Inledning
I
mars 2008 bekräftade FN:s världsomfattande narkotikarapport (World Drug Report) att priset på kokain i Europa hade fallit till rekordlåg nivå, och det hade lett till rekordhöga nivåer i kokain konsumtionen. ”Kända personer som bryter mot förbudet mot narkotika kan starkt påverka attityder, värderingar och beteende i allt som rör missbruk, i synnerhet bland ungdomar”, framhöll rapporten. FN skyllde på ”kändiskulturen” och gick så långt som till att anklaga polisen för att se genom fingrarna med rika och berömda kokainister.1 Drogoffer med hög profil, som artisterna Pete Doherty och Amy Winehouse och modellen Kate Moss, tävlar med ständigt större narkotikabeslag om utrymme på de brittiska kvällstidningarnas förstasidor och löpsedlar. I arbetet på denna bok ville jag inte fastna i den alltför välbekanta blandning av närgångenhet, avund och skenhelighet som ofta kallas ”allmänintresse” eller i den rituella inflation och deflation av medelmåttighet som går under namnet ”kändisskap”. Jag har inte vänt mig till kommentatorer eller politiker och bett att få höra deras åsikter, och inte heller har jag återgett anekdoterna om rubriknamnens drogvanor. I stället har jag talat med dem som dagligen arbetar på kokainvägarna som går från Colombia till London och New York genom Miami, Kingston i Jamaica och Tijuana i Mexiko. Jag ville se vilken effekt kriget mot narkotika har på dem som konsumerar, handlar med och producerar kokain och hur det påverkar militären, poliserna, tulltjänstemännen och läkarna som har till uppgift att föra kriget. Jag ville föra in de ordknappa hantlangare som håller kokainekonomin rullande i blickfånget. År 2002 tillbringade jag i Colombia. Då det närmade sig sitt slut
7