9789170375408

Ordfront fรถrlag Stockholm 2010

Bob Hansson: Vips så blev det liv Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Bob Hansson 2010 Utgiven enligt avtal med Grand Agency Omslag: Frans Carlqvist Inlaga: Lena Gustafsson Tryck: ScandBook, Falun 2010 ISBN 978-91-7037-540-8

Tack till min guru BabaBaba!

Inga mirakel sker fÜrgäves.

Jag gĂĽr att sĂśka ett stort kanske.

Francois Rabelais To find this extraordinary thing which man has sought endlessly through sacrifice, through worship, through relationship, through sex, through every form of pleasure and pain, is only possible when thought comes to understand itself and comes naturally to an end.

Then love has no opposite, then love has no conflict.

Krishnamurti

Förord

Hos fåren, Solberga, Sverige 2010 Allt handlar om blågrönalgen!

Det är blågrönalgen och ingenting annat vi har att tacka.

Eller möjligen förbanna.

Den satte ner foten och uppfann det som bara kan uppfinnas en enda gång.

Men det gick inte fort. Det gick banne mig långsamt.

Jag sitter hos fåren nu och någon rör sig i rummet och lillan sover, det är tyst och stilla och till och med fåren har kurat ihop sig under trädet. Snart kommer någon att ställa sig bredvid mig och säga: »Kyss mig då.« Och då kommer jag att säga: »Böj dig fram dååååå.« Och så kommer vi att göra så.

Någon slags lycka till sist. Något slags lyckligt slut?

Vägen till ditt liv har inte varit kort. Utan lång.

Generationer av människor som legat i alla möjliga slags grottor, skrubbar och höloft och historien igenom pökat runt bara för att du ska leva och exempelvis kunna åka till stranden.

Och utan detta bökande vore vi intet!

Hoho!

Vi sitter på jorden som snurrar och försöker omhulda det oändliga. Att livet överhuvudtaget uppstod på den här planeten är statistiskt sett så orimligt att vi sannolikt inte finns.

Hoho!

För ändå finns vi.

11

Och detta är den här historiens mörkaste paradox. Att just på denna planet, som hamrat fram liv efter liv för att möjliggöra mitt, håller livet nu på att minska.

Hur mycket liv jag än försöker fylla de här sidorna med, kan jag omöjligt uppväga den mängd liv som i samma stund rycks bort.

Oåterkalleligen.

På himlen dallrar solen som bränt sönder vår närmaste grannplanet och förvandlat den till en väldig rykande relik. Medan vi sitter på en planet full av hav, floder och Ramlösa.

Och det blir varmare, varmare än på länge.

Faktum är att det inte har varit så här varmt på tio tusen år.

Varje författare som hoppas på kommande generationer för att till sist bli läst, förstådd, upprättad, gör bäst i att inte bara skriva tidlösa kvalitativa texter, utan också se till att det finns någon kvar som kan läsa dem.

Att skriva med miljövänlig blyerts är inte nog. Vi måste också berätta om livet, visa upp det i all dess magnifika bräcklighet för att påminna om att det är värt att rädda.

Om det nu är det.

För att få ihop alla dessa historier som nu följer, har jag behövt hitta på.

Men det är inte det märkliga och storslagna och osannolika jag har behövt hitta på, utan det vardagliga kittet däremellan.

Som författare är det centralt att etablera en tydlig ton och en överenskommelse med läsaren om vad det är man har skrivit för slags berättelse. Men tyvärr är det här inte en berättelse utan flera, inte en ton, utan multipla (=jättemånga). I ena stunden är det något som verkar helt jävla absurt, för att i nästa stund bli till synes realistiskt, för att i ytterligare nästa stund påminna om någon slags populärvetenskaplig biologilektion.

Vill du läsa en stram och disciplinerad bok finns det å andra sidan gott om andra att välja bland. Jag ber om läsarens tålamod och förmåga att hålla två hål i huvudet öppna samtidigt. Om inte huvudet räcker till, vilket är sanno­likt, ber jag er använda era hjärtan, era skrev och era ryggrader.

12

Jag trodde att det här skulle bli en helt annan slags bok, och blev förvånad över att det jag fann under mina och min släkts fötter var så poetiskt.

Som om generationer av liv funnits till bara för att någon skulle kunna skriva en bok om det.

Det är det jag gör nu.

Men det är du som kommer att framkalla boken i din egen hjärna. Vi är ett team: jag som skrev, du som läser, och verkligheten förstås, den som levde fram det som ska berättas.

Vi delar jordklot och nu delar vi, för ett tag, också berättelse.

del 1

Stockholm och Rumänien Första gången jag kom till Indien kom jag inte till Indien, utan till en låda. Ett mellanrum.

Jag har inget emot lådor, inte egentligen. Men att sitta inlåst i en är inte vad man räknar med när man flyger till Indien för att hitta sig själv.

Jag vet inte om ni någonsin har försökt hitta er själva. Jag vet inte om ni liksom jag har funderat på att göra detta i Indien, om ni också trott att det nog är lättare att hitta sitt sanna jag två hundra mil bort i ett jätte­ konstigt land där alla pratar hieroglyfer, än på den plats där man faktiskt redan är.

Jag vet inte om ni har satt er på ett plan och med huvudet fullt av Himalaya­fantasier lättat från marken med hoppet om att befria era liv, och önskat att de massiva vingar som sitter på flygplanets kropp en dag ska sitta på era egna.

Jag har sannerligen gjort det.

Det började med en katastrof.

Första gången jag kom till Indien så kom jag inte till Indien. Jag hamnade istället i ett inrökt limbo.

Där fick jag sitta utan mat och känna mig som världens mest misslyckade världsresenär.

Och det enda man egentligen kunde göra i den här lådan var att börja röka. Så då gjorde jag det.

17

Men det började redan där hemma med ett helt annat haveri. Det är där historien måste börja. Det är dit vi först måste bege oss.

Nu gör vi det!

Nu tar vi på oss skorna! Kanske de fotriktiga och lite tråkiga skorna som är bra för ryggen? Eller de mycket snyggare men för trånga skorna som först får oss att känna oss välklädda och välkomna, men sedan gör oss trötta och på dåligt skoskavshumör? (Men vi har förstås ingen aning om att det är skorna, istället tror vi att det är själva livet som är för trångt och surt och meningslöst . . .)

Skit samma vilka skor vi har valt, för nu är vi framme.

Framme i då.

I imperfekt.

I det imperfekt där jag i ett snövått Stockholm blivit lämnad av ännu en kvinna. Det hade hänt i hela mitt liv och nu hade det hänt igen. Nu orkade jag inte mer och bestämde mig för att ge upp hela tanken på puss och köpa gemensamma överkast. Jag hade troligen världsrekord i att ha blivit lämnad. Ni kommer att få höra. De har inte varit kloka.

För att bli fri från tvåsamhetens tentakler var jag tvungen att koncentrera mig på POESIN. Så jag sökte in på en poetskola. Poet, tänkte jag, det måste ändå vara ett genuint och givande yrke. I alla fall om man jämför med omelettrörare, som var mitt tidigare yrkesval. Ni har ingen aning om hur mycket omeletter det måste röras i ett modernt storkök där de flesta gäster är damer och alltså bantar.

Jag hade gjort utmärkt ifrån mig på intervjun. Det hade till och med ryktats om att jag var favorit, halvt geniförklarad av huvudläraren! Jag tänkte att nu äntligen skulle min misstanke om att jag var en liten värdelös strunt motbevisas en gång för alla!

(Ni vet: mobbad på lekis och itutad att man var denna lilla strunt. När man blir äldre och borde veta bättre vet man ändå inte bättre, mitt i allt det vuxna tror man fortfarande att man är en liten strunt. Halvt omedvetet letar man ständigt teck18

en. När någon vänder bort blicken tänker man inte: »aha, hon vänder bort blicken« utan istället: »aha, hon tycker att jag är en liten trist fetknopp«.

Om det är dåligt väder hugger man kanske dessutom i med den molnfärgade tanken: »Jag har alltid vetat att alla tjejer äcklas av mig!« Den där idiotin kallas nog för något. På psykologspråk. Kanske projektion. Men jag är inte riktigt säker på det.

En sak till: Det som du just nu läser är ju en parentes. Dessutom med indragen vänstermarginal. Parentes betyder: utsagan bredvid. I det här fallet innebär det att du fortsättningsvis inte behöver läsa parenteserna. Om du inte vill. De är överkurs. Bonusspår. De för inte på något vis historien framåt och kan alltså med fördel hoppas över av den som bantar med ögonen och inte vill gå upp i vikt av för många ord.)

Det var alltså min framtid som skulle avgöras. Skulle jag få nöja mig med att knäcka ägg, alternativt lasta frysta grislik nere i Hammarbyhamnen? Eller skulle mitt liv förvandlas till en evig vår med ljumma tunnklädda vindar och aldrig mer ägg, gris eller den förbannade känslan av tomhet? Skulle jag beviljas min dröm och kunna höja upp livet mot himlen för att utan hinder kunna sträcka mig mot det ständigt nyfödda ljuset? Skulle jag duga till att bli poet? Skulle jag tillåtas att verkligen göra nytta? Det var sådant jag undrade den där livsavgörande kvällen när man skulle ringa upp skolans telefonsvarare och höra namnen på dem SOM KOMMIT IN. På varje ny pub jag kom till beställde jag en öl och bad om att få låna en telefon. Jag hade hunnit ringa minst åtta gånger innan de äntligen läst in sitt meddelande. Namnen började rabblas.

Jag stelnade till.

Det är en lustig paradox, att ju yngre man är, desto lättare är det att få känslan av att allt redan är för sent . . .

19

Sjutton namn lästes sakta upp och när det var klart hade min kropp förvandlats till ett fruset grislik. Jag ringde genast upp igen, men den kalla stämman hade inte ändrat sig och mitt hjärta skrek höga, skånska skrik på den popfriserade Södermalmsgatan där känslor inte var något man visade utan småpratade om.

Men jag skrek.

Jag skrek så högt så att den välfriserade men okänslige bartendern sa åt mig att gå hem.

Och mitt liv var nu den trasiga vingen på den åldrande flugan i fönstret. Min hjärna var en vidbränd omelett och mitt hjärta ett fruset grislik.

Poetskolan ville inte veta av mig!

Den som går till världen för att be om tillåtelse att vara den man redan är, bygger hus på himla lös grund. Tänker jag nu. Men då tänkte jag snarare: Om POESIN inte vill ha mig, vill jag inte ha den heller. Sura är bären sa räven och käkade smågrus.

Jag föll ihop. Stabilare än så var inte detta unga jag, än att detta enda nej var allt som behövdes för att jag skulle baktala och svika min egen dröm, spika upp den bästa värld jag kunde tänka mig på ett snabbt hoprafsat kors. Poesi är bara tjafs, sa jag, och kastade min lilla svarta anteckningsbok i den tidiga snödrivan.

Dagarna blev tommare och nätterna våtare. Både kvinnor och konst var en enda källa till svek och smärta och jag bestämde mig för att strunta i dem båda.

Alltså blev jag tvungen att ta tag i situationen.

Jag blev tvungen att åka till Indien!

Moder Indien. Landet där Buddha föddes och Paul McCartney bar klänning. Ett land med himmelshöga berg och långskäggiga gurus som alla bara väntar på att förlösa dig. Landet som Gandhi befriade genom att le mot sina förtryckare, han log utan att flytta sig en tum medan de distingerade och alltid lika snyggt klädda engelsmännen slog och slog med sina lokalt producerade påkar. Indien med en miljard människor och två tusen språk. Kor och rökelse. Indien, som också teet och vissa slags knark kommer ifrån. Att resa dit är en resa för oss som inte gjorde lumpen. En hippieexamen, en rite de passage som skiljer världsmed20

borgarna från tv-tittarna. Jojo. Det var vad jag tänkte när det begav sig.­ Att denna resa var en nödvändighet.

Och jag jobbade in pengar hela hösten, hyrde ut min bostad, sa ett storslaget adjö till alla mina vänner men hamnade alltså i en låda.

Ibland är man så rädd för att någon ska tro att man är inkompetent att man blir det. Man är så rädd för att göra fel, att man just därför gör det.

(Grov liknelse: Som då man exempelvis stående vid en pissränna är så rädd för att kissa på sin hand, att man krumbuktar sig och rycker till så att man istället plötsligt urinerar sig själv i munnen.)

Det var där hemma som roten till mitt enorma misstag fanns. Jag kände en mängd människor som varit i Indien, de gav mig alla tusentals tips om det enda korrekta sättet att bete sig på. Och inte ett enda av dessa råd handlade om det viktigaste av allt.

Och jag var helt enkelt för feg för att själv fråga någon.

Vadå? undrar ni. Vad var den jävla idioten rädd att fråga?

Tänk så här, att jag skulle gå in på resebyrån låt oss säga fyra veckor före avresan, en hel vecka efter att jag köpt biljetten: Ursäkta, men måste man ha visum till Indien? Vad verkar jag vara då? Jo, jag verkar vara en helt INKOMPETENT Indienresenär. Herr Noll Koll.

Och herr Noll Koll har aldrig stått på min lista över saker jag ville bli när jag blev stor.

För tänk om de på sin översittaraktiga resebyrådialekt skulle säga: Visste du inte att man ska ha VIIISUUUUUUM, låt se nu, du hade avresa om fyra veckor . . . men vilken otur, grabben! Det tar ju SEX veckor att få VIIISUUUUUUUM, det vet ju alla, och nej, det finns tyvärr inget vi kan göra åt det, för det åligger resenären, osv, osv.

Ett dräpande bevis på att det enda namn man förtjänar är herr Noll Koll.

Så istället tog mitt undermedvetna det högst intelligenta beslutet att helt enkelt ignorera visumfrågan.

Vi är alla gjorda av stjärnstoft. Vi är alla bevis på att supernovor existerar. Det låter storslaget. Ibland har jag mycket svårt att förlika mig med denna storslagenhet.

21

(Eller med hur denna historiska storslagenhet skulle hjälpa när man står där och torkar urinen från munnen.)

Det var en tidig söndagsförmiddag då jag i flygplanstunna kläder rasade genom en vintervåt och slaskpanerad centralstation i Stockholm.

Min minimala ryggsäck (det är viktigt att den är liten, annars är man materialistisk och borgerlig och kan lika gärna åka på charter . . .) slog hetsigt mot ryggen när jag sprang rakt in i Matthias, en av mina långhåriga Indienfarare till bekanta. Och först nu, när det ändå var för sent, frågade jag till sist honom om man behövde visum. Det behöver man väl inte, la jag hoppfullt till. Matthias tittade oroligt på mig.

– Har du inte visum?

– Nej. Inte direkt.

Efteråt har han berättat för mig att han tänkte att det var kört för mig.

Ingen kommer in i det landet utan visum. Och den värsta flygplatsen av dem alla är i Delhi. Där är de svinhårda.

– Vart ska du flyga?

– Först byter jag plan i Rumänien. Sedan till Delhi.

– Det kommer nog att gå bra, ljög han.

Själv fick jag panik och väste åt mig själv: Idiot, idiot, idiot! Drog mig i håret och gick fram till närmaste reklamfria stenvägg och bankade metodiskt mitt huvud mot den samtidigt som jag knäppte upp mina byxor och drog ner dem till fotknölarna för att förnedringen skulle bli total.

Matthias stod förstenad och tittade på mig med öppen mun.

Lögn.

Det gjorde jag inte alls.

Jag hatade inte mig själv fullt så synligt.

Jag skakade hans hand och han önskade lycka till. Jag log. När han var utom synhåll sprang jag allt vad jag kunde till en telefonkiosk och ringde indiska ambassaden.

Den var stängd.

Så med min perfekt minimala världsresenärsryggsäck men helt utan visum satte jag mig på flygbussen och försökte tänka på poesi.

Hos fåren, Solberga, Sverige 2010 Jag hör BabaBabas röst eka i mitt huvud: »Om du fortsätter låtsas som om detta mirakel till liv är ett problem, är det just vad det kommer att bli.

Du kommer från en plats där ni blivit så duktiga på att finna och lösa problem, att ni av bara farten tycks tro att också livet är ett.« Min fru dansar i sin studio uppe på övervåningen. Hennes fötter dunkar ovanför min skalle. En gång var vi främlingar. Längs min fönsterruta rör sig en droppe vatten ner mot jorden. Det finns arton miljoner arter på jorden och varje dag tänker man sextio tusen tankar. Överallt ett myller. Överallt detaljer nödvändiga för den stora väven.

För något år sedan förde jag in några centimeter av mig själv i min fru, hon höll handen runt min nacke och nu ligger lillan och sover i sin vagga.

Droppen som nyss rann längs rutan har nu nått jorden, men redan rinner ännu en droppe på fönstret. Nyss befann sig dessa droppar i himlen.

Själv består jag till 60 procent av vatten. Jag ser ner på mina fingrar som trycker ner tangenterna och det hela är plötsligt obegripligt.

Jag förstår det inte, men här sitter jag, här sitter jag på jorden och finns.

23

Flygplan Vad vore människan utan mirakel? Det första hände vid incheckningen. Den blonda, dokumenttunna flickan tittade skeptiskt på mitt pass.

– Det var värst vad det var slitet, sa hon.

– Ja, sa jag, och försökte stirra henne i ögonen så att hon skulle glömma bort passet och släppa igenom mig.

– Med ett så slitet pass kan det vara svårt att bli insläppt, var det inte Indien du skulle till?

– Jo. – Och mellanlanda i Rumänien, ja, där är de ofta hårda. Det ser ut som om du råkat tvätta det i maskin?

– Jo, det har kommit lite vattenstänk på det.

– Och sedan ser det ut som om du eldat det i kanten här.

– Jo, jag har nog råkat bränna det lite där ja . . . Det var sant, när hon räckte tillbaka passet såg jag en väldigt tydlig bränd rand i övre kanten.

Helt otroligt, jag undrade verkligen hur det hade gått till.

– Men du vet att Indien ligger i Asien? Lycka till.

När hon sa det sista log hon inte. Men första miraklet hade alltså skett.

Hon hade släppt igenom mig.

Vi landade i Rumänien och slussades in i flygplatsbyggnaden. Det luktade kalops över hela bygget och jag blev besviken. En flygplats som stinker kokt kött är ingen riktig flygplats. Inte alls som jag tänkt mig. Allt utom just den lilla flygel där vi satt verkade dessutom nersläckt och uttömt.

Stämningen var som gråsten och stanken gav mig kväljningskänslor och 24

plötsligt kändes det obegripligt att en enda människa i hela världen röstar på vänstern. Och sedan kom jag på att jag själv gjort det. Jag tänkte att det stora problemet med kommunismen är att den ger kommunismen dåligt rykte.

Sedan tänkte jag inte mer på det, för det var dags för oss att visa upp våra pass. De skulle kontrollera att allt var i sin ordning, som exempelvis visum. Det var flygbolagets ansvar; om någon måste skickas hem igen blev det på deras bekostnad. Jag stod i kön och började ofrivilligt hosta när jag kom fram. Kontrollanten var i min egen ålder, blond och smal med framträdande kindben, hade säkert någon avlägsen släkting som var vampyr.

Jag räckte över mitt pass och började hosta riktigt illa. Han bläddrade igenom det, såg skeptisk ut och till sist fnös han högt.

– Det var ett jävligt slitet pass.

Jag nickade. Han hade rätt.

– Så här slitet pass kan du inte ha. Du måste skaffa nytt! Jag nickade.

Han pekade föraktfullt på den brända randen. Det här med pass verkade vara viktigt för honom, han tyckte inte att jag hade den rätta inställningen till dokumentet.

– Det här är en viktig handling. En statshandling!

Han tittade mig hårt och socialistiskt i ögonen.

– Statshandlingar är statliga. Han slog passet flera gånger i disken.

Jag nickade. Och hostade.

– Du borde genast skaffa nytt pass och behandla det med tillbörlig respekt. Om du inte bara vore här för att byta flygplan hade jag aldrig släppt in dig.

– Nej, nickade jag. Jag förstår. Statshandling . . .

Så slängde han över det slitna statshandlingspasset till mig och muttrade något om hopplösa resenärer. Och han hade ingen aning om hur lycklig han gjort mig!

Jag slet åt mig det visumlösa passet och gick därifrån med tjosanbultande hjärta. Han blev så upprörd över passets eländiga skick att han glömde bort att kolla om det fanns något visum. Fantastiskt! Var jag inte proffshippie så säg!

De indiska gudarna gjorde sitt jobb. Jag kände allt hur de drog i sina 25

saffransgyllene trådar . . . Jag kände på mig att det skulle gå vägen. Vad var en liten stämpel i ett litet svennepass mot en hel arsenal indiska gudar?

Jag hade nu fyra timmar att slå ihjäl på den kalopsstinkande flygplatsen.

Hade de kalopsfabrik i källaren? Stod det stortandade vampyrer i gamla socialistiska uniformer och sög blodet ur amerikanska turister där nere? Kokade de sedan kalops på de torrlagda imperialistliken? Sålde de sedan denna kalops på export till United States bara för att jävlas?

Det skulle inte förvåna mig.

Stämningen var precis så lite på topp som ordet Rumänien kan få en att tro.

Jädra tröga kalopskommunister!

Till sist hittade jag en kaffeapparat som tog dollar och jag drack därmed pulverkaffe i fyra timmar tills planet skulle gå, och försökte låtsas att jag inte var livrädd. Men det var jag. Livrädd över hur det skulle gå när jag väl landade. Skulle jag få komma in och göra min pilgrimsresa och mitt mandomsprov? Skulle jag få skriva alla vykort hem till dem som bara varit på Gran Canaria och berätta om exotiska prinsessor som vinkade och blinkade i skuggan under väldiga elefanthonor? Eller skulle jag bli hemskickad och få gå där utan äventyr och skämmas?

När jag satt vid plastbordet med näsan full av kalops, kom en svensk man och slog sig ner vid mitt bord. En fyrtiofemårig man, med kortklippt hår, ljusa, löst sittande kläder och lite skäggstubb. En tjock bok i handen. Han nickade.

– Där hade du tur.

– Va? – Att du kom igenom. Jag har sett människor vägras inträde för mind­ re saker än ett bedagat pass.

Han skulle bara veta hur det låg till med mitt pass. Och med min person. Jag hade varit tvungen att lämna Sverige, lika tvungen som jag tidigare varit att lämna en helt en annan håla. Jag är inte den enda som fötts, slagit upp ögonen och snart insett att man fötts till en plats man bör lämna så fort det går.

Platsen jag föddes till heter Helsingborg. Den ligger i slutet på Sve26

rige och tillhörde en gång Danmark. I Danmark finns det fler grisar än människor och det ska inte ses som något tillrådligt alternativ.

Skåne är en plats där det sista man gör är att sträcka på sig. Min uppväxt var en hukande, lågtakad uppväxt. För bara ett tiotal meter ovanför marken bredde det ut sig: gråmolnens tjocktak. Molnen svävade obekymrat in från alla väderstreck och surrade fast sig över sundet. Om de tröttnade på att hänga där var det inte så att de blåste vidare. Nej, de lät sig sjunka istället, ner och in under våra halsdukar, stack in sina blöta fingrar under våra collegetröjor och trängde sig ner innanför våra underkläder.

Skåne är befolkat av molnmänniskor.

Som så många andra offer ser molnmänniskor det som sin främsta uppgift att beskydda sin bödel.

Varje föremål som kan tänkas penetrera detta gråfuktiga täcke av moln måste undanröjas! Inga höga hus, inga överdrivna flaggstänger och helst inte heller några långa människor.

Långa människor födda i Skåne går helst med böjda knän, lutade ryggar och krökta nackar. Man vill inte råka sticka hål på denna skyddande filt av moln ovanför huvudet. Molnmänniskorna hatar poesi.

I tonåren var det som svårast. Att i skymningen lämna hemmet utan att riskera stryk var en fåfäng tanke; varje gång jag kom in till stan blev det stryk, eller i bästa fall hot om stryk. Trots att min korta uppväxttid utspelades före gymkortens tidsålder, så kryllade det av stormusklade lågtrycksmänniskor. Och varje människa som bar en frisyr som möjligen nuddade himlen skulle bestraffas, utan att någon egentligen viss­ te varför. Allt var totalt obegripligt, inte bara för den som bestraffades, utan troligen också för den som slog.

– Du glodde.

– Nä.

– Jo, du glodde på mig.

Sen small det.

– Vilken jävla ful jacka.

– Men va fan, den var ju billig.

– Kommunistjävel!

Sen small det.

27

– Jävla bög!

– Men jag står ju här och hånglar med min flickvän.

– Nä. Jävla bög!

Sen small det.

Därför blev det en biologisk reflex att drömma om olika slags transportmedel: tåg, båt och jumbojet. I väntan på jumbojet var det tåget som lockade. Men inte vilket tåg som helst, utan godståget! Cowboytåget! I mellanstadiet kom de försiktiga försöken. Jag och Jörn tog mod till oss och hoppade upp mellan två godsvagnar ute i vår förort söder om stan.

Inklämda och vindfyllda färdades vi de två kilometerna till city och hamnen. Vi kom inte till hamnen. Men nästan. Vi var till oss.

– Fy fan, nästan ända till hamnen!

Nästa gång var vi framme i hamnen efter bara fem minuter och vi klarade inte att hoppa av. Det var orangeklädda rundgubbar överallt. Stora orange molnmuskler. Lågtrycksmänniskor. Vi kurade ihop oss bäst vi kunde och undrade vad fan vi skulle ta oss till. Plötsligt var vi på en båt.

Den la ut. Den tutade och det rasslade och ankaret var inte längre statt på botten av något hav utan ovanför. Det var märkliga fysikaliska lagar i farten som vi inte visste mycket om och inte kunde hindra. Alla dessa tusentals ton bröt igenom den tunna vattenytan och iväg for vi. Jävla uppfinning det här med båtar. Världen skulle vara en mycket lugnare plats utan dem. Folk skulle ha stannat på sina kontinenter och inte åkt omkring och utrotat varandra.

(Kebab, pizza, vitlök, oregano och möjligen också peppar och alla andra kryddor utom saltet skulle vi bleka nordbor ha fått undvara, men plötsligt kändes det som ett mycket överkomligt pris att betala.)

Vi var livrädda! Vi hade ingen aning om vart denna båt kunde tänkas fara. Vi lyssnade efter språk. Var det moln- och diftongfylld skånska?

Det skulle vara det värsta, då skulle vi få hårdbank, det var vi säkra på.

Hellre surkålstyska eller rödbetspolska. Och när vi till sist hörde hur det ramlade kastanjetter ur deras munnar, när vi såg hur till och med dessa 28

grova besättningsmän vickade på sina höfter och jonglerade med sina rep­ändar, blev vi både lättade och skräckslagna. Sydamerikaner! Det var en Amerika­båt vi hamnat på!

Helvete!

(Kanske var den i full färd mot Inkaland, skulle det möjligen lastas guld i lastvagnarna? Jag kunde inte låta bli att tänka på slavskeppen. Det fanns ju en stolt tradition av att forsla afrikaner till de vitingägda plantagerna i Sydamerika.

Troligen var besättningsmännen avkommor till dessa slavar. Tänk om de upptäckte oss små vitingar och tyckte att det var dags för lite öga för öga och tand för tand?)

Skulle de ta oss som slavar? Sätta igång med arbetstvång och piska?

Skulle de kasta åt oss överblivna köttslamsor och tvinga oss att grisgrymta till kvällen innan de kedjade fast oss under däck och lät oss dö i tuberkulos eller rentav digerdöd?

Jävla digerdöd.

Vi insåg att vi inte hade något val. Vår enda chans var att låta dem upptäcka oss och vända båten.

Jörn hoppade ner och jag efter. En liten fyrkantig man med tunn mu­stasch, inte många år äldre än vi själva, upptäckte oss. Han skrek obegripliga bananluktande haranger och vi forslades upp till kaptenen.

Kaptenen såg hungrig ut, han klämde på våra kinder, han klämde på våra överarmar som om han kände slavvittring och doften av arbetshjälp.

Jag var livrädd och tyckte dessutom att allt luktade jättekonstigt.

Dessvärre hade jag och Jörn en sak gemensamt. Vi var taniga, tunnlemmade mesar. Vi var i stort sett oanvändbara och jag undrade vad som skulle hända när de förstod att vi inte skulle vara till någon hjälp.

Men vi hade tur.

Kaptenen bugade sig för oss och undrade hur han kunde stå till tjänst.

Jörn blev plötsligt karsk och morskade brådmoget upp sig och beordrade kaptenen att vända. Vi kunde omöjligen befinna oss någon längre 29

tid på denna båt, skrek han på sin mellanstadieengelska. Vi hade mat­ tider att passa och våra mammor skulle inte låta det hela bero om denna kidnappning av oskyldiga svenska barn gick ut över middagsätningen.

Klockan fem! Då stod maten på bordet och då kunde vi ingalunda befinna oss utomlands! Kaptenen förstod. När han hörde ordet mamma skrek han genast åt sin styrman som skrek tillbaka. Kaptenen pekade på sin armbandsklocka. De fortsatte att skrika. Jörn såg nervöst på mig men jag nickade uppmuntrande. Jörn började skrika igen. Det blev ett jävla liv.

När skrikandet var avklarat förklarade kapten att vända inte gick för sig. En båt är inte byggd för att vända, det var en omöjlighet, en skymf att begära något sådant.

Jävla bögfegis, väste Jörn och kaptenen såg ledsen ut. Slog ut med sina armar och förklarade att de bara var på väg till Köpenhamn. Om vi lovade att ta oss i land utan att blanda in några myndigheter skulle han låta oss löpa. Vi godtog förslaget, vi skakade hand och sedan bjöd han på banan. Han hade hela bryggan full av överblivna bananer. Av Sverige icke godkända bananer. Bananer alldeles för små och raka för att de skånska grossisterna skulle godkänna dem.

– Men vad är det då? skrek kaptenen, VAD ÄR DE HÄR BANANERNA OM DE INTE ÄR BANANER?

– Klart det är bananer, svarade Jörn. Förstklassiga bananer, inget fel på dem, kan man kanske få några till? Kaptenen såg förtjust ut och vi smaskade i oss medan dessa tusen ton av metall gled som en fjäder genom vattnet mot Köpenhamn. Även om båten var hård på utsidan, gjord av stål och järn och annat rejält, så var den mjuk på insidan. Precis som en riktig karl! Bara fejkmän måste uppträda som om de är hårda ända in. Bara bleka, torpsmå låtsasmän måste härma detta stål och detta järn.

En riktig man med gener fulla av tjurfäktning och machetes kan låta sin kropp bli mjuk som en flod, låta den höftsvänga sig fri till trumma och mandolin. Eller möjligen nylonsträngad gitarr. Men det tänkte jag inte på då, då var jag mest skiträdd.

När vi kom iland i Köpenhamn hade vi kommit längre ut i världen än vi någonsin föreställt oss. Ingen av oss hade varit i en sådan stor stad. Vi hade chansen till en rejäl upplevelse. Tog vi den? Nej! Vi satte oss genast 30

på ett tåg till Helsingör för att ta båten över sundet där. Men vi kletade snorkråkor på fönstren och skrattade snorkråksskratt och hade fötterna på sätena för att imponera på dem som råkade titta.

Väl i Helsingör väntade vi på båten Betula. Där jobbade nämligen min mamma. Vi blev i tur och ordning påsläppta, utskällda och hemkörda.

Och nu kan man undra om detta är sant? Eller hittepå? Mycket i boken är hittepå, men faktiskt inte detta. Överdrivet, åtminstone lite? Naturligtvis.

I själva verket låg vi mycket rädda och gömda på båten och det var inte förrän vi kände hur den saktade in och la till som vi vågade oss ut. Vi låg till hälften under en presenning och Jörn, som var ett år äldre än jag, alltså tretton, viskade i mitt öra att de kanske skulle ta oss som slavar.

– Nej, försökte jag, det gör dom väl inte?

– Jo, ljög han, om vi har otur . . .

Jag kröp ner under presenningen så långt det gick och blundade så hårt jag kunde. Utanför skramlade främmandevärlden. Och Jörn gav sig inte. Han kröp ner till mig, drog undan handen jag hade satt för örat och viskade: – Sen dör vi kanske digerdöden!

Ingen digerdöd och inget slaveri. Men vi blev upptäckta, vi grät, en vänlig besättningsman följde oss till tåget, betalade för våra biljetter och samtidigt hade de fått tag på min mamma, som lätt bekymrad mötte oss i Helsingör. Hon var klädd i sin kallskänkerock, vit med stänk av räksallad och brunsås. Och innanför denna rock befann sig världens bästa mamma. Och jag var inte längre oönskad. Inte det minsta. Hon log, hon kramade om oss, och hon bjöd oss på choklad.

För vi var inte karska.

Och vi ångrade oss djupt.

Och ångrade mig var precis vad jag gjorde även i denna transithall med en källare full av kalops och vampyrer. Svensken stirrade på mig.

– Var kommer du ifrån?

– Helsingborg.

31

– Åh fan, vacker stad.

– Jo. Jättefin. Vart ska du? frågade jag, för jag behövde verkligen dis­ traktion nu.

– Jag ska ner till Delhi, för tolfte gången, sedan resa runt en hel del.

Och du?

– Jo, Delhi.

– Då kanske vi kan dela taxi från flygplatsen?

– Jodå, det kan vi garanterat, ljög jag . . .

Han berättade att han jobbade med inspektioner. Såg till att fabrikerna som levererade till Sverige hade någorlunda arbetsförhållanden. Han var stor till växten, hans hand drog genom det tjocka, solblonderade håret medan han såg på mig som om han ville veta vad som bekymrade mig.

Jag tänkte för mig själv att det nog var bäst att inte säga ett ord och sedan berättade jag. Visumhistorien forsade ur mig och han blev blek i ansiktet och jag kände mig som världens största amatör. Av rädsla för att uppfattas som en loser var det alltså just det jag blivit.

Så jävla skittypiskt.

Han tittade medlidsamt på mig och jag såg hur han rotade runt inne i hjärnan. Det märktes med en gång att han ville hjälpa, att han med alla sina Indienresor såg sin chans att äntligen få använda sin spetskompetens.

Han sa att han skulle tänka.

Han reste sig upp och gick runt på golvet och tänkte. När hans hjärna rasslat färdigt kom han tillbaka och satte sig.

– Jag tror att du har en möjlighet. En enda möjlighet har du, och det är om du kastar passet!

Det skulle bli det bästa, påstod han. Att jag skulle kasta mitt pass och säga att jag tappat det. Jag tyckte att det lät helt sjukt. Kasta sitt pass som en annan båtflykting? Men å andra sidan borde han veta mer om det här än jag. Eller hur? Att riva passet i bitar skulle kanske trots allt vara den bästa lösningen . . .

Vi gick på planet för den nio timmar långa flighten. Jag var nu svimfärdigt trött. Jag trängde mig bakåt mot min plats och när jag såg den blev jag barnsligt lycklig. Det var en ytterstol!

32

Men jag hade inte suttit många minuter förrän jag blev petad på axeln. En skäggig indier snett bakom mig ville byta plats med mig, hans fru satt bredvid mig. Jag fick en klump i halsen, för jag ville inte vara otrevlig. Men jag ville inte heller sitta inklämd mellan två främmande människor som säkert luktade ingefära.

– Nej, sa jag. Och fick skuldkänslor.

(För jag kommer från Sverige och då är det liksom en folksjukdom att man inte kan säga nej.

Däremot går det väldigt bra att tänka det, gärna flera gånger i rad: nej, nej, nej . . . Precis så låter det ofta i svenskens huvud medan munnen ler och säger javisst, javisst, javisst . . .)

Jag vände mig tillbaka och försökte blunda.

Men kort därefter kände jag ännu ett hårt finger, den här gången i ryggen. Jag vände mig om mot ett indiskt skägg som guppade väldigt nära mitt ansikte, jag kände hans ingefärsandedräkt strömma in genom mina nordiska oskyldiga näsborrar och en hopsnörpt kryddmun sa: – Please, please, my wife, I want to sit beside my wife.

Ovanför ingefärsmunnen glodde två hundögon mot mig. Jag fick åter­igen skuldkänslor, log och pep något om att kanske senare, men nu behövde jag verkligen sova.

Sedan vände jag mig om och kände mig mesig. Vadå senare? Nu skulle han fortsätta tjata hela resans nio timmar. Jag var en vekling. Och egoistisk. Klart han ville sitta bredvid sin fru, vad skulle jag med henne till? Men jag ville ha ytterplatsen ifred, jag behövde sova, verkligen sova . . . Varför var det just mig han frågade? Kunde han lukta sig till min nordiska blödighet? En tredje gång petade han mig nu i ryggen. Den här gången vände jag mig inte om. Han fortsatte peta. Nu med flera fingrar samtidigt. Multipetning. Jag vände mig om och stirrade på honom. Jag stirrade järnet, typ: Du väcker uppmärksamhet och gör bort dig fett, pysen.

Men det hjälpte inte. Han bara fortsatte med sitt guppande skägg och sitt please, please . . . Jag vände mig om, försökte ignorera, försökte blunda. Ingenting hjälpte.

Indiern drog mig plötsligt i nackhåret och vägrade ge sig. Jag blev 33

arg. Nu kunde han glömma något stolsbyte. Så där behandlade man inte främlingar. Hur gift man än var. Jag bestämde mig för att sätta ner foten, för att göra en rejäl markering.

Jag drog upp koftan över nacken och sjönk ner i flygplansstolen så långt jag kunde. Där fick han!

Bredvid mig satt hans fru helt oberörd och stirrade rakt fram. Jag behövde sova, jag behövde slappna av. Om han så gärna ville sitta på en ytterplats kunde han ha sett till att ordna det från början. Någon annan fick byta, killen med gångplatsen bredvid honom, till exempel. Mig kunde han glömma!

Efter en timme räckte det med att hans finger nuddade min rygg för att jag utan att tänka skulle hoppa upp och sedan plötsligt sitta på hans plats inklämd mellan två ingefärstjockisar med mustasch.

Kvinnan bredvid honom verkade inte känna honom. På hela resan sa de inte ett ord till varandra. Jag var lurad.

Och kunde såklart verkligen inte somna nu.

Jag hade aldrig varit utanför Europa. Och jag var ensam och det var meningen att jag skulle vara borta i flera månader. Och jag var formellt vuxen men det var inte så jävla mycket som man kan tro, inte när man är född rädd.

Nu satt jag istället där med mitt platta röda hår och funderade på att kasta mitt pass och bli statslös. Men hur då? Typ riva sönder det i små bitar och kasta ner det i toalettstolen? Hur sjukt det än var så såg jag inget annat sätt. Jag kunde inte ha det på mig, och var jag än gömde det skulle det kanske kunna hittas.

Men var det egentligen en så bra ide? Att vara utan pass i världen?

Var det inte tillräckligt labilt ändå?

Mitt hjärta dunkade. Jag ville verkligen komma in i det där landet. Jag bestämde mig för att gå in på toaletten, riva mitt pass i bitar och spola ner det. Det skulle bli det bästa.

Kvantsprång. En helt annan människa på jorden . . .

Hon undrade om tullen skulle hitta korven, om hon kanske borde äta upp den redan nu? Men den var hennes lilla fallskärm, något att stoppa 34

i munnen om det skulle bli farligt . . . Det var inte första gången hon åkte till Indien, och det var inte heller Indien som gjorde henne nervös, utan Wurststadt. Det gråa hål till stad i östra Tyskland där hon hade haft oturen att födas.

Hon strök undan sina dreads från ansiktet och svor till. Helt klart ett misstag, en bugg i systemet. Hur Gud än tänkt, kunde det inte ha varit meningen att hon skulle få all denna betong med modersmjölken. Om Gud fanns, var han garanterat en femtiplus-gubbe. Bara gubbar kan vara så korkade att de fuckar upp en sådan enkel sak som att lägga rätt sak på rätt plats. Ändå var hon rädd, det var hon alltid när hon lämnade sin håla och skulle möta Riktiga Människor. I hela sitt liv hade hon bara fått öva på hur man möter de andra, de aldrig helt födda.

Men bredvid rädslan i bröstet slog det också en puls av glädje och när hon såg ut över molnen kunde hon inte låta bli att blåsa upp sina kinder.

Hon var inte under dem nu, utan för en gångs skull långt över. Högt jävla över. Och allra högst uppe hängde solen och kastade sitt ljus mot de vib­ rerande flygplansvingarna.

Hon skulle klara det, det skulle hon!

Och med den tanken släppte hon greppet om korven och plockade upp sin bok. Krishnamurti, A curse is broken.

Snett framför henne satt någon som verkade vara räddare än hon själv.

En rödhårig kille, som om han inte verkat vara så tillgjord hade kunnat vara riktigt söt.

Hon skulle gärna ha satt sig bredvid honom och räckt honom sin hand.

Hållit den tills han förstod att det inte fanns något att vara rädd för.

Tanken fick henne att bli ännu gladare. Så fort hon lyckades låta bli att tänka på sig själv, så fort hon kom på en enda tanke som handlade om att hon faktiskt kunde hjälpa en människa, försvann både rädslan och korvsuget.

Om hon bara skulle kunna tänka dessa goda tankar skulle hon äntligen kunna bli vegan. Hon skrattade till så att tjockgubben bredvid genast försökte låta bli att titta på henne, men han behövde inte vara orolig, det var sig själv hon måste skratta åt: »Vegan, jojo . . . mitt huvud är verkligen fullt både av det ena och det andra . . .« 35