9789170374036

Lilla s tj채rna John Aj vide Li ndqvist

John Ajvide Lindqvist

Lilla Stjärna

Ordfront förlag Stockholm 2010

Till mina bonussöner Kristoffer, Jonatan, Nisse och deras älsklingar

John Ajvide Lindqvist: Lilla stjärna Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © John Ajvide Lindqvist 2010 Omslag: Jens Magnusson Omslagsfoto: Ulrika Malm/Getty Images Författarfoto: Mia Ajvide Inlaga: Lena Gustafsson Satt med Minion Pro Tryck: Scandbook, Falun 2010 ISBN 978-91-7037-403-6

Alla m채nniskor heter egentligen n책got annat

Prolog Solliden, Skansen. Den tjugosjätte juni 2007. Klockan är tio minuter i åtta. Programledaren värmer upp publiken genom att leda den igenom »Är det konstigt att man längtar bort nån gång«. När sången är över säger en tekniker åt alla föräldrar att ta ner sina barn från axlarna så att de inte får kamerakranarna på sig.

Solen hänger strax bakom scenen och bländar publiken. Himlen är djupblå. Ungdomarna vid kravallstaketen ombeds backa lite så att ingen blir klämd. Sveriges största musikprogram går i sändning om fem minuter och ingen får komma till skada.

Det måste finnas oaser av trivsel där vardagens bekymmer läggs åt sidan för en stund. Inget ont får hända och alla tänkbara säkerhets­åtgär­ der är vidtagna för att värna denna trevnad.

Skrik av smärta och skräck är otänkbart och det får inte finnas blod över marken, över bänkarna när sändningen är slut. Det får inte ligga en död människa på scenen och många fler på marken nedanför. Kaos kan inte tillåtas här. Det är för mycket folk. Det måste vara lugnt och gemytligt.

Nu spelar orkestern upp, »Stockholm i mitt hjärta« och alla sjunger med. Händer vajar i luften och mobilkameror höjs. En härlig känsla av gemenskap. Det ska dröja ännu femton minuter innan allt trasas sönder med planerad precision.

Låt oss sjunga med så länge. Vi har en lång väg att gå innan vi återvänder hit. Först när vägen har mjukat upp oss och vi är redo att tänka det otänkbara får vi komma tillbaka.

Så kom igen! Allihop! »Genom Mälarens kärlek till havet en blandning av sött och salt . . .«

Flickan med det gyllene hĂĽret

Mother says I was a dancer before I could walk She says I began to sing long before I could talk ABBA – Thank you for the music

1 Hösten 1992 ryktades det om en svampexplosion i skogarna, att den blöta och varma sensommaren hade fått det underjordiska mycelet att brisera i kanta­reller och taggsvamp. När Lennart Cederström svängde in sin Volvo 240 på skogsvägen hade han både en stor korg och ett par plastpåsar i baksätet. Ifall att.

En kassett med Kramgoa låtar 16 satt i bilstereon och Christer Sjögrens röst dundrade ur högtalarsystemet: »Tio tusen röda rosor vill jag skänka dig ...« Lennart hånflinade och sjöng med i refrängen, imiterade Sjögrens tillgjorda basvibrato. Det lät utmärkt. Det lät snudd på identiskt. Lennart var troligen en bättre sångare än Sjögren, men vad hjälpte det? Han hade varit på fel plats vid fel tillfälle alltför många gånger, sett guldchanser ryckas bort framför näsan eller hört dem svischa förbi bakom ryggen. När han vände sig om var de borta.

Hur som helst. Svamp skulle han ha. Kantareller, skogens guld i stora lass. Sedan hem och förvälla, fylla frysen och ha tillräckligt för en svampmacka och en pilsner varenda jävla kväll tills julegranen kastas ut, ut, ut. Flera dagars regn hade avlösts av ett par dagar med strålande sol och förutsättningarna var de bästa.

Lennart kunde varje krök av skogsvägen och han knep ihop ögonen och kramade om ratten medan han sjöng: »Tio tusen röda rosor i ett fåå­åång ...« När han öppnade ögonen igen var det någonting svart på vägen framflickan med det gyllene håret

| 11

för honom. En solreflex glimmade till i blank metall och Lennart hann knappt börja väja förrän det var förbi honom. En bil. Lennart kastade en blick i backspegeln för att få syn på registreringsnumret men bilen körde i minst åttio på grusvägen och rev upp ett moln av damm bakom sig. Lennart var ändå rätt säker på att det var en BMW. En svart BMW med tonade rutor.

Lennart körde ytterligare tre hundra meter till platsen där han brukade parkera, slog av motorn och pustade ut.

Vad fan var det där?

En BMW i de här krokarna var ingen vanlighet. En BMW som körde i åttio på grusvägen ut ur skogen var en unik händelse. Lennart kände sig uppiggad. Han hade varit med om någonting. Under ögonblicket då den svarta karossen rusade emot honom hade hans hjärta tagit ett skutt och kurat ihop sig som inför ett dödande slag, för att sedan veckla ut sig och komma till ro igen. Det var en upplevelse.

Det enda som grämde honom var att han inte kunde anmäla. Troligen skulle han ha låtit svampplockningen bero till förmån för nöjet att få åka hem till telefonen och ringa polisen, lämna en detaljerad redogörelse av mötet på vägen som var 30-skyltad. Men utan ett registreringsnummer var en anmälan tandlös.

När Lennart klev ur bilen och tog sin korg och sina påsar hade den tillfälliga upphetsningen givit vika för en känsla av att ha blivit kuschad.

Igen. Den svarta BMW:n hade på något dunkelt sätt vunnit. Kanske hade det varit annorlunda om det hade rört sig om en risig Saab, men nu var det en riktig rikemansbil som hade blåst damm över hans vindruta och tvingat ut honom i vägrenen. Som vanligt.

Lennart slog igen bildörren och gick med sänkt huvud inåt skogen.

I den fuktiga marken under trädens skuggor löpte ett färskt hjulspår.

En fördjupning av uppkastad lera visade att en bil hade rivstartat här och det var ju inte långsökt att tro att det var BMW:n. Lennart betraktade det breda hjulspåret som om det skulle kunna förse honom med ett bevis eller en ny anklagelsepunkt. Inget kom för honom. I brist på bättre spottade han i spåret.

Låt det vara.

Han tog några kliv in i skogen och stannade, drog i sig doften av sol12

| lilla

stjärna

varma barr, däven mossa och någonstans bakom alltihop ... svampdoften. Den gick inte att lokalisera eller artbestämma men en svag ton i den sedvanliga skogsdoften sa honom att ryktena talade sanning: det fanns svamp att hämta här. Han svepte med blicken över den närliggande marken på jakt efter en avvikande färg eller form. Han var en god svampplockare, kunde på långt håll få syn på en kantarell som gömt sig under ris och gräs. En skiftning i den rätta gula nyansen så dök han ner som en falk.

Men nu var det en champinjon han fick syn på. Tio meter ifrån honom stack en vit knopp upp ur jorden. Lennart rynkade ögonbrynen.

Han hade aldrig tidigare stött på en champinjon i de här markerna eftersom jordmånen inte var den rätta.

När han kom närmare såg han att det var som han misstänkt: det var ingen svamp, det var en flik av en plastpåse. Lennart suckade. Det hände att folk som var för bekväma för att åka till sopstationen dumpade saker i skogen. En gång hade han själv sett en karl som kastade ut en mikrovågsugn genom bilfönstret. Men där hade han noterat registreringsnumret och rentav gjort en skriftlig anmälan.

Lennart var på väg att slå in på sin vanliga rutt mellan svampställena då han såg att plastpåsen rörde sig. Han stannade. Påsen rörde sig igen.

Det borde ha varit vinden som gjorde det. Det hade varit bättre. Men nu var det helt vindstilla inne bland trädstammarna.

Inte bra.

Ett svagt prasslande hördes när fliken av plast gjorde ännu en knyck och Lennarts ben kändes plötsligt så tunga. Skogen stod tyst och likgiltig omkring honom och han var ensam i hela världen med det som fanns i plastpåsen. Lennart svalde torrt och tog några steg fram. Påsen var stilla nu.

Gå hem. Strunta i det här.

Han ville inte se en gammal hund vars avlivning nästan, men bara nästan, lyckats eller en kull kattungar med nästan, bara nästan krossade skallar. Han ville inte ta i det.

Så det var inte ansvarskänsla eller medlidande som drev honom framåt mot den uppstickande plastfliken. Det var vanlig mänsklig eller omänsklig nyfikenhet. Han var tvungen att få veta, annars skulle den där viftande vita flaggan plåga honom tills han återvände för att ta reda på vad han hade missat. flickan med det gyllene håret

| 13

Han grep tag om snibben och hoppade omedelbart ett steg bakåt, slog händerna för munnen. Det var något i påsen. Något som hade givit ett gensvar på hans grepp och kändes som muskler, kött. Jorden kring påsen var nyligen igengrävd.

En grav. En liten grav.

Tanken födde en räcka av associationer och plötsligt visste Lennart precis vad som hade svarat på greppet från hans hand. En annan hand.

En mycket liten annan hand. Lennart kravlade sig fram till påsen och började gräva bort jord. Det gick fort. Jorden var slarvigt ditkastad, troligen av någon utan redskap och på tio sekunder hade Lennart frilagt påsen och dragit upp den ur hålet.

Påsens handtag var hopknutna och Lennart slet i plasten för att släppa in luft, släppa in liv. Han lyckades riva upp ett hål och blåaktig hud kom till synes. Ett smalt ben, en insjunken bröstkorg. En flicka. Ett spädbarn, bara några dagar eller veckor gammalt. Det rörde sig inte. De tunna läppar­na var sammanpressade som i trots mot en ondskefull värld.

Det Lennart hade bevittnat var dess dödsryckningar.

Lennart la örat mot barnets bröstkorg och tyckte sig höra det allra svagaste eko av ett hjärtslag. Han nöp om barnets näsa med tummen och pekfingret och tog ett djupt andetag. Han fick truta med läpparna för att lyckas skicka ner luften i barnets minimala mun och behövde inte ens ta ett nytt andetag för att fylla de små lungorna ännu en gång. Luften pyste ut med ett bubblande och bröstkorgen var stilla.

Lennart tog ett nytt andetag och när han skickade ner den andra pus­ t­en luft hände det. En skälvning gick igenom den lilla kroppen och vitt skum hostades upp innan ett skrik som skar igenom skogens tystnad fick tiden att börja ticka igen.

Barnet skrek och skrek och det liknade inget skrik som Lennart tidigare hade hört. Det var inte brustet eller klagande. Det var en enda klar och ren ton som steg ur den vanvårdade kroppen. Lennart hade gehör och han behövde inte jämföra med en stämgaffel för att höra att det var ett E. Ett klockrent E som fick löven att darra och fåglarna att lyfta ur träden.

14

| lilla

stjärna

2 Flickan låg på passagerarsätet, insvept i Lennarts klarröda Helly Hansentröja. Lennart satt med händerna vilande på ratten och stirrade på henne.

Han var helt lugn och hans kropp kändes urblåst. Klarnad.

En gång i slutet av sjuttiotalet hade han testat kokain. Ett rockband på modet hade bjudit och han hade tagit emot. En sträng och sedan hade han aldrig gjort det mer, eftersom det hade varit underbart. Alltför underbart.

Man har alltid lite ont. Någonstans skaver det och är det inte i kroppen så är det i tankarna. Det finns en klåda. Alltid. Kokainet hade tagit bort den. Kroppen blev ett skal av sammet och inuti detta skal bara glasklara tankar. Dimmorna hade skingrats och livet var underbart. Efter­åt insåg Lennart att strävandet efter denna känsla kunde bli ett livsprojekt.

Så han avstod.

Nu satt han med händerna på ratten och upplevde något liknande, men utan kemisk hjälp. Allt var stilla inuti, skogen glödde i höstens färger och en stor varelse höll andan och inväntade hans beslut. Lennart sträckte sig långsamt efter tändningsnyckeln – Hans hand! Att han hade en hand med fem fingrar som han kunde röra hur han ville! Vilket mirakel! – startade bilen och rullade tillbaka samma väg som han hade kommit.

På landsvägen blev han omkörd flera gånger där han kröp fram i vägrenen. Barnet hade ingen korg eller stol och Lennart körde som om han fors­lade en skål fylld till brädden med värdefull vätska. Barnet kändes så skört och tillfälligt att minsta häftiga rörelse kunde slunga det ut ur existensen.

Ryggen var blöt av svett när han tio minuter senare svängde in på uppfarten, stängde av motorn och spejade åt alla håll. Ingen människa syntes till, så Lennart skopade upp barnet i famnen och joggade mot huset. Han nådde förstubron och fann dörren som vanligt låst. Han knackade två gånger, paus, och sedan två gånger till.

En kall bris svepte över hans fuktiga rygg och han höll barnet tätare intill sig. Efter tio sekunder hörde han Lailas försiktiga steg genom flickan med det gyllene håret

| 15

hallen, såg dörrögat bli mörkt när hon kontrollerade vem som kom.

Sedan öppnades dörren. Laila stod som en massiv bromskloss i dörröppningen. »Kommer du redan, vad har du där –« Lennart trängde sig in i hallen och fortsatte ut mot köket. Dörren smällde igen bakom honom och Laila ropade: »Gå inte in med skorna, är du tokig, du kan ju inte gå in med skorna, Lennart!« Lennart stod rådlös mitt på köksgolvet. Han hade bara velat komma in i husets säkerhet. Nu visste han inte vart han skulle vända sig. Han gjorde en ansats att lägga ifrån sig barnet på köksbordet, ångrade sig sedan och höll det intill sig medan han snurrade runt ett varv på jakt efter en riktning.

Laila kom in i köket, röd i ansiktet. »Du får ju ta av dig skorna när du kommer in, jag har precis städat och du –« »Håll käften.« Lailas mun for igen och hon ryggade bakåt ett halvt steg. Lennart lossade på greppet runt barnet, vek upp tröjan så att barnets hjässa och en tofs av blont hår kom till synes. Lailas mun öppnades igen. Gapade.

Lennart höjde och sänkte knytet. »Jag hittade ett barn. Ett spädbarn.

I skogen.« Svaga klickanden hördes när Lailas tunga fastnade och sögs loss ifrån gommen, på jakt efter ord. Till slut lyckades hon viska: »Vad har du gjort?« »Jag har inte gjort nånting. Jag hittade henne i skogen. I en grop.« »En grop?« Lennart förklarade kortfattat vad som hade hänt. Laila stod blick stilla med händerna knäppta över magen. Bara hennes huvud rörde sig från sida till sida. När Lennart hade kommit till punkten där han blåste ner luft i barnets lungor avbröt han sig: »Kan du sluta skaka på huvudet när jag berättar? Det är jävligt irriterande.« Lailas huvud stannade mitt i rörelsen. Hon tog ett tvekande steg framåt och tittade på barnet med en min av återhållen fasa. Barnets ögon och mun var hårt hopknipna. Laila började knåda sina kinder. »Vad tänker du göra?« 16

| lilla

stjärna

3 Utbudet av babysaker hade ökat sedan Jerry var liten. Det fanns nappflaskor med ett hål, två hål, mindre hål, större hål. Olika storlekar på flaskorna. På måfå slängde Lennart ner tre olika sorter i varuvagnen.

Med blöjorna var det samma sak. Jerry hade haft tygblöjor som tvättades efterhand, men sådana såldes inte på Ica Stormarknad. Lennart stod framför väggen av färgglada plastförpackningar som en buddhist framför klagomuren. Det var inte hans värld. Han hade ingen aning.

Det var nära att han gjorde likadant som med flaskorna, men sedan såg han att blöjorna hade olika storlekar för olika åldrar. För nyfödda fanns det bara två sorter att välja på och Lennart tog ett paket av den dyraste. Bröstmjölksersättning fanns det lyckligtvis bara en sort av och korgens innehåll utökades med två röda pappkartonger.

Sedan visste han inget mer.

Nappar? Jerry hade haft napp och se hur det gick. Ingen napp, tills vidare. Lennarts blick fastnade på en giraff, eller snarare en giraffhals med huvud som var monterad på en kula så att den alltid reste sig upp igen.

Han la den i korgen.

Varenda gripande och släppande rörelse han utförde tycktes honom absurd. Det här var babysaker. Saker åt en baby. En sprattlande och skrikande liten varelse där mat åkte in i ena änden och bajs kom ut i den and­ra. Det han hade hittat i skogen . . .

Det där överjordiska lugnet sänkte sig över honom igen. Armarna blev slappa och hängde längs sidorna medan blicken sökte sig till en spegel­kupol i taket. Han såg små människor röra sig mellan hyllorna, såg dem ur Guds perspektiv och ville sträcka ut sin hand och säga dem alla att de var förlåtna. Allt vad de hade gjort mot honom spelade inte längre någon roll.

Jag förlåter er. Jag tycker om er. Egentligen tycker jag om er. »Ursäkta mig.« För ett ögonblick trodde han att någon verkligen hade svarat på hans amnesti. Sedan återvände han till verkligheten och såg en tjock och glosögd liten dam som trängde sig förbi honom på väg mot barnmaten. flickan med det gyllene håret

| 17

Han grep om vagnens handtag och såg sig omkring. Två äldre herrar stod och tittade på honom. Han visste inte hur länge han hade befunnit sig i sin försonande katatoni, men knappast mer än några sekunder.

Det var allt som krävdes för att folk skulle börja glo.

Lennart grinade illa och fortsatte mot kassorna. Handflatorna var svettiga och han tyckte plötsligt att han gick på ett onaturligt sätt. Pulsens slag kändes i tinningarna och inbillade eller verkliga åskådares blickar brände i ryggen. Folk viskade om innehållet i hans vagn och misstänkte honom för allt möjligt.

Måste lugna ner mig. Måste ta det lugnt här nu.

Han hade ett patentknep när liknande känslor trängde sig på, som de gjorde ibland: han låtsades att han var Christer Sjögren. Guldplattorna, teveshowerna, Tysklandsturnéerna, rubbet. Att folk tittade på honom berodde på att han var så rysligt känd.

Lennart rätade på ryggen och vallade sin vagn med lite större tillförsikt. Ytterligare några steg mot kassorna och fantasin var komplett: här kommer Christer. Ingen kö fanns till kassan, givetvis, och när han plockade upp sina varor på bandet log han mot kassörskan och blottade den charmiga gluggen mellan framtänderna.

Han betalade med en femhundralapp, fick sin växel och plockade ner varorna i två påsar, fortsatte genom folkvimlet med självsäkra steg och det var först när han hade slängt in påsarna i baksätet, satt sig på förarplatsen och stängt dörren om sig som han kunde släppa masken, återvända till sig själv och börja förakta Christer igen.

Mitt eget blåa jävla Hawaii.

Han fann Laila vid köksbordet. Flickan låg i hennes famn, insvept i en av Jerrys gamla babyfiltar. Lennart ställde ner kassarna på köksgolvet och Laila tittade upp med det där uttrycket som fick det att knyta sig i hans mage: munnen på vid gavel, ögonbrynen höjda. Hjälplös och förundrad. Det hade möjligen funkat på den tiden, men inte nu längre.

Lennart rotade fram kartongen med bröstmjölksersättning och frågade utan att titta på Laila: »Vad är det med dig?« »Hon har inte sagt ett ljud«, sa Laila. »Inte ett ljud på hela tiden.« 18

| lilla

stjärna

Lennart hällde upp två deciliter vatten i en kastrull och satte den på plattan. »Vad menar du?« »Precis vad jag säger. Hon borde ju vara hungrig eller . . . jag vet inte.

Men nånting. Hon borde ju säga nånting. Ge ett ljud ifrån sig.« Lennart la ifrån sig måttskeden och lutade sig över barnet. Det hade samma koncentrerade min som förut, som om det låg och lyssnade intensivt efter någonting. Han petade på den platta näsan och läpparna förvreds till ett uttryck av missnöje. »Vad gör du?« frågade Laila. Lennart vände tillbaka till köksbänken, hällde pulvret i vattnet och började vispa. Lailas röst gick upp en ters. »Trodde du att hon var död?« »Jag trodde ingenting.« »Trodde du att jag skulle sitta här med ett dött barn utan att märka nånting, trodde du det?« Lennart vispade ett par hårda tag och prövade mjölkens temperatur med fingret. Han tog bort den från plattan och plockade fram en nappflaska på måfå medan Laila fortsatte att mala i bakgrunden. »Du är ju helt otrolig, vet du det? Du tror att det bara är du som har en aning om hur saker och ting är, men jag ska säga dig att under alla de där åren när Jerry var liten och du bara –« När Lennart hade hällt upp mjölken och skruvat fast nappen på flaskan tog han ett steg fram och klippte till Laila över kinden med öppen hand. »Håll käften. Prata inte om Jerry.« Han lyfte barnet ur hennes famn och satte sig på en pinnstol på and­ ra sidan bordet. I skydd av filten grep han om sin högertumme, hoppades att det skulle vara rätt sorts sugnapp. Just nu ville han inte ha begått misstaget att ta fel.

Flickans läppar slöt sig kring nappen varpå hon girigt började suga i sig flaskans innehåll. Lennart sneglade på Laila som inte hade noterat hans framgång. Hon satt och gned sig över kinden medan tysta tårar rullade ner i vecken kring hennes hals. Sedan reste hon sig och stultade in i sovrummet, stängde dörren om sig.

Barnet åt nästan lika ljudlöst som det tycktes göra allting. Bara svaga fnysningar hördes när det andades in genom näsan medan munnen flickan med det gyllene håret

| 19

fortsatte att bearbeta sugnappen och innehållet i flaskan sjönk snabbt. När flaskan var nästan tom kunde Lennart höra ett svagt prassel av stanniolpapper inifrån sovrummet. Han lät det vara. Hade nog att tänka på ändå.

Med ett pysande släppte barnet flaskan och slog upp ögonen. Någonting klättrade uppför Lennarts ryggrad och fick honom att rysa till. Barnets ögon var klarblå och jättelika i det lilla ansiktet. Under en sekund var pupillerna utvidgade och Lennart tyckte att han stirrade ner i en avgrund. Sedan drog de sig samman mot ljuset och ögonlocken föll ihop.

Lennart satt blick stilla en lång stund. Barnet hade tittat på honom.

Det hade fått syn på honom.

4 När Laila kom ut från sovrummet hade Lennart lagt barnet på en frotté­ handduk på köksbordet. Han vred en blöja i händerna och försökte komma underfund med hur den skulle sitta när Laila tog den ifrån honom, sköt honom åt sidan och sa: »Jag gör det.« Hennes andedräkt luktade av kakao och mint, men Lennart sa ingenting. Han la händerna på ryggen, tog ett kliv bakåt och studerade hur Laila gjorde med flikarna och klisterremsorna. Hennes vänstra kind var rödflammig och över det röda löpte strimmor av intorkade, salta tårar.

Hon hade varit en kalaspingla, en ärtig brud och pretendent till den glittriga tron där Lill-Babs satt och joddlade. En recensent hade på skoj kallat henne för Lill-Lill-Babs. Sedan hade hon och Lennart slagit sina påsar ihop och karriären hade tagit en något annorlunda riktning. Nu vägde hon nittiosju kilo och hade svårt med benen. Kalaspinglan fanns fortfarande i hennes ansikte, men man var tvungen att sätta en passepartout över det för att få syn på henne.

Laila fäste blöjan och vek filten med blåa nallar runt barnet. Hon hämtade en frottéhandduk till och redde en bädd i den stora utflyktskorgen, la sedan försiktigt ner det ännu sovande barnet. Lennart stod med händerna på ryggen och följde det hela. Han var nöjd. Det här gick bra.

20

| lilla

stjärna

Laila lyfte korgen och pendlade den försiktigt fram och tillbaka som en vagga. Hon såg på Lennart för första gången sedan hon kommit ut ur sovrummet. »Nu då?« »Vad menar du?« »Vad ska vi göra nu? Vart ska vi lämna henne?« Lennart tog ifrån Laila korgen och gick in i vardagsrummet, ställde den i fåtöljen. Han lutade sig över barnet och strök med pekfingret över dess kind. Bakom sig hörde han Lailas röst: »Du kan inte mena allvar.« »Hur så?« »Det är inte tillåtet. Det förstår du väl.« Lennart vände sig om och sträckte ut armen. Laila backade en aning, men Lennart vände handflatan uppåt för att inbjuda henne till att ta hans hand. Hon närmade sig dröjande, som om hon förväntade sig att den utsträckta handen när som helst kunde förvandlas till en orm.

Sedan la hon sin hand i hans. Lennart ledde henne ut i köket där han satte ner henne vid köksbordet, hällde upp en kopp kaffe åt henne och ställde fram.

Laila följde hans rörelser med vaksam blick medan Lennart hällde upp en kopp åt sig själv och satte sig mitt emot henne. »Jag är inte arg«, sa han. »Tvärtom.« Laila nickade och förde koppen till munnen. Hennes tänder var missfärgade av chokladgegga. Lennart påpekade det inte. Hennes kinder skälvde på ett obehagligt sätt när hon svalde ner den varma drycken.

Lennart sa inget om det heller. Vad han sa var: »Älskling.« Lailas ögon smalnade. »Ja?« »Jag hann inte berätta färdigt. Om vad som hände i skogen. När jag hittade henne.« Laila la händerna över varandra på köksbordet. »Berätta då. Älsk­ ling.« Lennart ignorerade tonen av ironi och fortsatte: »Hon sjöng. När jag hade grävt upp henne ur gropen. Så sjöng hon.« »Hon har ju inte sagt ett ljud.« »Lyssna på mig nu. Jag förväntar mig inte att du ska förstå det här eftersom du inte har gehör . . .« flickan med det gyllene håret

| 21

Lennart höjde handen för att bromsa den invändning han visste skulle komma, ty var det något Laila ännu var stolt över så var det sin sångröst och sin förmåga att direkt träffa ton. Men det var inte vad det handlade om här. »Du har inte det gehöret som jag har«, sa Lennart. »Din röst är bättre och din tonträff är säkrare och bla bla är du nöjd nu, men det är inte det vi pratar om. Utan gehör.« Laila lyssnade igen. Trots sättet han levererat sitt beröm på så dög det.

Hennes förmåga var bekräftad och Lennart kunde fortsätta: »Du vet att jag har absolut gehör. När jag hade öppnat plastpåsen och fått fram henne . . . så sjöng hon. Först ett E. Sedan ett C. Och sedan ett A. Och jag menar inte skrik som lät som toner, utan . . . sinustoner. Perfekta. Hade du satt en mätare på hennes A skulle den ha visat 440 hertz.« »Vad menar du?« »Jag menar ingenting. Det bara var så. Att hon sjöng. Och att jag aldrig har hört nåt liknande. Inte en glidning, inte ett skorr. Det var som att höra . . . en ängel. Jag hör det fortfarande.« »Vad är det du vill säga, Lennart?« »Att jag inte kan lämna bort henne. Det är omöjligt.«

5 Kaffet var urdrucket. Barnet sov. Laila stolpade runt i köket med en träslev i handen som hon vevade runt med i luften som för att skopa åt sig nya argument. Lennart satt med huvudet vilande i handen och lät bli att lyssna. »Vi har ingen möjlighet att ta hand om ett barn«, sa Laila. »Hur skulle det gå till, som vårt liv ser ut? Jag har då i alla fall ingen lust att börja om med allt det där och inte få sova på nätterna och vara uppbunden hela tiden. Nu när vi äntligen . . .« Skeden slutade veva och utförde en tvekande, sidledes rörelse. Laila ville inte säga det, men eftersom hon trodde att det var ett argument som kunde bita på Lennart så sa hon det ändå: 22

| lilla

stjärna

»… när vi äntligen fått Jerry ur huset. Ska vi då gå igenom allt det där igen? Och dessutom, Lennart, du får ursäkta att jag säger det, men jag tror inte att det finns en chans i världen att någon accepterar oss som adoptivföräldrar. Till att börja med är vi för gamla . . .« »Laila.« »Och du kan lita på att dom har papper på Jerry, och då kommer dom att fråga oss –« Lennart dängde handflatan i bordet, hårt. Sleven stannade upp och ordflödet tystnade. »Det kommer inte att bli fråga om nån adoption«, sa Lennart. »Jag tänker inte lämna bort henne. Ingen ska få veta att vi har henne. Av just dom skäl som du så vältaligt angav.« Laila tappade sleven. Den studsade en gång och låg sedan stilla mellan dem. Laila tittade på Lennart, på sleven. När han inte gjorde någon rörelse för att ta upp den hukade hon sig klumpigt ner och tog den i famnen som om den var det barn de talade om. »Nu är du galen, Lennart«, viskade hon. »Nu är du helt galen.« Lennart ryckte på axlarna. »Så är det i alla fall. Det är bara att rätta sig efter det.« Lailas mun öppnades och stängdes. Sleven vispade runt som för att skingra en skock osynliga demoner. När Laila var på vippen att uttala någon av de meningar som stockades i hennes hals, knackade det på dörren.

Lennart for upp från bordet, skuffade undan Laila och fortsatte in i vardagsrummet där han lyfte korgen med det ännu sovande barnet.

Knackningen som hörts var så vanligt förekommande att han hade känt igen den omedelbart. Jerry hade vägarna förbi.

Med korgen i handen gick han fram till Laila och höll upp ett styvt pekfinger framför hennes näsa. »Inte ett ord, hör du det? Inte ett ord.« Lailas uppspärrade ögon skelade en aning när hon skakade på huvudet. Lennart rafsade ihop babysakerna och kastade in dem i städskåpet, varpå han skyndade mot källartrappan. När han stängde dörren bakom sig hörde han Lailas haltande steg i hallen. Han smög nedför trappan och försökte hindra korgen från att kränga så att barnet vaknade, flickan med det gyllene håret

| 23

passerade pannrummet och tvättstugan och öppnade dörren till gästrummet, Jerrys gamla rum.

En våg av fuktig kyla slog emot honom. Gästrummet hade inte haft en enda gäst sedan Jerry flyttat ut och de enda besök rummet fick var när han själv gick ner en gång i halvåret för att vädra. En svag doft av mögel satt i filtar och täcken.

Han ställde ifrån sig korgen på sängen och vred igång elementet. Det porlade i rören när varmvattnet strömmade till. Han satt en minut med handen mot elementet tills han kände att det började värmas upp, att ingen luftning behövdes. Sedan bäddade han om barnet med ännu en filt.

Det lilla ansiktet var fortfarande försänkt i vad han hoppades var en djup sömn och han avstod från att stryka det över kinden.

Sov, lilla mirakel, sov.

Han vågade inte lämna Laila ensam med Jerry, hade inte den ringaste tillit till hennes förmåga att knipa käft om Jerry ställde någon besvärlig fråga, så med ängslan i bröstet stängde han dörren till gästrummet och hoppades, hoppades att barnet inte skulle vakna och börja skrika eller . . . sjunga. Tonerna han hört skulle skära igenom allt.

Jerry satt vid köksbordet och lassade in mackor. Mitt emot honom satt Laila och snodde sina fingrar om varandra. När Jerry fick syn på Lennart gjorde han honnör och sa: »Hallå, kapten.« Lennart gick fram och stängde kylskåpsdörren som stod på glänt. En försvarlig del av kylskåpets innehåll var framställt på köksbordet så att Jerry hade lite att välja på när han bredde sina mackor. Jerry tog en tugga av en smörgås med leverpastej, ost och inlagd gurka, nickade mot Laila och sa: »Fan är det med morsan? Hon är ju helt väck.« Lennart iddes inte svara. Jerry slickade bort gurkspad från fingrarna.

Hans fingrar var knubbiga, stela. En gång hade de varit smala och smidiga, kunnat röra sig som fågelvingar över en gitarrhals.

Utan att titta på Jerry sa Lennart: »Vi är lite upptagna.« Jerry flinade och började bre en ny macka. »Vad är ni för upptagna, ni är väl aldrig upptagna med nåt.« En tub med Kalles kaviar låg på bordet framför Lennart. Jerry hade 24

| lilla

stjärna

klämt den på mitten och Lennart började demonstrativt trycka kaviaren mot toppen och rulla ihop bottenänden. En svag huvudvärk hade börjat glöda kring tinningarna.

Jerry avslutade sin macka i fyra tuggor, lutade sig bakåt i stolen, knäppte händerna bakom nacken och såg sig runt i köket. »Jaha, ja. Så ni är lite upptagna.« Lennart tog fram sin plånbok. »Behöver du pengar?« Jerry gjorde en min som om detta var en helt ny tanke och tittade på Laila. Han fick syn på något och la huvudet på sned. »Vad har du gjort med kinden, morsan? Har han slagit dig?« Laila skakade på huvudet men gjorde det på ett så föga övertygande sätt att hon lika gärna hade kunnat svara ja. Jerry nickade och krafsade sig över skäggstubben. Lennart stod med den öppnade plånboken framsträckt. Glödpunkterna på ömse sidor om huvudet fick kontakt med varandra och sände en blossande tråd av smärta genom skallen.

Med ett plötsligt ryck reste sig Jerry till hälften från stolen i riktning mot Lennart som retirerade instinktivt. Jerry fullföljde rörelsen i lugnare tempo och innan Lennart hunnit reagera hade plånboken förflyttats från hans händer till Jerrys.

Jerry nynnade medan han öppnade sedelfacket och med en rest av sin barndoms fingerfärdighet nöp tre hundralappar mellan tummen och pekfingret, varpå han kastade tillbaka plånboken till Lennart och sa: »Det kostar, vet du.« Han gick fram till Laila och strök henne över håret. »Det är ju min lilla mamma. Kan inte hålla på hur som helst.« Hans hand stannade på Lailas axel. Som om det var verklig ömhet som avsetts grep Laila hans hand och kramade den. Hon tog vad hon fick. Lennart såg på och äcklades. Hur hade dessa två monster blivit hans familj? Två självömkande fettpärlor som klibbade fast vid honom och drog ner honom, hur hade det blivit så?

Jerry drog undan sin hand och tog ett kliv mot Lennart vars kropp auto­matiskt ryggade bakåt. Även om större delen av Jerrys drygt hundra kilo kroppshydda härrörde från kebabtallrikar snarare än muskelarbete så var han ändå väsentligt starkare än Lennart och kapabel. Kapabel. »Jerry.« flickan med det gyllene håret

| 25

Lailas röst hade en bevekande, kraftlös ton. Mamman som står bredvid sin olydige son och säger men lilla gubben inte ska du göra så med grodor­ na utan att lyfta ett finger. Ändå stannade Jerry och sa: »Ja, mamma lilla?« »Det är inte som du tror.« »Hur är det då?« Jerry vände sig mot Laila och hennes blick sökte Lennarts. Han skakade kort och ilsket på huvudet, vilket gjorde Laila till åsnan mellan hötapparna. Förvirringen fick henne att tillgripa sin sedvanliga yttersta utväg. Hennes kropp blev slapp och hon stirrade ner i bordet medan hon mumlade: »Jag har så ont överallt.« Även om det knappast hade varit Lailas avsikt så blev effekten den av Lennart efterlängtade: Jerry suckade och ruskade på huvudet. Han pallade inte med att höra på morsans tjat om stela leder och känningar i nacken och hela läkarlexikonets lista på biverkningar av mediciner som hon inte ens tog. Han lufsade ut ur köket och Lennarts hjärta höll på att stanna när Jerrys skjorta strök över giraffhuvudet på köksbänken som han hade missat att lägga undan.

Giraffen gungade fram och tillbaka medan Jerry fortsatte ut i hallen och drog på sig sina motorcykelkängor. Lennart tog ett par steg framåt så att hans kropp dolde giraffen. Jerry tittade upp och log ironiskt. »Kommer du och säger adjö, det var inte igår.« »Hejdå, Jerry.« »Ja, ja. Vi ses igen, vet du.« Jerry smällde igen dörren bakom sig. Lennart väntade i tio sekunder varpå han skyndade fram och låste. Han hörde Jerrys motorcykel starta och sedan motorljudet som avlägsnade sig. Han gned sig över tinningar­na, gnuggade sig i ögonen och tog ett djupt andetag. Sedan gick han ut i köket.

Laila satt som han hade lämnat henne, hopsjunken vid köksbordet, pillan­de på sin blus som en liten flicka. En vilsen solstråle sökte sig in genom fönstret och föll på hennes hår så att det för ett ögonblick flammade upp i guld. Mot all förmodan greps Lennart av en plötslig ömhet.

Han såg hennes ensamhet. Deras ensamhet.

Stilla gick han och satte sig mitt emot henne, tog hennes hand över 26

| lilla

stjärna

bordet. Några sekunder förflöt så. Huset var lugnt efter invasionen av den naturkraft som var Jerry. Men det hade funnits en annan tid. Ett annat liv. Lennart tillät sig själv att vila i minnet en stund. Hur allt kunde ha varit annorlunda.

Laila rätade på sig en aning. »Vad tänker du på?« »Ingenting. Bara att vi . . . det kanske finns en chans.« »Till vadå?« »Jag vet inte. Till . . . nånting.« Laila drog till sig sin hand och började gnida en knapp i blusen. »Lennart. Oavsett vad du säger så kan vi inte behålla det där barnet. Jag tänker ringa till socialnämnden och så får vi se vad dom säger. Hur vi ska göra.« Lennart lutade sitt huvud i händerna. Utan att höja rösten sa han: »Laila. Om du så mycket som rör vid telefonen. Så slår jag ihjäl dig.« Lailas läppar ryckte till. »Det har du sagt förut.« »Jag menade det då också. Och jag menar det nu. Om du hade . . . fortsatt med det du höll på med. Då hade jag gjort samma sak som jag kommer att göra om du ringer nånstans eller pratar med nån. Jag går ner i källaren och hämtar yxan. Sen kommer jag upp här och slår dig i huvudet med den tills du är död. Sen får det bli som det blir. Jag bryr mig inte.« Orden flöt som pärlor ur hans mun. Han var klar och redig, helt lugn och menade allt som han sa. Det var en ljuvlig känsla och huvudvärken försvann som om någon hade tryckt på en knapp. Handsken var kastad, allt som behövde sägas var utsagt och inget fanns att tillägga.

Livet kunde börja igen. Eventuellt.

6 Lennart och Laila.

Det ville sig aldrig riktigt.

Kanhända kommer någon ihåg »Sommarregn« från 1969. Den låg som bäst femma på Svensktoppen och finns väl med på någon av de där samlingarna man får för en femtiolapp på stormarknaderna. flickan med det gyllene håret

| 27

Från det att de blev ett par och även började samarbeta musikaliskt 1965 tills de bytte namn 1972 kallade de sig helt enkelt Lennart&Laila.

De hade ytterligare ett par låtar som låg och nosade i botten av topplistorna, tillräckligt för att de skulle kunna vara ute och spela en hel del, men det smällde aldrig till ordentligt.

Sedan bytte de manager. Deras nye manager var tjugo år yngre än den föregående och det första han rådde dem till var att byta namn.

Det gamla lät bara som en bonntöntig version av Ike and Tina Turner och det där med att rada upp namn nådde sin slutpunkt med Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Tich. Nä, nu var det korta, snärtiga grejer som gällde.

Från och med 1972 gick Lennart och Laila alltså under namnet The Others. Lennart gillade känslan av att komma utifrån, underifrån som namnet antydde. Laila hatade det och tyckte att det var fjantigt eftersom namnet lät påskina att de spelade en annan typ av musik än vad de gjorde. De var trots allt mer Systrarna Lindberg än The Who och hade inga planer på att slå sönder sina akustiska gitarrer på scen.

Men The Others blev det och det passade Lennart fint eftersom han ville ha en nystart. Han hade skrivit några låtar som inte passade i den gamla fållan, med harmonier någonstans mitt emellan Svensktoppen och Top of the Pops. Det var något nytt och vad kunde tydligare markera den nya riktningen än ett nytt namn? Han krängde alltså av sig Lennart&Laila som en utdaterad poplinrock och satte sig att komponera för ett debutalbum.

Våren 1973 var plattan inspelad och gick till pressarna. När Lennart fick det första exemplaret i sina händer var han stolt som aldrig förr. Det var den första skiva han hade gjort där han kunde stå för vartenda spår.

Första singeln blev »Säg mig«, en subtil hybrid där klassiskt dansbandssound med saxofon och tre ackord hade blandats med Beatles­ liknande mollpartier och en brygga som närmast gick i folkviseton. Det var en klockren svensktoppshit och samtidigt mycket mer. Där fanns något för alla.

I början av maj spelades den på radio för första gången tillsammans med tre andra låtar som hade chans att komma in på Svensktoppen föl28

| lilla

stjärna

jande vecka. Där var Thorleifs, Streaplers, Tropicos. Samt The Others.

Lennart grät en skvätt. Först när han hörde låten på radio insåg han till fullo hur bra den var.

Ett par dagar senare hade han och Laila en spelning. Arrangören hade krävt att de skulle använda sitt gamla namn eftersom det var det som folk kände till. Lennart hade inga invändningar utan såg det som ett farväl till flydda tider. Från och med söndag skulle det bli nya tongångar.

Så de lämnade Jerry, som då var sju år, hos Lailas föräldrar och körde turnébilen ner till Eskilstuna Folkets Park. Det var ingen stor tillställning, bara de själva, Tropicos, samt några lokala förmågor som hette Bert-Görans.

De hade spelat ihop med Tropicos vid ett par tillfällen tidigare och kände både Roland, sångaren, och grabbarna i bandet. Det blev en hel del ryggdunkningar och »bra gjort« för Lennart eftersom alla lyssnade på Svensktoppen. Lennart lyckades pressa fram något positivt om Tropicos senaste låt »En sommar utan dig«, trots att den lät precis som allt annat. De skrev inte ens sina låtar själva.

Kvällen förlöpte utan mankemang. Lennart&Laila fick till och med avsluta och så att säga toppa Tropicos, vilket de gjorde med bravur. Laila sjöng bättre än någonsin, kanske för att hon visste att detta var ett slags svanesång. De skulle aldrig mer spela de här låtarna, hade Lennart förklarat, så när Laila klämde i med de sista tonerna av »Sommarregn« som avslutade deras set tårades ögonen på delar av publiken och applåderna var osedvanligt kraftiga.

Lennart hade övervägt att avsluta med att säga någonting om att de från och med nu hette The Others och »glöm inte att lyssna på söndag«, men i ljuset av det bifall som mötte dem kändes det bara småttigt. Han lät Laila ha sin svanesång i fred.

Efteråt blev det lite öl och hejsan. Lennart kom i samtal med Göran, gitarristen i Bert-Görans som även han hade större musikaliska ambitioner än vad Svensktoppens tvångströja normalt tillät. Han uttryckte sin stora beundran för Lennarts smidiga sammanvävning av lyssnarvänlig dansbandstrall med, som han uttryckte det, »mer kontinentala tongångar«.

Han var övertygad om att detta var det nya och det skålade de för. flickan med det gyllene håret

| 29

När Lennart skulle bjuda på en omgång saknade han sin plånbok.

Han bad Göran att vänta och skyndade tillbaka till logen medan han spann som en katt inombords. Det kunde inte hjälpas, det var något annat att få beröm av folk som faktiskt begrep vad det rörde sig om. Den där Göran hade dessutom visat sig vara en skicklig gitarrist och det var väl inte otänkbart att . . .

Lennart öppnade dörren till logen och tillvaron sparkades i en annan riktning. Han tittade rakt in i Lailas ansikte där hon stod framåtlutad över ett bord med spretande fingrar. Bakom henne stod Roland med byxorna runt vristerna och ansiktet vänt mot taket som i kramp.

Lennart hade tydligen stört dem i det kritiska ögonblicket, för när Laila fick syn på honom och reflexmässigt kastade sig över bordet som för att stänga dörren stönade Roland till när han drogs ur henne. Han fick tag i sin kuk men lyckades inte stoppa utlösningen. Satsen flög i en båge och landade på en sminkspegel. Lennart såg hur den sega vätskan sökte sig ner mot en burk med brunkräm som förmodligen tillhörde Roland.

Han såg på Laila. Hennes fingrar med de klarröda naglarna spretade fortfarande över bordet och ett par testar av hennes hår hade klibbat fast över kinderna. Han såg på Roland och Roland såg . . . trött ut. Som om han helst av allt bara ville lägga sig ner och sova. I handen höll han fortfarande sin styva kuk. Den var större än Lennarts. Mycket större.

När Lennart smällde igen dörren var det bara Rolands kuk som satt på hans näthinna. Den förföljde honom genom korridoren, ut på parkeringen, in i bilen. Han satte på vindrutetorkarna som för att få fysisk hjälp med att torka bort bilden, men kuken trängde sig in, våldförde sig på honom. Den var så stor.

Han hade aldrig sett någon annan erigerad penis än sin egen. Han hade trott att han stod sig skapligt. Nu visste han att det inte var så. Han försökte föreställa sig hur det kunde kännas att få en sådan . . . stång inpressad i sig. Det gick knappt att tänka sig att det kunde vara skönt, men Lailas ansikte hade talat ett annat språk under den sekund det tog henne att ställa om från njutning till förskräckelse. Han hade aldrig sett den minen hos henne. Han hade inte redskapet för att locka fram den.

30

| lilla

stjärna

Torkarbladen gnisslade mot den torra rutan och Lennart stängde av dem. Kuken var borta, hade ersatts av Lailas ansikte. Så snygg. Så jävla snygg och åtråvärd. Så ful i sin förvridna extas. Lennart kände det som om han höll på att slitas i två stycken. Han ville starta bilen och köra någonstans, lägga sig i ett dike med en flaska whisky och dö. Istället satt han bara med armarna knutna runt magen, vaggade fram och tillbaka och gnydde som en hundvalp.

Efter tio minuter öppnades dörren på passagerarsidan. Laila kom in och satte sig. Hennes hår var i ordning igen. De satt tysta intill varand­ ra en stund. Lennart fortsatte att vagga men hade slutat att gny. Sedan sa Laila: »Kan du inte slå mig eller nåt?« Lennart skakade på huvudet och en snyftning undslapp honom. Laila la handen på hans knä. »Snälla? Kan du inte bara klippa till mig ett par gånger? Du får.« Det var en vanlig onsdagskväll och folk började droppa av från parken.

Glada nattvandrare passerade över parkeringen. Någon fick syn på Laila inne i bilen och vinkade. Hon vinkade tillbaka. Lennart glodde på hennes hand som vilade på hans knä och föste sedan bort den. »Har det här hänt förut?« »Vad menar du? Med Roland?« En iskall stalaktit lossnade från området mellan Lennarts bröst och strupe, föll genom hans kropps tomrum och splittrades i magtrakten.

Något i hennes ton. »Med andra?« Laila knäppte händerna över skötet och satt tyst, följde med blicken en ensam kvinna som vinglade framåt på för höga klackar. Sedan suckade hon och sa: »Vill du inte slå mig, då?« Lennart startade bilen.

De följande tre dagarna var snudd på outhärdliga. De kunde inte prata, så de höll sig sysselsatta. Lennart skötte småarbeten i trädgården och Laila sprang. Jerry gick emellan dem och försökte lätta upp stämningen genom att berätta Bellmanhistorier utan att få annan respons än sorgsna små­leenden. flickan med det gyllene håret

| 31

Löpningen var Lailas sätt att hålla sig i form, hålla sig smärt och smidig »för dig och publiken«, som hon hade sagt någon gång. Dagen efter spelningen stod Lennart och oljade trädgårdsmöblerna när Laila passerade honom, iklädd sin blåa anorak. Han slutade pensla och följde henne med blicken. Anoraken och byxorna satt onödigt tajt över kroppen, hennes långa blonda hår var uppsatt i en hästsvans som guppade över hennes rygg när hon sprang med god fart längs byvägen.

Nu såg han vad det hela rörde sig om. Hon var på väg till ett kärleksmöte, som det hette. En man stod och väntade i en buske någonstans. Om en liten stund skulle hon möta honom där och sedan skulle de knulla som kaniner. Eller så njöt hon bara av att springa vägen fram i sina tajta kläder och dra åt sig männens blickar. Eller bådadera. Hon drog åt sig deras blickar och sedan sprang hon in i deras hus och lät sig knullas på löpande band.

Oljan skvätte när Lennart daskade med penseln över trädgårdsbordet. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. In och ut, in och ut. Bilderna flimrade och hetsade, klämde kring lungorna så att han fick svårt att andas. Han höll på att bli galen. Det är sådant man säger, men det kändes verkligen så. Hans medvetande stod på tröskeln till ett mörkt rum. Där inne fanns glömska och tystnad och längst in i hörnet . . . en liten speldosa som kunde spela »Auld lang syne«. Han skulle sitta i mörkret och dra veven runt, runt tills han somnade för alltid.

Men han fortsatte att pensla bordet och när han hade penslat bordet tog han sig an stolarna och när han var färdig med dem kom Laila hem, röd och svettig efter alla stora kukar hon hade ridit. När hon stretchade svepte han i smyg med blicken över hennes löpkläder på jakt efter fuktiga eller intorkade spår. De fanns där om han ville se dem, men han ville inte se dem så istället tittade han på den halvruttna förstubron och bestämde sig för att bygga en ny.

Så kom söndagen. Svensktoppen.

Lennart vaknade med fjärilar i magen och det var en välkommen omväxling till de demoner som hade slitit i hans inälvor de senaste dagarna. När han klev ur sängen kände han bara vanlig hederlig nervo32

| lilla

stjärna

sitet eller scenskräck. Detta var dagen då The Others skulle träda fram i offentligheten. Detta var dagen då han och Laila skulle ha suttit och hållit varandra i handen, förväntansfulla inför elvaslaget då listan började presenteras.

Nu fanns inte den möjligheten längre, så istället satte Lennart igång med att riva den gamla förstubron. Han bände och slet med kofoten tills klockan var fem i elva, då Laila kom ut med den batteridrivna radion och satte sig vid trädgårdsbordet strax intill honom.

Bortsett från den moltysta bilresan hem från Eskilstuna var detta första gången sedan händelsen som de ens hade suttit nära varandra.

Jerry var på födelsedagskalas hos en kompis, så de kunde inte hoppas på honom som störningsmoment. Lennart jobbade vidare medan Laila satt med händerna vilande på knäna och tittade på. Den välkända signaturen hördes och en droppe svett rann från Lennarts armhåla längs sidan av hans bröstkorg. »Nu håller vi tummarna«, sa Laila. »Mmm«, sa Lennart och gick loss på några spikar som var så rostiga att huvudena gick av när han försökte dra loss dem med kofoten. »Det är en underbar låt«, sa Laila. »Jag kanske inte har sagt det ordentligt, men det är en fantastisk låt.« »Jaha«, sa Lennart.

Det kunde inte hjälpas, något litet betydde Lailas beröm ändå. Han kunde inte förstå hur de skulle gå vidare, men nu satt de ändå här och väntade på sin sång. Något betydde det.

Ett par av veckans utmanare presenterades och sedan gicks listan igenom. Plats tio, nio, åtta, sju, sex. Lasse Berghagen, Hootenanny singers och så vidare. Gammal skåpmat. Lennart hade hört dem alla mängder av gånger. Sedan kom det. Hans hjärta började bulta vildsint när han hörde Kent Finell säga: »Och på plats fem hittar vi då veckans enda nykom­ling . . .« Lennart höll andan. Fåglarna tystnade i träden. Humlorna satt stilla på sina blomkalkar och väntade. »’En sommar utan dig’ med Tropicos!« De sedvanliga fyra takterna som lät som vilken annan låt som helst flickan med det gyllene håret

| 33

hördes. Laila sa: »Vad synd!« men Lennart hörde henne inte. Han stirrade på en rutten planka och kände hur något inom honom antog samma konsistens, skrumpnade ihop och dog. Någonstans i rymden utanför honom sjöng någon: Vad kan värme och solsken betyda för mig när jag vet att det här blir en sommar utan dig.

Roland. Det var Roland som sjöng. Tropicos. Femte plats. Högst placerade nykomling. Skulle fortsätta klättra. The Others. Ingenting. Inte en plats på listan. Ingen ny chans. Det sjönk in.

Utan dig, vad är en sommar utan dig . . .

Världen var inte redo. Det var bara att acceptera fakta. Ett lugn på gränsen till fysisk stumhet kom över Lennart. Han sneglade på Laila. Hennes ögon var slutna medan hon lyssnade till Rolands röst. Antydan till ett småleende syntes på hennes läppar.

Hon hör hans röst och tänker på hans kuk.

Laila slog upp ögonen och blinkade. Men det var för sent. Han hade sett. Plötsligt kände han hur hans arm ryckte till. Kofoten for i en vid båge och landade över Lailas knä. Hon flämtade och öppnade munnen för att skrika.

Det hade hänt av sig självt, han hade inte haft någon kontroll över rörel­ sen och han hade kunnat förlåta sig själv tusen gånger om. Men sedan blev det annorlunda. När Laila fick ur sig ett pipande skrik av smärta och förvåning, reste sig Lennart och höjde kofoten igen. Den här gången var han medveten om vad han gjorde. Den här gången siktade han.

Med full kraft drämde han ner kofotens flata ände över samma knä en gång till. Ett fuktigt krasande hördes och när Lennart lät kofoten sjunka började blod rinna längs Lailas smalben och all färg försvann från hennes ansikte. Hon försökte ta sig upp från trädgårdsbordet men benet vek sig under henne och hon föll ihop vid hans fötter, höll upp händerna till skydd och viskade: »Snälla, snälla, nej, nej . . .« Lennart tittade på det blödande knäet där mängder av blod hade samlats under huden och bara en smal rännil rann ut där huden hade 34

| lilla

stjärna

spruckit. Han snurrade kofoten ett halvt varv och drämde till ännu en gång, med den vassa änden.

Nu blev det som det skulle. Knäet sprack som en vätskefylld ballong och knäskålen fläktes åt sidan för att släppa fram en kaskad av blod som stänkte över Lennarts ben, över trädgårdsbordet, över den demolerade förstubron.

Kanske var det tur att Laila i det läget slutade att skrika och svimmade, annars skulle Lennart möjligen ha fortsatt med det andra knäet också. Han hade nämligen förstått vad han höll på med. Det fick bli ett slut på springandet. Slut med att hålla sig smärt »för dig och publiken« och alla karlar som väntade i buskarna.

För att vara helt säker borde han krossa det andra knäet också. Men när Lennart stod och såg ner på sin hustrus livlösa gestalt, knäskålen som bara var en massa av brosk, benflisor och blod, bedömde han att det kunde räcka så.

Det skulle visa sig att han hade rätt.

7 Källarrummet var uppvärmt till behaglig temperatur, men luften var fortfarande fuktig och fönstret uppe i marknivå var igenimmat av kondens. Flickan låg i sin korg och tittade upp i taket med stora ögon. Lennart vek undan filtarna och tog henne i famnen. Hon sa inte ett ljud, reagerade inte på något sätt på förändringen.

Lennart höll giraffen framför hennes ögon, förde den fram och tillbaka. Hon följde den med blicken en sekund och fortsatte sedan att titta rakt fram. Hon var troligen inte blind. Lennart knäppte hårt med fingrarna intill hennes öra och pannan rynkades en aning. Inte döv heller.

Men hon var så märkvärdigt . . . avstängd.

Vad har hon varit med om?

Han anade att flickan var något äldre än vad han först hade trott, kanske två månader gammal. På två månader hinner man uppleva tillräckligt för att instinktivt skapa en strategi för att överleva. Kanske hade flickan med det gyllene håret

| 35