9789172321885

Inledning – kändisen

”Ju mer jag skrev om honom, desto mer gillade han det.”

Chicagojournalisten James Doherty om Al Capone

Det finns bara en enda verklig person som figurerat i ett Tintin­ album – nämligen Al Capone i Tintin i Amerika från 1931–32.

Han nämns faktiskt även i Tintin i Kongo från 1930–31. Under dessa år var Capone en internationell megakändis av Michael Jackson- eller Britney Spears-proportioner. I början av 1930-talet gavs det ut biografier om honom, det gjordes filmer om hans liv, han var på Time Magazines förstasida den 24 mars 1930, han gav intervjuer till höger och vänster – bara själva rättegången mot honom för skattebrott hösten 1931 resulterade i en bok. I en tidningsnotis från 1931 om en nationalsocialistisk politiker på uppgång kallades den tio år äldre Adolf Hitler för en Capone i tysk politik. ”Al Capone är mer än en människa”, konstaterade Chicago Tribune i en ledare 1931, ”han är en legend. Han är resultatet av den amerikanska kulturen.”

Capone var alltså mer än en skurk, han var en välkänd jetsetfigur, en mångmiljonär i dollar, en ständigt dödshotad gangsterkung, en self made man från immigrantslummen, en massmördare, en familjefar och en av depressionens stora välgörare med gratis soppkök i Chicago – allt i samma person.

11

Al Capone på förstasidan av Time Magazine den 24 mars 1930.

Inför frigivningen från fängelset i Philadelphia, där han suttit fängslad tio månader för olaga vapeninnehav, ökade intresset för honom starkt. Samma år publicerades den första biografin över hans liv.

Framför allt är han dock en amerikansk ikon, en personifiering av begreppet gangster som vi lärt känna genom hundratals filmer där den kriminelle – the bad guy – är en (själv)destruktiv 12

antihjälte. Och alla som varit i Chicago vet att Capone i dag såväl är en del av stadens varumärke som en turistattraktion. I så gott som varje butik kan man köpa allt från kaffekoppar och t-shirts till slipsar och pennor prydda av den ikonografiska bilden av Capone, gangstern med stort G. I dag är den faktiske Al Capone (1899–1947) – alias Al Brown, Scarface, Snooky, The Big Fellow eller Public Enemy no 1 – bortglömd, även om en överdriven eller påhittad version av honom med ojämna mellanrum dyker upp på filmduken. De mest kända exemplen är kanske Paul Muni som en gatusmart på Capone kalkerad Tony Camonte i Scarface: The Shame of a Nation från 1932 och Robert De Niro som en kolerisk Capone i The Untouchables från 1987. Båda överdriver – och förenklar – Capones våldsbenägenhet och destruktiva drag.

Samtidigt överskuggade verkligheten dikten under de märkliga åren på 1920-talet i Chicago, då gangsterkungarnas förmögenheter överträffade det mesta, då knappt någon fälldes för de hundratals och åter hundratals gangstermord som skedde inför öppen ridå i staden, då korruptionen inte visste några gränser, då valdagarna urartade i eldstrider och kravaller, då maskingevären började användas i storstadens folkmyller, då Chicagos styre kapitulerade inför Capone och hans gelikar så till den grad att det blev myndigheterna från Washington som fick ingripa och se till att han fälldes för det federala brottet skattefusk.

Den verklige Al Capone vet de flesta inte så mycket om. Han föddes i New York 1899 av italienska invandrare. När alkoholförbudet drevs igenom i USA 1920 öppnades en enorm marknad för langning av insmugglad eller hembränd öl och sprit. Capone kom då till Chicago med fru och nyfött barn och värvades till den undre världen av den dåvarande ledaren, Johnny Torrio. År 1925 fick Capone ärva dennes välde när Torrio flydde staden, och år 1931 dömdes Capone till elva års fängelse för det federala brottet skattesmitning. Enligt en lag som instiftades under 1920-talet 13

så måste även inkomster av kriminell verksamhet beskattas, och denna lag fick många brottslingar bakom lås och bom. Capone frigavs dock svårt sjuk av syfilis 1939, och dog i sin säng 1947.

Gangstereran under 1920-talet och början av 1930-talet sammanföll både med en ekonomisk boom och depressionen, och det var under depressionen som uttrycket Public Enemy myntades för dessa män. Chicago Crime Commission upprättade då en lista på gangsters som betraktades som Public Enemies. Listan publicerades i Chicagos ledande dagstidning The Chicago Tribune i april 1930, och Al Capone toppade den. De var det allmännas fiende – men sloganen fick även en innebörd som inte var avsedd, men likafullt gav dem deras speciella utstrålning; de var public enemies i bemärkelsen kända fiender till samhället. En medialiserad värld började ta form, och 1920-talet var filmens genombrottstid, 1927 kom för övrigt ljudfilmen. De första gangsterfilmerna kom på 1920-talet, och redan år 1931 gjordes så många som 50 gangsterfilmer i USA. Tidningarna skrev spaltkilometer om gangsterkrigen, och Valentindagsmassakern i februari 1929 gav helsidor även i svenska tidningar.

Gangstermorden var ofta förstasidesstoff, och vissa dåd kunde bevakas dag efter dag, eftersom konflikterna innehöll den dramatik som bra berättelser alltid vävs av – ond bråd död, rikedom, skurkar, ibland hjältar samt fiendskap och ibland försoning – och mediebevakningen av gängkrigen skulle man kanske kunna jämföra med den av dagens dokusåpor. Gängkrigen var dessutom både tillräckligt exotiska och nära för att väcka stort intresse. Å ena sidan sköts gangsters ihjäl inför öppen ridå på gatan, å andra sidan var vanliga Chicagobor inte direkt hotade av de spritsmugglande gangsterligorna som av andra kriminella som rånare och tjuvar, varför de organiserade brottslingarna och deras inbördes strider var ett ämne för middagskonversationer i 1920-talets Chicago.

14

En journalist som bevakade stadens gangsterkrig beskriver dem som ”ett offentligt spektakel, ungefär som de som utspelade sig i Roms Colosseum, med den enda skillnaden att gangstrarna inte tvingades in på arenan. På 1920-talet avnjöt även ’anständigt folk’ showen utan att den stördes av att man behövde tycka synd om någon”. De många morden möttes ofta av kommentarer av typen: ”Ännu en död gangster? Ja, ja snart gör de slut på varandra allihop.”

Ett annat exempel på gangstrarna och mediernas roll: James Doherty var kriminalreporter på Chicago Tribune under 1920-talet och han betonar att Capone levde i symbios med media: ”Trib var en blöt tidning och det var vi på redaktionen också – vi tog våra glas och jobbade hårt och var emot förbudet eftersom vi ogillade det sätt på vilket det genomdrevs. Brott var viktiga nyheter på den tiden och vi gav dem alltid ordentligt med utrymme. Vi låg i vild kamp med Herald and Examiner om de bästa kriminalnyheterna, så jag tillbringade en hel del tid tillsammans med gangsters och träffade Capone ofta nog. Jag vill inte påstå att jag direkt gillade typen, men han uppträdde alltid hyggligt mot mig. Jag skrev hundratals artiklar om honom.

Det kunde hända att jag ena dagen anklagade honom för mord och sedan träffade honom dagen därpå, men i så fall nämnde ingen av oss det brännbara ämnet. Jag träffade honom på någon begravning, i någon lönnkrog eller nere på åklagarämbetet, och han hade alltid ett ord på vägen åt mig. Men nåt särskilt trevligt sällskap var han inte; han var ingen talför typ med ordet i sin makt. Han höll sig till ytliga fraser, och kom aldrig frivilligt med upplysningar. Men ju mer jag skrev om honom, desto mer gillade han det. Han älskade att stå i rampljuset och var alltid redo att ställa upp och snacka lite med oss journalister. Han gillade reklamen. Den gynnade hans affärer. Gjorde det lättare att skrämma upp kunderna. Vi puffade upp honom som nummer ett i gangstervärlden. De var ju gangsters allesammans och 15

ville gärna bli kända som toppar i sin bransch – som politikerna brukade säga: ’Se till att ni stavar mitt namn rätt bara och skriv sedan vad ni vill.’ Jag har svårt att gå med på att han var enbart och alltigenom ond, så som han har utmålats efteråt. Ingen tvekan om att han var en kallblodig mördare, men han hade sina goda sidor också. Som jag ser honom var han ett offer för sin tid och dess anda. Capone tolererades av allmänheten därför att – lika gott att säga det rent ut – han gav den vad den ville ha.

Det var ingen som hade något att invända mot att de sålde sprit; det var allt mördandet som blev deras fall till slut – men där får man inte glömma att de höll sitt mördande inom yrket. Det var krig bara, i första hand mellan irländarna och italienarna. Själv är jag irländare och det hände att man kom in på redaktionen en morgon efter ett nytt mord och sade till en italiensk arbetskamrat: ’Jaha du, då var det alltså en dago till för min sida’ – och dagen därpå kunde han komma in och säga: ’Nu står det lika igen, Jim – vi kunde anteckna en för de våra i går kväll.’ Och så mycket kan jag säga om Capones heder som att jag skrev en hel del fräna saker om honom, men han tog aldrig sådant personligt.

Jag skulle inte vilja påstå att hans män tyckte om honom, men att de respekterade och fruktade honom står utom allt tvivel.

Han var en stor man.”

Bara under 1928, ett år valt på måfå, figurerade Capone i över 100 artiklar i The Chicago Tribune – alltså ett par gånger i veckan. Terry Druggan, som tillsammans med partnern Frank Lake ledde en liga på West Side nämns i 470 artiklar under hela 1920-talet – i snitt ungefär en gång i veckan i tio års tid. ”Terry och Frank” var så välbekanta för läsarna att de ofta nämndes med enbart förnamnen i rubrikerna. ”Machine Gun” Jack McGurn – en av Capones livvakter och torpeder – förekom i 45 artiklar bara under året 1929 i en av Chicagotidningarna.

Och så vidare. Betänk också att Capone, Druggan och McGurn bara var några av Chicagos cirka 10 000 yrkesförbrytare på 16

1920-talet. Tidningarna hade på den tiden heller inga problem med att namnge och publicera bilder på misstänkta brottslingar, ofta angavs även deras adress. Även bilder på lik publicerades ibland.

Gangsterledarna blev alltså kändisar och Capone var en av de mer talföra i de många intervjuer han gav – om sig själv och sitt liv, men även om de senaste dödsoffren och frontförskjutningarna i ölkrigen – som rasade som värst i Chicago mellan 1924 och 1929. Publiciteten var på gott och ont. Givetvis ökade rädslan om tidningarna blåste upp gangsterbossarnas dåd. Samtidigt kunde publiciteten vara direkt livsfarlig – Capone gav vid ett tillfälle omedelbart bort sin bil efter att en bild publicerats där nummerplåtarna syntes: ”Den bilen hade blivit min död annars”, påstods han ha sagt.

Samtidigt, på lång sikt, var publiciteten ödesdiger – när tidningarnas förstasidor fylldes av gangsterkrigens förvecklingar och brottslingarna blev kändisar, blev trycket på myndigheterna att göra någonting för stort. Nästa generation yrkesförbrytare insåg Capones och hans gelikars misstag, och i och med att förbudstiden tog slut 1933 gick de kriminella under jorden: ”Om vi börjar hamna på förstasidorna igen, så är allt över”, påstås en av Capones efterträdare ha sagt, och meningen blev något av ett mantra för den organiserade brottsligheten i USA från och med början av 1930-talet.

Kändisskapet var alltså på gott och ont, men det allmänna intresset för dessa män har kanske att göra med att de var så extremt amerikanska, trots att de flesta var just andra generationens invandrare, nästan uteslutande italienare, irländare eller judar. De var entreprenörer, self-made men, de mötte en allmän efterfrågan med sitt utbud av alkohol, spel och prostitution. De var också individualister på ett säreget amerikanskt vis – de personifierade den amerikanska drömmen. De representerade också den typiske amerikanske invandraren på ett kongenialt sätt. De 17

var de missanpassade, de framåtsträvande, de som lämnat det gamla Europa för något nytt och annorlunda – de som vågade bryta upp. Och just amerikansk historia och mytologi är full av hjältar som är benhårda individualister som står upp mot systemet och vägrar inordna sig – tänk på Jesse James, Billy The Kid, John Dillinger eller Bonnie och Clyde. Eller O.J. Simpson.

Det kan vara lockande att avfärda Capone och hans gelikar som missanpassade, giriga, psykopatiska mördare. Många av dem var verkligen allt detta. Men de var även något mer. De tog kapitalismen till den yttersta gränsen samtidigt som de kom att symbolisera hela USA: framåtandan, entreprenörskapet, individualismen, våldsbenägenheten, storstadsandan, de stora bilarna och sedelbuntarna.

Givetvis handlar hela gangsterfenomenet, som fick så groteska proportioner i 20-talets Chicago, om att nå den amerikanska drömmen – till varje pris. Cadillacen, cigarren, sedelbunten, re­spekten, den dyra kostymen och lyxvillan i Florida – allt sådant som Capone och hans likar nästan parodiskt härmade – representerade Amerika, även om Capones Cadillac var bepansrad och försedd med skottgluggar. Vägen från slum och underbetalda jobb, rasism och mindervärdeskomplex är ofta lång och krokig och kan ta flera generationer. Men det fanns en genväg: att bli gangster. Det var dock en farlig genväg, de flesta dog unga med lågskorna på.

Samtidigt sågs de paradoxalt nog i sin samtid som feodala rester från Europa som inte passade in i den moderna världen; de betraktades som bönder från den gamla världen som tagit med sig sina medeltida normer och blodshämnder in i den för dem så främmande moderna storstaden.

Den organiserade brottsligheten som vi känner den formades under 1920-talet i USA, då det moderna, konkurrensbaserade affärslivet parades med den etniska eller kvartersbundna gäng18

kultur som växt fram i de amerikanska storstäderna. Resultatet var företag/ligor av vuxna män som inte skydde några medel för att driva vinsterna i taket. Marknad minus moral är lika med maffia (i ordets vidare betydelse).

Att redogöra för gangsterkrigens förvecklingar i Chicago är ingen lätt sak. Kommersiell rivalitet, personliga motsättningar, heders- och hämndmotiv, förräderier, oväntade allianser och uppblossande inbördesstrider präglade mycket av våldet. Chicago dominerades av ett dussintal ligor – nu talar vi om affärsdrivande ligor av vuxna män, och inte de över 1 000 ungdomsligor som även härjade i staden – som ibland samarbetade, ibland stred.

Krigen utkämpades om kontrollen av den illegala handeln med alkohol, men även om spel, prostitution, beskydd och efterhand infiltration av fackföreningar och liknande. Inga egentliga slag utkämpades, utan spritkrigen fördes som gerillastrider i storstadsdjungeln, som bakhåll, genom mord, förräderier, motoriserade attacker, bombningar, skrämseluppvisningar och striderna böljade fram och åter över de gränser man försökte hålla eller vidga.

Samtidigt som den organiserade brottsligheten var livsfarlig att involvera sig i, hade ligorna inga problem med nyrekryteringar – vinsterna var så stora och frestande, och lyxen, statusen och respekten hos dem som lyckats fungerade lockande, även om många bara fick uppleva detta en kort tid. Ölkrigen var dessutom blodiga. Bara under ett år – 1928 – utfördes exempelvis 115 bombdåd i staden. Mer än två i veckan. Många skedde i samband med lokalvalen. Ingen åtalades eller dömdes någonsin för dessa bombdåd. Även mordsiffrorna sköt dramatiskt i höjden under 1920-talet, och man räknade uppåt 400 eller 500 våldsamma dödsfall om året i staden vid mitten av 1920-talet. Många av Chicagos kriminella kidnappades och sköts ihjäl utanför stadsgränsen i en så kallad åktur (a one way ride), varvid de inte inräknades i Chicagos mordstatistik.

19

Inte mycket finns skrivet om Capone på svenska. Fred Pasleys Al Capone – En makt utanför lagen är en översättning från 1931 som har sitt största värde i att den publicerades av en Chicagojournalist när Capone stod på toppen av sin karriär år 1930 – den ger en bild av samtidens såväl sensationalistiska som moraliserade syn på honom. I övrigt är verket mest av idéhistoriskt värde – det är tidstypiskt rasistiskt och fördomsfullt.

Kenneth Allsops Rosor från Al – Interiör från den amerikanska gangstervärlden från 1961 är ambitiöst upplagd och syftar till en bred bild av förbudstiden. Den är dock fylld av felaktigheter, rena påhitt och motsägelser, och den brittiske författarens kritiska syn på USA gör att han ibland överdriver för att tydliggöra sina poänger. Samtidigt ger han en romantiserad bild av de kriminella grupperna i Chicago, och detsamma gäller Bertil Lagerström, som 1987 gav ut boken Gangsterliv som innehåller långa romanliknande stycken, påhittade dialoger med mera.

Sedan 1990-talet har litteraturen om denna era växt snabbt i USA, och den är av varierande kvalitet, alltifrån David E. Ruths teoretiska Inventing the Public Enemy (1996) till Amanda J. Parrs fantasifulla, romantiserande och överdrivna biografi Machine Gun Jack McGurn (2005). Därtill kommer en del ny forskning av sociologisk och kriminologisk karaktär samt Chicagohistorik. Utöver detta finns en hel del memoarer av journalister, jazzmusiker, domare med flera som ger livfulla bilder av dåtidens Chicago. Källkategorin är dock ofta opålitlig, som till exempel Eliot Ness självförhärligande och våldsamt överdrivna självbiografi The Untouchables, som lett till flera tv-serier och filmer som givit, och ger, en missvisande bild av eran.

Utöver memoarerna är den samtida sociologin om brottsligheten värdefull; de tjocka vetenskapliga luntorna från 1920-talets Chicagoskola är förvånansvärt välskrivna. Den samtida journalistiken är numera tillgänglig via Chicago Tribunes hemsida, där man kan leta sig fram till artiklar via en utmärkt sökfunktion.

20

Låt mig ge ett exempel: I september 1928 träffades Capone för första och sista gången av en kula. Hans pistol gick av av misstag när han spelade golf med Burnhams borgmästare. Det blev förstås en notis i Chicago Tribune. Men ändå finns inte händelsen nämnd i någon tidigare biografi, eftersom hans levnadstecknare – gissar jag – suttit och ögnat tidningslägg i Chicago Tribunes arkiv, och då missat en hel del. Nu för tiden är alla lägg inte bara scannade, de är även indexerade på namn och händelser, varför man nu lätt hittar allt som skrivits om Capone, även notiser om vådan av att spela golf med ett skarpladdat vapen i byxfickan.

Tidningsartiklarna fungerar liksom den samtida sociologin både som källor och litteratur: som källor till tidens bild av kriminaliteten och hur man såg på gangsterfenomenet, och som litteratur eftersom artiklarna ger mycket fakta, citat, intervjuer med inblandade och all möjlig typ av information – gangsterkrigen bevakades minutiöst. Begravningar, eldstrider, bröllop, rättegångar – allt sådant fick generöst med spaltutrymme. Att kunna ladda ner dessa gamla lägg som pdf:er i min dator har varit en förutsättning för att kunna skriva denna bok. Chicago Tribune var på 1920- och 30-talet Chicagos dominerande dagstidning med en upplaga på uppåt 500 000 exemplar.

Utöver detta måste webbsidan Homicide in Chicago 1870– 1930 nämnas. Där finns utförlig information om vart och ett av de över 11 000 mordfall som skedde i staden under dessa 60 år, samt en hel del annan Chicagohistorik. Northwestern University i Chicago står bakom detta ambitiösa projekt som varit forskningen till stor hjälp. Ett annat verk måste även framhållas: den monumentala forskningsstudien Illinois Crime Survey (1929) är en klassiker inom detta fält, som ingen som skriver om Chicagos 1920-tal kan undvara. Mycket stoff är hämtat från denna guldgruva, särskilt från del tre: ”Organised Crime in Chicago” av sociologen John Landesco, som dock framhåller att mycket av hans material bygger på dagstidningarnas bevakning.

21

Sedan är förstås de tidigare biografierna om Capone värdefulla, även om några är slarviga och andra är fantasifulla innehåller de givetvis mycket stoff som jag använt mig av. Den bästa av dem är Robert Schenbergs Mr. Capone (1992).

Capone själv skrev aldrig ner något om sitt liv – även om han våren 1931 erbjöds som mest två miljoner dollar för att skriva sin självbiografi (böcker kostade då två till tre dollar i handeln, vilket säger något om vilket intresse förlaget räknade med: ”Boken skulle nog dra in en massa pengar”, konstaterade Capone lakoniskt). I stället får han komma till tals via andra, eller genom tidningsintervjuer. Hur hans citat redigerades eller broderades ut vet vi ingenting om, men alla repliker och citat som förekommer i boken härrör från dåtidens tidningsintervjuer. Ibland tycker man sig höra honom eller komma honom in på livet i dessa gamla tidningslägg. I Chicago Tribune publicerades den 18 maj 1929 en längre artikel med anledning av att Capone hade arresterats för olaga vapeninnehav i Philadelphia och omedelbart dömts till ett års fängelse. Det spekulerades i att han tillfälligt sökte skydd i fängelse – huvudrubriken på förstasidan var ”Capone takes cover in jail”. Underrubriken löd: ”Bars may save chief from his foes”. I artikeln berättades att Philadelphias chef för allmän säkerhet, Lemuel B. Schofield, hade talat med en trött och bekymrad Capone till långt in på natten efter gripandet – som med all sannolikhet hade planerats av Capone själv – och att Capone hade talat tyst, men utförligt om ligakrigen i Chicago, som han nu skulle få en paus från. Kanske var han lättad över att anspänningen i hans liv tillfälligt var förbi och över att han skulle tillbringa uppåt ett år i ett fängelse, vilket trots allt gav en viss trygghet. ”Jag har haft det mest intressanta samtal man kan ha om gangsterväldet i USA”, berättade Schofield för Chicago Tribune: I maj 1929 hade en tredagars nationell konferens hållits i Atlantic City och en generell överenskommelse om territorie­ 22

fördelning och fred hade slutits mellan landets kriminella höjdare. Capone hade dock gripits och dömts på vägen hem, och nu ville han prata, så att nyheten om freden skulle nå hans ”pojkar” i Chicago.

Han visste att det han sade skulle hamna i tidningen.

Den 30-årige Capone berättade att fredskonferensen var en konsekvens av Valentindagsmassakern i februari samma år, hans pyrrhusseger då sex av fienden George ”Bugs” Morans män hade mördats. Alla insåg nu att ölkrigen i Chicago hade spårat ur och att något måste göras, framhöll Capone. Han talade allvarligt och uppriktigt, enligt Schofield, och berättade om livet i den undre världen: ”Jag har försökt komma därifrån i två år nu, men det går inte. Om man en gång börjat så är man fast för livet. Parasiterna drar i en och tigger om tjänster och pengar. Man fruktar ständigt döden, och värre än det – den undre världens parasiter som springer till polisen om man inte konstant håller dem med pengar. Jag är trött på gangstermord och skottlossningar. Jag vill leva och låta leva. Jag har en fru och ett elvaårigt barn, en pojke som jag avgudar, och ett vackert hem på Palm Island i Florida. Om jag kunde åka dit och glömma allt så vore jag världens lyckligaste man.”

Schofield rådde honom att försöka lämna den undre världen. ”Jag har försökt, men det går inte”, svarade Capone dystert.

Schofield undrade hur han klarade av att leva under ständigt dödshot. ”Well, jag är som alla andra. Jag har varit med så länge att jag inser att krigslyckan ibland vänder. Tre av mina vänner mördades i Chicago förra veckan. Sånt får en inte att bli lugnare.

Jag har inte haft någon ro på många år. Varje minut har jag varit i dödsfara. Även i den lugnaste stund kan ljuset plötsligt släckas.”

Hans romantiserade liv framstår plötsligt som föga avundsvärt. Hans tjocka sedelbuntar, hans dyra bilar och lyxsviter, de 23

villiga flickorna och de slösaktiga festerna gav säkert många en åtråvärd bild av hans liv – men Capone själv insåg rätt tidigt att det var ett liv för dagen, en mardröm, ett liv i ständig skräck.

24

Prolog – en vändpunkt

”Chicago var fyllt av gangsters – gangsters som mördade gangsters; gangsters som dödades av polisen, 160 stycken på fyra år; gangsters som sköt vilt inne på krogarna för nöjes skull …”

Journalisten Herbert Asbury i Gangs of Chicago.

Chicago, april 1926. En ung och framgångsrik åklagare, William McSwiggin, skjuts ihjäl med maskingevärseld från en rullande bil utanför en lönnkrog i den gangsterdominerade förorten Cicero.

Vid hans sida dör även två kända gangsters som McSwiggin av okänd anledning tillbringat kvällen med.

Mycket talar för att det är Al Capone, vid denna tid mest känd som Al Brown, som håller i maskingeväret. Morden orsakar en medial storm i hela USA mot gangsterväldet i staden. Polisen tvingas agera – lönnkrogar stängs, spelhålor utsätts för razzior, hemliga bryggerier och hembrännarnästen utsätts för tillslag, gangstertillhåll genomsöks. Polisen hittar vapen, illegal alkohol, hembränningsutrustning, bokföringspapper – men ingen Capone. Han hade flytt staden och gömde sig på hemlig ort våren och sommaren 1926.

Till slut överlämnade han sig till polisen, men han släpptes efter några förhör. Ingen åtalades någonsin för mordet på McSwiggin.

25

Framåt mitten av 1920-talet var laglösheten i staden total. Enligt en rapport från 1928 hade inte en enda person dömts för något av de senaste 215 morden i staden som kunde hänföras till kriget om ölhandeln. Chicagojournalisten Herbert Asbury berättar i boken The Gangs of Chicago att Chicago vid den här tiden höll på att kapitulera totalt för ligorna. Eftersom polisen var demoraliserad och hjälplös, och hela rättsapparaten i kollaps, så ökade kriminaliteten på alla fronter. De organiserade och nyrika ligornas framgångar och synbara immunitet mot lagen lockade allt fler in i brottslighet. Bankrån blev vardagsmat – över hela Chicago rånades banker mitt på ljusa dagen av banditer som inte ens brydde sig om att maskera sig. Polisen dignade under alla anmälda rån – mellan 100 och 200 rapporterades varje natt.

Inbrottstjuvar mutade in distrikt som systematiskt plundrades, hus för hus. Hälare följde med tjuvar in i butiker och pekade ut vad som skulle stjälas. Ficktjuvar svämmade över staden som de inte gjort sedan världsutställningen år 1893. Tusentals bilar stals, bilister rånades och bilar kapades på öppen gata. Kvinnor som visade smycken i offentliga lokaler förföljdes och rånades och rika familjer anställde egna livvakter. ”Chicago”, fortsätter Asbury, ”var fyllt av gangsters – gangsters som mördade gangsters; gangsters som dödades av polisen, 160 stycken på fyra år; gangsters som sköt vilt inne på krogarna för nöjes skull; gangsters som kastade bomber; gangsters som tränade upp sin träffsäkerhet med maskingevär i glest befolkade områden utanför staden; gangsters som idkade fortkörning i sina stora bilar och bröt mot alla tänkbara trafikregler; gangsters som svassade runt i The Loop utan att ens besvära sig att dölja pistolen i hölstret; gangsters som gav order till polisen, domare och åklagare, alla de som svurit att upprätthålla lag och ordning; gangsters som åt i dyra restauranger och på flotta caféer; smokingklädda gangsters på operan eller teatern med sina minkklädda fruar eller älskarinnor; gangsters som bjöd politiker och 26

stadens ämbetsmän på stora banketter som kunde kosta upp till 25 000 dollar; gangsters som gav fester där gästerna glatt duschade varandra med champagne för 20 dollar flaskan, och där tusen korkar smälldes på samma kväll; gangsters som eskorterade ölkonvojer beväpnade med hagelgevär och maskingevär; gangsters överallt – utom i fängelserna. Och alla bar de tjocka sedelbuntar, en gangster med mindre än 5 000 dollar i fickan var ovanligt. De hade så mycket pengar att nya slangord uppstod. En tusendollarsedel var en ’grand’, hundradollarsedlar var ’leaves’ och tjugofemdollarsedlar kallades ’two bits’. Fem-, tio- och tjugodollarsedlar var ’chicken-feed’, de kastades till tidningsförsäljare för en tidning [som kostade två till tre cent], till garderoben på restaurangerna eller till storögda tiggare.”

Och pengar fanns plötsligt i överflöd i den hårda arbetarstaden Chicago. Enligt polisens och tidningarnas försiktiga beräkningar inbringade den illegala sprithandeln samt hasarden och prostitutionen i Chicago över 100 miljoner dollar per år vid mitten av 1920-talet. För att ge dessa siffror ett sammanhang kan det tilläggas att man samtidigt kunde köpa en T-Ford för mindre än 400 dollar. En industriarbetare tjänade mindre än 100 dollar i månaden och 200–300 dollar i månaden var en rimlig lön för ett medelklassarbete. En polis tjänade omkring 140 dollar i månaden. (Under 1920-talet kostade en amerikansk dollar strax under 4 svenska kronor, och enligt SCB:s historiska prisomräknare så hade en krona på 1920-talet en köpkraft motsvarande omkring 25 kronor i dag, vilket ger ett grovt mått på uppåt 100 nutida svenska kronor för en dollar på 1920-talet.)

Några år efter raiderna i samband med McSwigginmordet 1926 sitter en agent från skattemyndigheten i Washington, Frank Wilson, en sen kväll på Chicagos åklagarämbete och tuggar på sin cigarr. Han arbetade med att gå igenom högar av papper som beslagtagits vid tillslag mot olika gangsterligor på jakt efter bevis 27

emot Al Capones misstänkta skatteflykt. Myndigheterna hade svårt att hitta bevis för hans enorma inkomster, som han inte betalade en dollar i skatt på. Av en händelse råkade Wilson stänga igen ett av sina arkivskåp som gick i lås. Han hade inte nyckeln på sig, utan fick gå och leta efter en extranyckel. I samband med detta såg han ett gammalt arkivskåp som stod olåst i ett annat rum. Han öppnade skåpet av en ingivelse och såg efter vad som fanns där.

Där låg en bunt papper i bruna mappar ihopknutna med en snörstump. Wilson tog upp bunten och kände på den. Han öppnade efter viss tvekan och fick tre mappar i sin hand. Den första kunde han inte få ut något av. Den andra var en kassabok med kolumner över olika typer av spel med olika siffror i varje kolumn. Han kunde snabbt dra slutsatsen att det handlade om bokföringen från en stor spelhåla som drog in tiotusentals dollar om dagen. På flera ställen nämndes en ”Al”.

Dagen därpå fick han reda på att dessa papper hade beslagtagits vid ett tillslag på spelhålan Hawthorne Smoke Shop i Cicero i samband med McSwigginmordet 1926. Det var ett känt Caponeställe.

I fyra år hade dessa papper legat i en mapp och samlat damm vid Chicagos åklagarämbete. Wilsons närmare undersökning visade att Capone hade tjänat 587 721 dollar där, samtidigt som han officiellt uppgav att han hade en inkomst på 300 dollar i månaden …

28

Till Amerika – uppväxten i New York och förbudet drivs igenom

”Jag är ingen italiano, jag är född i Brooklyn.”

Al Capone om sin bakgrund

Alphonse Capone föddes i Brooklyn i New York av italienska föräldrar den 17 januari 1899. Han var som så många andra av förbudstidens kriminella en andra generationens invandrare.

Men mer kan man inte säga som indikerar att han skulle bli en av världens mest kända gangsters; det finns inget i hans uppväxt som var särskilt avvikande eller som pekade ut hans framtida liv. Föräldrarna var kanske något mer framgångsrika än genomsnittsinvandrarna från södra Italien – vilket i och för sig inte säger så mycket – och såväl fadern som unge Alphonse verkar ha varit omtyckta bland grannar och vänner. Om modern finns knappt någon information. De få uppgifterna om Al Capones unga år är motstridiga och ibland svåra att få ihop. Men om man ska använda några av de vanligaste klyschorna om kriminella så handlade det i Capones fall snarare om att han hamnade i dåligt sällskap än att han hade en – som man säger – taskig uppväxt.

Gabriele och Teresa Capone hade anlänt till USA från Neapeltrakterna år 1894. De bosatte sig på Navy Street och flyttade 29

sedan till en fyrarummare på Park Avenue nära Brooklyn Navy Yard. Med sig hade de två söner: Vincenzo, född 1892 och Raffaele, född 1894. På plats i invandrarghettot föddes Salvatore 1895 och Alphonse 1899. Sedan följde Erminio 1901, Umberto 1906, Amedeo 1908, Rose 1910 och slutligen Mafalda 1912.

Niobarnspappan Gabriele lärde sig till skillnad från Teresa engelska tämligen bra. Barnen anglifierade även sina namn under sin uppväxt. Vincenzo kallades som vuxen Richard James Hart, Raffaele blev Ralph, Salvatore blev Frank, Alphonse blev Al, Erminio blev John eller Mimi, Umberto blev Albert och Amadeo blev Matthew.

Mönstret var inte helt ovanligt bland immigranterna. Senare i livet skulle Al Capone ibland kallas Al Caponi i tidningarna.

Ibland hävdas att han föddes Caponi och amerikaniserade namnet till Capone. Det stämmer inte, men eventuellt förändrade föräldrarna redan vid flytten till USA stavningen från Caponi till Capone.

Gabriele och Teresa Capone flyttade inte bara till ett nytt land och en ny världsdel i jakten på drömmen om ett bättre liv – de flyttade liksom många av sina landsmän även in till staden, trots att den låg i en annan världsdel: hela 97 procent av alla italienska invandrare kom liksom de från landsbygden och var tvingade att söka de mest okvalificerade arbeten som fanns i de växande storstäderna. Italienarna hade strömmat in i USA sedan 1880-talet, och under 1900-talets första år kom flera hundra tusen om året, som mest 286 000 år 1907. Många tog jobb inom byggbranschen där man kunde tjäna en till en och en halv dollar om dagen för ett tiotimmars arbetspass. Gabriele hade dock ett litet försprång; han var barberare och behövde inte ta de sämst betalda jobben.

Efter att en tid ha arbetat i en mataffär kunde han öppna en egen rakstuga. Teresa sydde ibland kläder till försäljning bland grannarna.

Föräldrarna Capone var liksom många nyanlända immigran30

ter hårt arbetande, laglydiga och kämpade för att passa in i det nya land de valt för sig och sina barn. Italienarna hade det inte lätt. De var katoliker, kom från Sydeuropa, de var fattiga, de talade till skillnad från den andra stora invandrargruppen, irländarna, ett främmande språk – de var avvikande. Logiken i invandringsvågorna till USA placerade alltid de senast anlända lägst på statusskalan, även om de behövdes som arbetskraft i den snabbt växande ekonomin. Capones hade det dock hyfsat: alltid mat på bordet, rena och hela kläder, ett hem något bättre än de flesta nya invandrares.

Immigrantströmmarna – 25 miljoner människor mellan 1885 och 1924 – sågs dock inte alltid med blida ögon av etablissemanget: ”Vi är översköljda, nästan dränkta av en enorm flodvåg av europeiskt slödder”, skrev man i en ledare i New York Herald år 1892, som menade att invandrarna var tiggare, brottslingar, fattiga och andra oönskade element från främmande civilisationer. ”Vårt land är ingen filantropisk institution för världens alla moraliskt lågtstående människor. Ju förr vi stänger dörren, desto bättre.” Ledarskribenten skulle få vänta i flera decennier innan dörren stängdes, först på 1920-talet började man begränsa invandringen genom olika restriktioner.

Livet i Brooklyn var hårt för de nyanlända. De bodde i en ouppvärmd lägenhet för ett par dollar i månaden i tre- eller fyravånings hyreskaserner i rött tegel. Husen hade varken vatten, avlopp eller badrum, och de fick värmas upp av kolugnar i köken. Gemensamt dass fanns på gården. De italienska invandrarna hade den sämsta hälsostatusen i USA: vid mönstringen inför första världskriget blev 35 procent av alla italienskättade unga män i New York underkända på grund av hälsoskäl, bland dem Capone som mönstrade 1918. Då uppgav han pappersskärare som yrke och att han fortfarande bodde hemma hos sina föräldrar.

31

Spädbarnsdödligheten var högst i landet bland de italienska invandrarna, difteri och febersjukdomar tog dubbelt så många italienska barns liv som resten av befolkningens. Samtidigt var gruppen minst skrivkunnig av alla etniska grupper i USA. Med andra ord – prognosen för en italiensk pojke som växte upp i New York var inte den bästa.

Italienarna var fattigast i världens rikaste land – ett land där framgång endast mättes i pengar. Självklart var lockelsen att bli framgångsrik via kriminalitet desto större. Och lockelsen blev inte mindre på grund av den rasism som existerade emot de senast anlända, och den regelmässiga diskriminering som förekom på alla plan: en italiensk fabriksarbetare tjänade exempelvis mindre än en infödd som utförde samma sysslor. Dessutom var många amerikaner övertygade om italienarnas nedärvda brottsbenägenhet och tjuvaktighet. De ansågs smutsiga, lögnaktiga och efterblivna. Rasbiologin var en vetenskap i vardande, och många etablerade forskare var förvissade om att invandrare från just Italien gjorde landet mer kriminellt. En sociolog menade att de syditalienska invandrarna var för ointelligenta för att överleva i sin nya miljö, ett resonemang som ekar av tidens socialdarwinistiska idéer.

Invandrarna från södra Italien ansågs också generellt kortare och mörkare än andra invandrare och därmed lättare att identifiera – och stigmatisera. Även italienarna kallade till exempel sicilianare för afrikaner eller svarta italienare. Därför är det inte konstigt att Capone som vuxen ofta slog vakt om sin amerikanska identitet. ”Jag är ingen italiano”, brukade han protestera, när det stod i någon tidningsartikel att han var från Neapel, ”jag är född i Brooklyn.” Han delade även många italienares skepsis mot sicilianare – ”de där galna sicilianarna” brukade han klaga över några av sina vapenbröder. När han hörde sitt namn uttalas i radio med italiensk accent och med tre stavelser (”CaponE”) hände det till och med att han och hans livvakter klampade in i 32

studion och förklarade att han hade ett amerikanskt namn som uttalades ”Kappon”, med två stavelser. Denna identitetsproblematik präglade många av förbudstidens gangsters.

I skolan mötte den unge Alphonse USA. Där fick han lära sig språket, som ju inte talades i hemmet, där fick han äta amerikansk mat, försäkra sin trohet till den amerikanska flaggan, lära sig om landet och träffa andra barn som inte var italienskättade. I skolan lämnade han den språkliga och kulturella isolering många nya invandrare levde i. Han hade rätt normala betyg, även om de sjönk när han närmade sig tonåren.

Som 14-åring gick Alphonse med i ett gäng: The Navy Street Gang, som skulle skydda italienska kvinnor mot granngängen av irländska ungdomar. De brukade gå runt på gatorna och sjunga ”We are the boys of Navy Street, touch us if you dare!” Samtidigt fick Al, som var lång och kraftig för sin ålder, sluta skolan på grund av sitt stökiga uppträdande – han slog en lärare – och fick i stället som många jämnåriga tonåringar försöka ta sig ut på arbetsmarknaden. Av de grannar som långt senare har intervjuats om Capones barndom så ger de dock överlag en bild av en rätt hygglig kille. Han uppförde sig bra, kom hem i tid på kvällarna och verkade ha god kontakt med sina föräldrar. Han gillade att dansa, klä sig snyggt och ha kul. En rätt vanlig tonåring.

Han arbetade ett tag i fabrik för tolv dollar i månaden. En tid arbetade han i en godisaffär. Ibland spelade han biljard med sin far. Sedan flyttade familjen igen, nu till Garfield Place, vilket var ett litet steg uppåt på den sociala skalan. Samtidigt innebar flytten att de närmade sig de irländska kvarteren. Den irländska vågen av emigration till USA hade skett strax innan den italienska, varför irländarna generellt hade något bättre ekonomi och högre status. Italienska pojkar kunde tråna efter de irländska flickorna, medan de bevakades av sina manliga landsmän. Irländarna hade allt att förlora på att beblanda sig med de italienska invandrarna – även om de delade den katolska tron, och delvis 33

ett utanförskap – medan italienare kunde se kontakterna med irländare som ett uppköp. Det fanns dock en skillnad: många italienska män gifte sig unga, till skillnad från irländarna som hellre ville etablera sig på arbetsmarknaden innan de bildade familj. Detta gjorde unga italienska män attraktiva för giftaslystna unga irländska kvinnor. Unge Al lyckades med ett sådant äktenskap. Han gifte sig i december 1918 med en Mary (Mae) Coughlin tre veckor efter att hon hade fött deras första – vilket skulle bli deras enda – barn: sonen Albert Francis, mest känd som Sonny. Al var 19 år gammal, Mae var 21 år gammal och lång och blond. Hon arbetade som butiksbiträde.

Vi vet inte mer om hur de träffades än att det var på en danstillställning, och vi vet heller inte så mycket mer om den tonårige Al. Som så många andra i stora syskonskaror i små lägenheter fick han sin skolning på gatorna. Han måste ha påverkats av sin omgivning, kvarteren med krogar, barer, spelhålor, bordeller, lopphotell där rummen hyrdes ut per timme, pantbanker, tatueringsstugor och liknande. Sjömän på permission flockades på gatorna, på jakt efter sprit och kvinnor, och våldet låg ständigt i luften. Han rörde sig alltmer i kriminella kretsar och var medlem i ett gäng som kallades Five Points. För en tonårig pojke i slummen var gängmedlemskapet ett sätt att umgås med jämnåriga, att organisera några småstölder, att spela kort – men också att slippa misshandel. Att som ensam pojke komma bort från sina egna kvarter innebar omedelbart hot om att bli överfallen av rivaliserande pojkgäng, ofta av en annan etnicitet. Slagsmål mellan gängen var vardagsmat. Mönstret präglade alla storstäder, och gängkulturen blev, som vi längre fram ska se, ett vetenskapligt objekt i Chicago.

I gänget träffade Capone äldre etablerade kriminella som Johnny Torrio, Frankie Yale och Charles ”Lucky” Luciano – alla skulle de bli ökända gangsters under 1920- och 30-talen.

Torrio skulle bli en mentor för Capone, och själv kallade han 34

långt senare Torrio för något av en fadersfigur för sig – Torrio blev dessutom gudfar till lille Sonny Capone. Torrio var mer än 15 år äldre än Capone, men huvudet kortare än honom. Torrio var till skillnad från andra kriminella som den unge Capone mötte en affärsman snarare än en slagskämpe. Han var en till ytan lugn, liten och tunn man som inte gillade våld eller slagsmål. Personligen ville han inte ha med sådant att göra och hans milda utstrålning lurade många. Torrio stod inte i gathörnen och skrävlade eller gick runt och viftade med pistolen i onödan.

Han varken rökte eller drack och han använde ett vårdat språk.

Han vistades mer och mer i Chicago, där han arbetade för sin farbror, James ”Big Jim” Colosimo, och Torrio flyttade dit några år innan världskriget bröt ut i Europa.

Ungefär samtidigt som Torrio flyttade till Chicago hände också något ovanligt i Caponefamiljen. Den äldste sonen Vincenzo, James, rymde 16 år gammal hemifrån. Det var inte ett ryck av tonårens frihetstörst som innebar några dagars eller någon veckas bortavaro, nej – han försvann. Ett år senare fick familjen ett vykort från Kansas där James förklarade att han hade det bra och att de inte behövde oroa sig. Sedan hörde de inte av honom på decennier. Han försörjde sig på ströjobb och reste runt i Amerika. Som den ende i brödraskaran tog han värvning i kriget och sändes till Frankrike, där han blev löjtnant i infanteriet. Senare, under 1920- och 30-talen, skulle han under namnet ”Two Gun” James Hart bli sheriff i Nebraska.

Precis som sina andra bröder blev han en revolverman, med den enda skillnaden att alla hans bröder skulle ansluta sig till den undre världen.

Under de sena tonåren började Capone bli känd som en slagskämpe som efterhand även lärde sig att använda kniv och pistol.

Under tiden i Five Points arresterades Capone tre gånger, en gång för störande uppträdande, två gånger för mordmisstankar. Inget 35

av fallen ledde till något åtal. Uppenbarligen såg Yale och Torrio något slags potential i den unge Capone. Bilderna går dock isär. En av Brooklyns kriminella skulle senare karaktärisera den unge Capone som ”en nolla, en försiktig och medioker typ”, en person som var medelmåttig på allt utom att dansa. Knappast en hetlevrad ungdomsbrottsling, med andra ord. Denne person blev mycket förvånad när Capone tio år senare fick stora rubriker som Chicagos store gangsterkung. Och andra, som Chicagojournalisten Fred Pasley, karaktäriserade den tonårige Capone som ”blek, mager, obetydlig, nästan flickaktig”. En annan journalist som kände den unge Capone kunde heller inte se någon rak linje från tonåringens första vinglande steg i vuxenvärlden till det sena 1920-talets gangsterkung: ”Han drack inte, och det enda ovanliga med honom i de tuffa omgivningar han vistades i var hans skicklighet med biljardkön och att han var hemma varje kväll halv elva.”

Capone var dock bevisligen en slagskämpe, och det var den sex år äldre Yale som rekryterade honom till ett arbete som utkastare och bartender på sin krog Harward Inn på Coney Island. Det var ett tufft ställe, flera ouppklarade mord hade begåtts där. Harward Inn var en kombinerad bar och bordell och Capone arbetade med att se till att kunderna betalade för drinkar och kvinnor. Det var på detta ställe han 18 år gammal blev knivskuren på sin vänstra kind, vilket ledde till öknamnet ”Scarface”. Händelsen har fått en legendarisk status, och flera versioner om vad som orsakade knivbråket cirkulerar. Dådet var ett utslag av vad vi i dag kallar hedersrelaterat våld. Capone ska ha kommenterat, rört vid eller närmat sig en kunds lillasyster, vilket ledde till ett handgemäng där Capone fick tre knivjack i kinden av den förnärmade brodern, Frank Galliccio.

Capone hamnade på sjukhus, där det krävdes uppåt 30 stygn för att sy ihop ansiktet. När den unge Al sedan planerade att hämnas knivdådet, övertygade Yale honom att låta bli, med 36

hänvisning till att mannen bara försvarade familjeäran. Capone lät sig övertalas, och ska långt senare ha låtit Galliccio arbeta i sin egen livvakt.

Capone själv ljög i efterhand ihop en patriotisk historia om att ärren härrörde från närstrider i skyttegravarna i Frankrike, där han påstod sig ha slagits i ”The Lost Battalion” i den 77:e divisionen. (Lögner om bedrifter under första världskriget var något Capone delade med en jämnårig författare som växte upp i Chicago – Ernest Hemingway, som för övrigt inspirerad av rubrikerna om Capone skrev gangsternovellen ”Hämnarna” där en Al från Chicago figurerade. Novellen publicerades i Män utan kvinnor). Ärren på kinden skulle följa Capone genom livet. Smeknamnet ”Scarface” användes aldrig i hans närvaro, och på de flesta bilder vänder han bort den vänstra kinden. När han blev äldre försökte han ibland dölja ärren med puder eller smink. Men som yngre gangster på väg upp, måste ärren ha hjälpt honom. En man med ett knivskuret ansikte var en man som prövats i strid – en man som inte backade. Åren kring 1920 var ärret lika viktigt för honom som ett mensurärr för en preussisk officer.

Frank Yale var vid slutet av 1910-talet en av Brooklyns mest tongivande kriminella figurer. Han var yrkesmördare och hade byggt upp en liga av unga män som han kunde hyra ut i de vid denna tid så vanliga striderna mellan fackföreningarna och arbetsgivarna. Så kallade labour wars rasade i alla storstäder vid denna tid, där strejkbrytare överfölls av fackföreningarnas inhyrda slagskämpar eller beskyddades av arbetsgivarnas inhyrda män. Frank Yale uppfann även ett eget cigarrmärke – med en bild av sig själv på logotypen – och tvingade på produkten på alla Brooklyns cigarrhandlare. De vågade inte säga nej till det överprissatta och dåliga rökverket: en för 20 cent, tre för en halv dollar. Han sålde även beskydd, ockrade och organiserade 37

exempelvis isförsäljarna i stadsdelen genom att erbjuda beskydd mot konkurrens. Han var ingen vanlig tjuv eller rånare, utan sysslade med vad som brukade kallas ”racketeering” – organiserad brottslighet och utpressning genom hot om våld. Hallickar, bookmakers och småkriminella i Brooklyn tvingades betala tribut till Yale. Hotet om våld eller vandalisering omgärdade hela verksamheten.

Capone lärde sig allt han behövde veta genom arbetet för Yale.

Men Frank Yale var inte bara en kriminell – han betedde sig ibland som en feodalherre eller beskyddare av de egna. Han kunde stundtals vara generös mot fattiga eller olycksdrabbade, han kunde exempelvis ge 100 dollar till en man som blivit rånad.

Yale fick på så vis respekt i ordets alla olika bemärkelser även om sådan tillfällig frikostighet snarast handlade om makt- och resursmanifestation.

Capone – ännu inte 20 år gammal – iakttog och förstod.

Frank Yales ambitioner var stora: kontroll av intresseorganisationen Unione Siciliana var hans mål. Organisationen var till en början – när de sociala skyddsnäten var obefintliga, särskilt för nyanlända invandrare – en organisation för nyanlända sicilianare i USA. För en mindre avgift fick medlemmarna hjälp vid sjukdomar och försäkringar. Organisationen bevakade immigranternas rättigheter och var till för de sociala kontakterna inom de sicilianska kolonierna i de amerikanska storstäderna. Det förekom även undervisning i engelska, och Unionen försökte medla i konflikter, där polisen ofta gick bet (”Me don’t know”, var det svar polisen brukade få vid utredningar i de italienska kvarteren).

I slutet av 1920-talet bytte Unionen namn till Italio-American National Union. Den skapades i New York på 1880-talet, och i Chicago hade den 40 000 medlemmar under 1920-talet. Eftersom medlemmarnas röster kunde garanteras vid lokalvalen, så innebar ordförandeskapet en stor politisk makt – för att inte tala om den status bland landsmännen ordförandeposten innebar.

38