9789170375347

ANNA RINGBERG

ANNA RINGBERG

BOYS

Ordfront Stockholm 2010

3

Inlaga3 Boys.indd 3

2010-05-18 12:57:37

Anna Ringberg: Boys Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se | forlaget@ordfront.se

Copyright ©: Anna Ringberg 2010 Omslagsform: Kerstin Hanson Omslagsfoto: Tracy R. Författarfoto: Helene Ringberg Grafisk form: Göran Skarbrandt Tryck: Scandbook, Falun 2010 ISBN: 978-91-7037-534-7

4

Inlaga3 Boys.indd 4

2010-05-18 12:57:37

1 Det har slutat snöa nu, så jag slår av vindrutetorkarna och njuter av tystnaden, bara ljudet av däcken mot vägen hörs, inga andra bilar, inga mänskor heller. Inte ens vid macken var det folk, men så är det ju snart jul, man håller sig inne.

Det är sig likt här, samma hus, samma träd. Än syns inget av stormen som man varnat för på väderleksrapporten, snön virvlar inte upp och träden står raka nedanför radhusområdet. Jag kör förbi länga A, B, C och D, contain­ rarna, pulkorna som står lutade mot cykelstället. I fönstren lyser adventsstakar och julstjärnor.

En rondell och sen följer två kilometer slingrig väg innan man kommer till nerförsbacken där området börjar. När jag är framme vid backen släpper jag gasen och rullar. Granarna med sina snötäckta toppar far förbi och en bit bort skymtar ett staket där en hund brukade stå och skälla förr, en schäfer tror jag det var, och ibland pekade jag finger åt den, fuck you. Sen var det dags att dra i snöret, samla ihop vantar eller böcker eller vad det nu var, kolla att man inte tappat busskortet eller plånboken, att det inte var nån annan som skulle av, och så stannade bussen och det pyste lite när dörren öppnades, luktade bränt gummi. Busschauffören sträckte ut handen och vinkade ibland.

Men nu ser jag varken schäfern eller bussen, bara skog på bägge sidor vägen, smutsig snö i drivor, ett gammalt bildäck på 5

Inlaga3 Boys.indd 5

2010-05-18 12:57:37

trottoaren, en blå plastremsa som fladdrar från en gren. Och ovanför allt är himlen fortfarande vit. Man har byggt sönder här ute, säger pappa, men hittills märks det inte. Området känns fortfarande öde.

När jag kommit nerför backen gasar jag och fortsätter fram till busshållplatsen. Jag rör lite på fötterna för att få igång cirkulationen, både fingrarna och tårna är stela. Men det handlar ju bara om några timmar, sen är det bilen igen, hem, en varm dusch. Annikas famn. Några timmar i en iskall stuga kan jag klara av.

Nu åker jag förbi den gamla busskuren med samma trasiga tak som förr, och där ligger en glömd kasse på bänken.

Här stannade bussen och jag klev av. Gick och balanserade på kanten av trottoaren, tänkte igenom vad som hänt i skolan, undrade vad som skulle hända när jag kom hem, drog i remmen som busskortet satt fast i, tuggade på plastfodralet så att det kom in spott och kortet luckrades upp i kanterna. Jag kan känna den smaken nu.

Snart är hållplatsen bakom mig och jag är framme vid vår väg, den som går ända till stugan. Fortfarande sitter ingen skylt här – vad den heter står på kartan, men bor man här säger man bara allén eller vägen till bussen.

Ner i allén ska jag svänga, slår på blinkers. Det känns inte så, men det har gått tjugo år sen jag var här. Tjugo år. Då var det farmor som körde en likadan bil som min, vi skulle åt andra hållet och hon hade sagt att ”när maten är äten är middagen hållen” och då var det inget mer med den saken, det förstod jag redan då, och pappa höll mig för hårt i handen där vi satt i baksätet men jag sa inget om det, bara lutade mig närmare honom. Konstigt hur tiden går, kan inte låta bli att tänka så fastän jag hör hur sliten frasen låter.

6

Inlaga3 Boys.indd 6

2010-05-18 12:57:37

Kastar en blick i backspegeln, inget där. Det visslar lite om fönstren när jag svänger ner. Man sandar aldrig ända ut på småvägarna så jag saktar in och hjulen snurrar i snömodden, men det ska inte vara nån fara för jag har just bytt ut dom gamla slitna dubbdäcken mot nya. Det tar mig en minut att köra allén fram och sen svänga in på raksträckan mellan stugan och grannens tomt. Nu är jag snart framme. Pappa kommer bli förvånad. Vafan, är du här redan, säger han nog och så kramar han om mig där i hallen. Jag ser den scenen framför mig.

Men samtidigt får jag syn på nåt annat. En bit in från vägen, vid grannens hönshus, står två män. Den ena har en röd jacka, det är nog därför jag ser dom, den andra håller i en stång eller kvast som han verkar pressa neråt, och där på marken ligger nåt som rör sig – först ser jag inte vad.

I vanliga fall skulle jag bara kört förbi, men det gör jag inte nu, vet inte varför och senare ska jag ångra allt det här, men jag bromsar och svänger in till vägkanten, stannar där, och en sekund hinner jag titta innan dom får syn på mig.

Det är en hund. Mannen som håller i stången motar ner den, sådär som dom gör på teve när dom fångar in gathundar, medan den andra skriker nåt, det låter som ”håll den”, och när han vänder sig om ser jag att det är grannen, Leif. Fastän han är en bit bort och rutan är immig känner jag igen mustaschen och glasögonen. Kanske ser han inte vem jag är, men jag nickar ändå.

Och efter nicken går det ju inte att bara köra därifrån känns det som, så jag stänger av motorn och släpper ratten, drar upp blixtlåset på min jacka, tar på mig mössa och halsduk, stoppar handskarna i fickan och kliver ur bilen, smäller igen dörren.

Dom tittar på mig, både Leif och den andra killen. Fast7

Inlaga3 Boys.indd 7

2010-05-18 12:57:37

än kylan biter i ansiktet ler jag medan jag närmar mig, i udda situationer ler jag, som många andra, per automatik. Kanske är det minus tio nu. För runt två timmar sen, när jag stannade till vid en kiosk och köpte kaffe och en fralla, var det nog bara fem grader under nollan och det blåste inte, jag behövde inte ens ha mössa. Men alltid är det kallare än vad man tror här ute och allra kallast är det på den här sträckan av vägen.

Alltid gick man och frös.

Leif ler han också, drar i jackan. När vi senast sågs var jag tolv och folk brukar inte känna igen mig ens när dom sett mig några dagar tidigare – man kan säga att jag har ett neutralt utseende, är ganska fyrkantig med råttfärgat hår och blågrå ögon – men han nickar och gnuggar händerna mot varann innan han hälsar. ”Det är väl Matti?” ”Ja, jo, det är jag. Hej Leif.”

Hans hand är kallare än min och han har inga handskar. Överhuvudtaget ser han för tunnklädd ut – jackan är en sån där fodrad flanellskjorta som han hade också på somrarna, och den är inte knäppt, man ser t-shirten under och halsen är rödflammig, bara det där ärret under adamsäpplet är vitt.

Han byter fot. Vi fortsätter le, tittar först inte ner på hunden, utan på varann. Och han gör en ansats till att säga nåt, kanske fråga vad jag gör där och varför i kostymbyxor, men det blir bara ett hummande och jag svarar inte på frågan han inte ställde, känns inte som att det är läge och jag vet inte heller om han är bjuden. ”Hej.” Det är han med stången som säger det. Men han sträcker inte fram handen utan håller kvar sitt grepp. ”Hej.” 8

Inlaga3 Boys.indd 8

2010-05-18 12:57:37

Vi nickar. Han ser ut att vara i min ålder, har kinder ärrade av acne och en keps från BBK skytteklubb, likadan som man hade i plugget. Hej och hå, BBK! Fast han var inte med på den tiden, då skulle jag känt igen honom.

Leif flinar, liksom ursäktande. Vi står ganska nära varann, han, jag och killen, och mellan oss ligger hunden som inte har gett ifrån sig ett ljud än. Nu tittar Leif på den. ”Jaha du.”

Stilla på sidan, med benen utsträckta och med stångens järnögla runt halsen ligger den. Nån farlig hund ser det inte ut att vara, i alla fall inte nån kamphund, den är ganska liten och väldigt smal, morrar inte och ser inte stark ut heller. Pälsen är beige med vita fläckar på svanstippen och i pannan. Ena örat blöder det ur. ”Nu håller den sig lugn.”

Killen säger så till Leif och Leif svarar med ett ”visst”, men ser nervös ut, snörper med munnen som om tungan kliar. Den minen känner jag igen. En av mina klienter gör precis så när han vill markera att jag ska vara tyst, om han till exempel berättar nåt och jag fogar in en fråga gör han sådär och jag brukar tystna då, men nu borde jag visa att situationen inte är avvikande, säga nåt som markerar att det här är inget jag reagerar starkt på, fast jag kommer inte på vad det skulle vara så istället blir jag tyst.

Det blåser lite. Uppe på vägen är det stilla, ingen trafik hörs.

Himlen har mörknat en aning. Killen vrider på BBK-kepsen innan han drar stången åt sidan så att hunden rycker till. ”Ska vi ta in den i bilen?”

Leif tar upp händerna ur byxfickorna. ”Gör det.”

Och jag säger okej när han tittar på mig, bara för att säga 9

Inlaga3 Boys.indd 9

2010-05-18 12:57:37

nåt. Jobbar inte han med djur på nåt sätt, kanske som veterinär, i så fall är det här säkert i sin ordning, tänker jag då. Men när vi skilts åt kommer jag på att en veterinär nog inte fångar in husdjur på det sättet, att jag skulle anat nåt redan där vid hönshuset, skulle frågat varför dom fångat den.

Det låter som gråt när den piper. När killen drar i stången reser den sig som en nyfödd kalv, hänger med huvet i stålöglan och stapplar fram. Dom går mot en stor vit bil, den som Leif körde också förr, alltid hade massa byggmaterial och foder i.

Leif och jag står kvar och tittar på dom. Vid våra fötter syns en blodfläck som liknar en blomma, vallmo kanske, men Leif sparkar så att blodet täcks över och stampar till snön.

Det är kallt nu, har börjat blåsa mer. Nere i hästhagen virvlar snön upp, man hör hur vinden river i trädkronorna runt oss, och det vita älggräset vid dikeskanten viker sig. Vintern har just kommit men den är ovanligt kall. Jag blåser varm luft i händerna innan jag tar på mig mina handskar och ska just säga nåt om vädret när Leif skrattar lite nervöst, så verkar det i alla fall, men hans ansikte är svårt att läsa och han vänder sig delvis bort eftersom han tittar på sin bil, trevar i fickan och får upp nycklarna.

Men killen har redan öppnat bakluckan och tagit in hunden där, slår nu igen luckan, går och sätter sig i passagerarsätet. Ändå har Leif nycklarna framme. Han vill åka, men kanske tror han att jag vill prata. Borde jag säga hej då nu? Han skramlar med nycklarna, flyttar dom från ena handen till den andra, sen tittar han på mig. ”Äh, kom med så förklarar jag.”

Klockan är bara fyra, jag är för tidig. Nuförtiden är jag ofta för tidig har jag märkt, får stå och vänta överallt, hinner ofta läsa igenom dom gamla anteckningarna innan klienten 10

Inlaga3 Boys.indd 10

2010-05-18 12:57:37

kommer in, hinner koka kaffe och ställa fram innan vi har möte. Har jag blivit vuxen så var det på tiden.

En stund står jag tyst och tittar på bilen jag med, men egentligen funderar jag inte på om jag ska följa med eller inte; i det här läget vill jag veta fortsättningen på historien, det är klart, och dessutom vore det oartigt att bara försvinna när han ber mig komma med.

Jag nickar. ”Okej då.”

Så fort jag hoppat in i baksätet kör Leif tillbaka samma väg som jag kom, förbi busshållplatsen där kassen ligger kvar på bänken, bildäcket, plastremsan i trädet, uppför samma backe, förbi samma granar, samma snödrivor, men inte förbi rondellen och radhusområdet. Innan dess svänger han in på en skogsväg, en som jag svängt in på många gånger.

Killen i kepsen nynnar på en melodi jag inte känner till medan Leif och jag sitter tysta. Bakom min rygg är ett galler och bakom det hunden. Troligtvis har den varit på rymmen länge för den är så mager att revbenen syns och den verkar utmattad, har svårt att andas. Trots att jag inte kan nåt om hundar ser jag att den här inte är frisk. Nu ligger den ner och slickar sin ena tass, vänder trampdynan uppåt och tuggar lite på den så att huden över nosen veckas.

När jag lutar mig närmare gallret får den syn på mig, öppnar munnen och saliv rinner ner längs halsen. Jag vänder mig om.

Möter Leifs blick i backspegeln. Han slickar sig på överläppen, under mustaschen, sen ler han. ”Det här vart ju lite tokigt.”

Jag hummar till svar. Vad ska man säga? Han lyfter på rumpan och pular ner en snusdosa i bakfickan, tittar i backspegeln igen. Vi fortsätter fram på skogsvägen som blivit gropig.

11

Inlaga3 Boys.indd 11

2010-05-18 12:57:37

”Men nu är det som så … att hunden här har gett oss en jävla massa problem, kan man säga. Den har attackerat flera här omkring och för ett tag sen gick den på en kille i centrum, alltså nu klarade han sig och snuten nöjde sig med att ge en varning, va. Men det funkar inte. Vi kan inte ha det så.”

Efter att ha sagt ”vi kan inte ha det så”, tar han tag i den andra killens axel, men tittar fortfarande på mig. ”För dom som har barn blir det förstås ohållbart, va. Jocke här har två små flickor och dom kan knappt vara ute på tomten och leka eller så. Du vet den där hunden är riktigt jävla aggressiv.”

Jag nickar. Jocke säger ingenting. När Leif rättat till glasögonen slutar han titta på mig i backspegeln, och jag tittar ut. Nu vet jag precis var vi är. Här kommer stigen som var avspärrad med en bom förr. Just det. Den svängde vi förbi när vi kom farande på våra bmx:ar, på väg till sandtaget. Det måste vara dit vi är på väg nu också, till sandtaget, för så mycket annat finns inte åt det här hållet, om man inte kör genom hela skogen för att komma ut på motorvägen, men dit och tillbaka skulle ta två timmar och det är ingen liten sväng ens om man bor här.

När Leif slår på helljuset märker man att det redan börjat skymma och det snöar också – lätta flingor singlar ner i ljuset från strålkastarna medan vi glider fram på den smala vägen.

Nu har vi kommit till raksträckan där vi brukade rejsa. Då var vägen inte lika gropig som nu, det gick undan, och pappa var alltid snabbast när det inte var kurvigt, han bara försvann framför mig fastän jag trampade allt jag hade. Det var den sommaren när det hände, sista sommaren, den med snoppmot-snopp och geväret i båthuset. Sisten fram får börja vara domare. Vi gav varann poäng på tricken. Nu kör vi förbi diket 12

Inlaga3 Boys.indd 12

2010-05-18 12:57:37

som vi hoppade över och det pirrar i magen; jag minns hur det kändes när man störtade nerför backen och cykeln skakade så man fick stånd, när man for över diket som om man flög, vinden i håret, suget i magen och en salt smak i munnen.

Bakom mig har hunden ställt sig upp och står och vinglar framme vid gallret, med halvstängda ögon, sänkt huvud och en blodrand över ansiktet, som en indianmålning. Jag lutar mig fram lite. ”Vad ska ni … ska ni avliva den eller?” ”Vi måste.” ”Jo, jag kan tänka mig …” ”Det är sista utvägen alltså. Det är inget vi vill, men jag menar, vad ska vi göra, ringa polisen är ju inte direkt bättre och väntar vi så slutar det med att en av våra ungar råkar riktigt illa ut.” ”Så hur ska ni göra det?” ”Man skjuter den i skallen, det räcker med ett skott och den känner inget så det är ju bättre än att polisen ska komma och göra det, eller hur?”

Bakom mig gnyr hunden. Jag tycker inte om det lätet, skulle vilja hålla för öronen, men nu försöker jag tänka bort det istället. Kan du inte vara tyst? Nej, den fortsätter. Vi åker förbi ett gult hus, den enda byggnaden längs denna väg, där har man aldrig sett en själ, nån tappade det på väg nån annanstans, så känns det. Det är släckt där inne och troligtvis bor det ingen där, har kanske aldrig gjort det, inte ens när jag och pappa pallade äpplen. Hunden låter fortfarande, högre nu, det går inte att tänka bort.

Men vi är framme, man kan skymta sandtaget, och Leif stannar bilen. Han tar av sig bältet och vänder sig om med en rynka mellan ögonbrynen och med snusrester i mustaschen.

13

Inlaga3 Boys.indd 13

2010-05-18 12:57:37

”Okej.”

Utanför fönstret dalar snöflingorna ner. Det har mörknat, om några timmar kommer stjärnorna kanske fram. ”Okej. Här tar vi ut den. Vi har ju ett sånt koppel som man kan hålla den på avstånd med, så Jocke här håller och jag går några steg bort och sen skjuter jag ett skott. Det går snabbt.” ”Okej.”

Säger jag. Och då lutar sig Leif fram mellan sätena och lägger handen på mitt knä, tar tag om det. Fingrarna är fortfarande röda av kylan, naglarna lite för långa. ”Tack Matti, tack för att du fattar. Du vet hunden hade ändå blivit avlivad så småningom, men då skulle den ha attackerat ännu fler mänskor och det kunde gått dåligt, ja du vet.”

Nej, jag vet förstås inte, men jag kan heller inte invända.

När dom går ur bilen sitter jag kvar en stund, tänker att det är meningen att jag ska vänta, att jag kan veva ner fönstret och ta en cigg medan dom går iväg och gör sitt, men när jag hör att dom ställt sig precis bakom bilen tar jag på mig mössan och går efter.

Snö blåser in innanför kragen, jag drar ner mössan över öronen. Där bakom bilen står dom beredda, Jocke med stången och Leif med skjortan fladdrande i blåsten och med geväret under armen, men än har dom inte öppnat luckan. Leif frågar om jag kan göra det. ”Öppnar du?”

Själv kontrollerar han ammunitionen medan snön samlas på hans huvud och axlar och glasögonen immar igen.

Hunden har lagt sig ner, men när luckan öppnas ställer den sig upp på darrande ben. Står så stilla den kan och tittar på mig, ser lite glad ut, som om jag kom med godis. Nej du, du ska få ett skott i huvet, vi skjuter dig nu. Den fattar nog inte det, för 14

Inlaga3 Boys.indd 14

2010-05-18 12:57:37

den försöker inte slinka undan när Jocke kommer fram bakom mig och sticker in stålöglan. Han för den långsamt över huvet, sen drar han åt, kollar över sin axel. ”Klar?” ”Klar.”

Fem steg bort står Leif, siktar nu och nickar åt mig att gå åt sidan, men jag fastnar en stund, ser in i hundens ögon. Den blinkar. En sträng blod hänger från tungan. Förutom vinden är det tyst. Ljudet från trafiken på motorleden når inte hit, och hunden gnäller inte längre.

Borde jag säga nåt? ”Flytta på dig, Matti!”

Jag flyttar på mig. Ställer mig vid sidan av bilen och tittar på när Jocke drar i stången. Han drar en gång, en gång till, men hunden hoppar inte ut utan sätter sig på baken, försöker dra bak huvet och spjärnar emot som om den nu när det är alldeles för sent anar nåt, kanske inser vad ett gevär är. Du ska bli skjuten i huvet, ja, så är det.

Leif lägger en loska i snön. ”Kom igen då.”

Jocke ställer sig mer bredbent och rycker tag ordentligt, neråt, men det hjälper inte, tvärtom: hunden kastar huvet åt sidan och krumbuktar sig, slänger sig hit och dit. ”Vafan!”

Första gången den snärjer runt håller Jocke emot, men andra gången tappar han greppet om stången som ramlar i marken och då duckar hunden och kommer ur öglan. En sekund står den stilla, ser ut att ta sats. ”Ta den!”

Leif pekar med hela handen på hunden och nu borde jag smälla igen luckan, men istället tar jag ett kliv framåt så att jag 15

Inlaga3 Boys.indd 15

2010-05-18 12:57:37

står mittemot den, med händerna utsträckta framför mig och utan handskar. Sen hinner jag inte se vad som händer men det hugger till, känns som ett getingstick, och jag ramlar omkull.

Jo, jag ramlar faktiskt omkull.

Några sekunder senare hörs ett skott. Ett gällt gnäll. Och strax ett skott till. När jag ska resa mig ser jag att det rinner blod från fingrarna, att det är höger hand, och jag trycker den emot mig, det dunkar upp i armen och ut i axeln. Hunden syns inte till men några steg bort står Leif med geväret höjt, tittar inte bakåt när han pratar. ”Har du skadat dig?”

Jag skakar på huvet. ”Nänä.” ”Bra. Vänta här. Vänta här bara.”

I mörkret och snöfallet, längs vägen vi kom ifrån, springer Jocke och man kan höra att han svär, men man ser honom knappt. Innan Leif springer åt samma håll gör han en gest med handen, kanske vinkar han, och snart är också han försvunnen.

Bara jag står kvar vid sandtaget, lutad mot bilen, och det ringer i öronen. Står där och håller om den skadade handen, lyssnar efter skrik eller skott ett tag, men hör inget, bara blåsten och mina snörvlingar.

Snön yr. Vid mina fötter syns flera små blodfläckar, jag vet inte om dom kommer från mig eller hunden men jag trampar lite snö över och drar in handen i jackärmen, det sticker till när den snuddar tyget. Försiktigt masserar jag axeln och armen med vänsterhanden, försöker röra lite på fingrarna.

Står där ett tag och lutar huvet mot bilen. Snöflingor faller ner i mitt ansikte. Jaha ja, Annika. Så har man hamnat här vid sandtaget med några grannar, blivit biten av en hund.

Inte hade man tänkt sig det, men ändå är det väl typiskt?

16

Inlaga3 Boys.indd 16

2010-05-18 12:57:37

Jag kan inte låta bli att flina, fastän det gör ont. Du skulle se mig nu.

När jag åkte hemifrån stod hon i hallen, inlindad i täcket, satte sin hand på min arm: ”Är du säker på att jag inte ska följa med?” och ”Men lovar du att höra av dig om det skulle vara nåt, lovar du det?” Men jag ska vänta en stund med att ringa, bättre att ta det när jag kommit till pappa och kan stänga om mig.

Handen värker och det är kallt. Kanske kommer dom inte på länge, det är ingen idé att stå ute och vänta. När jag slagit igen bakluckan sätter jag mig i bilen igen, och på golvet hittar jag en tidning som jag kan riva några sidor ur och torka såret med. Först då ser jag tandmärkena – tre på handryggen och ett i skinnet mellan tummen och pekfingret, ganska djupa sår och det blöder fortfarande mycket. Det här är ett riktigt bett, det ser man.

Jag torkar rent så gott det går och sen virar jag min halsduk om, låter handen ligga still i knät. Vinden viner. Jag lutar mig bakåt och väntar, är ju van vid att vänta nuförtiden och jag har inget annat att ha bråttom till. Det finns inget särskilt jag måste göra istället för att sitta där i bilen, ingenting alls. Det är varmt och luktar lite sött, som billig parfym. Jag blundar en stund, ser hur hunden hoppar åt sidan, kränger med huvet, kommer ur öglan, och jag känner nästan hugget i handen igen.

Först när dom går framför bilen syns dom, men deras röster har hörts en stund innan dess. Dom tjafsar. Bara enskilda ord hörs: ditt fel, hunden, fattar du inte. Säkert har dom varit borta i mer än en halvtimme. Jag somnade till.

Leif sätter sig i förarsätet, kilar in geväret mellan benen, och Jocke som inte längre har på sig kepsen hoppar in på andra sidan. Det har blivit kallt i bilen. Jag lutar mig fram. ”Vad hände?”

17

Inlaga3 Boys.indd 17

2010-05-18 12:57:37

Men Leif svarar inte. Han bara startar och backar ut på vägen igen, samma som vi kom ifrån såklart, och så kör vi tillbaka men det går snabbare nu – snabbare än jag hade velat köra i mörker och på en hal skogsväg. Ingen idé att säga nåt mer, det inser jag, och jag kan ju själv räkna ut vad som hänt, dom har ju ingen hund med sig tillbaka. Jocke håller på med sin mobiltelefon och jag sitter framåtlutad och tittar på vägen mellan framsätena. I fickan har jag ciggpaketet som jag knyter ena handen om, den andra bultar det i och nu syns små blodfläckar på halsduken.

Efter en stund slår Leif handen mot knät. ”Okej, jag sköt den i bakbenet så den lever nog ett tag till tyvärr, men inte över natten. Blodförlusten tar den snart, så är det.” ”Jaha.” ”Jorå.”

Han rättar till glasögonen. Vi kör förbi guppen, öppningen i staketet, raksträckan där vi brukade rejsa, det där ensamma gula huset, och det har slutat snöa nu. Leif saktar ner lite och när vi är framme vid stora vägen släpper han gasen, vevar ner rutan och hivar ut sin prilla. Kall luft strömmar in innan han vevar upp den.

Jag möter hans blick i backspegeln. ”Du slog dig inte när du ramlade, va?” ”Nä … men jag fick ett bett i handen, inget farligt alltså.” ”Den högg dig?” ”Jag vet inte …” ”Den hugger alltså, det gör den. Få se!”

Med ens stannar han bilen, vänder sig om och gör en gest, liksom ja, men kom igen då. Också Jocke vänder sig om och tittar på halsduken, så jag virar försiktigt upp den. Handen har 18

Inlaga3 Boys.indd 18

2010-05-18 12:57:37

svullnat rätt mycket nu, så pass att det inte är nåt mellanrum mellan fingrarna, och när jag lägger den på knät känns den som nåt som inte längre hör till min kropp. Jocke suger in luft mellan tänderna och vrider bort huvet, men Leif tar tag runt min handled och petar på såren. ”Aj fan. Det här ser inte bra ut, vettu. Det här skulle du till en läkare med egentligen. Vi får tvätta med sprit och binda om skiten. Du åker inte hem ikväll, va?”

Han släpper inte greppet när han tittar på mig över glas­ ögonen, men jag drar till mig handen och skakar på huvet. ”Nä, men jag …” ”Du låter Marianne ta hand om det där, hon kan sånt, du vet det där måste man tvätta ordentligt.”

Det blöder inte längre men ludd från tyget har fastnat i det stelnade blodet och jag kan inte böja fingrarna helt och hållet.

Det är inte bra.

Jag lindar försiktigt om halsduken igen, stoppar ner handen i jackfickan och ler. ”Jag har en förbandslåda i bilen så det är ingen fara.” ”Det där ska du inte göra själv.” ”Men det går bra.” ”Nä du.”

Han petar upp glasögonen och pekar på min ficka. ”Du låter Marianne kolla på det.”

Marianne borde vara hans fru, men vad jag minns hette hon nåt annat, kanske Eva, fast det spelar ingen roll, han kan ju ha gift om sig, folk gifter ju om sig och det har gått tjugo år. Tjugo år. Jag slår bort den tanken när den kommer för den ger mig svindel – tänk hur gammal jag är, tänk hur mycket av livet … ”Det är ingen fara.”

Det där säger jag med bestämd röst som ett sista bud, men 19

Inlaga3 Boys.indd 19

2010-05-18 12:57:37

han startar inte bilen och kör vidare, och det ser man förresten på hans ansikte att han är envis, en mänska med stramt klippt mustasch och ett vitt ärr på halsen, en sån som alltid ska ha sista ordet. ”Jo, det är det.” ”Men Leif, jag lovar …” ”Du följer med.” ”Okej då, okej, jag följer med då.”

När jag sagt det klappar han mig på axeln så det ilar ner i fingrarna. Nu är det snart helt svart ute och jag inser att jag inte kommer gå till pappa ikväll, att det blir för sent.

Så åker vi igen.

När vi stannat vid hönshuset hoppar Jocke ur med ett ”vi ses”, smäller igen dörren efter sig och försvinner åt andra hållet, bort mot dom mer nybyggda villorna uppe på höjden, de som pappa svurit över, han verkar ha bråttom.

Själv sitter jag kvar i baksätet. Det blir en stunds tystnad, Leif gräver efter snusdosan i fickorna, jag drar åt halsduken runt handen, tittar på hans breda nacke. Han bakar en prilla.

När han vänder sig om, tar tag i stolsryggen och sticker fram sitt huvud känns det som att vi är två klasskompisar som pratar mellan bänkraderna, för han har en sån ton också. ”Jo Matti, bara så att vi vet, det här stannar mellan oss, va?

Du säger inget hemma hos mig?” ”Nä visst.”

Där stoppar han in prillan, rättar till den med tungan. ”Det är bra. Du vet dom fattar inte. Det har ju inget att göra med Lasse. Jag gillar ju din pappa, men han kan inte ta hand om en hund.”

Har jag hört fel? En sekund tror jag det, men det har jag 20

Inlaga3 Boys.indd 20

2010-05-18 12:57:37

inte. ”Pappa”, han sa det. Han sitter ju rätt framför mig och han talar tydligt. Jag lutar mig fram. ”Vänta nu här. Vad är det du säger?”

21

Inlaga3 Boys.indd 21

2010-05-18 12:57:37

2 Så fort Lasse öppnar ögonen och ser att han ligger under köksbordet vill han bara somna om, sova bort den här dagen, men fastän han blundar och kurar ihop sig går det inte. Trött är han ju men ändå helt vaken, som om nån hade stått och hållit en flaska rödsprit rätt under näsan på honom.

Så är det ibland, orättvist – när man vill vara pigg är man trött och vice versa, ingen ordning på det hela, ingen jävla ordning alls och det blir inte bättre när man blir äldre, tvärtom, det är väl först då man börjar tänka på det och ändå är rätt tacksam när det väl funkar som det ska, när man somnar trött och vaknar pigg, men sen så händer det ju mer och mer sällan ju äldre man blir.

Och nu kan han inte somna om, det står klart. Han fryser ännu mer än vad han brukar, makar sig lite närmare väggen, som en padda i en dyngpöl, klämmer en våt fis och känner hur den smyger upp mellan skinkorna.

Kanske har han blivit känsligare nu när han tagit det lite lugnt ett tag, liksom veknat till, för den här huvudvärken brukar han inte få, det här är inte standardgrejen, nej, det här är inget att leka med. Som satan värker det och det är sånt ont som Alvedon inte biter på – starkare grejer krävs men han har inget kvar, för ska man ta så måste man ta rejält, annars hjälper det inte, och därför tar recepten slut nästan direkt och nu 22

Inlaga3 Boys.indd 22

2010-05-18 12:57:37

kanske han inte ens kommer få nåt nytt, i alla fall inte från den där snåla polska läkaren han gått till hittills.

Kan han inte bara få somna om och glömma bort allt en liten stund? Nej, lukten sticker i näsan, den kan man inte lura. Dessutom är skjortan kladdig, i håret har det tovat sig och långt ner i halsen känner han smaken som påminner om tomatsås blandat med lakrits – den där smaken som han ett tag alltid vaknade med och vande sig vid. Fast han brukade faktiskt hinna bort till slasken, i alla fall så länge morsan levde.

På den tiden vågade man förresten inte annat, för det blev inga glada miner om man skitade ner kläderna eller mattan när det inte fanns nån tvättmaskin, och det kan han ju fatta nu i efterhand när han själv måste stå med baljan.

Ljuset från fönstret landar rätt i ansiktet. Det måste vara en av dom där få soltimmarna i december som bestämt sig för att komma nu och så sätter sig solen precis så att den kan glutta in. Långsamt böjer han på nacken för att slänga en blick ut över rummet: Boys fåtölj är omkullvält, just det ja, flaskan står på soffbordet, russin och nötter är spridda över golvet och en meter framför honom ligger den där kassen. Kassen, ja.

Redan innan han drar den till sig och kollar vet han vad som finns inuti: ett par turkosa trosor, två burkar öl och ett rör med pulver, sånt där pulver. Man ser det ganska ofta nuförtiden. Ja, det är nåt som skett dom senaste fem åren, att folk börjat med tyngre grejer, dom yngre i alla fall, men fy fan, det är inget för en gubbe som Lasse, inget för hans generation överhuvudtaget.

Bara idioter kan hålla på med nåt som förstör livet så totalt, som sliter isär familjer och gör att man inte klarar av ett vanligt jobb. Det är nåt man fattar om man varit med ett tag, men inte om man är ny på banan. Man måste liksom ha sagt A för att 23

Inlaga3 Boys.indd 23

2010-05-18 12:57:37

kunna säga B, och det är just därför som han berättar för killarna på centret hur det går till på riktigt, hur lirarna som verkligen tar dom där grejerna egentligen har det, för han vet och har historier som är mer sanna än based on a true story. Och killarna lyssnar, det gör dom faktiskt, så kanske har han fått nån att fatta, i alla fall verkar det så.

Nu tar han upp röret ur kassen, väger det i handen, och det är ungefär lika tungt som tre sockerbitar. Ingenting kan nån tycka men han vet att det är ganska mycket, på den marknaden så att säga. Så pass mycket att Stefan kommer tillbaka för att hämta det. Fan också.

Trosorna fiskar han också upp – dom är använda, luktar sådär unket som hans kalsonger kan göra om han haft dom nån dag för länge, fast värre, surt. Som tjejer gör där nere. När han trycker dom mot näsan ser han hur hon hasade av sig dom, hur hon fnittrade, och allt det där andra. ”Vill du knulla henne då, skulle du inte vilja det, va … Lasse … vilja knulla henne?”

Lasse visste att det inte var lönt att svara, så istället strök han handen över Boys varma rygg och tittade på teven, försökte låtsas att dom inte var där, att han gjorde det han hade tänkt göra: ta det lugnt, dricka te, käka lite russin och nötter, kolla på film och sen somna i sängen, inte röra till nåt.

Men Stefan var uppjagad, det märkte man direkt. Bara det att han inte knackade, utan gick rätt in med skorna på. Säga vad man vill om den killen, men så gjorde han inte i vanliga fall.

Antingen hade han skitit i att åka tillbaka efter sin permis eller så hade han varit i bråk eller fått avslag på ansökan om att hälsa på sonen – var bara i såna lägen han bet på sina knogar.

Och då var det ingen idé att ge sig in i en diskussion, nej, man 24

Inlaga3 Boys.indd 24

2010-05-18 12:57:37

skulle bara ta det lugnt och vara som med ett barn eller som med morsan när hon tjatade, inte bli förbannad utan le och antingen hålla tyst eller svara kortfattat. Så brukade Lasse göra och det funkade oftast: efter ett tag tröttnade Stefan. Men det hade skitit sig ordentligt för honom på sistone, mer ordentligt än annars, och kanske var det därför han vägrade ge sig.

Lasse hade inte bjudit på nåt att dricka när dom kom, hade inte ens stängt av teven och småsnackat, men dom satte sig ändå, tog upp eget.

Nu öppnade Stefan en öl med tänderna, spottade ut kapsylen på golvet. ”Skulle du inte det, va? Vilja knulla henne?”

På teven blev det nyheter, nåt reportage om varsel på Saab, och Lasse fortsatte klappa Boys på halsen, ner mellan frambenen, över ryggen, medan hunden smackade och tryckte nosen mot armstödet. Dom hörde bara i bakgrunden hur Stefan gick på. ”Har du legat med en sån gammal jävel nån gång? Äh, var inte blyg. Du får se det som en god gärning liksom. Han har väl inte knullat på tio år, bara bott med morsan, eller hur? Inte har du knullat på tio år, Lasse? Svara då!”

Stefan hade höjt rösten men Lasse fortsatte titta på teve och klappa, tänkte: Ta det lugnt bara, låt han hålla på, snart så är det över. Tog en näve nötter, tuggade, klappade. Det var Boys som reagerade. Husses hand gled av när hunden plötsligt ställde sig upp i fåtöljen. Ännu morrade han inte men han duckade en aning och spände blicken i Stefan, och man förstod att han samlade sig, att han med ett språng kunde hugga. Svansen stod rakt ut från kroppen.

Lasse ville inte ha bråk, inte nu. Då gällde det att kyla ner sin lilla alfahanne direkt, få honom att fatta att det här var fel 25

Inlaga3 Boys.indd 25

2010-05-18 12:57:37

tillfälle. Försiktigt la husse handen på Boys sida och sänkte rösten. ”Lugn nu, okej, bara lugn. Farsan fixar det här.”

I dom flesta fall funkade det där, men inte alltid. Ibland var Boys bara för förbannad, blockerad liksom. Då kunde man hälla vatten på honom eller skrika allt vad man orkade, det hjälpte ändå inte. ”Kolla på gubben då, kolla säger jag!”

Nu hördes en låg morrning, nackhåren reste sig. Alla som känner en whippet vet att dom inte är några vakthundar och inte för fem öre några kamphundar, ska inte ha såna instinkter – men just den här grabben hade det. Ingen tvekan om saken.

Boys var Boys, helt enkelt. Och frågade nån vad det var för jycke så svarade Lasse att det var ingen vanlig jävla dum hund men ingen vanlig whippet heller.

Nu var hunden redo att attackera. Men Lasse tog det lugnt, lät lugn också. ”Du varvar ner nu, hör du det.”

Han klappade grabben över ryggen, ända från halsen ner till svansen i ett tag, fortsatte säga lugnande saker, klappa långsamt och bestämt, och till slut satte sig Boys igen, morrade inte längre. ”Det är bra du, det är bra, duktig kille.”

Ibland blev det jobbigt när han hetsade upp sig, som när han gav sig på några ungar som i och för sig hade sig själva att skylla, men ändå, det blev ett jävla liv, föräldrarna, socialen, grannarna, alla jävlar skrek i munnen på varann. Ja, jobbigt var det. Men andra gånger var det bara bra, som att han varnade när nån av grannarna var på väg in på tomten och att han visade att det inte var okej om nån kom för nära stugan.

Nu slöt han ögonen, la svansen i en kringla runt bakbenen, 26

Inlaga3 Boys.indd 26

2010-05-18 12:57:37

lutade sig mot Lasses lår. Och Lasse kliade honom bakom öronen. ”Din lilla skitunge va, du är så duktig, lilla Boysen.”

Stefan puttade till tjejen så att hon nästan ramlade ner på golvet. ”Gå fram nu då, gå, säger jag!”

Och fnittrande reste hon sig, kom fram till Lasse. Efter att ha glott på honom ett tag, medan han fortsatte titta på Boys, slog hon sig ner på fåtöljens armstöd, det som var närmast hunden, och just när Lasse suckade och skulle säga åt henne att inte sitta där så sträckte hon ut handen och klappade Boys på huvet och Boys bara lät henne göra det, ja, han fortsatte blunda.

Då torkade sig Stefan om munnen med handen. ”Akta dig för den hunden.”

Men tjejen tittade inte åt hans håll utan på Boys, sen på Lasse. Det långa bruna håret hängde ner framför ansiktet som var barnsligt, kanske för att kinderna var så runda, och runt ögonen hade hon massa svart, på läpparna lila. När hon drog handen över Boys rygg snuddade hon vid Lasses arm.

Nyheterna tog slut. ”Vad heter den?”

Hon frågade Lasse, men såg ut att titta på nåt bakom honom, kanske på hundkalendern eller korten på Matti. ”Boys.” ”Som i killar?” ”Ja just det.” ”Vad fin den är.”

Rösten var pipig. Hur gammal kunde hon vara? Sexton kanske, några år äldre än Matti när han flyttade.

Ett tag satt dom tysta. Väderleksrapporten gick igång 27

Inlaga3 Boys.indd 27

2010-05-18 12:57:37

medan hon fortsatte klappa Boys och Lasse stoppade in en näve nötter i munnen, kände lukten av hennes hår, som vaniljglass, sådär så man fick lust att suga på det.

När hon kliade Boys på magen började han smacka och efter ett tag rullade han över på rygg och låg med slutna ögon och benen upp i luften. Som en räka. Det var Börje som brukade säga så, att den där hunden ser fan ut som en räka, en tanig jävla räka. ”Den där hunden är helt störd, jag svär.”

Det kom från Stefan. Varken Lasse eller tjejen svarade. Nu var vädret slut och hallåan meddelade att det skulle bli långfilm. Det visste Lasse. Redan för flera dagar sen när tevebilagan kom med tidningen hade han ringat in den i tablån, och det var för filmens skull han bänkat sig vid teven. Men Stefan gick och ställde sig framför fåtöljen så att man bara såg kanten av bilden, och så fort filmen började fattade Lasse att han skulle missa den, skulle få kolla på sin pundare till kompis istället, han som stod där lite för nära, darrade om händerna.

Killar som han – det hade kommit och gått några stycken i gruppen – ser aldrig riktigt friska ut, det gör man inte om man behandlar sig själv på det sättet, och Stefan hade som sagt varit ovanligt risig det senaste halvåret. Nu när han stod så nära såg man att det var värre än sist: han var helt blek i ansiktet och i ena ögat blödde det. ”Snygg tjej, va?” ”Lägg av nu.”

Lasse var allvarlig med sitt ”lägg av”, men Stefan flinade bara, tog tag i hans axel, borrade in fingrarna sådär som han brukade göra. ”Du, kom igen då!”

Lukten av bensin konkurrerade ut vaniljglassen, fingrarna 28

Inlaga3 Boys.indd 28

2010-05-18 12:57:37

gnagde in. Nån sa att killen råkat ut för en trafikolycka som barn och att det var därför han inte kunde känna hur hårt han tog, men det kunde ju lika gärna vara knarkets fel. Man visste inte.

När han släppte greppet satt fingrarna liksom kvar. Lasse ville ruska på sig sådär som Boysen gjorde ifall nån på stan tafsat på honom, men han satt still. På teve hade filmen kommit igång. Stefan prasslade med nåt, det var kassen. ”Du har ju inget att dricka.”

Det var inte sant – tekannan stod på bordet. Och annat skulle Lasse inte ha. Men Stefan ställde upp tre burkar öl. Själv satte han sig på bordskanten, skålen med nötter och russin åkte ner i golvet men han märkte inte det. ”Vad har hänt här då, Lasse? Hur är grannarna mot dig?” ”Det vet du.” ”Dom jävlas?” ”Dom jävlas, ja.” ”Som sagt, det är bara att säga till.”

Han knäppte på ölburken, flinade. Tänkte väl på den gången när det small, hoppades att det skulle smälla igen. ”Bara att säga till, vettu.”

Men aldrig att Lasse skulle säga till igen, så jävla dum var han inte. Han nickade och körde in handen under räkans varma rygg. Tjejen fortsatte klia på magen och upp över bröstet, och Stefan satt där han satt, tittade på henne, snörvlade, ryckte med huvet och såg ut att vara på väg att säga nåt men var tyst. Bakom honom utspelades den första scenen i filmen och Lasse hade kunnat fylla i replikerna (Passport please, What’s the purpose of your trip? A friend offered me a job here. What’s his name? Lime, Harry Lime), så många gånger hade han sett den, ja, det var verkligen en klassiker och en favorit, men ändå tog 29

Inlaga3 Boys.indd 29

2010-05-18 12:57:37

han fram fjärrkontrollen och stängde av. Zapp. Tyst blev det.

Man hörde bara Boys som med nosen inkilad mellan stoldynan och ryggstödet frustade när han andades ut.

Planen var att säga nåt om sovdags nu. Men vad skulle han säga? Han tittade ner på sina lår medan han letade efter orden. Eller letade han efter orden? Snarare tänkte han att nu fan får dom gå, kan man aldrig bara få luta sig bakåt i fåtöljen och njuta av lite lugn och ro, men det kunde han ju inte säga.

Det kittlade i ansiktet. Tjejen hade lutat sig närmare – en slinga av hennes hår kom mot hans kind och hennes rumpa snuddade vid hans armbåge. Vaniljglass. Han kollade upp, makade på sig. Hon såg ännu mer borta ut än förut, nästan som onda dockan liksom, och nu nöp hon honom i kinden sådär som dom vuxna gjorde när man var barn. Han ryckte till. ”Äh, lägg av!”

Ja, han höjde rösten, men vad gjorde hon? Bara fnittrade. Och redan då kände han den där unkna, lite sura lukten som också kom från trosorna. Troligtvis hade hon inte tvättat sig på länge fastän hon såg fräsch ut i övrigt, men unga kan ju slarva med sånt, det märkte man på ABC, att grabbarna luktade fan ibland och då fick man säga till dom att nu är det dags att duscha.

Stefan tog ett kliv fram och satte sig på huk vid fåtöljen. ”Jaha, jag får väl hjälpa till då.”

När han greppade Lasses smalben reste sig Boys upp och stack fram huvet, sänkte öronen. Husse kastade en blick åt honom för att visa att det var lugnt, men det var ju inte lugnt och sånt märker förstås en hund, i alla fall en av den kalibern.

Utan att säga nåt tog Stefan tag i Lasses hand och tryckte ner den mellan tjejens ben, och när hon försökte få bort den sa han åt henne att sitta still, så då satt hon still. Och Lasse 30

Inlaga3 Boys.indd 30

2010-05-18 12:57:37

sa inget, rörde sig inte, bara stirrade på den avstängda teven medan han kände jeanstyget och värmen mot handen. Stefan tryckte ner den hårdare. Man kunde känna benet där under.

Säkert gjorde det ont på henne. Fan också. Boys morrade. ”Känn där då, känn då!”

Nej, han ville inte känna. Det här var fan inte trevligt och hade morsan levt skulle det aldrig hänt. Aldrig. På den tiden skulle en kille som Stefan inte ens ha kommit innanför dörren, men nu satt han där på huk framför dom och log åt det hela.

Först när tjejen skrek ”släpp” släppte han greppet. Lasse kunde dra åt sig handen, men Stefan högg tag i tjejens arm och drog i henne, hårt så hon nästan ramlade igen. ”Men hallå! Ta det lugnt nu.”

Lasse ställde sig upp och stötte till killens axel.

Och Boys morrade, dom skarpa vita tänderna var bara några centimeter från Stefans ansikte; hunden skulle kunnat tugga i sig det som en frukt om han bara velat. Bara smask.

Och en sekund såg det ut som om Stefan faktiskt fattade det för han tittade upp och slutade le. Men sen slog det om, ofta slog han om sådär snabbt. ”Nu ska vi knulla!”

Han kramade om tjejen bakifrån medan hon lutade sig framåt och tog stöd mot soffbordet. Det blev en stor glipa mellan tröjan och jeansen, och hennes hår låg över bordet.

Sådär stod dom framför Lasse som inte visste vad han skulle göra och som därför tittade på hunden och bara i ögonvrån såg hur Stefan drog med tjejen till soffan och pressade ner henne på mage där, la sig över. Lasse kliade sig på låren. Så tar vi det en gång till alltså. Fan också. Fan i helvete.

Där på soffan rullade dom runt, som om dom brottades, och hon skrek till, glatt eller skrämt hörde man inte, men det 31

Inlaga3 Boys.indd 31

2010-05-18 12:57:37

verkade inte vara några bra vibbar för Boys brukade inte morra i onödan, nej, han var skicklig på att pejla av situationen och avgöra vartåt det barkade.

När han också reste ragg kände sig Lasse tvungen att titta och då hade Stefan dragit upp tjejens tröja. Under hade hon en lila behå, och han slet ner den så att den låg över magen och så grep han tag om hennes bröst. Fanns inget fint i det vad Lasse kunde se, ingen omtanke, ingen lek. Inte heller när Stefan gick ner på knä och slickade henne på brösten såg det ut som det skulle.

Lasse gick fram och drog tag i killens ärm. ”Stefan för i helvete!”

Men killen bara slog mot honom och började dra av tjejen jeansen också, fortsatte fastän Lasse sa åt honom igen och fastän Boys gav skall. Det var som om han inte hörde, så fullständigt sket han i Lasse och Boys. Men han fick inte av byxorna, dom fastnade vid fötterna och hon sa aj, drog bort hans hand.

Nu kanske det vänder, tänkte Lasse, nu kanske han vaknar till och slår om till det ledsamma läget istället och nog är det jobbigt när han börjar dra den valsen om Kevin och allt det där, men bättre än det här i alla fall.

Fast så blev det inte. Den valsen drog han inte, istället drog tjejen själv av sig byxorna. Trosorna var dom Lasse håller i handen nu. Snabbt hasade hon av sig dom också och stoppade jeansen under rumpan så att könet putade upp, så att man såg det lockiga håret som var sådär glest som morsans hade varit dom sista åren. I ljumsken hade hon en tatuering. Stefan stoppade upp två fingrar i henne.

Lasse la handen över ansiktet, drog ett djupt andetag.

Framför ögonen såg han en mandarin, två fingrar i mandarinen. Vad ska man göra?

32

Inlaga3 Boys.indd 32

2010-05-18 12:57:37

Han tog en ölburk från soffbordet, skakade den och sprutade över Stefans nacke, hår och rygg och över hennes bröst.

Det stänkte.

Några sekunder gick. Sen klappade Stefan sig på det våta håret, vände sig om. Att Lasse skulle få en smäll var han beredd på, det hade han tagit med i beräkningen om man säger så, och därför kollade han till Boys som hade backat några steg (hatade att bli blöt) men såg taggad ut. Slår nån dig så ska du slå tillbaka, det var hans övertygelse. Men Stefan slog inte. Han grep tag i Lasses axel, samma axel som förut, och försökte dra honom emot sig. ”Nu ska du få smaka. Du ska bli rättknullad, fattar du det?”

Fast det gick inte att rucka på Lasse, han stod bredbent och kunde hålla emot. Konstigt nog hade han stånd, men inte för att han ville ha ihop det med henne och inte ville han in i Stefan heller, det där hade varit ett jävla misstag, en enda gång bara en sen natt där i stugan, det var inte nåt speciellt med det, tvärtom, men killen verkade ha svårt att släppa saken. Det var hans problem. Nu ville Lasse bara ha ut honom ur stugan.

Men Stefan hade nog inte fattat hur förbannad Lasse började bli, för då hade han inte dragit tag i hans brallor, inte sagt: ”Av med dom nu!”

Där rann Lasses bägare över. När hans mått var rågat var det rågat. Frågade man andra om saken visste dom det, sa att den liraren kan man bara tjafsa med till en viss gräns, sen får man lägga benen på ryggen om man vill ha tänderna kvar, sen är det fan bara att springa för livet.

Nu puttade han iväg Stefan, pekade mot dörren. ”Nu fan! Nu går du härifrån. Annars skickar jag hunden på dig, hör du det!”

Och som på signal började Boys skälla. Skallen var höga 33

Inlaga3 Boys.indd 33

2010-05-18 12:57:38

och han darrade i benen medan han studsade fram och tillbaka som en boxare i en sparringrond. Sådär gjorde han när han väntade in tillfället, husse hade sett flera fajter och visste att nu smäller det fan snart, men Stefan fattade ingenting.

Vad gjorde killen? Han tog ett steg framåt. Och såklart. I det läget kastade sig Boys emot hans ben, men Stefan hade tur – hunden varnade bara, högg löst. Ändå skrek Stefan till. Och Lasse skrek också: ”Du kommer inte tillbaka hit!”

Pälsen i Boys nacke stod rätt upp och han skällde gång på gång, så man kunde inte höra hur Stefan kontrade, men tjejen såg ut att gråta när hon drog på sig byxorna, tog tröjan i handen och sprang mot dörren. Det var ju inte meningen att hon skulle bli skraj, han ville be om ursäkt men visste inte ens vad hon hette och så skällde Boys hela tiden. Han högg i luften när Stefan skulle plocka upp sitt ciggpaket som låg på golvet, så killen drog snabbt till sig handen. Sen skrek han så det hördes genom skallen. ”Dra åt helvete!”

Och i dörren vände han sig om. ”Jag ska knulla sönder dig, fattar du det! Jag ska knulla sönder dig så du fattar!”

En stund efter att dörren slagit igen hörde man hur dom bråkade med varann, Stefan och tjejen, och några minuter senare hur bilen startade och slirade iväg. Hela tiden skällde Boys, skällde och skällde. Motorn knattrade runt hörnet, ut på raksträckan och uppför backen innan dom försvann ur hörhåll.

Först då tystnade hunden. Det pep i Lasses öron.

Han gick ut till Boys som stod på helspänn i hallen, satte handen på hans rygg och kände hur han flämtade, sådär som han börjat göra på sistone. Det rosslade om andetagen. Försiktigt lyfte husse honom, gick bort till fåtöljen, och Boys låg 34

Inlaga3 Boys.indd 34

2010-05-18 12:57:38

snällt i famnen, slutkörd. När hans nos mötte armstödet började han hosta så att det kom massa brun sörja ur halsen igen och fåtöljen blev ännu mer nerskitad än den redan var. Host, host.

Det fanns inget att göra åt saken. Lasse satte sig i sin fåtölj, hade den avstängda teven framför sig, la handen på Boys rygg.

Filmen var inte slut än, den var över två timmar lång och så var det reklampaus på det, men han hade tappat lusten att kolla och skulle inte kunna koncentrera sig heller, inte kunna sjunka in i handlingen, för han var faktiskt förbannad fortfarande, rejält förbannad. Vafan höll Stefan på med? Varför skulle han alltid plåga den enda som faktiskt stod på hans sida, som hade ställt upp? Helvete också.

I fåtöljen bredvid bäddade Boys ner sig själv under filten, fick upp en flik och buffade tills hela han var täckt, då somnade han nästan på stört. Ett litet gny hördes och så såg man hur det ryckte i filten. Men Lasse skulle inte sova på ett bra tag, det bara kände han, var inte en sån som kunde säga att nu är det dags och så bestämma sig för att gräva ner stridsyxan och natta sig, det vore ju underbart om det gick till på det viset, men nej.

Det kliade i nacken. Skulle han? Ja fan. En liten. Och så fort han tänkt ja kände han hur det värmde i bröstet och huvet, hur kroppen lugnade ner sig.

Ute i köket plockade han fram flaskan som var gömd längst in i skafferiet, svenskt brännvin, och så korkade han upp fastän han fått sånt beröm för att han lyckats hålla sig fri i flera veckor (nästan fri i alla fall), flest veckor i hela gruppen. Då fick man fan unna sig lite.

Sådär som man stönar när man har feber stönar han, det är en vana han fått på senare år, han har märkt att det lättar på 35

Inlaga3 Boys.indd 35

2010-05-18 12:57:38