9789170375378

ANNA

POLITKOVSKAJA

SANNINGEN – INGET ANNAT

ORDFRONT

Anna

Politkovskaja

Sanningen – inget annat Översättning och urval: Hans Björkegren

Ordfront

Stockholm 2010

Sanningen-inlaga.indd 3

2010-08-11 12.23

Tidigare böcker av Anna Politkovskaja på Ordfront: Tjetjenien – sanningen om kriget (2003) Putins Ryssland (2005) Rysk dagbok (2007)

Anna Politkovskaja: Sanningen – inget annat Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Anna Politkovskaya 2007 © Novaya gazeta 2007 Förord © Åsne Seierstad Originalets titel: Za chto?

Först utgiven av Novaya gazeta, Moskva 2007    Den svenska utgåvan ges ut enligt avtal med Jan Michael,  litterär agentur, Amsterdam Den engelska utgåvan är utgiven av Harvill Secker,  Random House, 20 Vauxhall Bridge Road, London, under titeln Nothing But the Truth. Selected Dispatches Urval och översättning från engelska: Hans Björkegren Översättning förord: Cajsa Mitchell Grafisk formgivning och omslag: Kristoffer Nylén Författarporträtt: Maria Söderberg Tryck: Scandbook, Falun 2010 isbn: 978-91-7037-537-8

Sanningen-inlaga.indd 4

2010-08-11 12.23

Innehåll Förord av Åsne Seierstad 7 Vad har jag gjort mig skyldig till? 11 Del 1: Rapporter från fronten 15 Del 2: Huvudpersonerna 67 Del 3: Kadyrovs 100 Del 4: Kadetten 159 Del 5: Nord-Ost 205 Del 6: Beslan 234 Del 7: Ett land i fred 254 Del 8: Fragment 271 Appendix 278

Sanningen-inlaga.indd 5

2010-08-11 12.23

Sanningen-inlaga.indd 6

2010-08-11 12.23

Förord av Åsne Seierstad »Vi ses i Moskva!« Anna Politkovskaja var på väg in i taxin som skulle ta henne till flygplatsen i Stockholm. Det var de sista ord jag hörde henne yttra. Ett par veckor senare såg jag henne igen. I en öppen kista på en blomstersmyckad bår med ett folkhav som defilerade förbi.

Ryssland hade lidit en stor förlust. Anna Politkovskaja, landets aldrig vilande samvete, hade bragts till tystnad. Hennes sista texter finns samlade i den här boken. De utgör ett starkt möte med journalisten Anna Politkovskaja fram till den dag hon mördades, den 7 oktober, 2006. Vi följer med henne till gerillasoldater som siktar med sina gevär och till politiska ledare som smörjer kråset med ankaladåb, män som blivit dödsmaskiner kommer till tals och vi möter sörjande mödrar. Vi får stifta bekantskap med korrupta domare, krigsprofitörer och torterare. Och vi möter den yttersta fattigdom – åttioåringen som städar trappor i ett sextonvåningars höghus i Moskva och familjen i ett hörn av ett flyktingläger. Och så dyker den unge man upp, som har ärvt sin pappas privatarmé i Tjetjenien, en man som kommer att prägla Anna Politkovskajas artiklar åren innan hon mördas.

Det här är de förfärande kontraster som Annas Ryssland består av. Själv kallade hon det för Putins Ryssland, efter den president som fortsatte att tiga i flera dagar efter det att Anna mördats. Ända tills han avkrävdes ett svar under ett statsbesök i Tyskland på en gemensam presskonferens med Angela Merkel. »Obetydlig«, var det ord han valde för att beskriva sin landsmaninna.

Man läser texterna, och fram träder ett livsverk. Det som slår en allra tydligast i den här artikelsamlingen är respekten, liksom ömheten, för den enskilda människan. Individen, som i Rysslands historia har fått träda tillbaka för det som dess ledare har sett som statens intressen. »Ryssland trampar så på sina undersåtar att inte ens en våt fläck återstår«, skrev Anton Tjechov. Människor som mals sönder, krossas, utplånas, försvinner. Tusentals människor. Tiotusentals.

7

Sanningen-inlaga.indd 7

2010-08-11 12.23

S a n n i ng e n – i ng e t a n n at

Hundratusenden som lever eländiga liv. Soldater som kämpar för ett land som har plats för dem i högtidstalen, men inte i verkligheten när de kommer hem utan ben eller har förlorat synen.

I flertalet texter har motiven hämtats från Kaukasus, närmare bestämt från Tjetjenien. En republik som på tidigt 1990-tal bröt sig loss och förklarade sig oberoende i förhållande till Ryssland. Allt som krävdes för att slå ner upproret, och det inom loppet av bara två timmar, var ett fallskärmsregemente, tillkännagav den ryske försvarsministern 1994. Mer än femton år har gått sedan dess, flera av dessa under fullskaligt krig, och även om direkta krigshandlingar inte längre pågår idag, lever människor med kriget som arvedel. En börda som har blivit tung att bära. Anna Politkovskaja beskriver här, bättre än någon annan, vad som händer när laglöshet råder, när vapen är det enda maktmedlet, när myter får ersätta fakta och samhället korrumperas i moraliskt hänseende. Tjetjenerna stod enade när kriget började. Tio år senare beskriver Politkovskaja en plats där människor anger, torterar och dödar varandra. Ett samhälle vars mest extrema ytterlighet är de svartklädda änkorna som har förlorat allt och ser hämnd och oskyldigas blod som det största de kan ta med sig i döden. Över allt detta härskar just den där sonen, som fick ärva faderns privatarmé och tortyrkammare. Han heter Ramzan Kadyrov och är president i Tjetjenien, en av dem som ständigt återkommer i spekulationerna kring vem som beställde mordet på Politkovskaja. Ingen kunde avslöja maktmissbruk som hon gjorde, konkret, exakt och med adresslappar på de skyldiga. I en laddad intervju med Kadyrov fräser han argsint till henne att det är hon som är fienden och ska skjutas. »Du är fienden. Det ska du nog bli varse«, säger han innan hon visas ut.

Ett halvår efter mordet träffade jag Ramzan Kadyrov i hans presidentpalats bakom rader av höga stängsel och metalldetektorer i Tjetjeniens huvudstad, Groznyj. »Vi dödar inte kvinnor, vi älskar dem«, svarade han med ett flin när jag konfronterade honom med misstanken. »Hon borde ha stannat kvar hemma i köket«, sa han avslutningsvis. »Jag brydde mig aldrig om vad hon skrev.« Under mina år i Ryssland träffade jag Politkovskaja ett fåtal gång8

Sanningen-inlaga.indd 8

2010-08-11 12.23

f ör or d

er. Sista gången på en konferens anordnad av Olof Palmes internationella center i Stockholm ett par veckor innan hon mördades. Temat var konflikten i Kaukasus, och åsikterna, erfarenheterna och vittnesmålen var många. Som alltid var Politkovskaja den som skärpte diskussionen, som försökte hitta lösningar, som konkretiserade. Sista kvällen satt vi tillsammans runt bordet, och samtalet kretsade kring rysk politik för att slutligen landa i Moskva dit Anna skulle flyga tillbaka nästa morgon. »Moskva«, suckade hon beträffande den stad där hon en gång kunde teatrarnas och konserthusens repertoarer utantill, »innebär inte längre något annat för mig än min lägenhet, mina föräldrars lägenhet och mina vänners lägenheter. Bara där är jag hemma, bara där kan jag återfinna mitt gamla jag, den gamla Anna. Resten av staden har blivit vulgär, iskall och hård«, sa hon och mindes ungdomens Anna, hon som studerade litteratur och med bravur disputerade på en avhandling om sin favoritförfattare, poeten Marina Tsvetajeva.

Men det var ingen kärlekslyrik som låg på den nya Annas skrivbord på Novaja gazeta när hon återvände från Stockholm. Där väntade vittnesmål, brev från okända människor och anonymt insända kassetter. Ett av de sista videoband hon tittade på innehöll en film där två unga män torteras av tjetjenska säkerhetstjänsten. En av dem ligger på marken, den andre sitter blödande i en bil med en kniv instucken vid örat. Torterarna klagar över offrens uthållighet. »Han ska dö, den här skiten«, knastrar det på bandet innan nådastöten sätts in och den ene torteraren frågar den andre: »Är han färdig nu?« »Han är färdig.« Anna Politkovskaja skulle aldrig hinna beskriva videofilmen sedan hon sett den. Hon skulle aldrig hinna med några fler resor till Kaukasus eller till de många länder och människor som ville höra hennes berättelser. Hon skulle bara hinna hem till porten i hyreshuset.

Hon skulle bara hinna in i hissen där dörrarna stängdes bakom henne. ­Innan hon hann upp i lägenheten, fristaden, träffades hon av tre kulor.

Varför?

Svaret finns mellan dessa båda pärmar

Åsne Seierstad Översättning Cajsa Mitchell

Sanningen-inlaga.indd 9

2010-08-11 12.23

Sanningen-inlaga.indd 10

2010-08-11 12.23

Vad har jag gjort mig skyldig till?

[Denna artikel hittades i Anna Politkovskajas dator efter hennes död och riktar sig till utländska läsare.]

»Kovjornyj« kallades förr i tiden en rysk clown som hade till uppgift att få publiken att skratta medan cirkusarenan förbereddes för nästa nummer. Om han inte lyckades väcka skratt blev han utbuad av damerna och herrarna, varefter cirkusdirektionen avskedade honom.

Nästan alla i dagens ryska journalistgeneration och de delar av massmedierna som än så länge har överlevt är Kovjornyj-figurer som har till uppgift att underhålla publiken och, om de måste skriva seriöst om någonting, helt enkelt berätta för alla hur underbar Maktpyramiden är i alla sina yttringar. Den är något som president Putin ägnat sig åt att konstruera de senaste fem åren, och i den pyramiden utses varje ämbetsman – från den högste till den lägste – av honom själv eller av personer han utnämnt. Det är ett statligt arrangemang för att säkerställa att den som är lagd för att tänka själv, oberoende av närmaste överordnade, genast skiljs från sin tjänst. De som har utnämnts på det sättet anses av president Putins administration, som i realiteten styr landet, befinna sig »på rätta sidan«. Alla som inte befinner sig på rätta sidan är ovänner. De flesta som är verksamma i medierna stöder denna dualism. De rapporterar ingående om rättsidesmänniskornas förträfflighet och beklagar ovännernas föraktliga väsen. Till ovännerna hör också politiker med liberal läggning, människorättsaktivister och »fientliga« demokrater, vilka generellt beskrivs som köpta av västvärlden. Ett exempel på en demokrat på »rätt sida« är givetvis president Putin själv. Dagspress och Tv prioriterar detaljerade »avslöjanden« om de belöningar som »ovännerna« har tilldelats i västvärlden för sin verksamhet.

Journalister och TV-profiler går med entusiasm in för sin nya cirkusroll. Kampen för opartisk information i stället för att agera tjänste­ hjon åt presidentens administration hör redan till det förgångna. Det 11

Sanningen-inlaga.indd 11

2010-08-11 12.23

S a n n i ng e n – i ng e t a n n at

råder en intellektuell och moralisk stagnation i mitt yrke, och det skall sägas att de flesta av mina journalistkolleger i dag känner sig mycket besvärade av återgången från riktig journalistik till PR för dagens makthavare. De erkänner öppet att personer i presidentens administ­ ration matar dem med uppgifter om ovännerna och anger vad man skall skriva om och vad man skall hålla sig borta ifrån.

Vad händer med journalister som inte vill delta i denna cirkus? De blir parias. Jag överdriver inte.

Mitt sista uppdrag i Nordkaukasien – att rapportera från Tjetjenien, Ingusjien och Dagestan – utförde jag i augusti 2006. Jag ville intervjua en högt uppsatt ämbetsman om misslyckandena eller framgångarna med den amnesti som utfärdats av Federala säkerhetsbyråns (FSB) direktor.

Jag rafsade ned adressen till ett raserat privathus med trasigt stängsel i utkanten av Groznyj och smög till ämbetsmannen lappen utan närmare förklaring. I Moskva hade vi talat om att jag skulle intervjua honom. Dagen därpå skickade han en person som kryptiskt förklarade: »Jag har blivit ombedd att framföra till er att allt är i sin ordning.« Det innebar att ämbetsmannen ville träffa mig eller, närmare bestämt, att han skulle komma gående med en nätkasse i handen och se ut som om han bara gått ut för att handla bröd.

Hans information var ovärderlig och underminerade totalt de officiella påståendena om hur det gick med amnestin. Han lämnade denna information i ett två kvadratmeter stort rum med ett mycket litet fönster och noga fördragna gardiner. Före kriget hade det varit ett skjul, men efter att huvudbyggnaden bombats tvingades ägarna använda det som kombinerat kök, sovrum och tvättrum. Det var med avsevärd oro som de lät mig utnyttja det, men de var gamla vänner vilkas olycksöden jag hade skrivit om några år tidigare då deras son blivit kidnappad.

Varför vidtog ämbetsmannen och jag sådana försiktighetsåtgärder? Var vi tokiga eller försökte vi bara göra tillvaron lite spännande?

Att öppet beblanda sig med en oppositionell informationsinhämtare som jag eller någon av mina kolleger i Novaja gazeta hade inneburit katastrof både för mig och en regeringstjänsteman på »rätt sida«.

12

Sanningen-inlaga.indd 12

2010-08-11 12.23

Va d h a r j a g g jor t m ig s k y l dig t i l l?

Till det där forna skjulet tog samme höge ämbetsman senare med sig motståndsmän som ville lägga ned vapnen men inte delta i den officiella cirkusen. De lämnade en mängd intressanta informationer om orsaken till att ingen i motståndsrörelsen ville kapitulera för regimen: de ansåg att den bara var ute efter PR och inte gick att lita på. »Ingen vill kapitulera!« Men det har experterna svårt att tro på.

I veckor har rysk TV visat upp förbrytartyper som förklarat sig villiga att acceptera villkoren för amnestin och säger sig »lita på ­Ramzan«.

Ramzan Kadyrov är president Putins tjetjenske favorit, som han utnämnt till premiärminister utan att över huvud taget bekymra sig om att karlen är en komplett idiot i avsaknad av bildning, hjärna och märkbar begåvning för annat än att härja och roffa.

Till de oheliga presskonferenserna kommer hela kompanier av journalistclowner (jag blir inte inbjuden). De skriver noga ned allt som sägs i sina anteckningsböcker, tar sina fotografier och skickar i väg sina rapporter och resultatet blir en totalt förvrängd verklighetsbild – men en bild till fördel för dem som har utfärdat amnestin.

Man vänjer sig aldrig vid det, men man lär sig leva med det. Precis så fick jag arbeta i Nordkaukasien under hela det andra Tjetjenienkriget. Först och främst gällde det för mig att undvika de ryska federala styrkorna, samtidigt som jag ändå måste kunna ta kontakt med olika underjordiskt verksamma personer via betrodda mellanhänder så att källorna inte avslöjades för generalerna. När Putins tjetjeniseringsplan lyckades (varvid »bra« tjetjener, som var lojala mot Kreml, skulle ta livet av »dåliga« tjetjener, som motsatte sig Kreml) gällde samma smygmetoder vid samtal med »bra« tjetjenska ämbetsmän.

Situationen är inte annorlunda i Moskva, Kabardino-Balkarien eller Ingusjien. Viruset har fått stor spridning.

Men cirkusföreställningar är inte långvariga och den regim som använder sig av clownjournalisters tjänster blir inte mer långlivad än rutten svamp. Nyhetsrensandet har gett upphov till en flagrant förljugenhet dirigerad av tjänstemän som är angelägna att befrämja »den korrekta bilden av Ryssland under Putin«. Ändå ger den upphov till tragedier som regimen inte klarar av och som kan komma att sänka hangarfartyget hur oövervinneligt det än kan verka. Den lilla ­staden 13

Sanningen-inlaga.indd 13

2010-08-11 12.23

S a n n i ng e n – i ng e t a n n at

Kondopoga i Karelen vid finska gränsen blev scenen för vodka­hetsade kaukasierfientliga rasupplopp som resulterade i flera döda. Nationalistiska demonstrationer och övergrepp av »patrioter« med rasistiska motiv är en direkt följd av regimens patologiska ljugande och avsaknaden av varje reell dialog mellan de statliga myndigheterna och det ryska folket. Staten blundar för att majoriteten av vårt folk lever i elände och fattigdom och att den verkliga levnadsstandarden utan­ för Moskva är mycket lägre än som påstås. Korruptionen i Putins maktpyramid överträffar allt man tidigare skådat och det växer upp en ny generation som är både dåligt utbildad och militant på grund av fattigdom.

Jag avskyr den förhärskande ideologi som gör skillnad mellan människor »på rätt sida«, »icke rätt sida« och till och med »fel sida«.

Om en journalist är på rätt sida kommer han eller hon att få belöningar och utmärkelser och erbjuds kanske till och med att bli deputerad i duman. Märk väl erbjuds – inte kandidera till. Vi har inte längre några parlamentsval i ordets traditionella betydelse med valkampanjer, publicering av valmanifest och debatter. I Ryssland kallar och anställer Kreml folk som är oklanderligt på rätt sida, gör honnör vid rätt tillfälle och tillhör partiet Förenade Ryssland med allt vad det innebär.

En journalist som inte är på rätt sida i dag är en paria. Jag har aldrig eftersträvat min nuvarande ställning som paria och den får mig att känna mig som en delfin på torra land. Jag är ingen politisk kämpe.

Jag skall inte gå in på andra glädjeämnen längs den väg jag slagit in på: arresteringar, hotelser per brev eller via mejl eller mordhot i telefon. Det viktiga för mig är att sköta mitt jobb och skildra den tillvaro jag ser, att på redaktionen dagligen ta emot besökare som inte har någon annanstans att vända sig med sina bekymmer eftersom Kreml betraktar deras historier som politiskt inaktuella. Det enda ställe där de kan lufta dem är i vår tidning, Novaja gazeta.

Vad har jag gjort mig skyldig till? Jag har bara rapporterat vad jag bevittnat, bara sanningen.

Publicerat i ett specialnummer av Sojuz zjurnalistov den 26 oktober 2006.

Sanningen-inlaga.indd 14

2010-08-11 12.23

Del 1

Rapporter från fronten Kriget i Tjetjenien bröt ut på nytt 1999, förmodligen som en reaktion på en tjetjensk attack mot grannrepubliken Dagestan och sprängningarna av bo‑ stadshus i ryska storstäder vid vilka mer än trehundrafemtio män­ni­skor om‑ kom. Enligt en utbredd uppfattning var det den ryska regeringen själv som hade iscensatt de båda händelserna som förevändningar, varför den alltså skulle ha gjort sig skyldig till ett politiskt motiverat massmord på sina egna medborgare. På en våg av tjetjenfientlig hysteri fick förre FSB‑direktorn Vladimir Putin makten som hycklande räddare av nationen vid president‑ valet år 2000. Anna Politkovskaja rapporterade kompromisslöst om kriget och grymheterna i dess spår.

FRIHET ELLER DÖDEN? IBLAND ÄR DET SAMMA SAK 27 mars 2000 Det här är otäcka historier. Somliga menar att man bör dividera med tio, hundra eller tvåhundra för att vara på säkra sidan, men hur man än dividerar är och förblir det historier om ogärningar.

På grå FN -filtar på betongavspärrningarna sitter en pojke och en flicka hopkurade. Jag envisas med att tala om utsikterna, om de större frågorna, om den internationella dimensionen: – Vad har ni för planer? Vad vill ni göra här i livet?

Deras svar handlar bara om sådant som rör här och nu: – I morgon tänker vi ge oss upp i bergen och plocka ramslök. Det är det enda som finns att äta.

Jag gör ett nytt försök och undrar när allt egentligen skall bli bättre, frågar om deras förhoppningar och om enkla, vardagliga ting: 15

Sanningen-inlaga.indd 15

2010-08-11 12.23

S a n n i ng e n – i ng e t a n n at

– Blommar det redan uppe i bergen?

– Det finns blindgångare där och en massa soldater, svarar de trögt och oemotionellt, men bakom orden smattrar hatet som en kulspruta.

De heter Aslanbek och Rezeda och är syskon i åldrarna arton och tjugo år. Under det första Tjetjenienkriget var de i de lägre tonåren; under det andra kriget har de hårdnat. Om Rezeda fortfarande kan sätta upp ett flyktigt leende är Aslanbek dyster som den smutsgrå betongen runt omkring. Båda höll till i källare under bombningarna och beskjutningarna fram till den 5 februari; då kulminerade deras personliga drama i att federala soldater brutalt tog livet av deras far Salman Bisjajev. Han var femtiofyra år och dödades av en federal trupp på gårdsplanen vid Kislovodskaja 3 i Groznyj under ett »säker­ hets­svep« i Aldy i distriktet Tjernoretje. Efter att de dödat honom släpade de i väg liket, och först efter tretton dagars sökande lyckades Aslanbek och Rezedas storasyster, trettioåriga Larisa, finna vad de plikttroget letade efter. Från en husvägg skrapade Larisa ned Salmans hjärna i en plastpåse för att kunna begrava den. Sedan flydde alla tre till Ingusjien.

Nu har de sitt hem i ett stenbrott i utkanten av Karabulak där det tidigare låg en framgångsrik fabrik för byggnadsmaterial och där det fortfarande står en rad halvt raserade lagerbyggnader. Tillsammans med trettio grannar, av vilka tjugotre är barn eller ungdomar i åldrarna femton till tjugotvå år, har Aslanbek och Rezeda slagit sig ned i en sådan där låda i detta ödeland av betong. Skämtsamt kallar de kojan för »diskot«, men där förekommer varken dans eller musik. Möblemanget består av plankbritsar och de tjugotre pojkar och flickor som sitter på dem har inget liv i blicken och deras armar hänger apatiskt utmed sidorna. Diskots invånare är avlägset släkt med varandra, men det de har gemensamt är upplevelsen av säkerhetssvep då deras fäder och farfäder, bröder och systrar, mostrar och morbröder, fastrar och farbröder blev torterade och sköts ihjäl.

– Vad brukar ni prata om?

– Hela dagarna pratar vi bara om vilka som har blivit dödade och hur det gick till och var man har upptäckt att någon har blivit begravd. Det är hemskt, berättar sjuttonåriga Fatima Doldajeva för mig.

16

Sanningen-inlaga.indd 16

2010-08-11 12.23

De l 1: R a pp or t e r f r å n f ron t e n

Hon gick ut Gymnasium nr 2 i Groznyj 1999 med guldmedalj som bästa elev. Vad Fatima säger är faktiskt sant. Fram mot kvällen blir samtalet sådant att man inte står ut med att lyssna. I flyktinglägren i Tjetjenien och Ingusjien talas det mest om döden numera.

Ett kvinnohuvud med röd sjalett Mycket tidigt i morse störtade Sultan Sjuajpov i väg till flygplatsen Magas i Ingusjien trots att alla sagt att det var bortkastad tid. På radion hade han hört att en delegation från Europarådet skulle göra en snabbvisit i Ingusjien och han var fast besluten att träffa de där utlänningarna och berätta allt för dem så snart de steg av planet.

Sultan ser mycket gammal ut fast det visar sig att han bara är fyrtiofem. Det vithåriga huvudet knycker till, han har nervösa spasmer som gör att ögonen hela tiden är i rörelse, och med jämna mellanrum spritter det till i hans kropp. Han är svårt störd. Efter att inte ha gjort annat än vaktat sitt hus i Groznyj under hela det första kriget blev han den 20 februari tvungen att ta hand om femtioen lik från Sjevskaja och angränsande gator, Linjerna 3–8. Tjugoen kroppar lyckades han begrava sedan han först försett alla med namnlappar. Eftersom han var fysiskt oförmögen att begrava fler lade han de återstående trettio i smörjgropen på en bilverkstad vid Linje 3.

Samtliga femtioen hade blivit brutalt mördade under ett så kallat säkerhetssvep i förorten Novaja Katajama natten till den 19 februari.

De flesta av dem var Sultans vänner och grannar. Alltsammans tros vara ett verk av den ökända Brigad 205 som hämnd för förluster under det förra kriget.

Den 19 februari kom det soldater till Sultans gata, Linje 5, och varnade invånare som dök upp ur sina källare: »Ge er i väg härifrån så kvickt ni kan. Efter oss kommer det en hoper som tänker ta livet av er.« – Soldaterna gav sig i väg, berättar Sultan, men vi, grannarna och jag, bara skrattade åt dem. »De tror visst att de är smarta, va! De vill ju bara få i väg oss allihop så de får tid på sig att plundra våra hem!« Efter de där soldaterna kom ett insatsförband. De var mycket hyggliga grabbar och det hände ingenting den här gången heller. Vi blev ­lugnare.

17

Sanningen-inlaga.indd 17

2010-08-11 12.23

S a n n i ng e n – i ng e t a n n at

Mardrömmen började när natten föll. I skymningen kom det något slags federala soldater till våra gator. Min granne Seit-Selim från Dunajskajagränd var en av de första som sköts. Han var i femtioårsåldern.

Det enda han hade gjort var att han frågat en soldat vilket truppslag de tillhörde. När vi begravde Selim på hans gård på morgonen efter dök samma soldater upp. De frågade: »Vad har han dött av?« Han som frågade var soldaten som hade skjutit. Vi svarade: »Av en granat.« Vi visste att vi också skulle ha blivit skjutna om vi sagt som det var. Han som hade dödat Seit-Selim brast i skratt åt vår lögn. Det var en ung grabb och han riktigt njöt av att vi gamlingar var rädda för honom.

Sultan fortsätter: – Men för att återgå till kvällen innan. När Said Zubajev, som var sjuttiofyra år, kom ut ur hus nr 36 vid Linje 5, stötte han på federala soldater som tvingade honom att dansa genom att skjuta ned mot hans fötter för att få honom att hoppa. När den gamle mannen inte orkade mer sköt de ihjäl honom. Gudskelov att Said aldrig fick veta vad de hade gjort med hans familj.

Sultan tystnar och sträcker på sig, han vill inte att det skall rinna tårar utför kinderna. Ingen skall få se hans svaghet. Med en knyck på huvudet håller han tårarna tillbaka i sina kanaler. Han fortsätter: – Vid niotiden på kvällen lyfte de av grindarna och en pansarbil körde in på Zubajevs gård. Mycket effektivt och fåordigt grep soldaterna den gamles hustru, sextiofyraåriga Zainab, deras fyrtiofemåriga dotter Malika (som var gift med en rysk milisöverste), Malikas lilla åttaåriga dotter Amina, en annan dotter till Said och Zainab, fyrtioåriga Mariet, deras fyrtiofyraårige brorson Said Saidachmed Zubajev, Saids och Zainabs trettiofemårige son Ruslan, hans fru Luiza som var gravid och parets åttaåriga dotter Eliza. Det hördes flera kulsprutesalvor, och liken fick ligga kvar utanför huset. Med undantag för Ruslans fjortonåriga dotter Inessa överlevde ingen i familjen Zubajev. Hon var mycket söt och före massakern tog soldaterna henne åt sidan och släpade sedan med sig henne.

– Vi letade desperat efter Inessa, men hon var som uppslukad, säger Sultan. Vi tror att de förmodligen våldtog henne och sedan begravde henne. Annars skulle hon ha kommit tillbaka för att begrava 18

Sanningen-inlaga.indd 18

2010-08-11 12.23

De l 1: R a pp or t e r f r å n f ron t e n

de sina. Samma natt dödade de Idris, rektorn i Skola nr 55. Först dunkade de honom en lång stund mot en stenmur och knäckte alla ben i hans kropp och sedan sköt de honom i huvudet. I ett annat hus fann vi sida vid sida en åttiofyraårig ryska och hennes trettio­fem­åriga dotter Larisa som var en känd advokat i Groznyj. Båda hade blivit våldtagna och skjutits. Fyrtiotvåårige Adlan Akajev, som var professor i fysik vid Tjetjeniens statsuniversitet, låg död och utsträckt på gårdsplanen. Han hade blivit torterad. Fyrtiotvåårige Demilchan Achmadov hade blivit halshuggen och armarna var avskurna. Det var typiskt för operationerna i Novaja Katajama att man högg huvudet av folk. Jag såg flera nedblodade huggkubbar. Vid Sjevskajagatan fanns en huggkubbe med en yxa i och på kubben låg ett kvinnohuvud i röd sjalett. På marken bredvid fanns ett manslik, också det utan huvud.

Jag fann kvarlevorna efter en kvinna som hade blivit halshuggen och fått buken uppsprättad. De hade stoppat in hennes huvud i den. Var det hennes huvud? Eller var det någon annans?

Vad skulle man ta sig till morgonen efter pogromen, den 20 februari? För att kunna hitta gravarna igen, efter kriget, slet de överlevande remsor ur offrens kläder och knöt fast dem vid grenar på träden under vilka offren hade grävts ned. Novaja Katajama, där så många träd är smyckade med girlander av tyg, gör numera full rättvisa åt sitt egendomliga japanska namn. I Japan brukar man knyta brokiga band vid trädgrenar till minne av människor man älskat och fortfarande älskar.

– Men varför flydde ni inte från Groznyj medan ni kunde? Varför gav ni er inte i väg till Ingusjien, ni och Zubajevs och professor Akajev och Idris och advokaten Larisa och alla andra som är döda nu?

Sultans svar blir förkrossande: – Vi pratade ofta om det nere i källarna under bombningarna. Vi trodde faktiskt att generalerna talade sanning när de sade att livet skulle återgå till det normala efter att de federala trupperna anlänt.

Det gav oss hopp om att saker och ting skulle bli bättre och det var därför som vi vaktade våra hus. Vi ville stå först i kön för att börja arbeta igen efter befrielsen.

De trodde på oss! De litade på oss! Därför dödade vi dem!

Sultan gav sig i väg till flygplatsen för att dra sitt strå till ­stacken, 19

Sanningen-inlaga.indd 19

2010-08-11 12.23

S a n n i ng e n – i ng e t a n n at

men det kom ingen delegation från Europarådet. I stället var det några höga ämbetsmän från Moskva som steg av planet, och där – mitt ute på landningsbanan – klev de in i bilar som skickats dit för att möta dem, och så var det med det. Ingen hörde vad Sultan hade att säga. »Jag antar att jag borde ha dränkt in mig i bensin för att få deras uppmärksamhet«, säger han allvarligt och hasar sig bort, en ensam gammal tjetjen som begravt tjugoen lik men inte orkade med trettio till.

Huvudet knycker till mer än tidigare och gång på gång måste han lyfta händerna för att hindra att mössan trillar av.

Kulhål i ett pass – Hur skall jag kunna ta mig igenom säkerhetskontrollerna och tillbaka in i Tjetjenien nu? Med ett pass som det här ser »federalerna« omedelbart att någon har försökt skjuta mig och då kommer de absolut att arrestera mig. Om jag skulle tala om hur det gick till kan jag vara ännu säkrare på att bli skjuten.

Chejedi Machauri, en flykting från Groznyj, kan knappt tala. Hon hackar och stammar men är förtvivlat angelägen om att alla hon träffar skall titta på det röda häftet. Och nog är det märkvärdigt: man kan se rakt igenom de två kulhålen i hennes pass. Den unga georgiska kvinna som betraktar en från sidan två i den genomborrade identitets­ handlingen har så fina drag, så intressant ansikte och så exotiskt sneda ögon att man knappt förmår flytta blicken från passfotot till originalet som står där framför en i dag.

Chejedi gråter. Hon vet precis vad man tänker, och hon är säker på att ödet har bestämt att hon aldrig mer skall återvända till Groznyj. Hon är rädd för folk i uniform.

Hennes historia är lika enkel som skrämmande. Under kriget har hon och hennes fem barn levt långt, långt hemifrån, under andra människors tak i bergsbyn Nesterovskaja i Ingusjien. När hon såg på TV att Groznyj hade befriats beslöt hon återvända för att se hur hennes hus vid Pugatjovgatan 201 hade klarat sig. Hon ville se om det gick att flytta tillbaka. Hon gav sig i väg tillsammans med Larisa Dzjabrailova, en rysk fyrabarnsmor som varit hennes väninna och 20

Sanningen-inlaga.indd 20

2010-08-11 12.23

De l 1: R a pp or t e r f r å n f ron t e n

granne i Groznyj och Nesterovskaja. På vägen anslöt Nura, en tjetjensk bekant med samma avsikt. När de kom fram till Chejedis hus dagen därpå fann de att det bara var ett urblåst skal. De var på väg till det ställe där Larisa hade bott när de råkade ut för det som människor i Tjetjenien fruktar mest av allt: de stötte på soldater i färd med att plundra. Soldaterna lastade in madrasser, länstolar och filtar i ett pansarfordon, och då kvinnorna oväntat dök upp från en sidogata stod de plötsligt ansikte mot ansikte med marodörerna.

Chejedi, Larisa och Nura greps omedelbart, försågs med ögonbindlar och slängdes in i fordonet. En stund senare fick de stiga ur och beordrades att ta varandra i hand och gå rakt fram. Sedan blev de tillsagda att ta av sig ögonbindlarna och såg då att de stod framför muren till ett sammanstörtat hus. De fattade ögonblickligen vad som skulle hända. Först sköt federalerna Larisa. Hon tiggde om nåd och ropade: »Jag är ryska. Jag är född i Moskvadistriktet. Vi har inte sett någonting! Vi kommer inte att säga någonting!« Hon var fyrtiosju år och hon dog omedelbart, utan att behöva plågas. Sedan sköt de Nura. Hon vädjade också till dem: »Pojkar, jag är bara fyrtiotre år!

Jag har tre söner i er ålder!« – Jag var nummer tre, slutar Chejedi sin berättelse. De riktade ett gevär mot mig, och så upphörde plötsligt allt. Jag vaknade till av en skarp smärta och det var först senare som jag förstod vad som hänt.

De hade skjutit mig men inte lyckats ha ihjäl mig. Jag hade förlorat medvetandet och soldaterna hade tydligen inte kontrollerat om jag fortfarande var i livet. De hade släpat ihop våra kroppar, slängt en madrass över oss och tänt på. De ville bränna liken för att ingen skulle få reda på vad som hänt, och det var den smärtan som väckte mig.

Elden slickade mina ben. Då hade soldaterna gett sig i väg. Jag kravlade ut under madrassen och bara låg där en lång stund på marken innan jag kom mig för med att krypa därifrån. Två tjetjenska kvinnor som skulle mjölka sin ko hittade mig liggande medvetslös på vägen.

Jag vaknade upp i en källare. Där låg andra skadade. Någon skaffade fram en buss åt oss och körde oss allihop till Ingusjien.

Kvinnan som varit med om sin avrättning träffade jag på Sal 1 på distriktssjukhuset i Sunzja i Ordzjonikidze på gränsen mellan Tjetje21

Sanningen-inlaga.indd 21

2010-08-11 12.23

S a n n i ng e n – i ng e t a n n at

nien och Ingusjien. Chejedi är svårt sjuk i dag. Hennes kropp hade blivit genomsållad av kulor och hon har mycket ont där en kula passerat genom ryggen och skadat nerverna. Hennes överkropp är helt förlamad och hon har ingen känsel i armarna. Det är för tidigt att göra en prognos.

– Varför gjorde de så där? undrar Chejedis trettonåriga dotter som tittar till henne. Hon som är så snäll och rar. Hon ville ju bara åka hem igen.

En sköterska kommer in och börjar lägga bandage på Chejedi.

Hennes mage är täckt av sårskorpor efter »passkulorna«. Hon kommer inte ihåg vad som hände, eftersom hon var medvetslös efter skottlossningen, men hon förmodar att soldaterna pepprade hennes mage full med kulor innan de gav sig i väg. Det var där väskan med passet hängde.

En mardröm i Aldy Det är dags att återvända till stenbrottet, till Aslanbek och Rezeda. Återigen sitter jag tillsammans med dem på de där betongblocken, och pojken berättar om vidrigheter som begåtts av soldaterna i Aldy. De inte bara mördade utan gav sig också till att skända liken. De drog ut guldtänderna ur munnen på hans far och de andra. Under »säkerhetssvepet« fick en grannkvinna, gammelmormor Rakiat, munnen uppsprättad ända till öronen när de misslyckats med att slita upp käken.

Rezeda ritar en skiss av deras gata för att visa hur förbandet drog fram.

– Det här är vårt hus, säger hon, och det här tillhörde vår granne, en ålderspensionär som hette Sultan Temirov. Legosoldater högg huvudet av honom och tog med sig det därifrån. Någon har sagt oss att de brukar hugga huvudet av folk som de misstänker för att vara anhöriga till rebeller. Före kriget var Sultans bror talman i det tjetjenska parlamentet. Det var därför som de kastade resten av hans kropp till hundarna. Efter att federalerna hade fortsatt till andra hus lyckades grannarna rädda hans vänstra ben och ljumske undan de galna hundarna. Det var allt de lyckades begrava.

22

Sanningen-inlaga.indd 22

2010-08-11 12.23

De l 1: R a pp or t e r f r å n f ron t e n

Vittnen tror att mer än hundra människor dödades under säkerhetssvepet i Aldy. Det är de enda tillgängliga uppgifterna hittills. Det värsta lidandet drabbade dem som fortfarande bor vid Voronezjskajaoch Matasja Mazajevgatorna. (Matasja Mazajev var Sovjetunionens Hjälte under andra världskriget och född och uppvuxen i byn.) De drabbades av en slump, helt enkelt därför att det är de första gatorna man kommer in på när man anländer till Aldy.

Rezeda fortsätter med att berätta om hur soldaterna tog sig fram genom husen.

– Först gav de sig på oss och sedan på mormor Rakiat och Sultan Temirov. Sedan fortsatte de till Chajdarovs och där sköt de pappan, Gulu, och hans son Vachu. Den gamle mannen var över åttio år. Utöver dem var det Avalu Sugajpov, en äldre man som hade flyktingar boende hos sig. Vi hann inte ens ta reda på vad de hette, men det var i alla fall två män, en kvinna och en femårig flicka. De vuxna brändes ihjäl med en eldkastare – också mamman, i dotterns åsyn! Före avrättningen gav soldaterna den lilla flickan en burk kondenserad mjölk och sade: »Spring i väg och lek nu.« Jag kan föreställa mig att hon har mist förståndet. Musajevs bodde vid Voronezjskaja 120. Där sköts gamle Jakub, hans son Umar och hans brorsöner Jusup, Abdrachman och Sulejman. Den ende som de inte dödade var Chasan, den gamle mannen som ägde huset. Han betraktades som ålderman i hela Tjernoretje, men de lät honom ändå inte vara i fred. Federalerna sparkade ihop familjen Musajevs kroppar i en hög och tvingade den gamle att lägga sig ovanpå de fem utan att röra sig. Sedan sköt de en salva med sina halvautomatiska gevär och sårade honom. De sade att om han reste på sig skulle de döda honom, och sedan ställde de sig kring honom och rökte. Chasan rörde sig inte, och så gav de sig i väg, nöjda med sig själva. Nej, jag förmår inte fortsätta!

Rezeda rusar ut. Aslanbek kryper över britsarna till en vrå längst bort i rummet och vänder bort ansiktet. Deras storasyster Larisa fortsätter. Hon berättar om illdåd som bara en psykopat kan föreställa sig. Hon berättar att träden på deras gata numera har ohyggliga blodfläckar där grannarna blev uppställda och sköts.

– Det går inte att tvätta bort det! Det är därför som jag aldrig kan 23

Sanningen-inlaga.indd 23

2010-08-11 12.23

S a n n i ng e n – i ng e t a n n at

återvända dit. Jag stod helt enkelt inte ut med att leva i närheten av de där träden där de hade mördat människor som jag kände och ­älskade.

När vi gav oss i väg från Aldy såg vi hur de överlevande männen grät som kvinnor och att unga män hade blivit gråskäggiga. I Ingusjien såg jag ett TV-program om säkerhetssvepet i Aldy. Där visade de upp en kvinnlig krypskytt som de påstod var tjetjenska och som skulle ha skjutit mot federalerna från hus i Aldy. De sade att det var därför som repressalierna hade varit så svåra. Jag trodde inte mina ögon. Det var Tanja Ryzjaja. Alla i Tjernoretje vet att hon super, och för övrigt råkar hon vara ryska. I mer än två år har hon varit så darrig i händerna att hon inte har kunnat hålla i en sked. Vi var tvungna att mata henne – och så kommer de och påstår att mardrömmen i Aldy var hennes skuld!

En pojke i sjuårsåldern hoppar ned från britsen. Han riktar en träbössa mot mig och ropar: – Är du ryss?

De vuxna hyssjar åt honom, men han tjuter: – Du är en fascist!

Det krig vi utkämpar i Kaukasien är alltigenom en skam för vår nation. Undrar ni hur vi någonsin skall kunna gottgöra det? Och hur lång tid kommer det att ta? Man skall komma ihåg att det tog Tyskland ett halvt sekel att försöka bli kvitt resterna av sin nationalskam.

Under de årtiondena lekte ryska barn att de slogs mot tyskarna, och de vuxna uppmuntrade dem. Hur länge kommer det att dröja innan tjetjenska barn slutar att leka lekar där den minst populära pojken alltid får spela »ryss«?

TJETJENIEN TILLHÖR RYSSLAND, MEN TJETJENERNA VILL VI SLIPPA 31 januari 2000 Sårskorporna ser påmålade ut. Det nästan medvetslösa barnets rakade huvud rör sig febrigt fram och tillbaka över det urtvättade, brungrå kuddvaret. Inget jämrande eller gnäll, bara en tystnad som är ytterst oroande hos någon som är så allvarligt skadad.

24

Sanningen-inlaga.indd 24

2010-08-11 12.23

De l 1: R a pp or t e r f r å n f ron t e n

– Hon har små granatsplitter i huvudet, men det är inget att slösa tid på, instrueras jag av en medelålders röst, som inte röjer några känslor, från en mörk vrå i sjuksalen. Det värsta är att hon är föräldralös nu. Och titta så hon ser ut under filten!

Det rakade huvudet fortsätter att försöka skaka av sig yrseln. Den lilla flickan är fem år, hennes ansikte är gulblekt. Hon heter Liana Sjamsudinova, och då och då halvöppnas hennes ögon med ett ryck och blicken irrar ogillande över sjuksalen utan att stanna vid någon.

Hennes vänstra höft täcks inte av filten och är oroväckande fläckig av varet som läcker ut under det jättelika bandaget.

– Ni ryssar tror att hon är en rebell, fortsätter monologen bort­ ifrån den mörka vrån. Flickan behöver få specialistvård om hon inte skall bli invalid för resten av livet, men det får hon inte här och vi blir inte remitterade till andra kliniker i Ryssland eftersom vi är tjetjener.

Min osynliga informatör pekade helt korrekt på det värsta problemet i dag. Scenen var Distriktssjukhus nr 7 i Sunzja på gränsen mellan Tjetjenien och Ingusjien. Till nyligen hade det från krigs­zonen strömmat in mängder av mycket svårt sårade till följd av säkerhetssvep, raider, nya raider och nya säkerhetssvep. Det var hundratals människor med amputerade armar eller ben: kvinnor, barn, åldringar, ingusjer, tjetjener och ryssar. De flesta hade skador som både var misskötta och variga eftersom de inte hade kunnat ta sig ut ur sina byar, utan varit tvungna att hålla sig undan i källare i ett par tre dygn i väntan på att bombningarna skulle upphöra. Därefter hade de fått vänta lika länge på att soldaterna i kontrollposteringarna skulle släppa igenom dem och låta dem ta sig över gränsen till Ingusjien.

På Sunzjasjukhuset har följden blivit en erbarmlig karusell av infektioner som förstört återstående nervändar. I korridorerna hasar spöklika unga flickor omkring inlindade i bandage och med livlösa armar och ben. Nerverna är avslitna i somliga lemmar medan andra har drabbats av kallbrand.

Vem står för den intensivvård som de kommer att behöva? Den statsbudget som i dag finansierar kriget? Var skall vår tappra stat, som krigar efter sin »övergripande plan«, hitta pengar till proteser åt de hundratals nya invalider som den gett upphov till? Vilken plan inne25

Sanningen-inlaga.indd 25

2010-08-11 12.23

S a n n i ng e n – i ng e t a n n at

håller budgetmedel till sådant? Vem tar ansvar för de tusentals civila som har fått sin hälsa förstörd under detta krig?

Millenniefirandet orsakade tragedin Jag avskyr bataljscener. På målningar liksom i verkligheten är det detaljerna som har betydelse. Detaljerna utgör måttet på vår humanitet. Vårt sätt att reagera på en enda liten människas tragedi speglar fullständigt vår inställning till en hel nation, och mängden människor gör ingen större skillnad. Lilla Liana Sjamsudinova är född 1994 i Martan Tju i distriktet Urus-Martan, och det som nyligen har skett i hennes liv är alltigenom typiskt för Tjetjenien av i dag.

På flykt undan bombningarna bodde hennes familj från oktober till december 1999 i ett läger i bergsbyn Assinovskaja. I mitten av december ökade trycket från migrationsmyndigheterna som inte ville ha dem samlade på en enda plats utan uppmanade dem att återvända till sina hembyar och försäkrade att det rådde fred och att deras område var tryggt. Den 29 december kapitulerade Lianas mor Malika Sjamsudinova för dessa lögner och familjen återvände till Martan Tju. Fyra dagar senare blev Liana föräldralös. Klockan 20.20 den 3 januari 2000 träffades deras hus vid Pervomajskajagatan av en granat från en stridsvagn.

Vid den tidpunkten förekom ingen stridsverksamhet i Martan Tju, men soldaten som skickade i väg granaten visste mycket väl vad han gjorde. Han gjorde det på skoj. Enligt dagens tjetjenska begrepp är klockan 20.20 »sent på kvällen«. Det federala kommandot har förordnat att alla skall hålla sig inomhus då. Man får inte ens gå ut på sin egen gårdsplan för att uträtta sina behov; gör man det riskerar man att bli skjuten utan förvarning. Det var i själva verket vad som hände i Novyj Sjaroj med en flykting från Naur, Magomadov, som gick ut precis när skymningen föll – han blev nedskjuten i dörröppningen av en prickskytt.

Lianas hus valdes avsiktligt ut som måltavla av en man som mycket väl visste att det bodde folk där. Det säkraste livstecknet – en tänd oljekamin – syntes genom fönstren. Det finns anledning att tro att 26

Sanningen-inlaga.indd 26

2010-08-11 12.23

De l 1: R a pp or t e r f r å n f ron t e n

beskjutningen var ett utslag av berusat övermod hos en stridsvagnsbesättning som förlagts till utkanten av Martan Tju. Den kvällen före­ kom ingen annan eldgivning. Soldaterna skickade i väg en granat helt enkelt för att tillfredsställa sina ostyriga känslor.

– De firade väl nyår, förmodar Lianas moster, Raisa Davletmurzajeva. Det har andra bybor också kommit fram till.

Till följd av detta omkom Lianas mamma, Malika. Hon var tjugo­ åtta år och ammade sin yngste son, Zelimchan. Granaten klöv huvudet på henne och grannarna som kom rusande till Sjamsudinovs hus fann henne med kallnande kropp, ena bröstet bart och Zelimchan pressad mot det.

Den lille pojkens ställning var oförändrad i döden, han klamrade sig fast i sin döda mors famn. Under spillrorna från taket drog grannarna fram kvarlevorna av Lianas storasyster, sjuåriga Diana, och hennes artonåriga moster, Roza Azizajeva, som hade kommit för att hjälpa till i hemmet. Grannarna bar ut Liana som levde och grät. Det fanns inga andra överlevande. I dag är hon föräldralös; hennes far hade försvunnit ett år tidigare någonstans i Ukraina sedan han begett sig till Belaja Kalitva för att söka arbete.

Sedan dess har Liana inte talat med någon människa, och minst av allt skulle hon ha talat ryska med mig. Hon har befunnit sig i chock­ tillstånd sedan den 3 januari; bara då och då ropar hon på tjetjenska efter sin mor. Då hon varit vid klart medvetande har medpatienterna försökt förklara för henne att hennes mor är död. Det är tjetjensk sed att inte förtiga olyckor och att uppamma mod hos barnen, till och med när det är fråga om ett mycket litet barn med hela livet framför sig.

– Jag skall naturligtvis ta hand om henne, säger Raisa till mig, men det finns en gräns för vad jag förmår. På Sunzjasjukhuset måste vi köpa allting själva: sprutor, mediciner, dropp. Hon behöver mycket vård. Var ska jag få pengar till det?

Den här gången samtalar vi på ett annat sjukhus, en liten primitiv institution med bara fyrtio bäddar i Galasjkino. Nästan samtliga skadade har nyligen överförts hit från Sunzja som stängts för genomgripande desinficering. Smittspridningen från de misskötta »tjetjenska« sårskadorna har nått kritiska nivåer.

27

Sanningen-inlaga.indd 27

2010-08-11 12.23

S a n n i ng e n – i ng e t a n n at

Lilla oskyldiga Liana är också infektionsbärare och befinner sig nu under påtagligt försämrade förhållanden och nedskuren vård på sjukhuset i Galasjkino. Sjuksalarna är trånga och överbelagda, utrustningen är bristfällig och det är iskallt inne därför att värmesystemet är odugligt. Under sådana förhållanden kommer Liana knappast att tillfriskna med sina omfattande kallbrandsskador. Hur skall människor kunna klara sig när staten, som sopar undan allt i sin väg, inte låter sitt onda öga vila på dem som råkar ha kommit i vägen?

Den 4 januari begravdes familjen Sjamsudinov i Martan Tju. Fullt synligt för de stridsvagnsbesättningar som låg och värmde sig i det kaukasiska solskenet bars de mördade kvinnorna och barnen bort till begravningsplatsen. Ingen soldat kom och beklagade sin nyårsyra.

Lika ondskefullt men om möjligt ännu mer cyniskt uppträdde man i Sjali. Den 9 januari samlade administrationen i detta distriktscentrum invånarna på torget i samband med utbetalningen av de första pensionerna och understöden från Nikolaj Kosjmans ryskinstallerade regering. Vid torget ligger en skola där biträdande rektorn och matematikläraren Zarema Sadulajeva också hade samlat barnen för att dela ut nyårs- och Kurban Bayram-presenter.

Ingen hade en aning om att rebeller i samma stund ryckte in långt borta i utkanten av den mycket stora byn. En taktisk missil slog ned – men inte i fiendeförbandet utan i folkmassan på torget. Rebellerna försvann, men ett stort antal människor på torget omkom eller skadades svårt. Hur många var de? Flera dussin? Hundratals? Antalet varierar starkt i de uppgifter som har getts helt enkelt därför att de överlevande byborna inte hann gräva gravar tillräckligt snabbt utan många måste begrava anhöriga tillsammans. Antalet gravar blev alltså färre än antalet omkomna. Det var ett nytt Guernica som i ohygglighet kan jämföras med det vidriga raketangreppet mot centralmarknaden i Groznyj i oktober förra året.

Mardrömmen upprepades i Sjali dagen därpå. Zaremas man, Alibek Kerijev, förde bort sin svårt skadade hustru från sjukhuset eftersom han var rädd för att också det kunde bli angripet. Han bad sin syster, som är läkare, att komma och vårda henne. Men tragiskt nog dödades den fyrtioåriga Kisa vid en senare granatattack och efter den 28

Sanningen-inlaga.indd 28

2010-08-11 12.23

De l 1: R a pp or t e r f r å n f ron t e n

9 januari har Ali-bek inte kunnat sova. Han vakar oavbrutet vid hust­ runs bädd. Den 13 januari lyckades han få henne flyttad – gravid och nära döden – till centralsjukhuset i Nazran, men hennes prognos är inte god. Han står inte ut med att se hennes fruktansvärda sår och konvulsioner. Hon är i desperat behov av kraftfulla mediciner, men som vanligt finns inga sådana på lager. Under sina sömnlösa nätter skriver Ali-bek poesi – en personlig vädjan till det Väsen som eventuellt sitter där uppe i höjden och iakttar allt som sker nedanför. Det enda Zarema gjort sig skyldig till är att hon gått ut för att ge barnen presenter.

Oavsett de böner som kan riktas till Den Högste är relationerna mellan befolkningen och federalerna lika andefattiga i Sjali som i Martan Tju. Det kommer inte att inledas någon förundersökning om massdödandet i Martan Tju, massakern på en hel familj anses inte förtjäna utredning. Ingen åklagare kommer att ifrågasätta de skamlösa lögner som fick Sjamsudinovs att återvända till sin by. Underförstått är följderna av nyårsförbrytelsen att betrakta som en privatsak för en stackars liten flicka och hennes moster Raisa som nu ställts inför uppgiften att ta hand om henne. Raisa ser framtiden an med oförställd fruktan. För att kunna behandla barnets skador på ett lämpligt sätt behövs mycket pengar till de rätta medicinerna, tillgång till en klinik i toppklass och specialistläkare, vilket hon inte kommer att få i Martan Tju eller någon annanstans i Tjetjenien eller Ingusjien i dag.

Staten gör under alla omständigheter inget undantag: tjetjener tillåts inte utanför Tjetjeniens och Ingusjiens gränser. Inte en enda general är anständig nog att medge att han har minsta skuld i Lianas lidande eller att han skulle vara skyldig att hjälpa henne.

Situationen är densamma när det gäller Sjali: ingen sinnesförvirrad granatskytt har anklagats för massakern på torget, inget åtal har väckts för mordet på civila. Ingen har ens bett om ursäkt.

Madina och Alichan: en ny generation bunden vid ­sjukbädden Madina och Alichan Avtorchanov är kusiner. Deras mödrar, Chava och Aisjat, är systrar. Chava bodde i Samasjki och Aisjat i Novyj Sjaroj i distriktet Atjchoj-Martan. De hade inte långt till varandra, men 29

Sanningen-inlaga.indd 29

2010-08-11 12.23

S a n n i ng e n – i ng e t a n n at

granatbeskjutningen skilde dem åt genom en virvel av dödligt bly som flög i alla riktningar.

I detta krig äger familjesammankomster rum utanför operationssalarna på sjukhusen. Systrarna träffades på en vårdavdelning på sjukhuset i Sunzja. Chava satt vid tjugotvååriga Madinas bädd och ­Aisjat skötte om sin yngste son, artonårige Alichan. (Hennes äldste son omkom vid en slumpmässig beskjutning av deras by under det första Tjetjenienkriget.) Madina – för inte längesedan en vacker ung flicka men i dag tärd av operationer och värk, med pergamentfärgad hy och en kropp som knappt är skuggan av vad den har varit – blev förmodligen invalidiserad för livet av skadorna den 27 oktober. En del av hennes benstomme är borta och nu gäller det att först hitta ett sjukhus där hon kan bli opererad och sedan ett ställe där hon kan återhämta sig efter operationen, eftersom deras hus vid Kooperativnaja 27 är förstört.

Historien om Alichans sjukdom är inte mindre otäck. Hans ena ben har amputerats ovanför knäet till följd av den fördömda kallbranden. I flera dygn vägrade soldaterna att släppa ut de skadade ur byn.

Han har mist stortån på den andra foten och hittills har försöken att hejda kallbranden varit förgäves. Alichan är en stillsam, eftertänksam ung man som håller Ryssland ansvarigt för att hans liv blev förstört den 23 oktober, den dag då han skadades. Han har inte längre några framtidsplaner. Den enda förströelse han får är när någon av de män som besöker sjukhuset lyfter upp hans kroppsklump och tar med sig honom på en »promenad« i korridorerna.

Alichan berättar för mig att ingen av hans klasskamrater längre finns i livet. Samtliga pojkar har dödats. Han själv lever visserligen, men han är invalid. Alla sökte skydd i sina källare under den skoningslösa beskjutningen av Novyj Sjaroj. När den avtog vid niotiden på morgonen gick Alichan och hans klasskamrater samtidigt ut ur huset vid Tsentralnaja 12 för att diskutera vad de skulle ta sig till. Där blev de beskjutna med granatkastare och alla utom Alichan dödades. Vem skaffar fram de komplicerade och dyra proteser som han behöver nu?

– Ingen, naturligtvis, säger Alichan. Jag är tjetjen. Från och med nu och tills jag dör kommer jag bara att kunna krypa.

30

Sanningen-inlaga.indd 30

2010-08-11 12.23

De l 1: R a pp or t e r f r å n f ron t e n

När jag försökte ta reda på vem som skall se till att han får proteser och nödvändig behandling efter dessa ohyggliga illdåd mot civilbefolkningen, undrade officerarna: – Varför blir ni så upphetsad för deras skull? De är inte människor utan små lurviga. Oroa er inte, de föder snart en hoper nya små lurviga.

Mitt nuvarande uppdrag att rapportera om kriget i Nordkaukasien har fördjupat mig i vårt folks lidanden som omges av en sådan skändlig militär cynism. Jargongen i krigszonen är inte bättre än det som sker där. Tjetjenska män, även rebellerna, kallas mer eller mindre föraktfullt för »tjetjisar«. Alla andra tjetjener, speciellt pojkar, barn och ungdomar, kallas allmänt för »små lurviga«. Av vem? Av alla i den militära och administrativa infrastrukturen i detta krig. Till och med sjukhusläkare använder detta erbarmliga uttryck. Det är illa nog när fanjunkare använder det men en total skam när intelligentian gör det.

När mardrömmen började i september 1999 hoppades man väl innerst inne att staten skulle gripa terroristerna och avhålla sig från ett krig mot alla i Tjetjenien. Men nej! I dag står det klart att politiken redan från början gick ut på folkmord. Men mord på ett folk leder snart till mord på ett annat folk, en truism som generation efter generation av angripare och angripna har fått lära sig. För det totali­ tära rike som nu håller på att uppstå i vår åsyn är straffexpeditioner något som ger livet mening. I dag är det en viss grupp som skickas till giljotinen, i morgon en annan grupp. I övermorgon är det lilla Lianas tur och sedan är det alldeles säkert dags för oss.

Skulle det möjligen gå att rättfärdiga folkmord om man total­ utro­tade de skurkar som har blivit rika på att kräva lösensummor för kidnappade eller på illegal oljehandel? Men så kommer det aldrig att bli. Kidnapparna kommer att återuppta sin verksamhet i tysthet och i annan form. Tankbilar med bensin från befriade områden i Tjetjenien har åter börjat dyka upp i Plijevo i Ingusjien. Raffinering pågår för fullt. De olagliga oljehandlarna i Tjetjenien har väntat ut katastrofen och är med i leken igen.

Men hur är det ställt med wahhabiterna, de islamistiska extremisterna? Har de smälts ned med eldkastare eller smitit in i grottor 31

Sanningen-inlaga.indd 31

2010-08-11 12.23

S a n n i ng e n – i ng e t a n n at

i bergen? Fel igen! Den 18 januari besköts en tjetjensk flykting, rektor Idris Sarujev vid skolan i Alchan-Jurt, av oidentifierade personer i Majskoje i Ingusjien därför att han bar slips.

– Jag sade till dem att jag alltid har haft slips under alla mina år i skolan. Min livsstil är europeisk och sekulär, flämtar rektorn.

Han överlevde men är i mycket dåligt skick och inlagd på olycksfallsavdelningen, Sal 3, på det överbelagda sjukhuset i Nazran. Idris ligger och drömmer om den enda utväg han kan se ur sin situation: att emigrera från vår sjättedel av planetens landyta för att slippa vara tjetjen och tvingas leva i närheten av oss ryssar.

HUR KVINNLIGA ENGÅNGSKRIGARE REKRYTERAS 9 juni 2003 [Den 15 juni 2003 omkom sjutton personer och sexton skadades vid en explosion i en buss som transporterade soldater och civil personal till militärflygbasen i Mozdok. Attacken utfördes av en kvinnlig självmordsbombare. Den 1 augusti omkom femtioen personer och fler än tusen skadades vid en annan terroristattack mot militärsjukhuset i Mozdok.]

Återigen dryper det av ord ur TV-apparaten: »självmordsbombare«, »skurken Basajev«, »Maschadov visste om det«, »zombifierad av internationella terroristcentra utanför Rysslands gränser« … I stället för analys hörs primitiva stridsrop: »Fienderna till den politiska processen söker hindra dess utveckling« eller »Om vi tar itu med Basajev blir det slut på självmordsbombarna.« En sådan överförenkling av problemet för bara ännu längre bort från ett förnuftigt beslut om hur man skall handskas med den nya fasen i Rysslands tjetjenska tragedi.

Vad är det egentligen som försiggår? Vad händer med de tjetjenska kvinnorna under det andra Tjetjenienkrigets fjärde år? Har de verkligen blivit hjärntvättade och »zombifierade« av internationella terroristcentra?

Nej, det har inte behövts. Det behövs inget främmande inflytande 32

Sanningen-inlaga.indd 32

2010-08-11 12.23

De l 1: R a pp or t e r f r å n f ron t e n

för att tjetjenskor skall ställa sig till förfogande som bombterrorister, eftersom det arbetet redan är gjort. Den typiska tjetjenska kvinnan av i dag är faktiskt en zombie: hon har förvandlats till det av de sorger som hon i åratal har levt i och av den miljö som har omgett henne och hennes familj. Hon har lärts upp till självmordsbombare – men inte i utländska träningsläger utan till följd av de krigförandes brutalitet mot civilbefolkningen i Tjetjenien. Det har lett till en allt överskuggande önskan hos tusentals mödrar, hustrur och systrar att utkräva en grym hämnd för söner, män och bröder som försvunnit.

De gör det inte därför att någon tjetjensk form av islam eller traditionell adat eller livsregel i deras land skulle kräva det; de gör det i desperation. Den författning som antogs vid folkomröstningen den 23 mars har bara lett till att allt fler kvinnor ställt sig i kö till brigaden för specialoperationer av detta slag eftersom man gör sig stora förhoppningar om att det skulle kunna leda till förändringar. Men tyvärr har den nya författningen visat sig vara en skrivbordsprodukt.

Den har inte gjort slut på anarkin i armén och den skyddar ingen.

Antalet civila män och kvinnor som federalerna låtit »försvinna« under våren 2003 är långt större än under samma period förra året.

Det värsta är att männen bakom den skenprocess som ledde till folkomröstningen den 23 mars gjorde något oförlåtligt: de gav ett löfte till dem som sökte efter kidnappade anhöriga att bara de gick och röstade skulle somliga av de bortförda släppas fria och få återvända hem. »Kreml har gett klartecken«, ljög de. »Rösta bara!« Men ingen har återvänt, och därför skall man invagga sig i tron att den tilltagande terrorismen efter folkomröstningen skulle vara en tillfällighet som Basajev utnyttjar. Det är långt mer komplicerat än så.

Hurdan är den tjetjenska kvinnan av i dag? Av tradition är hennes uppfostran ytterst asketisk. Hon skall utstå allt utan klagan. Hon får inte tala om sina personliga känslor. Det är en dygd för henne att dölja sina känslor djupast inne – och inte bara offentligt utan också hemma, till och med inför de närmaste manliga anförvanterna. Alla heta känslor skall kuvas. Men kan det fortgå i det evinnerliga?

En tjetjensk systers kärlek till och tillgivenhet för sina bröder och särskilt en tjetjensk mors kärlek till sina söner är passionerad och 33

Sanningen-inlaga.indd 33

2010-08-11 12.23

S a n n i ng e n – i ng e t a n n at

helhjärtad. Den emotionella kraften är vulkanisk, och de flesta tjetjenskor uppfattar sitt eget liv som slut om de har mist en bror, en son eller en make.

Under krigets första och andra år hade privatvulkanerna inget utbrott. De tjetjenska kvinnorna väntade och hoppades att allt skulle lösa sig. De sade sig lita på att männen skulle spela sin traditionella roll. Tjetjenska pojkar uppfostras att tro på att mannens främsta plikt är att försvara kvinna och hem. Till skillnad från en flicka kan en pojke bli bortskämd, och en kvinna kan överse med mycket om mannen i gengäld är beredd att dö till hennes beskydd om det skulle bli nödvändigt.

Men utvecklingen blev en annan. Kriget fortsatte tills alla traditioner bröt ihop under trycket av det slags krigföring som generalerna skoningslöst hade tvingat fram. De tjetjenska männen fann sig plötsligt försvarade av kvinnor. Kvinnor köpslog på basarerna för att livnära sina familjer och kvinnor kastade sig framför arméfordon i försök att få federalerna att sluta kidnappa deras män – samtidigt som männen höll sig undan i källare för att inte bli bortförda, »svepta« eller sprängda i stycken.

Det var så de tjetjenska kvinnorna kom i förgrunden för kampen.

De radikaliserades snabbare än männen som tog skydd bakom dem, låt vara att männen alltjämt tror sig besitta åtminstone en smula auktoritet. Den tjetjenska kvinnan har till slut funnit ett sätt att släppa fram sina starka känslor. Vulkanen fick utbrott med flytande lava vars gränser bara den själv sätter och där det enda effektiva svaret på otyglat våld är att ta rättvisan i egna händer. Kvinnorna reste sig till försvar för sina familjer och hämnades på dem som de själva utpekat som skyldiga till mord. De valde döden framför att fortsätta att leva utan att kunna försvara sina söner, bröder eller män.

Jag kan redan höra mina motståndare invända: »Men Basajev har ju tagit på sig skulden.« Visst har han gjort det. Han kommer att ta på sig skulden för allt möjligt. Någon måste överta den mantel som bars av Salman Radujev, terroristen som »dog« i ett fängelse. Men långt viktigare än vem som 34

Sanningen-inlaga.indd 34

2010-08-11 12.23

De l 1: R a pp or t e r f r å n f ron t e n

tar på sig skulden är att det finns kvinnor som är beredda att utföra handlingar som någon senare tar på sig skulden för. Det råder ingen brist på kvinnor som är beredda att spränga sig i luften och deras led tätnar ju längre arméns illdåd får pågå.

Och de tjetjenska männen? Efter självmordsbombningarna i Znamenka och Ilischan-Jurt den 12 och 14 maj fälldes många hårda ord om de kvinnor som utfört attackerna. »De har förödmjukat oss«, sade männen. »De har visat hur kraftlösa vi är.« Och så var det. De förödmjukade verkligen männen och avslöjade deras kraftlöshet. De traditionella rollerna hade blivit totalt omkastade. Kvinnorna hade tagit saken i egna händer. De ville inte längre lita på männen, diskutera saker och ting med dem först och be om råd. I stället ville de besluta själva, i tysthet och enskildhet, och sedan skulle världen få se resultatet.

Det är verkligheten, fast alla fortsätter att prata om al-Qaida, denna livboj för usla politiker.

Vad kan göras nu? Säkerhetstjänsternas bedyranden att de är i färd med att förstärka kontrollposteringarna, att de spärrar av Tjetjeniens administrativa gränser och att allt är »under kontroll« går sannerligen inte ta på allvar.

För det första är ingenting under kontroll – utom möjligen den svarta valutahandeln via kontrollposteringarna. För det andra kommer ännu hårdare restriktioner inte att hindra kvinnor från att delta i terroristattacker. För det tredje är det absurt att begära att Maschadov skall uppmana kvinnorna att överge denna taktik: kvinnorna håller på att krevera på grund av hur många av männen, också Maschadov, har agerat. De kommer helt enkelt att strunta i honom.

För det fjärde, sist och slutligen, är uppfinningsrikedomen utomordentligt stor hos hämndlystna människor. Man kan inte hålla jämna steg med den eller gissa sig till vilken svag punkt den har upptäckt.

Kontrollposteringarna och granskandet av allas dokument kommer att stå sig slätt mot kvinnor med sprängämnen fästade vid kroppen.

Somliga av dem säger: »Vi kommer att vara ’gravida’ när vi passerar kontrollposterna. Ert folk kommer inte att titta in under våra kjolar och ni kan inte ha gynekologer på varenda postering.« 35

Sanningen-inlaga.indd 35

2010-08-11 12.23