9789170372698

DICK HARRISON

Of채rd

Ordfront

Stockholm 2007

Dick Harrison: Ofärd Ordfront förlag, Box 7506, 8 9 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Dick Harrison 2007 OMSLAG: Jan Cervin

OMSLAGSBILD: Torslundaplåtarna - fyra matriser av brons, från 600-talet, som påträffades på Öland på 870-talet. Foto: Statens historiska museum FÖRFATTARFOTO: Idha Lindhag KARTA: Stig Söderlind

TYPOGRAFI: Göran Skarbrandt

TRYCK: WS Bookwell, Borgå 2007 ISBN: 978-9-7037-269-8

Till Wealhtheow

Prolog

I DEN DJUPASTE AVGRUNDEN av hans levnads bana, den natt han möter Odjuret, faller det Ulvbjörn in att han har varit lika rädd en gång tidigare. Vid fyra års ålder, och hans bror hade ropat ur djupet på hjälp.

Tormod låg där nere, med blodiga ben och en överkropp som dränktes av skuggor. Ulvbjörn hade skådat ner i underjorden, ner genom snår och grenar och mossa och sett hur den ett år yngre brodern dog, eller kanske hämtades.

Han minns skräcken och han minns den spindel som sprang över hans öga när han lutade sig fram och slet sönder dess väv i sin iver att kunna se ännu mer, ännu längre ned i underjorden. Han kan inte erinra sig om han hade tyckt om sin bror, men han minns hur rädd han hade varit. Rädd för det okända, för det långa fallet ned och för dem som levde i klyftans dödsskugga. De som dragit Tormod i djupet och sedan slukade hans kropp.

När allt var över hade bygdens stormän offrat ett svin, ett av deras egna svin, och hällt blodet i avgrunden. Sedan kommer han inte ihåg något mer.

Nu är han mycket äldre och visare, men han är vigd åt det som de kristna säger är ont. Han står i den döda staden, i den sal där inget hörs mer än monstrets väsande stämma och ljudet från de tunga droppar träskvatten som faller från hans klädnad och slår hårt mot stengolvet och ekar.

7

Varelsen säger: Du känner mig, och du vet att jag är värd att frukta. Jag är inte ensam, även om jag är allena här. Jag, bara jag, i mörkret med mitt hat. Jag har systrar. De vistas osedda i ödemarkerna där i forna tider Orden uttalades och där riterna hölls heliga. Ni kan höra oss viska i vinden och mumla i den kalla marken. Våra händer kramar era tankar och era strupar, men ni ser oss inte. Endast ett ringa fåtal av vårt släkte, de mest dådkraftiga och de mest olyckliga, har verkligen sökt sig till era städer och vilat i era bäddar; vi andra är ännu alltför svaga. Nej, vi väntar i våra hallar och i våra högar, väntar på att vår tid skall komma åter.

Då skall vi vandra som vi en gång vandrade, döda som vi fordom dödade, och mörkret skall sänka sig över skogar och fält. Våra svarta torn skall resa sig mot månen och stjärnorna, och vi skall dansa på krönen med händerna mot himlen.

Ulvbjörn förstår inte mycket av vad han hör. Orden finns i honom, men de har ingen mening. Torn och måne och viskningar. Okända ting. Han undrar varför odjuret inte slukar honom, varför hon inte sliter sönder honom med sina klor, varför han måste stå här och se det vedervärdiga och inte kunna göra något. Han undrar vad han förväntas ta sig till, om det är gudarnas vilja att han skall springa in i det stora kalla mörkret och låta sig dräpas eller sätta sig ned på stenarna och vänta eller lägga sig raklång framstupa på golvet och bönfalla monstret att skona hans liv. Det faller honom inte in att gripa svärdet och klyva varelsen mitt itu. På något sätt vet han att det inte skulle lyckas.

Odjuret väser till honom. Det stirrar på honom, och han stirrar på monstret, stirrar rakt in i dessa mörka ögonhålor där en svart glöd andas hat.

8

DEL I

9

0

Kapitel 1

HAN FÖDDES I SVEARNAS land som äldste son till Vamod och Inga.

Ulvbjörn kallades han för att Vamod såg styrka och makt i hans blick och hans nävar första gången han visades upp för fadern när Inga låg blodig på bädden. Det var ett nytt namn. Farfadern hette Björn och det hade varit det självklara namnet att skänka den nyfödde, men Vamod tillhörde de stolta hövdingar som drömde om lindormars guld och avundades skogens glupande bestar deras kraft. Därför blev det Ulvbjörn.

Pojken växte upp till en långsmal yngling med hårda nävar, mörkblont hår och ljusblå, nyfikna ögon. Folket där hemma liknade honom vid en ung och spretig gran, ett kraftigt lillträd som man skulle akta sig för att komma alltför nära eftersom det kunde stickas, men som man gärna kunde flina åt på avstånd, än så länge.

Ulvbjörn hade otur eftersom talet flöt tungt i hans mun och han hade svårt att få orden ur sig. Ljuden stockade sig i hans strupe och ville inte komma fram, och därför trodde folk att han var dum, blyg och lite galen, en som gick och stirrade i marken och aldrig skulle ha lycka hos kvinnor när han blev äldre. Men han hade också tur, ty han levde i den fagra del av sveaväldet som behärskades av götiska herremän och kungar, där skogen och ödemarkerna hade gett vika för vida fält och där två långa armar av vatten grävt sig in i landet från det östra havet. Det var en rik bygd 

med stora gårdar och högmodiga bönder som sneglade avundsjukt på varandra.

Ulvbjörns land omfamnades av skogar, frostiga och vita om vintern och gröna och taggiga om sommaren. På slätterna vid havsvikarna, sjöarna, åarna och strömmen hade skogsbältet besegrats av årder, hacka och trälaslit. Här hade folket och de goda makterna upprättat sitt frodiga välde, och för var mansålder som gick utvidgades det ytterligare på vildmarkens bekostnad. Det var långt mellan åkrarna och tunen, men inte alltför långt, och för den som fruktade skogarna gick det alldeles utmärkt att sky dem för jämnan. Gårdarna förenades av öppna stigar och segelbara farleder men än mer av de blods- och vänskapsband som knöts mellan bönderna och deras hövdingar. Det var de som skapade och gav liv åt bygden – herrarna till Stang, Ingeldstad, Ledaberg, Borg, Svintuna, Ringstad, Högaby, Njärdevi, Tora, Ljonga och alla de andra husen. Bonden och stormannen, inte slätten och vattnet. Bygden var formad av generationers slit och blodig kamp, av dåd som besjöngs och återberättades i det oändliga, dåd som hamrade och smidde de starka järnband som förenade folket. Alla stormän tyckte förvisso inte om varandra. Det var oundvikligt att illvilja spirade mellan gårdarnas inbyggare, men de band som förenade var likväl starkare än de eggar som högg dem itu.

Som en hög, mörk sköld av träd och sten, avskärmande bygdens folk från de svear som levde i norr, utbredde sig den väldiga Kolmarden. Här fanns varken trälar, bönder eller hövdingar. Här härskade mörkret, det stora okända som människor och asar bekämpade med fredliga och krigiska medel. Kolmarden var visserligen lätt att nå för envar på gårdarna, men få män utom den erfarne jägaren eller den våghalsige gav sig till skogen om han inte måste.

Det var likadant i söder, men här var det okända mindre hårt och mindre ont. De sydliga obygderna var inte alls lika bergiga och svårgenomträngliga; de omslöt nybyggarlandet vid åarna och sjö2

arna för att så småningom breda ut sig till ett än vidare och farligare land än Kolmarden, men så långt i söder färdades få hövdingar och än färre bönder. Den som till äventyrs ville fara i söderled, mot danernas land, gjorde det längs kusten, i båt.

Skogarna var obygd, gårdarna var bygd, och den viktigaste av alla bygder i Ulvbjörns värld var den som kretsade kring Borg, fadern Vamods gård. Vamod var bredare om bringan än någon man i hela bygden, fet och präktig och med stort, spretigt skägg, men kroppstyngden hindrade honom ingalunda från att rida omkring och jaga så fort ett tillfälle yppade sig. Med plirande ögon, bullrande skratt och håret för jämnan okammat såg han ut som självaste asen Tor måste ha tett sig efter ett dryckesslag hos jättarna, något Vamod själv var medveten om och gärna påpekade. Ulvbjörn såg honom mest från avstånd, med karlar och trälar mellan sig och fadern, och när deras blickar möttes var det inte mycket värme i dem. Vamod hade fått två söner och mist den ene. Den andre var inte mycket att hoppas på.

Om Ulvbjörn var en källa till bitterhet var Borg en källa till stolthet. Gården hade rests året efter det att gamle Björn fallit, och egentligen var Borg det enda Vamod hade att yvas över. Några stora bragder hade han inte utfört. Hans rikedom och hans hus var likväl nog för att göra den trinde storbonden till bygdens mest avundade man. Det hände inte sällan att folk från andra sidan Kolmarden och från skogarna i nordväst sökte sig till Borg för att sitta på de långa bänkarna och dricka i Vamods hall, delta i hans offer och höra skaldernas historier till ljudet av välspända strängar.

Om det inte varit för den skatt som Björn hade rövat ihop under härtåg till andra sidan havet skulle Vamod aldrig ha kunnat undfägna så många män – men detta var inget man talade högt om på Borg. Väl medveten om skillnaden i ära mellan de gamle och sig själv gav Vamod aldrig sken av att ha fadern att tacka för någonting.

Han påpekade hellre med eftertryck att det var han själv och ingen 3

annan som byggt Borg, och att Borg var den största och präktigaste hallen öster om Vättursjön. Och det var ju sant. Vamod hade brutit upp från det gamla huset och rest sig en präktig hövdingaboning mitt i bygden, och för det var han värd all ära.

Inga, Vamods kvinna, var dotter till Asmund, den forne herren till Stang och Ledaberg, och hennes ätt var ännu mer frejdad än Vamods. Stora ägor låg under herrarna till Stang, den hall som fordom hyllats som landets främsta. Så var det visserligen inte nu, eftersom Stang och Ledaberg lydde under olika herrar, oerfarna bröder som var osams och snålade med guldet. Men nornorna var oberäkneliga; om tio vintrar kunde allt ha förändrats.

Alla kände till historien om varför Vamod och Inga fått varandra. Asmund och Björn, som annars brukade se snett på varandra, hade tidigt gjort upp om de båda ätternas förening. Barnen hade varit små, avtalet en helig pakt under hot, en bitter men nödvändig säkerhet för att stormännen skulle hålla sams. Båda hade måst böja sig inför ödet att värja sig mot konung Sigurd. Alla hade varit överens. Ett starkt förbund skrämmer även den ivrigaste härjare, får honom att tänka sig för mer än en gång innan han sätter segel mot Braviken eller Slätbaksviken.

På fädernas tid, då Vamod var en liten parvel som sprang omkring och sparkade på svinen, hade Sigurd av Tiundaland varit den störste av alla kungar i sveaväldet. Han hade mäktiga ättemän i flera nejder, från anglernas ö långt, långt bort i väster till kurernas land i öster, och den sveahövding som inte erkände honom riskerade att brännas inne i sin hall när han minst anade det. Alla folk runt Lögens stora vik, även de högmodiga sejdkvinnorna i Västmannaland, hade hyllat honom med guld och offer och sänt unga karlar till hans hall.

Med alla sina blänkande vapen hade Sigurd plundrat på gutarnas ö och på Aland, och när ryktet spred sig att Sigurds skepp låg i Braviken hade Asmund och Björn lagt gammalt groll åt sidan.

Den där sommaren hade det varit för sent. Sigurd hade för 4

många krigare och rodde snabbt mot land. Åtskilliga stormän hyllade honom utan att försöka sig på motstånd. Asmund och Björn hade erlagt skatt till Sigurd de också och falskeligen lovat honom trohet, men ett sådant löfte under hot var inte ens män som är måna om äran ålagda att hålla.

Sigurd hade rott hem. När det var fred i bygden mellan Kolmarden, Vättursjön och skogarna i söder, och när det var för sent för nya angrepp från havet, hade götahövdingarna byggt en fästning vid strömmens strand. Med gemensamma ansträngningar hade deras folk rest en vallborg om hösten. Den var inte lika stor som den stora vallen i söder, den som skyddade götarnas slätt från angrepp från Slätbaksviken, men det blev likväl en stark jordvallsborg. Den restes nedom fallet vid en punkt som Sigurd inte kunde undvika när han infann sig för att hämnas. Landet vid strömmens utlopp var flackt och nyttjades som betesmark, och vattnet var dessutom ovanligt lätt att ta sig över just där, såsom alla ryttare och vandrare visste. Öster om befästningen var marken sank, vilket gjorde anläggningen lätt att försvara.

Det var Asmund som hade anfört arbetet, och han och Björn hade kommit varandra nära. De såg båda vad som behövde göras och visste att svälja stoltheten innan ordskifte övergick i tvekamp.

Asmunds farfarsfar hade nämligen anlagt en försvarsborg av jord och sten invid Svartån, som var planerad på likartat vis. Det var ett fäste i det öppna landskapet, mitt i Midgård vid Ledaberg. Asmund hade svingat hornet och viftat yvigt med sina händer och prisat farfarfaderns goda blick för vad som gjorde fienden mest förtvivlad, och Björn hade insett, om än med tillbakahållen ilska, att Asmund visste mer om försvarsvallar än han själv.

Utan vallborgen hade Björns gård, som reste sig inte långt från den plats där Vamod senare byggde Borg, blivit ett lätt offer för Sigurd. Han infann sig så fort han kunde efter det att vattnet blivit farbart om våren. Asmund och Björn visste att lösingahövding5

en Magne på Svintuna hade sänt bud norrut under vintern, allt för att göra Sigurd ursinnig och få honom att vända sin vrede mot de båda hövdingarna på slätten. Svintuna var en rik gård som låg alldeles invid viken, ett stenkast från Kolmarden. Magne handlade som alla stormän i hans situation brukade handla. Om det blev krig i bygden mellan män från havet och män från landet skulle hans gård brinna först, och ingen hjälp skulle hinna fram. Sak samma om fienden kom landvägen: för den som färdades längs den enda sedvanliga rutten genom Kolmarden var Svintuna en gammal välkänd hållpunkt, den första i de östra götarnas land. Magne hade allt att vinna på att erkänna Sigurd som härskare. När sedan Sigurd var åter i Tiundaland och kanske trillade av hästen och slog i huvudet och dog skulle Svintunas herre vara starkare än någon annan hövding mellan det östra havet och Vättursjön.

Om våren hade Sigurd kommit med fler skepp än Vamod sade sig kunna räkna till. Magne den svekfulle, må han frysa i Hel, mötte upp med sina män, och tillsammans tågade de mot strömmen.

Men vallborgen blev för svår. Här satt Björn och Asmund i vapen, och de var inte ensamma. Herrarna till Ingeldstad, Ringstad och andra storgårdar söder om Kolmardens skogar mötte upp, även alla de bönder som svurit Asmund trohet, till och med Harald på Tora borta i väster. Vikbolandets fega krakar höll sig undan. De var väl rädda, de också, som Magne, men de hade vett att inte kämpa för Sigurd.

Länge slogs hövdingarna vid vallen med svärd och spjut, och marken blev tung och sank av blodet. När det skymde hade Sigurd mist fler stridsdugliga män än han kunde avvara. Han smög sig tillbaka till skeppen i skydd av mörkret och rodde hem, medan Björn och Asmund lät Magne, den nidingen, dyrt och blodigt umgälla sitt förräderi.

Här gjorde Vamod alltid ett kort uppehåll, lutade sig bakåt i högsätet och drack en stor klunk öl. Sedan brukade han ge sig in 6

i en lång och detaljerad beskrivning av alla de välförtjänta grymheter hans far och Asmund på Stang hade utsatt Magne för. Det var inte många som tog den här delen av historien på allvar. Det var allom bekant att Magne hade suttit säkert på Svintuna ända till sitt fredliga frånfälle något år senare och att hans ätt var lika stark på Vamods tid som den varit på Björns. Sant var dock att Asmund och Björn efter segern vid vallen hade blivit de såtaste vänner och behärskat alla bygder från Vikbolandet till Amaberg. Förbundet hade befästs genom att deras ätter förenades, och därför var Vamod den man han var.  Så tedde sig bygden, skapad och vidmakthållen av druckna och djärva män på stora gårdar, skrävlande om forna dagars stordåd och värjande sig mot Kolmardens mörker med både trälars och asars hjälp. Det var män som Vamod, Asmund, Björn och alla de andra bönderna och hövdingarna som tillsammans fyllde Midgård med eld, liv och lust.

Inga var nöjd med sin lott. Det var hon som härskade när Vamod var för full eller för sömnig eller ute och jagade, vilket var ofta. Hennes eget arvegods var nästan lika stort som det hon rådde över i Vamods namn. Där Inga stod i snålblåsten utanför Borg med fladdrande klädnad kunde man tro att hon var en glupsk och hetlevrad sköldmö, en storväxt ulvinna i människoskepnad. Inga var bred och muskulös för att vara kvinna, med tunga, buskiga ögonbryn, rund rödmosig näsa och en kraftig dubbelhaka som förde tankarna till en valkig, övergödd hund. Hon var förvisso inte lika tjock som Vamod, men under årens lopp hade hon byggt upp en rejäl barm som skvallrade om att hon var lika glad i öl som mannen i huset. Det var inte bara vid de stora bloten som Inga blev lika full som hirdmännen, och alla i trakten var överens om att hon tålde mer dricka än Vamod.

Men det sade man inte så att Vamod hörde. 7

Ulvbjörn hade ärvt sin fars lust efter guld och villebråd, men i övrigt påminde han mest om farfar till sinnet. När han växt upp och blivit yngling vandrade han hellre långt ut på fälten och blickade ut över Braviken än han lägrade trälkvinnor och bröt arm. Han fann till och med ett visst nöje i att hjälpa till med vallen, lägga på ny jord och drömma sig till fejd med näste Sigurd. Men det kom aldrig någon, och vallen stod där till ingen nytta.

Han sade inte mycket. En tänkare, en grubblare, menade man, och ju fler som dristade sig att säga detta till Vamod, desto mer föraktade fadern sin ende överlevande son. När Vamod ibland – det hände i och för sig inte särskilt ofta – frågade Ulvbjörn vad han haft för sig om dagen var det som om orden vägrade komma ut ur pojkens mun.

Hans ansikte blev illrött av ansträngningen. Det knöt sig för honom, särskilt när han skulle säga ord som började på P och T. ”P-p-p-p-pp-på vallen”, blev det, om det överhuvudtaget kom ett svar från pojken. Ulvbjörns ögon fylldes av panik och ilska när stamningen satte i, och paniken och ilskan blev än värre när han såg hur Vamod blev arg och bitter. Vamod skrek åt ungen att hålla tyst. Eller så tog han ännu en klunk öl och kastade hornet mot Ulvbjörn i förbittring. Pojken var inte riktigt klok. Och det fanns ingen annan som kunde ärva Borg, såvida man inte räknade med fränderna på granngårdarna, men dem ville varken Vamod eller Inga se som arvtagare.

När Ulvbjörn dragit sig undan, krupit ihop i något hörn eller dragit en fäll över sig brukade han ibland öva sig att få fram orden, klä sina tankar i ljud. Och då gick det alldeles utmärkt. Det var när han måste prata inför folk som inget hände, som allt bara stockades i strupen. Han hatade det. Han förbannade asarna och de makter som hade kastat detta lyte på honom och fick honom att framstå som en dumskalle. Kanske var han dum. Kanske var det så enkelt att alla andra i Midgård var mycket dugligare och klokare än han.

Till och med hans egen fete, druckne, bittre far kunde ju få ur sig vilka befallningar, berättelser och skällsord som helst. 8

Enda gångerna Vamod grinade uppskattande åt Ulvbjörn, låt vara att pojken sällan såg det, var när han lät nävarna tala å munnens vägnar. Pojken kunde slåss och han gjorde det gärna. Det fanns gott om ungt folk på gården och i grannskapet, och eftersom barn är som barn alltid har varit kunde de inte låta bli att håna lille Ulvbjörn Vamodsson för att han var så dum. När arvingen till Borg närmade sig var det alltid någon som härmade honom genom att säga ”P-p-p-p-p-på” eller ”T-t-t-t-t-t-t-ta”. Sedan lunkade de omkring som Ulvbjörn och vred och vände överdrivet på huvudet åt olika håll, alldeles som Ulvbjörn brukade göra. Ulvbjörn lärde sig att han inget vann på att strunta i retstickorna och gå sin väg, vilket han annars gärna gjorde. Då blev det bara värre nästa gång de fick syn på honom. Det var oändligt mycket skönare och fick honom att känna sig mycket friare och bättre till mods om han istället gick fram till hånaren och slog honom blodig. Det kändes så bra när näven fastnade rakt på munnen, när han märkte att tanden där inne bakom läpparna krasade till och han visste att hånaren upplevde en intensiv smärta. Att han själv blev blåslagen gjorde inget. För varje ny knytnäve på fiendens huvud eller i fiendens bröstkorg kände sig Ulvbjörn bättre till mods, och för varje nytt slagsmål blev hans nävar mer fruktade. Om det bara hade fått pojkarna att slut håna honom hade taktiken varit förträfflig, men effekten blev snarast den motsatta. Att håna Ulvbjörn, stormannasonen som var galen, blev ännu mer spännande i takt med att det blev allt farligare.

Det är nästan som om jag vore ett odjur, tänkte Ulvbjörn. De ser mig som en ulv eller som en björn eller som bådadera. Ett odjur i människohamn som skall hetsas till kamp. Kanske gör jag fel som försöker prata. Kanske borde jag ryta istället. Skifta hamn och vråla, yla, riva och festa på deras kött.

Han hade få riktiga vänner och ingen som var i hans egen ålder.

Förutom Ulvbjörn hade Vamod och Inga fått tre söner och två döttrar, men alla dog medan de var små, och den som blev äldst, Tor9

mod, slutade som Kolmardens rov under en vandring med Ulvbjörn.

Vildmarken där uppe på bergen var Ulvbjörns andra hem, och han lät sig inte avskräckas av att brodern blivit kvar där för evigt. Han brukade ge sig av om dagarna, ibland även om nätterna, och gå eller rida norrut, upp längs de små stigarna till tjärnar och gläntor där ingen människa bodde mer än svartmuskiga förrymda trälar som höll sig undan folket på slätten. Om somrarna kunde Ulvbjörn bli borta flera dygn, men varken Vamod eller Inga klagade. De hade ju lärt sig att han var en hätsk och oregerlig sälle som ingen gav sig på ostraffat. Risken att han skulle råka i olycka genom att gå och hänga på Borg och bli ovän med släkt och vänner var mycket större än att han skulle trilla ned i ett stup och sluta som Tormod. Vamod var glad så länge han slapp att se den dumme sonen och därigenom bli påmind om sin och husets olycka.

Det var något med den stora skogen på berget som drog Ulvbjörn till sig, som fick honom att sätta sig ned under grenarna och låta sig omslutas av lukterna och ljuden. Han var rädd i skogen, men det var bara ett tecken på att han var klok. Man måste vara rädd i skogen, annars visste man inte sitt eget bästa. Likväl fann han den där rädslan berusande, vederkvickande. Han ville ha mer. Det gick historier om gräsligt fula troll och ringlande lindormar som levde i sankmarkerna och i tjärnarna, att de vakade över skatter av guld och silver. Ulvbjörn drömde om varelserna och deras guld, sökte efter dem med en blandning av fasa och nyfikenhet, men de visade sig aldrig.

En av de djärvaste trälarna på Borg, en lustig liten skälm med röd kalufs och ansiktet fullt av fräknar som hette Finn, brukade säga att det vore bättre om Ulvbjörn gick på skattjakt i högar och på gravfält. Väldiga storkungar, sådana som den där Sigurd, hade lagts till vila i skepp med dyrbara gravgåvor. Den som grävde upp dem skulle vinna både frejd och rikedom. Men då fick man vara beredd att kämpa mot tjutande gastar och mot Sigurds stolta släk20

tingar, och de var inte goda att tas med, varken gastarna eller folket i Tiundaland.

Om han inte ville ro till Vendil eller till något annat kungasäte med gravar kunde han ju hoppa ned i en helig mosse, föreslog Finn.

Numera fylkades man till hallar och hus för att offra, men förr i tiden, när kungar och hövdingar var svagare, hade folket samlats på dunkla platser i obygden för att blidka makterna och be om god äring. Med tanke på hur många dyrbarheter som folk i forna tider hade vräkt ned asarna och vanerna till ära fanns det mer än nog i en enda av de där heliga sankmarkerna för att Ulvbjörn skulle kunna betala fem kungliga hirdar och göra sig till både sveaväldets och danaväldets herre. En och annan as skulle nog bli förgrymmad, men framför allt gällde det att se upp med de hiskeliga odjuren nere i det svarta mörkret. Fast med ett gott svärd och en vältränad arm skulle man nog klara sig, brukade Finn tillägga muntert. ”Varför gör du det inte själv?”, var Ulvbjörns ständiga motreplik, men Finn bara smålog lite finurligt och sade att det var inte alldeles säkert att han inte skulle göra det en vacker dag eller mulen natt.

Asarna brydde sig lika lite om en dum träl som trälen brydde sig om de dumma asarna.

Finns trälkona hette Anna. De var båda främlingar från Södern som Vamod hade köpt för skinn något efter det att Borg stått färdigt. Ingen visste varifrån de kommit, men Finns historier vittnade om ett liv nära havet, med fiskare och sjöormar och vågors skvalp i natten. Anna var mer förtegen. När hon talade bröt hon på ett annat språk än Finn. Hon var mörkare i hyn, hade mörkbruna ögon och tjockt svart hår som endast långsamt grånade med åldern, men det var uppenbart att även hon hade levt vid vatten. Det var väl därför de hade kommit så väl överens, trälen och trälkonan. Finn brukade berätta sina historier om jättelika fiskar och Anna brukade till Ulvbjörns och de andra gårdsungarnas glädje skildra hur manfolket hade för vana att skryta ihop samma dumheter i hennes egen 2

hembygd långt där nere i söder. Då log Finn och spottade framför sig och ändrade sin historia, och Anna skrattade.

Ulvbjörn tyckte om Finn. Finn hånade honom aldrig och verkade inte ens bli irriterad när pojken hade svårt att få fram orden.

När de lyssnade på Finn höll även de andra ungarna, de som hade för vana att reta honom, inne med sitt hån. Finn var visserligen träl, men det var något respektingivande och farligt i hans ögon som fick alla, även Vamod, att behandla honom med viss värdighet. Finn var inte som andra, men Ulvbjörn hade svårt att peka på exakt vad det var som var så eget och märkligt med trälen.  Den natt Finn dog var en natt Ulvbjörn aldrig skulle glömma. Tjärnarna och mossarna fick vila i fred för trälens girighet. Istället var Finn galen nog att stjäla från husbondfolket. Förmodligen var han drucken. Han önskade väl imponera på en annan träl, eller så var det så enkelt att en av alla de gastar som han ideligen hånade for in i hans runda, spensliga lilla kropp.

När det stod klart att golvet var uppbrutet, guldet stulet och Finn försvunnen gick husfolket samman och rådslog om vad som skulle göras. Trälen kunde kanske undvaras, men inte guldet.

Från Anna var ingen hjälp att vänta. Hon hade inget sett och inget hört, och även om hon hade gjort det skulle hon aldrig ha talat. En annan träl hade sett Finn rida bort på en av Borgs hästar och först antagit att han for med bud till någon av granngårdarna, men när det skymde påträffades hästen herrelös vid strömmen. Nyheten om Finns flykt spred sig över hela bygden. En dag senare framkom det att en pojke från Svintuna hade sett någon som påminde om Finn smyga omkring utanför gården, antagligen på jakt efter mat. Om han tagit vägen mot Svintuna fanns han i Kolmarden, därom var alla eniga. Inget underligt i det, så 22

gjorde ju nästan alla rymlingar. Alltså samlade sig manfolket till trälajakt.

Ulvbjörn var elva år gammal när han fick följa Vamod och de andra djupt in i Kolmarden, till en verkligt farlig vildmark som han ännu bara hade vidrört de yttersta gränserna till. Hittills hade han strövat omkring så nära skogsbrynet att han aldrig varit i verklig fara att gå vilse, men nu fick han följa de erfarna jägarna i spåren långt bortom de kända utkiksplatserna, bortom det ställe där Tormod dött, bortom allt. Härifrån skulle han inte kunna hitta hem.

Det gick en dag och det gick en natt, och det som inte fick hända hände. Ulvbjörn förirrade sig och var ensam. När skymningen föll spred sig den där underbara fasan i lemmarna. Mörkret och det okända svepte sina kalla pälsar om honom, och det var då, plötsligt, som han fick syn på Finn.

Ulvbjörn hade satt sig på en klippa under ett högt träd. Framför sig hade han en mindre sluttning täckt av buskar och några nedfallna stammar. Han hade vilat sina ben och hört skogens ljud när det avlägsna knastret av torra grenar fick honom att lyssna uppmärksamt. Det gick någon där borta, i skogen på andra sidan sluttningen. Utan att röra en lem väntade han på att den okände skulle visa sig. Snart varseblev han vandraren, till hälften dold av skuggor och grenar men mycket lätt att känna igen för den som sett honom varje dag under hela sin uppväxt. Finn rörde sig oförsiktigt framåt, utan att se sig om, med en tung säck hängande över axeln. Det föreföll Ulvbjörn som om den förrymde trälen inte var djärv utan snarare utmattad. Han letade väl efter någon lämplig plats att gömma sig för natten. Finn behövde sova.

Ulvbjörn var bara elva år, men han hade lärt sig tillräckligt mycket om livet för att veta att han borde hålla tyst och inte avslöja sig.

Förrymda trälar var dödsdömda och skulle hellre dräpa än bli gripna. All den vänskap och förtrolighet som funnits mellan barnet och den fräknige historieberättaren hade svepts bort för alltid när 23

Finn stal guldet och rymde. Alltså förblev Ulvbjörn tyst och iakttog med stigande spänning hur trälen klev fram över trädstammar, vek av för att undvika en större grop och ryckte loss säcken ur en taggig buske som tycktes vilja behålla guldet för egen del. Han närmade sig pojken men såg honom inte. Sedan var han förbi, knastrande och klivande någonstans snett bakom Ulvbjörn snarare än framför honom.

Pojken satt kvar och väntade en tid, men inte så länge att knastret och stegens ljud hann tystna. Han måste veta vart trälen tog vägen.

Eller rättare sagt, det måste han inte alls men han kände att han inte kunde låta bli, att något drev honom att bli kvar i Finns närhet. Finn var farlig, till och med livsfarlig, men blotta vetskapen om att han bar på faderns guld var nog för att få Ulvbjörn på benen.

Guld har makt att förvrida alla människors sinnen. Finn hade givit sig hän åt guldet. Nu vandrade han i de onda makternas skog och Ulvbjörn måste se vad som hände, om han mötte någon eller något eller om han, liksom Tormod, föll ned i underjorden och dog eller kanske hämtades.

Ulvbjörn hade lärt sig hur man skulle smyga tyst, nästan ljudlöst, i skog och mark. Dessutom var Finn trött och ouppmärksam, det hade Ulvbjörn insett redan när han såg honom från sin plats på klippan. Förmodligen trodde han sig vara säker från trälajakten eftersom han inte hörde några steg, svordomar, befallningar eller hundskall. Varför skulle han lyssna efter en elvaårig pojkes tassande över mossan? Det var lätt, märkte Ulvbjörn, ovanligt lätt för den som var van att smyga på djur, att följa efter en människa i Kolmarden.

Framme vid en större klippa, en jättelik bumling mitt bland träden, stannade Finn och såg sig om, nu spändare och mer vaksam än förut. Det var en typisk trollklippa, ett litet berg av den art som de där nere levde i. Ibland kom de ut ur klippan för att röva bort guld och barn. Finn böjde sig ned ett par steg från klippväggen och grävde i marken med händerna. Han plockade fram något, men Ulv24

björn var alldeles för långt borta – och det var alldeles för mörkt – för att han skulle kunna se vad det var. Men han förstod så mycket att Finn måste ha gömt något vid klippan tidigare, kanske många dagar före flykten under en av Vamods jakter, och nu sökt sig dit för att komma åt det. Det var ett bra ställe att gräva ned saker på.

Klippan var ju lätt att hitta. Kanske hade han dolt ett vapen? Eller mat?

När Finn grävt färdigt fortsatte han att gå, nu med tyngre steg och antagligen tyngre säck än före uppehållet. Ulvbjörn hade inga svårigheter att följa efter trots att natten färgade skogen allt svartare och trälens konturer löstes upp i mörkret. Men han behövde inte gå särskilt långt. Finn stannade vid randen av en liten höjd och redde sig en bädd. Ulvbjörn hörde hur han rafsade ihop grenar, mossa och annat som skulle både dölja och värma hans kropp. Sedan lade han sig ned och därefter var det tyst så när som på de ljud som hörde skogen och natten till.

Ulvbjörn satte sig på en stubbe och höll andan inombords. Han väntade en bra stund och föreställde sig hur sömnen stal sig in i den förrymde trälens utmattade ben, bröst och huvud, hur Finn blev ett med den sovande jord på vilken han vilade. Vad skulle han göra nu? Hans första tanke var att ta ut landmärken och leta upp Vamod och de andra jägarna, berätta för dem hur duktig han varit som spårat trälen och erinrat sig sovplatsen. Det skulle bli det viktigaste Ulvbjörn någonsin hade gjort och han skulle bli högt prisad.

Men för det första var det omöjligt att ta ut landmärken och komma ihåg dem mitt i natten, i synnerhet när han själv var så obotligt vilse som han var. För det andra hade han ingen aning om var trälajägarna befann sig. Om Finn hade något vett i skallen och hade lärt sig något under sina många år i svearnas land hade han säkert sett till att gömma sig så långt från de mest självklara gömställena som möjligt. Vamod och de andra kunde alltså vara mycket långt borta i en annan del av Kolmarden. Om de hade lagt sig att sova skulle 25

Ulvbjörn kunna traska rakt förbi dem utan att märka det. Värre än så, han skulle kunna bli upptäckt och i mörkret bli tagen för Finn och kanske till och med råka bli ihjälslagen innan man upptäckte att han var husbondens son och inte en förlupen träl.

Det var lika bra att bli kvar där han var, få lite sömn och sedan följa efter Finn när det dagades eller när trälen bröt upp, vilket som nu kom först. Ulvbjörn behövde inte leta länge för att finna en lämplig sovplats. Han hade upptäckt mjuka mossbäddar och fallna grenar med löv invid stubben. Platsen var svår att upptäcka på avstånd, särskilt från Finns håll. Här kunde han bli kvar, sova och vänta. Men inom pojken ropade en kall, lockande och uppfordrande stämma att han kunde göra mycket mer och mycket bättre än så. Han kunde smyga fram till den sovande trälen med sten i hand, banka stenen hårt på trälens huvud och döda honom i sömnen. Det fanns ingen ära i en sådan död, men det fanns guld i säcken, och om han inte dödade trälen kanske trälen dödade honom. Trälen skulle dödas under alla omständigheter. Dessutom var det något i själva dödandet, i det råa, rena våldet, som drog honom till sig. Det var ju så skönt att slå hånarna och retstickorna i ansiktet.

Han kunde inte låta bli att låta tanken dröja vid dådet. Hur skulle det kännas att dräpa Finn? Ulvbjörn hade bara sett en enda människa dö, och det var brodern Tormod, här i Kolmarden. Det här var annorlunda. Här skulle han döda själv, inte bara stå och se på när döden kom och dödade. Han föreställde sig hur han knäböjde över Finn med en vass stenklump i höger hand, hur han lyfte handen och lät den falla med den vassa steneggen rakt mot trälens blottade huvud. Hur han slog och slog och slog. Det skulle krasa av ben och det skulle bli halt av blod på händer och klädnad, svart blod eftersom allt var svart om natten.

Efteråt kunde han inte bli klar över om det var tankeflykt eller dröm. Han såg och kände stenens bekväma kyla i sin ivriga högerhand, och där någonstans mellan vaka och sömn, mellan tanke och 26

handling, varseblev han odjuret. En ulv? Eller en orm? Eller en björn? Allt det där och ändå inte?

Du känner mig, och du vet att jag är värd att frukta. Jag är inte ensam. Ni kan höra oss viska i vinden och ropa genom marken.

Våra händer kramar era tankar och era strupar, men ni ser oss inte.

Vi väntar i våra hallar och i våra högar, väntar på att vår tid skall komma åter.

Ulvbjörn kände hur odjuret växte och omfamnade honom inifrån, hur han föll ned mot och in i ett väldigt svart berg med stora, mörka skogar och ett hat som aldrig ville upphöra att vråla. Stenen kändes så skön och tung. Varför inte slå? Varför inte spilla blod?

Sedan var han plötsligt klarvaken och stirrade rakt in i ulvens ögon. Det här var verklighet. Odjurets ögon lyste, dess andedräkt var bara några handsbredder från honom och han både såg och hörde hur käften öppnades och hur tänderna gned mot varandra och hur saliven svagt droppade inne i munhålan.

Ulven var liten och spenslig, och det fanns något mer än ondska och illvilja i ögonen. Dess blick höll Ulvbjörn förlamad, fängslad vid jorden. Den naglade honom fast med känsloband som var starkare än skräck, mer bindande än den fasa alla förnimmer när ett livsfarligt rovdjur plötsligt dyker upp och bereder sig att slita dig i stycken. Det var något i ulvens anlete, särskilt i dess sätt att vrida på munnen och nästan småle, som var Ulvbjörn kusligt välbekant.

Och plötsligt förstod han att ulven var Finn. Det var inte gissning utan vetskap. Finn vandrade som ulv i natten.

Hur länge såg de på varandra? Efteråt var allt ett töcken för Ulvbjörn. Han kunde inte erinra sig om det hade hänt något mer, om han hade smekt ulvens päls med sina händer eller om han hade förmått säga något till Finn, men han var helt säker på att de hade förstått varandra, att deras blickar hade talat ett språk som var mycket tydligare och starkare än de ord hans nävar talade och de ord hans mun och strupe hade så svårt att formulera. Finn hade kunnat döda 27

honom på några ögonblick, men han hade avstått. Finn hade låtit honom leva och gått vidare. Ulvbjörn hade varit för rädd och för stel för att kunna göra något annat än att bara ligga kvar, sluta ögonen och låta mörkret omfamna tanke och kropp.

När han vaknade andra gången var han varm och genomsvett av lika delar dödsfruktan och upphetsning. Ulvbjörn låg ett par fot från stubben och hörde ingenting mer än vinden som ven genom trädkronorna och grenarna. Det var inte gryning än.

Han låg kvar en stund och väntade, lyssnade efter ljud och lät tankarna fara. Det blev ljusare, inte mycket ljusare men nog för att varsla om gryning. En fot trycktes mot en torr gren och grenen knäcktes på mitten. Ett par lätta steg hördes. Ulvbjörn visste att de var Finns och att det var trälen, inte ulven, som vandrade. Inget djur lät på detta vis. Trälen rörde sig först långsamt, med en helt annan försiktighet än när Ulvbjörn hade följt honom tidigare. Därpå ökade han takten, antagligen förvissad om att han ännu var allena, att ingen jägare fanns i närheten. Men flykten fortsatte, liksom förföljandet. Ulvbjörn sköt bort tanken på ulven och koncentrerade sig på skogen, jakten och guldet.

Nu var Ulvbjörn än tystare och än försiktigare än föregående kväll. Han lät avståndet växa mellan sig och trälen. Han såg noga efter var han satte ned fötterna och höll sig till mossa och grenfri mark överallt där så var möjligt. Finn stannade då och då, sökte runt med blicken och vandrade sedan vidare med säcken över axeln.

Gryningen anlände med kraft, solen gick upp och snart badade Kolmarden i solsken, men Ulvbjörn var alldeles för uppfylld av stundens spänning för att orka bli trött eller längta efter sömn. Han vilade när Finn vilade och släppte aldrig trälen med blicken.

De långa dagarna och nätterna han tillbringat lekande innanför skogsbrynet gjorde honom självsäker och fyllde honom med jägarens stolthet. Finn var hans villebråd. Och Finn hade ingen aning om det. Eller hade han kanske det? Visste han att Ulvbjörn häng28

de efter honom? I så fall visade han det inte. Litade han på att Ulvbjörn inte skulle avslöja honom? Tanken snuddade vid hans sinne, men han svepte den raskt åt sidan och hängav sig åt skogen.

Nästan exakt samtidigt som han insåg att han kände igen en trädlös sluttning och en stor fura hörde Ulvbjörn hundskall i närheten. Finn hörde det också. Det var hundar från Borg, Ulvbjörn kände till och med deras namn. Trälajägarna kunde inte vara långt borta, kanske två-tre krön bort, inte mer. Finn tog ett par snabba steg framåt men hejdade sig, stannade upp och föreföll tänka.

Sedan ändrade han färdriktning och gick snett bakåt, förbi en osynlig Ulvbjörn som låg hopkrupen bakom en mossbevuxen sten. Han gick raskt, målmedvetet. Än kunde jägarna inte höra honom, men han måste förflytta sig fort innan de kom närmare.

Trälen gömde sig i en klippskreva. Han var väl dold; man måste veta i förväg var han befann sig för att kunna hitta och angripa honom. Ulvbjörn blev kvar en stund för att försäkra sig om att han inte förflyttade sig till ett annat gömställe, men inget hände. Allt var tyst. Sedan hörde han ånyo hundskall, och den här gången lämnade han Finn, förvissad om att det mänskliga bytet inte ämnade röra sig ur fläcken förrän han kände sig helt säker på att jägarna hade dragit bort. Till slut skulle de väl tröttna. På något sätt visste Ulvbjörn att Finn just då inte ämnade – inte kunde – skifta hamn och bli en ulv. Det var så självklart att ulven hörde natten till, att trälen var fast i trälakroppen så länge solen härskade.

Vamod blev rejält förvånad när han såg sin dumme son komma vandrande nedför sluttningen mellan träden, men han var inte vred.

Skuggan av ett leende skymtade i mungipan, och det var inte med barsk stämma han undrade var i självaste Utgård Ulvbjörn hade hållit hus. Den här gången var männen uppenbarligen villiga att lyssna trots att han stammade.

Vad skulle han säga? Först var han på väg att avslöja allt, att berätta om hur han gått vilse, fått syn på Finn, förföljt honom och slutli29

gen upptäckt gömstället. Men istället ljög han. Ulvbjörn kände att han tyckte mer om Finn än om Vamod. Han ville att ulven skulle klara sig. Han ville vara ensam om hemligheten. Jag gick vilse. Nej, jag har inte sett Finn.

Vamod såg att han inte talade sanning. Pojkar som inte brukar prata och som ingen ens brukar vilja lyssna på är usla lögnare. Blicken vändes bort, tungan slant. Vamod ruskade om sonen och skrek åt honom att det här inte var Borg, att varken Inga eller några andra kvinnor var här och att guldet måste komma tillbaka. Du vet något och du skall säga det! Har han sprungit på dig? Har han hotat dig?

Det var när faderns hårda näve landade mitt i bröstkorgen som Ulvbjörn kände verklig fasa, mycket värre än när han hade stirrat in i ulven om natten. Först slog han honom i bröstet, sedan i magen, sedan på kinden så att den välbekanta blodsmaken från slagsmålen på Borg exploderade i hans munhåla. Fadern glodde rakt in i honom med rödsprängda, bittra ögon, pupiller som spydde ur sig förakt och avsky mot den misslyckade arvingen. Ingen av de andra karlarna sade något eller gjorde något. De visste att Vamod hade rätt. Ulvbjörn föll baklänges på marken och Vamod slog och slog och slog på nytt. Jag ser på dig att du ljuger. Det är mig du skall vara rädd förr, inte trälaskiten.

Till slut fick han fram vad som hänt. Inte allt, men tillräckligt mycket för att Vamod skulle bli nöjd och stolt över sig själv, över att ha pressat fram sanningen ur oduglingen. Utan att stamma alltför mycket – det var som om pryglet hade skrämt bort de onda makter som blockerade strupen – berättade Ulvbjörn att han blivit rädd för trälen och att rädslan hade fått honom att ljuga. Det var inte helt sant, men det lät troligt. Han berättade var Finn och guldsäcken befann sig. Trälen var antagligen beväpnad, men så länge han låg dold i den smala klippskrevan var vapnet inte till någon nytta. Det var bara att smyga dit, slå en ring runt platsen och gå mot honom med spjut. Alldeles som när man jagade ulv eller björn.

30