9789170375019

’’D susan sellers · vanessa och virginia

plicera längtad från de och få annan att öve Att han att än s Efterso menad del av åt oss s speglar ensamm rumme jag tec låg vi k dina hi glimten

O

ORDFRONT

Susan Sellers

Vanessa och Virginia Översättning: Eva Johansson

Ordfront Stockholm 2010

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 3

2010-02-01 18.30

Till Jeremy och Ben Thurlow

Susan Sellers: Vanessa och Virginia Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Susan Sellers 2008 Översättning: Eva Johansson Originalets titel: Vanessa and Virginia Först utgiven av Two ravens press, Ullapool, 2008 Utgiven enligt avtal med Jan Michael Omslag: Calle Ljungström Grafisk form: Kristoffer Nylén Tryck: ScandBook, Falun 2010 ISBN 978-91-7037-501-9

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 4

2010-02-01 18.30

1 Jag ligger på rygg i gräset. Thoby ligger bredvid mig och trycker sin varma kropp mot min. Mina ögon är öppna och jag tittar på molnen, urskiljer jättar, slott och fantastiska bevingade vidunder som jagar varandra över himlen. Någonting kittlar mig lätt på kinden. Jag reser mig på armbågen och försöker nappa till mig grässtrået i Thobys hand. Han rycker undan och snart brottas och fnittrar vi tills jag knappt vet vilka av alla fäktande armar och ben som är Thobys och ­vilka som är mina. När vi äntligen slutar lägger Thoby ansiktet mot mitt bröst. Jag känner tyngden av hans huvud mot revbenen.

Hans hår är gyllengult i solen och när jag tittar upp får jag se en bländande vit ängel. Jag lägger armen om Thobys hals.

För första gången i livet vet jag vad lycka betyder.

Det faller en skugga. Min ängel försvinner. Jag möter dina ormgröna ögon. Du vill lägga dig mellan oss och när jag knuffar bort dig hoppar du upp och viskar i Thobys öra.

Han lyfter huvudet och ser på dig. Jag ser på hans ansiktsuttryck att dina ord har fångat honom. Jag vet att du kommer att locka honom med en av dina våghalsiga idéer. Jag rullar över på mage och pressar ansiktet mot gräset. Stråna 5

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 5

2010-02-01 18.30

känns vassa mot mina ögonlock och jag koncentrerar mig på förnimmelsen. När jag vänder mig på rygg igen har ni försvunnit. Jag sätter mig upp och får syn på Thoby, ostadigt balanserande uppe på trädgårdsmuren. Han griper efter en överhängande gren för att inte falla. Jag hör honom tjuta av äventyrslusta och skräck. Jag vill ropa åt honom att komma och leka med mig i gräset. Sedan ser jag dig fatta tag i Thobys ena ben och häva dig upp bredvid honom. Du vinglar till ett ögonblick innan du återfår balansen. Jag vet att du nu kommer att vända dig om och triumferande vinka till mig.

Jag lägger mig ner i gräset igen, låtsas ointresserad. Aldrig att jag skulle låta dig se mina tårar.

Jag lyfter huvudet från skrivhäftet och tittar ut genom fönstret. Solljuset flimrar mot glasrutan. För ett ögonblick ser jag ditt ansikte, som det såg ut då, le okynnigt mot mig där jag sitter och skriver. Ljuset skingras och du försvinner. Jag ser bara den tomma fönsterrutan. Mina minnen är lika tilltrasslade som trådhärvorna och tygbitarna som mor hade i sin sykorg och som jag älskade att tippa ut och sortera på barnkammargolvet: färggranna tygband, lösa knappar, ett trekantigt stycke violett spets.

Mor. Hon träder in i barnkammaren likt en drottning. Vi, hennes underlydande, ställer upp oss för inspektion, nervöst 6

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 6

2010-02-01 18.30

trampande medan vi väntar på vår tur. Hennes hår är kammat i mittbena och fäst med ett hårnät i nacken. Den svarta klänningen frasar likt löv när hon rör sig genom rummet. Hon samlar ihop fuktiga kläder som har hängts upp på gnistgallret och sveper tillbaka de utströdda bitarna i ett pussel i kartongen. Hennes ringprydda fingrar dansar medan hon pratar med våra barnjungfrur. Jag lär mig frågorna hon ställer till dem utantill. Senare ska jag ta fram mina dockor och förhöra dem med hennes klara, avrundade röst om ricinolja och strumpstoppning. Jag övar mig på att stå rak i ryggen och med högburet huvud tills det känns som om axlarna sitter i ett skruvstäd. Till slut sätter sig mor i fåtöljen vid kaminen och kallar oss till sig.

Thoby får alltid gå först. Jag ser honom krypa upp i mors famn och jag sluter ögonen och föreställer mig det silkeslena tyget i hennes klänning, doften av lavendel och eau-de-nil.

När jag öppnar ögonen stryker hon sina fingrar över hans hår. Jag frågar mig inte varför det alltid är Thoby som får börja. Senare, när Adrian har fötts, undrar jag heller aldrig varför han får komma efter Thoby. Jag anar att sådan är tingens ordning och att min vilja växer i skogen. Men när mor släpper Thoby ifrån sig med en kyss och sträcker ut handen mot dig, är det ändå som om ett löfte har brutits.

Det knyter sig i magen och en indignerad rodnad flammar upp på mina kinder. Jag är äldst. Jag borde komma före dig.

7

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 7

2010-02-01 18.30

När mor lyfter upp dig i knäet sträcker du dina knubbiga händer efter bandet hon bär runt halsen. Hejdad av hennes förebrående min lutar du dig fram och kysser henne. Hennes leende är som solsken en vintereftermiddag. Det känns som om du sitter i hennes famn i evigheter. Ni slår handflatorna mot varandra i en klapplek och när mor berömmer dig undrar jag vad som skulle hända om en gnista från brasan fastnade i din underkjol. Jag ser för min inre syn hur kläderna fattar eld och ditt röda hår flammar upp och hur mor förfärat trycker mig mot sitt bröst.

Det knackar på dörren. Ellen, lätt andtruten efter att ha skyndat uppför trappan, håller fram ett kort på en bricka.

Mor suckar och tar kortet. När hon har läst det lägger hon tillbaka det på brickan och säger till Ellen att hon kommer ner med en gång. Hon lyfter dig ur knäet och med en sista förhållningsorder till barnflickorna följer hon Ellen ut i trappan.

Jag ser efter henne. Du kryper mot mig och din hand sträcker sig efter spännet på min sko. Snabbt som ögat drar jag tillbaka hälen och fångar dina fingrar under skosulan.

Ditt gallskrik uttrycker det jag känner. Jag räknar till fem innan jag lyfter foten. Sedan böjer jag mig ner och lyfter upp dig och bär dig till stolen som mor satt i. Jag håller dig i knäet och vaggar dig fram och tillbaka tills dina mjukt vyssjande andetag avslöjar att du har somnat.

8

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 8

2010-02-01 18.30

Min halvsyster Stella är den som först sätter en krita i min hand. Hon och jag har samma födelsedag. Jag rotar runt i hennes ficka och drar upp paketet som jag vet ska ligga där.

Det är inslaget i brunt papper som skrynklar sig när jag vänder paketet mellan händerna. Inuti ligger sex tjocka färgkritor. Stella tar fram en griffeltavla som hon har hållit gömd under armen och ritar på den. Jag häpnar över det böljande strecket och sträcker upp handen för att själv pröva kritan.

Hela förmiddagen är jag uppslukad av mitt nya tidsfördriv.

Trots att mina händer är fumliga fortsätter jag envetet tills griffeltavlan är täckt av färg. Jag fascineras av hur mina kritstreck möter och korsar varandra så att minimala trianglar, romber och fyrkanter uppstår mellan linjerna. När jag är färdig lutar jag mig tillbaka och beskådar mitt verk. Jag har förvandlat griffeltavlans glanslösa svarta yta till en regnbåge av färger, en hagelskur av former som hoppar omkring medan jag tittar. Jag är så nöjd med det jag har åstadkommit att jag gömmer undan griffeltavlan. Jag vill behålla min upptäckt för mig själv.

Vi står i hallen, påklädda och redo för promenad. På vår begäran lyfter Ellen upp oss på stolen framför spegeln så vi får se hur vi ser ut. Våra ansikten är ungefärliga kopior av varandra, som om konstnären försökt fånga samma person ur olika vinklar. Ditt ansikte är sötare än mitt, dina drag 9

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 9

2010-02-01 18.30

finare, dina ögon en virvel av besjälat ljus. Du är min natur­ liga bundsförvant i mina förehavanden med omvärlden. Jag älskar hur du ser på mig när jag klarar av sådant som du ännu inte behärskar. Än märker jag inte frustrationen, den längtan att komma ikapp och störta mig som fördunklar din vördnad. »Vem tycker du bäst om, mor eller far?« Frågan kommer som en blixt från klar himmel. Jag hejdar mig med varmvattenkruset höjt i luften, och ser på dig. Du sitter på knä på badrumsmattan, huden blank och rosig av ånga. Hårtopparna är blöta och du har en handduk svept om axlarna.

Jag förbluffas av fräckheten i din fråga. Långsamt låter jag vattnet i kruset strila ner i badkaret. »Mor.« Jag sjunker ner i värmen.

Du begrundar mitt svar, kramar fukten ur håret. »Jag föredrar far.« »Far?« Jag sätter mig snabbt upp. »Hur i hela friden kan du tycka bäst om far? Han som är så svår att göra till lags.« »Han är åtminstone inte vag.« Du snurrar runt och ser rakt på mig. Jag märker att du njuter av diskussionen. »Men mor är …« Jag söker efter ordet. Jag tänker på nackens linje när hon kommer in i ett rum, sättet som stämningen förändras när hon sätter sig vid matbordet. »Vad är hon?« Dina ögon utmanar mig.

10

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 10

2010-02-01 18.30

»Vacker.« Jag uttalar ordet mycket tyst. »Vad har det för betydelse?« Du gör ingenting för att dölja ditt förakt. »Mor vet inte lika mycket som far, hon läser inte lika mycket. När far ger sig i kast med någonting vet man åtminstone att han kommer att avsluta det.« Jag vill säga emot, slå tillbaka, påpeka hur självcentrerad far är. Jag vill framhålla mors godhet, understryka hennes outsinliga pliktkänsla, hennes förmåga att återställa ordningen när allt är en enda röra. I stället stirrar jag tigande ner i vattnet. I ögonvrån kan jag se att du ler. »Nåja, vi behöver i alla fall inte bråka om vem vi tycker om.« Ditt tonfall är försonligt nu när du vet att du har vunnit. Jag stiger upp ur badet och sveper en handduk om mig.

Som så ofta har vårt gräl gjort mig olycklig. Jag trycker pannan mot fönstret och ser trädens grenar teckna korsmönster mot himlen. Jag tycker inte om detta nagelfarande av våra känslor, detta vägande av mors förtjänster och fars tillkortakommanden, som om svaret på våra liv är en simpel fråga om matematik. Det är inte första gången jag oroar mig för vad din intelligens ska leda till.

Jag vill förmedla den aura som vilade över den tiden. Fars kontrollerande närvaro, ljudet av hans steg i arbetsrummet ovanför oss, hans högljudda, ihållande stönanden. Mor, sitt­ande vid sitt skrivbord, upptagen av sitt, oåtkomlig. Jag 11

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 11

2010-02-01 18.30

visualiserar scenen som om den vore en målning. Färgerna är mörka – svart, grått, rödbrunt, vinrött – med glimtar av karmosin från brasan. Högst upp på tavlan skymtar en silvervit himmel. Barnen står på knä i förgrunden.

Mor, far och våra halvbröder George och Gerald står i en halvcirkel bakom oss, deras gestalter monumentala och inskränkande. Även om våra ansikten är otydliga kan man urskilja våra konturer. Thobys arm sträcker sig över min, på jakt efter en leksak kanske, en trådrulle eller en tågvagn av trä. Laura gömmer sig bakom Thoby, med Stellas beskyddande arm om ryggen. Adrian, ännu bara ett spädbarn, ligger och sover i sin vagga. Du befinner dig i tavlans mittpunkt. Du ser ut att ha målats med en annan palett.

Håret reflekterar det röda från elden, klänningen skimrar av silver från himlen. Du sticker ut från den dystra monotonin. Jag kan inte avgöra om du har påtvingats denna framträdande plats, eller om det är du själv som har eftersträvat den. »Du lyssnar ju inte, Vanessa!« Mors åthutning väcker mig ur mina dagdrömmar och jag försöker koncentrera mig på det hon säger. Hon undervisar oss i historia. Hon är rak som en eldgaffel i ryggen och håller händerna sedesamt knäppta i knäet. Även det är en del av lektionen. Hon vill att vi ska lära oss att alltid vara behärskade och uppmärksamma. Min 12

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 12

2010-02-01 18.30

blick glider över listan med namn hon läser högt för oss. Överst på sidan finns en bild av en krona och utan att mena det förlorar jag mig i dess utsökta kreneleringar. »Vanessa! Det är andra gången jag säger till! Var snäll och ställ dig upp och räkna upp Englands kungar och drott­ ningar, felfritt och i rätt ordning!« Jag störtar upp från stolen. Du spänner blicken i mig och jag känner hur du försöker förmå mig att minnas. Jag stammar namnen William och Henry och Stephen och sedan kör jag fast. Innan mor hinner banna mig kommer du till undsättning. »Förlåt, jag har en fråga.« Vi ser båda två på mor, som nickar. »Är det sant att Elisabet den första var den främsta drottning som England någonsin har haft? Var hon verkligen – en enastående monark?« Mor ler åt din vältalighet och jag sjunker ner på stolen igen, både modfälld och lättad. Du får tillåtelse att fortsätta och dina ögon lyser triumferande. Jag vet att ingenting kan stoppa dig nu. »Kan det ha varit för att hon var kvinna som hon uppnådde så mycket? Jag menar, visst var det väl så att hon aldrig gifte sig? Det fanns säkert ingen kung som var god nog åt henne. Om hon hade gift sig hade hon haft fullt upp med barnen och inte haft tid för alla statsangelägenheter. Folket kallade henne ’Gloriana’ och hon hade ett eget motto.« »Semper idem!« Far står i dörröppningen och applåderar 13

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 13

2010-02-01 18.30

din prestation. Han håller boken som han använder i vår matematikundervisning under armen. »’Alltid densamma.’

Det var det motto hon lät rista in på sin gravsten. Jaha ja, Elisabet den första, alltså. Jungfrudrottningen. I så fall är det kanske bäst att du följer med mig så får vi se vad vi kan hitta åt dig i biblioteket.« Du glider ner från stolen och fattar fars utsträckta hand.

Jag ser ivern i dina steg när du följer honom ut ur rummet.

Dörren stängs bakom dig och jag riktar åter uppmärksamheten mot mor. Jag försöker att inte höra hennes suck när hon återigen börjar läsa upp namnen.

Jag bläddrar igenom albumet med familjefotografier och hejdar mig vid ett porträtt av Laura, fars dotter från hans första äktenskap. Hon är nio, kanske tio, och hennes korkskruvslockar svallar över axlarna. Hennes ansikte är vänt från kameran och hon håller en docka i famnen. Det är omöjligt att avläsa hennes ansiktsuttryck.

Du gjorde aldrig narr av Laura, minns jag. En gång när Thoby försökte härma hennes stamning och låtsades kasta sin mat i elden blev du så arg att du gav honom en örfil.

Han vände sig misstroget mot dig men indignationen i ditt ansikte var äkta.

Dagen då Laura skickades bort vägrade du att lämna vårt rum. Det var en av dina »dagar« och när jag gick för att fråga 14

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 14

2010-02-01 18.30

om du ville ha någonting fann jag dig ligga med ansiktet begravt i kudden. När jag smög fram till sängen vände du dig om och såg på mig. »Har de skickat henne till ett dårhus?« Jag var lika okunnig om svaret som du, men skakade på huvudet. »Hur kunde de?« Jag såg ångesten i dina ögon. När jag lade armen om dig var det lika mycket min egen skräck som din jag försökte betvinga.

Vi ligger i våra sängar och betraktar mörkret. Trots att vi bönfaller om att en springa ska lämnas mellan gardinerna är de tätt fördragna mot det oundvikliga draget. Jag sluter ögonen för att frambesvärja månskenet och lyssnar efter mors steg i trappan. De har främmande ikväll och vi har hjälpt henne att klä sig. Jag fäste omsorgsfullt pärlhalsbandet om hennes hals och hon lovade att komma och kyssa oss godnatt. Jag föreställer mig hur hon sitter vid bordet och skickar runt tallrikar med soppa. Om middagen blir lyckad kommer hon att berätta om vilket sjå hon har haft.

Hon kommer att beskriva den nervöse unge mannen som måste dras in i samtalet och kvinnan vars obehagliga prat om krämpor måste stävjas. Hon kommer att berätta detta inte för att underhålla oss utan för att hon vill att vi ska följa hennes exempel. Vi måste lära oss, kommer hon att påminna oss med en förståndig nick, att värdinnan inte får lämna sin 15

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 15

2010-02-01 18.30

plats vid bordet förrän hon fått alla omkring sig att trivas.

Hennes egna behov, och hennes döttrars, måste stå tillbaka för alla andras.

Mörkret är så intensivt att det förefaller levande. Jag tänker på silverkandelabern, hur den drar in alla som sitter runt bordet i sin ljuskrets. Det knarrar i en golvbräda och jag vänder mig mot ljudet. »Mor?« viskar jag.

Din hand rör vid min arm. Jag har glömt bort dig under mina drömmerier. Jag lyfter täcket och gör plats åt dig. Vi ligger skuldra mot skuldra, tröstade av varandras närvaro.

Du harklar dig och börjar. »Mrs Dilke«, säger du med din historieberättarröst, »blev väldigt förvånad en morgon när hon upptäckte att familjen hade slut på ägg.« Jag lägger mig tillrätta på kudden och låter mig trollbindas av dina ord. Snart har jag glömt mörkret och mors brutna löfte. Jag försvinner in i din fantasivärld. Jag somnar och drömmer om vättar och guldhönor och stekta frukostägg som fräser i pannan. »Läser hon det?« Jag står vid fönstret som låter oss se in i salongen från det inglasade uterummet där vi arbetar. Mor sitter i sin fåtölj med senaste numret av vår tidning bredvid sig på bordet. Hon har ett brev i handen och jag ser på hennes sätt 16

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 16

2010-02-01 18.30

att röra på läpparna att hon läser delar av det högt för far.

Han sitter i fåtöljen intill hennes och förefaller uppslukad av sin bok. Du hukar på golvet bredvid mig, oroligt pillande på en kudde. Din nervositet förvånar mig. Tidningen är någonting som vi har satt ihop för skojs skull. Jag kikar in genom fönstret. »Nu har hon läst färdigt och stoppar tillbaka brevet i kuvertet igen.« »Har hon plockat upp tidningen?« Jag iakttar mor. Hon har lutat huvudet mot nackstödet och slutit ögonen. Jag ser henne sitta orörlig en stund. Du bankar desperat på kudden. Jag står inte längre ut med din ängslan. »Ja«, ljuger jag. »Nu slår hon upp den.« »Kan du se vad hon läser? Är det min artikel om dammen? Får den henne att skratta? Vad har hon för ansiktsuttryck?« Jag vänder mig mot fönstret igen. Mor sitter fortfarande med huvudet tillbakalutat. Jag ser hur hon rätar på ryggen, plockar upp tidningen, kastar ett öga på rubrikerna och släpper den i knäet. Jag kan inte förmå mig att tala om vad jag ser. »Hon älskar den«, säger jag. »Hon började direkt med din artikel och nu håller hon på att skratta ihjäl sig.« Jag drar gardinen för fönstret och vänder mig bort.

17

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 17

2010-02-01 18.30

Du ler som om det inte finns någonting viktigare i världen än det jag just har sagt.

Det är vår ritual. Du sitter på badrumspallen med en handduk löst svept om axlarna. Jag väljer liljekonvalj- och rosenvatten från hyllan och ställer mig bakom dig. Jag häller lite rosenvatten i handflatan och låter det värmas där en stund.

Dina axlar är lena under mina fingrar. Jag masserar längs ryggen, ser huden vecka sig under mina händer. Du lägger huvudet mot mitt bröst och när jag tittar ner ser jag dina ögonfransar avteckna sig mot kinden. Jag knådar det mjuka hullet på dina armar som om det vore deg. »Fortsätt«, trugar jag milt, »berätta mera.« Häckar delar upp trädgården i en serie blomsterrabatter och gräsmattor. Ett paradis i fickformat, kallar far det. Vi spelar cricket på parterren. Det är min tur att slå. Du kastar bollen i en hög båge och medan jag väntar på att den ska dala överger du plötsligt din post, börjar springa och ropar åt Adrian och Thoby att följa efter. Jag står blickstilla och iakttar bollen, men sporrad av glöden i dina ögon börjar även jag springa. Vi når andtrutna fram till krusbärs- och vinbärsbuskarna som växer på baksidan av grönsakslandet.

Det är inte förrän då jag hör far. Du sätter pekfingret mot läpparna, förbjuder oss att svara. Du travar iväg mot den 18

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 18

2010-02-01 18.30

gamla fontänen medan du gastar en dikt i högan sky för att överrösta honom. Vi sluter upp bakom dig som lydiga soldater. Vi har nästan hunnit fram till den spruckna stenbassängen när far hinner ikapp oss. Först frågar han dig. Du ser honom rätt i ögonen och säger att du inte hörde att han ropade. Din övertygelse förbluffar mig. Sedan snurrar du runt och vi uppfattar tydligt din order om att ljuga. Thoby, som aldrig släpper dig med blicken, ruskar på huvudet när far frågar honom och belönas med ditt leende. Adrian, förtjust över att få vara delaktig i leken, fnittrar och vägrar svara. Det blir jag som får ta den värsta stöten. »Hörde ni inte att jag ropade?« Fars kinder blossar efter den ansträngande jakten genom trädgården. Hans ögon blixtrar. Du spänner blicken i mig. Jag tittar ner i gräset. »Jo, far«, börjar jag, »det gjorde vi faktiskt. Förlåt att vi var olydiga.« Den blick du ger mig är fylld av ohöljt förakt.

Du sitter på min säng, flätar mitt ametisthalsband mellan fingrarna. Du håller upp stenarna mot ljuset. »Den här«, säger du, som om stenarna är ett radband, »är för mor.« Jag betraktar ädelstenens violetta glimmer. »Mor, som älskar den vackra Nessa mer än hon hinner med att säga.« Dina ord träffar mitt i prick och jag sträcker mig efter halsbandet. Du svänger det utom räckhåll och 19

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 19

2010-02-01 18.30

fortsätter obekymrat din litania. »Nessa den givmilda, Nessa den goda. Om mor ändå inte vore så upptagen.« Din ton är illmarig, lismande, skadeglad. »Ska vi se vem mer som älskar vår syster?« Du dinglar med halsbandet och sänker rösten till ett förföriskt mummel. »Aha, vem är det här nu då? En stackars föräldralös getabock som bräker så ömkligt efter sin delfinmamma. En som skulle önska att Ness inte bannade så mycket, en som vill att Ness ska sluta rita och lägga sin ljuvliga arm om henne och kela med henne.« Jag vet vart du vill komma och försöker nappa åt mig smycket igen. Du hoppar ner från sängen och störtar bort till fönstret. Innan jag hinner öppna munnen har du klättrat upp på fönsterbrädet med halsbandet pendlande mellan fingrarna. »Getter är bra på att klättra, glöm inte det. Och hoppa.« Jag ser hur du mäter avståndet till stolen och kastar mig mot fönstret för att stoppa dig. Du skrattar när jag slår armarna om din midja. Din tyngd drar ner oss på golvet. Du fattar tag om min handled och låter huvudet falla mot mitt bröst.

Jag känner dina läppar mot kinden men jag är inte på humör att dalta med dig. Likt en ål slingrar jag mig över dig och klämmer fast dig med axeln. Sedan fångar jag din knutna hand och bänder loss halsbandet.

20

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 20

2010-02-01 18.30

Du väntar en vecka innan du utkräver hämnd. Vi har promenerat i Kensington Gardens och är upprymda över en ballong som vi fick av tanten som sitter vid entrén. När vi svänger in på Hyde Park Gate grälar vi om huruvida vi ska berätta om gåvan för mor eller ej. De skäl du radar upp för att hålla tyst är övertygande och när vi hänger kapporna i hallen går jag med på att gömma ballongen i klädskåpet.

Vi flyttar undan flera mattor för att få plats med ballongen och senare, när mor hittar dem i vårt rum, känner jag mig förpliktigad att erkänna. »Är det här sant, Virginia?« Mor avskyr oärlighet och hennes tonfall är strängt. Du blänger på mig innan du svarar. »Det mor ser framför sig«, säger du, med en skadeglad glimt i ögat, »är en djävul och ett helgon!« Du bugar dig ironiskt och pekar sedan på mig. Till min häpnad skrattar mor i stället för att skälla på dig. Den kvällen upprepas din replik för far, som berömmer dig för din slagfärdighet.

Snart börjar han kalla mig »helgon« med en retsam blinkning mot dig. George, Gerald, till och med Thoby, hakar på. Jag känner mig begränsad av ditt epitet, men vet inte hur jag ska slå tillbaka. Ingen verkar komma på tanken att du skulle vara en djävul.

Första veckan i juli. Koffertarna står färdigpackade i hallen. Vi stuvar in oss i droskan som skall ta oss till stationen, 21

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 21

2010-02-01 18.30

med famnen full av böcker, spadar, fjärilshåvar, slagträn, askar med färgkritor, stråhattar. Jag sitter upptryckt mot fönstret. Svalorna glider och dyker likt förlupna skyttlar mot den djupblå himlen. Hela vintern har vi väntat på detta ögonblick.

På tåget pratar alla i mun på varandra. Vi räknar stationerna, försöker få en skymt av havet. Far lägger böckerna åt sidan och fattar mors hand.

Under sommarloven i St. Ives styrs vi inte av vårt strikta Londonschema. Gäster kommer och går i enlighet med tågtidtabellens påbud snarare än det oföränderliga program av måltider och besök som vi lever efter hemma. Till och med far verkar befriad från den obevekliga arbetsbörda som tynger honom i London, och har tid med promenader, utflykter, lekar. Vi ges en oväntad frihet att nästan efter eget behag utforska trädgården och den närbelägna stranden.

Huset är ljust och luftigt, med rum som öppnar sig mot andra rum likt origamiaskar. På något vis lyckas mor skapa ordning i villervallan.

Det är här jag lever upp. Instängd året om likt Persefone belönas jag för mina uppoffringar, för avsaknaden av horisont, genom att plötsligt få bada i ljus. Jag insuper det likt en svältfödd fånge. Hela sommaren försöker jag konservera ljuset, lagra det, fånga det i mina skisser, för att kunna ta det med tillbaka till London och livnära mig på det under de 22

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 22

2010-02-01 18.30

dystra vintermånaderna. I St. Ives är jag fri att rita och måla hela dagen. Det är här jag gör mina första allvarligt menade försök. Stella vägleder min hand medan jag upptäcker nya former att fylla mörkret med.

Thoby ser helt befängd ut i sin kostym, som om han försöker spela vuxen. Mor stoppar en ren näsduk i hans bröstficka och rättar till skjortkragen. Sedan tecknar hon åt oss att stiga fram. Vi tar honom i hand, känner oss tafatta och besvärade. Far dyker upp högst upp i trappan och utfärdar en sista förmaning inför avfärden. Vi ser Thoby försvinna in i droskan och jag känner dina fingrar gripa tag i min hand.

Det börjar gå upp för oss att det kommer att dröja innan vår älskade bror kommer hem igen.

Drömde vi om att få följa med Thoby till internatskolan?

Det är en komplicerad fråga. En del av mig längtade efter att bryta sig loss från det mörka, kvävande huset och få upptäcka livet, medan en annan del höll mig tillbaka, ovillig att överge de invanda mönstren. Att han reste bidrog tveklöst till att än starkare försegla vår pakt. Eftersom våra lektioner och promenader bara upptog en mindre del av dagen var vi oftast lämnade åt oss själva, och vi blev varandras speglar.

Vi tillbringade timmar ensamma i det lilla inglasade uterummet medan du läste högt och jag tecknade, och om kvällarna låg vi klarvakna i våra sängar med dina historier som den 23

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 23

2010-02-01 18.30

enda ljusglimten i det oavlåtliga mörkret. Till denna dag är det din röst snarare än min som jag hör när jag läser, din klang som färgar tankarna som dunkar i mitt huvud innan jag somnar.

Det fanns något arrogant i vårt sätt att gadda oss samman mot världen. Vi hade inga yttre referenser utöver varandra, inget som vägledde oss, ingen motvikt till våra fantasier och villfarelser. Vi hade ingen pardon med andras tillkortakommanden. I dina geniala formuleringars kvarnar omvandlades alla andras fel och egenheter till stöttor med vilka vi stagade upp våra egna vacklande självbilder.

Det var du som hade ordet i din makt. Det var du som kunde ta en händelse och beskriva den så att dess innersta blottlades. Jag äger inte din begåvning. Om du var här skulle du veta hur den här historien skulle berättas. Du skulle hitta ett sätt att borra dig in till sanningen och uttrycka det du fann i ord så lyriska att hjärtat skulle sjunga alltmedan det grät.

Påsk. Vi promenerar som vanligt genom parken och stannar för att titta på krokusarna som spränger fram likt lava ur rabatternas vinterbruna jord. På gångvägen vid dammen kommer mrs Redgrave emot oss i sin rullstol, och du säger att hon påminner om ett museiföremål som inte har bevarats på rätt sätt. När vi kommer in i salen nickar miss Mills 24

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 24

2010-02-01 18.30

mot oss från sin pulpet, hennes krucifix glimmar mot det granitgråa klänningstyget. Snart har resten av flickorna samlats och miss Mills ber om vår uppmärksamhet. »Vem kan berätta vilken dag det är idag?« Det finns något ängsligt i hennes röst, en vädjan om att bli omtyckt och lyssnad på, som retar gallfeber på dig. Du muttrar någonting ohörbart. Julia Martin stiger fram. »Det är långfredag, miss Mills.« Miss Mills ler och tittar upp i taket, som om hon kommunicerar med en högre makt. »Precis. Den dag vår älskade Herre dog på korset. Långfredag.« »Lång?« Jag hör hur du fnyser hånfullt. Du ritar ett frågetecken i dammet med stortån. »Lång som i långtråkig.« »Vem är det som pratar?« När hon inser att det är du anammar miss Mills uppsynen hos en hårt ansatt kapten, som av tidigare erfarenhet lärt sig att det kommer att bli en besvärlig drabbning. »Vad är det, Virginia?« Hon snörper bestämt på läpparna. Någonting i hennes ansiktsuttryck underblåser ditt sinne för det komiska och du stoppar klänningsärmen i munnen för att kväva ett skratt. Snart smittas även jag och axlarna skakar när jag försöker dölja min munterhet. Vi står bredvid varandra med sänkta huvuden, bundsförvanter i en absurd värld.

25

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 25

2010-02-01 18.30

Vi uppfostrades till att bli fina damer. Hur var det du uttryckte det en gång? Vi lärde oss att vörda dygdens ängel, som var så osjälvisk att hon inte hade några egna behov. Hon hölls ständigt upp framför oss, vårt mål och obevekliga ideal. Hon fick oss att skämmas om vi inte lyckades efterlikna henne, stod i vägen för alla våra ambitioner. Inte undra på att du mördade henne, stack spetsen på din penna i hennes perfekta, omöjliga hjärta.

Klockan är fyra. Jag hejdar mig i dörren till salongen och rättar till kjolen. Far ger mig en ilsken blick när jag stiger in. Jag upptäcker en färgfläck på handen och gömmer den bakom ryggen. Jag sätter mig i soffan bredvid mor. En knackning på dörren aviserar den första gästen. Vi inleder vår sedvanliga rutin.

Vi är mekaniska dockor, du och jag, styrda av en osynlig marionettspelare. Vi lyssnar och iakttar, säger bara tillräckligt för att låta samtalets boll studsa fram och tillbaka över bordet. Vi är dess motvilliga väktare, tillsatta att hålla den i ständig rörelse och förtränga varje önskan att låta den skjuta iväg åt ett annat håll eller landa och ligga still ett ögonblick. Vi måste lobba den till den blyga unga damen i hörnet och måtta vårt slag så att den landar tillräckligt mjukt för att hon ska våga lyfta sin racket och ge sig in i spelet. Vi måste se till att våra fastrar inte lägger beslag på den för att 26

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 26

2010-02-01 18.30

konspiratoriskt slå den mellan sig, och på något sätt förhindra att de unga män som sitter tillsammans med far stjäl den för att briljera med sitt kunnande.

Du är bättre på det än vad jag är. Du utvecklas till en förställningens mästarinna. När jag lyssnar på dig förundras jag över ditt sätt att linda in dina pikar i en väv så förtjusande att den du samtalar med inte kan avgöra om det du sagt är en komplimang eller en förolämpning. Jag äger inte den sortens skarpsinne och begåvning.

Långt senare skulle du beskriva den inverkan vår tebjudningsträning hade på ditt skrivande, hur du aldrig kände att du kunde släppa loss. Men du hade ändå orden till ditt förfogande, och du hittade ett sätt att överleva. För mig var det annorlunda. Jag var tvungen att fiska i exakt den del av mig själv där jag kände mig som mest obekväm. Jag visste aldrig vad jag skulle säga, halkade in på områden som jag ­visste var förbjudna och där jag riskerade att utsättas för klander, eller gick på grund på de utdragna pausernas blindskär. Mer och mer började jag imitera mor och anammade hennes tysta uppmärksamhet som min förklädnad under dessa lektioner i umgängets konst.

Vi lärde samtidigt som vi föraktade. Unga, ivriga och angelägna om att vara till lags påminde vi om fågelungar på jakt efter de ledtrådar som skulle göra oss flygfärdiga. Emellanåt skymtade vi våra framtida livs dansande draksvansar 27

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 27

2010-02-01 18.30

framför oss, och våra hjärtan slog snabbare. Vi längtade efter att våga steget som skulle göra oss fria att jaga efter dem, men klamrade oss samtidigt fast vid tryggheten i boet.

Du går längs stranden och söker efter stenar att fylla fickorna med. Jag tänker på dig den dagen, blicken fäst vid det forsande vattnet, trädens ännu kala grenar ristade mot den spökgrå himlen. Jag försöker föreställa mig vad som rörde sig i ditt huvud. Tänkte du på mig, Leonard, barnen, när du lämnade din promenadkäpp på stranden och skred ut i det virvlande vattnet, eller var alla dina tankar inriktade på att fly det du inte längre orkade uthärda?

Du förstår, efter alla dessa år undrar jag fortfarande om du verkligen älskade mig.

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 28

2010-02-01 18.30

2 Det är Stella som väcker oss. Skenet från hennes stearinljus kastar kusliga skuggor mot väggen. Jag förstår omedelbart att det är allvarligt. Jag sätter mig upp i sängen, drar morgonrocken över axlarna, sticker fötterna i mina tofflor. Du sveper en sjal om dig, darrande i kylan. När vi är klara följer vi efter Stella till mors rum. I dörröppningen fattar vi varandras händer. Far sitter på en stol vid sängen med huvudet begravt i händerna. Doktor Seton står vid fönstret och talar med George och Gerald. Två sjuksköterskor rät­ tar till mors kuddar. Tystnaden sänker sig över rummet när vi kommer in. Vi håller oss i närheten av Stella, som lägger armen om våra axlar. George kommer fram och säger att vi var och en måste ge mor en kyss. Han räcker ut handen mot Adrian och leder honom till sängen. Jag ser Adrian luta sig fram och kyssa mors kind medan han klamrar sig fast vid Georges fingrar. När George för dig till mor slår hon upp ögonen. Hon ser lugnt på dig en stund. Sedan sluter hon ögonen igen.

Nu är det min tur. Jag böjer mig ner och kysser mor på pannan och hör hennes hemska väsande andetag. Jag vill att 29

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 29

2010-02-01 18.30

hon ska prata med mig. Jag vill att hon ska förklara vad som händer. Jag vill att hon ska säga att hon älskar mig. Ögonen förblir resolut slutna. Jag känner Georges hand på min arm och jag låter honom leda mig därifrån.

Jag sitter och stirrar ner i golvet. Jag står inte ut med att titta på sängen. Jag hör fåglarna sjunga utanför fönstret. Framför mig står mors toalettbord, jag tittar på hennes smyckeskrin, hennes fotografier, hennes anteckningsbok och penna. Spegeln är vinklad och jag kan se mors spegelbild i den. I halvdagern är hennes ansikte nästan genomskinligt. Jag betraktar henne som om hon är en målning, noterar hyns blekhet, sättet som håret delar sig i mittbena i pannan. Jag försöker bestämma mig för hur jag skulle teckna henne. Mörka skuggor faller över ögonhålorna och överläppen är så markerad att underläppen nästan ser ut att försvinna in i den.

Jag blir medveten om att det ljusnar. I spegeln ser jag doktor Seton lyfta mors handled och ta pulsen på henne.

Med en nick lägger han tillbaka armen vid hennes sida. Far upphäver ett enormt, fruktansvärt vrål.

Jag flyr ut ur rummet.

Vi kurar i salongen, vet inte vad vi ska ta oss till. Vi är som gestalter från vilka all form, all färg, allt liv har flytt. Gardinerna är fördragna mot det kyliga vårljuset. George sitter 30

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 30

2010-02-01 18.30

vid öppna spisen och gråter. Gerald ser stumt på sina händer. Ovanför oss hörs fars häftiga snyftningar. Stella kommer in med en kanna varm mjölk och en flaska brandy. Du stirrar in i brasan, blicken är tom. Det som har hänt övergår allt förstånd.

Vi smuttar på den varma mjölken. Tanken att mors död hade kunnat förhindras har redan väckts hos mig. För min inre syn ser jag doktor Seton, som ständigt på språng lämnar vården av sina patienter i sjuksköterskornas händer. Jag tänker på hur far slet ut mor med sina ständiga krav. Du fångade honom på pricken i din roman, när du beskrev hur hans utsvultna näbb sög kraften ur henne. Hans rop når henne inte nu.

Moster Mary skrynklar ihop ansiktet i en imitation av sorg.

Hon sträcker fram handen och när jag fattar den trycker hon mig mot min vilja till sitt bröst. Hennes gagathalsband skär in i min kind. »Stackars lilla vän«, säger hon och himlar med ögonen.

Hon luktar kamfer och fuktkräm. Hon ser Ellen komma nerför trappan och släpper taget om mig för att ta av sig kappan. Sedan föser hon in mig i salongen. »Jag vill att du lovar«, börjar hon och slår sig ner i fåtöljen vid öppna spisen. »Jag vill att du lovar att det är mig du vänder dig till om du har några frågor eller problem.« Hon 31

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 31

2010-02-01 18.30

sätter sig bekvämare tillrätta mot dynorna. »Låt oss nu tala om dina studier. Vem ansvarar för dina pianolektioner? Jag vet en alldeles fantastisk lärare som skulle bli överlycklig över att ha dig som elev. Du går väl inte kvar hos den där förfärliga mrs Watts?« Det var Sargent, på Royal Academy många år senare, som sade att han fann mina verk alltför grå. Ändå är den målning som i mitt tycke bäst frambesvärjer den tiden allt annat än dyster. En svart linje löper diagonalt över duken och skiljer den nästan monokroma blå överdelen från det murrigt vita mittpartiet. Jag hade sand och hav för ögonen när jag arbetade med den, men när jag nu betraktar den är det något annat jag ser. Det blåa är så fullständigt skilt från det vita att målningen tycks fånga två olika världar. I förgrunden, i vänstra hörnet, avtecknar sig en gulbrun trekant mot den karga vitheten, en klippa kanske. I dess skugga sitter två gestalter. En är större än den andra och deras kläder och poser leder tanken till en mor och ett barn. Gestalterna är avbildade bakifrån och det enda vi ser av modern är baksidan av hennes kappa och brättet och kullen på hennes hatt.

Barnet är klätt på ett likartat sätt, även om det finns en livfullhet i hattens vinkel som helt saknas i moderns gestalt.

Den abstraherade formen antyder frånvaro, som om moderns livsandar på något sätt har slocknat. Mittemot paret, 32

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 32

2010-02-01 18.30

nära kanten till höger, syns en stor lysande form. Framför den står en kvinna klädd i blått och med det långa håret utsläppt på ryggen. Vid hennes fötter sitter en grupp barn, försjunkna i lek. Jag tänker på badhytten som mor brukade byta om i, men när jag tittar igen är det inte den jag ser.

Det som dominerar bilden när jag betraktar den idag är den eteriska strålglansen hos detta ensamma objekt. Det är som om kvinnan uppslukas av dess sken. Medan barnen riktar sin uppmärksamhet mot det flacka vita glider modern in i renaste blått. Ändå föreställde jag mig aldrig mor i himlen. »Saknar du henne?« Jag vet så snart jag öppnat munnen att frågan är ett misstag. Stella böjer huvudet över sin sömnad för att försöka dölja sin vånda. Jag vill klösa tillbaka mina ord, upphäva skadan de har orsakat. Sedan mor dog har Stella blivit oumbärlig för mig och jag skulle göra vad som helst för att inte åsamka henne smärta. Jag vet hur trött hon är. Jag hör henne stiga upp på nätterna för att trösta far under hans utbrott av sorg och förtvivlan. Det är Stella som ansvarar för hushållet nu. Det slår mig att hennes sätt att böja nacken över sömnaden är en exakt kopia av hur mor brukade sitta. »Ginia pratade i sömnen i natt igen.« Tricket fungerar.

Stella lyfter huvudet och ser på mig. »Gick det att förstå någonting av vad hon sade?« »Inte mycket.« 33

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 33

2010-02-01 18.30

»Jag ska tala med doktor Seton igen.« Stellas oro är uppenbar. Jag har inget annat val än att fortsätta. »Jag tror att hon sade ’Sträck på ryggen, lilla get’«. Vi är två mödrar, förenade i omsorg om vår skyddsling. »Undrar vad hon menade med det.« Stella tar saxen och klipper av tråden. Hon håller upp den lagade skjortan för inspektion. »Det var skönt att far gick med på att inte sätta Adrian på internat. Jag tror inte att han hade klarat det.« Hon ­viker prydligt ihop skjortan och plockar upp nästa plagg ur högen. »Du då, Nessa, hur går det med konsten? Jag tyckte om din teckning med liljorna.« Jag rodnar av glädje. Kragen jag är i färd med att laga tycks med ens omstrålad av ljus.

Jag tänker på liljorna, deras utsökt tecknade kronblad och solida, trumpetlika form. För första gången på flera veckor känner jag en glimt av hopp.

Du står på fönsterbrädet med armarna utsträckta likt en hämnande ängel. Du stirrar på mig medan jag kommer emot dig. Du skriker att om jag kommer närmare tänker du störta dig ut genom fönstret. Din hand trevar efter någonting att krossa rutan med. På golvet ligger skärvorna av en tallrik som du har kastat mot väggen. Du slutar skrika och jag ser att du darrar i hela kroppen. Sakta och försiktigt får jag leda dig till sängen.

34

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 34

2010-02-01 18.30

Jag ritar av ett äpple som Stella har lämnat på bordet. Du ligger på mage och verkar sova. Då och då hör jag hur du gnyr. Du har inte ätit på två dagar. Ljuset strömmar in genom fönstret, kastar ränder av skugga över golvet. »Det kommer att sluka oss allihop.« Jag slutar teckna och tittar upp. Du har rest dig på armbågarna och betraktar ljuset som flödar över din kudde. »Vill du att jag ska dra för gardinerna?« Min röst är en viskning. Det är de första tydliga ord du har sagt på länge. »Ja.« Jag reser mig och drar för gardinerna, och går sedan och ställer mig vid sängkanten. Du vänder dig om och ser på mig. »Hon sade åt mig att sträcka på ryggen.« Du uttalar orden som var de en fråga som du misströstar om att någonsin finna svaret på. »Tror du att fåglarna sjöng för henne?« Jag sätter mig på sängen och stryker dig över håret. Du är lika ömtålig i mina armar som ett barn.

Tre dagar i veckan flyr jag. Åh, vilken berusande lycka att slå igen ytterdörren bakom sig och kasta sig ut i det myllrande stadslivet! Luften fläktar mina kinder när jag cyklar längs Queen’s Gate. Jag susar förbi strosande par, barnflickor med sina skyddslingar, kostymklädda herrar på väg till jobbet, och det känns som om jag har ett syfte i livet.

35

Vanessa och Virginia-inlaga.indd 35

2010-02-01 18.30