9789170375033

JESPER HUOR

I VÄNTAN PÅ TALIBANERNA Afghanistan inifrån

ORDFRONT

JESPER HUOR

I VÄNTAN PÅ TALIBANE RNA AFG HANISTAN INIF R ÅN

Ordfront

Stockholm 2010  | 3

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 3

2010-06-15 17:11:03

Tidigare utgivna böcker

Sista resan från Phnom Penh, 2006

Jesper Huor: I väntan på talibanerna Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm

www.ordfront.se | forlaget@ordfront.se | www.huor.se © Jesper Huor 2010

Omslag Anders Timrén

Omslagsfoton Chuck Nacke (ovan); Linus Meyer (nedan)

Författarporträtt och flikfoto Jesper Huor grafisk form Göran Skarbrandt Tryck Scandbook, Falun 2010 ISBN 978-91-7037-503-3

4 |

I väntan på talibanerna

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 4

2010-06-16 10:11:11

Innehåll Historik 6 Afghanistan 7 Som en drog 9 Vardag i Kabul 16 Pashtunistan 23 Avfällingen 55 Den försvunna skatten 80 Tomheten efter Buddha 87 Sir Roddy 98 Brevet från Sovjet 103 En flicka försvinner 117 Den siste juden 122 En latte i Kandahar 128 Zamir Gul, talibanledare 154 Kring en pipa hasch 170 Slaget om burqan 178 Fem lejons dal 189 Imperiet 203 Jesper Lindblom, en svensk soldat 234 Farväl, Afghanistan 242 Tack 245 Lästips 246 Innehåll | 5

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 5

2010-06-15 17:11:03

Historik 1919 Afghanistans självständighet erkänns efter det tredje kriget mot den brittiska kolonialmakten.

1973 Kung Zahir Shah störtas av Muhammed Daoud. Republik utropas.

1978 President Daoud störtas i en kommunistisk statskupp. Uppror på landsbygden.

1979 Sovjetunionen invaderar för att rädda regimen. Flera islamistiska rebellgrupper, mujahedin, gör motstånd. De får

pengar och vapen av USA, Pakistan, Kina, Iran och Saudiarabien. Muslimska frivilliga från hela världen stöder upproret.

En av dem är Usama bin Ladin.

1989 Sovjet lämnar landet, men kriget fortsätter. Mujahedin försöker störta kommunistregimen i Kabul, som mot alla odds håller dem stången en tid.

1992 Mujahedin störtar kommunistregimen i Kabul. Segrarna kan inte enas, inbördeskrig utbryter.

1994 Talibanrörelsen grundas utanför Kandahar med Mulla Omar som ledare. De vill upprätta lag, ordning och islamiska dygder. Med hjälp av Pakistan vinner de snabbt mark.

1996 Talibanerna intar Kabul och styr med järnhand. Offentliga avrättningar och förföljelser mot kvinnor och shiamuslimer blir vardag. Usama bin Ladin slår sig ner i landet.

2001 Afghanistan vägrar lämna ut bin Ladin efter attackerna mot New York den 11 september. USA och Storbritannien störtar talibanregimen med hjälp av krigsherrarna i Norra alliansen.

Hamid Karzai utses till president i en övergångsregering.

2002 En 5 000 man stark multinationell styrka, Isaf, upprätthåller 6 |

I väntan på talibanerna

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 6

2010-06-15 17:11:03

säkerheten i Kabul. Sverige deltar med 40 soldater. Talibanerna flyr upp i bergen.

2004 Hamid Karzai vinner landets första presidentval.

2005 Talibangerillan börjar använda självmordsbombare och vägbomber. Dess makt växer.

2009 Hamid Karzai vinner landets andra presidentval. Ett val präglat av våld, massivt fusk och lågt valdeltagande. Talibanerna är starkare än någonsin. Isafstyrkan har växt till 80 000 soldater och det finns ytterligare cirka 36 000 amerikanska soldater på plats. Sverige deltar med cirka 500 soldater.

2010 Framförallt USA skickar betydande truppförstärkningar i hopp om att vända krigslyckan. Men också Sverige kan öka antalet soldater, till 855 personer, enligt ett beslut i riksdagen strax före årsskiftet 2009–2010.

Afghanistan Fullständigt namn: Islamiska republiken Afghanistan Statschef: President Hamid Karzai

Huvudstad: Kabul

Befolkning: 28, 1 miljoner. Största folkgruppen är pashtuner, följt av

tadzjiker och hazarer.

Språk: Persiska dialekten dari är största språket, östiranska språket pashto det näst största.

Medellivslängd: 44 år för män och kvinnor.

Ekonomi: De flesta afghaner är självhushållande bönder och nomader. Fattigdom, analfabetism och korruption är utbrett. Bistånd och droghandel är de största inkomstkällorna. Landet är världens största producent av opium och hasch.

Afghanistan | 7

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 7

2010-06-15 17:11:03

8 |

I v채ntan p책 talibanerna

Inlaga I v채ntan p책 Talibanerna 6.indd 8

2010-06-15 17:11:03

Som en drog Ombord på planet färdas hemvändande pilgrimer från Mecka, ett franskt tv-team och muskulösa vita män med snagg och trötta ögon. En av dem har en bevingad dödskalle tatuerad på halsen.

Flygbolaget heter Kam Air. En delägare är krigsherren Abdul Rashid Dostum, som varit med länge, länge. Han är känd för att bestraffa sina fiender genom att låta köra över dem med stridsvagn. Dostum var Sovjets man i Afghanistan.

Sen blev han USA:s man. Som en av ledarna i Norra alliansen var han med och störtade talibanerna 2001.

Idag är han biträdande ÖB för landets armé.

Därnere rasar kriget, i det som en gång var världens centrum. Här drog karavaner fram lastade med siden, vapen och konsthantverk från Öst till Väst. Här marscherade imperiernas härar. Perserna. Grekerna. Hunnerna. Mongolerna. Britterna. Ryssarna. Och nu – amerikanerna. Härifrån styrdes imperier som sträckte sig från Europa till Kina och Indien.

Idag är Afghanistan världens ände. En skådeplats för maktkamp mellan stormakter och fundamentalister.

Här bor ett fattigt, hungrigt och till tänderna beväpnat folk.

Följande händer medan vi landar i Kabul. Vid Ahmed Shah Massoud-rondellen beordrar polisen en bil att stanna. ManSom en drog | 9

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 9

2010-06-15 17:11:03

nen bakom ratten saktar in – och spränger sig i luften. Han tar fyra människor med sig i döden.

På Jalalabad Road skjuter en konvoj med brittiska Natosoldater mot en taxi. Föraren träffas av kulkärven. Britterna kör vidare. Folk samlas och försöker förgäves rädda chaufförens liv. Mobben växer. Människor skriker av sorg och vrede.

Några har skjutvapen. Underrättelsetjänsten slår larm och sms-varningar skickas till Kabuls västerlänningar. Den här gången blir protesten dock fredlig.

En polisutredning slår senare fast att taxiförarens brott bestod i att han råkat köra lite för nära Natokonvojen. Britterna trodde han var terrorist. Den dödes familj får 2 000 dollar i kompensation, ex gratia. Det betyder att brittiska armén betalar av nåd, utan att medge ansvar.

Kabul är under hela min vistelse en belägrad stad. Belägrad av vem? Det beror på vem man frågar. Av de amerikanska imperialisterna och korsfararna och deras marionettregim. Av fanatiska talibaner och terrorister som närmar sig huvudstad­en från väster, söder, öster och snart också från norr. Av krigsherrarna från Norra alliansen och miliserna från Panjshir och Shibargan. Av den internationella biståndsmaffian, karriärister och profitörer på nöd och kaos.

Bebyggelsen breder ut sig på en platå insvept i en dimma av dieselångor och omgiven av höga bergsmassiv. En skog av gröna fanor vajar över begravningsplatserna på sluttningarna.

Grönt står för shahid, martyr, en våldsam död. Deras själar flyger direkt till Allah. Det måste vara trångt i paradiset. Överallt män med vapen, utanför hotell, basarer och myn10 |

I väntan på talibanerna

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 10

2010-06-15 17:11:03

digheter. Inrikesdepartementet är ett regelrätt fort. Gatorna kantas av vägspärrar, trafikhinder och övervakningskameror.

Isafs huvudkontor sträcker sig över flera kvarter och är som en stad i staden.

I Kabul lever tre fyra miljoner människor i nöd eller överflöd. Priset på bröd och ris stiger hela tiden, liksom hyrorna.

El finns högst ett par timmar om dagen. Burkaklädda kvinnor tigger utanför moskéerna, heroinister och barn sover bland ruinerna. Samtidigt byggs det shoppingcenter, kontor och lyxvillor åt framgångsrika företagare i opiumbranschen.

Narkotektur kallas det.

Vi bromsar in på en gata i den centralt belägna stadsdelen Shar-e Nau. Bakom tre ståldörrar ligger Gandamack Lodge, mötesplats för européer och amerikaner. På restaurangen kan man äta fläsk (haram, synd, enligt islam) och dricka franska viner (haram, det också). Stämningen är uppsluppen. Utlänningarna – konsulter i bistånd, politisk analys eller mord – arbetar på korta kontrakt. Många är unga och ensamstående eller långt från sina respektive. Det raggas friskt (haram). I källarbaren spelar ett psykedeliskt rockband i uniformer från Röda armén. Samma slags utrustning, fast från USA, säljs på ”Obama-market” inte långt härifrån. Varje utländsk invasion lämnar sina spår.

Vid bardisken klagas det över den försämrade säkerheten; på senaste tiden har allt fler våldsdåd riktats mot västerlänningar. Rörelsefriheten har minskat dramatiskt. Folk känner sig som fångar i sina egna hem.

– För bara något år sen kunde jag ta cykeln till jobbet. På Som en drog | 11

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 11

2010-06-15 17:11:03

helgerna gick jag långa promenader. Nu tar jag bilen överallt, säger en biståndsarbetare.

– Jag gör två resor om dagen. Mellan kontoret och hemmet i en pansarbil med två livvakter, klagar en diplomat. Det har skett en vändning. Många afghaner vill inte ha oss här längre. De ser inga framsteg, bara en massa utlänningar med fina bilar.

Varken fotografen Linus Meyer eller jag har någon erfarenhet av Afghanistan, så vi insuper varje rykte och skärva av information som vore det ovärderlig visdom. Vi känner oss som oskulder inför den första natten med en älskad: nerviga, förväntansfulla och skräckslagna. Vem kan vi lita på? Vågar vi resa utanför Kabul? Kan vi ta en promenad på stan utan hjälm på huvudet och skyddsvästar under vinterjackorna?

Magnus Forsberg, en fyrtiotvåårig skåning, var FN-soldat på Balkan, journalist och Isafsoldat i Mazar-e Sherif innan han sadlade om till biståndsarbetare för Svenska Afghani­ stankommittén i Kabul. Det är hos dem vi bor. Forsberg ger oss en snabb säkerhetsbriefing vid vårt första möte: – Logga alla era resor. Här är telefonnumret till vår problemlösare mister Naimullah. Och här – telefonnumren till Isafstyrkan och till ett privat sjukhus. Om ni blir kidnappade – gör inte motstånd. Och snälla ni, lämna skyddsvästarna på rummet. Ni vill väl inte se ut som legosoldater? Försök smälta in och ta inga onödiga risker. Jag vill inte se er be för era liv på en Youtube-video.

Det är inte Magnus Forsberg som ska guida oss genom den afghanska verkligheten, utan Najib Haq, fyrtioårig journalist, 12 |

I väntan på talibanerna

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 12

2010-06-15 17:11:03

tolk och chaufför i en person. Han talar fem språk och har ett tiotal id-handlingar i plånboken. Han har gjort allt och träffat alla: president Hamid Karzai, terroristen Usama bin Ladin och talibanledaren mulla Omar. Haq växte upp i ett flyktingläger i Pakistan. Tolv år gammal deltog han i jihad mot Sovjetunionen, som då var ockupationsmakt i Afghanistan.

De landsmän som flydde till Väst istället för att slåss mot kommunisterna föraktar han. Nu har de kommit tillbaka, feta, rika och på jakt efter positioner.

– Dom är inga riktiga afghaner längre, fnyser Haq. Sen talibanernas fall har han jobbat åt CNN, Le Monde, Corriere della Sera och The Guardian. Som specialiserad på extrema uppdrag – exempelvis att vara ”inbäddad” med talibanerna – vet Najib Haq sitt värde. Efter en lång kidnappning 2008 har han dock blivit mer försiktig. Anekdoterna är många, men Haq är inte bara en berättare. Han är också begåvad med en förbluffande övertalningsförmåga och social fingertoppskänsla.

– Om ni ler och är vänliga mot en afghan kommer han återgälda er tiofalt. Men han glömmer aldrig ifall ni inte skulle visa respekt, säger han.

Han är varken för eller mot USA, men menar att alla utländska stormakter i landet har begått samma misstag. Britter, ryssar och nu amerikaner har försökt bestämma över afghanernas liv och kultur. Ibland har de haft goda idéer, ibland dåliga. Det spelar ingen roll: – Om man försöker tvinga en afghan till himlen beger han sig frivilligt till helvetet!

Som en drog | 13

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 13

2010-06-15 17:11:03

En av de sista dagarna på denna första resa möter vi Ali Shah Paktiawal, chef för Kabuls kriminalpolis. Jag frågar honom om taxiföraren som sköts ihjäl av misstag samma dag vi anlände. Arresterades de som sköt honom?

– Nej, vi får inte gripa eller straffa utländska soldater, säger han. Vi utreder och rapporterar till deras befäl. Sen är det upp till dom att gå vidare. Jag följer lagen oavsett vad jag tycker om den. Ingen står över lagen.

Paktiawal tar emot i det befästa polishögkvarteret. Han rör sig långsamt och kontrollerat. Kroppen är tung, ögonen insjunkna, rösten en klanglös viskning. Så talar en man som är van att inte bli avbruten eller överröstad. Ett brett ärr ringlar likt en orm längs huvudet – ett spår efter det senaste i en rad mordförsök. En självmordsbombare sprängde sig åtta meter från honom. Fem dödades, själv flögs han till Indien för operation.

Som en av Kabuls polischefer är han måltavla för såväl talibaner som al-Qaida och oberoende maffior. Sen han tillträdde sin post har han utmärkt sig för att ha rensat upp bland de privata säkerhetsfirmorna. Somliga saknar tillstånd, andra är frontorganisationer för kidnappningar, rån och mord.

Säkerhet är en lönsam bransch, alla har behov av skydd. Bolagen anlitas av FN, Isafstyrkorna, politiker, hjälporganisationer och affärsmän.

– Vad kan omvärlden hjälpa er med? frågar jag.

– Polisen behöver utbildning, utrustning och pengar så att lönerna kan höjas, muttrar han och ringer i en liten klocka.

En livvakt kommer med te och tilltugg. Han bär ett läderbälte med revolverpatroner och ser ut som en mexikansk thug.

14 |

I väntan på talibanerna

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 14

2010-06-15 17:11:03

Som den fule i Sergio Leones västernfilm ”Den gode, den onde, den fule.”

Plötsligt bryts elen. Vi knaprar pekannötter i dunklet.

Det blev en galen och underbar reportageresa. För Linus Meyer var det en engångstripp, men jag återvände gång på gång och det blev sammanlagt fem månaders vistelse i land­et.

Varför? Det är svårt att förklara.

Jag skulle kunna påstå att jag redan i unga år drabbades av en längtan till dessa karga vidder efter att ha läst Rudyard Kipling och sufipoeten Rumi, men det skulle vara en efterhandskonstruktion. Ärligare vore att säga att jag varit frestad att resa hit ända sen al-Qaidas terrorattack mot New York och den efterföljande stormen som svepte bort talibanerna från makten, men att annat kommit emellan. En viss sanning ligger det väl i det. Men egentligen var det en tillfällighet att den första resan blev av. Väl på plats blev jag nog smittad av den afghanska febern. Som min vän Najib Haq brukar säga: – Afghanistan är som en drog. Den som varit här kommer alltid tillbaka.

Vardag i Kabul | 15

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 15

2010-06-15 17:11:03

Vardag i Kabul Under min första tid i Kabul är jag ständigt fokuserad på min egen säkerhet – och därmed extremt försiktig. Vart jag än beger mig färdas jag i bil. Att promenera är otänkbart. Visst finns det skäl att vara försiktig. Det är varken krig eller fred utan ett förrädiskt mellanläge, där ett ständigt hot vilar under den lugna vardagen.

Men som med alla platser med dåligt rykte är det inte så farligt som man kan tro och min känsla för staden förändras snabbt. Första gången jag går och handlar tandkräm helt själv – en promenad på hundra meter från min bostad till en liten uzbekisk butik – känns som ett äventyr. Efter hand blir utflykterna längre.

För det mesta promenerar jag på egen hand, bort från Nya Staden, där jag bor, förbi affärskvarteren, ner till den smutsiga floden, och vidare genom basarer och parker. Kabul är en stympad stad. Och det inte bara på grund av våld och klassklyftor, utan därför att folk lever i parallella världar, i slutna system som sällan rör vid varandra: utlänningarnas Kabul, männens Kabul, och så kvinnornas Kabul, en för mig oåtkomlig värld. Man vänjer sig vid allt här, vid maten, hettan, kölden och våldet.

Men jag vänjer mig aldrig vid burkorna, de himmelsblå vålnaderna som flimrar förbi. Visst ser man kvinnor utan burka, men de utgör en liten minoritet. Burkan är inte det bästa måttet på kvinnans frihet, men den är betydelsefull.

16 |

I väntan på talibanerna

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 16

2010-06-15 17:11:03

Som utlänning och man är det svårt att bli vän eller ens bekant med en kvinna. Den enda jag lär känna – lite grann – heter Amina. Hon är tjugofyra år, journalist och arbetar på Afghanistankommitténs informationsavdelning. Vi ses när jag håller en kurs för henne och hennes kollega Nasir om hur man skriver ett reportage. De skriver styltigt och formellt, men efter några snabba skrivövningar släpper det för Amina.

Hon är smart och rolig och vi kommer bra överens. Jag skulle gärna ta en fika med henne, men det går inte. En man och en kvinna som inte är släkt kan inte träffas på tu man hand, hur oskyldigt det än är.

Vi hörs ändå ibland. Hon ringer, messar eller mejlar. Ibland vill hon ha hjälp med en text, andra gånger gläds hon åt mina framgångar eller oroar sig för min säkerhet inför en farlig resa.

Det händer att hon berättar om sitt liv och sina tankar. Krig­et gör henne deprimerad. Hon har inget intresse av att följa med i alla nyheter om våld och politiska intriger, hon drömmer om att skriva om de enkla, fattiga kvinnorna på landsbygden som hon möter under sina fältresor. Hon berättar hur de målar sina fötter och händer med henna, bär smycken i färgat glas, hur de sjunger och dansar när ingen man kan se dem.

Musiken är spontan, skriver hon, den bara bryter ut helt plötsligt och klingar av lika snabbt. Det är exotiskt även för henne. Klyftan mellan stad och land är stor.

Om språkliga och kulturella barriärer gör det knepigt att komma in i samhället är det desto enklare att möta andra expats, utlänningar. Vi är ett par tusen i Kabul, biståndsarbetare, diplomater, spioner, journalister och legosoldater; Vardag i Kabul | 17

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 17

2010-06-15 17:11:03

alla lever vi mer eller mindre frivilligt i samma bubbla av bekvämlighet och välstånd. Villkoren skiljer sig åt. Afghanistankommitténs personal lever enkelt, med låga löner och lugubra rum, medan diplomater och FN-tjänstemän åtnjuter en helt annan standard: luxuösa lägenheter, privatchaufförer och höga löner, tryfferade med traktamenten och risktillägg. Men jämfört med vanliga afghaner, som dväljs i smuts, fattigdom och trångboddhet, lever vi i en gränslös materiell rikedom.

Vi tillhör en global överklass, en klass som kräver service, hög standard och nöjen. Men de stora utsvävningarnas tid är över. De kinesiska bordellerna har stängts och bartendern på L’Atmosphère längtar tillbaka till den tid då det söps för tio­ tusentals dollar varje natt. Festandet fortsätter, fast i mindre skala. Efter en månad känner man igen de flesta ansiktena, antingen från barerna eller från vimmelspalterna i tidningen Afghan Scene, utlänningarnas husorgan; den är grabbig, men bitvis intressant.

Här finns annonser för bepansrade hyrbilar, kevlarhjälmar till salu, och minröjare – on demand. Artiklarna har rubriker som ”Mad Max 4: Beyond Kandahar”, ”The Next Wave of Suicide Bombers” och ”Kabul Disco”. Partybilder finns i varje nummer. Det fascinerar och äcklar mig, men jag är inte bättre själv, jag är en del av detta. Man blir hög på kriget, hög på kulturkrockarna och yr av den syrefattiga luften. Vi är ensamma tillsammans, instängda i en bubbla av säkerhet. De flesta afghaner ser bara utlänningarna när vi glider förbi i skottsäkra Landcruisers med tonade rutor.

18 |

I väntan på talibanerna

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 18

2010-06-15 17:11:03

En eftermiddag fikar jag på Flower Street Café med Claire Billet, en fransk tv-journalist som bott länge i landet och talar både persiska och pashto. Hon säger att jag inte ska tro på mediebilden av konflikten. Rykten och lögner rapporteras som sanningar. Grymheter skylls rutinmässigt på talibanerna, även om andra gärningsmän ligger bakom. Claire ger två exempel: en man som trädde fram och berättade att talibanerna skurit av honom näsan och öronen därför att han ville rösta var i själva verket en kriminell som straffats för en våldtäkt.

Ett annat fall handlar om ett par flickor i Kandahar som fick syra kastad på sig när de var på väg till skolan. Inte heller detta var talibanernas verk, utan en hämnd från en försmådd friare.

Claire är känd för sin djärva rapportering och har träffat talibanerna många gånger, till och med följt med dem när de attackerat regeringsstyrkorna. I hemlandet har hon kallats förrädare, fast själv tar hon lugnt på anklagelserna. Den islamistiska gerillan är grym, men inte mindre grym än Isaf och USA, menar hon.

Claire Billets nu åttiofyraårige morfar var med i motståndsrörelsen mot Nazitysklands invasion. Han greps och skickades till koncentrationslägret Buchenwald. Claire Billet har växt upp med hans bittra historier från lägret. Det är samma skit, inget har man lärt av historien, brukar han säga, vansinne och girighet styr världen. Billet håller med. Fängelserna här är fulla av oskyldiga, regeringen full av krigsherrar, folk mördas varje dag. USA måste lämna landet, påstår hon.

Själv vet jag inte vad jag ska tro efter bara några veckor i Afghanistan.

Vardag i Kabul | 19

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 19

2010-06-15 17:11:04

På en barbecue där jag bor möter jag Karl Sandström. Han börjar helt oförmodat prata om kubanska cigarrer. Bara idioter köper förstasortering, hävdar han, själv köper han andrasortering i en butik i New York. Det smakar likadant men är billigare.

Man måste dock förvara dem i rätt luftfuktighet. Orden bara forsar ur honom. Karl Sandström, tidigare dörrvakt, ska stanna en månad för att bedriva fältstudier till sin doktorsavhandling.

Det är visst något om konflikthantering. Bara ett par dagar efter ankomsten börjar han klä sig som en afghan, i tunika, väst och yllemössa. Han är två meter lång, välbyggd och blond och det ser ut som om han är på maskerad.

En förmiddag följer jag med herr doktoranden till Kabuls golfbana. Jag ångrar mig snart. På vägen dit upplyser han mig om vilka fel FN, USA, biståndsarbetare och journalister gjort de senaste åren. Man måste tala med byäldstarna, att ingen fattat det! Han berättar också om sin första och enda endagsutflykt utanför huvudstaden. Hans tolk kom för sent och ville till råga på allt ha femton dollar extra för en oförutsedd utgift – då sa han till på skarpen. Man måste visa dem vem som bestämmer!

Efter golfrundan fikar vi med ett par diplomater och hjälparbetare. Det är folk som arbetat här i flera år, men Karl Sandström ställer inte en enda fråga. Istället föreläser han om talibanerna, klankulturen och islam. Senare hör jag att han bjudits in till ett middagssamtal med Carl Bildt som är på blixtvisit i Kabul. Det kan inte göra någon större skada. Men Sandström är självsäker, karriärmedveten och kan snacka.

Om han sköter sina kort rätt sitter han snart på UD, i FN eller i EU och fattar beslut med allvarliga konsekvenser för fat20 |

I väntan på talibanerna

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 20

2010-06-15 17:11:04

tigt folk. Beslut som säkert kan motiveras med välklingande argument, men som inte bottnar i nyfikenhet, erfarenhet eller kunskap.

Afghanistan är ett land av extremer. Bergen är höga, dalarna djupa, på vintrarna yr snön och temperaturen kryper ner mot tjugo minusgrader, om somrarna kan det vara femtio grader varmt. Man blir trött av att vara här. Ibland lämnar jag inte bostadskomplexet på flera dagar, istället ligger jag bara och svettas på mitt rum. Två böcker som jag hittar i kommitténs bibliotek blir ständiga följeslagare på mina resor.

Den första är en guidebok från 1970 skriven av amerikanskan Nancy Hatch Dupree. Hon kom till Afghanistan 1962 som diplomathustru och gifte senare om sig med arkeologen och historikern Louis Dupree. Han är död sen länge, men hon lever, bor i Kabul och är en av de mest ansedda skribenterna, en som kan hela regionen. Då det begav sig följde hon med sin man till utgrävningsplatser över hela landet. Det märks. Boken är fortfarande läsvärd, fylld som den är med essäer om kultur, historia och sedvänjor. Den andra boken är Lonely Planet, uppdaterad för två år sen, en informativ reseguide med aktuell information om hotell, transporter och säkerhet.

Jag läser böckerna parallellt och kontrasterna är slående.

1970 var Afghanistan ett enkelt, fattigt och gästfritt land, långsamt på väg att moderniseras. Idag balanserar det mellan öppet krig och eländig vardag. När Nancy Hatch Dupree tipsar om forellfiske, ridning, shopping i basarerna och besök vid gamla monument, skriver Lonely Planet om vägspärrar, Vardag i Kabul | 21

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 21

2010-06-15 17:11:04

landminor och om vart man absolut inte bör åka. Jag läser och försöker förstå vad det är jag bevittnar: en nations långsamma, smärtsamma födelse eller en färd mot undergången?

22 |

I väntan på talibanerna

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 22

2010-06-15 17:11:04

When everyone is dead the Great Game is finished. Not before.

Kim, Rudyard Kipling (1901)

Pashtunistan Det är inte böneutroparnas sorgsna klagan, utan en spänd förväntan som driver mig ur sängen. Jag smyger ner till köket, häller upp en tallrik mjölk till katten och sätter mig i en solstol på innergårdens gräsmatta. Det är fortfarande ett par timmar kvar tills Hamid dukar fram frukost i matsalen och ytterligare en timme innan fixaren Najib Haq hämtar mig i sin röda Toyota Camry. Stillheten bryts av rytandet från två Blackhawk-helikoptrar – de flyger alltid i par – som plöjer fram över den ljusblå Kabulhimlen. En vakt som sitter och sover borta vid stålporten rycker till och byter ställning. Ännu en dag randas i Kabul.

Snart börjar min resa mot de omstridda områdena nära gräns­en till Pakistan. Jag ska granska bland annat collateral damage, civila förluster i Isafstyrkornas spår.

Men kriget känns avlägset denna morgon i början av maj 2009. Solljuset är behagligt, ännu inte glödgande, katten stryker sig mot mina ben då ett sms piper till: ”Kabul City, District 9, 04.30, rocket fire and gunfire. Source: Anso.” En helt Pashtunistan | 23

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 23

2010-06-15 17:11:04

vanlig säkerhetsuppdatering från Magnus Forsberg. Sådant oroar mig inte längre. Det gör inte heller de sporadiskt återkommande varningarna om att bilburna självmordsbombare kör omkring och letar efter måltavlor i Kabul. Eller ”Kaboom” som staden kallas av hjälparbetare och diplomater.

Vi sitter i en bilkö, Najib Haq, föraren Ghulam och jag, på vägen till Jalalabad. Ett följe nomader och deras får blockerar trafiken. En herde känner uppskattande på den typiska hängröven på ett av djuren. Karakulfår eller fettsvansfår kallas de. Ju fetare rumpor desto högre pris på marknaden. Det är vår och de afghanska nomaderna är på väg från låglandet kring Jalalabad till sommarbetet i Hindukushs berg. Av säkerhetsskäl reser de i stora karavaner. Väl framme sprider de ut sig igen, för att vandra tillbaka i september och oktober.

Globalt pressas nomadfolken tillbaka, men Afghanistan går mot strömmen. Här har nomaderna blivit fler under 1900-­ talet. Till skillnad från vad man skulle kunna tro är de inte fattiga. Den som äger djur är rik; nomaderna spelar en viktig roll i landets ekonomi.

Framför oss står en konvoj lastbilar och pumpar ut av­gaser.

Bilarna lyser i intensiva pastellfärger. De pryds av handmålade bilder; vita duvor, blödande hjärtan, flammande ögon, bevingade hästar och stridsflygplan samsas med koranverser på arabiska och poesi på urdu och pashto. Konvojerna kör till Kabul från Pakistan lastade med jordbruksprodukter, bränsle, mediciner, vapen och ammunition, för att sen återvända tomma. I Afghanistan finns inte mycket värt att exportera bortsett från opium.

24 |

I väntan på talibanerna

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 24

2010-06-15 17:11:04

Under vintern 2009 ströp talibanerna transporterna längs den här vägen och medierna fylldes av bilder på brinnande fordonsvrak. En Isafoperation minskade antalet bakhåll, men fortfarande placeras vägbomber ut nattetid. Najib Haq säger att vägen kallas ”IED-Road”, Bombernas väg, men kanske vill han mest skrämma upp mig? Det finns fog för att kalla var och varannan väg i Afghanistan IED-Road.

Förkortningen står för Improvised Explosive Device, en improviserad sprängladdning. Det är den fattiga gerillans bästa vapen mot en teknologiskt överlägsen fiende. Metoden användes för första gången i stor skala av vitryska motståndsmän mot tyska armén under andra världskriget. Sen dess har taktiken förfinats i takt med den teknologiska utvecklingen – av Hizbollah i Libanon, IRA i Nordirland och upprorsmän i Irak.

Det finns en uppsjö med IED som går under olika beteckningar beroende på konstruktion; VBIED, RCIED, VOIED och så vidare. VBIED står för Vehicle Borne Improvised Explosive Device, en fordonsburen bomb med andra ord. Uppfinningsrikedomen är stor. Det finns till och med något som heter, DBIED, åsneburna bomber! Talibanerna i provinsen Helmand bussade en gång en åsna med dödlig last mot en grupp brittiska soldater. Djuret sköts ihjäl, ingen människa sårades. I provinsen Herat monterade rebellerna tidsinställda raketer på en åsna, men det egensinniga djuret sprang åt fel håll. Bortsett från de misslyckade åsnebomberna är IED talibanernas mest dödsbringande vapen.

Sprängladdningarna består av vadhelst bombmakarna kan lägga vantarna på: tuber med propangas, stridsvagns- och Pashtunistan | 25

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 25

2010-06-15 17:11:04

personminor, handgranater, explosiv trolldeg som kallas C4, 103 mm artilleripjäser och flechettegranater, som skjuter tusentals pilar i härdat stål och titan. De flesta IED detoneras med en tryckkänslig mekanism som består av två sågblad och en elkrets, men många fjärrutlöses med hjälp av mobiltelefoner, elsladdar, radiosändare och tv-spel som Playstation 2.

Isafstyrkorna försöker ligga ett steg före med motmedel och skydd. Deras bepansrade fordon byggs ständigt i nya, mer robusta versioner. Stor möda läggs också på att upptäcka bomberna i tid. Om natten skannar förarlösa plan vägarna med värmekameror, för att genom små temperaturskillnader lokalisera nedgrävda IED. Isafs kolonner sänder störsignaler på radio- och mobilfrekvenser för att blockera detonatorerna.

Bombhundar är mer effektiva, men då gäller det att veta ungefär var en IED gömts. Bästa skyddet är tips från lokal­ befolkningen.

Där ligger Isafs svaghet: få afghaner vill eller vågar tipsa dem.

Vi passerar den sista vägspärren öster om Kabul och fortsätter med svindlande hastighet på den nybyggda vägen, som kantas av branta klippväggar och stundtals löper parallellt med en flod. Körfältet är så smalt att två mötande fordon precis får plats. Jag är inte rädd för bomber, däremot för trafikolyckor. Minsta gir åt höger eller vänster leder till en frontalkrock eller kollision med bergväggen. Vi passerar flera olycksplatser och rykande bilvrak utan att sakta in. Chauffören Ghulam, en pashtun från Jalalabad, håller foten på gaspedalen och fäster blicken överallt utom på vägen framför oss.

Han talar ingen engelska, men vill gärna lära sig. Efter en 26 |

I väntan på talibanerna

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 26

2010-06-15 17:11:04

halvtimmes tragglande förmår jag honom att säga: ”I am fine.”

Najib Haq lär honom att avsluta meningen med ”in the ass.”

– I aaaöm faajnn… innn diii öass, säger Ghulam.

Under talibanregimen arbetade Najib Haq som guide åt utländska journalister. En gång reste han här med två kvinnliga brasilianska reportrar. De stoppades av soldater, men de hade korrekta resedokument, så talibanerna bad om ursäkt.

Utanför vaktkuren spelade några pojkar fotboll. En av brasilianskorna hoppade spontant in i matchen. Talibanerna trodde inte sina ögon: en kvinna som spelade fotboll, och som hon spelade! Hon dribblade bättre än alla män.

Vi närmar oss Jalalabad. På vänster sida ligger en stor konstgjord sjö. Där, pekar Haq, på andra stranden låg ett av Usama bin Ladins träningsläger. Det var förbjudet att gå dit, men man kunde se och höra övningarna på håll. En gång träffade han al-Qaida-rekryterna i Jalalabad. De kunde varken persiska eller pashto, men han talade arabiska efter sina år på koranskola i Saudiarabien. Jihadisterna var ödmjuka, djupt troende muslimer från hela världen, enligt Haq. – Dom var idealister, inte terrorister. Dom ville kämpa för islam, men kanske blev dom vilseledda? säger han. Jag undrar var dom är nu.

Det grönskande Jalalabad är en av de större städerna i landet, känd för sin saftiga mango och sin position som knutpunkt för handeln med Pakistan. Det är en renodlat afghansk stad, vad jag kan se rör sig inga utlänningar på gatorna. Däremot finns det gott om män med fantasifulla turbaner, sidenkosPashtunistan | 27

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 27

2010-06-15 17:11:04

tymer och hennafärgade skägg. Hettan är bedövande, blöt och tropisk, helt olik den torra stickande värmen i Kabul.

Jalalabad är inte vårt mål, men vi kan inte fortsätta resan förrän tidigast nästa dag. Uppdraget kräver förberedelser – och shopping. På en marknadsgata köper jag sandaler, en brun shalwar kamiz, ett traditionellt pyjamasliknande plagg, och en vit mössa som kallas pakhol och ser ut som en röksvamp i kardad ull. Med svensk mor och kambodjansk far har jag fått ett kameleontiskt utseende – i rätt mundering smälter jag in på de flesta platser i världen. Nu ser jag ut som en afghan. Skägget har jag inte rakat på månader, så med en svart turban skulle jag förvandlas till en taliban.

Ghulam skjutsar oss till Spin Gar Hotel innan han fortsätter hem till sig. Hotellet är stort, statligt och nedgånget, beläget i en prunkande park omgiven av höga murar. I lobbyn sitter två kineser i shorts i en soffa och spelar spel på sina mobil­ telefoner. På en fasansfull engelska frågar de mig var de kan få tag i afghanskt öl – och kvinnor! Jag säger åt dem att ta på sig långbyxor och glömma alla utsvävningar; det här är ett islamiskt land. Det hade de ingen aning om.

Vad gör de här? Hjälparbetare är de inte, Kina har varken bistånd eller militär i Afghanistan, däremot har landet köpt och mutat sig till utvinningsrättigheter till naturtillgångar.

Samtidigt har basarerna översvämmats med billiga kinesiska konsumtionsvaror. Sen fyra fem år massproduceras exempelvis burkor i kinesiska fabriker. En konsekvens är att tiotusentals afghanska kvinnor blivit arbetslösa – tidigare bidrog de till sina familjers försörjning genom att sy plaggen i hemmen.

28 |

I väntan på talibanerna

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 28

2010-06-15 17:11:04

Men språkförbistring gör det omöjligt att ta reda på exakt vad dessa kineser gör i Jalalabad.

När Haq och jag går upp till rummet för en tupplur ser jag ett gammalt Leninporträtt i en korridor. Jag tänker att man skulle kunna skriva Afghanistans historia utifrån vilka gäster som bott på hotellet: kung Zahir Shah, hans efterträdare Daoud Khan, KGB-överstar, talibanledare, al-Qaida-agenter och Special Forces från USA. I en avslutande betraktelse om landets framtid kunde man nämna mobilspelarna i lobbyn. Hursomhelst, när kriget är över om fem eller tjugofem år, kommer det att vara Kina, inte USA, EU eller Ryssland, som dominerar Centralasien.

Middagen består av ris, kyckling och te och serveras i en ödslig matsal. Här hade hela regeringen fått plats tillsammans med alla sina livvakter, men bortsett från tre pakistanska köpmän och två tyska journalister är Najib Haq och jag de enda gästerna. Kyparen är en kort skallig man med vitt skägg och glesa tänder. Han heter Muhammed och säger att han jobbat här sen 1970-talet. Jag frågar om de berömda gästerna men han svarar inte, han bara fnissar och pratar på om en olycklig ”mister Senator”. Jag förstår ingenting.

– Mister Senator, no happy, hihihi.

Efterhand går det upp för mig. Muhammed är – säger sig vara – impotent och kallar av outgrundliga skäl sin lem för ”mister Senator”. Han har konsulterat mullor, åldermän och mystiker för att få hjälp, men förgäves, och nu förhör han mig om potenshöjande medikamenter från Västerlandet. Piller eller sprutor? Vad kostar de? Kan jag hjälpa honom att få tag i sådant?

Pashtunistan | 29

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 29

2010-06-15 17:11:04

Kyparen broderar ut historien. Hans fru har, som han uttrycker det, inte fått sig ett rejält skjut sen ryssarna styrde landet. Förut var hon glad, nu har hon blivit retlig och säger att han inte är en riktig karl. Muhammed har i stigande desperation prövat alltmer besynnerliga dekokter, huskurer och övningar, utan att ”mister Senator” vaknat till liv. Den bara hänger där mellan benen, till ingen glädje, visar han genom att dallra slappt med armen.

Vi lägger oss tidigt. Najib Haq somnar direkt, men jag förblir vaken med huvudet fullt av grubblerier. Mest tänker jag på en artikel vars innehåll jag helst vill glömma. Den handlade om Najib Haq. Han beskrivs som en man med mycket goda kontakter med talibanerna, kontakter han odlat i åratal för att kunna klättra till det absoluta elitskiktet bland de fixare som arbetar för utländska medier. Inga underligheter så långt.

Men artikeln återger också anklagelser mot Haq. Han ska ha försett talibanerna med information som ledde till en kidnappning. En brutal historia som slutade med att kidnapparna skar halsen av två män.

Det var bara rykten och insinuationer; inga bevis lades fram. Ändå var det en obehaglig artikel, som jag inte berättat om för någon. Jag hade kunnat framstå som en oförsiktig idiot. Först tänkte jag fråga Haq om anklagelserna, men jag lät bli. Nu ligger han i dunklet längre bort i rummet och snarkar. Vad vet jag egentligen om honom? * 30 |

I väntan på talibanerna

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 30

2010-06-15 17:11:04

Haji Abdul Jabbar, femtio år, affärsman och markägare med tjocka glasögon, guidar oss genom byn Bati Kot. De glesa lerhusen liknar fort; som många pashtunska hus omges de av murar. De är tidlösa, de kunde ha byggts i fjol eller för fem hundra år sen.

Det här är Jabbars hemby, men han är bara på tillfälligt besök. Han känner sig inte säker här, utan bor med sin familj i Pakistan. Vi går mot ett av forten, vars dörr står på glänt. Därbakom finns en gårdsplan överväxt med sly och ett förfallet bostadshus. Här bodde Jabbars bror Abdul Nasir och två fattiga lantarbetarfamiljer, som i utbyte mot mat och husrum hjälpte till med sådd och skörd.

Hit, till huset i Bati Kot, en timmes bilfärd österut från Jalalabad, kom kriget den 28 april 2007.

Klockan två på natten sprängdes porten. Amerikanska soldater stormade in på gården med dragna vapen. Abdul Nasir låg och sov, men sprang upp för att se vad som stod på.

Han sköts i bröstet och dödades omedelbart tillsammans med sin fru.

Vi går omkring på innergården och Jabbar pekar och berättar. En skock barn med vilda ögon och magra armar följer efter oss. Han lyfter upp en liten pojke, två år gammal. Det här, säger han, är Hamid, son till en av lantarbetarna, föräldralös nu. Med sina klarblå ögon, sin ljusa hud och röda kalufs ser pojken irländsk ut. Det är för att han är nuristanier, förklarar Jabbar. Nuristanierna påstås vara ättlingar till Alexander den stores soldater från Makedonien. Pojken ser undernärd ut.

Pashtunistan | 31

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 31

2010-06-15 17:11:04

Hamid diade sin mamma när soldaterna öppnade eld.

Hon dödades, liksom pappan och en storasyster, men babyn klarade sig helt oskadd. Han förstod inte att hon var död. Byborna som hittade babyn förundrades över att han såg så vacker och rofylld ut. Han grät inte ens, utan bara låg där mitt i massakern, på sin mamma, vars kropp långsamt svalnade.

Fem människor var döda och många fler sårade. Idag är Hamid snart tre år, men enligt vår ledsagare är han inte som ett vanligt barn: – Det var ett mirakel att han överlevde. Byborna kallar honom den magiska babyn, han är helig, han besitter en särskild kraft … ja, det är i alla fall vad folk i byn säger.

När vi är på väg att ge oss av kliver en kvinna fram ur porten till boningshuset. Det är lille Hamids faster. Bakom henne tittar två tjejer i yngre tonåren fram. På Haqs och Jabbars miner inser jag att det är oväntat och opassande att kvinnor överhuvudtaget visar sig för en främling. Kvinnan bär dessutom ingen burka utan är klädd i en färgglad, smutsig särk.

Hennes ansikte är förvridet och hon brister ut i en lång, skärande gäll klagan, på gränsen till hysteri: – Se på dessa barn, hur ska jag kunna försörja dom utan en man i huset? Vi är en anständig familj, vi har inte gjort nåt ont. Min man är död, min son, han heter Baraka Shah, han greps och fördes till amerikanernas fängelse Bagram, och jag har inte hört av honom sen dess, på två år. Snälla, hjälp mig!

Jag ber inte om pengar, kompensation eller en ursäkt. Jag vill bara ha min son tillbaka. Bara min son! Säg det till dom amerikanska soldaterna, snälla ni, ni måste framföra min bön!

32 |

I väntan på talibanerna

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 32

2010-06-15 17:11:04

Hennes röst – jag har aldrig hört en sådan röst. Ändå vet jag att jag inte kommer göra några förfrågningar om den försvunne. Det enda jag kan komma på just nu är att ge fastern lite pengar, innan vi, svettdrypande av solen som brinner ovanför oss, flyr huset där dessa jordens fördömda bor. Det dröjer flera minuter innan Ghulam lyckas starta motorn.

Som stora snöflingor seglar pollen genom den stillastående luften. Min blick följer en trollslända på väg bort härifrån.

Varför stormade Isafstyrkorna huset i Bati Kot? Haji Abdul Jabbar har en teori. Hans familj ligger i fejd med en annan släkt om en bit bördig mark utanför byn. Han tror att det är de som ljugit för amerikanerna och sagt att huset var ett gömställe för talibaner.

Isafstyrkornas presstalesmän ger en annan version. De säger att det var ett framgångsrikt tillslag mot en terroristcell, men de beklagar de civila dödsfallen. Det är maktens berättelse. Den behöver inte vara falsk. Antingen har Jabbar och byborna fört mig bakom ljuset, eller så ljuger Isafs talesmän.

Nu växer stödet i byn för talibanerna enligt Haji Abdul Jabbar. Men vad vill han själv? Nej, han vill inte gå med i gerillan, han vill emigrera till Europa, där hans barn skulle kunna få en framtid. Själv undrar jag vad det kommer bli av lille Hamid. Kommer han växa upp i ett fritt och fredligt Afghanistan? Eller blir han en mujahid, besatt av att hämnas sina föräldrars död?

Vårt jobb är avslutat och vi hade helst rest tillbaka till Jalalabad genast, men Jabbar insisterar på att vi ska äta middag Pashtunistan | 33

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 33

2010-06-15 17:11:04

med byäldstarna. Vi sjunker ner på en mjuk matta i byns gästmatsal tillsammans med ett tjugotal män. Två pojkar rullar ut en lång duk av läder som matbord. Snart dukas måltiden fram: ris med russin och sönderkokt lamm, oljiga såser, yoghurt, tomater, nötter, lök och gröna pepparfrukter. En skumögd byäldste med halvmeterlångt skägg tar tag i mig och placerar mig vid ena kortänden, hedersplatsen vill jag tro. När jag ätit upp lägger han, trots mina protester, upp ännu en portion på min tallrik.

Vi är inte de enda gästerna. Här finns också en man från FATA , de autonoma klanområdena i Pakistan som är bas för talibanerna och al-Qaida. Jag minns fortfarande hans sirliga, gammalmodiga engelska och de melankoliska, mörka ögonen, som blivit ännu mörkare av blåsvart traditionellt smink som påminner om kajal. Vet du vad det är för skillnad på en pathan, en pakhtun och en pashtun? frågar han. Det har jag ingen aning om, och han förklarar det inte heller. Istället berättar mannen att utländska krafter, både säkerhetstjänster och jihadister, förvandlat hans hemtrakter till ett slagfält.

Han talar om mord, hunger, missilattacker från himlen och brinnande byar.

– Dom dödar människor som man dödar fåglar, säger han.

Talibanerna, amerikanerna, pakistanierna? Det är oklart vilka han syftar på men han fortsätter: – Egentligen borde man inte ens döda fåglar. Dom är också levande varelser.

Nästa dag ska vi bege oss till de klanstyrda områdena på den afghanska sidan om gränsen, nära FATA i Pakistan. En re34 |

I väntan på talibanerna

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 34

2010-06-15 17:11:04

gion som alla försöker kontrollera – klaner, talibaner, krigsherrar, regeringstrupper och amerikaner. Detta är den östra fronten i kriget mot talibanerna, en front som sträcker sig från provinserna Laghman, Kunar och Nuristan, norr om provinsen Nangarhar där vi befinner oss, och vidare söderut till Logar, Paktia och Paktika. Här finns flera talibangrupper: Hezb-e Islami Gulbuddin, Tora Boras militärfront, Haqqanioch Mansur-nätverken. De är självständiga men löst allierade med de ursprungliga talibanerna, vars bas finns längre söderut, i provinserna Kandahar och Helmand, där de hårdaste striderna rasar.

Det är så lätt, tänker jag. Man hyr en bil, en chaufför och en tolk med kontakter, sen är det bara att köra rakt in i detta mytomspunna land. * Opiummarknaden i Ghani Khel är stängd, men för inte så länge sen såldes råopium lika öppet som potatis, lök, ris och mango i basaren. Ett kilo kostade två hundra dollar, minns Najib Haq. Han reste hit till byn sydväst om Jalalabad med ett amerikanskt tv-team, eskorterat av tjugo afghanska legosoldater. När opiumhandlarna såg tv-kamerorna fick de bråttom att stänga butikerna; de ville inte bli filmade. Men soldaterna slog och hotade dem tills de visade upp sina varor.

Droghandeln fortsätter, enligt Haq, men sker numera i det fördolda. Vi dricker te och äter bröd och yoghurt på en enkel restaurang innan vi reser vidare mot den pakistanska gränPashtunistan | 35

Inlaga I väntan på Talibanerna 6.indd 35

2010-06-15 17:11:04