här du bor?” Han tittade nervöst ut över gläntan där huset låg och verkade inte riktigt vilja gå från bilen till bakdörren. ”Ja”, sa jag trött.

Han spärrade upp ögonen så att vitorna blänkte runt de blå irisarna. ”Äh men skärp dig nu”, sa jag brutalt. Jag klev ur bilen och gick uppför trappan till verandan på baksidan. Jag brukar inte låsa dörren dit, för varför skulle man låsa dörren till en inglasad veranda. Däremot låser jag alltid dörren in till själva huset, och efter att ha fumlat med nyckeln i några sekunder öppnade jag så att ljuset inifrån köket fick sprida sig över gårdsplanen. ”Du är välkommen in”, sa jag så att han skulle kunna gå över tröskeln. Han kilade in efter mig, insvept i filten och allt.

I skenet från taklampan i köket såg Eric rätt eländig ut. Hans bara fötter blödde, vilket jag inte märkt innan. ”Men Eric”, sa jag sorgset och tog fram en kastrull ur ett skåp och vred på varmvattnet i diskhon. Han skulle läka snabbt som attan precis som alla andra vampyrer, men jag kunde inte låta bli att tvätta rent såren på honom. Jeansen var väldigt smutsiga nertill. ”Ta av dig dem”, sa jag. Om han hade dem på medan jag tvättade av honom skulle de ju bara bli blöta.

Utan minsta antydan till flin eller något annat tecken på att han skulle ha roligt åt denna vändning klev Eric ur jeansen.

30

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 30

2010-06-11 12.32

Jag slängde ut dem på verandan för att tvätta dem dagen därpå och försökte sedan låta bli att glo ihjäl mig på min gäst, som stod där i ett par smått extrema, ljusröda tangakalsonger vars stretchtyg definitivt var hårt prövat. Jaha ja, det var ytterligare en rejäl överraskning. Jag hade sett Erics underkläder en gång förut – en gång mer än jag borde, med andra ord – och då hade han haft boxershorts i siden. Gick män verkligen och bytte stil sådär hux flux?

Vampyren kråmade sig inte och fällde heller ingen kommentar, utan svepte bara åter in sin bleka kropp i filten. Hmm. Inget hade kunnat övertyga mig mer om att han verkligen inte var sig själv längre. Eric var lågt räknat etthundranittiofem centimeter ren och skär prakt (en kritvit sådan, men ändå) och det var han själv ytterst medveten om.

Jag pekade på en av stolarna vid köksbordet. Han drog lydigt ut den och satte sig. Jag böjde mig och ställde kastrullen på golvet framför honom, och stoppade varsamt ner hans stora fötter i vattnet. Varmvattnet fick honom att stöna till. Också vampyrer känner av så starka kontraster, antar jag. Jag tog fram en ren trasa och flytande tvål från diskhon, och så tvättade jag hans fötter. Jag tog god tid på mig eftersom jag försökte komma på vad jag skulle göra härnäst. ”Du var ute mitt i natten”, påpekade han lite trevande. ”Jag var på väg hem från jobbet, som du ser på mina kläder.”

Jag hade på mig vår vinteruniform: en långärmad båtringad T-shirt med ”Merlotte’s Bar” broderat över vänstra bröstet, och ett par svarta slacks. ”Kvinnor borde inte vara ute ensamma så sent på natten”, sa han klandrande. ”Nähä?” ”Jo, för kvinnor löper större risk att bli utsatta för angrepp än män, och därför är det extra viktigt att de har sällsk–”

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 31

31

2010-06-11 12.32

”Det var inte en allvarligt menad fråga”, sa jag. ”Jag håller med dig, alltså. Du behöver inte omvända mig. Jag hade helst sluppit att jobba såhär sent.” ”Men varför gjorde du det då?” ”För att jag behöver pengarna”, sa jag, torkade händerna, drog fram sedelbunten ur fickan och la den på bordet så att jag inte skulle glömma bort den. ”Jag har huset att sköta om, bilen är gammal, och sen är det fastighetsskatten, försäkringarna … precis som alla andra”, la jag till så att han inte skulle tycka att jag var onödigt gnällig. Jag hatade att hålla på och tycka synd om mig själv så att andra hörde, men han hade ju faktiskt frågat. ”Har du ingen man i hushållet?”

Då och då märks det hur gamla de är ändå, vampyrerna. ”Jag har en bror. Fast jag minns inte om du har träffat Jason nån gång.” Det var ett sår på Erics vänstra fot som såg särskilt otäckt ut. Jag hällde upp lite mer varmvatten i kastrullen så att vattnet inte skulle kallna, och sedan försökte jag skrubba bort all jord och smuts. Han ryckte till när jag gjorde det, trots att jag tog det försiktigt. De mindre såren och blånaderna tycktes försvinna framför ögonen på mig medan jag höll på. Varmvattenberedaren lät bakom mig, och det välbekanta ljudet var lite trösterikt på något sätt. ”Och din bror tillåter att du har det där arbetet?”

Jag försökte se Jasons ansiktsuttryck framför mig när han fick höra att jag räknade med att han skulle försörja mig under resten av livet på grund av att jag var kvinna och inte borde arbeta utanför hemmets fyra väggar. ”Men herregud, Eric.” Jag såg på honom med rynkad panna. ”Jason har sina egna problem.” Som till exempel att han var kroniskt självupptagen och en sann kvinnojägare.

Jag flyttade undan kastrullen och torkade varsamt av Eric, 32

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 32

2010-06-11 12.32

som nu var en vampyr med rena fötter. Sedan ställde jag mig upp med viss möda. Jag hade ont i ryggen, jag hade ont i fötterna. ”Men du, jag tror jag tar och ringer till Pam. Hon vet säkert vad det är som har hänt med dig.” ”Pam?” Det var som att umgås med en ovanligt irriterande tvååring. ”Din högra hand.”

Han hade ännu en fråga, märkte jag, och höll upp handen för att avbryta honom. ”Ta det lugnt nu. Jag ringer henne så ska vi se vad det är som pågår.” ”Men tänk om hon har vänt sig mot mig?” ”Då är det bra om vi får reda på det. Ju förr desto bättre.”

Jag gick bort till den gamla väggfasta telefonen vid bortre delen av köksbänken, där det stod en hög pall. Där hade farmor alltid suttit under sina långa telefonsamtal med penna och anteckningsblock i högsta hugg. Det gick inte en dag utan att jag saknade henne. Men just för tillfället hade jag ingen plats i mitt inre för sorgearbete, eller ens nostalgi. Jag bläddrade igenom min lilla adressbok och hittade numret till Fangtasia, den vampyrbar i Shreveport som utgjorde Erics främsta inkomstkälla, liksom högkvarter för hans verksamhet i stort. Och stort var rätta ordet: jag visste inte exakt vad hans övriga inkomstbringande projekt gick ut på, bara att de var omfattande. Jag hade ingen större lust att ta reda på det heller.

Jag hade läst i Shreveports lokaltidning att också Fangtasia gått ut hårt med nyårsfirandet – ”Ett riktigt bitigt tolvslag” – så jag visste att någon skulle vara där även såhär dags. Medan signalerna gick fram öppnade jag kylskåpet och tog fram en flaska blod åt Eric. Jag satte den i mikron och ställde in timern. Eric följde varje moment med ängslig blick. ”Fangtasia”, hördes en mansröst med utländsk brytning. ”Chow?”

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 33

33

2010-06-11 12.32

”Ja det stämmer, vad kan jag stå till tjänst med?” Han hade nästan glömt bort att iklä sig rollen av förförisk vampyr, men hann precis rätta till det. ”Det är Sookie.” ”Jaha”, sa han med betydligt mindre tillgjord röst. ”Ja ja, gott nytt år på dig, Sookie. Men vi har rätt mycket att stå i här just nu.” ”Letar ni efter nån kanske?”

Lång, laddad tystnad. ”Ett ögonblick”, sa han och sedan hördes ingenting. ”Pam”, sa Pam. Hon hade lyft på luren så ljudlöst att jag hoppade till när jag hörde hennes röst. ”Har du fortfarande en härskare?” Jag visste inte hur mycket jag kunde säga på telefon. Jag ville veta om det var hon som hade försatt Eric i hans nuvarande tillstånd, eller om hon fortfarande var hans underlydande. ”Det har jag”, sa hon med stadig röst. Hon förstod vad jag var ute efter. ”Vi befinner oss i … vi har vissa problem.”

Jag grubblade lite på det tills jag var säker på att jag läst rätt mellan raderna. Det Pam menade var att hon fortfarande lydde under Eric, och att hans följe var utsatt för någon sorts angrepp eller befann sig i ett krisläge av något slag.

Jag sa: ”Han är hos mig.” Pam uppskattade när man var rakt på sak. ”Lever han?” ”Japp.” ”Några skador?” ”Mentala.”

Nu blev det en riktigt lång paus. ”Utgör han en fara för dig?”

Nog för att Pam sket rätt kraftigt i om Eric bestämde sig för att tömma mig till sista blodsdroppen; det hon egentligen ville 34

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 34

2010-06-11 12.32

veta var väl om jag tänkte ta hand om honom. ”Det tror jag inte, inte för tillfället i alla fall”, sa jag. ”Det hela verkar ha satt sig på minnet.” ”Jag hatar häxor. Ni människor gjorde helt rätt när ni brände dem på bål.”

Med tanke på att samma människor gladeligen hade kört sina träpålar rakt i hjärtat på första bästa vampyr fann jag hennes uttalande en smula komiskt – men inte så värst, på grund av den sena timmen. Jag hann till och med glömma bort vad hon pratade om. Jag gäspade. ”Vi kommer imorgon kväll”, sa hon till slut. ”Kan du ha honom där över dan? Det är knappt fyra timmar kvar till gryningen. Har du ett säkert gömställe åt honom?” ”Ja. Men då får ni allt komma hit sen. Lova det. Jag har fått nog av all skit ni vampyrer håller på med.” I vanliga fall brukade jag inte uttrycka mig på det sättet, men som sagt: det var långt in på småtimmarna. ”Vi kommer.”

Vi la på samtidigt. Eric hade inte släppt mig med blicken.

Hans hår var ett enda rufsigt virrvarr av blonda lockar och tovor. Han har exakt samma hårfärg som jag, och jag har ju blå ögon precis som han, men där slutar också likheterna.

Jag övervägde att borsta håret på honom, men jag var alldeles för trött. ”Okej, såhär blir det”, sa jag. ”Du stannar här resten av natten och under morgondan, och sen kommer Pam och de andra förbi och hämtar dig imorgon kväll och berättar för dig vad som är i görningen.” ”Du släpper väl inte in nån?” frågade han. Han hade druckit ur flaskan med blod och såg inte lika härjad ut längre, vilket var en lättnad. ”Jag ska göra mitt bästa för att du ska kunna känna dig säker

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 35

35

2010-06-11 12.32

här”, sa jag någorlunda ömsint. Jag gned mig i ansiktet. Jag var på god väg att somna stående. ”Kom med här”, sa jag och tog hans hand. Med ett fast grepp om filten i andra handen följde han efter mig; en enda stor vit jätte i minimala röda kalsonger.

Mitt gamla hus har blivit tillbyggt under årens lopp, men det har förblivit anspråkslöst. Ovanvåningen hade kommit till kring förra sekelskiftet och rymmer två extra sovrum och ett vindsförråd med ståhöjd, men det är sällan jag går upp dit numera. Jag har stängt dit upp för att hålla nere värme- och luftkonditioneringskostnaderna. På nedervåningen ligger två sovrum: ett mindre, som jag själv sov i tills farmor dog, och sedan hennes gamla, större rum som ligger mittemot. Jag hade flyttat in dit efter att hon gick bort. Men det gömställe Bill hade byggt åt sig fanns i mitt förra rum. Nu ledde jag in Eric dit, tände lampan och såg till så att både persiennerna och gardinerna var fördragna ordentligt. Sedan öppnade jag garderobsdörren, föste undan det lilla som fanns där inne och lyfte på mattbiten som låg ovanpå golvet så att golvluckan blev synlig. Under den fanns ett ljustätt utrymme som Bill byggt för några månader sedan för att kunna sova över hos mig vissa dagar eller för att ha som gömställe om det av någon anledning inte var säkert hemma hos honom. Bill tyckte om att ha en hemlig tillflykts­ ort och jag trodde säkert att han hade flera andra som jag inte kände till. Om jag hade varit vampyr (Gud förbjude) så hade jag i alla fall haft det för egen del.

Jag fick skjuta alla tankar på Bill åt sidan när jag visade min motvillige gäst att mattan föll tillbaka på sin plats när luckan stängdes. ”När jag vaknar sen går jag och stoppar tillbaka grejerna så att det ser orört ut”, försäkrade jag honom och log uppmuntrande. ”Måste jag krypa ner redan nu?” frågade han.

Tänka sig: Eric bad mig om förhållningsorder. Världen var 36

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 36

2010-06-11 12.32

sig inte det minsta lik. ”Nej”, sa jag och försökte låta engagerad. ”Det måste du inte. Bara se till att ta dig ner innan solen går upp. Det kan du ju inte missa, eller hur? Jag menar du kan väl inte somna så att du vaknar upp i solljuset?”

Han tänkte efter lite och skakade på huvudet. ”Nej”, sa han. ”Det går inte, det vet jag. Kan jag följa med till ditt rum nu?”

Herrejösses vilken hundvalpsblick en uråldrig, en och nittiofem lång vampyr kunde få till då. Det var bara för mycket alltihop. Jag hade inte nog med energi för att skratta, så jag bara fnissade till lite bara. ”Kom då”, sa jag. Min röst var lika slutkörd som mina stackars ben. Jag släckte lampan, gick igenom korridoren och tände inne i det andra rummet, som var gult och vitt och rent och varmt. Så vek jag undan överkastet och täcket. Medan Eric satte sig i en fåtölj som stod längs andra sidan av sängen tog jag av mig skorna och strumporna, tog fram ett långt nattlinne ur byrån och drog mig tillbaka till badrummet. Efter tio minuter var jag klar. Tänderna var borstade och jag var insvept i ett väldigt gammalt, väldigt mjukt flanellnattlinne som var krämfärgat och mönstrat med blå blommor. Axelbanden var slitna och volangen längs fållen var i ett bedrövligt skick. men jag tyckte om det som det var. När jag släckt lampan kom jag på att håret fortfarande var uppsatt i hästsvans, så jag drog loss hårbandet och skakade på huvudet så att håret skulle falla ut. Till och med hårbottnen verkade slappna av, och jag drog en suck av djupaste välbehag.

När jag tagit mig upp i den höga gamla sängen bestämde sig mitt sällskap för att jag hade det lite för bra. Hade jag sagt åt honom att han fick lägga sig i sängen bredvid mig kanske? Ja ja, tänkte jag och kurade ner mig i de mjuka gamla sängkläderna; om Eric hade siktet inställt på mig var jag ändå för trött för att orka bry mig. ”Kvinna?”

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 37

37

2010-06-11 12.32

”Mm.” ”Vad heter du?” ”Sookie. Sookie Stackhouse.” ”Jag vill tacka dig, Sookie.” ”Så lite så, Eric.”

Bara för att han lät så vilsen – den Eric jag kände hade aldrig haft något annat perspektiv än att folk skulle passa upp på honom – kände jag efter under täcket och letade efter hans hand. När jag fann den tog jag tag i den. Han vred sin handflata mot min och så knäppte vi ihop händerna.

Och trots att jag aldrig trott att det var möjligt att somna medan jag höll en vampyr i handen så var det precis vad jag gjorde.

38

Död i andras ögon_inlaga_POC.indd 38

2010-06-11 12.32