9789170373473

CARIN GERHARDSEN

VYSSAN LULL Hammarbyserien

Ordfront Stockholm 2010

inlaga vussan lull 3.indd 3

2010-01-25 16:01:13

Tidigare utgivna böcker På flykt från tiden (Bra böcker 1992) Pepparkakshuset (Ordfront 2008) Mamma, pappa, barn (Ordfront 2009)

Carin Gerhardsen: Vyssan lull Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se | forlaget@ordfront.se © Carin Gerhardsen 2010 Omslag: Jan Cervin Grafisk form: Göran Skarbrandt Omslagsfotografier: Nancy Honey och Tim O’Leary, Millennium Images, UK Författarporträtt: Flemming Gernyx Tryck: Scandbook, Falun 2010 ISBN 978-91-7037-347-3

inlaga vussan lull 3.indd 4

2010-01-25 16:01:13

Grymt verklighetens hårda band mig trycka, av törnen blott en efterskörd jag samlar på glädjens fält, och lik ett korthus ramlar var väntad jordisk fröjd, var dröm av lycka.

Allena stödd vid tålamodets krycka jag i en vild, en nattfull öken famlar, och i mitt spår den tunga kedjan skramlar vars länkar döden blott kan sönderrycka.

Dock tröstar mig den himlaburna sången, från himlens borg en rosenkransad ängel.

I gyllne flykt han sig till jorden svingar.

Milt han mig vidrör med sin liljestängel.

Straxt falla kopparkedjorna av fången och vingen höjs och silverrösten klingar.

Erik Johan Stagnelius

inlaga vussan lull 3.indd 5

2010-01-25 16:01:13

inlaga vussan lull 3.indd 6

2010-01-25 16:01:13

m a r s 2 0 0 8 , n at t e n m e l l a n l ör dag o c h s ö n dag

Mars 2008, natten mellan lördag och söndag För ett ögonblick lät det som en fågels kraxande, sedan blev det tyst. Kroppen blev tung i hans famn och han såg i badrumsspegeln hur hennes huvud föll bakåt mot hans bröst. Onaturligt tillbakalutad, med slutna ögon och munnen på vid gavel – så kunde hon ha somnat på bussen. Strax skulle kanske den obekväma ställningen väcka henne och så skulle hon somna igen, vakna till, somna, vakna … Men nej, det gapande snittet över halsen och blodet som allt långsammare pumpades ut ur det vittnade om något annat. Den här kvinnan skulle aldrig vakna mer.

Han torkade av jaktknivens blad mot hennes jeans och lade ifrån sig den på handfatet. Med en obetydlig ansträngning slängde han sedan upp henne i famnen, med högerarmen under hennes knän och den vänstra bakom skuldror och nacke. Han bar den nätta kroppen över badrumströskeln och in i sovrummet, där han försiktigt lade ner henne på dubbelsängen bredvid de båda sovande barnen. Med tysta, målmedvetna steg vände han tillbaka till badrummet för att hämta sitt vapen. Flickan, som låg mellan sin mor och sin något äldre bror, stördes av rörelsen i sängen, gnydde till och började famla efter munnen med sin tumme.

I samma ögonblick som den nådde sitt mål var han tillbaka med jaktkniven, och utan en sekunds tvekan skar han med en enda rörelse av flickans späda hals. Hon gav inte ett ljud ifrån sig och hennes storebrors lugna andetag var det enda som hördes i rummet.

Själv andades han överhuvudtaget inte. Han stod stilla i några 7

inlaga vussan lull 3.indd 7

2010-01-25 16:01:13

v yssan lull

sekunder och betraktade blodet som rann ut ur den lilla kroppen.

Med några snabba steg tog han sig sedan runt till den andra sidan av sängen och lutade sig över den djupt sovande pojken, innan han avslutade också hans unga liv med ett enda snitt över strupen.

8

inlaga vussan lull 3.indd 8

2010-01-25 16:01:13

t i s dag f ör m i ddag

Tisdag förmiddag Vid första anblicken tyckte kriminalkommissarie Conny Sjöberg att det såg ut som om de sov ­– den lilla flickan bedårande söt med tummen i munnen, och pojken tätt intill henne, helt avslappnad på rygg. Men huvudenas onaturliga läge i förhållande till kropparna tog honom snabbt ur villfarelsen. Och när ögonen börjat vänja sig vid dunklet kunde han urskilja de stora mängder blod som nu torkat in i lakanen och på de tre kropparna. De uppfläkta hals­ arna var mer än han egentligen klarade av, men Sjöberg tvingade sig att betrakta den makabra scenen i nära nog en minut innan han vände bort blicken. Pojken kunde vara i femårsåldern, som hans egen Maja ungefär, flickan något år yngre, kanske jämn­årig med tvillingsönerna. Jens Sandén ställde sig intill honom, med ryggen mot de döda kropparna. Han talade lågmält, lätt framåtböjd, med munnen så nära Sjöbergs öra att han kunde känna orden mot huden.

– De får vara tillsammans i alla fall.

– Hur är man skapt när …

– Vi får se det så, avbröt Sandén. Mor och barn fick dö tillsammans.

– Det måste ha gått fort, mumlade Sjöberg. Barnen kan inte ha hunnit märka något om de sov.

Det smällde till när Petra Westman lyckades få rullgardinen att fara upp. Grått marsljus strömmade in och rummet framträdde nu tydligt för deras ögon. Sandén kastade en blick mot sängen.

9

inlaga vussan lull 3.indd 9

2010-01-25 16:01:13

v yssan lull

Inget av barnen låg under täcke. Båda hade pyjamas på sig; pojken en röd med svart spindelnät på byxorna och en bild av SpiderMan på bröstet, flickan en ljusblå med små nallebjörnar. Kvinnan var klädd i jeans och en vit figursydd utanpåskjorta med ett linne under. Hennes fötter var bara, med transparent lack på tånaglarna.

– Det är mycket blod i badrummet, sa Sandén med en gest mot den öppna dörren. Och på golvet hela vägen därifrån och fram till sängen.

– Han dödade kvinnan först, konstaterade Sjöberg. Medan barnen sov i hennes säng. Sedan bar han henne hit. Jag ser inga tecken på tumult. Men varför dödade han barnen om de ändå inte sett något?

– De kanske visste något, funderade Sandén.

– Passions- eller relationsdrama kanske. Finns det någon man i familjen?

– Tja, det står Larsson på dörren …

– Och de ser inte ut att heta Larsson, fyllde Sjöberg i.

De vände sig samtidigt mot sängen. Det svarta, glänsande hår­ et och de, trots livlösheten, vackert mejslade asiatiska dragen hos dem alla tre vittnade om ett ursprung långt bort från Sverige.

– Thailand kanske? föreslog Sandén.

– Kanske det.

På nattduksbordet låg en uppslagen bok med engelska barnramsor: ”What are little boys made of?

Snips and snails, and puppy-dogs’ tails, that’s what little boys are made of.

What are little girls made of?

Sugar and spice, and everything nice, that’s what little girls are made of.”

10

inlaga vussan lull 3.indd 10

2010-01-25 16:01:13

t i s dag f ör m i ddag

– Hon kan vara adopterad, inföll den drygt trettioårige kriminalassistenten Jamal Hamad, som satt på huk utanför badrummet och studerade något som kunde vara ett avtryck av en sko i utkant­ en av en intorkad blodpöl.

Han reste sig upp och såg på sina överordnade kolleger.

– Det hänger en handväska på klädhängaren i hallen, fortsatte han. Ska jag ta en försiktig titt och se om vi kan få en identitet på kvinnan, så att Einar har något att arbeta med tills Bella är klar?

Gabriella Hansson och hennes tekniker hade inte hunnit dit ännu, men Sjöberg visste att de var i antågande. Han litade på sina instinkter och ville alltid att både han själv och hans mannar skulle få bilda sig en uppfattning om brottsplatsen innan kriminalteknikerna helt tog den i besittning.

– Gör det, svarade han utan vidare förmaningar.

Han hade stort förtroende för Hamad och ansåg sig knappast behöva påpeka för honom hur han skulle bete sig på en brottsplats.

– Var är Einar förresten? frågade Sjöberg.

Sandén ryckte på axlarna.

– Vet ej, svarade Hamad, redan på väg ut i hallen.

Sjöberg klev försiktigt ut ur sovrummet, noga med att, trots skoskydden, inte sätta fötterna på olämpliga ställen. Han tog sig genom hallen och in i köket till Westman, som stod med ryggen vänd mot fönstret och blickade ut över köket.

– Vad ser du, Petra?

– Framför allt ser jag barn som har råkat illa ut, sa hon upp­­­g­ivet. Nu igen.

Han förmodade att hennes tankar vandrade till den lille pojke hon hittat i en buske för mindre än ett halvår sedan. Sjöbergs egna stannade vid en flicka i ett badkar.

– Jag ser en ensam kvinna, fortsatte Westman. En vilsen kvinna med ont om pengar.

11

inlaga vussan lull 3.indd 11

2010-01-25 16:01:13

v yssan lull

– I en bostadsrätt i Norra Hammarbyhamnen? Lägenheterna här kostar miljoner.

– Ja, jag vet att det inte stämmer. Men i övrigt finns det inget överflöd. Kylskåp och skafferi innehåller bara det allra nödvändigaste. Allt här är billigt: kläder, möbler, husgeråd, hygienartiklar. Sparsamt möblerat, skulle man kunna säga. Nästan inga prydnadssaker. Det ser inte färdigt ut. Det ser väl du också, Conny?

– Varför tror du att hon var ensam?

– Just därför. För att det är så opersonligt. Hon ville inte vara här. Hon hörde hemma någon annanstans.

När teknikerna, med Gabriella Hansson i spetsen, dök upp hade Sjöberg hunnit lämna lägenheten på Trålgränd 5 och befann sig nere på gården.

– Hej, Bella, sa Sjöberg.

– Du ser trött ut.

Hon stannade inte, utan slog bara av på farten när hon passerade poliserna.

– Det är barn. Blod överallt, varnade Sjöberg.

– Olyckshändelse?

– Inte en chans.

Hon ökade farten igen och hastade målmedvetet vidare, lätt böjd under tyngden av de stora väskor hon bar på, en i vardera hand­en. Sjöberg vände och småsprang tillbaka till porten, och medan han höll upp den för henne vågade han sig på en försiktig vädjan: – Vi behöver allt vi kan få som berättar något om henne. Idhandlingar, adresser, räkningar …

– … fotografier, kvitton, korrespondens och så vidare, fyllde Hansson i. Du har det på ditt skrivbord före fyra. Även rättsläkaren Kaj Zetterström och en av hans kolleger hann 12

inlaga vussan lull 3.indd 12

2010-01-25 16:01:13

t i s dag f ör m i ddag

smita in, innan Sjöberg släppte porten bakom dem och styrde stegen ner mot Hammarbykanalen och promenadstråket som ledde mot polishuset några kvarter bort. Han gjorde sig ingen brådska att hinna ifatt sina kolleger, vars ryggtavlor han skymtade genom duggregnet något hundratal meter framför sig. Han ville vara för sig själv med sina tankar en stund, åtminstone under de fyra minuter det tog honom till Östgötagatan 100.

13

inlaga vussan lull 3.indd 13

2010-01-25 16:01:13

v yssan lull

Tisdag eftermiddag Några timmar senare befann sig Conny Sjöberg, Jens Sandén, Petra Westman, Jamal Hamad och den högreste åklagaren Hadar Rosén – som vanligt klädd i grå kostym, vit skjorta och slips – vid bordet i det blå ovala rummet. Med på mötet var till Sjöbergs förvåning också den ställföreträdande polismästaren, Gunnar Malmberg, som ville göra sig en bild av hur arbetet skulle läggas upp i det uppseendeväckande fallet. Med ett försök till leende i ett ansikte präglat av stundens allvar hälsade Malmberg på var och en, och Sjöberg konstaterade lättat att även Westman såg naturligt avslappnad ut i situationen. Han kunde inte påminna sig att han sett dem i samma rum sedan den obehagliga incidenten ett halvår tidigare, då Malmberg, enligt polismästare Roland Brandts direktiv, mer eller mindre beordrat henne att säga upp sig. Detta med anledning av ett obscent mejl som skickats till Brandt från Westmans e-postkonto, och som Sjöberg önskade att han aldrig hade behövt se. Men det hela var nu uppenbarligen glömt och förlåtet från bägge håll, och väl var det, för här fanns inte utrymme för några inbördes kontroverser.

– Bella kommer inte, av förklarliga skäl, började Sjöberg, men hon har i alla fall levererat en del material som vi kan arbeta med.

Han höll upp en genomskinlig plastpåse som såg ut att innehålla diverse papper, ett pass och några vykort.

– Hon är för jävla snabb, den kvinnan, konstaterade Sandén.

– Ja, det är vi tacksamma för.

14

inlaga vussan lull 3.indd 14

2010-01-25 16:01:13

t i s dag e f t e r m i ddag

– Var har vi den gode herr Eriksson idag då? undrade Rosén och såg sig omkring med en antydan till leende på läpparna.

– Han verkar vara ledig idag, sa Sjöberg. Ingen som har sett honom?

– Tror du Einar har semester? flinade Sandén. Skidresa i Italien kanske?

Hamad lät undslippa sig ett lågmält skratt. Bilden av den otillgänglige Einar Eriksson, som endast motvilligt lämnade sin plats bakom skrivbordet, på ett par skidor var onekligen skrattretande.

Westman log bekräftande mot Sandén, men Sjöberg lät det passera utan synbar reaktion.

– Jaha, det var synd, sa han. Vi behöver honom.

Han reste sig och gick fram till whiteboardtavlan, tog en penna ur stället och skrev ”Catherine Larsson” överst, varefter han strök under namnet.

– Catherine Larsson, tidigare Calipayan, 34 år gammal, född 1973. Barnen, som mycket riktigt är hennes, heter Tom och Linn Larsson, fyra respektive två år gamla.

Han läste innantill från en handskriven lapp och medan han talade skrev han informationen på tavlan.

– Lägenheten där de påträffades är hennes egen. Hon är filippinska, svensk medborgare sedan 2005, har bott i Sverige sedan 2001, gift med en Christer Larsson, född -49, som också står som far till de båda barnen. Han är skriven på en annan adress, så de verkar inte leva tillsammans. Hon var skriven på den adressen fram till juni 2006, då hon flyttade till Trålgränd 5.

– Hur försörjde hon sig? frågade Rosén.

– Hon står som arbetssökande och har så gjort ända sedan barnen började på dagis i augusti 2006. Innan hon fick barn hade hon ett kortvarigt arbete hos en städfirma, där hon blev uppsagd efter fyra månader ”på grund av arbetsbrist”. Hennes första barn, 15

inlaga vussan lull 3.indd 15

2010-01-25 16:01:13

v yssan lull

Tom, föddes några månader senare, så det spelade väl in kan man tänka sig.

– Lägenheten är en bostadsrätt?

Sjöberg nickade.

– Det verkar vara ett ganska dyrt boende för en arbetslös filippinska, påpekade Rosén.

– Ja, det där får vi undersöka, men hon är ju … var ju faktiskt fortfarande gift.

– Jag skulle gissa att hon städade svart, inföll Sandén. Det tjänar man en jävla massa pengar på. Dessutom kan hon ha haft pengar innan hon kom hit, för vad hon försörjde sig på där borta är ju inte så svårt att gissa.

Sjöberg gnuggade sig med knogen i ena ögat och gav ifrån sig en lätt uppgiven suck.

– Ska vi försöka att gå lite vetenskapligt tillväga …, försökte han, men den roade glimten i hans synliga öga gick inte Sandén förbi.

– Någon måste säga det alla tänker, sa han med en spelat för­ orättad gest. Men visst, låt oss nu för all del övergå till att mödosamt gräva fram denna redan kända information.

I samma ögonblick lade Sjöberg märke till hur en skugga drog förbi Sandéns ansikte, och hur han plötsligt blev alldeles grå i ansiktet. Sjöberg hejdade sig och försökte göra en snabb bedömning av kollegans hälsotillstånd – en reflex som utvecklats sedan en stroke nära nog tagit livet av Sandén ett halvår tidigare. Om Sandén uppmärksammade hans oro var inte gott att veta, men innan just någon tid förflutit var det belåtna flinet på plats igen.

– Du och jag tar Christer Larsson, sa Sjöberg som om ingenting hänt, och pekade på sin gamle vapendragare med hela handen. Petra och Jamal får knacka dörr, fortsatte han. Jens ansluter senare. Jag ska gå igenom innehållet i den här påsen och så får väl jag leka Einar då, tills han är tillbaka. Några reflektioner?

16

inlaga vussan lull 3.indd 16

2010-01-25 16:01:13

t i s dag e f t e r m i ddag

Hans blick vandrade mellan kollegerna vid bordet.

– Jag har en känsla av att hon levde ensam med barnen, utan någon man i sitt liv, sa Westman.

– Jag har en känsla av att hon hade en karl, sa Hamad.

Westman gav honom ett surt ögonkast.

– Hon var ju gift, för fan, sa Sandén.

Sjöberg lyfte handen han höll pennan med i en avvärjande gest.

– Vad menar du, Petra?

– Man får ju förmoda att förhållandet med den där Christer Larsson var över, eftersom hon flyttat därifrån, började hon. Jag såg inga tecken på att någon man brukar hålla till där. Inga kläder, ingenting i badrummet och så det där som jag sa till dig, Conny: det var så opersonligt på något vis, ingen själ i inredningen. Det är bara en känsla jag har.

– Två saker, sa Hamad. För det första hade hon faktiskt en dubbelsäng.

– Men det kan hon ju ha för barnens skull, sa Westman vasst.

Hon kanske gillade att ha dem hos sig i sängen.

– Eller de kanske gillade att ha henne hos sig i sängen, inflikade Sjöberg, med en bild för sin inre syn föreställande honom själv, Åsa och fem barn i olika åldrar i deras egen dubbelsäng.

– Det kan också vara av praktiska skäl, fortsatte Westman. Hon kan ha fått den med sig vid flytten. Dubbelsängen säger oss ingenting.

– För det andra, fortsatte Hamad oberört, hängde det faktiskt en grön tröja i mansstorlek på klädhängaren i hallen.

Sjöberg höjde ena ögonbrynet.

– En svala gör ingen sommar, sa Westman. Christer Larsson hälsar rimligen på dem ibland.

– Tillvägagångssättet, sa Sjöberg. Vad säger det oss? Våldsamt, blodigt, bestialiskt. Hat? Hämnd? Passion?

17

inlaga vussan lull 3.indd 17

2010-01-25 16:01:13

v yssan lull

– Han var uppenbarligen ute efter barnen, ansåg Hamad. Varför skulle han annars ha gett sig på dem? De såg ju ut att sova.

– Det vet vi inte om de gjorde, sa Sjöberg. Det får Zetterström berätta för oss, men jag håller med om att en hel del talar för det.

Om kvinnan mördades i badrummet verkar det märkligt att barn­ en snällt skulle ligga kvar i sängen och vänta på sin tur.

– De kan ju ha mördats först, fortsatte Hamad, med det är inte troligt att han skulle göra det i den ordningen. I och för sig var hon i badrummet … De kan ju ha känt varandra. Hur som helst så tror jag att det var barnen han var ute efter. Bara barnen eller både mamman och barnen.

– Är det en han? frågade Sjöberg.

Samtliga runt bordet nickade.

– Det rör sig inte om någon liten fickkniv, det här, sa Sandén.

Det måste vara rejäla doningar. Och slakten i badrummet måste ha utförts av en man. Catherine Larsson bjöd nog en del motstånd, trots att hon inte var så stor. En kvinna hade huggit, föreställer jag mig. Det här är en mans verk. Stark. Målmedveten. Iskall.

– Instämmer, sa Sjöberg. Men varför mördar man två små barn?

Ska du ta och vädra några fördomar till, Jens, så slipper jag göra det.

– För att man är far till barnen och less på hela skiten, svarade Sandén beredvilligt. Eller för att man önskar att man varit far till barnen och är less på hela skiten.

– Vem larmade polisen? undrade åklagaren.

Sjöberg sneglade på papperslappen han hade i handen.

– Det gjorde en av grannarna, en Bertil Schwartz. Catherine Larsson hade bokat tvättstugan imorse, men dök inte upp.

Schwartz ringde på hennes dörr för att fråga om han kunde ta hennes tid, men ingen öppnade. Han skrev ett meddelande till henne, och när han öppnade brevlådan för att lägga ner lappen 18

inlaga vussan lull 3.indd 18

2010-01-25 16:01:13

t i s dag e f t e r m i ddag

kände han en obehaglig lukt, så han kikade in genom inkastet och tyckte sig se blod på golvet. Då ringde han polisen. Ni får kolla upp att det där med tvättstugan stämmer.

Det sista var riktat till Hamad och Westman. Till Sandén sa han: – Du tar barnens dagis också. Men först ska vi klara av Christer Larsson. Vi börjar så, och så träffas vi här imorgon igen vid samma tid.

• För att skona ryggen låg han på sidan i halvdunklet. En strimma senvinterljus letade sig in genom fönstergluggen ovanför den smutsiga grovtvätthon. Såg han mot ljuset blev allt annat i rummet svart. Han föredrog att se föremålen som omgav honom, så han fäste blicken vid några burkar på en hylla. Han tittade, men såg ändå inte. I hans tankar var det maj, en strålande vårdag för länge sedan. Han stod med handen om sin hustrus midja vid vardagsrumsfönstret på andra våningen och såg ner på grannpojkarna som lekte på gården. Ett vädringsfönster var öppet och vinden fläktade i den vita gardinen bredvid dem. Var den vit, förresten, eller var det kanske så att alla minnen från den här dagen var inbäddade i något slags mjölkvitt dis?

De hade kunnat sitta ute på balkongen om det inte hade varit för planteringsprojektet som pågick där ute. De båda stolarna och bordet stod prydligt hopfällda, lutade mot väggen, och betonggolvet täcktes av tidningar. En säck med jord låg till hälften utspilld på tidningsmattan, och runt den stod ett tiotal krukor i staplar och ett par kartonger med plantor. Doften av jord från balkongen blandades med doften av nyklippt gräs nerifrån gården.

Det var lördag och några äldre barn hade tagit alla gungorna i be19

inlaga vussan lull 3.indd 19

2010-01-25 16:01:13

v yssan lull

sittning, så de båda småpojkarna fick nöja sig med sandlådan tills vidare. De grävde förstrött med varsin liten spade i den torra sanden och kastade förstulna blickar bort mot gungorna. Men de vågade inte närma sig de större barnen, trots att deras mamma satt alldeles intill dem på en bänk och bläddrade i en veckotidning.

– Vill du ha ett par sådana där? sa han och lät handen vandra uppåt längs hennes ryggrad tills den nådde de mjuka håren i nacken.

– Nej, jag vill ha ett par sådana här, svarade hon och vände sig emot honom och nöp honom i kinden. Fast mindre, lade hon till med ett skratt.

Han lade armarna omkring henne och tryckte henne emot sig. Så stod de en stund utan att säga något. Hans blick stannade återigen vid de båda småpojkarna i sandlådan, så han noterade när de bägge två på en gång reste sig upp och sprang iväg mot någonting utanför hans synfält. Efter några sekunder kom de tillbaka, släpande på sin far i varsin hand. Mamman reste sig upp och sa något till honom. Hon rullade ihop sin tidning och började gå i riktning bort ifrån dem. Det sista han såg av henne var när hon ropade något till pojkarna. Han såg henne ropa något alldagligt, osentimentalt över axeln innan hon försvann ifrån dem och de ifrån henne. Han tänkte – inte nu, men senare – att hon inte kramade dem, att hon inte kysste deras rosiga kinder innan hon gick, att hon inte strök dem över håret och berättade för dem hur mycket hon älskade dem. Då tänkte han att visst ja, klockan är snart tio, hon måste gå till sitt arbete på frisersalongen.

– Det kurrar i din mage, sa hon och frigjorde sig ifrån hans armar.

Kom, så gör vi frukost.

Hon stekte ägg och bacon medan han dukade köksbordet. Genom fönstret såg han hur de äldre barnen till slut lämnade gungorna, och de små grannpojkarnas blixtsnabba rusch för att ta över dem. Deras pappa hade fått sällskap på bänken av en annan man, och de samtalade med ett kroppsspråk som visade att de kände varandra sedan tidigare.

När de ätit sin sena lördagsfrukost lät de disken vara och kröp till20

inlaga vussan lull 3.indd 20

2010-01-25 16:01:14

t i s dag e f t e r m i ddag

baka ner i sängen en stund. Klockan hade hunnit bli halv ett innan de kommit i ordning, rensat i köket och tagit på sig trädgårdshandskarna för att återuppta planteringsprojektet på balkongen.

Då ringde det på dörren.

• Utan att så mycket blev sagt gick de sida vid sida tillbaka bort mot Trålgränd, där grannarna skulle höras. Hamad gjorde några tafatta försök till konversation, men Petra var inte på humör att spela teater. Låtsas som ingenting. Han fanns inte för henne, inte som människa. Som polis, ja. Sjöberg envisades ju med att ständigt para ihop dem, sätta dem på samma uppdrag, och Petra var professionell. Hon skulle aldrig låta sina känslor gå ut över jobbet.

Men det kunde aldrig bli som förut. Det gick inte att bara stryka ett streck över det han hade gjort mot henne. Och mot de andra tjejerna på videoinspelningarna från Peder Fryhks källare.

Att det var Hamad som hållit i kameran var så gott som bevisat. Det var han som övertalat henne att följa med till Clarions bar, och skickat henne rakt i armarna på våldtäktsmannen, Fryhk.

Och det var Hamad som tagit hennes passerkort, lurat med henne till Pelikan där han hällt i henne en massa öl, för att sedan ta sig in på polisstationen med hennes kort och skicka ett erotiskt mejl till polismästaren. Från hennes e-postadress och hennes dator, vars lösenord bara hon själv och våldtäktsmännen kunde känna till. Och bilden som skickats till Roland Brandt hade hon också hittat på Hamads egen dator.

Och om det inte skulle räcka som bevis kunde hon när som helst få svart på vitt på att hennes misstankar stämde. Håkan Carlberg på SKL i Linköping hade både fingeravtryck och DNA från Den andre mannen, som hon hade kallat honom innan han fått ett 21

inlaga vussan lull 3.indd 21

2010-01-25 16:01:14

v yssan lull

namn. Den andre mannen – han som höll i kameran när Peder Fryhk våldtog drogade och medvetslösa kvinnor, han som också våldtog, men aldrig lät sig filmas, aldrig lämnade några minnen hos offren.

Men hon gjorde det inte. Hon skickade inte Hamads fingeravtryck till Linköping. Därför att det inte behövdes, naturligtvis, hon visste ju redan. Och därför att det kändes för sent att göra rättssak av det, hon hade ju en gång för alla valt att inte anmäla brottet. Och kanske var det också så att det var något slags trygghet i situationen som den var just nu. För hur skulle hon reagera om den tekniska bevisningen definitivt fastslog att det var Jamal Hamad som var Den andre mannen? Hennes nära vän och förtrogne? Eller ännu värre: om det efter så här lång tid skulle visa sig att han var oskyldig? Oavsett vilket skulle tillvaron – som hon jobbat så hårt med att bygga upp efter de här händelserna – rämna … Nej, hon orkade inte med de där frågeställningarna.

Men Petra höll Hamad på armslängds avstånd, försökte förhålla sig neutral och saklig gentemot honom och gav honom inga chanser att triumfera eller skada henne. För det var det han var ute efter, även Sjöberg hade bekräftat det när hon avslöjat detalj­ erna kring våldtäkten för honom. Makt och hämnd – det var vad som rörde sig i huvudet på Den andre mannen. Makt, för att det var det våldtäkt egentligen handlade om, och hämnd, för att hon sett till att Peder Fryhk satt bakom lås och bom. Porrbilden till Brandt var ett försök – som varit en hårsmån från att lyckas – att få henne avskedad. Hämnd. Makt.

Raffinerad hade han varit, Hamad. Tidigare, när han haft chansen. Han hade sett till att alltid hålla sig i hennes närhet. En klippa i tillvaron. Han hade gärna tagit i henne, lagt armen om henne, sett henne djupt i ögonen, intresserat sig. Men aldrig mer än så. Inga närmanden, inga övertramp. Och hon skulle inte ha varit 22

inlaga vussan lull 3.indd 22

2010-01-25 16:01:14

t i s dag e f t e r m i ddag

nödbedd. Han var smart, snygg, varm och charmig, vad mer kunde man begära? Dessutom var han nyskild. Men hela tiden hade han alltså bara varit intresserad av en enda sak: att få göra vad han ville med henne, mot hennes vilja. Det var det allt det här hade handlat om, hon hade bara varit en leksak för honom, en våt dröm.

Men triumfera, det skulle han inte få göra. Hon hade aldrig visat sig svag inför honom. Hon hade återhämtat sig snabbt. Tagit sig upp på fötter nästan omedelbart. Hennes intresse för killar hade i och för sig varit ganska obefintligt sedan våldtäkten för nästan ett och ett halvt år sedan, men nu var hon på banan även där. Hur det nu hade gått till. Hon log vid tanken på det absurda i situationen. Det skulle aldrig bli något, fick aldrig bli något, men det hade varit trevligt. Bra för självförtroendet. En engångsgrej med en mogen man i sina bästa år. Familjefar. Det hade aldrig varit hennes avsikt när de hade träffats någon vecka tidigare, när hon varit ute och festat med några kompisar. Först hade hon varit tillbörligt svåråtkomlig, men han hade slagit in en sådan välplacerad kil i hennes rustning, haft så intressanta saker att säga att hon till sist låtit sig övertalas till en kopp te hemma hos henne. Och det ena gav det andra. Men hon ångrade ingenting, var helt sansad i situationen och gjorde sig inga förhoppningar, tvärtom. Och detsamma verkade gälla honom. De hade talats vid som hastigast ett par gånger, på ett moget sätt och utan förnekelse. Vuxenpoäng.

Väl framme på Trålgränd sökte Petra och Hamad upp Bertil Schwartz, en ensamstående man i sextioårsåldern som ingenting visste om den döda kvinnan och hennes barn. Han sade sig aldrig ens ha lagt märke till dem, och Hamad och Westman fann ingenting hos honom som gav dem anledning att misstänka något annat.

På listan i tvättstugan hade de fått bekräftat att Catherine Larsson verkligen hade bokat in sig på förmiddagstiden denna tisdag.

23

inlaga vussan lull 3.indd 23

2010-01-25 16:01:14

v yssan lull

Hennes närmsta grannar – dem hon delade våningsplan med – hade heller inte mycket att tillägga. Ingen av dem hade någon närmare relation till familjen Larsson, men alla i huset var överens om att de inte gjorde mycket väsen av sig, att barnen var rara och att deras mamma alltid hälsade vänligt.

Man hade lagt märke till att det figurerade en man med svenskt utseende i hennes liv, men huruvida det var herr Larsson eller någon annan man var det ingen som visste. Också han var lågmäld, även om han hälsade på dem han mötte i trapphuset. Möjligen sov han över där ibland; dock var det ingen som visste med säkerhet hur det låg till med den saken. Den stora åldersskillnaden talade kanske emot detta, men han kunde ju å andra sidan omöjligen vara hennes far. Emellanåt hade denne man setts gå ut eller komma hem tillsammans med de båda barnen.

Catherine Larsson fick också från tid till annan besök av en kvinna i sin egen ålder, med likaledes asiatiskt utseende. Ingen av grannarna hade någonsin noterat vare sig bråk eller höga röster från familjen Larssons lägenhet. Vid tiden för mordet, som nu av rättsmedicin fastställts till någon gång mellan lördag kväll och söndag morgon, hade ingen i huset lagt märke till något ovanligt, och inte heller noterat att Catherine Larsson fick besök.

I grannfastigheten, där också Bertil Schwartz bodde, hörde de båda poliserna en ung kvinna i 25-årsåldern, Elin Lange. Hon var ganska liten, blond och kortklippt, och såg pigg och sportig ut i tajta jeans och en T-shirt i de brasilianska färgerna. Det visade sig att Elin faktiskt vid ett tillfälle hade stött ihop med Catherine Larsson i just tvättstugan. Eftersom hon nyligen varit på resa i Asien hade hon av ren nyfikenhet frågat Catherine om hennes ursprung och fått reda på att hon var uppvuxen på en ö i Filippinerna som också hon själv besökt under sin resa, nämligen Negros. Negros var enligt Elin Lange en mycket fattig del 24

inlaga vussan lull 3.indd 24

2010-01-25 16:01:14

t i s dag e f t e r m i ddag

av Filippinerna, så hon tyckte inte det var konstigt att Catherine hade tagit anställning inom turistbranschen på en annan ö, som hette Mindoro. Där hade hon så småningom träffat en svensk man som hon blivit förälskad i och följt med till Sverige där de gift sig och fått barn. Catherine hade avslöjat för Elin att de numera var separerade, men att barnen var rotade i Sverige och att även hon själv trivdes bra bland de vänliga svenskarna. Men innerst inne hade hon nog hellre velat flytta hem igen, om det inte hade varit för barnen.

– Turistbranschen …? sa Westman.

Elin Lange såg på henne under lugg innan hon tveksamt gav uttryck för sina funderingar.

– Ja, alltså … Vi gick inte in på några detaljer, det var bara trevligt att prata med henne. Filippinos är ett fantastiskt trevligt släkte och man kan inte låta bli att älska dem. Men, jo visst … Har man man besökt turistdistrikten på Mindoro, så kanske inte hotell­ receptionist är det man först kommer att tänka på … Men det är ju inte alla som … Och man ska ju inte vara fördomsfull … Äh, jag har ingen jävla aning.

Westman nickade eftertänksamt.

– Något annat du tänkte på? Du är nämligen den enda vi hittills har hört som växlat så mycket som ett ord med Catherine Larsson, förutom hälsningsfraser.

– Hon var jättetrevlig, svarade Elin Lange. Som de alltid är.

Men hon längtade hem och det förstår jag. Kallt och eländigt och isolerat … Det enda det här landet har att erbjuda om kärleken tar slut är väl välfärd.

Efter några sekunders tystnad tillade hon: – Hur kan man ta livet av två små barn …?

– Kommer du på något du har glömt att berätta så vill vi att du hör av dig, sa Hamad och räckte henne sitt kort.

25

inlaga vussan lull 3.indd 25

2010-01-25 16:01:14

v yssan lull

– Visst, det ska jag göra, sa hon, gav kortet ett snabbt ögonkast och stoppade det i bakfickan på jeansen.

– Glöm inte det där nästa gång du är i tvättstugan, blinkade Hamad åt henne, och hon skrattade till som av tacksamhet för att han lättat upp den tryckta stämningen.

Westman log avmätt.

• Christer Larsson var närmare de sextio, men trots det grånade håret såg han betydligt yngre ut. Han var lång och reslig, välbyggd med grova händer, och han hade en lite frånvarande blick i de bruna, sorgsna ögonen.

Utan synbar förvåning bjöd han dem att komma in i hans lägenhet som var belägen på fjärde våningen i ett höghus i Fredhäll. Trots småskaligheten i den lilla enrummaren var det snyggt och prydligt och luktade rent. I fönstret stod ett par krukor med välmående växter och på väggarna hängde några inramade fotografier och affischer.

Vid ena väggen stod en förhållandevis stor bokhylla som var full av böcker och inget annat. När de passerade köket på väg in i rummet noterade Sjöberg att det också där var rent och undanplockat.

De båda poliserna slog sig ner i soffan, som Sjöberg räknade ut också fungerade som säng nattetid. Larsson satte sig i en fåtölj, bredbent och framåtlutad, med de stora händerna hängande mellan knäna. Hans blick var riktad ner i mattan.

– Du är gift med Catherine Larsson? började Sjöberg.

– Ja, svarade Christer Larsson utan att höja blicken.

– Men ni bor inte ihop längre?

– Nej, hon har flyttat härifrån.

Han talade mycket långsamt och Sjöberg misstänkte att han var påverkad.

26

inlaga vussan lull 3.indd 26

2010-01-25 16:01:14

t i s dag e f t e r m i ddag

– Är du nykter? frågade han.

Inte heller nu såg Christer Larsson förvånad ut, möjligen forsk­ ande.

– Ja, sa han bara.

– Tar du några mediciner?

– Nej, det gör jag inte, svarade han torrt. Var det något annat ni ville veta?

– Men ni umgås fortfarande? fortsatte Sjöberg på det ursprungliga spåret.

– Nej, det kan man inte säga. Hon har varit här några gånger med barnen.

– Några gånger? Senast när då?

– Två gånger, tror jag. Något år sedan sist.

– Du är väl far till barnen?

– Mm. – Har du inte hälsat på dem då?

– Nej, det har jag inte.

– Men du vet var de bor?

– Jag fick väl adressen, men jag vet inte var jag har den.

Sandén, som inte var berömd för sin tålmodighet, kände en viss frustration över det låga tempot i samtalet och bröt in.

– Du var alltså inte där till exempel i lördags kväll?

– Nej, jag har aldrig varit hemma hos Catherine och barnen.

Larsson mötte Sandéns blick med en antydan till trots i de trötta ögonen. Sjöberg gjorde en dämpande gest med handen i riktning mot Sandén, och drog ett djupt andetag innan han tog till orda igen.

– Vi är ledsna att behöva meddela dig, Christer, att Catherine och barnen … inte finns kvar.

Ett tvivlande leende svepte över Larssons ansikte.

– Driver ni med mig?

27

inlaga vussan lull 3.indd 27

2010-01-25 16:01:14

v yssan lull

– Tyvärr inte, svarade Sjöberg allvarligt. De hittades döda i sin lägenhet i förmiddags.

– Olycka?

Sjöberg skakade på huvudet.

– Nej, vi misstänker att de har blivit mördade.

– Av vem då?

Christer Larssons tonfall var oförändrat, men blicken gav ett något vassare intryck nu.

– Det vet vi inte. Vi trodde att du kanske skulle kunna hjälpa oss.

– Ni tror förstås att det var jag?

– Vi vill gärna utesluta det, men då behöver vi din hjälp. Vad gjorde du mellan låt säga klockan sex i lördags kväll och sex i söndags morse?

– Jag gjorde ingenting som någon kan intyga. Jag var hemma och åt och tittade på tv och sov. Jag var nog nere och handlade middagsmat förresten, men det är väl ingen som kommer ihåg det.

– Var någonstans gjorde du det?

– På Ica nere på Stagneliusvägen.

– Betalade du med kundkort?

– Ja, det gjorde jag säkert.

– Bra, då kan vi verifiera det åtminstone.

– Har du något emot att jag tar en titt i ditt badrum? inföll Sandén.

Larsson skakade på huvudet.

– Och rotar lite bland tvätten?

– Gör vad du måste, svarade Christer Larsson utan att se upp.

Sandén reste sig ur bäddsoffan, gick bort till den lilla hallen och försvann in genom badrumsdörren.

– Kan du berätta lite för mig om ditt och Catherines förhållande? sa Sjöberg. Hur ni träffades, varför det tog slut, hur det kommer sig att ni inte har träffats på länge, din relation till barnen och så vidare.

28

inlaga vussan lull 3.indd 28

2010-01-25 16:01:14

t i s dag e f t e r m i ddag

Efter en djup suck och en stunds tystnad började Christer Larsson sin berättelse. Sjöberg bestämde sig för att låta det ta den tid det tog, utan att avbryta eller driva på.

– Någon på jobbet hade varit i Filippinerna och kom hem och var så positiv. Jag var inte så intresserad då; jag hade aldrig gjort några längre resor, men några år senare fick jag för mig att jag skulle rycka upp mig och göra något annorlunda, så då bestämde jag mig för att åka dit. Och så gjorde jag det; köpte en guidebok och åkte dit bara. Reste runt till lite olika ställen och på Mindoro träffade jag Catherine. Jag hade inte haft en kvinna på många herrans år och var väl inte särskilt intresserad då heller, men hon var ganska påflugen skulle man kanske kunna säga, och hon gav liksom inte upp. Jag fattade inte vad hon skulle med en gammal träbock som mig till, men hon var ihärdig. Och jag blev så småningom förtjust i henne också. Hon väckte liv i gubben igen. Man blev väl lite som pånyttfödd.

Han såg lite skamset på Sjöberg, men där fanns också en glimt av något som påminde om glädje i hans ögon.

– Vi reste runt i flera månader och vi var riktigt förälskade faktiskt. Hon fick mig på gott humör. Så jag tog med henne hem till Sverige, hon flyttade in hos mig här och vi gifte oss.

Så kom barnen. Fina ungar. Snälla, lätta att ha att göra med, inget skrik och bråk. Catherine var bra med dem, en bra mor.

Men jag tappade liksom stinget efter ett tag. Det fanns egentligen ingen anledning till det, men jag är nu en gång sådan. Så jag blev mer och mer mig själv igen och Catherine lyckades väl inte få liv i mig längre, så till slut tröttnade hon. Det var inget bråk eller så, men en dag flyttade hon och ungarna härifrån och det var väl inte mer än rätt. Hon måste ju få leva, även om jag är som jag är.

De satt tysta en stund till ljudet av Sandéns bökande i badrum29

inlaga vussan lull 3.indd 29

2010-01-25 16:01:14

v yssan lull

met. Sjöberg undrade om och när budskapet skulle sjunka in. Något var fel med karln. Om han var deprimerad eller saknade empati i största allmänhet kunde Sjöberg inte bedöma. Vad kallades det? Autistiska drag? Kunde det kopplas samman med häftigt uppflammande aggressivitet?

– Hur dog de? frågade Christer Larsson lugnt.

Sjöberg sökte efter hans blick, men den var återigen riktad ner i mattan mellan hans fötter.

– De fick struparna avskurna, svarade Sjöberg sakligt.

Ingen reaktion nu heller.

– Barnen också?

– Barnen också.

Christer Larsson lyfte fortfarande inte blicken. Sandén kom ut ur badrummet och skakade på huvudet.

– Är det du som har köpt lägenheten åt Catherine? undrade Sjöberg.

– Jag har inga pengar.

– Vad lever du av själv då?

– Jag är pensionär.

– På vilka grunder då?

– Depression.

– Sedan …?

– Sedan många år.

– Men du tar inte några mediciner?

Christer Larsson skakade på huvudet.

– Tyckte inte att det hjälpte, svarade han.

– Betalar du underhåll för barnen?

– Det har aldrig varit uppe till diskussion.

– Nej, alltså?

– Nej, jag betalar inget underhåll.

– Och Catherine, vad jobbade hon med?

30

inlaga vussan lull 3.indd 30

2010-01-25 16:01:14

t i s dag e f t e r m i ddag

– Jag vet inte. Hon var arbetslös sedan hon fick sluta på den där städfirman.

– Jag kan berätta för dig, sa Sjöberg med något vassare tonfall nu, att den lägenhet på Söder som hon står som ägare till och där hon och barnen bodde kostade en förfärlig massa pengar, mer än två miljoner. Hur tror du att hon kom över en sådan summa?

Christer Larsson svarade inte.

– Antingen, fortsatte Sjöberg, tjänade hon mycket pengar på något sätt eller också var det någon annan som betalade den där lägenheten. Har du några kommentarer till det?

Larsson skakade på huvudet. Sandén kände sig manad till lite mer hårdföra tag.

– Hon kan ha vunnit på tipset, hon kan ha rånat en bank, hon kan ha gått på gatan eller hon kan ha träffat en rik karl som sörjde för henne. Hon lär ha blivit flitigt besökt av en man i din ålder; kan det ha varit du eller tror du att det var hennes hallick?

Sjöberg blängde på Sandén, men måste erkänna för sig själv att han var nyfiken på svaret. Larsson mötte trotsigt Sandéns blick.

– Hon fnaskade inte, sa han på samma släpiga sätt som tidigare, men med syrligare tonfall. Hon rånade inte banker. Men visst kan hon ha träffat en man. Jag har inte pratat med henne på evigheter.

– Du kanske blev sotis och tog saken i egna händer? gick Sandén på, men Larsson satt tyst.

– Hade hon något umgänge som du känner till?

Sjöberg försökte med den vänliga linjen igen och Larsson tycktes känna det, för han svarade med sin normala klanglösa röst: – Hon hade en väninna som också var från Filippinerna. Vida hette hon; de var arbetskamrater.

– På städfirman?

– Ja, och efteråt också.

– Svartjobb? frågade Sjöberg.

31

inlaga vussan lull 3.indd 31

2010-01-25 16:01:14

v yssan lull

Larsson nickade lamt.

– Det sa du inget om när jag frågade för en stund sedan.

– Ni är ju polisen, för fan. Jag säger det ju nu.

Sandén svalde motvilligt en spydig kommentar och frågade i stället: – Vem städade hon åt? Hur fick hon tag på kunder?

– Som jag förstod det städade hon åt privatpersoner som hon träffat på företagen där hon städade som anställd.

– Hur mycket drog hon in på det? fortsatte Sandén obevekligt.

– Sjuttio kronor i timmen har jag för mig. Det kunde bli ett par tusen i veckan.

– Svart! utbrast Sandén. Det är ju för fan en hel jävla sjuksköterskelön.

– Det räcker i alla fall inte till en lägenhet i Norra Hammarbyhamnen, påpekade Christer Larsson.

Sjöberg och Sandén utbytte blickar.

– Äger du något vapen? frågade Sjöberg.

– Nej, svarade Larsson snabbt.

– Har du något emot att vi ser oss omkring lite?

– Det har ni ju redan gjort, svarade Larsson och knöt händerna och slog knogarna mot varandra.

– Vi skulle vilja göra det lite noggrannare, svarade Sjöberg med sin vänligaste röst.

– Är det fråga om husrannsakan?

– Nej, men det kan det ju bli om du inte samarbetar, sa Sjöberg hotfullt, i förhoppning om att skrämma Christer Larsson till lydnad.

– Gör som ni vill, sa Larsson uppgivet. Jag sitter här.

– Får jag be om nyckeln till källarförrådet, sa Sandén med ett snett leende och sträckte fram handen.

32

inlaga vussan lull 3.indd 32

2010-01-25 16:01:14

t i s dag e f t e r m i ddag

Fyrtiofem minuter senare lämnade de den underlige mannen utan att ha funnit någonting som kastade minsta ljus över fallet. Dock hade Sjöberg hans fingeravtryck i ett kuvert i innerfickan.

– Det var en riktigt jävla skum typ det där, tyckte Sandén när de satte sig i bilen.

– Tja, han var ju uppenbarligen deprimerad, sa Sjöberg tveksamt. Det verkar väl stämma, tycker du inte det?

Sandén vred runt nyckeln i startlåset och kastade en blick över axeln innan han backade ut från parkeringsfickan.

– Det var ju inga floder av tårar precis när han fick reda på att hans fru och barn blivit mördade.

– En depression kan väl vara något slags känslomässig förlamning. Hade han haft starka känslor för dem hade han väl inte bara låtit dem försvinna ur sitt liv? tänkte Sjöberg högt.

Sandén lade om ratten och körde sakta framåt, ut på gatan.

– Det var kanske just det han inte gjorde heller. Han gjorde sig av med dem i stället. På klassiskt manér. Han ljög ju för oss. Vad hade han för anledning till det om han inte har något att dölja?

Varför ställde du honom inte till svars för det, förresten?

– Du menar att han kände till var de bodde? Det var väl ingen direkt lögn, svarade Sjöberg. Vi kan suga på den karamellen lite grand.

– Han är ju stor och stark och hade mycket väl klarat av att utföra morden, konstaterade Sandén. Behövde inte tränga sig in i lägenheten, utan blev säkert insläppt utan problem. Och han har haft gott om tid på sig att tvätta. Det fanns en tvättmaskin i badrummet, tvättkorgen var nästan tom och det fanns ingenting i soporna heller.

Sjöberg kastade en blick ut mot DN-skrapan. Den såg naken och trist ut i den gråkalla marsdagern.

– Helvete vad den mannen pratade långsamt! Jag höll på att gå upp i mina beståndsdelar, flinade Sandén och skakade på huvudet.

33

inlaga vussan lull 3.indd 33

2010-01-25 16:01:14

v yssan lull

– Jo, jag märkte det, muttrade Sjöberg. Det är allt tur att vi är en av varje sort. Inga mediciner i badrumsskåpet?

– Inga mediciner i badrumsskåpet, bekräftade Sandén. Han är nog på det viset alldeles av sig själv.

– Apropå mediciner, hur mår du själv?

Sandén tvekade ett ögonblick innan han svarade. Han undvek helst ämnet, det visste Sjöberg, men det kunde inte hjälpas.

Det var bara sex månader sedan kollegan drabbats av en stroke och fallit ihop under ett vittnesförhör. Ambulans hade snabbt varit på plats, vilket varit avgörande för utgången. Han hade snabbt kommit under vård, varit sjukskriven i ett par månader och därefter jobbat deltid. Skadorna var begränsade till rörligheten i den vänstra sidan av kroppen, men med en målmedvetenhet som Sjöberg knappast trott Sandén om hade han arbetat sig tillbaka, och var nu, fysiskt sett, nästan helt återställd. Dock skulle han vara tvungen att leva med hotet hängande över sig om en ny och värre stroke. Men inget ont som inte förde något gott med sig; Sandén hade lagt om sina matvanor och säkerligen gått ner tjugo kilo.

– Bra, svarade han. Det är lugnt. Jag tar mitt Waran, annars är allt som vanligt. Ingen stress.

– Några planer på att gå upp på heltid igen?

– Jag jobbar ju för fan redan heltid, svarade Sandén med ett skevt leende.

– Ja, men se till att få betalt för det då också.

Det började snöa. Stora tunga snöflingor singlade ner från himlen, men innan de hunnit fram till polishuset på Östgötagatan hade snöfallet övergått i regn. Catherine Larsson hade inte gillat det, tänkte Sjöberg.

• 34

inlaga vussan lull 3.indd 34

2010-01-25 16:01:14

t i s dag e f t e r m i ddag

När Sjöberg kom tillbaka till sitt rum på polisstationen stod en låda på hans skrivbord. Bella Hansson hade inte oväntat stått vid sitt ord och skickat över Catherine Larssons liv i ord och bilder, snyggt paketerat i något som liknade en skokartong. Den lilla plastpåsen han fått tidigare låg bredvid. Han stängde dörren om sig och slog sig ner.

Han började med fotografierna och kunde snart konstatera att Catherine Larsson antagligen inte ägde någon kamera. De bilder hon hade var antingen tagna av närstående i Filippinerna eller av svenska professionella fotografer. Han satt en stund med en uppsättning porträttbilder av barnen i olika åldrar framför sig, förmodligen från dagis.

Med en suck lade han dem åt sidan och plockade fram ett fotografi av hela familjen och några från bröllopsdagen, också de tagna av ett proffs. Han ägnade några minuter åt att tankfullt studera det förälskade paret. Christer Larssons inte fullt så grånade hår var välkammat, han såg solbränd ut och tittade med ett vagt leende in i kameran. Han bar mörk kostym och en röd ros i knapp­ hålet. Catherine, i en enkel vit klänning, såg leende i halvprofil upp på sin nyblivne make. Han var mer än huvudet längre än hon och hans stora högerhand omslöt hela hennes bara axel.

Var han en mördare? Inte här, men hur mycket hade hänt sedan bilden togs? Människor förändras, omständigheter förändras. Christer Larsson hade återfallit i sitt gamla jag igen, vad det nu kunde betyda.

Och vad var det som hände med Sjöberg själv? Han hade äventyrat sin och familjens framtid. Han hade satt sitt livs stora kärlek, sin bästa vän, sin livsledsagare, sin älskade Åsa på spel för en okänd kvinnas skull. En kvinna som kom från ingenstans, som inte rimligen kunde betyda något för honom.

Margit Olofsson, kvinnan i hans drömmar, men inte på något 35

inlaga vussan lull 3.indd 35

2010-01-25 16:01:14