9789172321793

Inledning Det här är inte en bok med budskapet att ingenting behöver vara perfekt. Eller att det skulle vara fel att sträva efter perfektionism.

Det är däremot en bok som handlar om positiv och negativ perfektionism. Och som lär dig plocka fram den när du behöver den, istället för att bära den som en snara runt halsen.

Jag skriver om perfektionism och hur du lär dig att hantera den, hur du kan nöja dig med att vara good enough, och får ett bättre liv med mer harmoni, fler känslor, större närvaro i nuet och mindre prestationsångest.

Jag har rest hela den resan, levt hela det där livet och mellanlandat på alla stationer. Jag vet precis vad jag pratar om. Och jag är frisk och fri och botad sedan flera år tillbaka, jag är good enough.

Nu hjälper jag till och med andra. I mitt jobb som coach, föreläsare, ledarskapsutvecklare och inspiratör kommer jag i kontakt med massor av perfektionister som jag får glädjen och möjligheten att hjälpa. En efter en lär de sig att släppa kraven på sig själva och att sänka ambitionerna och bli ännu bättre när det verkligen gäller.

Det händer mycket i huvudet på en perfektionist. Mest där i hela kroppen faktiskt. Och för att bringa lite ordning i huvudet med alla grubblerier och allt ältande kring det som hänt, och all oro och ängslan över det som ska hända, finns det massor av spännande utmaningar i den här boken. Skaffa gärna en anteckningsbok och skriv ner dina tankar så kommer du att få ut mer av övningarna.

För jag vet att när du tränar på att leva i nuet, vilket perfektionister har väldigt svårt för, så kommer du att få en mängd nya insikter, reflektera över stort och smått och lära dig mycket om 7

dig själv och andra, se sammanhang, beteenden och mönster och bli mer medveten om din person och mer nyfiken på dig själv och andra.

Alla personer som nämns med enbart sitt förnamn, heter egentligen någonting annat.

Nu önskar jag dig härlig läsning.

Välkommen!

Skriven i Sharm El Sheik i Egypten, vid Algarvekusten i Portugal och på Söder i Stockholm under våren 2008.

Elizabeth Gummesson

8

Perfektionism Breathe. Let go. And remind yourself that this very moment is the only one you know you have for sure.

Oprah Winfrey, amerikansk programledare If the world was perfect, it wouldn’t be.

Yogi Berra, amerikansk idrottare

Vad är perfektionism?

• En föreställning om att ingenting du gör någonsin duger, ingenting är tillräckligt bra, ingenting är good enough enligt dina egna eller andras förväntningar.

• En strävan att alltid vara bäst, alltid nå din idealbild, alltid vin-

na. Det är ingen idé att ens försöka om inte förstaplatsen är garanterad.

• En fruktan för att göra misstag – ett misstag är inte bara en enskild händelse utan ett bevis på att ditt värde som människa minskar. Misstag är oacceptabla, misstag är bara för förlorare.

• En föreställning om att du måste vara perfekt och göra allting perfekt, helst inom livets alla områden.

• En fokusering på prestation istället för person, alla dina handlingar kopplas direkt till din person – du är dina prestationer istället för att du är din personlighet. Det betyder att du värdesätter dig själv efter dina prestationer.

Ordet perfektionism kommer från latinet och betyder fullbordande eller fullkomnande och beskrivs i ordböckerna som överdriven noggrannhet med arbete, hygien, kläder med mera.

9

En perfektionist är enligt samma källor en människa som vill att allt i hennes liv och omkring henne ska vara perfekt, och som inte accepterar felaktigheter eller misslyckanden; alldeles särskilt accepterar hon inga fel i sitt eget agerande.

Accepterar inga fel. Överhuvudtaget. Någonsin.

Det är helt omöjligt, det förstår vi alla rent förnuftsmässigt. Det finns inte en enda människa som gör allting perfekt hela tiden inom alla livets områden – jobb, hem, familj, släkt, kärlek, vänner, ekonomi, fritid, personlig utveckling, utseende, kropp, hälsa – perfekt hela tiden utan att någonsin göra mindre, fel, halvhjärtat, till 70 procent, ofullkomligt.

Den människan finns inte. Och visst är det tur?

Alltid fel att vilja vara perfekt?

Men ska du aldrig eftersträva ett perfekt resultat då? Skulle perfektionism, att vilja leverera, att göra sitt yttersta, att faktiskt gå den där extra milen för att få det du vill ha, skulle det alltid vara fel? Är perfektionism per definition förkastligt?

Absolut inte.

För inte skulle du vilja opereras av en hjärnkirurg som tummade lite på resultatet? Som gjorde sitt bästa kanske, men inte sitt yttersta för att din hjärna skulle bli så välopererad som möjligt?

Och inte skulle du boka semesterresa hos en resebyrå vars mål är att resenärens vistelse blir åtminstone okej? Eller anlita en besiktningsman, som gör en halvdan genomgång när han letar efter fuktskador och byggfel på huset du tänker köpa?

Nej, men visst vill du ha ett perfekt resultat och göra perfekta prestationer. Men inte alltid och överallt.

Camilla berättar:

Allt i mitt liv och omkring mig ska vara perfekt, och jag accepterar inte felaktigheter eller misslyckanden.

Perfektionistens Moment 22

Perfektionisten sätter upp orimliga mål, som är orealistiska att nå. Hon misslyckas med det som hon vill uppnå, eftersom det var 10

i princip omöjligt redan från start. Misslyckandet tar sedan all energi av perfektionisten, som sätter ännu mer press på sig själv, blir självkritisk och tar på sig all skuld.

Sedan sätter hon upp nya mål, ännu högre ställda, ännu mer orealistiska för att kompensera för misslyckandet.

Och så är perfektionisten tillbaka på ruta ett.

Som den unga kvinna jag mötte efter en föreläsning jag höll i Malmö; hon var ordentligt överviktig, hade inte motionerat på alldeles för länge, mest ätit semlor och tittat på tv, men nu hade hon tröttnat på sin orörlighet och dåliga hälsa.

Nu skulle det bli helt annorlunda. Nu skulle hon skärpa sig, äta grönsaker, börja motionera, rasa i vikt och bli precis den hon ville vara, i alla fall till utseende och fysik.

Hon skulle börja kommande måndag. (Vad är det egentligen med alla dessa måndagar? Varför kan man inte börja någonting på en helt vanlig torsdag?)

Hon skulle börja på måndag. Äta sallad och morötter och magert kött. Och så skulle hon motionera. Träna. Alla möjliga pass på gymmet: stepup, bodypump, spinning, streetdance och så vidare. Fem gånger i veckan. Från att inte ha rört sig alls till fem gånger i veckan.

Ett orimligt mål.

Det kommer aldrig att funka, tänkte jag.

Och visst hade hon försökt förut! Hundra gånger utan resultat.

Och när hon inte klarade sina egna högt ställda krav bestraffade hon sig själv med att ställa ännu högre krav, och så föll hon djupare och djupare för varje misslyckande. Till slut var det ingen idé att ens försöka; lika bra att fortsätta tröstäta och titta på skräp-tv.

Jag rekommenderade henne att träna två gånger i veckan och äta nyttig och hälsosam mat fem dagar i veckan till att börja med.

När det fungerat några veckor kunde hon öka till sex bra matdagar i veckan, och tre träningspass. Och så vidare. För att verkligen lyckas den här gången. Skulle det sedan vara så att hon någon dag ”kör ner i diket”, så kommer det ju en ny dag imorgon. Då går det bra att kravla sig upp på vägen igen.

Man måste ju inte vänta till en måndag.

11

Ska bara ett perfekt resultat räknas?

Naturligtvis måste du ibland sträva efter perfektionism, och visst finns det tillfällen när ingenting annat än ett perfekt resultat räknas. Konståkningsstjärnorna som gör piruetter, hoppar och snurrar fyra varv i luften innan de landar perfekt på en skridsko − hur skulle de eller domarna eller ens vi i publiken kunna nöja oss med något annat än ett perfekt genomförande av programmet? Om de ändå ska vinna guld? Andra elitidrottare tränar hårt på små tekniska detaljer i månader och år för några enstaka tillfällen när allt måste stämma. Det är inte bara tekniken som ska sitta utan minst lika viktig är den mentala inställningen, kosten, fysiken, atmosfären och hela uppladdningen. Vi som publik förväntar oss att våra elitidrottare gör sitt yttersta när de deltar på OS- och VM-guldnivå, vi förväntar oss ett perfekt hopp eller lopp, ett sådant som kommer att repriseras om och om igen. De kräver det av sig själva och deras sponsorer, tränare, medtävlande och arrangörer kräver det. Sådana är förhållandena på toppen, och för att nå toppen måste alla unga idrottare sträva efter just perfektionism.

För vem minns en tvåa?

Om vi kan vara överens om att perfektionism är en bra och allenarådande inställning för många yrkeskategorier och uppdrag, så kan vi också anta att hjärnkirurger, besiktningsmän och elitidrottare inte gör perfekta resultat i allt som de företar sig. De kanske bäddar slarvigt? Eller bränner vid maten? Missar bemärkelsedagar? Eller aldrig passar tider? Dammsuger bara i mitten av rummet? Aldrig någonsin dammtorkar den översta hyllan? Eller har det stökigaste skrivbordet på kontoret?

Det finns flera framstående konstnärer som avsiktligt målat in små fel i sina verk, bland andra den amerikanske popkonstnären Andy Warhol. Han ville skapa en annan bild av konsten än den traditionella.

I själva verket kan perfektionismen inom exempelvis kreativitet och skapande snarare vara en hämmande faktor än en drivkraft.

Den som strävar efter den perfekta bilden kommer aldrig att bli tillfredsställd och själva vetskapen om det är en källa till stress.

12

Jag läste någonstans om en professor på ett college som slumpmässigt delade in en grupp studenter i två grupper och satte dem i varsin keramikverkstad.

Grupp 1 fick veta att deras arbete skulle bedömas helt efter kvaliteten på krukorna de producerade (alla skulle göra varsin).

Grupp 2 skulle istället bedömas efter kvantiteten, således uppmanades dessa elever att producera så många krukor som möjligt.

Frågan är nu vilken grupp som skapade den mest perfekta krukan?

Vad tror du?

Självklart grupp 2!

Varför det?

Jo, för att grupp 2 gjorde åtskilliga fel och misstag på vägen, tvingades kasta lerklumpar och börja om många gånger och skaffade sig under tiden mer erfarenhet än eleverna i grupp 1, som istället blev så besatta av ett perfekt resultat att de endast fick ihop ett fåtal krukor.

Practice makes perfect.

Perfektionism – en sjukdom?

Perfektionism som förhållningssätt till livet i stort är inte bara orimligt, det är rentav skadligt. Forskare som Fredrik Saboonchi vid Sophiahemmet i Stockholm har hittat tydliga samband mellan perfektionism och rena sjukdomstillstånd som ångest, ilska, trötthet, yrsel, huvudvärk, feber, förkylning, allergi, sömnsvårigheter, utbrändhet, alkoholism och ätstörningar. Han har skrivit en hel doktorsavhandling i ämnet.

Förutom de fysiska åkommorna kan perfektionism leda till sämre sociala relationer, lägre stresströskel, mental stress och sämre allmäntillstånd.

Så här säger Fredrik Saboonchi i en intervju i Icakuriren: ”När väl tvivlet och ältandet av gamla misstag tar över, blir det snart omöjligt att prestera något överhuvudtaget. Risken är istället stor att man fastnar i passivitet, ångest och det som kallas utbrändhet.”

13

Det finns fler forskare som på allvar anser att perfektionism ska klassas som en psykisk störning, liknande tvångssyndrom eller andra personlighetsrelaterade sjukdomar, eftersom det leder till mental stress och dysfunktion. “Perfektionister gör inte bara sitt eget liv till ett helvete, utan även andras.” Det menar den kanadensiske professorn i psykologi, Gordon Flett, som forskar i ämnet. Han är verksam vid Toronto York University, och enligt honom finns det tre typer av perfektionister: 1. Den självorienterade perfektionisten som strävar efter personlig perfektion, ställer orimligt höga krav på sig själv och riskerar att fastna i depression till följd av sin starka självkritiska hållning. Den här personen klarar sig bra vid normal stressnivå, men får problem när saker och ting går snett och är i grunden väldigt sårbar. Motiveringen till att sträva efter perfektionism är att man inför sig själv vill vara just perfekt. Det här är den största gruppen, och den grupp där det är vanligast med stressrelaterade sjukdomar som depression, ätstörningar, hjärtsjukdomar och annat.

2. Den omgivningsorienterade perfektionisten som är närmast fanatisk och ivrigt förväntar sig perfektion av andra och ofta förstör relationer till människor i sin omgivning. Äktenskap med den här perfektionisten är ingen dans på rosor, eftersom hon eller han aldrig någonsin blir nöjd med vad andra gör, sexualiteten mellan makarna blir lidande och mellan dem skapas mycket ilska och frustration.

3. Den socialt orienterade perfektionisten som tror att andra förväntar sig perfektion, och desperat försöker leva upp till alla förväntningar som han eller hon tror finns där, ett beteende som kan resultera i självmordstankar, ångest, fientlighet och ätstörningar. Här finns många prestationsfokuserade individer, som i värsta fall blir självdestruktiva och ständigt förhalar, skjuter upp och problematiserar sina prestationer. Istället för att gå ut och göra det som ska göras har de hundra ursäkter för varför det inte fungerar.

De olika typerna av perfektionism har olika problem och olika 14

fokus, samtidigt som förhållningssättet ofta sitter lika djupt rotat hos alla perfektionister. Ingen av dem är särskilt intresserad av att erkänna sitt problem, skaffa hjälp och ändra sitt beteende. Men det finns alla möjligheter i världen att bli fri från sin perfektionism – hur stark och envis den än är!

Professor Flett menar att det finns tydliga konsekvenser av perfektionism, och de stavas problem med just relationer, känsloliv och mental stress, depression, ätstörningar och även självmordsbenägenhet.

Gordon Flett säger så här: ”Visst är det helt naturligt att vilja lyckas perfekt inom ett eller några områden, men när det börjar gälla alla områden i livet: jobbet, hemmet, utseendet, fritiden – då uppstår de riktiga problemen.”

Gordon Flett beskriver den socialt orienterade perfektionisten som en osäker person, där inställningar som Ju mer perfekt jag framstår som, desto mer perfekt förväntas jag vara är vanligt förekommande. Det innebär en ännu starkare press kombinerad med ett visst mått av hopplöshet eftersom perfektionisten då har målat in sig själv i ett hörn.

Den omgivningsorienterade perfektionisten har större problem med sina relationer än med sig själv; kollegor, vänner, familj och släkt ställs inför höga krav vilket lätt förstör relationen. Att ställa orimliga krav på exempelvis sin partner, är dömt att skapa problem (läs mer om det i kapitlen Ack den kärleken …, Släkten är värst? och Finns perfekt vänskap?).

Prestationsfokus

Precis som du nog börjar ana vid det här laget, ligger det mesta av perfektionistens fokus på prestation, och därtill kommer prestationsångest. Dessutom är uppmärksamheten huvudsakligen riktad utåt, mot omgivningen istället för inåt, mot en själv. Omgivningens omdöme och åsikter är av yttersta vikt, för ”vad ska folk säga?”

Perfektionisten gör ofta genomtänkt pr för sin egen förträfflighet och visar ständigt upp hur perfekt hon eller han agerar och presterar. Det betyder att livet går ut på att tävla – och vinna, att göra något bättre än förra gången och bättre än alla andra. Varje gång.

15

Barbro berättar:

En av mina kollegor har alltid rest längre bort, på lyxigare resor, till mer exotiska platser och dessutom mycket oftare än vi andra. Det spelar ingen roll vart vi säger att vi ska resa, antingen har hon redan varit där, eller så har hon en resa planerad som smäller högre.

Ibland tror jag till och med att hon ljuger och sedan springer och bokar en resa, för att inte vara sämre. Hon kan liksom inte unna någon annan att vara förmer än hon.

Nu har Barbro och de andra på kontoret tröttnat på kollegans tävlingsbehov. Kollegan söker ständigt efter bekräftelse, men egentligen är hennes grundläggande behov att bli sedd för den hon är, rakt upp och ner med styrkor och svagheter, egenskaper och värderingar – oaktat resplaner eller andra prestationer.

Perfektionisten ser dessutom flitigt till att undvika alla situationer där han eller hon inte kommer att framstå som just perfekt.

Svepskäl, avbokningar, ändrade planer, strängt upptagen – allt är bättre än att behöva genomlida ett nederlag.

Daniella berättar:

Jag undviker alla personalaktiviteter utanför jobbet. Jag klarar inte av att sjunga karaoke med min falska stämma, eller spela något spel indelade i lag och hamna med dem som förlorar. Det fungerar inte för mig. Så jag är alltid bortrest, sjuk, jobbar över eller upptagen när kontoret drar igång jippon.

ALLT måste göras till 100 procent, med fullt engagemang och noggrannhet. Ingenting mindre än det är okej, 99 procent är alltså inte acceptabelt. Lite snopet blir det då när det visar sig att de som faktiskt siktar högt men inte slår knut på sig själva i sin strävan, utan vet att de överlever ett misslyckande, är de som kommer längst, lyckas oftast, får bäst resultat.

Samhällets fel?

Det finns teorier om att perfektionismen föds och göds i vårt moderna samhälle, till följd av att vi tror att vi måste vara perfekta 16

och göra perfekt ifrån oss för att bli framgångsrika. Det är inte bara för att göra karriär som det sägs vara nödvändigt med perfektionism, utan det ses också som någonting önskvärt.

Men det är oftast precis tvärtom; perfektionism och starkt kontrollbehov står i vägen för framgång och lägger krokben för oss.

När strävan efter perfektionism går för långt motverkar den nämligen sitt syfte och blir istället rent hälsofarlig. Det är ett svårt dilemma eftersom många perfektionister är stolta över att de inte nöjer sig med mindre än det bästa. Den världsberömda artisten och sångerskan Christina Aguilera var höggravid när hon kritiserades för att hålla tempot och arbetsbelastningen på en nivå som inte var förenlig med hennes hälsotillstånd. Men hon lät förklara att hon var perfektionist och inte gillade att behöva göra folk besvikna, alltså ställde hon inte in några konserter utan körde på som vanligt.

Lite mer forskning

Perfektionism handlar ofta om allt eller inget. Vid Curtin University of Technology i Australien gjordes en undersökning med 252 deltagare som fick svara på frågor kring perfektionism. De fick möta 16 olika påståenden som: Jag ser på mig själv som någon som har kontroll eller inte alls har kontroll och Jag fungerar antingen väldigt bra tillsammans med andra människor eller inte alls.

Det visade sig att de entydigaste svaren kom från deltagare som såg allting i svart eller vitt, antingen eller, allt eller inget – och ju mer allt eller inget desto extremare perfektionister var de. Vilket i sin tur påverkade deras hälsa negativt. Även vid University of Stratchclyde och University of Leeds har forskare kommit fram till intressanta resultat. De brittiska psykologerna Rory O’Connor och Daryl B. O’Connor har i sitt arbete med perfektionism funnit tydliga samband mellan känslan av hopplöshet och psykisk stress hos collegestudenter och perfektionism och benägenheten att undvika problem som en slags lösning. Men hos de studenter som hade en positiv inställning till perfektionism och kunde hantera misslyckanden fanns ingenting som ledde till psykisk stress.

17

När det gäller tvångstankar och tvångsmässigt beteende, kan det räcka med ett ostädat skrivbord för att perfektionisten ska få sjukdomssymptom. Att lämna ett jobb halvgjort är helt otänkbart och hon eller han blir fysiskt illamående vid blotta tanken.

Att lägga flera timmar extra på en uppgift, bara för att få den så perfekt genomförd som möjligt, så nära idealbilden som det bara går, är fullt rimligt och bedöms av perfektionisten som ren vardagsmat.

Medan jag arbetade med den här boken har jag fått höra historier om människor som skriver inköpslistor för att gå och handla mat, och skriver om dem tjugo gånger tills det blir snyggt och prydligt, lika stora bokstäver, raka rader och fint uppställt!

Eller kvinnor som sminkar sig så noga att om någonting blir fel måste de ta bort allting och börja om från början. De vill måla en ögonfrans i taget, lägga exakt lika mycket skugga på båda ögonlocken och göra precisa konturer runt läpparna – annars är det bara att starta om!

Och om håret sedan inte blir bra, fönas rätt, faller perfekt, då måste de tvätta håret på nytt och och börja från början.

Det medför att deras morgonprocedur tar flera timmar. Varje dag.

Det som de flesta människor aldrig ens skulle märka blir för perfektionister ett stort misslyckande, som de absolut inte kan acceptera eller ha överseende med.

Det är aldrig någonsin lämpligt!

Så säger professor Paul Hewitt om perfektionism, när folk påstår att det faktiskt kan vara bra ibland, att sträva efter att vara eller göra något perfekt för att ha ambitionen att nå högt uppsatta mål.

Han har forskat i över tjugo år, bland annat tillsammans med tidigare nämnde professor Gordon Flett, kring konsekvenserna av beteendet. Hewitt menar att ingen form av perfektionism är helt problemfri – oavsett om det rör sig om arbete och karriär eller hem, fritid och relationer. Och det är skillnad på att vilja vara bäst, exempelvis som idrottsstjärna, och att vilja vara perfekt.

18

Så här säger Paul Hewitt i en intervju i en amerikansk tidskrift: ”En av mina patienter var en deprimerad ung universitetsstudent som var övertygad om att han behövde få ett extra högt betyg i en specifik kurs. Han studerade hårt och överträffade hela klassen. Men efteråt var han ännu mer pressad, till och med självmordsbenägen, eftersom han ansåg att han måste vara ett stort misslyckande eftersom han hade tvingats plugga så hårt för att få ett bra betyg .”

Hur ska jag kunna koppla av – Carls historia

Det är stor skillnad mellan att ha ambitionen att utföra ett uppdrag på allra bästa sätt och att göra det med en ständig ängslan för att göra fel.

Jag har svårt för att koppla av, även fast jag vet att jag är en av de bästa i mitt yrke, eftersom jag alltid oroar mig för att göra fel. Det hänger som ett grått moln över mig och följer mig i allt jag gör.

Så uttrycker sig Carl som jobbar med aktier och placerar pengar åt sina kunder. För honom är perfektionism något som sliter på honom, samtidigt som han inte gärna kan gå till jobbet med en blasé inställning till andra människors investeringar.

En felsatsning kan bli dyr. Då gäller det att lära av misstaget, inte ta det personligt och våga gå till jobbet även nästa dag. Men Carl pressar sig själv till den yttersta gränsen varje arbetsdag året om.

På den lilla fritid han har tränar han på gym, spelar tennis, går på krogen med kompisarna, försöker hitta en flickvän och ägnar sig åt sitt stora intresse för inredning och design.

När Carl lämnar jobbet efter en arbetsdag ser hans skrivbord ut som om ingen varit där, rensat och rent. Han vill ha ordning och reda och var sak på sin plats. Hemma likaså, kostymerna hänger i färgskala, strumpor, bälten, skjortor, skor – hans walk-in-closet ser ut som en exklusiv butik för herrkläder.

Jag skulle säkert kunna driva min perfektionistiska sida till sjukdom, det tvivlar jag inte på. Jag har drabbats av hjärtklappning, 19

har ibland svårt att sova och har även känt av magen. Speciellt när jag dricker alkohol eller äter stark mat. Men hur ska jag kunna varva ner? Det finns inte utrymme för det, som mitt liv ser ut.

Carl har länge levt med perfektionismen som förhållningssätt till livet, det vill säga att allt han gör måste vara perfekt. Om han skulle använda perfektionismen som verktyg att ta till då och då skulle han märka hur användbart det är.

Men hur i helvete gör man det?

För Carl är det allt eller ingenting. Good enough är för andra.

Men jag tror att Carl kan träna upp sig, precis om han har tränat i hela sitt liv på att vara perfekt så kan han träna på att vara good enough. Och det kommer att fungera.

Men för att bli fri från sin perfektionism kommer det inte att räcka med att fejka; Carl behöver bygga upp sig själv inifrån och ut, acceptera sig själv och gilla sig själv precis som han är, stärka sin självkänsla, börja välja för sig själv och inte utgå från omgivningens reaktioner och åsikter. Först då blir han kvitt den där känslan av att han alltid måste prestera på topp.

Små steg, stora förändringar.

När Carl blir tillräckligt trött på sig själv och sitt beteende kommer han att starta processen och börja arbeta med sig själv och sin personliga utveckling. Men smärtan måste bli tillräckligt stark innan han är redo att förändra, eller njutningen tillräckligt lockande på andra sidan.

Positiv eller negativ perfektionism är själva nyckeln!

Numera talar forskarna om negativ och positiv perfektionism, och tycker att det är utmärkt att dela in perfektionismen på det sättet eftersom det inte avskräcker oss från att använda perfektionismen som verktyg när det är motiverat.

I begreppet negativ perfektionism ryms exempelvis orealistiskt högt ställda krav, stränghet mot sig själv och andra, samt att inga misstag tillåts.

20

Positiv perfektionism däremot innebär att visserligen tänka stort och sikta högt, men att göra det utan oro och ängslan, att tillåta sig själv att göra misstag och lära av dem. Samt att inte sträva efter perfektionism inom livets alla områden samtidigt.

Det som kännetecknar perfektionisten, i den negativa bemärkelsen:

• Ställer extremt höga och orealistiska krav på sig själv. Låser

därmed in sig i ett strängt regelverk och bestraffar sig själv när det inte håller hela vägen.

• Ställer ohyggligt höga krav på sin omgivning. Vilket perfektionisten inte alltid är medveten om själv. Blir kritisk och krävande mot omgivningen.

• Har skyhöga förväntningar på sig själv. Vilket resulterar i stark besvikelse och ältande: Hur kunde jag göra så dåligt ifrån mig? Det blir destruktivt och perfektionisten utsätter sig själv för mental press.

• Har lika höga förväntningar (ofta outtalade) på sin omgivning. Och det är just det som är kruxet; att förväntningarna inte är kommunicerade – och alltså omöjliga att leva upp till!

• Är starkt dömande. Här ryms tyvärr mycket normtänkande, fördomsfullhet mot människor och företeelser som går utanför den egna normen.

• Håller ständigt en fasad utåt. Gud förbjude att någon upptäcker en skavank eller svaghet.

• Accepterar inte att själv göra misstag och fel. När perfektionisten misslyckas i sina prestationer betyder det att hon blir värdelös som människa, eftersom ingen skillnad görs på prestation och egenvärde. Det är mänskligt att fela är inte perfektionistens ordspråk.

• Ältar sina misstag och fel. Grämer sig, grubblar, tänker, tänker, tänker, gör upp strategier för nästa gång.

• Fruktar att göra misstag och fel. Och begränsas på så sätt i sin egen personliga utveckling och i sitt eget själsliga växande.

• Är intensivt tävlingsinriktad. Problemet är att varje tävling måste vinnas.

• Klarar inte av att göra sämre resultat än andra. Eftersom per21

fektionisten kräver toppresultat av sig själv kan hon eller han aldrig komma tvåa.

• Klarar inte av att inte bli accepterad av andra. Omgivningens godkännande är helt avgörande för perfektionistens hela existens. Att verka perfekt är ett sätt att försäkra sig om en plats i gemenskapen.

• Ber aldrig om hjälp. Det vore att visa svaghet och det gör inte perfektionisten. Överhuvudtaget.

• Är en felsökare. Perfektionisten måste säga till om någon annan gör fel. Eftersom rätt ska vara rätt. Låter ingenting passera obemärkt. Dessutom betyder det att hon själv framstår som lite, lite bättre, om någon annan gör fel.

• Tänker bara i två alternativ: allt eller ingenting. Svart eller vitt, vinna eller försvinna. Livet har inga nyanser. Perfektionisten står hellre över än gör någonting halvhjärtat.

• Är väldigt rädd för att göra fel inför andra, att tappa ansiktet eller göra bort sig. Vill därför inte delta i lekar eller övningar, är livrädd för kurser och oväntade överraskningar där det inte går att ha kontroll på allting.

• Har svårt med perspektiv och distans. Om en författare får nio positiva recensioner och en negativ så är det bara den negativa som författaren tar till sig och han dömer ut sin bok och vågar knappt sätta sig vid datorn igen. Eller om en medarbetare sitter i ett utvecklingssamtal med chefen som överöser henne med beröm och komplimanger, men har ett litet ynka påpekande som går under begreppet kritik, då är berömmet som bortblåst och det enda som medarbetaren tar med sig efter mötet är en dålig eftersmak och totalt fokus på kritiken.

• Överkonsumerar borde, måste, ska. Istället för att fundera ut vad hon eller han egentligen vill. Alla ”borden” tynger ner perfektionisten och det dåliga samvetet är som en blöt filt. Tung.

Luktar surt efter en stund. Den egna viljan, drömmarna, önskningarna, visionerna får ingen plats, utan förpassas långt ner i själens mörkaste hörn.

• Är aldrig någonsin nöjd. Eftersom perfektionisten ständigt kan göra mer, bättre, snabbare, snyggare, högre, större, proffsigare och så vidare.

22

• Firar aldrig sina framsteg. Fokuserar genast på det som even-

tuellt gick snett istället för att fira det som gick bra. Går direkt vidare till nästa utmaning.

Det som kännetecknar perfektionisten, i den positiva bemärkelsen: Ställer sådana krav som hon, eller andra, kan klara. Det finns en potential att uppfylla målen eftersom kraven inte är omöjliga redan från start. En löpare som vanligtvis springer en mil på 50 minuter siktar mot att springa på 49 minuter. Siktet ställs på en realistisk tid, istället för på 45 minuter direkt, även om det kanske är det slutgiltiga målet.  Tänker mer nyanserat. Delar upp sina projekt i delmål, och får då lättare distans till och perspektiv på vad som ligger framför henne. Kan lättare se helheten och sammanhangen. Mellan svart och vitt finns det oändligt många grå nyanser!  Vägen till målet är lustfyllt. Eftersom det inte bara är målet som räknas, inte bara resultatet, så har den positiva perfektionisten roligare på vägen mot målet.  Tillåter sig själv att göra misstag och lär av dem. Förstår att det ofta handlar om ett enskilt misslyckande i en specifik situation, och tar det som en möjlighet till lärande.  Kan skilja på prestation och person. Gör ingen skillnad i egenvärdet, vilket betyder mycket för självkänslan.  Ängslas inte. Tänker att det ordnar sig alltid.  Kan växla mellan att sträva efter perfekt resultat till att nöja sig med att vara good enough. Samlar energi och fokus till de tillfällen när det verkligen gäller. För det gäller inte alltid.  Har distans. Tar inte sig själv på så stort allvar att hon eller han blir självcentrerad.  Ställer höga krav, ja, men inte orealistiskt höga.

Känner du igen dig i något av det som står ovan? Lutar du mer åt att vara en positiv perfektionist eller är du en negativ perfektionist? Om du får övervägande många träffar på den negativa perfektionistlistan är det dags att börja jobba med det.

Negativ perfektionism är ingen framgångsmetod, positiv per23

fektionism kan vara det. Personligen använder jag perfektionism numera som en metod; när jag skriver den här boken vill jag självklart att den ska bli så bra som möjligt, jag vill gärna lämna ifrån mig ett manus med så bra svenska som möjligt och jag vill väldigt gärna att många ska läsa den och tycka om den och framför allt – det viktigaste av allt – att många hittar inspiration till att förbättra sin livskvalitet.

Förr i tiden skulle jag ha dubbelkollat och trippelkollat och arbetat in absurdum för att lämna ifrån mig någonting som var perfekt. Idag ser jag det som att det här är det jag har skrivit och producerat, mina tankar och upplevelser, erfarenheter och kunskaper, och jag blir glad om du som läsare gillar boken, men jag kommer inte att ta åt mig personligen om du inte gör det. Jag kan ha den distansen. Och ifall ingen vill ha boken så står jag ändå för det jag skrivit, men tar lärdom till nästa bok. För då har det ändå varit en mening med allt arbete.

Varifrån kommer perfektionismen?

Precis som med så många andra mentala tillstånd behöver vi gå till kärnan av beteendet innan vi kan göra något åt det. Vad är det som ligger till grund för perfektionismen? Hur kommer det sig att människor faktiskt på fullaste allvar tror att de alltid i alla lägen skulle kunna vara bäst?

Du som är perfektionist; hur ofta fick du höra när du var liten, att när du hade presterat något, så hade du varit duktig? Hur ofta kom bekräftelsen i form av komplimanger efter att du hade levererat något, åstadkommit något? Ju större prestation, desto mer bekräftelse?

Det som kan ha hänt är att du har lärt dig att värdera dig själv utifrån 1. dina prestationer och/eller 2. andra människors bekräftelse. Ingenting svårbegripligt egentligen: prestation → bekräftelse → tillfredsställelse, mer prestation → mer bekräftelse → mer tillfredsställelse. Till slut kanske du har blivit bekräftelsenarkoman?

Det som blir lidande när du är känslomässigt beroende av andras 24

bekräftelse är din självkänsla, som är så grundläggande och absolut livsviktig för att du ska kunna leva ett liv i god harmoni med dig själv och din omgivning. (Läs gärna kapitlet Självkänsla = livsviktigt, många gånger.) Med bristande självkänsla blir du sårbar och känslig, speciellt för andras åsikter och kritik. En försvarsmekanism och förebyggande åtgärd blir då att vara – just det – perfekt!

Från födseln blir du bedömd, redan när anhöriga tittar ner i vaggan och säger att du är söt eller att du kan krypa tidigt eller äter duktigt själv med sked så är det i själva verket idel omdömen.

Efter att du blivit bedömd blir du också tillrättavisad, för att hålla den där skeden rätt, hälsa ordentligt på främmande, sitta fint vid matbordet eller prata rent.

Det där bedömandet och tillrättavisandet växer sig starkare och starkare under åren som går, du får betyg i skolan och sedan ska du bedömas i arbetslivet, på anställningsintervjuer eller i utlåtandet från chefer, på dejter, i andra sociala sammanhang, av svärföräldrar, i skolvärlden som förälder. Hela tiden finns ett underliggande inslag av att prestera för att bli godkänd. Är det du gör inte gott nog får du också sämre betyg, arbetar du inte tillräckligt bra får du en varning och sedan kanske sparken, är du inte tillräckligt intressant ringer han inte igen. Och så vidare.

Utmaning 1

Vad har du fått höra i form av omdömen om dig själv under åren?

Skriv ner dina tankar.

Många forskare tror att perfektionism föds i hemmiljön med de krav som man redan tidigt som barn ställs inför. Pressen att prestera, och prestera perfekt. Press från föräldrar och skola, i föreningsliv och andra sociala sammanhang, från media och samhället överhuvudtaget. Om föräldrarna, det räcker med en av dem, är perfektionister är det stor risk att beteendet går vidare till nästa generation, efter25

som föräldrar fungerar som förebilder för sina barn.

De allra flesta föräldrar vill sina barns bästa, att de ska bli framgångsrika, lyckliga, få förverkliga sina drömmar och leva ett bra liv. Men när föräldrarna pressar för hårt, driver dem för långt och vill för mycket blir effekten den motsatta – barnen blir inte alls lyckliga utan olyckliga, otrygga, osäkra, aldrig nöjda, ständigt stressade och pressade.

Forskning visar att barn som endast belönats och bekräftats för sina prestationer, och inte för sina egenskaper, löper större risk att bli arbetsnarkomaner än andra, som uppmärksammats även för sin personlighet. De växer upp i tron att hårt arbete, prestation och resultat är vad som främst räknas, inte att vara en medkännande, varm, ödmjuk person som ger och får kärlek och respekt.

Ingen förälder skulle väl någonsin uppmuntra ett missbruk av alkohol, tobak eller andra droger, eller ett missbruk av sex eller relationer?! Men att missbruka prestationer och bekräftelse är nog så illa på ett mentalt plan och dessutom mycket vanligare.

Frekvensen drogmissbrukare som dör för tidigt är högre, men även bekräftelsemissbrukare dör i förtid, till följd av stressrelaterade sjukdomar och deras konsekvenser. Även om perfektionism i framtida forskning skulle visa sig vara genetiskt betingad, så har du ett ansvar för hur ditt liv ser ut idag, och hur mycket plats perfektionismen får ta.

Konsekvenser av perfektionism Bristande självkänsla

När du aldrig får vara okej i dina egna ögon kommer du inte heller att värdera dig själv som människa särskilt högt och självkänslan åker ner i botten. Varken dina prestationer eller du själv är någonsin bra nog.

Bitterhet Kim berättar:

Här har jag levt nästan ett helt liv som perfektionist, och så när jag 26

kommer ur det där ser jag hur mycket tid jag ägnat åt oväsentligheter. Det känns ruttet.

När du ständigt driver dig själv och din omgivning mot perfektionism men inte uppnår dina mål – eftersom de redan från början var helt orealistiska – blir du lätt bitter. Du ser hur mycket du har satsat på någonting som ändå inte blir som du har tänkt dig.

Ett liv i bitterhet är ett instängt, grått, nästan svart, otillåtande liv. Det är skjortan knäppt hela vägen upp, stram hals och inte mycket glädje.

Skuld

Eftersom du sällan tycker att människor tar ansvar nog, eller att du själv tagit tillräckligt mycket ansvar och klarat av en prestation perfekt, så kommer skuldkänslorna smygandes. Skuld och skam är tunga i ryggsäcken som du släpar runt på, och blir bara tyngre och tyngre ju längre de ligger där utan att tas om hand.

Det kan också handla om skuld inför alla relationer som perfektionisten anser sig ha ansvar för, men som blir ett övermäktigt arbete. Hon går då runt med konstant dåligt samvete.

Avundsjuka

När du är osäker och inte känner inre trygghet, blir det också svårt att känna ren och öppen glädje inför andra människors framgång. Du blir avundsjuk när någon annan presterar någonting som är tydligt och bra, någonting som du själv velat uppnå och prestera.

Har du istället en stark självkänsla och en inre trygghet kommer du att vara enbart lycklig för din medmänniskas skull, och kanske fråga hur hon kom ända dit, hur hon lyckades. Så storsint orkar du inte vara om det står för mycket annat i vägen i form av jämförelse, låg självkänsla, prestationsångest och självkritik.

Pessimism

Eftersom idealbilden i princip är onåbar blir den också svår att förverkliga, och när du inser det blir du lätt pessimistisk. Du håller dig själv så hårt att det inte finns plats för optimism.

27

Depression

Att alltid kräva av dig själv att du ska prestera maxresultat tar på krafterna, och eftersom du sällan eller aldrig klarar att nå ditt mål är det inte konstigt att du hamnar i destruktiva, deprimerande tankebanor.

Självkritik

Om du har som ambition att vara och göra allting perfekt är det inte konstigt att du också blir självkritisk. Att emellanåt vara självkritisk kan vara bra i de situationer där du verkligen behöver träna på någonting, få distans och se på dig själv utifrån för att lära dig och utvecklas för framtiden. Men att ständigt leva med en kritisk inställning till dig själv som person är inte en upplyftande tillvaro och du kommer inte att gå vidare med ny kunskap, bara slå på dig själv för dina fel och brister.

Oflexibilitet

Ditt starka kontrollbehov och ditt förhållningssätt till dig själv och din tillvaro gör att du blir oflexibel, har svårt att vara spontan eller öppen för snabba infall, impulsivitet eller nya plötsliga lösningar.

Prestationsångest

Perfektionister är människor som lever som rika när det gäller prestationer, men fattiga när det gäller glädje.

Att prestera, det är ju mycket det som perfektionismen går ut på, prestera, prestera, prestera så att alla kan se vad du har gjort.

Tanken på att misslyckas ger ångest, att inte prestera tillräckligt utifrån dina egna eller din upplevelse av andras förväntningar.

Stark prestationsångest blockerar människor, och kan urholka ett sedan tidigare gott självförtroende.

Starkt kontrollbehov

Eftersom du är oerhört detaljstyrd som perfektionist måste du också ha kontroll över hela skeendet och litar inte på att andra gör saker och ting på rätt sätt, det vill säga ditt sätt.

28

Kontrollbehovet är så starkt att du måste kontrollera, dubbelkolla, återkoppla, för att överhuvudtaget kunna fungera. Det som driver kontrollbehovet är förstås att eliminera alla risker för ett misslyckande. Som du får stå till svars för.

Bristande motivation

När det ändå är omöjligt, varför försöka? Självklart tappar du motivation till att genomföra någonting när du ändå inom dig vet att det inte kommer att lyckas.

Självtillit

Eftersom du aldrig kommer att klara av det orealistiska uppdraget som du har föresatt dig, tappar du också tron på dig själv och din egen kapacitet och kompetens.

Tvångstankar

Du omger dig med mönster, rutiner, rigida strukturer så till den grad att du måste göra likadant varje gång, varje mönster måste upprepas, strukturer efterlevas. Du tvingar in dig själv i mönstret för att upprätthålla ordning i livet. Oordning = otänkbart.

Vrede

Eftersom perfektionisten aldrig är nöjd så samlas irritation, missnöje och ilska och blir till en vrede inombords. Den har ofta svårt att husera i en enda människokropp och kommer likt en vulkan att få utbrott då och då. Att vara good enough och känna en inre harmoni gör att ilskan inte får samma näring längre.

Utmaning 2

Vilka konsekvenser ser du att din eller andras perfektionism har fått hittills i ditt liv?

Skriv ner dina tankar.

Det finns ett passande brittiskt uttryck i sammanhanget, det handlar om att uppmuntra folk att visa sin rätta personlighet och 29

våga gäcka den stora rädslan att misslyckas: Gör ditt värsta.

Om du kan tolerera ditt värsta, åtminstone någon gång emellanåt, då är good enough riktigt bra!

30

Min resa Del ett

Smärtan är olidlig.

Benen viker sig under mig, och jag hinner precis ta emot mig med händerna innan min kropp dunsar i golvet. Instinktivt för jag händerna mot magen, som så ofta under det gångna året, och pustar ut luft i små korta andetag.

Rösterna i det stora redaktionsrummet blir dova och flyter samman. Jag blundar, och när jag öppnar ögat en aning ser jag dimmiga konturer, någon böjer sig över mig, en annan håller om.

Pust, pust. Små, korta, ansträngda andetag. Jag får inte tillräckligt med luft. Försöker dra efter mer luft, har svårt att andas. Jag rör mig mellan medvetande och medvetslöshet, som om tillvaron kom i diabilder.

Smärtan är olidlig. Den tar upp all energi i hela min kropp, inte som förut när den varit molande bara från höfterna upp till brösten hela varvet runt mage, sidor, rygg, utan i hela kroppen nu, det finns ingen början och inget slut på smärtan, den är överallt.

I ena ögonvrån skymtar jag plötsligt min då femåriga dotter, med sin älskade gossedjurskanin i handen. Oro i hennes blick, och jag kan ingenting göra för att lugna henne. Får ingen luft, det svartnar igen.

Sedan följer en vansinnesfärd genom Stockholm i rusningstrafik.

Det är tre dagar kvar till jul och året är 1999. Det har ringts till 112 efter ambulans, men bestämts att jag ska köras i vanlig bil för att komma en bit på vägen; stan är igenkorkad av julklappsshoppare och ambulansen kanske inte hinner fram, det går snabbare att möta upp med egen bil. Men maken kör ända in i ambulansintaget på det stora sjukhuset, jag ligger på nedfällt säte, fortfarande pendlande in och ut i medvetslöshet, ihopkrupen med händerna på magen, kippandes efter luft. Han har kört mot rött ljus, på övergångsställen, i 200 knyck, kryssat mellan bilar, bussar, folk 31

med kassar. Det är ett mirakel att ingen olycka hänt på vägen.

Nu lyfter någon ut mig ur bilen och jag tittar till, ser barnen i baksätet, läggs över på en bår och skjutsas snabbt in i en operationssal. Folk springer omkring, vitklädda, grönklädda. Smärtorna avtar något, jag kommer tillbaka till livet, till medvetande, till nuet och det som händer och har hänt, denna sena decembereftermiddag när snön yrde och jag hade så mycket att stå i, så mycket att göra inför jul.

Här följer otaliga undersökningar, röntgen, provtagningar, läkare, narkossköterskor, dropp, morfin (blev bästa julklappen det året ...) och slutligen en operation. Inne i min mage ligger en infekterad galla. Stor som en hand istället för en tumme. Fylld med gult var. Den är så illa däran att den är timmar från att spricka, vilket hade gjort att det gula varet hade flutit ut i min buk och då hade det inte blivit någon jul för mig, vare sig det året eller något annat år. Intill gallan ligger levern och frustar, den är också sjuk, dåliga värden efter att ha bott intill den infekterade, sprickfärdiga gallan.

Jag är nära att dö.

30 år ung.

Med två döttrar, och två bonusbarn, hus och make och jobb och drömmar att uppfylla och en jul som står för dörren är jag nära att dö. Och orsaken heter Jag Själv.

Låt mig börja från början. Jag föds 1969 och växer upp med mamma och pappa och storasyster i hus utanför Stockholm. Mina föräldrar jobbar inom flyget båda två, min grek-norska mamma är flygvärdinna och möter min svenska pappa som är pilot och kärlek uppstår. Vi reser till USA, Iran, Grekland, Danmark, Österrike, Norge, Spanien, Frankrike, Brasilien, England, Italien. Vi bosätter oss i Rom en tid, jag går i Montessoriförskola och gråter varje morgon; mamma och pappa får smita iväg när jag vänder ryggen till, annars blir jag hysterisk när de lämnar mig.

Jag är oerhört blyg, vågar inte prata med några andra vuxna, undantaget min italienska Montessorifröken miss Lorenzo. Jag är fantastiskt söt och alla vill nypa i mina kinder, klappa min hjässa, 32