INLEDNING
Jag har genom livet gjort en massa människor illa. Det finns också många som inte har varit så hyggliga mot mig. En del av det jag gjort har jag, i efterhand, ångrat djupt. Det ursäktar inte mitt beteende, men att vara den som sårar är ofta outhärdligt. En kompis till mig brukar säga att det är bra att ha dubbel moral, för det visar att man trots allt ändå har något slags moral. Att man vet vad som är rätt och fel men kanske inte alltid klarar av att följa det. För det är svårt att vara människa. Vi har krav på oss att agera efter samhällets normer. Normer som vi ofta bär med oss från tidiga år och tolkar på olika sätt, och som vi förväntar oss att andra ska följa i sitt beteende gentemot oss. Därför kommer alla från och till att göra dumma saker som sårar andra, och vi kommer alla då och då att tycka att andra gör oss illa. Ofta blir det mycket värre om vi dessutom tar det personligt. Det kan röra sig om småsaker; att någon inte hälsar på oss. Det kan också vara stora oförrätter, som att någon bedrar, slår eller lurar av oss pengar. I dagens samhälle har det närmast blivit modernt att bli ”kränkt” av alla sådana situationer, stort som smått. Vi tar alla oförrätter personligt. Jag menar att det mesta av vad vi gör och utsätter andra människor för i grunden handlar om oss själva, snarare än om den andre. Därmed inte sagt att stora oförrätter är ursäktliga eller att de inte ska bestraffas. De har dock sällan med den som blir utsatt att göra. Det gör att den som kränker – såvida han eller hon inte är en ren psykopat – kommer 9