9789170375477

S N E A T K R I I S N A A

L B B DU

D

AJ M N A HOOM

Hooman Majd

Irans dubbla ansikte Översättning: Hans O. Sjöström

Ordfront Stockholm 2010

For Nasser and Badri

Hooman Majd: Irans dubbla ansikte Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © 2008 by Hooman Majd, All Rights Reserved Översättning: Hans O. Sjöström Originalets titel: The Ayatollah begs to differ.

The Paradox of Modern Iran Först utgiven av Doubleday Översättningen utges efter överenskommelse med Doubleday, ett imprint till Knopf Doubleday Publishing Group, en avdelning av Random House, Inc. Bilderna © Hooman Majd, om inget annat anges Omslag: Frida Eriksson Omslagsfoto: Kaveh Kazemi / Getty Images Författarporträtt: Ken Browar Tryck: ScandBook, Falun 2010 isbn 978-91-7037-547-7

Innehåll Författarens tack 7 Förord 9 Persiska katter 27 Ayatollan är förkyld 55 Om det är tisdag måste det här vara Qom 69 Stolthet och ödmjukhet 96 Blodets seger över svärdet 126

Pairidaeza, den persiska trädgården 155 Ayatollan reserverar sig 184 Fruktan för en svart turban 210 Noter 238 Register 243

Författarens tack

grunden för denna bok är i huvudsak personliga upplevelser. Åren 2004 och 2005 var jag flera veckor i Iran som journalist och 2007 bodde jag nästan två månader i Teheran och arbetade på det som så småningom blev det här manuskriptet. Både i Iran och USA har jag förlitat mig på min familj, mina vänner och kontakter som källor (det gäller också många andra vanliga iranier som jag har talat med i Iran). En del av dem nämner jag i texten och en del andras identitet har jag dolt för deras egen säkerhets skull eller för att de vill vara anonyma. Jag har också några gånger tjänstgjort som obetald rådgivare till den islamiska republiken, vilket gjort att jag fått nära kontakt med presidenterna Khatami och Ahmadinejad och flera medlemmar av deras staber, som alla har bidragit till mina kunskaper.

Jag är speciellt tacksam mot president Mohammad Khatami som trots ett fullspäckat schema beviljade mig tid vid sidan av sitt program för att både under presidenttiden och därefter ägna sig åt långa diskussioner med mig och besvara mina många frågor. Jag är lika tacksam mot hans bror (och stabschef ) Seyyed Ali Khatami, som till och med tillbringade ännu mer tid tillsammans med mig och presenterade mig för många andra inflytelserika iranier. De flesta av dem talar jag fortfarande regelbundet med.

Jag lärde mig mer om politikens (och historiens) märkliga turer i den islamiska republiken av Ali Khatami än jag kunde ha lärt mig genom att läsa dussin­tals böcker, och han gav mig ovärderliga lärdomar om personlig­ heten hos de gestalter som utgör Irans styrande elit.

Jag står i stor tacksamhetsskuld till Irans före detta FN-ambassadör Mohammad Javad Zarif för hans klara insikter (och hans tålamod med mig) och till ambassadörerna Hossein Fereidoun, Sadeq Kharrazi och Författarens tack | 7

Mehdi Danesh-Yazdi som alla bidragit till min förståelse av den islamiska republikens politik. Jag är också tacksam mot utrikesminister Manouchehr Mottaki för den tid han avsatte för att träffa mig under sina vistelser i New York.

Förutom dem som redan namnges som gestalter i olika kapitel vill jag utan inbördes turordning framföra ett tack till följande personer i Iran för deras hjälp och bidrag till mina kunskaper: Ali Ziaie, Mohammad Ziaie, Amir Khosro Etemadi, Seyyed Hossein Khatami, Maryam Majd, Mohammad Mir Ali Mohammadi och Mehrdad Khajenouri.

Slutligen vill jag tacka min redaktör Kristine Puopolo och min agent Lindsay Edgecombe och hennes kollega James Levine för deras hårda arbete med att göra det här till en läsbar bok. Och naturligtvis tackar jag min far Nasser Majd och min mor Mansoureh Assar för vad de lärt mig, samt Karri Jinkins, Davitt Sigerson, Michael Zilkha, Selim Zilkha, Simon Van Booy, Daniel Feder, Eddie Stern, Michael Halsband, Paul Werner, Suzy Hansen, Roger Trilling, Glenn O’Brien och Ken Browar.

Förord

»Yeki-bood, yeki-nabood.« Det är så alla iranska berättelser, åtminstone i den muntliga traditionen, har börjat så långt tillbaka som någon kan minnas. »Det var någon, det var inte någon«, som i »Det var en människa (det var en gång), men å andra sidan var det ingen.« Ofta fortsätter formuleringen med »Gheir az Khoda, heech-kee nabood« eller »utom Gud fanns ingen«, en unikt persisk förvrängning av det muslimskt arabiska »La’illa ha il’allah« (Det finns ingen Gud utom Allah) som man kan tro är mycket mindre meningsfullt än originalet, men på sätt och vis är fullkomligt förnuftigt, alltså att introducera ett ungt sinne i livets paradoxer genom en paradox.

Det är vad de flesta iranska folksagor först och främst går ut på. Som barn hörde jag dessa berättelser vid sidan av deras engelska motsvarigheter (som naturligtvis började med det till synes långt mer begripligare »det var en gång«), men då föll det mig aldrig in att det enkla »Yeki-bood, yeki-nabood« sa så mycket mer om den nedärvda kultur som hade trängt så djupt in i mitt för övrigt västerländska liv. »Yeki-bood, yeki-nabood.« Ja, vi ska få höra en fantasi, men ett ögonblick – är det verkligen en fantasi? Medan de flesta iranska berättelser som börjar på det sättet verkligen är fantasier, anses de fantastiska shiitiska berättelserna från det tidiga islam vara den sanna historien om legioner av religionens trogna, och om man då säger »Yeki-bood« sveps det in i både religiös meningsfullhet och persisk berättarkonst. Under en av mina resor till Iran, närmare bestämt till Qom, skaffade jag några cd-skivor med noheh, shiitiska rituella sånger som vanligtvis sjungs inför stora folkmassor på religiösa helgdagar och berättar historierna om shias helgon och deras martyrskap. En av skivorna innehöll en ganska smäktande version av beFörord | 9

rättelsen om Fatimeh Zahra och Ali (profetens dotter och svärson) som börjar med »Yeki-bood, yeki-nabood« och fortsatte »zeer-e gonbad’e kabood« eller »under den skadade [eller mörka] kupolen [eller skyn]«, vilket inte bara anspelar på de islamiska rötterna till »det var en människa, det var ingen människa« utan också på shias syn på världen som mörk och förtryckande. Sångaren påstod att berättelsen handlade om »främlingskap och olycka«, centrala teman inom shia. Det finns ingen Gud utom Gud, det var en och det var ingen, utom Gud fanns ingen och världen ligger under ett evigt mörkt moln. Välkommen till shias Iran.

I dag är Iran mer känt för omvärlden än vid nästan någon annan tidpunkt i dess historia, i varje fall sedan det persiska rikets fall, huvudsakligen på grund av den islamiska revolutionen som för många var inledningen till en era av framgångsrik men mycket fruktad islamisk fundamentalism. Som barn fick jag tålmodigt förklara för mina nya skolkamrater exakt var Iran låg och vad det exakt var för något, om de nu ens brydde sig om att fråga mig om mitt egendomliga namn. I dag misstänker jag att unga iranier inte har några sådana problem. Såvitt jag minns kunde jag inte under min barndom eller ens som yngling föreställa mig mitt land som något annat än en andra klassens nation i tredje världen, underordnad västerländska makter. Hade någon på allvar antytt för mig – eller för den del för någon annan iranier – att USA en dag skulle föreslå att man skulle bygga ett missilförsvarssystem för att skydda Europa mot ett anfall från Iran (som USA till ryssarnas stora förvåning har gjort) med missiler tillverkade i Iran skulle jag omedelbart ha sagt att den personen var skvatt galen. Trots den negativa klangen hos ett påtagligt fientligt Iran kan man förlåta iranier i en viss ålder för att de känner något som kan uppfattas som stolthet över sin nations snabba uppstigande till en position där den tas på allvar av världens största supermakt, allt detta på bara litet mer än ett kvartssekel.

Man kan strida om huruvida Iran och iranierna skulle ha haft det bättre utan den islamiska revolutionen 1979, men det går inte att förneka att om den inte hade inträffat skulle Iran i dag inte haft mycket att säga till om i världspolitiken.

Oavsett hur man betraktar revolutionen och den väg nationen följt efter dess seger har det medfört inflytande och ryktbarhet för Iran, men vid den tiden kunde iranierna knappast ha vetat att deras revolt skulle få sådana 10 | Irans dubbla ansikte

långtgående följder och verkningar. Under två- eller trehundra år hade Iran i allt utom till namnet varit ett ombud för västerländska stormakter – framför allt Storbritannien och därefter USA, som efter andra världskriget axlade britternas fallna imperiemantel. Iranierna störtade 1979 en 2 500 år gammal monarki för att dels befria sig från en autokratisk diktator, dels och i lika hög grad, från utländsk dominans (en faktor som de flesta västerlänningar inte förstod vid den tiden. Det var också detta som delvis var motivet för ockupationen av den amerikanska ambassaden). Och under nästan trettio år har man, vad man än sagt om Iran, inte kunnat säga att landet står i tjänst hos något starkare makt.

I början av sommaren 1979, bara några månader efter det att den islamiska revolutionen hade befriat mig från att geografiskt och politiskt behöva förklara för mina studiekamrater var jag kom ifrån, stod jag en dag vid Speakers’ Corner i Hyde Park i London och skrek mig hes. Jag hade nyligen avslutat mina grundläggande universitetsstudier och var på besök hos släkt och vänner i London. När jag stod där på gräsmattan omgiven av en mycket känslomässigt engagerad folkmassa av nykomna iranska flyktingar – av vilka många, åtminstone enligt vad de själva trodde, hade tvingats att fly under de senaste månaderna – försvarade jag lidelsefullt den islamiska republiken. Till min egen förvåning – som sekulär och grundligt västerländsk iranier (eller gharb-zadeh – »västförgiftad«, enligt revolutionens terminologi) borde den nyfödda islamiska republiken knappast ha varit något för mig. Men jag tyckte inte det var svårt och kunde inte heller se någon motsättning i att hylla ett Iran som efter åratal av underkastelse inför utländska makter äntligen hade fått ett politiskt system som det kunde kalla sitt eget. Det var alldeles tillräckligt för mig.

Jag var tjugotvå år och medger att jag strax dessförinnan inte haft någon speciell uppfattning om Irans plats i världen. Mitt nyvaknade politiska medvetande om mitt födelseland var ordentligt indränkt med ungdomlig idealism, förstärkt med en ordentlig tillsats latent persisk stolthet.

Engelsmännen, som nyfiket tittade på de skrikande blattarna (som jag brukade kallas vid mitt privatinternat, en skola som skröt med att ha haft John Milton som elev), verkade förbryllade. Några av dem skakade ogillande på huvudet. Nu vet de i alla fall var Iran ligger. Det är ett land där de inte längre har något att säga till om.

Förord | 11

Jag berättar det här därför att jag ofta ser att västerlänningar reagerar på Iran med en viss förvirring. Men detta ögonblick vid Speakers’ Corner och det till synes absurda i mitt kortvariga försvar för Khomeinis islamiska republik belyser en paradox kring Iran som fortfarande är påtaglig. Många av mina iranska vänner har upplevt sådana ögonblick, och något av det mest förvånande har jag hört från min judisk-iranska vän Fuad. Några år efter revolutionen åt jag middag med honom och hans fru Nasreen i Los Angeles. Då berättade han en historia för mig som fick mig att minnas min erfarenhet från Speakers’ Corner. Han hade nyligen kommit till L.A. från Tel Aviv, där han först hade sökt asyl efter att ha lämnat Iran. Han redogjorde för de dagar som föregick revolutionen i Teheran. Han berättade att en av de kvällar när miljoner Teheranbor protesterade mot shahens regering genom att på uppmaning av Khomeini klättra upp på taket och ropa: »Allah-hu-Akbar!« stod Fuad och hans familj där på sitt tak och ropade samma ord lika högljutt som sina muslimska landsmän. Inte ens sedan han lämnat sitt hemland och först bosatt sig i dess ärkefiende Israel och därifrån flyttat till Los Angeles, inte ens medan vi höll på att fyllna till på whisky och därefter njöt av Nasreens koshermat kunde han lika litet som jag se någon motsägelse i sin inledningsvis förtröstansfulla syn på den islamiska revolutionen eller det slagord han ropade, det allra mest islamiska en muslim kan uttala.

Fuads föräldrar hade flytt från Bagdad under 1930-talet på grund av en våg av pogromer och institutionaliserad antisemitism. Vid den tiden gav sig många irakiska judar iväg till det angränsande Iran och bosatte sig i detta land som hade ståtat med en stor och aktiv persisk judisk befolkning i årtusenden. Men Fuad kände sig inte alls som irakier och trots sina långa vistelser i Israel (där han också före revolutionen gick på universitet och lärde sig hebreiska flytande) kände han sig inte som israel. Han kände sig som iranier. Och som iranier ställde han sig på samma sida som sina landsmän när de reste sig mot shahen. Islam, framför allt shia, var lika välbekant för honom som för hans många muslimska vänner. Han förstod att det i grunden formade deras personlighet, och fastän han inte deltog i shiiternas riter trivdes han och hans familj med den kultur som omgav dem, en kultur som visserligen var formad av den shiitiska traditionen (som lånat drag från Irans för-islamiska kultur) men som tillhörde dem lika mycket som deras landsmän.

12 | Irans dubbla ansikte

För att förstå Iran och dagens iranier måste man förstå vad det betydde att ropa »Allah-hu-Akbar!« 1979. Detta uttryck har blivit ett slags islamistiskt stridsrop som yttras i varje Hollywoodfilm där det förekommer terrorister och det är de ökända sista orden från flygkaparna den 11 september 2001.

Men det »Gud är stor!« som iranierna ropade 1979 kom tidigare än den uppfattning vi har om fundamentalism i dag – det fanns inget Hizbollah, Hamas eller islamiskt jihad på den tiden, inte heller något al- Qaida eller några talibaner (och PLO, Mellanösterns främsta terrorister, var fort­ farande en klart sekulär organisation och mycket få i väst hade ens hört talas om Muslimska brödraskapet och än mindre vad det stod för) – och för shiamuslimerna stod orden för deras oräddhet i kampen mot en orättfärdig härskare.

När revolutionen kom välkomnade jag den med fascination. Bara några år tidigare hade jag trott att shahen var allsmäktig och nu var han otroligt nog på väg bort. Jag var oenig med andra iranska studenter i USA, både monarkister och revolutionärer, som trodde att Jimmy Carter drog i alla trådar i Iran. Den amerikanska sidan av mig tyckte om Carter, som för mig verkade vara en genuint hederlig man i Vita huset, och jag trodde att han överraskades av rörelsen under ledning av Khomeini, huvudsakligen därför att jag trodde att han var naiv. Men iranierna hatade honom – de få kvarvarande monarkisterna därför att de tyckte att USA medvetet hade övergett shahen, och revolutionärerna, kommunisterna, islamisterna och alla andra därför att han inte med kraft hade tagit ställning mot shahen (utan till och med hade skålat med honom vid en nyårsfest i Iran 1978).

Han kanske till och med konspirerade för att återinsätta shahen ungefär som Eisenhower hade gjort 1953.

När jag tillsammans med oändligt många iranier i hemlandet och utomlands deltog i folkomröstningen efter shahens fall röstade vi med överväldigande majoritet för en islamisk republik. Islam hade vunnit revolutionen. Till och med de traditionella och sekulära vänstermotståndarna till shahens regim hade erkänt att utan islam, utan »Allah-hu-Akbar!« skulle revolutionen inte ha varit möjlig. Iranierna ansåg fortfarande i stor utsträckning att vinnaren skulle ta allt, och moskéerna (framför allt Khomeini) var segrarna i en strid som nästan alla iranier deltog i. Iran var ett muslimskt land, ett shia-land. Eftersom själva begreppet islamisk republik var rent iranskt och shiitiskt, formade iranierna nu för första gången Förord | 13

på hundratals, kanske tusentals, år sitt eget politiska system och, vad som var viktigare, sitt eget öde.

Detta minne ekade i mitt huvud när jag var i Teheran dagarna efter valet 2005 och försökte förstå hur Ahmadinejad hade kunnat väljas till president.

Alla talade öppet om politik och på grund av att det, förutom alla miljoner människor i Irans underklass, var oväntat många som hade röstat på honom, förstod jag att han vunnit därför att han hade uttryckt förhoppningen, en förhoppning som hade bleknat med åren, att revolutionen var till för Iran, för alla iranier och att dess skimrande löfte fortfarande var hållbart.

Dessutom har Ahmadinejad alltid förstått att hans budskap, ett budskap om oberoende gentemot öst och väst, slår an, inte bara hos hans iranska publik, som med stor majoritet stöder hans inställning i kärnenergifrågan (om än inte hans stil) utan också hos en bredare publik i hela tredje världen som uppfattar den islamiska republiken som ett framgångsrikt exempel på ett land som kastat av sig kolonialismens och imperialismens ok.

Jag talade med Fuad igen när Ahmadinejad varit president i nästan två år och han överraskade mig än en gång med sina kommentarer. Trots Ahmadinejads antisemitiska uttalanden, vilka han i likhet med många iranska judar helt enkelt inte tog så allvarligt på som vi gjorde – eller som han antagligen borde ha gjort – förstod han presidenten och till och med beundrade honom på sätt och vis. Beundrade? Det var inte svårt för Fuad.

Han sa att om Ahmadinejad menade allvar med vad han önskade för Irans räkning, och dittills hade han inte haft någon anledning att misstro honom, tyckte han, som patriotisk iranier, att det var svårt att ha några invändningar mot särskilt många av hans idéer och hans politiska program.

Jag har hört samma sak från andra iranier i exil, till och med från intellektuella, och det påminde mig om vad man från början ansåg om Khomeini.

Under decennierna före och efter den islamiska revolutionen har jag bott i USA. Som son till en iransk diplomat växte jag upp i olika delar av världen, gick på dagis i London och San Francisco och i grundskola vid amerikanska skolor som var fulla av barn till amerikanska diplomater, utlandsplacerade och affärsmän i diverse andra länder. Som tonåring placerades jag på ett internat i England där jag avslutade min gymnasieutbildning innan jag skyndade mig tillbaka till USA och universitetet. Det behöver knappast 14 | Irans dubbla ansikte

sägas att jag som barn och tonåring hade en något oklar identitet. För det mesta uppfattade jag mig först och främst som amerikan även om jag, när jag blev tillräckligt gammal för att få dricka (på den tiden 18 år) hade beslutat mig för att leva och arbeta i Iran. Revolutionen som oväntat kom några år därefter satte p för mina planer, huvudsakligen därför att jag trodde att jag med min fars bakgrund (han hade varit ambassadör för shahens regim) inte var särskilt välkommen i Teheran men också därför att jag, både med beklagande och en smula beundran, trodde att Iran inte längre hade någon större användning av min mycket amerikanska världsbild.

Men under den islamiska republikens första tid var det knappast uppen­ bart att det nya politiska systemet skulle bli så gammalt. De iranska exilkretsarna framhöll i likhet med ryssarna i Paris på 1920-talet att deras vistelse i utlandet bara var tillfällig. Jag såg på stort avstånd hur händelserna utvecklades i Iran och var osäker på vad som skulle hända i den nyfödda republiken och om jag någonsin skulle kunna återvända. Då kom gisslankrisen – knappast rätt tillfälle för en iranier som blivit västerländsk och redan befann sig i väst att överväga att slå sig ner i det gamla landet me­ dan tusentals av hans landsmän strömmade ut ur Iran. Gisslan­krisen blev långvarig och Irans revolutionärer föreföll inte bara vinna en seger genom att förödmjuka den stora supermakten. De var också beslutna att lösgöra sig från Västerlandet och de västerländska idéerna. Detta fick många landsflyktiga att dystert räkna med att de inte skulle överleva den islamiska republiken (trots att en del av dem, som i likhet med Chalabi [Ahmed Chalabi, irakisk politiker och finansman med omstridd bakgrund, ö. a.] dyker upp på Capitolium då och då, håller fast vid den förhoppningen).

Jag hade vid den här tiden börjat anpassa mig till ett vuxenliv i USA och allt eftersom åren gick blev alla fantasier om att börja om från början i Iran otänkbara, speciellt som Iran i slutet av 1980-talet hade genomlidit ett fruktansvärt, åtta år långt, krig som jag, en stark ung man, till skillnad från mina landsmän inte alls hade deltagit i.

En god vän sa en gång till mig att jag var den enda människa han kände som både var 100 procent amerikan och 100 procent iranier. Hur självmotsägande detta än kan låta förstod jag vad han menade. Jag hade växt upp och fått all min utbildning i väst men jag är dotterson till en respekterad Alemeh (lärd) och ayatollah. Mitt första språk är engelska, men jag talar Förord | 15

också flytande farsi och man säger att jag inte har någon avslöjande brytning. Men viktigare är att min västerländska livssyn inte påverkar min totala avspändhet i sällskap med till och med de mest radikala iranska politiker eller religiösa gestalter (eller deras avspändhet i mitt sällskap).

Under mina resor i Iran har jag ofta tänkt att det måste finnas någon omställningsknapp någonstans i min hjärnas elektriska system som på något magiskt sätt slår om till »öst« när mitt plan kommer in i iranskt luftrum.

Jag bor i New York – där knappen omedvetet ställs in på »väst« – och framför huset på nedre Manhattan där jag bor, ett kvarter från platsen där World Trade Center låg, hade en egyptisk grillspettsförsäljare 2006 (utan att flertalet av hans kunder kände till det) sålt halalslaktat grillat kött till lunch ganska länge. Jag hälsade ofta på honom på vägen ut och en dag stannade jag och frågade var han kom ifrån och han frågade var jag kom ifrån. När jag svarade Iran svarade han först »A-salaam-u-aleikum!« och fortsatte sedan med att berätta för mig att under de senaste tre eller fyra månaderna hade han »verkligen börjat älska Iran«. »Varför det?«, undrade jag. Och varför bara under de tre eller fyra senaste månaderna? Jo, sa han, »Iran är det enda land som tar ställning för muslimerna«.

Denna invandrare är ingen radikal. Genom mina samtal med honom upptäckte jag att han tror på USA, åtminstone på sina drömmars USA. Det är ett land han en dag kommer att tjäna tillräckligt mycket pengar i för att kunna ta hit sin familj och ett land där han och hans barn kan få möjligheter som de inte kan få i hans hemland Egypten. Ett USA där han får säga vad han vill och göra vad han vill även om han tycker att hans religion (och han är djupt religiös) angrips från vissa håll. »Jag tycker verkligen om den mannen«, sa han till mig samma dag. Han talade om president Ahmadinejad, USA:s fiende i dagens tidningar och enligt vår regering. Men Ahmadinejad talade till honom på ett språk som han förstod – ett enkelt språk utan all elitism – och hans budskap gav eko över hela den islamiska världen, även den del av den som fanns i Queens i New York, dit gatuförsäljaren återvände varje kväll till en liten lägenhet som han delade med andra. Det var ett hoppets budskap för många muslimer från tredje världen, ett hopp som kunde styra deras eget öde var de än befann sig. Förintelsen har förresten inte betytt särskilt mycket för dessa muslimer som växte upp utan historielektioner om den och utan någon känsla av kollektiv skuld. Men Israel, som för dem var resultatet av ett 16 | Irans dubbla ansikte

krig mellan kristna, är naturligtvis mycket betydelsefullt för dem. Och män som Ahmadinejad vet det.

Men redan från början av sin presidentperiod visste Ahmadinejad bättre än många andra politiker i Mellanöstern att det löfte som hans älskade islamiska revolution innebar i en region som upplevt krig, korrupta ledare och en sjunkande amerikansk prestige, var betydelsefullt även för sådana som den sunnitiska grillspettsförsäljaren på nedre Manhattan.

I slutet av augusti 2006, en vecka efter eld upphör i Libanon och en vecka efter det att president Bush utan antydan till ironi helt enkelt utropade att Israel besegrat Hizbollah, råkade jag under ett kort samtal med grillspettförsäljaren nämna schejk Hassan Nasrallahs namn. Han hade ställt mig en svår fråga om shiism (därför att jag som i hans ögon var en god muslim – en uppfattning som jag inte fråntog honom – borde veta svaret). Det var troligen första gången i sitt liv som han hade funderat över en riktning inom islam som en del sunniter betraktar som kättersk, och när jag nämnde Nasrallah höll han upp handen och sa till mig att sluta. Jag gjorde en paus medan han lade handen på bröstet. »När du nämner hans namn«, sa han, »blir jag rörd, jag känner att tårarna kommer. Förlåt.« Jag såg på honom och blev en smula förvånad när jag såg att hans ögon redan var fuktiga. Han vände sig bort och sålde en Snapple till en kvinna som såg orolig, nej nervös, ut och vände sig sedan mot mig igen och torkade sig i ögonen med handen. »Vilken man!« sa han. En sunnitisk man i tårar av kärlek och glädje över en shiapräst, en präst vars makt är en produkt av iranskt stöd, hade jag fram till den dagen trott vara en omöjlighet.

Om vi inte kan förstå den djupa känslan i den muslimska världen för Iran, Hizbollah, Hamas, Muslimska brödraskapet och islam som politisk kraft är vi dömda att misslyckas i varje möte vi har med den världen. Visserligen är de sekulära och intellektuella klasser vi för det mesta får kontakt med ganska lika oss och de vill ofta att vi ska tro att deras landsmän också vill vara det, men dessa människor utgör en liten andel av den muslimska befolkningen på jordklotet och umgås lika litet med dem som utgör majoriteten i deras länder som vi gör. Men Iran och dess islamiska samhälle (eller till och med islamiska demokrati) är de motståndarmakter vi kommer att ställas inför under de kommande åren, och för att förstå Iran måste vi förstå iranierna.

Vilka är de? Hur tänker de och kanske ännu viktigare, vad är det som driver Förord | 17

dem? Och vad har hänt med iranier som Fuad, däribland omkring 30 000 andra iranska judar som till skillnad från honom stannade kvar i Iran och nu utgör dess medelklass och intellektuella klass?

Oavsett om iranierna finns i Iran eller i utlandet verkar de sällan upp­ föra sig på det sätt vi förväntar oss att de ska göra, och den iranska diplomatin och utrikespolitiken har under de senaste åren kollrat bort sina västerländska motsvarigheter. Iran befinner sig i dag i centrum för USA:s, för att inte säga världens, uppmärksamhet, delvis på grund av sitt kärnenergiprogram och regeringen Bushs brännmärkning av det som fiende (och som en av »ondskans axelmakter«) och delvis på grund av att Irans makt och inflytande efter krigen i Afghanistan, Irak och Libanon har växt exponentiellt, samtidigt som USA:s makt och inflytande tycks vara på nedåtgående. Det är viktigt att förstå Iran och iranierna eftersom USA:s och västländernas konflikter med Iran, väpnade eller ej, knappast kommer att bli färre under de kommande åren. Iran har redan genom sina väldiga olje­ tillgångar förmågan att direkt påverka alla amerikaner och det kan sätta käppar i hjulet för USA:s vitala intressen i en strategiskt avgörande region.

Tvärt emot vad många västerlänningar tror har dagens Iran mycket små likheter med Khomeiniårens. Och ändå har det Iran som Khomeini gjorde berömt, för många ett Iran som tog ett jättekliv bakåt i tiden, alltid funnits och kommer antagligen alltid att finnas. Trots allt som vi hör om Ahmadinejad, det fundamentalistiska islam och Irans kärnkraftsambitioner tycks den populäraste bilden av Iran, den som förekommer flitigt i medierna och på bokomslag, vara kvinnor i chador eller åtminstone någon form av obligatorisk hijab. Det är förståeligt att västerlänningar så ofta skjuter in sig på den islamiska klädseln som en symbol för förtryck i länder som Iran, Saudiarabien eller talibanernas Afghanistan, vare sig det beror på feministisk vrede eller en mer subtil (och kanske omedveten) kolonialistisk uppfattning om »vita män som räddar bruna kvinnor från bruna män« för att låna professor Gayatri Chakravorty Spivaks uttryck (i hennes beskrivning av britternas långt tidigare avskaffande av den hinduiska seden sati i Indien, när en kvinna offrar sig själv på sin mans likbål).

Men låt mig berätta om hijab. Den sista shahens far, Reza Shah, olagligförklarade chador för kvinnor och turban för män i mitten av 1930-talet.

Fascist som han var (och han var en riktigt stolt fascist – öppen beundrare 18 | Irans dubbla ansikte

av Tredje riket) ville han härma Turkiets ledare Kemal Atatürk, som inte bara hade förbjudit fezen och slöjan utan också bytt det turkiska skriftspråkets tecken från arabiska till latinska tecken och därmed över en natt gjort en stor del av turkarna till analfabeter, detta för att tvinga in sitt folk i en modern, det vill säga europeisk, värld. Vi har ofta hört att kvinnor trakasserades och ibland misshandlades eller fängslades under den islamiska revolutionens första år för att de inte bar korrekt hijab, men exakt samma sak, fast av motsatta skäl, hände på Teherans gator mindre än femtio år tidigare. På 1930-talet berövades kvinnorna bokstavligen sin chador om de tordes bära den och dessutom misshandlades de ibland om de motsatte sig detta. På den tiden kunde naturligtvis inte majoriteten av Irans kvinnor tänka sig att gå ut ur huset utan chador och därför blev resultatet kanske ännu mer dramatiskt än Khomeinis senare tvångsinförande av hijaben.

Min morfar Kazem Azzar var professor (och råkade också vara ayatollah) i islamisk filosofi vid Teherans universitet. Han var också en av de främsta forskarna kring den stora sufiska 1100-talsfilosofen Suhrawardi (Sohravardi) och »illuminationsfilosofin«. Han bestämde sig omedelbart för att stanna hemma hellre än att visa sig offentligt utan turban. Hans studenter, av vilka en del gick vidare och själva blev ayatollor, flyttade helt enkelt föreläsningssalen till hans hus och han fortsatte sin undervisning som om inget hade förändrats. (Denna akt av civil olydnad passerade inte obemärkt av shahen, som utan framgång skickade talesmän till morfars dörr och försökte övertala honom att återvända till universitetet.) Samtidigt var min mormor förtvivlad. Hon var en mycket religiös kvinna som använde nästan varje vaken minut under sina sista levnadsår till att läsa Koranen eller be, men ändå hade ett stort umgänge. Hon kunde emellertid inte tänka sig att gå ut utan sin slöja, inte minst därför att hon var hustru till en ayatolla. Hon bad sin man om råd och han sa åt henne att fortsätta att leva sitt liv som förut men följa lagen, även om det innebar att inte bära en hel slöja utan i stället en enkel scarf eller till och med en hatt som skulle väcka mindre uppmärksamhet.

Ingen av mina morföräldrar var på minsta sätt politisk, men många and­ra kvinnor och nästan hela det religiösa etablissemanget var högljudda motståndare till shahen i denna fråga och inför detta hårda motstånd gav han till slut efter och instruerade regeringen att sluta tillämpa lagen, trots att den officiellt inte förändrades förrän vid hans (av de allierade) påFörord | 19

tvingade abdikation till förmån för hans son 1941. Att inte tillämpa lagen blev en sorts erkännande av att hans folk inte skulle överge sina trosföreställningar på shahens order. Min morfar gick åter ut ur huset och mormor återupptog chadoren eller tung schal och heltäckande kappa.

Många år senare, i slutet av 1960-talet, bodde jag en sommar i mina morföräldrars hus vid ett besök hemma hos släkten. Min mor, som hade tillbringat många år i väst, hade en speciell procedur när hon ville gå ut.

Om det var ett snabbt ärende kring hörnet eller alldeles i närheten tog hon en chador över huvudet och gjorde det hon skulle. Det var inte bara ett religiöst område, där chadoren var vanlig, men tanken på att ayatollans dotter skulle gå omkring barhuvad på gatan var förbjuden både för familjen och henne själv. Men om hon skulle långt bort från området med taxi eller privat bil åkte hon utan chador eller ens en scarf. En mycket varm dag minns jag att mor sa adjö till mig i trädgården och talade om att hon skulle komma tillbaka om några timmar. Hon hade en kortärmad klänning på sig som jag var säker på att jag hade sett förut. Jag gick in i huset och några minuter senare fick jag åter se min mor som jag trodde hade gett sig iväg. Hon grät. Förskräckt frågade jag henne vad som var på tok. »Min far tyckte att jag borde byta innan jag åker.« »Varför det?« frågade jag och mitt unga sinne var verkligen förvirrat, eftersom jag visste att min mor tillbad sin far och tyckte att han var den intelligentaste och underbaraste mannen i världen. »Han säger att ärmarna är för korta!« Min mor bytte pliktskyldigt till en mer långärmad klädsel och gick ut, naturligtvis barhuvad. För första gången insåg jag hur annorlunda den iranska kulturen var den som jag hade trott var min. Till och med mitt unga sinne förstod att mors tårar inte berodde på att hon hade något att invända mot att hennes far hade uttryckt missnöje med hennes klädsel. Hon kunde ju strunta i honom precis som hennes syskon verkade göra utan att drabbas av tillrättavisningar. Nej det var skammens tårar. Hon hade efter alla dessa år långt från hemmet generat sin far, sin hjälte, genom att anta att den västerländska kultur som hon utåt hade anlagt inte kunde väcka någon anstöt i vare sig hennes hus eller hennes land. Hade hon ett ögonblick glömt bort vem hon var eller, vad som var viktigare, vilken kultur hon var en produkt av? Shahen hade tydligen gjort det, vilket han fick en obehaglig, överraskande påminnelse om ungefär tio år senare.

20 | Irans dubbla ansikte

Skolbarn går över gatan. Yazd 2007. Skolorna i Iran är könsuppdelade och alla flickor över nio års ålder måste bära en strikt hijab.

I dag bärs fortfarande chador eller hel hijab (som fullständigt täcker varje hårstrå och hud utom händerna och ansiktet) i fattigare områden och i nästan alla provinser (och av min mor i London varje gång hon ber) även om det i praktiken inte längre är obligatoriskt. Även om hijab faktiskt är föreskriven av den islamiska republiken är definitionen av hijab, liksom fallet är med många iranska begrepp, dunklare och mindre absolut än tidigare.

Varje vår när det blir varmare slår polisen ner på det som förefaller bli en allt friare tolkning av vad som utgör en hijab och därför är passande, men insatserna förefaller ofta ganska halvhjärtade (och glöms för det mesta bort inom några veckor eller i mitten av sommaren). Som PR-jippo för att lugna både den religiösa högern och även dem som bara är religiösa men inte politiskt aktiva har det dock sina läckra inslag. Vid tillslaget 2007, som var ovanligt hårt och mycket uppmärksammat i pressen (och som också ledde till ett större antal gripanden än tidigare), sa parlamentsledamoten Mohammad Taghi Rahbar att tillslaget var viktigt därför att »den nuvarande situationen är skamlig för en islamisk regering. En man Förord | 21

som får se dessa modeller [kvinnor med minimal hijab] på gatorna ägnar ingen uppmärksamhet åt sin hustru i hemmet, vilket förstör grunden för familjen«. Jo, jag tackar. Han måste ha undrat hur i all världen något äktenskap i New York eller Paris någonsin kunde hålla. Men trots att det då och då hörs upprörda uppmaningar från ämbetsmän om att bevara det iranska äktenskapets helgd bär kvinnorna i de chicare delarna av Teheran, av vilka många är lyckligt gifta (och där chadoren för länge sedan lämnade plats för en scarf och en oformlig kappa som kallades manteau), nu höftlånga låtsasmanteuax (som praktiskt taget lika gärna kunde ha sprejats på kroppen) tillsammans med ett skirt tygstycke slarvigt draperat över någon mycket liten procent av deras dyra frisyrer. De skulle säkert bli lyckliga om de sista spåren av påtvingad kvinnlig anspråkslöshet en dag tas bort, vilket många anser måste ske. Men om de bryr sig om att ge sig ut utanför sina bostadsområden kanske de minns hur den kultur som de är produkter av fortfarande ser ut.

Det har skrivits många böcker och artiklar om Iran, om iranier och om ämnet islam, i synnerhet efter 11 september och Irans upptagande bland

En kvinna med alltför avslöjande hijab får en varning av en kvinnlig moralpolis under statens årliga vårtillslag, som var våldsammare än vanligt 2007. (Majid/Getty Images)

22 | Irans dubbla ansikte

»ondskans axelmakter«. En del av dem framför kritik och omdömen om nationens politiska och samhälleliga moral. En del är resehandböcker och andra memoarer som ger en viss inblick i livet i Iran, vanligtvis som det tedde sig omedelbart efter revolutionen. Iran under mullorna framställs ibland i väst som endimensionellt, vanligtvis på grund av begränsningarna i »nyhetsrapporteringen« och många amerikanska reportrar som reser dit för första gången säger, en del av dem överraskat, att det inte alls är som de hade tänkt sig. Det finns naturligtvis också många tidningsartiklar och böcker om ämnet övergrepp mot mänskliga rättigheter (antingen nyligen inträffade eller, när det gäller böcker och memoarer, i det förflutna), och de är viktiga därför att de fäster uppmärksamheten på den iranska revolutionens sorgliga misslyckanden. Jag tar upp en del av dessa misslyckanden, till exempel fängslandet av protesterande studenter eller aktiva feminister eller ett tillslag mot medborgerliga rättigheter, men den här boken handlar inte om orättvisorna i Irans politiska system eller, vilket är betydelsefullare, de ibland upprörande övergreppen i detta system, vilket många modiga iranier, bland dem domare, journalister och aktivister som lever i Iran kämpar mot varje dag. Min förhoppning är snarare att denna bok genom en kombination av berättelser, historia och personliga reflektioner ska ge läsaren glimtar av Iran och iranierna, vilka ofta är förtegna och misstänksamma mot att lämna ut sig, glimtar som läsaren vanligtvis inte har någon möjlighet att få se.

Iran är en nation på omkring sjuttio miljoner människor, av vilka det allra största flertalet är shiamuslimer men med sunnitiska, judiska, kristna, zoroastriska och baha’i-minoriteter (även om baha’ierna officiellt inte är erkända och ofta förföljs av staten som kättare och därför brukar hålla sin identitet hemlig). Etniskt består nationen av perser, turkar, turkmener, araber, kurder och en massa andra folkslag, ofta uppblandade till den grad att det är omöjligt att med någon säkerhet säga vilken bakgrund en enskild iranier har, framför allt därför att förteckningar över barnafödslar och födelse­intyg (och till och med riktiga efternamn) infördes först på 1930-talet. Det är omöjligt att göra sig en bild av alla iranier, liksom det är omöjligt att framställa varje aspekt av den iranska kulturen eller det iranska samhället i en enda bok. Det finns naturligtvis iranier av alla samhällsklasser och så finns det de iranier som vi för det mesta kommer i kontakt med, de som lever i väst och i många fall har lagt sig till med en västerländsk kultur, samtidigt som de i större eller mindre utsträckning upprätthåller den Förord | 23

egna kulturen i sina privata hem. Men de är ingen relevant del av den här berättelsen. De iranier man möter i den här boken kommer ur alla delar av samhället inne i Iran (även om jag valt att ta med berättelser som avslöjar något om det iranska folkets natur i dag utan hänsyn till deras bakgrund).

Jag försöker visa att till och med högt uppsatta politiker och religiösa gestalter vi träffar är representativa – kanske i större omfattning än i andra länder som har haft längre tid på sig att etablera en fast förankrad politisk elit – för hur det iranska folket är.

Medan amerikanska (och en del europeiska) politiker ofta kan ha en ordinär bakgrund förändras deras livsstil vanligtvis drastiskt när de får en position, och när de nått upp till maktens högsta nivå har de för länge sedan fjärmat sig från sina mer anspråkslösa rötter. Iranska ledare i den islamiska republiken, oavsett om de är präster eller lekmän, fortsätter emellertid att leva sitt liv på nästan exakt samma sätt som de alltid har gjort. De har anspråkslösa hus i sina egna bostadsområden, kör vanliga bilar och behåller sina gamla kontakter. Det finns inget presidentpalats, ingen motsvarighet till Vita huset, i Teheran och, trots den islamiska republikens rikedom, ingen park av limousiner eller ens en sådan säkerhetsnivå som man skulle kunna anta gällde för Irans ledarskap. Presidentens bil är en Peugeot (om än bepansrad) och president Ahmadinejad bor i samma hus där han alltid bott i ett lägre medelklassområde, medan hans företrädare Mohammad Khatami bor i en liten villa, som är trevlig men inte så mycket mer, i norra Teheran.

Det var Khatami som under en resa i USA, sedan han avgått som president, genuint förvånad och tämligen beundrande sa till mig att den säkerhet som utrikesdepartementet försåg honom med (liksom limousinerna och stadsjeeparna) som före detta statsöverhuvud var mycket mer omfattande (och luxuösare) än någonting han hade haft som president i Iran. Han noterade också att allt detta resulterade i att hans resa genomfördes i en »bubbla«.

Iranierna är kända för att ha ett offentligt ansikte och ett privat, ett offentligt liv och ett privat. Under årtusenden har de byggt höga murar kring sina hus för att skilja det privata från det offentliga. Ett av skälen till det islamiska regimsystemets hållbarhet, trots dess restriktioner för offentligt beteende, är att det har förstått att dessa murar, både de bokstavliga och de tänkta som till och med ofta är rörliga, inte får brytas ner. Shahen däremot, med sitt krav på att få kika in över murarna, var dömd att falla.

24 | Irans dubbla ansikte

Visst kan vi ha hört talas om backanaler, om alkohol och droganvändning, till och med om uttryck för extremt missnöje med regimen bakom dessa murar, var gränserna för dem nu kan gå, men hur kan vi få en inblick i den iranska själen? Vad är det med Iran som har gjort att landet skänkt oss Omar Khayyám och Rumi för flera sekler sedan och i dag ger oss Ahmadinejad och mullorna (men också Kiarostami, den hyllade filmaren)?

En konstant under större delen av Irans historia, och säkert under hela den islamiska tiden, är att iranierna, och bland dem mullorna, är hängivna poesiälskare. Det är det litterära uttryckssätt som bäst passar shias martyrkomplex och det mycket persiska, allegoriska sättet att se på en oförklarlig värld. Det sägs att ayatolla Rafsanjani, före detta president och fortfarande en mycket mäktig gestalt, en gång sa till en utländsk besökare: »Om ni vill lära känna oss, så bli först shiamuslim.« Rafsanjani hade en mycket bra poäng, nästan poetiskt uttryckt, men han kunde lika gärna ha uppmanat sin besökare att läsa och förstå persisk poesi. Men de två, persisk poesi och shiism, utesluter naturligtvis inte varandra. Praktiskt taget alla människor i Iran, från den allra eländigaste (och till och med en halvanalfabet) till de höga och mäktiga och alla ayatollor kan, och kommer så fort de får tillfälle att citera en kvadernar (en fyrradig vers) eller ghazal (sonett) av dussintals poeter, däribland Khayyám och Rumi, antingen för att stryka under något eller för att förklara livet »under den trasiga kupolen«.

Ha överseende med mig ett ögonblick (för jag är inte helt immun mot mina landsmäns förkärlek för vers) medan jag erbjuder läsaren en nyckel till vad som innefattar syftet med denna bok (och också råkar avspegla vad som, oavsett vad Västerlandet tror, till mycket stor del är en del av det iranska tänkesättet): Långt bortom idéerna om att göra rätt och göra fel finns ett fält. Jag möter dig där.1 Vi ses i de kommande kapitlen.

Persiska katter

Katten, en kraftig svart varelse med smutsiga vita tassar, pilade ut från gränden och hoppade över en joob, det smala diket vid vägkanten intill trottoaren på Safi Alishah. Den slängde en blick mot mig och flydde sedan längs vägen mot den sufiska moskén. »Det är kvarterets laat!« utbrast min vän Khosro som länge hade bott på denna gata i centrala Teheran som tidigare varit innegata men inte länge var det. »Den är områdets hårding och den klår alla andra katter. Varje gång min mors katt går ut får den en ordentlig omgång och kommer tillbaka sårig och blodig.« »Varför det?« frågade jag. »Den bara spöar skiten ur varenda katt den inte gillar och det är väl de flesta andra katter, skulle jag tro.« »Och ingen gör något åt det?« frågade jag naivt. »Nej. Vad kan man göra? Varje kvarter har sin laat.« Iranier är inte kända för att hålla sällskapsdjur inomhus. Hundar är naturligtvis orena enligt islam och i den egenskapen är de ovälkomna i de flesta hem (även om en del förvästligade Teheranbor i överklassen har hundar men i allmänhet utan att visa upp dem offentligt). Katter, som är islamiskt korrekta, är betydligt vanligare, men till skillnad från västerlänningarna äger iranierna knappast sina katter. De ger dem bara ett hem och matar dem med rester från matbordet. Det vill säga, när katterna vill ha ett hem. Persiska katter, och med det menar jag persiska som nationalitetsbeteckning, är (för att använda ett uttryck som är populärt i Washing­ton) frihetsälskande djur och de stryker omkring utomhus, framför allt i områden med småhus och inte bland stora bostadshus med Persiska katter | 27

många lägenheter. Det gör de så ofta de vill, vilket förefaller vara ganska ofta, de blir gravida, de slåss och de byter till och med hem om de råkar snubbla över en bättre trädgård eller, vilket är det vanligaste, en generösare matmor. Som Khosros mors katt som en dag dök upp i hennes hus och blev förtjust i henne.

Perser har visserligen varit mest kända i Västerlandet för i huvudsak två saker, det vill säga innan de blev kända för sin islamiska fundamentalism, och det är katter och mattor. De ägnar en förskräcklig massa tid åt att fundera på mattor och praktiskt taget ingen tid alls åt att tänka på katter. De perserkatter som vi i väst känner till, med sina löjligt platta ansikten och sitt fantastiska silkeshår, är inte så vanliga i Iran som man skulle kunna tro eller hoppas och det finns ingen nationell hängivenhet för vare sig dem eller deras mindre tjusiga kusiner, den sortens katter som man kan se på varenda gata, i varenda gränd och i portar, kök och trädgårdar vid många bostäder. Och en del av de katterna är av naturen, ja laat.

Laat kan liksom många andra persiska ord översättas på olika sätt och en del lexikon använder det engelska uttrycket »hooligan« (ligist, buse) som definition trots att det faktiskt är våldsamt oriktigt. En laat har en speciell position i den iranska kulturen, en position som ibland kan jämföras med en mafiosos folkkära ställning i den amerikanska, fast utan den extrema våldsamhet som en sådan förknippas med. Vid andra tillfällen blir han respekterad och beundrad på grund av de arbetarklassnormer han lever efter. Ligister är anarkister, laat slåss bara när det är nödvändigt och för att befästa sin auktoritet. Irans kulturhistoria under 1900-talet gav en framstående plats åt en laat och kanske än mer tillgivenhet till en jahel, en före detta laat som hade uppnått en ställning med stor auktoritet och som var mycket respekterad i ett visst storstadsområde. En jahel, en sorts »gatuboss«, sysslade med många olika illegala och halvt legala verksam­ heter, men till skillnad från gangsterledarna i USA blev han sällan föremål för polisutredningar, delvis på grund av att poliserna kom från samma samhällsklass som han, delvis därför att polisen beviljades många fördelar av honom och delvis för att regeringarna på shahens tid aktade sig för att stöta sig med en samhällsklass som utgjorde ett säkert stöd om det skulle visa sig nödvändigt att köpa ett sådant.

Den sista shahen, Mohammed Reza Pahlavi, som tvingades att fly från 28 | Irans dubbla ansikte

sitt land 1953 (på grund av ett folkligt uppror till förmån för premiär­ ministern Mossadeq), hade stor användning för södra Teherans jahel och laat när kuppmakarna (som finansierats och organiserats av CIA) försökte återinsätta honom vid makten. Han anställde en framstående laat som tidigare varit anhängare till Mossadeq och hette Shaban Jafari, mer känd som Shaban Bimokh (Hjärnlösa Shaban). Denne ledde med med framgång ett motuppror på Teherans gator och krossade alla shahfientliga demonstranter som hans anhängare stötte på. Genom att använda sig av folk som begrep gatans regler i stället för av militären (som hur som helst var opålitlig och splittrad mellan den demokratiskt valda premiärministerns auktoritet och shahens) utnyttjade shahen de populistiska strömningar som stödde honom, för att inte tala om vilken fördel han hade av de våldsamma bestraffningar som utfördes i hans namn i stället för direkt av honom och hans styrkor.

Laat och jahel kom ur de lägre och därmed djupt religösa skikten i det iranska samhället och var själva starka anhängare av islam, men de var ohjälpliga suputer och kvinnokarlar för att inte tala om deras engagemang i prostitution och droghandel. Jahel-koden handlade åtminstone enligt deras egen uppfattning om moral, shiamoral, och rättvisa. En tillfällig synd kunde sonas senare, vilket är möjligt enligt shia. Koden omfattade också deras klädsel: svarta kostymer, vita skjortor utan slips och svarta hattar med smala brätten på svaj högt uppe på huvudet. Vanligtvis hade de en bomullsnäsduk i handen som en sorts fetisch och den berömda jaheldansen på kaféerna i Teherans arbetarkvarter bestod av långsamma snurrande rörelser med näsduken viftande högt uppe i luften.

En jahel och i något mindre grad en laat stod för det yppersta i iransk machism, iransk mardanegi eller »manlighet« i en ytterligt manschauvinistisk kultur. Överklassungdomar härmade deras sätt att tala ungefär som vita överklassungdomar i USA lägger sig till med de svarta innerstadsdialekterna. Det har alltid funnits en pervers manlig och ibland kvinnlig fascination inför laat-kulturen som till och med påverkar de allra högsta skikten i samhället i Teheran. Vid en middag i början av 2007 i det mycket eleganta och dyra distriktet Elahieh i norra Teheran hemma hos en skåde­ spelare som har bott i USA, kryddade en ung man, som tjänstgör som guide och tolk åt utländska journalister (av vilka en del fanns i lokalen), sitt Persiska katter | 29

språk med vulgära svordomar som annars skulle ha varit otillåtna i blandade sällskap eller åtminstone ett blandat sällskap med okända deltagare. »Du gillar väl inte mig«, sa han och drog fram en stol intill min eftersom han hade lagt märke till att jag hade ryst till då och då under de föregående minuterna. Han tog en hel sked med insmugglad kaviar från kaffebordet framför sig. »Därför att jag svär så mycket«, mumlade han med munnen full. »Men jag är laat, vad ska jag göra?« Jag tvekade och ville påpeka att en laat knappast skulle äta kaviar i en storslagen lägenhet i norra Teheran, och att han heller aldrig skulle tillåta sig att använda det språk jag hade hört inför kvinnor, om han inte tiggde stryk. »Nej«, svarade jag i stället. »Jag har inga problem med svordomarna.« »Jag är laat«, upprepade han som om det vore en hedersutmärkelse. »Jag är bara laat.« Hans hustru, som satt på min andra sida, fnittrade nervöst och sneglade på de övriga kvinnorna vid bordet, vilkas leenden tyst godkände hans manschauvinistiska uppträdande. Vad skulle en verklig laat från södra Teheran ha tänkt om han sett det här, undrade jag.

Trots sina till synes sekulära vanor åtminstone när det gäller drickande, festande och kontakter med prostituerade var laat och jahel ur arbetarklassen hängivna anhängare av den islamiska revolutionen 1979, och trots att en del rojalister hade föreslagit att man skulle köpa dem igen, som man gjorde 1953, tycktes shahen ha insett att tiderna förändrats och att det stöd Khomeini till skillnad från Mossadeq hade, omfattade praktiskt taget hela den iranska oppositionen och var alltför starkt för att kunna bekämpas med pengar. Islams löfte om ett klasslöst samhälle i kombination med löftet om mycket mer jämlika ekonomiska möjligheter i en nation efter monarkin var tillräckligt lockande i arbetarkvarteren. Viktigare var dock att de som stödde denna revolution, till skillnad från de intellektuella och aristokraterna kring Mossadeq, när allt kom omkring tillhörde grannskapet. Gatukämparna och deras bossar bland jahel, över-laat om man så vill, hade antagit att en islamisk stat inte nödvändigtvis skulle tränga in på deras territorium, men de präster som satte igång revolutionen tänkte inte låta ett gäng busar (åtminstone enligt deras åsikt) få den auktoritet som de ansåg var exklusivt förbehållen prästerskapet. Jahels auktoritet i grannskapet och deras överdrivna stil och klädsel förlorade också snart sin popularitet och ersattes av prästerligt sanktionerade och mycket fruktade 30 | Irans dubbla ansikte

miliskommittéer kända som komiteh (det persiska uttalet), i vilkas led det utan tvivel ingick många före detta laat.

Under de få år som en kommitté existerade trängde den sig, för det mesta under direkt ledning av någon präst, in i nästan alla sidor av livet i varje bostadsområde, där kommittéer inrättades. Förutom att upprätthålla ett strikt islamiskt uppträdande på gatorna fungerade de som en sorts domstol där alla möjliga klagomål undersöktes. Till dessa klagomål under revolutionens första tid hörde anklagelser om korruption mot affärs­män eller människor som enbart var rika. Klagomålen hade vanligtvis lämnats in av före detta anställda men ibland också av avundsjuka konkurrenter.

De ledde till ytterligare undersökningar av riktiga domstolar och ibland till konfiskering av tillgångar, ett resultat som tillfredsställde de kommunister och vänstermänniskor som till en början stödde den islamiska republiken.

Till dessa grupper hörde då Mujahedin, som sedermera blev regimens dödsfiende, med bas i Paris och Irak. Det var under detta namn som de flesta iranier kände dem (men de kallades monafeghin, »de skenheliga« av regeringen). I väst kallades de MEK (vilket står för Muja­hedin-e-Khalq).2 (Den politiska vänstern hade utan tvekan också varit nöjd med att se den nya regeringen nationalisera många av Irans största privata företag, ett projekt som genomgått olika stadier av upplösning sedan Khomeinis död 1989. Upplösningen fortsätter ännu, till och med under en regering som är mer ideologisk än de pragmatiska och reformistiska regeringar som föregått den.)

De laat som gick med i en komiteh eller till och med anslöt sig till revolutionsgardena under revolutionens dramatiska efterspel kan ha uppfattat det som om de äntligen hade fått politiskt inflytande, men de fick snart lära sig att i en islamisk stat skulle all verklig myndighet bygga på prästerskapet. En av den revolutionära regeringens första åtgärder, enligt uppgift av islamiska skäl men också som en demonstration av vem som bestämde, var att stänga och riva Teherans ökända bordelldistrikt Shahr-e-No, »Nya staden«, tummelplats för mången jahel och laat. I dag gränsar detta gamla område till en bred aveny med affärer som säljer militära överskottskläder däribland, vilket jag själv har sett, helt oanvända kängor från USA:s Operation ökenstorm och ett urval andra amerikanska militärpersedlar och skodon nyligen erövrade från Irak. Den dag jag var där och tittade på Persiska katter | 31

olika artiklar som utbjöds till salu i ett skyltfönster kom en gammal man långsamt förbihasande i smutsig svart kostym och skor med nedtrampade hälar. »Kolla på den«, sa den vän som hade tagit med mig dit, ett barn av södra Teheran som hade tillbringat en stor del av sin ungdom i Shahr-e-No. »Han brukade gå fram och tillbaka på den här gatan på den gamla tiden, precis som han gör nu. Men då var han en höjdare.« I dag finns det visserligen gott om laat i städerna, men jahel är bara en figur i minnet hos de flesta iranier. Han kan beskådas i någon gammal iransk film eller omnämnas nostalgiskt i något samtal. Någon gång kan man stöta ihop med någon (eller någon som åtminstone har lagt sig till med utseendet) på gatorna i centrala Teheran eller längre söderut, vilket hände mig vid några tillfällen under de senaste åren på Ferdowsi-avenyn intill Manouchehri, en gata kantad med antikbodar. Bland de judiska affärs­innehavarna och andra gatuståndsförsäljare arbetar en kraftigt byggd man i en ohyggligt trång affär, ett hål i väggen på en byggnad.3 Hans dammiga skyltfönster innehåller en mängd gamla ringar, armband och andra smycken samt någon herrklocka av obestämt märke här och där. Själv sitter han på en gammal taburett på trottoaren utanför. Han har svart kostym, en lätt missfärgad vit skjorta och en svart filthatt med smala brätten på sitt allt kalare huvud. Hans tjocka svarta mustasch, varifrån han för många år sedan med en dramatisk gest kan ha dragit ut ett hårstrå med fingrarna för att visa sin goda vilja i en affärsöverenskommelse, är färgad och hennans röda färg syns längst ut på skäggstråna. Hans enda eftergift till de islamiska förhållandena är det dagsgamla skägg som omger mustaschen, en snövit matta som på ett ännu mer uppseendeväckande sätt än hennatonen avslöjar att mustaschen är färgad. Jag vet inte om han någonsin varit jahel, men det verkar troligt. Han sitter där på Ferdowsi och har sina egna tider likt en tandlös gammal katt, en påminnelse för dem som orkar bry sig om att traktens högsta laat inte längre är vad han varit.

Javadieh-området i södra Teheran var en gång i tiden stadens ruffigaste.

För de unga manliga invånarna var det känt som »Texas«, antagligen på grund av att den delstaten i iraniernas tankar förknippas med det laglösa Vilda Västern. Men att ett område var ruffigt innebar att det var fattigt och slitet fast inte nödvändigtvis farligt på samma sätt som vi föreställer oss i 32 | Irans dubbla ansikte

väst. Överklassiranier skulle aldrig ha vågat sig ut i Javadieh och de gör det fortfarande inte, men inte av rädsla utan snarare på grund av det strikta uppdelade iranska klassamhället. En del välbärgade unga män i överklassen vill nog ta efter underklasslaatens machostil men de skulle aldrig sätta sig ner med någon av dem och prata över en kopp te. De skulle heller inte veta hur man hanterar en chaghoo-kesh – bokstavligen »en som drar kniv« men i betydelsen någon som lever på sin kniv. Skjutvapen har aldrig varit populära bland de iranska hårdingarna, huvudsakligen därför att de dödar oftare än de skadar, men också därför att skjutvapen i Iran har förknippats med väpnad kamp eller revolution och inte med självförsvar eller kriminell verksamhet. Regeringar har, i sin egenskap av statsledningar, både under shahen och i den islamiska republiken, ingen tolerans mot skjutvapen, som de uppfattat som hot mot sin makt. Men de har stor tolerans mot knivar och andra former av tillhyggen.

Knivslagsmål, som är nog så vanliga även i dag, slutar sällan med allvarliga skador, men det händer då och då att ett dödsfall inträffar. Det hände nyligen på den gata där jag bodde när ett slagsmål bröt ut mellan två unga män om en flicka i området som ingen av dem hade något förhållande med men som båda betraktade som sin. En knivstöt, en aning för hårt och en aning för nära hjärtat, antagligen oavsiktligt, ledde till döden och en före detta chaghoo-kesh förvandlades på ett ögonblick från gatubuse till mördare. Men vanligtvis är ett knivhugg avsett att skada och inte att döda och enligt den gamla gatutraditionen börjar ett knivslagsmål med att den ena eller båda kombattanterna skär sig i bröstet så att det blöder och visar hur orädd kämpen är. Bristen på respekt för det egna välbefinnandet utvidgades lätt till de orädda självmordsuppdrag som de helt frivilliga Basijförbanden genomförde under kriget mellan Iran och Irak.4 Basij (mobiliseringsförbanden) som sorterar under revolutionsgardena rekryteras i de lägre klassernas områden, där det förr var gott om laat och de tjänstgör som skyddsmilis för den islamiska revolutionen. I det förflutna mobiliserades de för att tvinga fram islamiskt beteende på gatorna och till och med i hemmen. Man kan räkna med att de kan skingra en demonstration och ställa upp i full styrka vid demonstrationer till stöd för regeringen och de kommer naturligtvis att gå i första ledet i varje militär konflikt som innebär aktioner på iranskt territorium. Den lokala moskén är deras bas men lojaliteter som en gång bara gällde ett gäng eller ett omPersiska katter | 33

råde har överförts till islam och velayat-e-faqih, »de rättfärdigas styre«, som är själva basen för den islamiska republiken.5 Överklassiranier har ett speciellt förakt för basij. Det är som om laat från underklassen har fått myndighet att bestämma över deras liv eller för att använda ett västerländskt uttryck, »galningarna har tagit över dårhuset«. De laat och jahel som shahen en gång i tiden utnyttjade för att få stöd för sin regim hade mycket små möjligheter till avancemang i ett strikt klassbaserat samhälle med få institutioner för högre utbildning och de utgjorde sålunda en underklass som nöjde sig med att fungera inom sina gränser och bara gav sig ut på längre utflykter för att utföra ett eller annat inbrott eller stjäla någon bil.

Den islamiska republiken som nu har hundratals högskolor och universitet som med glädje tar emot basij har skänkt underklassen en viktig roll i samhället, en roll som den inte utan vidare lämnar ifrån sig.

President Ahmadinejad, son till en smed och ofta omnämnd som sådan, må komma från underklassen och vara stolt över det, men han höjde sig för länge sedan ovanför det som skulle ha varit hans sociala ställning i går­dagens Iran. Han växte faktiskt upp i ett område för den lägre medelklassen och bor fortfarande i ett sådant område, men hans intelligens och hårda slit gjorde att han fick en plats vid universitetet under shahens tid, en tid när de landsomfattande intagningsproven till universitetet filtrerade bort alla utom de allra mest begåvade studenterna i landet. Mer välbärgade iranska studenter som inte höll måttet reste utomlands och studerade, vanligtvis i USA, där det inte var särskilt svårt att ta sig in på ett universitet, men för vanliga gymnasister (under förutsättning att de ens brydde sig om att gå ut gymnasiet) var sista året slutetappen.

Ahmadinejad var på grund av sin universitetsexamen förutbestämd att åtminstone ta sig upp i den arbetande medelklassen (och vid den tiden förstod iranierna mycket väl att en universitetsexamen från ett universitet i Teheran sa mycket mer om studenten än en examen från en högskola i USA, såvida det inte var från något av de allra förnämsta universiteten).

Han förstod emellertid tidigt att den islamiska revolutionen lika mycket var social som politisk och han odlade sin arbetarklassframtoning och sin fromhet med gott resultat medan han långsamt arbetade sig upp genom graderna i den islamiska republikens statsapparat. Hans stil, de illasittande kostymerna, den billiga vindtygsjackan, de sjaskiga skorna och den 34 | Irans dubbla ansikte

En anslagstavla i Teheran som avbildar Khomeini, Khamenei och en ung basij (frivillig) soldat från kriget mellan Iran och Irak. Budskapet är: »Vår uppgift är att fostra en generation hängivna basijer. Irans revolu­tionsgardes symbol syns i nedre vänstra hörnet (Basij är en underavdelning av Revolutionsgardet).

omoderna frisyren, en stil som han upprätthåller under sitt presidentskap, är en signal till arbetarklassen att han fortfarande tillhör den. Många iranier kan sträva efter att klä sig i kläder av europeiska designers och gör det ofta, men republikens president Ahmadinejad vet att hans kläder skickar ett budskap direkt till de områden vilkas stöd han räknar med – områden där basij rekryteras, där det fortfarande förekommer knivslagsmål och laat går omkring på gatorna om de inte övertalats att gå med i basij.

Det är också områden där man fortfarande kan köpa sin kostym, om man verkligen behöver någon, från en kot-shalvary.

En kot-shalvary var en mycket vanlig företeelse i arbetarområdena när jag var barn. Jag minns att jag i min morfars hus i Abbasabad-e-Einedoleh, ett hus som hade inköpts på 1920-talet i ett område som på 1960-talet hade blivit ett grått arbetarområde, hörde ropen »Kot-shalvary-e!« – »Det är kostymmannen!« – på fredagarna, muslimernas söndag. En försäljare med en långsam kärra dragen av en åsna gick sin runda i ett eller två speciella områden och tillkännagav sin närvaro och möjligheten att köpa Persiska katter | 35